Film, Musik, Kultur

I ena ringhörnan hittar vi Confess, i den andra Crashdïet. Confess släpper sitt första album på hela 7 år (15/5), Crashdïet sitt första på 4 år (8/5). Båda banden har samma frontman, John Elliot. Genren sleaze brukar generellt sett epiteras på båda konstellationerna. Confess bildades 2008 (Stockholm), Crashdïet (Stockholm) 8 år tidigare.

Jo nog finns det gemensamma nämnare alltid. En annan är att båda banden blandar olika genrer såsom melodiös hårdrock, metal, sleaze rock, AOR och hårdrock. De stöper och ruskar om musiken till deras egen identitet, även om de långtifrån uppfinner hjulet igen. Att kalla det sleaze är i mina öron aningen misstolkande.

Confess har tidigare släppt tre plattor Jail (2014), Haunters (2017) och Burn ém all (2020). För egen del så har jag typ uppskattat hälften av låtarna på deras album, det vill säga aningen ojämna, lite intetsägande och svårt att få låtarna att fastna liksom, trots att det egentligen låter bra.

Men sådant kan ändras, kanske Metalmorphosis blir deras magnum opus? Gruppen har lyckats fånga Erik Mårtensson (Eclipse) som ljudarkitekt, något som bådar gott.

Albumet inleds tungt parallellt melodiskt med ”Colorvision”. Den är varken bu eller bä. Jantelagsepitetet lagom eller medel tycker jag är passande.

Efterkommande ”The Warriors” låter som ett rockigt Mötley Crüe, en sida jag inte gillade med bandet, därav att jag passar på denna lite bluesiga glam-energibomb.

Nu börjar det likna något! I tredje låten ”Wicked temptation” låter det som om Hardcore Superstars återuppstått. Energi kryddat med bakgrundskörer, dutt duttiga keyboards och en förrädisk refräng, vad kan gå fel?

Samma aha-känsla, fast gånger tre, får jag av titellåten. ”Metalmorphosis” är en tvättäkta melodic metal käftsmäll. Keyboarden får ett jätteytrymme och känns nästan lite symfonisk. Den bryter också helt med allt material på albumet, utan för den delen kännas påtvingad utanför-ramarna-udda. En riktig banger helt enkelt.

Är man ett fan av AOR och melodiös hårdrock så är det inte svårt att ta till sig ””The other side”. Som sagt, Confess bemästrar dessa genrer på ett föredömligt sätt. Inte ens H.E.A.T kunde gjort det bättre.

Vi får scrolla till näst sista låten för att euforiseras. ”Plague of steel” visar var  det trallvänliga skåpet ska stå, återigen starka Hardcore superstars vibbar. Definitiv den med bäst potential för allsång på plattan.

Albumet avslutas med kanske det mest oväntade musikaliska inslaget. En Celtic/Pagan episk låt med Accept-körer. Det är den låt som vuxit till sig mest och bäst hos undertecknad.

Sleaze rock/Hard rock/AOR/Metal, call it what you want, men denna eklektiskt profana gryta rör om i densamma. Det liksom varieras hej och vilt, något som är ytterst positivt, identiteten går inte förlorad, utan känns helt naturlig. På albumet samsas ballader med Motörhead ös, det finns typ något för alla målgrupper att ta med sig hem.

Sleaze för mig är en riktig akilleshäl. Grupper som L.A Guns och Cinderella är inte my cup of tea, därav att jag kanske är fel man på fel plats att recensera detta. Men som sagt, Confess är ju inte precis asketiskt sleaziga.

Sound- och jämnhetsmässigt piskar Metalmorphosis deras tidigare alster ordentligt på fingrarna. Confess har mognat på de sju år sedan förra albumet kom ut. Bandet lirar nu i den allra högsta divisionen i Melodic metal ligan. Dock är det många svenska band som infogas i högsta divisionen, så konkurrensen är bedövande mäktig.

Hardcore superstars – ”We don´t celebrate Sundays” eller Crashdïet – ”Riot in everyone”, två diaboliskt överdjävliga låtar. På denna platta hittar vi inte sådan hitkrokar, dock placerar sig  ”Plague of steel” och ”Wicked temptation” inte ljusår ifrån dessa ikoniska alster.

Vilken ringhörna vann då till sist? Det var ytterst jämna ronder, men Crashdïet jabbade till sig tillställningen via fler starkare låtar. Man kan ju inte vara säker på om det egentligen finns ufon eller spöken. Jag är inte heller säker på varför jag föredrar de ovannämnda; kalla det magkänsla?

Så gick mina tankegångar efter typ 6-7 lyssningar, efter 11 sådana är jag nog benägen att kora Confess före Crashdïet. I vilket fall som helst har maj månad varit en upplyst golgata för svensk melodisk hårdrock – ”whats in the swedish fucking waters”?

Hur välter man upp och ner på Sunset strip; på amerikanernas egna planhalva, jo genom att låta Crashdïet, Confess och The Cruel intentations göra en miniturné på Californian soil. Skrev det i förra recensionen, men det tål att återupprepas:)).

Band: Confess
Titel: Metalmorphosis
Genre: Hardcore Superstar sleaze/Metal
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 2026-05-15
Bästa spår: Wicked temptation, Metalmorphosis, Plague of steel, The other side
Betyg: en stark 4 av 5

Crashdïet har allt som ofta titulerats som ett sleazeband. Själv är jag inte vidare förtjust i just den genren, men älskar ändå Crashdïet. Hur kan det komma sig? För mig är de mer Mötley Crue sleazy, det vill säga inte alls speciellt sleaziga.

I mitt tycke har de alltid varit ett melodic hardrockband som välavvägt doppat sin musik med såväl AOR som pop. För mig är det en källa till variation och en kommande upplysning samt en adekvat brygga till att nå kidsen.

Bandet inledde sin karriär med dunder och brak via debutalbumet Rest in sleaze (2005). Originalsångaren och grundaren Dave Lepard tog sorgligt nog sitt liv året därpå.

Crashdïet har nog slagit världsrekord när det kommer till att byta sångare. Att de dessutom varit djäkla bra är ett smärre under i sig: H. Olliver Twisted/Olli Herman Kosunen (Reckless love), Simon Cruz/ Simon Söderström (Jailbait), Gabriel Keyes (Perfect Crime).

Crashdïet senaste platta Automaton upplever jag vara deras jämnaste och starkaste so far, till och med bättre en deras debutplatta; herregud vilka Anthems den innehöll, ett av de starkaste metalalbum som släppts i Sverige!

Nu är det dags för bandet att släppa sitt sjunde studioalbum, Art of chaos. Självklart med en ny bekantskap bakom mickstativet, John Elliot som parallellt också frontar svenska Confess. Han sköter vokalistbiten på ett sjusärdeles sätt, precis som de tidigare sångarna gjort.

Crashdïet berättar i bland annat Sweden Rock Magazine att de valt medvetet att gått tillbaka till rötterna. De vill liksom bort från den pop-ådrigt-polerade fasaden som huserade på Automaton.

Jag dyrkade dock det albumet, något som fick varningssignalerna att börja ljuda hej vilt, jag vill snarare ha en typ fortsättning istället. Den rockaden gjorde Crazy Lixx via högoktaniga Street lethal till sleazevibbarna på senaste albumet Thrill of the bite, något undertecknad inte alls välkomnade.

Utifrån detta är mina förväntningar måttliga. Art of chaos inleds men en av de fyra släppta singlarna: ”Satizfaction”. I mina öron är det onekligen en riktig banger i en sann Crashdïet anda med träffsäkra hooks, klockrena riff och energibombademang. Utan tvekan albumets starkaste lysande stjärna.

En annan singel, en annan adrenalinstinn juvel är ”Chaos magnetic”. Stämsång i kombination med rakbladsvassa riff och allsångsvänlig refräng, vad kan gå fel?

Efterkommande ”Can of worms” för tankarna direkt till Ghost. Bandet lyckas förmedla Forge refräng med pure uppkäftighet.

Lite längre ner återfinns en av plattans mest beroendeframkallande lyckopiller. ”Quitter” omfamnar Crashdïets fäbless för melodier, tyngd, energi och chours av rang. 

Vi hoppar ner till ”Killing it now” som kaxigt upphandlar en rå energibild med en härlig refräng. Lite längre ner finner vi albumets ”AOR-låt”, ”Silent place”. Den kan diagnosticerats till en ytters välbehövlig omväxling till ett betydligt melodiösare sound.

Gillar man Crazy Lixx återgång till sleazerocken så lär nog väldigt många fans sälla sig till Crashdïet senaste back-too-the -roots-sväng. Betyget hade nog fått ett annat utseende ifall recensenten dragits till sleazen.  

Dock är det fortfarande så att detta inte riktigt är sleaze a´la L.A Guns eller Faster Pussycat, utan som sagt Mötley crue light.

Självklart kan de inte toppa utomjordiska Automaton, dock är detta ett variationsrikt album som speglar bandets DNA på ett utmärkt sätt. Crashdïet identitet och attityd bibehålls, parallellt som de har några nya riktiga metal hits att avfyra live, de har ju liksom en mega skattkista att ösa från.

Tänk er vilken hejdundrande succé ifall Crashdïet, Confess och The Cruel intention intog Sunset strip via ikoniska liveställen som The Whisky a Go Go, The Roxy Theatre och Troubadour club. Trion skulle tokvälta amerikanerna… på deras egen hemmaplan. 

Band: Crashdïet
Titel: Art of chaos
Genre: Motley Crue melodic roch sleaze
Skivbolag: Ninetone Records
Releasedatum: 2026-05-08
Bästa spår: Satizfaction, Chaos magnetic, Quitter, Killing it now, Silent place
Betyg: en stark 4 av 5

Stockholmssönerna Degreed (ursprungligen The Greed) har funnits sedan 2005 och bildades i metropolen Kopparberg. Fem år senare landade debutalbumet Life, love, Loss på skivdiskarna.

Musiken var en våt dröm för de som, dels ville ha sin AOR som den alltid har varit, dels för dem som var lite trötta på konservatismen och suktade efter en uppdatering av genren.

Undertecknad blev helt tagen av detta hybrisiserande. Här fanns något för alla som älskade klockrena melodier och svulstiga refränger. AOR i sin renaste form fann vi i ”Just imagine”, Talismanvibbar i ”A litle bit” och hårdrock-AOR i inledningsalstret: ”B.O.D”.

Melodic rock band, hard pop rock band eller modern rock band? Njae svenska Degreed är verkligen en crossover av typ väldigt många genrer. Variation är Degreeds mellannamn; det är en mix av pop, rock, AOR och hårdrock. Men de där ack så viktiga jantelagsepiteten lagom och balans finns alltid närvarande.

Bandet väljer verkligen den lite svåra vägen. De vägrar att kratta manegen för återupprepelser, något som dessvärre allt för oftast speglar AOR-genren i sig. Degreed har sedan starten transformerats mångt och mycket till ett band som succesivt lämnat sina AOR rötter i sticket. Numera är de ett modernt rockband, något som gjort att de tappat en del AOR-nördar… men istället hittat nya rockfans.

Degreed är i mina ögon essensen av underskattade. Det är sorgligt att ett band med sju studioalbum och djävulskt mycket örongodis i bagaget fortfarande kan vara så anonymiserade. Visst, de gör det inte alltid så lätt för sina lyssnare, det liksom tar ett antal lyssningar innan man inser hur bra deras album egentligen är.

Robin Eriksson heter sångaren-basisten-frontmannen som verkligen besitter en mäktig pipa. Han medverkade faktiskt i Idol 2008, och var en av finalisterna, men nådde tyvärr inte riktigt fram. Killen har en popådra som verkligen smittar av sig på det mesta bandet företar sig musikmässigt.

Förresten I, en period var Erik Grönwall Degreeds manager, en kille som för övrigt vann  idol 2009, ett år efter Robin Ericssons medverkan. Förresten II, alla som gillar musik bör lyssna på bandets cover av Ted Gärdestads klassiker ”Himlen är oskyldigt blå” som de översatt och framfört som ”Blue virgin isles”. Den finns med på Degreeds femte album Lost generation (2019), och var Eriks Grönwalls förtjänst att den hamnade på plattan.

Förresten III, jag har sett bandet vid två tillfällen, dels på Väsby Rock 2014, dels 10-års jubilerande H.E.A.T-festival i Ludwiksburg 2019; arrangör Aor heaven.

Degreeds åttonde album, Curtain calls avlöser den gravt underskattade Public adress från 2023. Inför ett nytt album med gruppen känns det som man som lyssnare stiger in i något okänt, i synergi med ett nytt musikperspektiv, vilket verkligen är något positivt.

Plattan inleds med ruffiga ”One helluva ride”. Det är rockigt så det förslår, vilket inte på något sätt behöver vara något negativt. Trots ett djävulskt tryck är det låten som passar mig sämst på albumet.

Resterande nio låtar är som tagna ur variationsrikedomsboken. Det finns inte ett uns av likformighet. Ta exempelvis tredje spåret, ”Believe” som uppvisar en AOR-skrud av rang. Det är modernt, det är halvunikt utifrån genren i sig och den är till råga på allt trallvänligt.

”All killers, no fillers” är ett epitet som inte riktigt kan projiceras på Curtain calls, men att det inte existerar några fillers är helt solklart.

En annan låt som etsat fast sig ordentligt är albumets andra AOR-rökare: ”Matter of the heart”. Bara känslan att man liksom inte hört det 1000 gånger förut är bestickande.

Vill man ha något helt annat så är akustikuppbyggda ”The rambler” ett utmärkt val. Det tog några spinn innan polletten föll ner, men när den väl gjorde det så gjorde den det ordentligt.

Finns det någon powerballad? Jo då, här återfinns den sköra ”Promise me”. En näsduksskrynklare som växer sig starkare för varje gång jag hör den – en riktigt hit.

Merparten på plattan är generellt sett betydligt tyngre. ”Guiding light” är en låt som Europe hade varit nöjda med att haft med på sitt kommande album. Titellåten ”Curtain calls” är en ren punch i solar plexus. Hårdrock, melodiös hårdrock och rock i en salig bryggd.

Degreed fortsätter som sagt att experimentera med olika rockgenrer, dock långa vägar från Radiohead eller Angine de Poitrine. De liksom håller sig inom ramarna för kommersiell rockmusik, med starka melodier, sköna refränger och tonvis av energi. Bandet har anammat en egen identitet, något som många i branschen långt ifrån inte kan titulera sig.

Som sagt denna platta är mera som svenska landslaget kontra Barcelona, Dejan Kulusevski kontra Zlatan. Det är liksom ett musikaliskt lagbygge där helheten är viktigare än enskilda låtar. Det innebär parallellt att jag hittar få låtar som klär sig i en kommande-klassiker-skrud.

Drivet i trummorna bör verkligen premieras eftersom de verkligen höjer musikkvaliteten några snäpp till. Mats Erikssons variationsrika rytmiska bankande evolvar och genomsyrar alla de tio låtarna på ett genant sätt.

Ur perspektivet personliga texter så anammar Degreed detta fullt ut. De kavlar ut haranger av ordkaskader om psykisk ohälsa, missbruk och vardagsliv. Väldigt många i genren breder ut sig via klyschiga texter om brudar, alkohol, ”Rocky-teman” och brustna hjärtan, ett mindset som lätt gör att man tröttnar på själva budskapet.

Precis som med Crashdiet, Eclipse och H.E.A.T. så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt, något mer hybridiserat, något mera vågat, det vill säga ett ”coolt melodiskt rockband för 2000-talet”.

Degreed tillför otraditionellt och välbehövligt energi till en genre som ibland är synonymt med kliniskt sterilitet, överproducerat och tråkigt. Curtain calls är en uberstark motvikt till vad Frontiers har en tendens att uppvisa när det kommer till att alla släpp låter typ likadant, det gör inte Degreed, en befrielse i sig.

Avslutningsvis, ge inte upp albumet redan efter tre lyssningar, eftersom då missar ni det som växer på trädet!

Band: Degreed
Titel: Curtain calls
Genre: Modern AOR-Hardrock-Rock
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 2026-04-24
Bästa spår: Believe, Matter of the heart, Holding out to yesterday
Betyg: 4½ av 5

Hårdrock kan verkligen betyda olika för olika människor. För någon är Revolution Saints hårdrock, för andra är Bathory bandet för dagen. Subgenrerna i hårdrocken är många; AOR, Death metal, västkust, black metal, glamrock, power metal, sleaze och dylikt.

Jag är i grund och botten en AOR-kille. Det innebär dock inte att jag förkastar alla andra undergenrer. Jag gillar de mesta när det kommer till tunga gitarrer och skönsång.

En subgenre som jag egentligen borde dyrka är prog metal, men så är inte fallet. För mig låter det bra på ytan, men låtarna i sig har så svårt att ”sätta sig”. Allt låter typ likadant och avsaknaden av adekvata refränger blir i längden alltför frustrerande.

Ett band som kategoriseras som prog metal är tunisiska Myrath. Jag upplever att de balanserar på rätt sida om det tunna progstrecket, och parallellt inkorporerar melodic metal med precession.

De vill inte bara ”briljera”, Myrath vill både glänsa och skapa minnesvärda låtar, det vill säga progressivt, men inte för komplext, precis som brittiska Threshold. De två är mina kompass när det kommer till navigeringen i progressiv metal. Det är i min värld dock inte alltför förekommande, i en genre som tycks sky refränger likt elden.

Jag kom först i kontakt med dessa hårdrockbröder via albumet Shehili (2019). Det var en hårdrockuppenbarelse i ordets bemärkelse. Alla musikaliska pusselbitar föll på plats, samtidigt.

Myrath släppte sitt debutalbum Hope (2007). Då var det keyboardisten Elyes Bouchoucha som skötte mickstativet. På uppföljaren Desert call (2010) bytte man sångare till nuvarande Zaher Zorgati. Deras första plattor var mångt och mycket influerade av Symphony X. Därefter har de mer och mer rört sig bort från dessa progressiva rötter.

I min bok har detta evolvande lett till en hybrid, som jag dyrkar, deras första album var dock inte riktigt my cup of tee. Från ett orientaliskt Symphony X, till ett band som från Legacy (2016), hybriserats till något som funnit sin egna identitet, men fortfarande strävar efter upplysning.

Det blev ännu tydligare på deras nästkommande helt underbara Shehili (2019). Min upplevelse var nog att de närmat sig power metal ikonerna Kamelot och till viss del våra nordiska vänner i Nightwish, (Once era) mer än Symphony X, vilket för mig passade betydligt bättre. Nu satt också refrängerna som smäck, de arabiska etnoinslagen ännu starkare och variationen var skyhög.

Hela fem år senare skapade de ett ännu starkare alster än Shehili. Karma fullkomligt översvämmades av cheesighet och ännu mer kommersiell inriktning. Det var bara att bocka och buga för den nya inslagna genreuppväxlingen.

Många låtar hade kunnat stått sig väl i Eurovisionträsket. Jag är medveten att många hårdrockare suktar över det förgångna, men undertecknad skulle inte kunna vara nöjdare med vägvalet bandet valt.

Med låtar som ”Into the light”, ”Let it go”, ”Heroes” ”Temple walls” och ”Words are failing” var det bara att omfamna ett band som funnit sitt rätta jag, precis såhär ska de låta.

För mig var detta album en fullpottare tillika Myraths bästa so far, ett schizofrent bra album med helt sanslösa refränger och melodier. som avlöste varandra. Månne ett av 2000-talets starkaste album?

Nu har det gått två år och Myrath kan ståta med ett nytt album i bagaget, Wilderness of mirrors. Att slå Karma på fingrarna är nog inte möjligt. För de som vill se en återgång till mindre cheese och mer Symphony X style kan bara se dessa förväntningar rinna ut i sanden. Det mer kommersiella Myrath fortsätter att regera och följer mönstret, tack Gud för det.

Plattan inleds med ”The Funeral”. Mellanöstern möter Disney? I vilket fall som helst är detta både ubertungt och glättigt på samma gång. Ärligt, av de 10 låtarna på albumet är det inledningsspåret som jag tycker sämst om.

På efterkommande “Until the end” finner vi Amaranthes skyddshelgon Elize Ryd. Hennes val att duettera med Zaher Zorgati i just denna låt, visar sig vara genomtänkt. Den dynamiska duo framavlar orientalisk ljuv musik i semitempo, ”an-epic four-minute composition”.

En effektfull fransk barnkör från Glanum Rock School inleder och avslutar “Les enfants du soleil”; en känslosamt och fräsch touch. Det är också den låt som innehåller minst arabiska influenser. Dock är kreeringen ett ytterst bevis för hur ett band kan skapa perfektionism, utan att upprepa sig nämnvärt.

Om Tunisien tillhört Europa så hade ”Still the dawn will come” absolut kunnat medverka i Eurovision. Etno, metal, meloditräffsäkerhet och en melankolisk bombastisk refräng är helt enkelt melodin för att lyckas fullt ut i den tävlingen. Eftersom jag gillar Eurovision, så älskar jag denna kraftfulla episka  power rockballad.

Låten efter, ”The clown” är nog plattans rättframmaste låt. Den sätter sig likt ett nordafrikanskt pop/AOR-flugpapper. Att de adderat ett tunisiskt chanting i mitten av låten är bara en påfrestande påminnelse att vi har att göra med ett band som forefilled deras självförtroende – Sinbad power!

Gillar man finska The Rasmus så får man sitt lystmäte uppfylld av albumets näst sista låt, ”Echoes of the fallen”. Om en refräng kunde besitta berg, för detta gör onekligen det – ett fyrverkeri i att skapa fulländelse.

Är det kontraproduktivt rent själsligt att dyrka italiensk schlager? Exempelvis Toto Cutugno, Adriano Celentano, Umberto Tozzi och Eros Ramazzotti. Refrängen i denna italiensk inspirerade refräng för tankarna vidare till ovanstående idoler. Det är bombastiskt och melankoliskt, och choruset suger späck, på ett positivt sätt.

Ett av bandets största styrkor är att skulptera fram minnesvärda melodier och refränger, och detta album är definitivt inget undantag. De visar helt enkelt vart det tunisiska skåpet ska stå. Hela albumet omfamnas utav balansen mellan arabiskt och västerländsk metal.

Andra faktorer som infoga i bandets storhet är en produktion som är kraftfull tillika uberpolerad, samtidigt som Zaher Zorgati verkligen basunerar ut sin storhet som registersångare. Det är en fröjd för örat att höra hans stämma som passar lika bra i hjärtskärande ballader som dubbeltrampade hjorder.

Ett annat av Myraths allra största tillgångar är blenden mellan olika hårdrockgenrer, en låt kan innehålla 3-4 stilar utan att det känns krystat. Det skapar kontraster mellan skapelserna, vilket gör att man som lyssnare inte tröttnar att lyssna på plattan från start till mål. Varje låt är verkligen som en teatralisk resa i sig.

Wilderness of mirrors bjuder lyssnare på en bombastisk resa som 100 procent gör Kamelot gröna av avund. Visst, det är till viss del tillrättalagt, sterilt, lökigt och cheessigt…precis som jag vill ha det serverat – top notch helt enkelt, från början till slut, förutom om man ska vara exceptionellt petig, det AI informativa omslaget, men det förtar inte musiken på något sätt.

Myrath har verkligen vuxit ut till ett av min största favoritband. Har ännu inte sett dem live, men den aktiviteten ligger högt på prioriteringslistan. Att breaka Karma är nog inte möjligt.

Men utifrån detta är Wilderness of mirrors ett riktigt starkt album där Myrath inte reproducerar sig själva, utan fortsätter att utvecklas. Med all rätt har de all rätt att visa upp ett pompöst musikaliskt självförtroende via deras innovativa sida, transformation kombinerat med en egen arabisk identitet. All killers no fillers är en klassisk klyscha som lätt kan epiteras på detta album.

Wilderness of mirrors är en tung kommersiell budbärare som skapar ett sukteri efter ännu mera musik av samma kaliber, något som jag inte alls ser som någon omöjlighet längre.

På nästa album vill jag se ännu mera av de arabiska influenserna och inkorporera exempelvis böneutrop, eller varför inte lägga in lite Linkin park/Within Temptation orientalisk rap i några av deras kommande låtar, vore jäkligt spännande om man tog sitt arv ännu längre närmare oss västerländska åhörare.

Band: Myrath
Titel: Wilderness of mirrors
Genre: Oriental metal, Progressive/Melodic Metal
Skivbolag: EarMusic
Antal spår: 10
Releasedatum: 2026-03-27
Bästa låtar:
Betyg: 4.5 av 5

Hårdrock och eurovision går knappast hand i hand, till och med Mello framstår som rumsrent i jämförelse.

Vad gör man inte för sina barn? Även hårdrockare kan vara föräldrar, och älskar man sina avkommer så är det komplicerat att tacka nej, då de bedjande, med tindrande ögon vill titta på Eurovision med sina föräldrar, i favoritsoffan, framför storbilds-tv:n, med tacos som tilltugg, öl och lösgodis i mängder.

Som sagt, även om man skyr spektaklet likt elden så är risken stor att man indirekt blir indragen i processen. Man får liksom bita i det sura äpplet, och då är det bättre att vara den bästa versionen av sig själv, istället för att agera klagomur under hela sändningen.

Melodifestivalen

Vi som hårdrockare måste också medge, att utan Mello, kanske ingen ”The New Wawe Of Swedish Melodic Rock”?

Tävlingen har befruktat den melodiösa hårdrocken till att bli folklig, samtidigt som kidsen fått sen beskärda del av melodiös hårdrock, det vill säga indoktrinering av nästkommande generation, ungefär som Sweden Rock Festival, på ett mer subtilt sätt.

För nedanstående grupper är det generellt så att deras mellobidrag är deras mest streamade, även om låtkatalogen innehåller starkare låtar.

H.E.A.T – 1000 miles

The Poodles – Night of passion

Eclipse – Runaways

Smash into Pieces – Six feet under, Heroes are calling, Hollow

Dynazty – Land of broken dreams

Dead by april – Mystery

Lillasyster – Pretender, Till the days are over

Mustasch – Contagious

Ralf Gyllenhammar – Bed on fire

Scarlett - Circus X, Sweet N’ Psycho 

Ammotrack – Raise your hands

Finland har bland annat haft med Lordi, Thunderstone, Arion, The Rasmus, Nighhtwish, Blind Channel, Cardiant, Teräsbetoni och Katra.

Norge via Wig Wam och Jorn; Danmark  bland annat genom Nicklas Sonne, vilka Island haft med vet jag inte.

Tyvärr har ingen av dessa artister eller grupper vunnit tillställningen, men de har som sagt burit den melodiösa flaggan vidare. I år kunde Felicia med ”My system” titulera sig som vinnare, i mina ögon en rättmätig sådan.

För de som vill uppleva en tyngre version av låten kan bege sig till Youtube för att spana in multiinstrumentalisten Tommy Johanssons smått ikoniska cover av ”My system”.  De lite tyngre Smash into pieces avlossade sitt tredje bidrag i dessa sammanhang, ”Hollow”, tillika deras sämsta, tyvärr.

Eurovision 2026

Hårdrocken har ju faktiskt rosat den Euorviosionska himlen två gånger. Först vann Finland med Lordi och deras monsterhit ”Hard Rock Hallelujah” (2006). 2021 tog Måneskin från Italien hem hela konkarongen med sin ”Zitti e buoni”.

I Liverpool 2023 gästade ett av mina favoritband tävlingen, Lord of the lost med sin ”Blood & Glitter”. Jag gillade den starkt, men inte resten av Europa, den kom oförtjänt sist.

I år försvarar Rumänien hårdrockens färger. Alexandra Căpitănescu framför sin ”Choke Me” på ett föredömligt sätt. Rumäniens bidrag till Eurovision beskrivs av kritiker som ”farligt” och ”ansvarslöst” – eftersom låten kan tolkas förhärliga strypsex.

I vilket fall som helst är det i min smak en riktig godbit. Det är ju inte hårdrock a´la Slayer precis, utan mer i stil med Evanescence i kombination med operett inslag. Den är verkligen som ett hubba bubba tuggummi.

Även Serbien har en ytterst lågmäld tyngre-rock-pastisch som även innehar ett dödsgrowl mitt i låten ”Kraj Mene”, smakfullt. Dock tillhör den inte min top-28, även om den på något sätt inte är dålig, men de andra är helt enkelt bättre.

Utöver det så hittar vi snärtigapoer-pop-rockiga ”Too epic to be true” med Vanilla Ninja från Estland. Vill man ha lite balkan-pop-rock-punk-rap så kanske Moldaviens Satoshi – ”Viva, Moldova” är något för er? En klockren vitamininjektion bomb som tillhör en av mina favoriter.

För mig som slaviskt sett alla Eurovision sedan barnsben måste tillstå att detta år är det bästa/jämnaste… någonsin. Av 35 låtar gillade jag hela 28 stycken, vilket är rekord för egen del.

De senaste åren upplever jag att lägsta nivån höjts betydligt. Tidigare har det allt som oftast varit genant att titta på de olika bidragen. Falsksång och accentorgier som pendlade mellan uruselt och mindre bra. Ett starkt psyke var verkligen ett krav.

I år har de flesta länderna lagt krut på överdjävulskt bra sång, genrehybrider (på ett positivt sätt) och sanslöst effektiva refränger. För mig är Felicia en klar topp 5-10. Hennes EMD-pop-dänga är en riktigt banger. Allt är typ bra, rösten koreografin, lasershowen och låten i sig. Eftersom man inte får rösta på sitt egna lands bidrag är hon inte med på min 13-i-top-lista.

En av mina favoriter är faktiskt tunga rumänska bidraget ”Choke me”. Dock är det inte säkert att jag röstar på den, har inte riktigt bestämt mig ännu. Något jag ogillar är när folk i förväg vill hårdrockare ska rösta på ett bidrag…bara för att det är hårdrock, även om låten är halvdålig. Det är precis lika orättvist och töntigt som om något bidrag skulle handla om en häst, och att alla hästälskare förväntas rösta på den.

Som sagt, vilket djäkla schizofrent startfält som väntar oss den 16 maj, även för hårdrockare, en bra låt är en bra låt helt enkelt, och här fullkomligt vimlar det av dem!

Moldavien:  Satoshi - Viva, Moldova!

Georgien - Bzikebi – On replay

Rumänien: Alexandra Căpitănescu - Choke Me

Litauen: Lion Ceccah - Sólo Quiero Más

Kroatien: Lelek – Andromeda

Luxembourg: Eva Marija – Mother nature

Finland: Linda Lampenius & Pete Parkkonen - Liekinheitin

Cypern: Antigoni – Jalla

Danmark: Søren Torpegaard Lund -  Før vi går hjem

Albanien: Alis - Nân

Montenegro - Tamara Živković - Nova zora

Frankrike: Monroe – Regarde

Australien: Delta Goodrem – Eclipse

Ska jag vara riktigt ärlig så såg jag detta AOR-projekt barka rakt åt skogen. Det liksom brukar vara så när uppföljaren är betydligt sämre än sin föregångare. Men attans vad fel jag fick i den prediktionen!

Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverket, förutom att sjunga, så bar musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, men med mera keyboards. Han städade verkligen runt i 80-talets obskyra som klassiska AOR-plattor. Det fullkomligt dånade av konstanta ekon från det förflutna.

Precis som Nestor skapade Chez & Danny något som var fejk, men inte lät som det, utan något som mycket väl kunde ha kommit ut på 80-talet och blivit en så kallad tidlös klassiker. Återbruk på en genant snyggt sätt!

Som sagt första albumet var en veritabel fullträff, medans uppföljaren andades mer retro och återbruk…på fel sida av den brutalt fragila AOR-linjen. Att Powerzone (2022) skulle följas upp med ett tredje album behövde man inte vara raketforskare för att förstå. Nu är den här, Reckless, och den primära frågan är, går det verkligen att toppa förstlingsverket?

Chez commented: “I’m beyond excited and so proud to share my first single from my upcoming third album with you all. Here it is, the title track… “Reckless”. This is just the opening move… Raw, real, and unapologetically sexy. It’s the first taste of everything we’ve been building. Bigger sounds, bolder vibes, and reckless energy. I can’t wait for you to feel it as much as I do”.

Existerar det några pregnanta härdsmältor på albumet? Ja ärligt vi kan reda börja med inledningsspåret tillika titellåten, ”Reckless”. De nästan fem minuter långa orgien av AOR befruktas av Jim Steinman körer, ett härligt driv och ett klockrent chorus. Inbakat i låten samexisterar en djävulskts skön sax. Egentligen är det väl inte mitt favoinstrument, men här smälter den in hur naturligt som helst.

Efterkommande ”Personal rock´n roll” greppar den fluffiga stafettpinnen på ett magiskt sätt. Återigen inkorporeras det typ Jim Steinman körer, något som förstärker drivet i låten i sig, lite som Kim Wilde på steroider. Inget ont om Perfect Plan, de är helt underbara, men jag får inte samma känsla av att röra mig mer koreograferat. Just den feelingen är svårdefinierad, men den pusselbiten finns här.

I tredje låten andas lite mer traditionell AOR. ”Night of passion” nailar även det uttrycket. Saxen var ingen engångsföreteelse eftersom den även infogas i denna låt på ett värdigt sätt.

Tempot stegras och de distade gitarrerna tar ännu mer plats i ”Strip me down”. Den kombinationen gör den till en av albumets starkaste, vilken dessutom toppas med en nästan lite Pat Benetar kaxighet. En kommande AOR classic månne?

I den lite Aviator/Robin Beck indränkta ”Tongue of love” skruvas tempot ner en aning samtidigt som basen kraftigt pulserar i bakgrunden. Låten kröns med en mäktig refräng. Detta är mer i stil med ”vanlig” AOR.

”Love tornado” är en ren skär energibomb som verkligen kan besitta berg. Det där drivet som genomsyrar hela plattan är sjukt närvarande på denna testosteron sökande tingest.

Sjunde låten är döpt till ”Bad girls”. För mig tillhör den en av albumets allra starkaste kreationer. Det inledande Mötley Crue riffet avlöses av plattans klockrenaste sing-a-long-refräng.

Eftervarande ”Street survivor” skulle kunna kröna vilken 80-tals film som helst. Den ber att få ta hämnd på förflutna demoner. Skulle det finnas en film om fäktning och vem som ska stå som champion… här är ledmotivet till den kommande blockbustern.

Hittills har plattan varit förskonad från fillers och näst sista låten ”Too dangerous” är inget undantag. Herregud man blir typ på danshumör när man hör toner som denna. Jim Steinman vibbarna sitter som klistrade, det är dramatiskt, det är energiskt och det är underhållande.

Albumets sista spår, ”Body rock ” sticker ut lite extra med uberfeta keyboards och en helvetisk skön refräng. Den osar högkvalitetsbygge på lång väg. Detta här plattans ”Separate ways” (Journey), ”Can´t turn it off” (Michael Bolton) eller ”Broken promises” Survivor.

Välgjort, men halvsömnigt? Njet här är det 80s-inspired anthems som backas upp av en Chez Kane i absoluta högform. Hon bemästrar det mesta av vad som kommer i hennes musikaliska stigar. Nu är jag långtifrån någon sångpedagog, men det låter in i helsike jäkla bra, vilken rockstrupe!

Jag gillar också att Danny helt kompromisslöst skippar allt vad ballader heter, istället är det fullt ös som gäller. Jag förstår att det med kvinnlig sång varit frestande att minst ha med ett temposänkande bete, men han undvek den fällan.

Jag dyrkar körer, i de flesta AOR-fall är de på tok för få eller halvfjuniga. Danny har inte bara implementerat förrädiskt många av dem, utan han har överströsslat hela albumet med dessa AOR-byggstenar, på ett positivt sätt. Hela albumet lever ju upp, och på så sätt är ingredienser som skapar en modern klassiker. Som sagt att flera av dem bär drag av Jim Steinman, vilket gör det ännu bättre.

Vill man som jag till en börja förföras av en fet produktion så blir man eventuellt aningen besviken eftersom det liksom låter lite tunt. Detta är dock  en sanning med modifikation. Efter några spin förförs man av den fluffiga produktionen som dessutom osar dollar i mängder eftersom det låter så bra, dels retro, dels modernt och inga spår av den så vanliga steriliteten som brukar infinna sig i genren.

Drivet i trummorna är en ingrediens som vitaliserar AOR-soundet en hel del, det blir liksom lite new wave av det hela och det blir lite Pat Bentar och i viss mån Kim Wilde vilket i min bok bara är plusbetyg.

Danny Rexons huvudband, Crazy Lixx senaste album, Thrill of a bite (2025) var en liten återgång till ett litet sleazigare sound. Jag är glad att han inte inkorporerade dessa toner till Reckless, här finner vi bara pure AOR, med stark betoning på pure.

AOR kan ibland vara såväl könlöst som ubersterilt, att höra ett helt album utan uppehåll kan faktiskt vara en plåga i tristess. Raka motsatsen till det är Reckless, där Danny verkligen varierat sig, ingen låt är lik den andra. Det är en svår konst eftersom alltför många band eller artister allt som oftast snärjs in i denna fälla. Som sagt ett album som är helt befriad från fillers, alla låtarna är osedvanligt starka i sig.

Vill man bara reproducera det förflutna, så måste essen i rockärmen slå inspirationskällorna på fingrarna, precis som på debuten, i alla fall tangera dem. Undertecknad upplever positivt att låt-igenkännings-faktorn  är låg, det vill säga djävulskt bra, de står liksom på egna ben, utan att färgats i för stor utsträckning utav andra låter, vilket den egentligen har, men inte på det dåliga sättet.

Jag måste verkligen tillstå att Danny varit in the zone, eller agerat den allra bästa versionen av sig själv, utifrån ett låtskrivarperspektiv. Reckless är utan tvekan duons hittills starkaste skapelse dessutom kan jag redan skönja att den i årsskiftet letar sig upp i topp tre bland AOR albumen. Man blir glad av att höra låtarna, det liksom spritter i hela kroppen!

Band: Chez Kane
Titel: Reckless
Genre: AOR
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 27/03/ 2026
Bästa spår: Reckless, Strip me down, Love tornado, Too dangerous, Bad girls, Bodyrock
Betyg: 5 av 5

2026 har inletts på ett föredömligt sett, och på pappret fortsätter den trenden med exempelvis Myrath, Chez Kane, Tarot, Gus G, Creye, Crashdiet, Erik Grönwall…och självklart Lion´s Share nya alster.

Tony Iommi är en halvGud! Hans minst sagt patenterade riff har för alltid ommodifierat kommande hårdrock. Dock är Lars Chriss hans rättmätiga arvtagare till riffens heliga förbundsark.

På Emotional coma visade han upp rifforgier som få andra kunnat uppbringa. Det var ett groteskt välansat album i kombination med Nils Patrik Johansson sångdebut. Kombon slog mer än väl ut. Detta var en härdsmälta av allt som jag förknippar med tidlös hårdrock/metal.

Lions Share släppte två år senare ett album Dark Hours, vilken var ännu grymmare, hur det än nu var möjligt.

Albumen från 2007 och 2009 är så osannolikt underskattade. I de bästa världar skulle de ha miljoner streams och vara i var och hens vinylbackar. Det är en blandning av Judas Priest (Painkiller eran), Black Sabbath och faktiskt en gnutta AOR, allt sammanblandat… till något eget.

Vadå AOR? Jo det som skiljer agnarna från betet är Lars omisskännliga sinne för såväl melodier som refränger. Han är ett tvättäkta popsnöre. Något Lars visat prov på genom  tidigare covers på:

Secret service – Flash in the night

City Boys – The day the earth caught fire

Amy Steward – Knock on wood

Lars Patrik Johanssons kväkande är i mina öron top notch, men jag kan förstå att det är en vattendelare. Antingen gillar man hans lite säregna stämmor, eller så gör man det inte. Jag sällar mig till det förstnämnda. DIO är ju död så detta är det närmaste vi eventuellt kommer denna bortgångna vokalistikon.

Jag vill också passa på att hylla ovanstående andra soloplatta The great conspiracy (2020) vars innehåll helt ägnas åt politikerikonenens Olof Palmes död. Som sagt ett helvetiskt starkt album som jag rankar väldigt högt på ”svenska plattor som släppts under 2000-talet listan”.

Sundsvallsbördiga Kay Backlund och  Lars Chriss startade Lions share runt 1987. Åtta år, så länge tog det innan bandets självbetitlade debutalbum släpptes. Bandet har därefter släppt fem fullängdare, och som sagt den senaste 2009, det innebär kortfattat att det är en 17 års intervall mellan den och Pentagram.

Att jag ser fram emot Lions shares sjunde album är ett understatement. Är det ens möjligt att bibehålla den kvalitet som bandet skämt bort oss med? Det tål att upprepas många många gånger! Emotional coma och Dark hours är obeskrivbart gravt underskattade.

Min fossilerade nyfikenhet stillades med inlednings låten tillika ena av singlarna, ”Pentagram”. Dessvärre är nog inte jag riktigt med på noterna. Visst det är ubertungt, bra producerat, men refrängen sätter sig liksom inte riktigt, det bara typ maler på.

Bakomvarande ”We are what we are” (2019) doftar Black Sabbath Tony Martin eran lång väg. I min bok är det när det framförs på detta vis en sjusärdeles guldstjärna i kanten.

Tredje låten har bandet döpt till ”We will rock”. Jesus, vibbarna av Dios ”We rock” uppenbarar sig på en nanosekund. Det skulle kunna associeras som något positivt. Men i denna bok är så inte fallet, det blir typ lite väl mycket likheter med den forne sångguden, tyvärr, så den faller liksom bort, nästan lite pinsamt.

Efterkommande ”The lion´s trial” stjäl återigen strålkastarljuset, så klart ska det vara en Black Sabbath (Tony Martin/Dio eran) ådra som för fram skapelsen. Tingesten för mina tankar till låten ”The Headless cross”.

På tal om Black Sabbath without Ozzy! Femte låten heter ”Baptized in blood” tillika tredje singeln. Även detta låter nästan ”lite för stulet”, typ sätt ihop tre Sabbath låtar och skapa en hybrid, ungefär som Greczula gjorde i Mello med ”Half of me” av ABBA. Refrängen kunde dessutom varit betydligt skarpare.

Efterkommande ”Live forever” är en vitamininjektion som kontamineras lite av något som jag hört tidigare, dock är refrängen en återgång till det förgångna det vill säga adekvata Lion´s share chorus.

Som sjunde låt har de placerat DIO-inspirerande ”Chain child”. Som sagt, vart går går gränsen för inspiration kontra karbonkopior? Detta tillhör inte det sistnämnda, men ligger farligt nära ”hört detta 1 biljoner gånger förr x 100″.

Näst sista låten är också albumets andra singel, ”Another désirée”. Utifrån materialet som hittills presenterats framstår denna blytunga tingest som en av plattans höjdpunkter.

Albumets avslutats med ytterligare en låt som osar Black Sabbath, ”Run for your life”. Jag upplever att den skulle kunna kunna vara överblivet material från Forbidden plattan (1995). Det är dessvärre inte så lyckat eftersom den i sig var sisådär.

“For us Inferno is more than just a new album — it’s a statement. We’ve spent years writing, refining, and pushing ourselves harder than ever. The goal was simple: make the strongest, heaviest, and most focused LION’S SHARE record of our career. I honestly feel we’ve achieved that. This is the album where everything fell into place,” says guitarist Lars Chriss.

Jag vill verkligen gilla albumet och stämma in i bandets ovanstående hyllning till Inferno. Men icke sa Nicke, ställer man Pentagram mot smått ikoniska Emotional coma och Dark hours står sig denna sig minst sagt slät.

Det jag saknar mest är dels de låtar som kan stå på egna ben, dels  de lite aoriga Anthems som ”Phantom rider”, ”Space scam” och  ”The presido 27” det vill säga ingredienser som rör om i grytan och förminskar Black Sabbath inavlet.

Som sagt det finns paralleller till Erikshjälpen utifrån ett återvinningsperspektiv. Var är den egna identiteten? Den som existerade på deras två tidigare plattor känns som bortblåsta. Nu känns det mer som ett Black Sabbath hopplock eller best of hyllning. Låtarna känns på något sätt som de är ofullständiga, det vill säga ett ofokuserat hantverk.

Det hade inte heller skadat utan snarast tillfört något om Lion´s Share använt sig i högre grad av såväl fler korpulenta körer som lite mer feta keyboards.

Tråkigaste är nog tyvärr att refrängerna devalverats till petitesser. Det som varit deras styrka/signum, känns nästan som en svaghet på Pentagram, jäkligt beklagligt ärligt talat, enbart melodisk testosteron kan inte rädda helheten, utan denna ovärderliga byggsten.

Efter 17 år från ”rampljuset” så hade det enligt mitt tycke inte skadat med en låt till, 9 stycken känns aningen…fattigt. Bandet har ju en förmåga att omforma pop till hårdrock, precis som Erik Grönwall och Tommy Johansson, så leveransen av en härlig cover hade inte suttit fel som substitut, i brist på ett nykomponerat alster.

På ytan finns alla ingredienser med i metalgrytan, men vid en närmare granskning krackelerar musiken, kontentan, en nästintill helt profillös hyllning till Black Sabbath och Dio, dessvärre inget jag eftersökte.

Dock är produktionen top notch, och tyngre än såhär blir det nog inte, på ett positivt sätt, en fröjd för örat, minst sagt.

Min Bergmanska recension innehöll inte mycket positivt, men vi får hoppas att nästa album dels inte dröjer så länge, dels att det blir en återgång till fornstora dagar, samt att fokus verkligen läggs på musiken, det vill säga inga halvmesyrer, fyra riktigt bra låtar gör inget album, tyvärr.

Band: Lion´s Share
Titel: Inferno
Genre: Hårdrock a´la Black Sabbath
Skivbolag: Metalville Records
Antal spår: 9
Releasedatum: 2026-03-27
Bästa låtar: What we are, Another Desirée, The lion´s trial, Live forever
Betyg: 3 av 5

En kompis tipsade mig om ett album som kom ut i höstas och som fallit under min radar. Det är ett fransk band som bildades 2009 och släppte sitt debutalbum Mysticeti Victoria (2012). Dark tribe heter bandet i fråga och har släppt fyra plattor hittills.

Det var deras senaste alster som fångade mitt intresse, Forgotten reveries. Franska band växer inte på träd, de som jag först och främst kommer att tänka på är Gojira, Adagio och Nightmare. Deras musikstil kan väl kategoriseras som en blandning av progressive metal och power metal, gillar man Symphony X och tidiga Evergrey så lär man gilla detta album.

Anthony Agnello’s sångresurser är klockrena. Musikerna är top notch. Deras blend av majestätiska chorus och starka melodier med ett jädrans tryck i upplever jag som beståndsdelar som utvecklas till sjusärdeles mäktigt album.

Efter ett kort intro följs den av en uberstark låt, ”I walk alone” som är en topp tre på alstret. Tungt, melodiskt och refrängstarkt. En annan låt som jag vill lyfta fram är efterkommande ”The fallen world”. Precis som ovanstående låt bär musiken på allt man kan begära av musik i denna genre.

Tredje låten drar ner lite på tempot, något Dark tribe bemästrar på allra bästa sätt. ”Sicilian danza” är klockren, keyboarden liksom flyter magiskt över de musikaliska inslagen.

Vi scrollar ner till mid-temp skulpterande ”Eden and eclipse”. Även denna låt liksom dryper av hitpotential  i kombination med en med en behaglig tyngd. detsamma gäller efterkommande ”From star to dust” som omsluts av en ytterst betagande refräng. Jag får starka vibbar från tyska Silent force album Walk the earth från 2007.

En av de riktigt bra låtarna är placerad som nästsista på alstret, ”Mornings of fear”. Tungt så det förslår, mixat med finess och ett bombastiskt yttre.

De 11 låtarna som existerar på albumet är sjukt varierad, dubbetramp blandas med lugnare tingestar och snygga stick, dessutom är inte låtarna för långa, utom ursvenskt lagom. Musiken späs dessutom ut med symfoniska inslag vilket förstärker helheten.

Plattan är rakt igenom ögonbrynshöjande, detta till trots är första halvan av albumet starkare än den andra halvan. Detta är musik som är fylld av minnesvärda som jag kommer att lyssna bestickande mycket på i framtiden. Deras tre första album är helt okej, men Forgotten reveries är onekligen deras magnum opus, en av årets största överraskningar tillika oväntade.

Artist: Dark Tribe
Titel: Forgotten reveries
Betyg: 4.5 av 5 möjliga
Genre: progressive metal, power metal, melodic metal
Släpps: 21/11 2025
Skivbolag: Scarlet records
Bästa låtar: I walk alone, The Fallen world, Sicilian danza, Mornings of fear

I ens skivsamling samsas det allt som oftast plattor som man upplever inte fått den uppskattning som det borde haft. En av dessa i mitt palats av cd och vinyler skymtar Madridsönerna Dark Moor.

Generellt sett måste jag erkänna att jag haft lite svårt för band som inte härstammar från the anglosaxiska världen och Skandinavien. Spanjorerna var nog ett av de band som fungerade som en ögonöppnare. Albumet i fråga var konstellationens femte i ordningen nämligen Tarot från 2007.

De bildades 1993 av gitarristen Enrik Garcia tillika den enda kvarvarande medlemmen. I dag har bandet släppt elva studioalbum, åtta av dem med sångaren Alfred Romero som ersatte sångerskan Elisa Martin 2003.

Det är ett understatement att inte bandmedlemmar har kommit och gått, för så har varit fallet. I vilket fall som helst lyste alla stjärnor allra klarast 2007. De får väl titulera sig som ett symphonic power metal band. Dock har de ett sinne för såväl starka melodier som refränger och en typ genuin popådra.

Albumet Tarot fullkomligt översvämmas av klämkäcka dubbeltrampande alster i kombination med lite mjukare tongångar. inledande ”The chariot” tillhör semimjuka låtarna, lite typ melodic metal. Musiken är bombastisk catchy och djävulsk dramatisk. Allt toppas med delikat refräng som bidrar till att detta är en av albumets höjdpunkter.

Efterkommande ”The star” höjer tempot en aning, men är lika svulstig som sin föregångare. Allsångsvänligare än såhär blir det inte helt enkelt.

Vi scrollar ner till dubbeltrampande operettekande ”The emperor”, som är öronbedövande effektiv som, typ ett lyckopiller. Även här tar refrängen en stor plats, utan tvekan en topp två när det kommer till klockrena odödliga låtarna.

Pompösa ”Devil in the tower” som avlöser ovanstående låt är i min mening en av albumets starkaste lysande stjärna. Stämsångsorgier, fart och flärd och en refräng att dö till.

Vi hoppar ner till den mer AOR-aktiga ”Lovers” som bryter upp tillställningen på ett ett förtrollande sätt. Pärlan visar verkligen upp ett band med en enorm bredd. Nästkommande alster heter ”The hanged man”. Precis som titeln understryker är detta ett mästerverk i mid-tempo.

Jag är inget fan av låtar över 10 minuter, men jag kan med gott samvete göra ett asketiskt undantag för ”The moon”. Här har gruppen byggt upp ett konstverk av Ludwig van Beethoven´s  ”Symphony No. 5″ and ”Moonlight Sonata”. Läste för övrigt att många power metal nördar tyckte detta var horribelt, men smaken är som baken – jag dyrkar ”The moon”.

Varje låt är döpt efter ett kort i tarotkortleken, konceptet i sig är genialiskt. Visst det kunde vara mer tryck i trummorna, och visst är inte sångaren Alfred Romero ingen Roy Khan, men det är petitesser i sammanhanget.

Detta är ett fullkomligt beroendeframkallande album vars intentioner är att inte att få kanonaderna ur huvudet. Gillar man Kamelot eller Myrath så lär man inte bli besviken på Tarot, snarare tvärtom. För ett popsnöre och AOR-fan är detta manna för själen.

Stockholmsbandet startade sin bana 1981 under namnet The Boys. By the way en helt sanslöst bra superhjälteserie som går på Amazon Prime. Robert Ernlund, Anders ”Gary” Wikstrom and Leif ”Lillen” Liljegren (KSMB, svenskt ökänt punkband) var de som drog upp riktlinjerna för bandet.

Därefter adderades trummisen Mats ”Dalton” Dahlberg samt basisten Tomas Lind. När bandet 1983 fick kontrakt med Mercury records bytte de namn till Treat.

1985 släpptes debutalbumet Sctratch `n bite. Då hade Europe hunnit släppa sitt förstlingsverk (1983) och året senare underbara Wings of tomorrow. Vilket band som drog det längsta strået är ju liksom ingen hemlighet. Men Treat firade ändå triumfer via singeln ”Too wild”, halvmediokra ”You got me” och därefter balladhiten ”We are one”.

För egen del var det ingen av dem så fick min fulla uppmärksamhet, utan istället föll fokuset på klockrena ”Hidin`”, ”Get you on the run” och ”No room for strangers”

Bandet omstrukturerades efter ”Too wild”; ut med Tomas Lind, in med Kenneth Sivertsson. Det var ett utmärkt val helt enkelt. Han härstammade från svenska gruppen Factory. De tävlade om publikens gunst med Gyllene Tider, Noice, Snowstorm och Magnum Bonum. Att jag föredrog Magnum Bonum framför de andra bandet kanske inte var så konstigt på grund av min fäbless för AOR. De var liksom lite pre-AOR

Holy moly, vad kan man säga om Treats andra album The pleasure principle som inte stipulerats tidigare? Det var en orgie av hybriden AOR och skandinavisk melodiös hårdrock. Albumet var så diaboliskt varierat att det liksom blev genant. Min upplevelse är att det är den bästa plattan i genren melodiös hårdrock som skapats i Sverige.

När det kommer till såväl Treat som Pretty Maids existerar det i mitt fall kognitiva falluckor av subtil partiskhet. En gemensam nämnare för de två ovannämnda band är att de återfunnits bland mina topp-5 band sedan de inledde sina karriärer under det tidiga 80-talet.

Precis som Ronnie Atkins och Ken Hammer i Pretty Maids är det två medlemmar som varit med sedan starten 1981. Robban Ernlund, en av originalpusselbitarna har en mycket distinkt och ren röst, som numera låter bättre än den någonsin gjort.

Periodvis blir jag aningen tveksam i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen, Jimi Jamison, Lou Gram eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan). Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Den  andra originalpusselbiten är Anders “Gary” Wikström. Denna relativt underskattade låtskrivarguru har en sinnessjukt hög lägsta nivå så att det mesta förbleknar i jämförelse. Hans magiska kompositioner har precis som i Björn & Bennys fall några extra musikaliska dimensioner inbyggda, hans variationsrikedomskälla tycks vara outsinlig.

Ett stick i fingret är för mig som att medla mellan Ukraina och Ryssland, en icke önskvärd situation så att säga. Min fobi har varit ett aber sedan barnsben. Allt som berör penetrering av huden är källor till psykisk ohälsa. I händerna på Anders Wikström och Treat är ett stick dess raka motsats.

Anders har med sin vapendragare Fredrik Thomander bland annat skrivit  låtar till Kim Wilde,  Scorpions, Electric Boys, Melody Club, Revertigo, Agnes, In Flames, Delain, Darin och Backyard Babies.

Inget band förutom Pretty Maids kommer i närheten av denna hitkavalkad armerad med kvalite från både himmel och helvetet 8 album, 4 från 80-talet, 4 album från 2000-talet – obegripligt, tillika ointagbart.

Frågan är, kommer bandet att kunna fortsätta leverera utomjordiska refränger och melodier på sin femte platta på denna sida av 2000-talet?

Albumet inleds ”Out with a bang”, en ytterst passande titel eftersom det år precis så som är fallet. I mina öron är efterkommande ”Rodeo” en ännu starkare låt ett av de bättre spåret på plattan. Första singeln ”1985” tillika tredje spåret är i mitt tycke en relativt standardlåt. Det året släppte förresten Treat sitt debutalbum tillika en form av 40-års jubileum.

Vi hoppar ner till mid-tempo låten ”Heaven´s waiting” som återigen visar var skåpet ska stå. Ännu bättre är efterkommande ”Back to the future”. Den följs upp av den betydligt tyngre ”Mad honey” som med sin dubbelrefräng tillhör toppskiktet på albumet. Jag får lite ”Girl från ”Lebanon” vibbar från Europe. Samma sak kan sägas om ”Adam_evil”. En klockren melodi med ett killerchorus.

Vi hoppar ner till track 10, halvballaden ”Your majesty”. Det är väl den låten som växt ut mest och bäst. En låt som jag till en början inte var förtjust i var ”Nightbrigade”. men också blommat ut – skön AOR helt enkelt.

Albumet knyts ihop med en av de absoluta topparna, ubertunga ”One minute to breathe”. En låt som definitivt kommer göra succé live.

Det gigantiska konsttrycket ligger i att  Treat prånglat ut hela 5 studioalbum i följd på denna sidan 2000-talet… utan att dippa. Det är en global milstolpe som få i branschen mäktar med; jag kommer i vilket fall som helst inte på någon annan grupp.

Den obarmhärtiga publiken vill vanligtvis bara åt nostalgi och högoktaniga doser från det förflutna, något nytt kannibaliserar endast på deras helhetsupplevelse, något nödvändigt ont. Detta är inget Treat behöver ägna sig en nanosekund åt, snarare det motsatta…vilka låtar från skattkistan ska de plocka är ett betydligt mer komplext arbete.

13 låtar på ett album brukar generellt sett vara två låtar för mycket, och The Wild card är inget undantag. Hade bandet skippat ”1985” och ”In the blink of an eye” så skulle helheten varit utomjordisk; inte så att de är dåliga, utan inte riktigt lika starka, vilket säger något  om de andra låtarnas storhet. Trots detta går det inte bortse att allt annat är ren skär världsklass och i mina ögon en klockren fullpottare.

Alstret är optimalt producerat av Peter Månsson. Densamme har varit Treats producentvapendragare sedan Coup the grace. Alla pusselbitarna sitter verkligen var de ska.  Andra artister som han musikaliskt navigerat åt är Darin, Erik Grönwall, Tove Styrke, H.E.A.T och Electric Boys.

Variationen, stämsången, produktionen, snygga stick och de sanslöst starka låtarna gör detta album till en vinnare och en contender of album of the year. Nästintill hela plattan är en en hitkavalkad!

Finns det någon musikgud där uppe så ber jag dem att inte dröja 3 år till, utan snarare släppa ett nytt album 2026. Är det något som jag inte är ett dugg oroad för är att kvaliteten ska skjutas i sank, det liksom ligger i bandets DNA att producera top notch album.