Bland strutsar och kalkoner 

Jag och barnen tog tillfället i akt att bli en del av dem som begav sig ut på Östgötadagarna. Det fanns egentligen ett oändligt utbud av aktiviteter och saker att besöka i Östergötland dessa två dagar då landsbygdsdörren gläntandes för oss storstadsbor. Barn och djur brukar vara en vedertagen klassiker, men Hanna ville definitivt inte följa med. Nioårstrotset är dock mycket lättare hantera en tonårstrotset,  det tog inte många minuter förrän vi tre satt i bilen på väg mot nya äventyr i ett minst sagt ostadigt väder. Den första anhalten blev Visätter gård som låg  mitt uti den Vikboländska myllan. Den stora gården vid Häradshammar var proppfull med bilar och förväntansfulla människor.

Arrangörerna frestade oss besökare med unika aktiviteter såsom ansiktsmålning, hoppborg, loppis och trubadurer. Barnen föredrog som tur var att klappa kaniner och se på de kluckande kalkonerna. Efter 1 timme hade vi avverkat alla så kallade måsten och for vidare någon kilometer på samma väg. I Vånga Häradshammar kunde man förströ sig med upplevelser som fårvallning, strutsguidning och ponnyridning. Här var det mer fokus på lokalproducerad mat från exempelvis Sänkdalens gård, Vikbolandskött, Vikbolandsstruts, Norèlls hembageri. Vi borde självklart ha testat strutsglassen, men backade ur i sista stund. Strutsarna i sig var ruskigt coola djur, på nära håll var de mer lika aliens än en fågelart. Barnen tyckte också de var häftiga, men efter någon timme satte tröttheten, otåligheten och hungern in. Det blev kebabpizzor som helgmat, något som uppskattades av alla inblandade.

Hanna och Frida testar dansvingarna

7 – och 9 årings danseufori i hemmets ljuva vrå är en sak, men i grupp med okända en helt annan. En av Norrköpings mest välrenommerade dansskolor Norrköpings danscenter visade upp sig på Augustifesten något som fångade vårt intresse. Vi vet ju att barnen älskar att dansa, men de vill inte börja dansa med andra, ett dilemma för föräldrar som vill att sina barn ska aktivera sig med något utöver skolan. Efter oändligt med tjat blev det några mutor som fick med våra barn och grannens barn på danståget. De ville obevekligen bara titta på, men när danslärarinnan sa att vi vuxna måste vänta utanför blev de helt sonika kvar i lokalen. Från att vägra följa med, till tjatter att anmäla sig brådstörtat. Både Hanna och Frida tyckte inte alls det var så farligt som de inbillat sig från början. Söndagen den 9 september började båda i gruppen 7-9 discodans, från klockan 11.00-11.45. Grundkursen kostar 800 kronor per termin vilket i detta fall innebär 12 danstillfällen, helt överkomligt.

Upptaktmöte inför vårens halvmara  i Nice med Steffe & Jarmo

Det har bara blivit så att en tradition uppstått på Stefans bastuflottbrygga på Ensjön. Där varvas öldrickande med oftast iskalla bad, grillning och såklart nostalgisnack samt framtidsvisioner. Vi tar upp vart vi ska åka, hur vi tar oss dit och vad det ungefär får kosta. Denna gång hade jag i förväg slängt ut resebetet Nice på franska Rivieran. Ett bete som de två kompisarna nappade oroväckande snabbt på. Denna gång diskuterade vi om en eventuell rookie i gänget, nämligen Magnus ”AIK” Ström.

En bra kille som är med i vår herrklubb, och som accepterat våra anti-löpnings-kriterier det vill säga att inte förstöra vår resa genom att agera besserwisser-elitistisk. Tanken är självklart inte att festa ihjäl oss, men på denna resa är livskvalitet minst lika viktigt som själva löpningen, och då är det en fördel om vi alla är på samma våglängd så att säga. Det blev en obscent trevlig kväll: för det första vad vädret exceptionellt bra, och för omväxlings skull var vattnet badvänligt, den finska korven som Jarmo snott var utsökt,  precis  som Steffes potatissallad och min starka senap, allt detta svaldes ner med ett kluster av groteskt kalla öl. Det blev tre timmar av livskvalitet helt enkelt, att jag morgonen därpå hade ont i ögonen förtar inte helheten, men som sagt kemikalieinspektionen borde nog ta sig en titt invid bastubryggan. Att jag numera är självlysande gynnar bara min ekonomi eftersom införskaffandet av reflexer ter sig helt onödigt.

Inför Bråviksloppet och squashstegen

Att asketiskt ta ut sig 100 % i Vrinnevis gudsförgätna backar, i symbios med helvetesintervalle,r innan att ha grundat ordentligt visade sig återigen vara en osannolikt trög strategi. Som ett brev på posten sträckte jag baksidan av låret och fick dagen därpå agera bollkalle till min näst sista squashstegematch mot Börje Bjurström. Han visade på genuin empati då han ”gav” mig ett set, sedan blev det rehabilitering och ett besök hos massören. Detta proaktiva beteende räckte dock inte till min sista stegematch mot Mattias Magnusson, jag fick helt sonika lämna w.o mot den löpningsvilliga. Det innebar att jag slutade sist i gruppen och får slicka såren i fjärde divisionen, trodde jag, men på grund av att några dragit sig ur fick jag en chans till revansch.

Den dysfunktionella skadan som sedermera visade sig vara ischias skapade också problem med träningen inför Bråviksloppet den 8 september. Rehabiliteringen bestod av att springa i ett pensionärstempo, det vill säga ett omänskligt lågt tempo, där essensen är ytterst korta steg så man inte frestar på rygg och bäckenet. Av min massör Mr Shipanski ingick det också  5 vedertagna övningar som skulle reducera och helst bota ischiasproblemen. Det blev onekligen en kamp mot klockan, en batalj som jag gick vinnande ur. Klockan 12.00 den 8 september stod jag på startlinjen i syfte att försöka ta mig under 55 min. Det visade sig inte vara några som helst problem, haken var att jag missade 10 km starten och omedvetet hakade på 5 km loppet istället. 27.01 minuter är inget resultat man skryter med precis, men min skada slog jag dock inte upp. Såhär i backspegeln var det nog till och med bra att det blev som det blev. Det är annars lätt att dras in i slå-rekord-hybrisen, fast man är medveten om riskerna som man då tar. Nu tar jag nya tag inför Höstmilen den 21 oktober, och veckans inledning av squashstegens division 3.

Träningsperioden genomsyrades dessvärre av en lika ovälkommen som oväntad förkylning. När jag vaknade var jag råtäppt i näsan precis likadant som när jag skulle lägga mig. I och med att kroppen säger till att något inte är 100 procent frisk är det dumt att utmana ödet. Det vore idiotiskt att falla in i den kategorin av människor som man bara läser om i notiser, de som tränar när man inte är helt kuranta. Det var också en skön förevändning att slippa att träna, känner mig för tillfället mindre motiverad. I mitt fall stod såväl backträning som, intervall på träningsagendan som för mig är både fysiskt som psykiskt påfrestande långt innan jag gett mig ut i spåret. Det är troligtvis ett ypperligt tillfälle till att få längta lite granna efter såväl squashspel som löpning. För säkerhetsskull köpte jag efter ett tillsynes oändligt tjat från några kompisar allergitabletter. Loratadin actavis hette för övrigt den eventuella mirakelmedicinen, uteslutningsmetoden får visa vem som är den skyldiga, traditionell förkylning eller allergi?

Jag avverkade i vilket fall som helst några matcher mot Magnus Hjortberger. Mot honom har jag en stigande form, då jag vunnit 5 av de 6 senaste mötena. Detsamma kan inte sägas om min och Börje Bjurströms statistik, inte en enda vinst hittills för mig i år. En statistik som ser betydligt värre ut, hur det nu är möjligt är den mot Lino Ferrari. Han vann 3 matcher mot mig,  vilket innebär att han vunnit 1000 matcher mot mig sedan hösten 1998. En milstolpe i våra squashkarriärer, men i mitt fall en mindre smickrande sådan, att jag inte vunnit en match på över 5 år gör inte saken ett dugg bättre.

Den osannolikt efterhängsna förkylningen tycks inte ha något slut. Jag har i och med uteslutningsmetoden fått bekräftat att det inte är en allergisk åkomma, då jag testat medicin i någon vecka utan någon som helst förändring. Även om kroppen är i sparlåga och aningen ojusterad så tycks psyket vaknat till liv. Jag spelade riktigt bra squash mot exempelvis Magnus Hjortberger, där förkylningen snarare kändes som en förlösare än en hämmare. Precis likadant blev det några dagar senare då jag och Jocke Andersson sprang från Idrottsparken till Vidablick tur och retur. Benen kändes ultralätta, utifrån just förkylningen, och att jag inte sprungit på över 3 veckor. Jag kanske istället ska försöka hitta en medicin som bibehåller ”täppt-i-näsan-förkylningen”, det kanske är en vinnarformel?

Efter 1 miljard av ursäkter tog jag mig äntligen i kragen och genomförde ett intensivt back- och intervallpass i Vrinnevi. Det blev en kamp mellan mitt psyke och ambitionen att förbättra mig inför det annalkande Bråviksloppet den 8 september. Kroppen sa nej, psyket sa definitivt nej precis som förnuftet, men tidsperspektivet sa, du måste. Det blev backträning i Vrinnevi. Hästskobacken 100% x 10 gånger samt banans brantaste backe x 10 gånger. Ett ytterst välbehövligt träningspass, sällsynt välbehövligt.

Andra upplagan av Bråviksloppet

Fredrik ”Odda” Adolfsson, en av mina kompisar är tillika en av grundarna till detta natursköna Norrköpingslopp. Detta år har de försökt rehabilitera förra årets barnsjukdomar genom att ha fler funktionärer runt spåren samtidigt som de ändrat bansträckningen. En annan nyhet för i år är att klubben arrangerar Norrköpings enda halvmaraton. Till årets upplaga hade 169 personer föranmält sig, men  kön till efteranmälningarna ringlade sig långa, vilket blev orsaken till att starterna försköts 15 minuter.

Mina mål inför Bråviksloppet 2012

1. Inte slå upp ischiasskadan

2.Fullfölja hela loppet

3. Undvika håll.

5. Inte springa fel 25 meter från målet som förra gången

6. Komma under 55 minuter

Utifrån vad som skedde den 19 augusti i Vrinnivibackarna så grusades planerna på att försöka slå min förra tid 51:05, den fick istället ligga i dvala något år till. Att köra ett elitiskt 14 km pass med tung back- och intervallträning funkade nog teoretiskt, men i praktiken blev det för mycket av det goda, om man inte grundat ordentligt innan, vilket jag inte gjorde. Min hälsoguru klankade ner på mitt träningsövermod, Mr Shipanski rådde mig i rehabiliteringssyfte att springa aningen snabbare än jag promenerar i symbios med väldigt korta steg för att inte fresta på ischiasnerven.

Jag gjorde så hela 6 gånger oftast i harmoni med gudomligt höstväder, till tonerna av egenkomponerade musiklistor i Koss-lurarna. Då jag inte ens kom i närheten utav någon obehaglig blodsmak så var jag ytterst lättmotiverad vid alla löpningstillfällena. De sista två gångerna ökade jag dock på tempot som på steglängden, och det visade sig vara en bra strategi, då jag varken kände något under passet eller efter det. Mr Shipanski ordinerade dessutom 5 vedertagna ischiasreducerar som skulle utföras flera gånger per dag. Rehabiliteringen tycktes vara källan till den relativt snabba skadeåterhämtningen, och jag kände instinktivt att jag inte skulle behöva bryta Bråviksloppet.

Kompisen Jocke ”Spurs” Andersson anmälde sig samtidigt, fast han skulle däremot springa halvmaran. Från början, det vill säga för 1½ år sedan hade människan inga som helst ambitioner att löpa, utan betraktade snarare vägnötningen som något tråkigt, ett verktyg att gå ner i vikt med. Jag lyckades få med den ovillige till löpspåren några gånger; sakta men säkert växte ett intresse fram. Det märktes först på klädseln som ändrade skepnad ifrån Lidl-mode till adekvat löparutrustning, Därefter införskaffades det löpappar, statistikprogram, vattenflaskbälte och så vidare. Det hela slutade med att han var den som bestämde tempot i spåret, till mitt förtret; herregud han skulle ju vara min tränings-löpnings-slav, ingenting annat. I vilket fall som helst är det kul att ha en träningskompis, då mina två löpningspolare inte direkt förtar sig i löpspåren innan själva utlandstävlingarna.

Alarmet hamrade in sitt seglivade, men ytterst tydliga budskap klockan 07.45.  Syftet var främst att hinna bli människa innan tävlingen samtidigt hinna få i sig en bra frukost inte allt för tätt in på själva loppet. Min tävlingsvikt låg på godkänna 75.8 kg. Till frukost blev det den vedertagna nötblandningen med gojibär, blåbärspulver, keso, naturell yoghurt, olivolja och 1½ liter vatten. Vädret tycktes vara helt optimalt med gnistrande sol och med mindre blåst än i lördags.

Jocke hämtade mig klockan 10.15 på Lidl parkeringen. Vi hämtade först våra nummerlappar, pratade med folk man kände och började processen med att värma upp. Start som målgång är på samma plats, där fanns aktiviteter för de som skulle heja fram löparna. Medveten Kost erbjöd alla att få väga sig med en Tanita våg (den visar muskelmassa, kroppsfett och massa annat), Nomado Kajak erbjöd alla att prova på paddle boards, Intersport informerade om löparskor och formgjutna sulor. Naturkicken pratade om träning precis som  Zondera och Haga cykel. Ica Smedby stod för utspisningen av kaffe, burgare och korv. Perfekt för såväl barn som vuxna, löpare som publik. Bra musik i högtalarna förstärker evenemangets positiva sidor, folkfest är väl att ta i, men en trevlig och välarrangerad sådan är den dock.

Halvmaran som Jocke och Björn sprang startade 10 minuter innan mil-loppet. Efter det loppets startskott värmde jag upp i rollatortempo, då jag hade 10 minuter tillgodo innan min start. Det blev en behaglig runda runt lyxvillorna, därefter ställde jag mig klungan som samlats vid startpunkten. Jag gick ut osedvanligt förnuftigt, i ett groteskt lågt tempo, taktiken baserades på ischiasskadan. När vi helt oväntat vände tillbaka mot startplatsen blev jag aningen misstänksam eftersom Odda sagt att de stuvat om bansträckningen, men såhär mycket? När de jag passerat tidigare började spurta om mig upplevde jag dem till en början som exceptionellt tröga eftersom det var 5 km kvar.

Det visade sig istället vara några hundra meter kvar, något som innebar att jag sprungit 5 km sträckan istället för den planerade milen.  Det tog mig några minuter efter att jag brutit målsnöret att förstå det dysfunktionella scenariot. I backspegeln hade min så kallade uppvärmning tagit längre tid än jag förutsett, och på så sätt missat starten för milloppet, men kommit lagom till 5 km starten. Min tid på 5 km blev mediokra 27.01, och kilometertiden 5.24 med ett tempo på 11.1. Ska man överhuvudtaget se detta utifrån ett positivt perspektiv så gick inte min skada upp, vilket egentligen var det allra viktigaste. Indirekt så uppfylldes också alla mina adekvata mål. Det kanske var gud själv som gav mig ett subliminalt tecken från ovan att jag inte skulle springa 10 km. Med den killen som coach kan väl resten av årets tävlingar inte gå fel.

2.1 mil bansträckningen

Jag tog en icke välförtjänt hamburgare, kaffe och väntade in kompisen Jocke Andersson och hans vän Björn Olsson. Det blev behaglig paus när solen visade sig från sin allra bästa sida och gradantalet passerat 19 grader. Till skillnad ifrån mig själv så visade Jocke vart löparskåpet skulle stå när han passerade mållinjen på alldeles utmärkta 1:41:40. En ruskigt bra tid då han dels inte sprungit på två veckor, dels avverkat sitt allra försa halvmaraton. Hans kompis Björn gjorde ett ännu bättre lopp och fick tiden 1:41:11. Mina kommande löpningsmål är krävande Höstmilen den 21 oktober och halvmaraton 21 april i Nice. Det ska tilläggas att Björns och Jockes prestationer sporrade mig till att anmäla mig till nästa års Bråviksloppets halvmaraton.

2.1 mil Halvmaraton: 1:or

Mikael Zetterberg, Tjalve,  1:15:48

Frida Södermark, Tjalve, 1:28:38

10 km: 1:0r

Markus Grönroos, Tjalve, 35:12

Dawn Domaschk, SCC Berlin, 41:06

5 km: 1:or

Oscar Johansson, Naturkicken, 19:59

Nina Törling, Tjalve, 25:13

Bra morgonrutiner, och en god nyttig frukoststart på dagen – inte enbart klyschor

Föräldrarna tjatade på mig och brorsan vid den ytterst kritiska morgonkvisten: ”om du äter en bra frukost så står du dig hela dagen”. Jag har har via mina egna barn reproducerat den frasen till fullo, och försöker hängivet hamra in budskapet till Hanna och Frida. Frukosten är groteskt viktig eftersom hjärnan som kroppen behöver fyllas upp på energi och bränsle. Koncentrationen förbättras liksom den egna prestationen vare sig man ska till skolan eller jobbet, dessutom blir i alla fall jag på bättre humör och mer harmonisk under hela dagen. Jag har jämfört med hur jag fungerar då jag hoppat över frukosten någon vecka; det resulterade i en mer lättirriterad, halvtrött Mats som sedermera vräkte i mig onyttigheter på kvällen istället.

I vilket fall som helst så fungerar bilar som en god metafor till den mänskliga kroppen. Precis som människans bästa vän måste den skötas noggrant för att fungera optimalt. Kroppen är dock miljarder gånger mer komplicerad än klimatförändringen. Det finns så många faktorer i kroppen som måste få sin lilla dos för att helheten ska fungera, och för att vi på både kort som lång sikt ska hålla oss ifrån psykiska som fysiska sjukdomar. En klyscha eller essensen i kreativitet och livskvalitet? För mig finns det det bara ett adekvat svar.

Det har tagit sin beskärda tid att hitta denna frukostformel, men nu är den på plats, och den har indoktrinerats för att ätas 2-4 gånger per vecka. Äts den oftare finns det en risk att man helt enkelt blir allergisk eller överkänslig mot exempelvis nötter; lagom är bäst. Jag inleder frukostprocessen med en kokainstark kopp kaffe, vilken är akilleshälen i konceptet, men jag måste helt enkelt ha en kopp kaffe på morgonen. Anledningen att kaffet intas först är att koffeinet neutraliserar bland annat järnupptaget, så det vore idiotiskt om jag drack kaffet efter frukosten.

Norrköpings tidningen och morgon-tv förgyller det ofta bryska uppvaknandet av klockradions tidigare terrorsignaler. Därefter dricker jag 1 liter vatten med några rejäla klunkar med kallpressad olivolja. Vattnet förebygger kaffets urindrivande effekter samt att man väcker kroppen på ett mer naturligare sätt. Oljan måste vara kallpressad det vill säga att den inte är processad, det vill också säga att allt det nyttiga är kvar i det sydländska guldet. E-vitamin ochväxtomega-3 är ämnen som man tillgodogöra sig, enligt min hälsoguru Tommy Svensson är detta en universaldryck till välbefinnande.

Nötter, guds gåva till mänskligheten

Egenkomponerad ekologisk nötmüsli har fördelen att man själv får välja vad man vill ska ingå. Att ha nötter som bas istället för de fyra sädeslagen är som att ha flytväst vid båtturer – essentiellt för hälsan. Nötternas hälsosamma egenskaper placerar dem i matvarornas superliga. De små miraklen är späckade med proteiner, fibrer, vitaminer, mineraler, antioxidanter och inte minst nyttiga fetter. I nötterna finner vi livsviktiga mineraler som magnesium, järn, och kalcium, ämnen som många människor inte får i sig via den processade maten som bistår oss i snabbköpen. Nötter är nyttigast i sin naturliga version, så dra ner på nötter som är saltade, oljerostade, honungsrostade, glaserade eller på annat sätt bearbetade, annars transformeras de till onyttiga snacks.

Vi använder en kvarn för att mala ner livselixiret tillsammans med  ekologiska Goji bär. Kronan på verket blev ändå de torkade blåbären,  den sista ingrediensen är det dock saffransvarning på. De blå runda bären har numera fått en välförtjänt renässans, då innehållet har helande effekter som exempelvis avgiftande och laxerande enzymer. Till en början åt jag häxbrygden likt ur en bruksanvisning, men så småningom upphörde processen.

För min del kom keso att fungera som den förlösande ingrediensen. Det blev så mycket lättare att kunna äta blandningen när man blandar det med keso och naturell yoghurt. Som sagt innan dess tog det emot att knapra på de torra nyttigheterna, det måste helt enkelt vara gott och vardagligt naturligt att äta blandningen. Jag brukar ibland lägga i skivad banan, kiwi eller eller färska bär då det finns hemma. Hela denna frukostbryggd skapar en positiv cocktaileffekt där kropp som själ blir påfyllda till bristningsgränsen av livsnödvändiga ämnen som möjliggör att kroppens biokemiska processer fungerar friktionsfritt. Det medför större chanser till en positivare dag, än om man skippat frukosten, eller exempelvis ätit rostad macka med marmelad på och juice till.

Men som sagt nötterna och alla de andra ingredienserna bör vara ekologiska, annars blir helheten missvisande och aningen kontraproduktiv, med alla bekämpningsmedel som sprutas i och på. Självklart är detta en mer kostsam historia, men ägnar man så mycket tid att försöka äta en nyttig, god och hälsosam frukost får man nog löpa linan ut, även ekonomiskt. Annars är det just ekonomin en klassisk bromskloss när man pratar med kompisar; jag får ut 7000 kr efter skatt som arbetssökande, min fru 17 5000 kronor och vi klarar det, så det är oftast en usel ursäkt.

I nötblandningen finns i stort sett det mesta som får kroppen att må bra, utan att vara raffinerade eller processade. Att man inte röker, snusar eller knarkar är dels hälsosamt , dels källan till att ha råd till denna sagolikt hälsosamma frukost. Allt är dock inte dyrt, vatten är gratis, en stor 2 liters kallpressad olivolja räcker länge. De dagar som jag inte går loss på denna livets källa blir det äggmackor, omeletter, bananer. Det händer att även jag slarvar med att äta processad mat som Branflakes och Havrefras. Det gör jag som en motreaktion på att jag är så satans duktig, och för att jag är en medveten och manipulerande sockermissbrukare. De nötter och frön som ingår i min och Maries nötblandning är:

Cashewnötter 100g = 590kcal
Protein 15,3
Kolhydrat 25,9
Fett 46,5
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 0
Järn 6,00
Kalcium 45
Natrium 16

Hasselnötter 100g = 656kcal
Protein 13,0
Kolhydrat 9,4
Fett 62,6
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 1
Järn 3,60
Kalcium 188
Natrium 3

Paranötter 100g = 677kcal
Protein 14,3
Kolhydrat 3,4
Fett 66,5
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 0
Järn 2,80
Kalcium 176
Natrium 2

Pumpafrön torkade 100g = 567kcal
Protein 24,5
Kolhydrat 12,5
Fett 46,0
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 0
Järn 15,00
Kalciuma43
Natrium18

Solrosfrön torkade 100g = 594kcal
Protein23,0
Kolhydrat 12,6
Fett 49,5
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 3
Järn 6,80
Kalcium 116
Natrium 3

Sötmandel torkad 100g = 609kcal
Protein 20
Kolhydrat 13,4
Fett 52,0
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 0
Järn 5,20
Kalcium 265
Natrium 11

Valnötter 100g = 669kcal
 Protein 14,3
Kolhydrat 13,0
Fett 62,0
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 3,2
Järn 310,
Kalcium 94
Natrium 10

Goji bär  100 =  Energi 271 kcal
Protein 9 g
Kolhydrater 55 g
varav socker 46 g
Kostfiber 7 g
Fett 1,7 g
Mättade 0,3 g
Enkelomättade 0,4 g
Fleromättade 1 g
A?vitamin 85 mcg 11 %
C?vitamin 35 mg 58 %
Järn 7,5 mg 54 %
Kalcium 42 mg 5 %
Kalium 1032 mg *
Natrium 380 mg *

• Nötter och frön innehåller generellt mycket fett, samt en hel del protein,  men ganska lite kolhydrater och en hel del fibrer, något som skrämmer bort en del människor. Som med allt annat i världen är lagom ett bra epitet på ens nötätandet, annars finns ju risken att man överkonsumerar dessa, och på så sätt blir såväl korpulent som eventuellt nötallergiker. Nötter är dock mättande, något som oftast reducerar en abnorm konsumtion.

• En frisk kropp och väl fungerande kropp är beroende av kontinuerlig tillförsel av mineral utifrån via födan eftersom kroppen inte själv kan producera mineralerna. De är grundläggande och aktiverar många av kroppens fysiologiska processer. Mineralerna bidrar till uppbyggnaden och bevarandet av ett starkt skelett och muskelmassa samt friska tänder. De kroppssamverkar med vitaminer, hormoner och andra ämnen för att reglera ämnesomsättning samt aktiverar antioxidanter.

• E-vitamin, B 1-6-vitaminer, C-vitamin vimlar det av i nötternas. Varje vitamin har sin speciella och oumbärliga uppgift i kroppen, dessutom samverkar vitaminerna med varandra och med andra ämnen. De ingår vidare som delkomponenter i kroppens enzymer som verkar som katalysatorer vid metaboliska reaktioner varvid fett och kolhydrater omvandlas till energi, de deltar också vid uppbyggnad av ben och andra vävnader. Otillräckligt intag av vitaminer förorsakar felnäring och kan på sikt ge bristsjukdomar. 

• Enzymer är något som är så groteskt viktigt, men nästintill bortglömt hos hälsobesserwissrar som huserar i stort sett alla medier. Det spelar ingen roll om du är kostens Batman, om kroppen inte kan ta upp näringen ordentligt. Enzymer förstörs till viss del vid tillagning av maten, därför är råkost och grönsaker så viktiga för att tillföra naturliga enzymer till vår kropp. De naturliga enzymerna kan till viss del göra det jobb som de enzymer som kroppen producerar, exempelvis hjälpa till vid matsmältningen.

• Antioxidanter är kemiska molekyler som förebygger oxidation i våra celler det vill säga kroppens egen rostskyddsbehandling. De bekämpar de skadliga fria radikalerna och anses centrala för en långlivad hälsa och frodas i alla nötsorterna. Vitamin-A, -C och -E räknas som antioxidanter, där vitamin C och E räknas som de viktigaste antioxidanterna.  Mineralerna selen, zink, koppar och magnesium ingår i en del enzymer med antioxidantdiska egenskaper.  Det enorma seleninnehållet är unikt för exempelvis paranöten

• En av nötternas stora förtjänster är kombinationen av grova fibrer och nyttigt fetter som tillsammans gör nötterna till rena hjärtmedicinen genom att till exempel sänka innehållet av skadligt LDL-kolesterol i blodet.

• Nötter och frön innehåller aminosyran tryptofan som behövs för hormonet serotonin och motverkar depressioner.

• Nötter och frön är bra för huden och håret.
  

• Gojibäret är unikt eftersom det bland annat innehåller 18 olika aminosyror, varav sju av åtta är bland de livsnödvändiga.
  

Andra bra produkter att ha till frukost

• Mörkt fiberrikt bröd med exempelvis stekt ägg, kokt ägg, korv, skinka eller ost. Fibrerna i brödet håller en mätt en längre stund och försvårar ett eventuellt småätande på exempelvis delikata chokladkakor. Brödet innehåller mest kolhydrater, och för att få i sig det viktiga proteinet krävs det bra pålägg och då menar jag inte marmelader eller Nutella.

• Ekologiska ägg är ett optimalt pålägg som kan varieras som omelett, äggröra, pocherad, kokt, stekt eller rå. En bra skinka är tyvärr ett dyrt livsmedel om man vill ha äkta varan, och inte någon hoppressad E-nummerbomb. Ost är ett enkelt och bra pålägg som innehåller en härdsmälta av nyttigheter.

• Paprika är det ultimata grönsakspålägget. Den gula paprikan innehåller nästan mest C vitamin av dem alla; kiwin, spenaten och apelsinerna kan kasta sig i väggen. Men som sagt paprikan måste vara ekologisk annars är det kontraproduktivt att äta dem.
  

• Mjölk istället för sockriga filer eller fruktyoghurter? Varför dricka mjölk? Jo, därför att människor och hamstrar tillhör minoriteten av varelser som inte kan producera sitt eget kalcium, och då måste vi på något sätt tillföra det, mjölk är ett billigt och bra alternativ som passar till mycket. Ju fetare desto bättre då mjölken homogeniseras och pastöriseras mindre då. Det ska tilläggas att även mjölk innehåller en typ av socker nämligen laktos.

Reducera eller undvik detta

• Kolhydrater är ett annat namn för sockerarter något som bland annat påverkar blodsockret. Tänk er en stor tallrik Branflakes med en god vaniljyoghurt till, hur gått låter inte det? Jag också tycker att det är djävulskt smarrigt, men jag mår mycket bättre humörmässigt nu när socker-kemi-bomben i stort sett försvunnit från frukostbordet. Jag är inte lika sockersugen, inte lika småhungrig och är dessutom mindre irriterad.

• Socker i sig är ett gissel för många människor inklusive mig själv, och osedvanligt svårt att undvika, då matproducenterna är väl medvetna om dess effekter på oss konsumenter. Det är ingen tillfällighet att jag förut var ketchupmissbrukare, då denna blodröda produkt är full av socker. Börjar man rota i frukost-ingrediens-djungeln finns risken att man blir överraskad på ett negativt sätt.

• Juice är i sin bästa form ett bra komplement någon dag i veckan om man inte råkar vara så ordentlig att man pressar sin egen juice. Drycken är oftast proppfull med socker och koncentrat. Vill man åt bra kvalitet så kostar det därefter, något många barnfamiljer i längden inte har råd med. Då är det på alla sätt smartare att lära sig dricka en halvliter vatten som både är gratis och sockerfritt.

• Om man inte nödvändigtvis känner att kaffe är livsnödvändigt, skippa det helt och hållet eftersom koffeinet  lurar kroppen att tro att den har mer energi än den egentligen har.

Plan C:  om ni tillhör den kategori människor som skippar frukosten så är det bättre att äta exempelvis flingor med yoghurt än ingenting alls, tror jag.

Continue Reading »

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war), 

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro

Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty Idols, The cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt

Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Ambivalens-förströelser

Som vanligt ältas det fram och tillbaka huruvida Norrköpings sensommarevenemang borde läggas ner, utvecklas eller vara som den är. Jag är aningen ambivalent själv om spektaklet verkligen har gått i stå eller om den är i behov av en renovering. Innan man börjar argumentera för och emot är det väsentligt att först se vad som är syftet med festivalen och om dessa uppfylls.

• Få ut gamla som unga Norrköpingsbor
• Skapa en årligt mötesplats där gemenskap och integration är ledorden
• Ombesörja så det finns aktiviteter för alla typer av människor
• Belöna, unna och gynna stadens, Caféer, restauranger, snabbmatsställen och uteserveringar

Jag tycker att festivalen lyckas uppfylla dessa kriterier på ett utmärkt sätt. När festivalen var i symbios med Karnevalen tyckte i alla fall jag att det var på tok för exotiskt och malplacerat, den blev ett nödvändigt ont. Barnfamiljerna är kittet som man måste snärja, i syfte att festivalen ska kunna blomstra, och barnen är dess kompass. Genom den relativt  nya upplevelsebyn i Vasaparken/Olaiparken har man på ett utmärkt sätt tagit tillvara föreningarnas kompetens, där de får  tillgång till fantastiska forum att visa upp sig och attrahera nya utövare. Zumobrottning, kokosbollskatapult, hinderbana, bullriding och backstapling var några av aktiviteterna som man kunde testa vid Olaiparken exempelvis. 2½ timmar gratis Rix-FM-musik med artister som många ungdomar gillar är en ”klassiker”som måste få finnas kvar, och som via olika artister varje år aldrig blir tillräckligt ”mossigt”. Det känns dessutom som den perfekta avslutningen för många ungdomar innan skolan sätter igång. Att tivolit ligger precis bredvid är ingen tillfällighet, vad är festivalen utan det ambulerande Axel´s tivoli? Att det blir snuskigt dyrt är en annan femma; våra barn fick i ren snikenhet endast välja 3 karuseller vardera.

För de äldre finns det numera en riktig bra oas med arrangemang vid Refvens grund. Dessa pågår såväl fredag som lördag, och är skräddarsydda för just den generation det vill säga ljusår  ifrån ”Dunka-dunka-världen”. En annan fristad  för ”proarna” är Knäppningsborg-kvarteret där akustisk underhållning avlöser varandra under tre kvällar. Tyckte personligen att det såg aningen glest ut vid Strömsparken, men hoppas att en högre kreativitetsambition sätts upp inför nästa festival, och som i högre grad borgar för att den mognare publiken hittar hit.

Stadsloppet är en ny företeelse där marknadsföring syftar på att vara ett lopp för alla, från elit till motionär samt att den i sig är en del av Augustifesten. Det är bara att applådera helheten i det tilltaget; att applicera ett evenemang när det är som mest folk ute på gatorna är väl det ultimata. Det berikar också själva Augustifesten samtidigt som den eventuellt lockar målgrupper som inte är speciellt förtjust i augustifesten, men nu i alla fall måste bege sig ut för att endera springa eller heja fram släktingar eller kompisar. Fler sådana smarta evenemang gör att festivalen uppdateras sakta men säkert, utan att folk riktigt hinner att tröttna.

Fair of freaks

Vår familj var där torsdag när solen log mot oss, och lördag då den knappt syntes alls. Vädret i sig kan vara det som stjälper eller hjälper festivalen; vid vackert väder blir det succé och vid riktigt uselt sådant är risken för ett fiasko överhängande.  Torsdagens självklara höjdpunkt var Rix FM-festivalen, där Eric Saade var den absoluta höjdpunkten för mina två döttrar. Detta var första gången som vi sett hela artistkavalleriet; 2½ timmars stående i ett osannolikt fint kvällsväder. Att barnen skulle sitta på axlarna var föga överraskande, men att värken skulle sitta kvar dagen efter var mer oväntat. I mina ögon så var Eric Saade, David Lindgren och det australienska pop/rock bandet Sons of midnight allra bäst. Tiden avlöpte förvånansvärt snabbt, det var professionellt, varierat och bra timing med att varje artist framförde 2-4 låtar.

Vi förflyttade oss från Vasaparken via Drottninggatan för att runt  klockan 22.00 avnjuta en annan festivalklassiker nämligen fyrverkeriet. I år var att det inte är SM-status på fyrverkeriet, de 10-faldiga svenska mästarna Göteborgs fyrverkerifabrik fick istället äran att anordna onsdag-lördagens uppskjutningar i symbios med fyra olika musikteman. Lördagens bravader bestod av att gå upp och nerför Gamla Rådstugugatan för att  ”genomlida” den traditionella 2-dagars-marknaden, där langos och sura 3-pack remmar är tradition i mitt fall. Det var som vanligt smockfullt i marknadsfåran, på gott som ont.  Jag missade tyvärr både Nifters och Fair of freaks på Skandiateatern, annars tog vi del av det vi ville ta del av.

Traditionsstommar som bör vara kvar, dock med smärre justeringar för att inte urlakas:

• Marknaden,
• Fyrverkerierna: onsdag-lördag vid 22.00,
• Skandiateatern utmärkta inomhusscen scen där lokala och regionala förmågor får ett utmärkt tillfälle att visa upp sig live för en större publik.
• Tivolit
• Rix FM-festivalen
• Upplevelsebyn i Vasaparken och Olaiparken
• Norrköpings Symfoniorkester möter Norrköpingspubliken i Vasaparken
• Opluggat i Knäppingsborg
• Gamla torget: musik/uppträdande, dock med fler spännande artister

I mina ögon finns det inte mycket att ändra på, men marknaden måste exempelvis stävjas. Arrangörerna bör sortera in fler seriösa och originella hantverkare och reducera de alltför likartade krimskrams knallarna, de blir aningen kontraproduktiva. Jag vill också se flera matknallar där det serveras mat från länders speciella kök, efter att besökt New York så vet jag att det finns ett oändligt utbud av olika delikatesser som borde finnas med på vår marknad. Det makalösa Fudge-ståndet var precis det som jag eftersträvar. Jag efterlyser också fler tävlingar där människor/företag/föreningar i större utsträckning kan delta, tävla och  utmana varandra. Det behöver inte vara några komplicerade övningar: armbrytning, vedklyvning och slå ner varandra med kuddar på tunn stock duger gott och väl. Folkparkens mixed turnering i Beachvolleyboll och Starke Man vid Kristinaskolan är dock några aktiviteter i rätt riktning.

Rockfolket

Det vore inte dumt att variera uppträdanden på Gamla torget med spännande grupper som Cirkus Cirkör, stå upp komiker eller illusionister. Musikevenemang är bra och ska alltid finnas på programagendan, problemet är att artisterna är dyra. Istället väljer man strategin att presentera storheter som exempelvis Rockfolket eller Harpo och dylikt, inget illa om dessa artister, men det känns inte lika inspirerande att offra en fredagskväll med föredettingar. Eller så blir-det måndag-hela-veckan-syndromet med lokala storheter som Lalles Bodega, Liverpool, Roxanne eller Kalle Bah. I vilket fall som helst behövs Augustifestivalen för att den helt enkelt får ut man och kvinna ur huse. Ett gott och konkret tecken på detta är att jag träffar människor som jag inte sett på åratal.

In the beginning it was…..

Det var min gympalärare Tomas Lenberg som indoktrinerade mig in i squashens lite undanskymda värld. Jag gick då i 9:an och blev dock inte helfrälst, utan ett litet frö såddes istället. Det var lite senare i livet då min  kompis Jarmo Kolehmainen och jag började spela kontinuerligt som squashintresset fick ordentligt fotfäste. Vi spelade så att svetten lackade flera gånger i veckan, och vi spelade om läsk. Min vikt höll sig visserligen på rätt nivå, men min ekonomi raserades istället, då han vann de allra flesta matcherna. Som tur var hade jag ingen statistik på den tiden, vilket jag numera ser som en form av subtil preskription. I kombination med fotbollsträningar och jobb på Kontorab började jag och Rolf Okon att spela denna gentlemannamässiga sport. Vi drabbades snart av squashhybris, och spelade på var och varannan lunch eftersom Squashcenter bara låg några 100 meter ifrån Kontorab där vi jobbade på den tiden.

Roffe Okon, Lino Ferrari Jonas Andersson och Dennis Svensson klustervärvades till fotbollsklubben Vikbo IK på Östra Ny slätten. Det var indirekt starten på Lino Ferraris och min kompakta squashrelation. Jag, Roffe och Lino avverkade ett antal matcher innan jag på hösten fick för mig att föra statistik mellan våra hätska duster, en statistik som håller på än idag. Anledningen att jag skriver om detta är att han precis i dagarna vunnit sin 1000:e match mot mig. Det är en statistik som jag inte borde vara alltför stolt över, helst när squashkompetensluckan är större än någonsin, men som sagt trägen vinner.

Det kan låta osannolikt  i sin osannolikhet att fortfarande tro att man ska vinna någon match mot detta tävlingsfenomen, men det gör jag faktiskt på fullaste allvar. Den stora anledningen är att han i mina ögon inte har så mycket att förbättra medan jag själv har en uppsjö av punkter som måste justeras, dessvärre är det grundläggande sådana, några som man får lära sig när man börjar utöva spelet. Tyvärr är jag självlärd och har hela tiden drivits av tävlingsinstinkten och på så sätt bara kört ”springa och slå strategin”, men vart bollarna hamnade var en annan historia. Det ska tilläggas att man kommer en bra bit på vägen med denna strategi, men när man når en viss nivå så går det helt enkelt inte längre att vinna mot de bättre spelarna, och då måste något ändras.

Det är faktiskt först de senaste tre åren som jag lagt om kursen, i syfte att utvecklas för att överhuvudtaget vinna något alls. Processen har gått ifrån att knappt kunna: slå en forehand, slå en backhand, att inte inta T.et, att inte följa bollbanan, att inte böja på knäna och träffa bollen lågt och så vidare till gradvisa förbättringar. Konkret har min serve blivit mer varierad och effektivare. Min backhand är numera ett av mina bästa slag och jag kan slå skapliga forehand fastän de fortfarande är för tok för svaga.

Linos och min squashstatistik genomsyras av att det i stort sett bara går åt ett håll, och den är dessvärre enkelriktad. Jag har bland annat inte vunnit en match sedan den 26 december 2007 , det vill säga snart 5 år. Lino har gått från självlärd med en vilja av stål till att hänge sig till grundläggande moment i kombination med en makalös vilja och kondition. Från att inte vara topp 50, till att faktiskt vara bland de 7 bästa i Norrköping gör denna statistik  aningen lättare att leva med. De som jag anser vara bättre är såklart Peter Blomqvist, Mattias Blomqvist, Fredrik Malm och Daniel Linder. Därefter är det ett gäng som ligger bakom och fiskar: Jörgen Detterman, Jens Möller och så Lino Ferrari.

Mina närmaste mål är att:

1. Alltid följa bollbanan, än att allt som oftast titta rakt fram likt ett fån och ertappas med att missa att förutse motståndarens nästa slag.

2. Gradvis förbättra servereturerna eftersom min ”nya” styrka är att få bollen i spel på backhandssidan. Sämsta sidan är forehandssidan där i stort sett alla motståndarna direkt får ett övertag på grund av alldeles för dåliga servereturer, helt plötsligt stå 5-0 på kort tid, vilket är lika med en gigantisk uppförsbacke.

3. Variera spelet – försöka bryta/variera ”länsnötandet” genom ibland vid en lite sämre läns ifrån motståndaren, ta initiativet till att ”vinkla ner” en stoppboll vid motsatta hörnet eller boosta.

4. Fortsätta utveckla ”Lenbergska grundslagsswingarna” både på backhand som på forehandssidan. 1. Alltid snegla på bollbanan 2. Alltid hög position på racketen. 3. Swinga igenom hela slaget. 4. Stå still när jag står.

5. Träffa bollen så sent som möjligt; låg bollträff med böjda knän, inte Frankenstein-posen

6. Få in i huvudet att INTE stå kvar efter slagen, utan ta sig illa kvickt till mitten av banan det vill säga t:et, vilket innebär att man dels styr spelet, dels springer minimalt.

7. En Akilleshäl är att jag inte kan slå en forehand på rätt sätt. Swinga igenom backhand/forehandslagen distinktare/snärtigare och framförallt mycket hårdare a´la Jens Möller, där det bara smäller Måste slå med öppet rack. 1. Swingpositionering. 2 Öppet rack mot höft. 3. Träffa bollen lågt med öppet rack. 4. Slå ut swing/slaget. (inte använda handleden). 5. Tillbaka till swingpositionering.  En utmärkt övning är att slå bollen 2-3 meter ifrån huvudväggen, utan att låta bollen studsa.

8. Bli mycket effektivare att avgöra/döda ”straffsparkar”, istället för att slå tillbaka bollen till motståndaren och ge honom fördel att vinna poängen. Boosta bollen kvickt nära hörnen.

När jag implementerat in dessa grundläggande faktorer i min ryggrad är jag redo att ge mig in i statistikkampen igen. Måhända att jag då kanske är närmare 50 år, men det är egentligen av ringa betydelse, trägen vinner allt som oftast. Vill man förändra något så går det helt enkelt att göra så, även fast dysfunktionella spelrutiner är svåra att ändra på. Det är bara att gå till golfspelare och deras småjusteringat av svingen; en process som kan ta år innan de sätter sig. Jag har även statistiklistor mot andra personer som Magnus Hjortberger, Börje Bjurström. Joakim Andersson, Henrik Lindberg, Michael Garrido, Mikael Öhr, Per Belin och Henrik Andersson. Det är inte heller någon upplyftande läsning, om man undantar Magnus Hjortbergers lista där jag är ”på gång”.

Squash statistiken: början och sista året

Därefter vann jag bara 44 matcher till, vilket understryker att jag i ett helhetsperspektiv alltid varit underlägsen. Då agerade vi spelmässigt som förvildade hundar på squashplanen det vill säga ”slå och spring strategin”. Nu är det bra mycket mer adekvat squash som är i fokus, som att inta T:et först, inte stå för nära väggarna, variera servarna och dylikt.

Ge mig ett jobb jag brinner för!

2011       Filkandexamen i sociologi, Linköping Universitet Linköping

2002       Eko- och kulturturism Lunnevads folkhögskola Linköping

2001       Gymnasieutbildning Komvux Norrköping

2005       Filmmanusutbildning Adastra media Stockholm

______________________________________________________________

Jag har varit arbetssökande sedan mitt sommarvikariat förra året det vill säga mitten av augusti. Ska jag vara uppriktigt ärlig så trodde jag i min nativitetshybris att jag fullkomligt skulle få bada i jobbanbud efter mina nyvunna akademiska kunskaper. Tyvärr visade sig såväl åldersdiskriminering som brist på ”adekvat” arbetslivserfarenhet vara två ytterst mäktiga motståndare, i syfte att hitta ett arbete som jag brinner för.

I september ökar måhända mitt attraktionsvärde på arbetsmarknaden, då jag är berättigad nystartsbidrag det vill säga staten betalar 60-65% av en avtalsenlig lön. Det ger er arbetsgivare ett guldläge att hitta kompetens till en lägre lönekostnad, i detta fall mig själv.

I september ökar måhända mitt attraktionsvärde på arbetsmarknaden, då jag är berättigad nystartsbidrag det vill säga staten betalar 60-65% av en avtalsenlig lön. Det ger er arbetsgivare ett guldläge att hitta kompetens till en lägre lönekostnad, i detta fall mig själv.

Samhällsvetenskap, Beteendevetenskap, Hälsovetenskap, Marknadsföring, Turism.

Jag är som person: ärlig, pålitlig, nyfiken, kreativ, empatisk, humoristisk samt har lätt för att organisera och strukturera. En av mina riktigt starka sidor är att jag har en genuin fingertoppskänsla och ytterst god förmåga att kommunicera med alla kategorier av människor, gammal som ung.

Mats Widholm, Mobilnummer: 0768-100360

Mail: [email protected] Blogg: http://widholm.bloggproffs.se

Pixel – Eskapism

Ett nytt svenskt regissörs ansikte har fått visa framfötterna i Hollywood efter ekot av Snabba cash: Daniel Espinosa. Med sig från Sverige har han tagit Fares Fares och Joel Kinneman som han infogat i sin första amerikanska film, Safe House. Jag var tveksam till upplägget och hade inget större sug att se filmen, men ack vad jag bedrog jag mig. Safe House kretsar runt en uttråkad  CIA-rookie vars jobb går ut på att agera Safe House ansvarig. Ingenting tycks hända tills en av världens mest efterspanade brottslingar självmant anger sig själv. Såklart övermannas och dödas CIA-gänget som ska få  brottslingen Tobin Frost att sjunga ut, och han blir ensam tvungen att fly med Tobin från de som vill se honom död. Denzel Washington är en av mina personliga favoriter och han fortsätter att leverera trovärdiga gestaltningar, Safe house är inget undantag. I min enfald hade jag väntat mig en standard-amerikansk-actionfilm till bredden fylld med alla tänkbara klyschor där själva effekterna och actionet är kittet i filmen. Istället utkristalliserades en ytterst välskriven, tät och spännande actionfilm med mycket bra skådespelarprestationer från alla inblandade, till och med bovarna känns någorlunda ”normala”.

Dogpound är en amerikansk film som handlar om 3 ungdomar som blir vänner i ett ungdomsfängelse och tillsammans försöker de klara sig helskinnade under prövotiden. Sådana här filmer tillhör sälla genren good-feeling-movies utan det är mest hemskheter som gäller. Dogpound upplever jag som icke amerikansk, vilket i denna genre är förenat med något är positivt. Det är få klyschor, bra och intressanta skådespelarprestationer och handlingen är riktigt bra. Miljöerna känns instinktivt genuina, många scener är grymma, blodiga och brutala. Den-starkaste-överlever-mentalitetet frodas precis som en uppsjö av hierarkier. Enda stället där de kan få vara ifred och säkra för opålitliga medfångar är  i isoleringen, ingen önskedröm precis, men kanske bättre än att få trubbig gaffel i halsen. Jag gillar denna ”fängelsefilm”, den griper tag i mig och ruskar om min naiva svenskhet. Jag är rädd för att det ser ut såhär i verkligheten också. Har man väl gläntat på fängelsedörren blir man nog i många fall kvar i den miljön, till och från.

The music never stopped är ett drama i ordets bemärkelse. Handlingen kretsar runt fadern Henry och sonen Gabriel, som precis fått en hjärntumör. Den hindrar honom från att skapa nya minnen och han är som ett levande kolli tills han hör musik som han kan relatera till, då vaknar  han temporärt ur koman. Fadern var anledningen till att sonen från första början stack från sitt hem, för att inte komma tillbaka. Han var den som alltid har rätt och aldrig kunde säga förlåt; Gabriel var den som fick under sin uppväxt fick tampas med dessa bestämda åsikter. För att kunna kommunicera med sin son blir musiken verktyget till faderns andra chans till förlåtelse och försoning, då Daniels sinne fortfarande är kvar på 60-talet. I ett ultrasävligt tempo trollbinder denna film mig med mycket små medel till sitt förfogande. Successivt växer sig fadern- och sonrelationen sig starkare; det blev källan till mina många, men dock pyttesmå tårar, att inte bli rörd av detta drama är ofrånkomligt.

Machine gun preacher är baserad på verkliga händelser där personerna i fråga fortfarande är i livet och lever som de lär. Med det i bagaget upphöjs filmen några extra snäpp. Sam Childers (Gerald Butler: 1969, Paisley, Scottland: Beuwolf & Grendel, The ugly truth, Dear Frankie, Reign of fire, Gamer) kommer ut ur fängelset bara för att fortsätta sin kriminella bana med knark och rån. Hans familj bestående av sin dotter och nyfrälsta fru får får återigen finna sig i hans dysfunktionella leverne. Han går snart över gränsen genom att döda en man, och finner därefter oväntat gud. Av en tillfällighet får han via kyrkan åka till Sudan och hjälpa till att bygga. Till skillnad från de andra hjälparbetarna blir han så berörd av det han bevittnar, att han tar konkret ställning för de grymheter på befolkningen som sker framför ögonen på alla, Han lierar sig med några motståndsmän och bygger en kyrka och tillika fristad för att skydda framförallt utsatta barn. Det är brutal verklighet som också berör, men här är det inte små medel som gäller utan våld, övergrepp och korruption som dominerar, men det är ändå ingen actionfilm. Vill man hitta en film att kunna jämföra med så är det den underbara Hotel Rwanda, samma hopplöshet råder i dem båda samtidigt som omvärlden inte tycks inte bry sig nämnvärt. Hela historien är som gjord att bli film, den är nästan för fantastisk, vilket i sig är både bra som dåligt. Tummen upp för en annorlunda film, i en för oss helt annorlunda värld, där våld och korruption är vardagsmat.

Change up är en grov komedi nischad i samma ciniastfåra som Wedding crashers, Hall pass och Horrible bosses. Handlingen kretsar runt två barndomsvänner som vuxit ifrån varandra. Huvudanledningen är att deras liv numera är varandras motsatser. Jason Batemans karaktär är medelklassen personifierad, med vacker fru, två underbara bebisar, högavlönat arbete, vackert hus och självklart två bilar. Ryan Reynolds är däremot slarvig, opålitlig och har en ”ny kvinna varje vecka”. Jason Bateman är fast i ett ekorrhjul med  lite sömn, blöjbyten, inget sex och ett krävande jobb. Ryan Reynolds tar däremot dagen som den kommer, och har inga större ambitioner än att ha kul och bara bry sig om sig själv. Bra dragna pissar de i en fontän endast övervakad av en helig staty. Deras önskan att byta liv med varandra slår in: Ryan blir Jason, och Jason blir Ryan. Jag är svag för denna typ av overkliga komedier där oändliga förvecklingar skapar ett spektrum av tillfällen att få till dråpliga situationer. Det här är en film för vuxna, men fylld till bredden av kiss- och bajshumor, vilket man sällan kan få för mycket av. Jag gillar denna kropps-bytar-film trots att det gjorts ½ miljard sådana under det glada 80-talet. Såväl Jason som Ryan balanserar på rätt sida om spela-över-linjen, och jag kommer på mig själv att asflabba ett antal gånger under filmen, en petitess, men en bra sådan.

The Beaver är definitivt inget ordinärt drama, och Mel Gibson utmärkta gestaltning av den ultradeprimerade Walter Black är onekligen ingen vanlig roll för honom. Mel Gibson har haft ett 5-års-uppehåll ifrån Hollywoods ciniastbyggen. Jag antar att han under den tiden börjat leta efter annorlunda roller, i syfte att bli ihågkommen som ”seriös”. Under den långvariga depressionen får hans tålmodiga fru som spelas av Jodie Foster nog, hon flyttar ifrån honom. Hans son är överlycklig, då han hatar sin far. Företaget som han äger går med brakförlust. I en av sina nedstämdhetsorgier får han ett mentalt ryck och applicerar en dockbäver på armen. Den styr honom såväl verbalt som kroppsligt. Hela hans omgivning, media och familj får dras med detta minst sagt ovanliga buktalaresyndrom. Trots att han som privatperson tycks vara mindre trevlig så skapar ändå Mel en intresse- och tankeväckande karaktär, som jag inte vet om jag ska tycka om eller avsky. Detta är en tragisk och mycket mörk film, men ändå finns det plats för en gnutta hopp. The Beaver är en film om att försöka räta upp ett hitintills ganska miserabelt liv; att greppa tag i en andra chans, även om den i sig är annorlunda.

The Raven är estetiskt tilltalande med sina 1800-tals romantiska miljöer, och med en pillemarisk John Cusack i högform. Filmen är ett fiktivt thrillerdrama som handlar om skräckmästaren Edgar Allen Poe. En seriemördare tar strupgrepp på Baltimores invånare genom att begå horribla mord. Den unge och klarsynte detektiven Fields inser att morden är copycats av Edgars tidigare blodiga berättelser, de slår sig ihop i syfte att stoppa denna bestialiske mördare.  Filmen utkristalliseras snabbt till en ledtrådslabyrint där självaste Sherlock Holmes lär ligga i lä. Denna katt- och råtta lek tilltalar mig sisådär, genreklyschorna haglar nämligen, skådespelarna med undantag för Cusack drabbas dessvärre också av överspelshybris. Det hela utmynnar till något halvt ointressant, där förutsägbarheten i vem-är-mördaren alldeles för simpelt kluras ut.

I si-fi-action-thrillern Lockout  ser vi coole Guy ”Batman” Pearce i huvudrollen. Han är oskyldigt dömd, men får en chans att undvika fängelse om han lyckas frita presidentens dotter i världens farligaste fängelse som dessutom är förlagd i yttre rymden. Här sitter essensen av Amerikas grövsta brottslingar, så uppdraget i sig är livsfarligt och en skaplig longshoot. Det vimlar som vanligt av ointressanta stereotyper till brottslingar som alla vill ut till friheten, och de gör vad som helst för att nå den. Huvudkaraktären är en råcynisk och ironisk ståuppare-typ, han fullkomligt vräker ur sig one-liner under hela filmens gång. Det brukar sällan bli speciellt lyckat, men i detta fall är det tvärtom; vinstlotten blir sedermera Lockouts absolut största behållning. De knivskarpa kommentarerna står i kontrasterna till genrens klyschorgie.  Jag skulle kunna kalla denna underhållning-för-stunden en uppdaterad variant av utmärkta 80-tals pastischen: ”Flykten från New York”, men betydligt sämre.

The man behind the Mask

Äntligen, då var det dags att återse mannen med slängkappan och tillika sista filmen i en helt oemotståndlig trilogi. Jag fastnade i mina ungdomsår inte bara för Spiderman, utan även allt som hade med Marvel och D.C comics att göra. I backspegeln känns det försvenskade ”Läderlappen” riktigt fånigt, men när man inte visste bättre på det glada 80-talet så var namnet helt legitimt. När filmer om ens hjälte filmatiseras är man extra känslig med vilka som gestaltar vilka; fel kvinna eller man på fel plats är helt förödande.

Christopher Nolan mannen bakom denna trilogi samt fantastiska filmer som Momento och Inception har lyckats allra bäst av alla i sin jakt att hitta matchande skådespelare till de viktigaste karaktärerna. Poliskommissarie Gordon som spelas av Gary Oldman, Butlern Alfred som gestaltas av Michael Caine samt Morgan Freeman som Fox är 100 procent klockrena. Av dem som gestaltat denna bevingade hämnare är Christian Bale den hittills bästa. Det samma gäller för Batmans medhjälpare Robin som i denna film spelas av Joseph Gordon-Levitt och Kattkvinnan vars åtsittande trikåer döljer Anne Hathway. Castingen har och är fortfarande sensationell, precis som djupet i hela trilogin; det som verkligen särskiljer Batman från resten av superhjältarna i filmens värld. Den ende som kan komma någorlunda nära är Sam Raimis Spiderman.

Det har förflutit hela 8 år sedan Bruce Waynes stora kärlek och skurken Harvey Dent alias Dubbelansiktet fick äntra dödsskuggans dal. Han har sedan länge avpolletterat allt som har med Batman att göra, då i stort sett all organiserad brottslighet upphört från Gothams citys gator. Bruce Wayne har  isolerat sig i sitt slott och är numera en bitter man fylld av ångest och skuld, med en livsgnista som en självmordsbombare. När terroristen Bane och hans anhang oväntat hotar Gothams Citys hela existens, träder både Bruce Wayne och Batman återigen fram i rampljusen.

Hyllningarna till trilogin från publik till film-förstår-sig-påare är unisont, nästan i klass med Sagan om Ringen. Efter att ha sett denna mastodontfilm så undrar jag om den stora fanskara är helt ärliga mot sig själva eller om de subtilt förtränger några viktiga faktorer. Ibland kan nördar som jag själv vara otroligt konservativa, inskränkta och dessutom naiva. Jag försöker dock vara så kritisk som det är möjligt, om det finns tillstymmelse av behov av något sådant, det gäller att se filmen med olika glasögon.

• I filmens inledning har inte bara Bruce Wayne tappat livslusten, han går dessutom med käpp och raglar. Hade han bott i Sverige hade han inte ens infogats in i Fas-3 projekt, så illa därhän är han. Från att Gotham City blir hotad till att han återigen tar på dig dräkten sker en häpnadsväckande omvandling. Han tar strid mot troligtvis världens starkaste människa med bravur dessutom. Jag tycker personligen filmmakarna kunde ha tonat ner den bilden av Bruce för att mildra den irrationella konstrasten som uppstår. Visst det är ju en superhjälte film, så varför bry sig? Jag bryr mig definitivt, då chansen till filmisk perfektionism reduceras och att små onödiga detaljer har en tendens att växa sig starkare ju fler år som passerar.

• Har man sett filmerna med en annan Marvelhjälte kallad Punisher så finns det dysfunktionella paralleller att dra mellan dem, och det är att det är lite för mycket förlorare-mentalitet hos de båda för filmens eget bästa. Kommissarien Gordon är,  trots att han är halvdöd, trots sin höga  ålder mer Batman än Batman själv, vilken hjälte och vilken fysik gubben har.

• Är lite kluven till att Gotham City utspelar sig i New York. Det positiva är att det blir väldigt autentisk, det negativa är att den bilden inte överensstämmer med min egna. I Tim Burtons version av Batman är det visuella fantastiskt gotiskt och häftigt; vilka istället drar åt andra hållet. Det ultimata hade varit en hybrid mellan New York och Tim Burtons coola stadssiluetter.

• Filmen är 2 timmar och 45 minuter, och såhär i backspegeln borde tiden kapats med minst 15 minuter, när filmen fick den utformningen som den fick.

• Batman och skurkens Banes förvrängda röster får troligtvis vilken amerikansk TV-shop försäljare att masturbera. Det blir efter ett tag lite väl påfrestande att höra deras mullrande stämmor, efter 2½ timmar nästan outhärdligt.

• Jag hade velat sett en högre grad av återkoppling till första filmen; där Bruce Wayne i symbios med den österländska träningen indirekt blev Batman. I denna 3:e film tycks han ha glömt bort en stor del av sin exceptionella mentala grundträning, och hänger sig nu istället åt traditionella armhävningar i kopiösa mängder. Det hade varit så mycket smartare att istället infoga en ”Rocky feeling”, där man fått försett honom med övningar som han utförde i det heliga templet. Det hade i sig bildat en naturligare brygga från nästintill handikappad Batman till övermänsklig sådan samtidigt som storyn skulle blivit både bättre och tightare.

• Dessa punkter är petitesser jämfört med den sista som i mina ögon är källan till min sparsmakade hängivenhet efter ridån gått ner. Batman själv får alldeles för lite utrymme, något som förtar helheten i filmen. När han sitter fängslad går filmen helt enkelt ner för mycket i varv. Poliser, SWAT-team och andra karaktärer tar över mittenparti av filmen likt mördarsniglar, och fråntar publiken tempo som välbehövliga fler scener med vår bevingade vän. Hade jag velat sett en polisfilm så hade jag hyrt en sådan, och det finns dessvärre ett överflöd av klyschiga sådana att välja mellan. Att Batman blir osynliggjord skapar inte den kontrast som filmskaparna så gärna vill förmedla, det dränerar istället filmen på filmkvalitet.

I vilket fall som helst är detta en mycket bra film, men får se sig rejält slagen av Avengers i sommar. Det är också en av världens bästa trilogier alla kategorier. Jag hoppas innerligt att det blir en fjärde Batman film med samma regissör, samma budget och samma casting. Det finns så mycket mer att berätta, och de som ska göra det är de nämnda. Det mest förödande för fansen och varumärket vore om de gjorde en ”Spiderman” det vill säga låta en annan regissör börja om igen. I Batmans fall har man ju redan gjort åtskilliga ”Spiderman”.

Continue Reading »

Nya efterrättsrecept i drivor

Som sann sockermissbrukare, dock en medveten sådan skapar min implementering av ett eget efterrättsrecept i veckan motstridig konflikter i mängder. Å ena sidan vill jag dra ner på sockret och vet hur beroendeframkallande det är, å andra sidan vill jag upptäcka nya delikata efterrätter, låt gå att det endast är en gång i veckan, men ändå. När man bakar dessa sockerbomber blir man dessvärre ännu mer medveten om hur mycket socker frestelsen egentligen innehåller. Det är en orgie i sötma som exempelvis farinsocker, florsocker, honung, socker, pärlsocker, muscovadosocker, mörk- och ljus sirap, mandelmassa, mörk choklad, blockchoklad, sylt och marmelader. Denna vår och sommar har vi dessutom varit extra produktiva, då vi redan ligger före veckoschemat.

MATBETYG

7. Fulländat/gudomligt

6. Nästan Perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

De recept som når upp till en 4:a det vill säga ”mycket gott” sätter vi in i en speciell pärm, och de som kommer upp i 5 och över skrivs in i en exklusiv bilaga kallad favoriträtter. Ett riktigt bra system där man tillvaratar de mest lyckade recepten och förkastar de som var sisådär. Anledningen att merparten av recepten hamnar på 3 och uppåt beror till stor del på att de oftast ser och låter goda i teorin; det är inte ofta ett recept hamnar under betyget 3. Jag gjorde i veckan en körsbärskaka som var ultrakomplex, den hade körsbär i 3 lager dessutom i dl körsbärslikör. Var helt bergsäker på ett sagolikt  betyg, då jag dyrkar smaken av körsbär, tyvärr nådde inte receptet upp tills en 4:a, vilket innebar att vi aldrig mer gör om det.

En av de mest minnesvärda recepten och dessutom mest oväntade var blåbärsbiskvier. Jag är definitivt inget biskvi-fan , men med blåbärskrämen blev de förrädiskt goda. Såhär i backspegeln är det inte omöjligt att de uppgraderas till en 5½-6. Jag borde veta eftersom jag stod för 85 % av intaget, något som inte var vidare populärt av förklarliga skäl. Jag tänkte ju bara på deras vikt;  empati är en viktig egenskap i den mänskliga floran. Hallonbullarna med extra mycket hallon i var också osedvanligt goda. Även i detta fall finns det väldigt få nedfrysta  bullar kvar; indirekt en sockermissbrukares mardröm.

2012 efterrättsrecept

V.01 Betyg: 5/7. Jordnötskladdis med grädde: nutella, kakao, ägg, smör

V.02 Betyg:  2/7. Chokladpaj med apelsinsmak: kesella 200 g mörk choklad

V.03 Betyg: 3½/7. Semifreddo med cointreau, vaniljstång, vispgrädde, choklad

V.04 Betyg: 3/7. Brownies med pekannötter och vit choklad

V.05 Betyg: 3½/7. Kärlekskaka med chokladkräm: 200 g 70% mörk choklad

V.06 Betyg: 4/7. Lottas Semlor med mjölk, grädde och vaniljsås: 3 äggulor

V.07 Betyg: 2½/7. Saffranspannacotta utan bär, något som borde varit med

V.08 Betyg: 4/7. Mango Lassi med vaniljsocker. 1 pkt fryst mango

V.09 Betyg: 4/7 . Maränger: äggvitor, vaniljsocker, potatismjöl

V.10 Betyg: 4½/7. Rabarbercobbler med vaniljsås

V.11  Betyg: 5/7. Natashas chokladkakor: nötter, kex, kakao, vaniljsocker

V.12 Betyg: 3½/7. Chokladtårta med Bailys

V.13 Betyg: 4/7. Persikocheesecake med passionsfrukter, aprikosmarmelad

V.14  Betyg: 2/7. Lakritspannacotta; lakritspulver

V.15  Betyg: 2½/7. Lakritskladdkaka med citronkola: lakritspulver, ägg, ströbröd,

V.16  Betyg: 2½/7. Aprikos- och apelsinbollar med kakao: honung, valnötter

V.17 Betyg:  3/7. Jordgubbspaj med vaniljsås: potatismjöl, mandelmassa, ägg

V.18  Betyg: 5/7. Drömbakelser: kakao, mjölkchoklad, vispad grädde, kardemumma

V.19 Betyg: 4/7. Syrlig paj med citron och lime: vispgräddde

V.20 Betyg: 4/7. Snabb och krispig äppelkaka med syrlig yoghurtgrädde

V.21  Betyg: 5/7. Hallonbullar med mandelmassa: kardemumma, vaniljsocker

V.22 Betyg: 4/7 . Jordnötskaka: kakao, kokosflingor, ljus blockchoklad

V.23 Betyg: 5/7.  Bullar med krossad choklad och vanilj

V.24 Betyg: 4/7. Prinsessbakelser: vispgrädde, marsipan, jordgubbssylt

V.25 Betyg: 4/7. Chokladkaka med kolasås: sirap grädde

V.26 Betyg: 4/7. Randig chokladtårta: Mjölkchoklad, vit choklad, kaka

V.27 Betyg: 4/7. Cupcakes med jordgubbstopping: citronsaft, färskost

V.28 Betyg: 3/7. Cognacskaka: kakao, mörk blockchoklad, 2 ägg, kaffe

V.29 Betyg: 5/7. Biskvier med blåbärssmörkräm: mandelmassa, mörk choklad

V.30 Betyg: 3/7. Knäckig rabarberpaj: havregryn, sirap, vispgrädde

V.31 Betyg: 3/7. Jordgubbsfluff med hallontopping: äggvita, vispgrädde, socker

V.32 Betyg: 4/7. Grekiska jordgubbar: Grand Marnier, vispgrädde, turkisk yoghurt

V.33 Betyg: 3/7. Rabarberkaka med Crumble: hasselnötter, muscovadosocker

V.34 Betyg: 3/7.  Paj med lime och persika med vaniljsås.

V.35 Betyg: 3½/7.  Chokladbomb med körsbär: körsbärslikör, farinsocker

V.36 Betyg 3½/7.  Råk tantens krusbärspaj: potatismjöl

V.37 Betyg 2½/7. Valnötsstänger med päron- och jordgubbskompott och ingefära

V.38 Betyg 5/7. Kompott på jordgubbar & rabarber + marscarponeost/grädde

V.39 Betyg 4/7. Små kladdkaksbakelser med grädde och hallon

V.40 Betyg 2½/7.  Chokladdoppad lakritskola: lakritspulver, vispgrädde, smör

V.41 Betyg 3/7.  Plommon i madeira-kaka: mandelmassa, blockchoklad

V.42 Betyg 4/7.  Banankaka med krossad choklad: mjölkchoklad, gräddfil

V.43 Betyg 2/7.  Chokladäppelpaj: mandelmassa, mörk choklad

V.44 Betyg 3½/7.  Chokladkaka med kolasås och hallon: filmjölk, farin

V.45 Betyg 3½/7.   Friformpaj med svenska äpplen: citronsaft, apelsinlikör, florsocker

V.46 Betyg 4½/7.  Äppelpäppel: pepparkaksmix, smör

V.47 Betyg 4½/7.  Saffran kladdkaka: smör, socker, ägg

V.48 Betyg  3/7.  Äppelpajs-semifreddo: digestivekex, kanelstång, vaniljpilver

V.49 Betyg 4/7.  Syrlig citronpaj med färska hallon

V.50 Betyg  4/7.  Pepparkakspaj med 300 g nötter med amarettogrädde

V.51 Betyg  4/7.  Cissis snabba saffrankakor: sötmandel, mandelmassa

V.52 Betyg 4/7.  Glace au four: hallon, hallonsylt, vaniljglass, äggvitor