Archive for juni, 2026

Såhär skrev jag tidigare om Narnia, och det är inget som förändrats nämnvärt sedan det tillfället. 

”Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt, men generellt sett orättvist ratar. De bildades 1996 i Sveriges svar på Betlehem, Jönköping, av Christian Liljegren och CJ Grimmark.

Denna kreativt dynamiska duo har framavlat nio studioalbum från 1998 till 2023. De pendlar i sin musikstil mellan Yngwie Malmsteen inspiration, power metal och lite andra metalgenrer inbakade, som exempelvis AOR.

Gud är den schyste hen, Satan den evige antagonisten. Huvudtemat är allt som oftast den bitterljuva kampen mellan gott och ont. Harangerna av ord är en murbräcka av lovsånger, där de kristna texterna onekligen är komplicerade att komma förbi.

Om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären är det ett djävulskt tungt ok att bära. Men man kan ju vända på processen genom att istället bli profet i sitt egna hemland, nämligen den stora skara kristna hårdrockfans fans runt om i världen, speciellt i Sydamerika.

Ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, vampyrer/varulvar/drakar/demoner/alkoholpropaganda/gaypirater och dysfunktionella relationer, så funkar halleluja i lagom doser för mig, med stark betoning på lagom.

Den gravt underskattade gitarrfantomen Carl Johan Grimmark har mer än tio fingrar med i syltburkarna. Riffmastern visar konstant upp en unikt personlig stil som är både bombastisk, tillika uberintelligent… men alltid med melodierna ständigt närvarande.

Hans riffkompetens utkristalliseras bland annat i Narnia, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin, German Pascual, men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt groteskt undervärderade Empire 21 (2014).

Om det var hans kristna approach som satte käppar i hjulet att tagit sig en adekvat plats bredvid i Ozzy Osbournes band låter jag vara osagt, men om så är fallet var det ett helgerån, en skymf …eller så  var han helt enkelt inte intresserad av platsen, vilket vore fullt rimligt utifrån polariseringen mellan deras aningen olika mindsets”.

Jag tänkte ge eventuella läsare en riktig undangömd ”musikhemlighet”. På Divinefires – Glory thy name (2005) återfinns en makalös skapelse. Låten i fråga heter ”The world is on fire”. Ärligt, det är bland det tyngsta jag hört i metalsverige, utan att vara death- eller black metal; trippeltramp med ett sjusärdeles chorus.

I mina öron är Course of a generation (2015) deras jämnaste och starkaste album hittills. Det ödesmättande innehållet är verkligen top notch på alla nivåer. Undertecknad upplever att alstret utan problem tillhör ett av Sveriges 25 bästa hårdrockalbum – ever.

Albumet kickstartas med testosteronstinna ”Like a thief in the night”; vilken hejdundrande inledning! Härdsmältan plockar fram alla ingredienser från metal-smörgåsbordet.

Efterkommande singeln ”Oceanwide” är en klassisk skodd Narnia låt som vandrar fram som plattans höjdpunkt. Det episka AOR-choruset visar var det  melodiösa skåpet ska stå…i mitten.

Vi scrollar ner till plattans mest ödesmättade kreering, ”Walk on water”. Tung AOR är vad som serveras, tung AOR är vad som inhaleras. Detta är låten som växt mest under de tiotal lyssningar jag gett albumet.

”God under fire” suddar ut AOR-skuggan för att i mitt tycke frambringa ett heroiskt Black Sabbath vibe. Skapelsens höjdpunkt är det melodiskt återkommande mini-shreddande som gör att låten sticker ut ordentligt.

Plattans snabbaste låt, ”Remedy (SOS)” skapar den kontrast som är helt nödvändig för helheten. Ett kristet chanting samkör med dubbeltramp och ett power metal chorus tillika AOR-chorus, välj själva, kan man begära mer?

Tätt skuggande ”Jerusalem” är onekligen varandras kontraster. Från dubbeltramp till AOR och skönt smattrande keyboards som ekar Yngwie Malmsteen a´la eran med Joe Lynn Turner och Göran Edman.

Nästa sista, ”The war that tore the land – reprise” är slow och instrumental, men också hyfsad onödig. Något jag tycker är fallet med allt som handlar om musikinstrument briljans i all sin ensamhet.

Albumet binder ihop säcken med ”The man from Nazareth, pt II”. Den knyter an och fortsätter berättelsen från ”The Man from Nazareth” från Enter the Gate (2006). Det tilltaget på denna episka skapelse är nog det bästa, för mig är den aningen för seg helt enkelt.

Christian Liljegren och Carl Johan Grimmark fäbless för Malmsten brukar omgärda deras album, men denna platta gör ett halvt avkall på det genomsyrandet. Här är det mångt och mycket betydligt mer rak på hårdrock, inte lika mycket neo-classical metal som vanligt.

Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall pure luck då jag är en renodlad agnostiker; förövrigt religionens svar på Stryktipsets helgardering 1 X 2.

Kärleken till Gud definierar texterna, dock inte rena hallelujaorgier, något som annars i längden kan bli aningen tröttsamma. Jag hade inte klagat på ifall Narnia i ännu högre grad lagt lite fokus på människans relation till Gud/Jesus, än bara ”praise the lord”.

Musikformelns allra största förtjänst är den positiva variationen på låtarna, utifrån att Narnia anammar fler genrer samtidigt. Trots det så förblir bandets musikaliska identitet intakt, och inte splittrad. Det är Stryper och Narnia som håller den kristna fanan högst och bäst – fortfarande.

Christians röstresurser kan bestiga Sinaiberget. Det är all in med med  såväl kropp som själ, dessutom sjunger mannen bättre än någonsin. Att han på denna platta fått sällskap av dels gitarrfenomenet Carl Johan Grimmark, dels basisten och AOR-freaket Jonatan Samuelsson skapar faktiskt synergieffekter på helheten.

Carl Johan Grimmarks gitarrspel är så oerhört vackert och kompetent, som Yngwie, minus gitarronanin. För mig är det han, Gus G och den svenska kollegan Magnus Karlsson som styr det melodiska shreddandet i världen.

Lagom är så jantelagisk, men i detta fall signifikativ med en veritabel fullträff, Carls musiköra levererar en precis lagom dos av gitarronani i kombination som skapare av tidlösa riff. Här har Yngwie Malmsteen 100 procent att lära sig av.

”Kings will come” är femte låten på det utmärkta albumet Course of a generation - tokbra helt enkelt. Detsamma kan sägas om ”People of the bloodred cross” från Enter the gate. Två klockrena hårdrockshits. Sådana låtar upplever jag saknas på X. Vissa av alstren präglas istället av lagom och stabilt, något som drar ner helhetsintrycket.

På detta album infoga det mer AOR-feeling, vilket borde vara ett enda stort plustecken i min bok, trots det så slår det liksom inte gnistor om refrängerna, för mig är chorus heliga och på X känns de typ aningen intetsägande, det vill säga I, inte riktigt sticker ut, det vill säga II, kunde varit mindre slätstrukna.

I vilket fall som helst är Narnia genuina fullblodsproffs. Produktionen är top notch, grym variation, utmärkta musiker, superb sång och en vitalitet som känns i ryggmärgen, dessutom är albumet relativt jämnt, utan några speciella flaws, som sagt lite fler ”hits” hade höjt betyget ytterligare.

Band: Narnia
Titel: X
Genre: Melodic neo classic hardrock
Skivbolag: Narnia songs
Releasedatum: 2026-05-29
Bästa spår: Oceanwide, Walk on water, God under fire, Jerusalem.
Betyg: 4 av 5