Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war), 

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro

Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty Idols, The cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt

Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Continue Reading »

Ambivalens-förströelser

Som vanligt ältas det fram och tillbaka huruvida Norrköpings sensommarevenemang borde läggas ner, utvecklas eller vara som den är. Jag är aningen ambivalent själv om spektaklet verkligen har gått i stå eller om den är i behov av en renovering. Innan man börjar argumentera för och emot är det väsentligt att först se vad som är syftet med festivalen och om dessa uppfylls.

• Få ut gamla som unga Norrköpingsbor
• Skapa en årligt mötesplats där gemenskap och integration är ledorden
• Ombesörja så det finns aktiviteter för alla typer av människor
• Belöna, unna och gynna stadens, Caféer, restauranger, snabbmatsställen och uteserveringar

Jag tycker att festivalen lyckas uppfylla dessa kriterier på ett utmärkt sätt. När festivalen var i symbios med Karnevalen tyckte i alla fall jag att det var på tok för exotiskt och malplacerat, den blev ett nödvändigt ont. Barnfamiljerna är kittet som man måste snärja, i syfte att festivalen ska kunna blomstra, och barnen är dess kompass. Genom den relativt  nya upplevelsebyn i Vasaparken/Olaiparken har man på ett utmärkt sätt tagit tillvara föreningarnas kompetens, där de får  tillgång till fantastiska forum att visa upp sig och attrahera nya utövare. Zumobrottning, kokosbollskatapult, hinderbana, bullriding och backstapling var några av aktiviteterna som man kunde testa vid Olaiparken exempelvis. 2½ timmar gratis Rix-FM-musik med artister som många ungdomar gillar är en ”klassiker”som måste få finnas kvar, och som via olika artister varje år aldrig blir tillräckligt ”mossigt”. Det känns dessutom som den perfekta avslutningen för många ungdomar innan skolan sätter igång. Att tivolit ligger precis bredvid är ingen tillfällighet, vad är festivalen utan det ambulerande Axel´s tivoli? Att det blir snuskigt dyrt är en annan femma; våra barn fick i ren snikenhet endast välja 3 karuseller vardera.

För de äldre finns det numera en riktig bra oas med arrangemang vid Refvens grund. Dessa pågår såväl fredag som lördag, och är skräddarsydda för just den generation det vill säga ljusår  ifrån ”Dunka-dunka-världen”. En annan fristad  för ”proarna” är Knäppningsborg-kvarteret där akustisk underhållning avlöser varandra under tre kvällar. Tyckte personligen att det såg aningen glest ut vid Strömsparken, men hoppas att en högre kreativitetsambition sätts upp inför nästa festival, och som i högre grad borgar för att den mognare publiken hittar hit.

Stadsloppet är en ny företeelse där marknadsföring syftar på att vara ett lopp för alla, från elit till motionär samt att den i sig är en del av Augustifesten. Det är bara att applådera helheten i det tilltaget; att applicera ett evenemang när det är som mest folk ute på gatorna är väl det ultimata. Det berikar också själva Augustifesten samtidigt som den eventuellt lockar målgrupper som inte är speciellt förtjust i augustifesten, men nu i alla fall måste bege sig ut för att endera springa eller heja fram släktingar eller kompisar. Fler sådana smarta evenemang gör att festivalen uppdateras sakta men säkert, utan att folk riktigt hinner att tröttna.

Fair of freaks

Vår familj var där torsdag när solen log mot oss, och lördag då den knappt syntes alls. Vädret i sig kan vara det som stjälper eller hjälper festivalen; vid vackert väder blir det succé och vid riktigt uselt sådant är risken för ett fiasko överhängande.  Torsdagens självklara höjdpunkt var Rix FM-festivalen, där Eric Saade var den absoluta höjdpunkten för mina två döttrar. Detta var första gången som vi sett hela artistkavalleriet; 2½ timmars stående i ett osannolikt fint kvällsväder. Att barnen skulle sitta på axlarna var föga överraskande, men att värken skulle sitta kvar dagen efter var mer oväntat. I mina ögon så var Eric Saade, David Lindgren och det australienska pop/rock bandet Sons of midnight allra bäst. Tiden avlöpte förvånansvärt snabbt, det var professionellt, varierat och bra timing med att varje artist framförde 2-4 låtar.

Vi förflyttade oss från Vasaparken via Drottninggatan för att runt  klockan 22.00 avnjuta en annan festivalklassiker nämligen fyrverkeriet. I år var att det inte är SM-status på fyrverkeriet, de 10-faldiga svenska mästarna Göteborgs fyrverkerifabrik fick istället äran att anordna onsdag-lördagens uppskjutningar i symbios med fyra olika musikteman. Lördagens bravader bestod av att gå upp och nerför Gamla Rådstugugatan för att  ”genomlida” den traditionella 2-dagars-marknaden, där langos och sura 3-pack remmar är tradition i mitt fall. Det var som vanligt smockfullt i marknadsfåran, på gott som ont.  Jag missade tyvärr både Nifters och Fair of freaks på Skandiateatern, annars tog vi del av det vi ville ta del av.

Traditionsstommar som bör vara kvar, dock med smärre justeringar för att inte urlakas:

• Marknaden,
• Fyrverkerierna: onsdag-lördag vid 22.00,
• Skandiateatern utmärkta inomhusscen scen där lokala och regionala förmågor får ett utmärkt tillfälle att visa upp sig live för en större publik.
• Tivolit
• Rix FM-festivalen
• Upplevelsebyn i Vasaparken och Olaiparken
• Norrköpings Symfoniorkester möter Norrköpingspubliken i Vasaparken
• Opluggat i Knäppingsborg
• Gamla torget: musik/uppträdande, dock med fler spännande artister

I mina ögon finns det inte mycket att ändra på, men marknaden måste exempelvis stävjas. Arrangörerna bör sortera in fler seriösa och originella hantverkare och reducera de alltför likartade krimskrams knallarna, de blir aningen kontraproduktiva. Jag vill också se flera matknallar där det serveras mat från länders speciella kök, efter att besökt New York så vet jag att det finns ett oändligt utbud av olika delikatesser som borde finnas med på vår marknad. Det makalösa Fudge-ståndet var precis det som jag eftersträvar. Jag efterlyser också fler tävlingar där människor/företag/föreningar i större utsträckning kan delta, tävla och  utmana varandra. Det behöver inte vara några komplicerade övningar: armbrytning, vedklyvning och slå ner varandra med kuddar på tunn stock duger gott och väl. Folkparkens mixed turnering i Beachvolleyboll och Starke Man vid Kristinaskolan är dock några aktiviteter i rätt riktning.

Rockfolket

Det vore inte dumt att variera uppträdanden på Gamla torget med spännande grupper som Cirkus Cirkör, stå upp komiker eller illusionister. Musikevenemang är bra och ska alltid finnas på programagendan, problemet är att artisterna är dyra. Istället väljer man strategin att presentera storheter som exempelvis Rockfolket eller Harpo och dylikt, inget illa om dessa artister, men det känns inte lika inspirerande att offra en fredagskväll med föredettingar. Eller så blir-det måndag-hela-veckan-syndromet med lokala storheter som Lalles Bodega, Liverpool, Roxanne eller Kalle Bah. I vilket fall som helst behövs Augustifestivalen för att den helt enkelt får ut man och kvinna ur huse. Ett gott och konkret tecken på detta är att jag träffar människor som jag inte sett på åratal.

 

Continue Reading »

In the beginning it was…..

Det var min gympalärare Tomas Lenberg som indoktrinerade mig in i squashens lite undanskymda värld. Jag gick då i 9:an och blev dock inte helfrälst, utan ett litet frö såddes istället. Det var lite senare i livet då min  kompis Jarmo Kolehmainen och jag började spela kontinuerligt som squashintresset fick ordentligt fotfäste. Vi spelade så att svetten lackade flera gånger i veckan, och vi spelade om läsk. Min vikt höll sig visserligen på rätt nivå, men min ekonomi raserades istället, då han vann de allra flesta matcherna. Som tur var hade jag ingen statistik på den tiden, vilket jag numera ser som en form av subtil preskription. I kombination med fotbollsträningar och jobb på Kontorab började jag och Rolf Okon att spela denna gentlemannamässiga sport. Vi drabbades snart av squashhybris, och spelade på var och varannan lunch eftersom Squashcenter bara låg några 100 meter ifrån Kontorab där vi jobbade på den tiden.

Roffe Okon, Lino Ferrari Jonas Andersson och Dennis Svensson klustervärvades till fotbollsklubben Vikbo IK på Östra Ny slätten. Det var indirekt starten på Lino Ferraris och min kompakta squashrelation. Jag, Roffe och Lino avverkade ett antal matcher innan jag på hösten fick för mig att föra statistik mellan våra hätska duster, en statistik som håller på än idag. Anledningen att jag skriver om detta är att han precis i dagarna vunnit sin 1000:e match mot mig. Det är en statistik som jag inte borde vara alltför stolt över, helst när squashkompetensluckan är större än någonsin, men som sagt trägen vinner.

Det kan låta osannolikt  i sin osannolikhet att fortfarande tro att man ska vinna någon match mot detta tävlingsfenomen, men det gör jag faktiskt på fullaste allvar. Den stora anledningen är att han i mina ögon inte har så mycket att förbättra medan jag själv har en uppsjö av punkter som måste justeras, dessvärre är det grundläggande sådana, några som man får lära sig när man börjar utöva spelet. Tyvärr är jag självlärd och har hela tiden drivits av tävlingsinstinkten och på så sätt bara kört ”springa och slå strategin”, men vart bollarna hamnade var en annan historia. Det ska tilläggas att man kommer en bra bit på vägen med denna strategi, men när man når en viss nivå så går det helt enkelt inte längre att vinna mot de bättre spelarna, och då måste något ändras.

Det är faktiskt först de senaste tre åren som jag lagt om kursen, i syfte att utvecklas för att överhuvudtaget vinna något alls. Processen har gått ifrån att knappt kunna: slå en forehand, slå en backhand, att inte inta T.et, att inte följa bollbanan, att inte böja på knäna och träffa bollen lågt och så vidare till gradvisa förbättringar. Konkret har min serve blivit mer varierad och effektivare. Min backhand är numera ett av mina bästa slag och jag kan slå skapliga forehand fastän de fortfarande är för tok för svaga.

Linos och min squashstatistik genomsyras av att det i stort sett bara går åt ett håll, och den är dessvärre enkelriktad. Jag har bland annat inte vunnit en match sedan den 26 december 2007 , det vill säga snart 5 år. Lino har gått från självlärd med en vilja av stål till att hänge sig till grundläggande moment i kombination med en makalös vilja och kondition. Från att inte vara topp 50, till att faktiskt vara bland de 7 bästa i Norrköping gör denna statistik  aningen lättare att leva med. De som jag anser vara bättre är såklart Peter Blomqvist, Mattias Blomqvist, Fredrik Malm och Daniel Linder. Därefter är det ett gäng som ligger bakom och fiskar: Jörgen Detterman, Jens Möller och så Lino Ferrari.

Mina närmaste mål är att:

1. Alltid följa bollbanan, än att allt som oftast titta rakt fram likt ett fån och ertappas med att missa att förutse motståndarens nästa slag.

2. Gradvis förbättra servereturerna eftersom min ”nya” styrka är att få bollen i spel på backhandssidan. Sämsta sidan är forehandssidan där i stort sett alla motståndarna direkt får ett övertag på grund av alldeles för dåliga servereturer, helt plötsligt stå 5-0 på kort tid, vilket är lika med en gigantisk uppförsbacke.

3. Variera spelet – försöka bryta/variera ”länsnötandet” genom ibland vid en lite sämre läns ifrån motståndaren, ta initiativet till att ”vinkla ner” en stoppboll vid motsatta hörnet eller boosta.

4. Fortsätta utveckla ”Lenbergska grundslagsswingarna” både på backhand som på forehandssidan. 1. Alltid snegla på bollbanan 2. Alltid hög position på racketen. 3. Swinga igenom hela slaget. 4. Stå still när jag står.

5. Träffa bollen så sent som möjligt; låg bollträff med böjda knän, inte Frankenstein-posen

6. Få in i huvudet att INTE stå kvar efter slagen, utan ta sig illa kvickt till mitten av banan det vill säga t:et, vilket innebär att man dels styr spelet, dels springer minimalt.

7. En Akilleshäl är att jag inte kan slå en forehand på rätt sätt. Swinga igenom backhand/forehandslagen distinktare/snärtigare och framförallt mycket hårdare a´la Jens Möller, där det bara smäller Måste slå med öppet rack. 1. Swingpositionering. 2 Öppet rack mot höft. 3. Träffa bollen lågt med öppet rack. 4. Slå ut swing/slaget. (inte använda handleden). 5. Tillbaka till swingpositionering.  En utmärkt övning är att slå bollen 2-3 meter ifrån huvudväggen, utan att låta bollen studsa.

8. Bli mycket effektivare att avgöra/döda ”straffsparkar”, istället för att slå tillbaka bollen till motståndaren och ge honom fördel att vinna poängen. Boosta bollen kvickt nära hörnen.

När jag implementerat in dessa grundläggande faktorer i min ryggrad är jag redo att ge mig in i statistikkampen igen. Måhända att jag då kanske är närmare 50 år, men det är egentligen av ringa betydelse, trägen vinner allt som oftast. Vill man förändra något så går det helt enkelt att göra så, även fast dysfunktionella spelrutiner är svåra att ändra på. Det är bara att gå till golfspelare och deras småjusteringat av svingen; en process som kan ta år innan de sätter sig. Jag har även statistiklistor mot andra personer som Magnus Hjortberger, Börje Bjurström. Joakim Andersson, Henrik Lindberg, Michael Garrido, Mikael Öhr, Per Belin och Henrik Andersson. Det är inte heller någon upplyftande läsning, om man undantar Magnus Hjortbergers lista där jag är ”på gång”.

 

Squash statistiken: början och sista året

			SQUASH HÖST 1999
20-aug		0-3			0-1
27-aug		1-3.			0-2
02-sep		3-0	9-7 10-8 10-8		1-2.
03-sep		2-3.	6-9 3-9 9-2 9-4 5-9		1-3.
09-sep		1-3.	4-9 9-3 7-9 7-9		1-4.
24-sep		1-3.	6-8 7-9 9-3 8-10 (8-4)		1-5.
01-okt		2-3.	9-7 7-9 2-9 9-3 9-10 (8-7)		1-6.
08-okt		2-3.	9-7 9-6 6-9 0-9 5-9		1-7.
14-okt		2-3.	3-9 5-9 10-8 9-1 5-9		1-8.
21-okt		0-3.	0-9 0-9 6-9		1-9.
28-okt		3-2.	6-9 9-7 9-6 3-9 10-8		2-9.
04-nov		2-3.	9-4 9-5 3-9 6-9 4-9		2-10.
11-okt		0-3.	8-10 6-9 6-9		2-11.
18-okt		2-3.	3-9 7-9 9-7 9-5 6-9		2-12.
20-okt		2-3.	9-10 7-9 9-2 9-6 6-9		2-13.
21-okt		2-3.	5-9 7-9 9-5 9-4 7-9		2-14.
26-okt		3-2.	7-9 9-2 5-9 9-1 10-8		3-14.
02-dec		0-3	6-9 2-9 8-10		3-15.
03-dec		2-3.	9-4 7-9 9-4 7-9 3-9		3-16.
12-dec		2-3.	9-6 7-9 9-7 1-9 7-9		3-17.
17-dec		2-3.	8-10 2-9 10-9 9-4 8-10 (8-1)		3-18.
20-dec		2-3.	7-9 7-9 10-9 9-6 5-9		3-19.
23-dec		1-3.	2-9 10-9 5-9 5-9		3-20.
23-dec		0-3.	4-9 2-9 1-9		3-21.
23-dec		0-3.	3-9 3-9 8-10		3-22.

Därefter vann jag bara 44 matcher till, vilket understryker att jag i ett helhetsperspektiv alltid varit underlägsen. Då agerade vi spelmässigt som förvildade hundar på squashplanen det vill säga ”slå och spring strategin”. Nu är det bra mycket mer adekvat squash som är i fokus, som att inta T:et först, inte stå för nära väggarna, variera servarna och dylikt.

 

			SQUASH VÅR 2012 (968-47)
04-jan	70min	1-3.	8-11 7-11 11-5 7-11	Med Kula	0-1.
04-jan		0-3.	6-11 6-11 7-11	Snortrött, och då kommer misstagen	0-2.
09-jan	70min.	0-3.	8-11 11-13 7-11		0-3.
09-jan		2-3.	6-11 11-9 8-11 11-9 6-11	Några set med vänstern	0-4.
09-feb	70min	0-3.	6-11 5-11 0-11	Från världsklass mot Belin, till skit	0-5.
09-feb		0-3.	3-11 4-11 10-12	Blev pulvriserad	0-6.
09-feb		0-3.	8-11 11-13 10-12	Sista matchen spelmässigt bäst	0-7.
15-apr	75min	0-3.	2-11 5-11 5-11	Snortaskiga servereturer	0-8.
15-apr		0-3.	5-11 3-11 5-11	Som att ge godis till barnen	0-9.
15-apr		0-3.	6-11 5-11 5-11		0-10.
15-apr		0-3.	3-11 10-12 8-11	Lyckades höja/försvåra servarna	0-11.
23-maj	70min	0-3.	5-11 1-11 3-11	Mega-Pulvrisering	0-12.
23-maj		0-3.	10-12 8-11 11-13	Snäll Lino på halvfart	0-13.
23-maj		0-3.	7-11 8-11 7-11	Rena väggen, jag spelade ändå inte dåligt	0-14.
24-maj	70min	0-3.	8-11 11-13 6-11	Lino på halvfart	0-15.
24-maj		0-3.	7-11 12-14 8-11		0-16.
01-jun	70min	0-3.	4-11 5-11 8-11	Kände mig mkt starkare denna gång	0-17.
01-jun		0-3.	6-11 5-11 8-11	Riktigt bra spel mot ”väggen”.	0-18.
01-jun		0-3.	5-11 7-11 9-11	Spelade mkt backhand och bra oxo	0-19
10-jun	60min	0-3.	5-11 6-11 7-11	Med Hjortberger samt övningar	0-20.
10-jun		0-3.	5-11 0-11 2-11		0-21.
			SQUASH HÖST (989-47)
06-jul	100m	0-3.	7-11 6-11 6-11	Hjortis & jag avlöste varandra	0-1.
06-jul		0-3.	8-11 2-11 9-11	Stundtals bra	0-2.
09-jul	90min	0-3.	6-11 8-11 7-11	Hängde med riktigt bra, samt Hjorta	0-3.
09-jul		0-3.	0-11 7-11 8-11	Snortrött och då kommer misstagen	0-4.
11-jul	90min	1-3.	9-11 11-13 13-11 8-11	Min bästa match på länge + Hjorta	0-5.
15-jul	80min	0-3.	9-11 5-11 8-11	Fortsatt bra spel +Hjortberger	0-6.
15-jul		1-3.	12-10 8-11 8-11 9-11		0-7.
15-jul		1-3.	11-8 3-11 8-11 11-13		0-8.
01-aug	60min	0-3.	0-11 5-11 7-11	Helt ouppvärmd	0-9.
01-aug		1-3.	11-8 5-11 4-11 9-11		0-10.
01-aug		1-3.	7-11 11-8 8-11 8 9-11	Där satt den 10000: e matchen	0-11.

Continue Reading »

Ge mig ett jobb jag brinner för!

 

2011       Filkandexamen i sociologi, Linköping Universitet Linköping

2002       Eko- och kulturturism Lunnevads folkhögskola Linköping

2001       Gymnasieutbildning Komvux Norrköping

2005       Filmmanusutbildning Adastra media Stockholm

______________________________________________________________

Jag har varit arbetssökande sedan mitt sommarvikariat förra året det vill säga mitten av augusti. Ska jag vara uppriktigt ärlig så trodde jag i min nativitetshybris att jag fullkomligt skulle få bada i jobbanbud efter mina nyvunna akademiska kunskaper. Tyvärr visade sig såväl åldersdiskriminering som brist på ”adekvat” arbetslivserfarenhet vara två ytterst mäktiga motståndare, i syfte att hitta ett arbete som jag brinner för.

I september ökar måhända mitt attraktionsvärde på arbetsmarknaden, då jag är berättigad nystartsbidrag det vill säga staten betalar 60-65% av en avtalsenlig lön. Det ger er arbetsgivare ett guldläge att hitta kompetens till en lägre lönekostnad, i detta fall mig själv.

I september ökar måhända mitt attraktionsvärde på arbetsmarknaden, då jag är berättigad nystartsbidrag det vill säga staten betalar 60-65% av en avtalsenlig lön. Det ger er arbetsgivare ett guldläge att hitta kompetens till en lägre lönekostnad, i detta fall mig själv.

Samhällsvetenskap, Beteendevetenskap, Hälsovetenskap, Marknadsföring, Turism.

Jag är som person: ärlig, pålitlig, nyfiken, kreativ, empatisk, humoristisk samt har lätt för att organisera och strukturera. En av mina riktigt starka sidor är att jag har en genuin fingertoppskänsla och ytterst god förmåga att kommunicera med alla kategorier av människor, gammal som ung.

Mats Widholm, Mobilnummer: 0768-100360

Mail: [email protected] Blogg: http://widholm.bloggproffs.se

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Ett nytt svenskt regissörs ansikte har fått visa framfötterna i Hollywood efter ekot av Snabba cash: Daniel Espinosa. Med sig från Sverige har han tagit Fares Fares och Joel Kinneman som han infogat i sin första amerikanska film, Safe House. Jag var tveksam till upplägget och hade inget större sug att se filmen, men ack vad jag bedrog jag mig. Safe House kretsar runt en uttråkad  CIA-rookie vars jobb går ut på att agera Safe House ansvarig. Ingenting tycks hända tills en av världens mest efterspanade brottslingar självmant anger sig själv. Såklart övermannas och dödas CIA-gänget som ska få  brottslingen Tobin Frost att sjunga ut, och han blir ensam tvungen att fly med Tobin från de som vill se honom död. Denzel Washington är en av mina personliga favoriter och han fortsätter att leverera trovärdiga gestaltningar, Safe house är inget undantag. I min enfald hade jag väntat mig en standard-amerikansk-actionfilm till bredden fylld med alla tänkbara klyschor där själva effekterna och actionet är kittet i filmen. Istället utkristalliserades en ytterst välskriven, tät och spännande actionfilm med mycket bra skådespelarprestationer från alla inblandade, till och med bovarna känns någorlunda ”normala”.

Dogpound är en amerikansk film som handlar om 3 ungdomar som blir vänner i ett ungdomsfängelse och tillsammans försöker de klara sig helskinnade under prövotiden. Sådana här filmer tillhör sälla genren good-feeling-movies utan det är mest hemskheter som gäller. Dogpound upplever jag som icke amerikansk, vilket i denna genre är förenat med något är positivt. Det är få klyschor, bra och intressanta skådespelarprestationer och handlingen är riktigt bra. Miljöerna känns instinktivt genuina, många scener är grymma, blodiga och brutala. Den-starkaste-överlever-mentalitetet frodas precis som en uppsjö av hierarkier. Enda stället där de kan få vara ifred och säkra för opålitliga medfångar är  i isoleringen, ingen önskedröm precis, men kanske bättre än att få trubbig gaffel i halsen. Jag gillar denna ”fängelsefilm”, den griper tag i mig och ruskar om min naiva svenskhet. Jag är rädd för att det ser ut såhär i verkligheten också. Har man väl gläntat på fängelsedörren blir man nog i många fall kvar i den miljön, till och från.

The music never stopped är ett drama i ordets bemärkelse. Handlingen kretsar runt fadern Henry och sonen Gabriel, som precis fått en hjärntumör. Den hindrar honom från att skapa nya minnen och han är som ett levande kolli tills han hör musik som han kan relatera till, då vaknar  han temporärt ur koman. Fadern var anledningen till att sonen från första början stack från sitt hem, för att inte komma tillbaka. Han var den som alltid har rätt och aldrig kunde säga förlåt; Gabriel var den som fick under sin uppväxt fick tampas med dessa bestämda åsikter. För att kunna kommunicera med sin son blir musiken verktyget till faderns andra chans till förlåtelse och försoning, då Daniels sinne fortfarande är kvar på 60-talet. I ett ultrasävligt tempo trollbinder denna film mig med mycket små medel till sitt förfogande. Successivt växer sig fadern- och sonrelationen sig starkare; det blev källan till mina många, men dock pyttesmå tårar, att inte bli rörd av detta drama är ofrånkomligt.

Machine gun preacher är baserad på verkliga händelser där personerna i fråga fortfarande är i livet och lever som de lär. Med det i bagaget upphöjs filmen några extra snäpp. Sam Childers (Gerald Butler: 1969, Paisley, Scottland: Beuwolf & Grendel, The ugly truth, Dear Frankie, Reign of fire, Gamer) kommer ut ur fängelset bara för att fortsätta sin kriminella bana med knark och rån. Hans familj bestående av sin dotter och nyfrälsta fru får får återigen finna sig i hans dysfunktionella leverne. Han går snart över gränsen genom att döda en man, och finner därefter oväntat gud. Av en tillfällighet får han via kyrkan åka till Sudan och hjälpa till att bygga. Till skillnad från de andra hjälparbetarna blir han så berörd av det han bevittnar, att han tar konkret ställning för de grymheter på befolkningen som sker framför ögonen på alla, Han lierar sig med några motståndsmän och bygger en kyrka och tillika fristad för att skydda framförallt utsatta barn. Det är brutal verklighet som också berör, men här är det inte små medel som gäller utan våld, övergrepp och korruption som dominerar, men det är ändå ingen actionfilm. Vill man hitta en film att kunna jämföra med så är det den underbara Hotel Rwanda, samma hopplöshet råder i dem båda samtidigt som omvärlden inte tycks inte bry sig nämnvärt. Hela historien är som gjord att bli film, den är nästan för fantastisk, vilket i sig är både bra som dåligt. Tummen upp för en annorlunda film, i en för oss helt annorlunda värld, där våld och korruption är vardagsmat.

Change up är en grov komedi nischad i samma ciniastfåra som Wedding crashers, Hall pass och Horrible bosses. Handlingen kretsar runt två barndomsvänner som vuxit ifrån varandra. Huvudanledningen är att deras liv numera är varandras motsatser. Jason Batemans karaktär är medelklassen personifierad, med vacker fru, två underbara bebisar, högavlönat arbete, vackert hus och självklart två bilar. Ryan Reynolds är däremot slarvig, opålitlig och har en ”ny kvinna varje vecka”. Jason Bateman är fast i ett ekorrhjul med  lite sömn, blöjbyten, inget sex och ett krävande jobb. Ryan Reynolds tar däremot dagen som den kommer, och har inga större ambitioner än att ha kul och bara bry sig om sig själv. Bra dragna pissar de i en fontän endast övervakad av en helig staty. Deras önskan att byta liv med varandra slår in: Ryan blir Jason, och Jason blir Ryan. Jag är svag för denna typ av overkliga komedier där oändliga förvecklingar skapar ett spektrum av tillfällen att få till dråpliga situationer. Det här är en film för vuxna, men fylld till bredden av kiss- och bajshumor, vilket man sällan kan få för mycket av. Jag gillar denna kropps-bytar-film trots att det gjorts ½ miljard sådana under det glada 80-talet. Såväl Jason som Ryan balanserar på rätt sida om spela-över-linjen, och jag kommer på mig själv att asflabba ett antal gånger under filmen, en petitess, men en bra sådan.

The Beaver är definitivt inget ordinärt drama, och Mel Gibson utmärkta gestaltning av den ultradeprimerade Walter Black är onekligen ingen vanlig roll för honom. Mel Gibson har haft ett 5-års-uppehåll ifrån Hollywoods ciniastbyggen. Jag antar att han under den tiden börjat leta efter annorlunda roller, i syfte att bli ihågkommen som ”seriös”. Under den långvariga depressionen får hans tålmodiga fru som spelas av Jodie Foster nog, hon flyttar ifrån honom. Hans son är överlycklig, då han hatar sin far. Företaget som han äger går med brakförlust. I en av sina nedstämdhetsorgier får han ett mentalt ryck och applicerar en dockbäver på armen. Den styr honom såväl verbalt som kroppsligt. Hela hans omgivning, media och familj får dras med detta minst sagt ovanliga buktalaresyndrom. Trots att han som privatperson tycks vara mindre trevlig så skapar ändå Mel en intresse- och tankeväckande karaktär, som jag inte vet om jag ska tycka om eller avsky. Detta är en tragisk och mycket mörk film, men ändå finns det plats för en gnutta hopp. The Beaver är en film om att försöka räta upp ett hitintills ganska miserabelt liv; att greppa tag i en andra chans, även om den i sig är annorlunda.

The Raven är estetiskt tilltalande med sina 1800-tals romantiska miljöer, och med en pillemarisk John Cusack i högform. Filmen är ett fiktivt thrillerdrama som handlar om skräckmästaren Edgar Allen Poe. En seriemördare tar strupgrepp på Baltimores invånare genom att begå horribla mord. Den unge och klarsynte detektiven Fields inser att morden är copycats av Edgars tidigare blodiga berättelser, de slår sig ihop i syfte att stoppa denna bestialiske mördare.  Filmen utkristalliseras snabbt till en ledtrådslabyrint där självaste Sherlock Holmes lär ligga i lä. Denna katt- och råtta lek tilltalar mig sisådär, genreklyschorna haglar nämligen, skådespelarna med undantag för Cusack drabbas dessvärre också av överspelshybris. Det hela utmynnar till något halvt ointressant, där förutsägbarheten i vem-är-mördaren alldeles för simpelt kluras ut.

I si-fi-action-thrillern Lockout  ser vi coole Guy ”Batman” Pearce i huvudrollen. Han är oskyldigt dömd, men får en chans att undvika fängelse om han lyckas frita presidentens dotter i världens farligaste fängelse som dessutom är förlagd i yttre rymden. Här sitter essensen av Amerikas grövsta brottslingar, så uppdraget i sig är livsfarligt och en skaplig longshoot. Det vimlar som vanligt av ointressanta stereotyper till brottslingar som alla vill ut till friheten, och de gör vad som helst för att nå den. Huvudkaraktären är en råcynisk och ironisk ståuppare-typ, han fullkomligt vräker ur sig one-liner under hela filmens gång. Det brukar sällan bli speciellt lyckat, men i detta fall är det tvärtom; vinstlotten blir sedermera Lockouts absolut största behållning. De knivskarpa kommentarerna står i kontrasterna till genrens klyschorgie.  Jag skulle kunna kalla denna underhållning-för-stunden en uppdaterad variant av utmärkta 80-tals pastischen: ”Flykten från New York”, men betydligt sämre.

Continue Reading »