Archive for maj, 2026

Crashdïet har allt som ofta titulerats som ett sleazeband. Själv är jag inte vidare förtjust i just den genren, men älskar ändå Crashdïet. Hur kan det komma sig? För mig är de mer Mötley Crue sleazy, det vill säga inte alls speciellt sleaziga.

I mitt tycke har de alltid varit ett melodic hardrockband som välavvägt doppat sin musik med såväl AOR som pop. För mig är det en källa till variation och en kommande upplysning samt en adekvat brygga till att nå kidsen.

Bandet inledde sin karriär med dunder och brak via debutalbumet Rest in sleaze (2005). Originalsångaren och grundaren Dave Lepard tog sorgligt nog sitt liv året därpå.

Crashdïet har nog slagit världsrekord när det kommer till att byta sångare. Att de dessutom varit djäkla bra är ett smärre under i sig: H. Olliver Twisted/Olli Herman Kosunen (Reckless love), Simon Cruz/ Simon Söderström (Jailbait), Gabriel Keyes (Perfect Crime).

Crashdïet senaste platta Automaton upplever jag vara deras jämnaste och starkaste so far, till och med bättre en deras debutplatta; herregud vilka Anthems den innehöll, ett av de starkaste metalalbum som släppts i Sverige!

Nu är det dags för bandet att släppa sitt sjunde studioalbum, Art of chaos. Självklart med en ny bekantskap bakom mickstativet, John Elliot som parallellt också frontar svenska Confess. Han sköter vokalistbiten på ett sjusärdeles sätt, precis som de tidigare sångarna gjort.

Crashdïet berättar i bland annat Sweden Rock Magazine att de valt medvetet att gått tillbaka till rötterna. De vill liksom bort från den pop-ådrigt-polerade fasaden som huserade på Automaton.

Jag dyrkade dock det albumet, något som fick varningssignalerna att börja ljuda hej vilt, jag vill snarare ha en typ fortsättning istället. Den rockaden gjorde Crazy Lixx via högoktaniga Street lethal till sleazevibbarna på senaste albumet Thrill of the bite, något undertecknad inte alls välkomnade.

Utifrån detta är mina förväntningar måttliga. Art of chaos inleds men en av de fyra släppta singlarna: ”Satizfaction”. I mina öron är det onekligen en riktig banger i en sann Crashdïet anda med träffsäkra hooks, klockrena riff och energibombademang. Utan tvekan albumets starkaste lysande stjärna.

En annan singel, en annan adrenalinstinn juvel är ”Chaos magnetic”. Stämsång i kombination med rakbladsvassa riff och allsångsvänlig refräng, vad kan gå fel?

Efterkommande ”Can of worms” för tankarna direkt till Ghost. Bandet lyckas förmedla Forge refräng med pure uppkäftighet.

Lite längre ner återfinns en av plattans mest beroendeframkallande lyckopiller. ”Quitter” omfamnar Crashdïets fäbless för melodier, tyngd, energi och chours av rang. 

Vi hoppar ner till ”Killing it now” som kaxigt upphandlar en rå energibild med en härlig refräng. Lite längre ner finner vi albumets ”AOR-låt”, ”Silent place”. Den kan diagnosticerats till en ytters välbehövlig omväxling till ett betydligt melodiösare sound.

Gillar man Crazy Lixx återgång till sleazerocken så lär nog väldigt många fans sälla sig till Crashdïet senaste back-too-the -roots-sväng. Betyget hade nog fått ett annat utseende ifall recensenten dragits till sleazen.  

Dock är det fortfarande så att detta inte riktigt är sleaze a´la L.A Guns eller Faster Pussycat, utan som sagt Mötley crue light.

Självklart kan de inte toppa utomjordiska Automaton, dock är detta ett variationsrikt album som speglar bandets DNA på ett utmärkt sätt. Crashdïet identitet och attityd bibehålls, parallellt som de har några nya riktiga metal hits att avfyra live, de har ju liksom en mega skattkista att ösa från.

Tänk er vilken hejdundrande succé ifall Crashdïet, Confess och The Cruel intention intog Sunset strip via ikoniska liveställen som The Whisky a Go Go, The Roxy Theatre och Troubadour club. Trion skulle tokvälta amerikanerna… på deras egen hemmaplan. 

Band: Crashdïet
Titel: Art of chaos
Genre: Motley Crue melodic roch sleaze
Skivbolag: Ninetone Records
Releasedatum: 2026-05-08
Bästa spår: Satizfaction, Chaos magnetic, Quitter, Killing it now, Silent place
Betyg: en stark 4 av 5

Stockholmssönerna Degreed (ursprungligen The Greed) har funnits sedan 2005 och bildades i metropolen Kopparberg. Fem år senare landade debutalbumet Life, love, Loss på skivdiskarna.

Musiken var en våt dröm för de som, dels ville ha sin AOR som den alltid har varit, dels för dem som var lite trötta på konservatismen och suktade efter en uppdatering av genren.

Undertecknad blev helt tagen av detta hybrisiserande. Här fanns något för alla som älskade klockrena melodier och svulstiga refränger. AOR i sin renaste form fann vi i ”Just imagine”, Talismanvibbar i ”A litle bit” och hårdrock-AOR i inledningsalstret: ”B.O.D”.

Melodic rock band, hard pop rock band eller modern rock band? Njae svenska Degreed är verkligen en crossover av typ väldigt många genrer. Variation är Degreeds mellannamn; det är en mix av pop, rock, AOR och hårdrock. Men de där ack så viktiga jantelagsepiteten lagom och balans finns alltid närvarande.

Bandet väljer verkligen den lite svåra vägen. De vägrar att kratta manegen för återupprepelser, något som dessvärre allt för oftast speglar AOR-genren i sig. Degreed har sedan starten transformerats mångt och mycket till ett band som succesivt lämnat sina AOR rötter i sticket. Numera är de ett modernt rockband, något som gjort att de tappat en del AOR-nördar… men istället hittat nya rockfans.

Degreed är i mina ögon essensen av underskattade. Det är sorgligt att ett band med sju studioalbum och djävulskt mycket örongodis i bagaget fortfarande kan vara så anonymiserade. Visst, de gör det inte alltid så lätt för sina lyssnare, det liksom tar ett antal lyssningar innan man inser hur bra deras album egentligen är.

Robin Eriksson heter sångaren-basisten-frontmannen som verkligen besitter en mäktig pipa. Han medverkade faktiskt i Idol 2008, och var en av finalisterna, men nådde tyvärr inte riktigt fram. Killen har en popådra som verkligen smittar av sig på det mesta bandet företar sig musikmässigt.

Förresten I, en period var Erik Grönwall Degreeds manager, en kille som för övrigt vann  idol 2009, ett år efter Robin Ericssons medverkan. Förresten II, alla som gillar musik bör lyssna på bandets cover av Ted Gärdestads klassiker ”Himlen är oskyldigt blå” som de översatt och framfört som ”Blue virgin isles”. Den finns med på Degreeds femte album Lost generation (2019), och var Eriks Grönwalls förtjänst att den hamnade på plattan.

Förresten III, jag har sett bandet vid två tillfällen, dels på Väsby Rock 2014, dels 10-års jubilerande H.E.A.T-festival i Ludwiksburg 2019; arrangör Aor heaven.

Degreeds åttonde album, Curtain calls avlöser den gravt underskattade Public adress från 2023. Inför ett nytt album med gruppen känns det som man som lyssnare stiger in i något okänt, i synergi med ett nytt musikperspektiv, vilket verkligen är något positivt.

Plattan inleds med ruffiga ”One helluva ride”. Det är rockigt så det förslår, vilket inte på något sätt behöver vara något negativt. Trots ett djävulskt tryck är det låten som passar mig sämst på albumet.

Resterande nio låtar är som tagna ur variationsrikedomsboken. Det finns inte ett uns av likformighet. Ta exempelvis tredje spåret, ”Believe” som uppvisar en AOR-skrud av rang. Det är modernt, det är halvunikt utifrån genren i sig och den är till råga på allt trallvänligt.

”All killers, no fillers” är ett epitet som inte riktigt kan projiceras på Curtain calls, men att det inte existerar några fillers är helt solklart.

En annan låt som etsat fast sig ordentligt är albumets andra AOR-rökare: ”Matter of the heart”. Bara känslan att man liksom inte hört det 1000 gånger förut är bestickande.

Vill man ha något helt annat så är akustikuppbyggda ”The rambler” ett utmärkt val. Det tog några spinn innan polletten föll ner, men när den väl gjorde det så gjorde den det ordentligt.

Finns det någon powerballad? Jo då, här återfinns den sköra ”Promise me”. En näsduksskrynklare som växer sig starkare för varje gång jag hör den – en riktigt hit.

Merparten på plattan är generellt sett betydligt tyngre. ”Guiding light” är en låt som Europe hade varit nöjda med att haft med på sitt kommande album. Titellåten ”Curtain calls” är en ren punch i solar plexus. Hårdrock, melodiös hårdrock och rock i en salig bryggd.

Degreed fortsätter som sagt att experimentera med olika rockgenrer, dock långa vägar från Radiohead eller Angine de Poitrine. De liksom håller sig inom ramarna för kommersiell rockmusik, med starka melodier, sköna refränger och tonvis av energi. Bandet har anammat en egen identitet, något som många i branschen långt ifrån inte kan titulera sig.

Som sagt denna platta är mera som svenska landslaget kontra Barcelona, Dejan Kulusevski kontra Zlatan. Det är liksom ett musikaliskt lagbygge där helheten är viktigare än enskilda låtar. Det innebär parallellt att jag hittar få låtar som klär sig i en kommande-klassiker-skrud.

Drivet i trummorna bör verkligen premieras eftersom de verkligen höjer musikkvaliteten några snäpp till. Mats Erikssons variationsrika rytmiska bankande evolvar och genomsyrar alla de tio låtarna på ett genant sätt.

Ur perspektivet personliga texter så anammar Degreed detta fullt ut. De kavlar ut haranger av ordkaskader om psykisk ohälsa, missbruk och vardagsliv. Väldigt många i genren breder ut sig via klyschiga texter om brudar, alkohol, ”Rocky-teman” och brustna hjärtan, ett mindset som lätt gör att man tröttnar på själva budskapet.

Precis som med Crashdiet, Eclipse och H.E.A.T. så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt, något mer hybridiserat, något mera vågat, det vill säga ett ”coolt melodiskt rockband för 2000-talet”.

Degreed tillför otraditionellt och välbehövligt energi till en genre som ibland är synonymt med kliniskt sterilitet, överproducerat och tråkigt. Curtain calls är en uberstark motvikt till vad Frontiers har en tendens att uppvisa när det kommer till att alla släpp låter typ likadant, det gör inte Degreed, en befrielse i sig.

Avslutningsvis, ge inte upp albumet redan efter tre lyssningar, eftersom då missar ni det som växer på trädet!

Band: Degreed
Titel: Curtain calls
Genre: Modern AOR-Hardrock-Rock
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 2026-04-24
Bästa spår: Believe, Matter of the heart, Holding out to yesterday
Betyg: 4½ av 5