2018 gjorde Perfect Plan en Nestor, det vill säga tog 100 procent  av AOR-nördarna med storm. Alla AOR-pusselbitarna föll liksom på plats – samtidigt. Bandet harklade fram episka AOR-hits som ”In and out of love”, ”Too late”,  ”All rise”, ”Can´t turn back” och ”Never surrender”. Helt plötsligt fanns det ett band som eventuellt kunde axla Survivor och Foreigners neonrosa mantlar.

Debutalbumet slog som sagt ner som en bomb, precis som vokalistakrobaten Kent Hilli (Giant). Hade lilla Sverige fått fram en ny Lou Gramm, Fergie Frederiksen eller Jimi Jamison? Jo så var faktiskt fallet. Att produktionen var knivskarp och de andra musikerna top notch gjorde inte saken sämre. Kent sällade sig till svenska gudomliga sångare som Jim Jidhed och Göran Edman.

De var fjättrade av Frontiers, men inget  renodlat fernissat frontiersprojekt, utan ett riktigt band, precis som Nestor. Lite kul att Nestor hade en låt som hette ”1989” på sitt debutalbum, medan Perfect Plan landade i låten ”1985”.

Uppföljaren Time for a miracle avlades fram två år senare. För mig var innehållet, produktionen och låtarna ett antal snäpp starkare; nästintill perfektionism. Herregud vilken sexling! Det måste vara ett av 2000-talets starkaste inledningar. ”Time for a miracle”, ”Better walk alone”, ”Heart of stone”, ”Everytime we cry” och ”What about love” var obegripligt bra och kunde faktiskt mäta sig med fornstora ikoniska 80-tals-AOR-album.

Femte låten ”Fighting to win” kan utan problem etiketteras som en av de bästa ballader som skapats i vårt avlånga land. Lägg sedan till AOR-rökarna ”Living on the run” och ”Don´t blame it on love again” så utkristalliserades en konkurrent till Nestors bejublade debutalbum, kanske till och med slog dem på fingrarna.

Den ack så viktiga tredje skivan landade på Spotify-disken 2022. Brace for impact gjorde definitivt ingen älskare av melodisk hårdrock och AOR besviken. De fem inledande alstren var monströst beroendeframkallande och bevisade återigen att bandet kunde knyppla ihop AOR i absoluta världsklass. Resten av materialet var bra, men inte amazing. Det innebar att jag rankar den som deras ”sämsta” och Time for a miracle som deras bästa.

När jag ändå är varm i kläderna så känner jag mig manad att promota båda Kents två soloalbum. The Rumble kom ut 2021 och var mestadels en kollaboration av Kent och multiinstrumentalisten Mike Palace. Plattan var över medelbra, dock så innehöll den en av 2000-talets bästa svenska låtar den Foreignerdoftande, ”Don´s say it´s forever”.

Efterföljaren från 2023, Nothing left to lose anser jag vara ett betydligt starkare kort än debuten. En av de mest tongivande låtskrivaren på den plattan var Ulrick Lönnqvist. De första sju låtarna var exceptionellt slagkraftiga med schizofrent höga toppar som ”Too young”, ”Could this be love”, ”A fool to believe”, ”Every time we say goodbye”, ”Stronger” och ”Does he love like me”. Nu när jag hörde om dem kan jag bara konstatera att dessa dopningdoppade konstruktioner är sanslöst bra, för övrigt ett bra album rakt igenom – ett av de bästa AOR-album som kommit ut i Sverige.

I slutet av februari kommer Perfect Plans fjärde alster ut. Nu är det dags att nysta upp var gruppens fjärde album befinner sig – fågel, fisk eller mitt emellan?

Först och främst en fet honnör till Ulrick Lönnqvist. För er som inte vet vem den mannen är så är han mannen bakom projektet Code Red och Sahara. Ulrick har bland annat skrivit låtar till Arctic Rain, Jim Jidhed, Bad Habit, Creye, Mad Invasion, Sapphire Eyes, Desire, Find me, Palace, Cyhra, Stardust, First signal, Robin McAuley, Rob Moratti, JD Miller, Crazy Lixx, Emotional Fire.

Dessutom ligger han och ett annat låtskrivarfenomen, Peter Alpenborg (Arctic Rain), bakom Altzi, det vill säga ett ruskigt underskattat album med en underskattad sångare och underskattade låtskrivare. Därutöver har den gode Peter skrivit låtar till bland annat Revolution Saints, Issa, Groundbreaker, Robin McAuley, Toby Hitchock, Giant, First Signal, Mecca, Rob Moratti, Find me, Kee of hearts, Out of this world, House of Lords, Overload, Rob Moratti, Kent Hilli, Kryptonite.

Ulrick Lönnqvist & Pete Alpenborg är som sagt nya byggstenar utifrån att Perfect Plan på de tidigare plattor skrivit allt material själva. Han och Peter var delaktig i 2 av 11 låtar. Ett genidrag utifrån att man som band behöver ibland inkorporera inspiration, så att man inte faller i fällan att till sist bli ett plagiat av dem själva.

Albumet inleds med en av de tre singlarna: ”Heart of a lion”. Precis de här ingredienserna vill jag ha i en väldigt bra AOR-låt! Crunchiga gitarrer, ett frenetiskt keyboardhamrande, en välavvägd melodi, en minnesvärd refräng, klockren produktion och sångprestation i världsklass. Skulle kunna vara med i vilken sport-soundtrack som helst från 80-talet.

Ärligt, det blir inte mycket sämre på efterkommande tillika andra singeln: ”We are heroes”. Satan så infernaliskt överdjävulskt braigt detta är! Lönnqvist/Alpenborgs första bidrag på plattan. Refrängen skulle kunna vara ett vinnande Mellobidrag. Albumets allra starkaste låt.

Tredje singellåten ”All night” håller ångan uppe, parallellt som den byter lite inriktning, välbehövligt efter de två inledande kanonaderna. Återigen ett knäckande chorus som i kombination med en storslagen melodi skapar AOR-magi.

Efterföljande ”Turn up the radio” fullbordar en fyrling som heter duga. Jag får lite microvibbar av Aviators debutalbum. Bakgrundssången är dessutom superb, något som förövrigt är ett genomgående tema på plattan.

Det som sedan följer är en tårdrypande ballad. ”My unsung heroes”. Perfect plan har tidigare konstruerat näsduksskrynklare av rang, och denna snyftare är inget undantag. En riktig powerballad i den högre skolan. Ärligt, Perfect Plan har hittills bara producerat storslagna ballader -  som om det vore det naturligast i världen.

”Ready to break” är ytterligare en låt som bibehåller den höga kvaliteten. Trots det så hamnar den bland de svagare i fältet, vilket inte säger så mycket då hela materialet tillhör epitetet ”all killers, no fillers”.

Efterkommande ”Too tough”, höjer återigen kvalitetsribban. Även denna skulle kunna fronta någon actionstinn film -  perfekt musik för ett hämndmotiv – John Wick 5?

Jag är lite tråkig när det kommer till de mer rockiga/bluesiga/White snakeiga låtarna överlag. De är inte riktigt min stil helt enkelt, tyvärr. Dock fråntar inte det att ”Lady mysterious” är en mäktig skapelse. David Coverdale blir säkert tyngd av avund om han skulle snubbla över detta alster

AOR-stänkaren ”One touch” tar tillbaka kommandet. Detta är AOR i sin renaste form, lite smooth, men ändå rustad med lite vassa kanter. Den hade lätt platsat på något Bad English album.

”Danger on the loose” är en Giant-kittlande låt som rockar ordentligt. Baka in lite Europe i denna soppa så kommer man l ännu närmare. För egen del så tycker jag att det är bra att Perfect Plan bryter mönstret lite; men denna konstruktion hamnar lite längre ner i de-bästa-låtarna-hierarkin.

”At your stone” avrundar albumet. Det är för övrigt Lönnqvist/Alpenborgs andra bidrag. Riffen verkligen äter in sig i den melodiska hårdrocksjälen. Det är nästan omöjligt att värja sig från den lite pompiga refrängen.

Suktar man efter fläskiga refränger, gudabenådade melodier och variation utifrån vad genren i sig erbjuder är detta album klockrent. Perfect Plan har mognat och skapat ett välavvägt album som upprepar sig, utan att upprepa sig för mycket. Att produktion är så ruskigt stark gör ju inte saken sämre precis.

Ska jag vara ärlig så kan jag inte på rak hand i nuläget avgöra vilket album som är bäst, Heart like a lion eller Time for a miracle?

Kent Hilli har en bror som heter Jan Hilli. Han är sångare i det kraftfullpaketiga modern rock/hardrock bandet Days of jupiter. De släppte den 7 februari sitt femte album - The world was  never enough. Precis som de tidigare släppen är plattan otroligt bra. Det skulle vara en upplevelse att se Örnsköldsviksbröderna på scen samtidigt.

Band: Perfect Plan
Titel: Heart like a lion
Genre: AOR/Melodic hardrock
Skivbolag: Frontiers records
Releasedatum: 28/2 2025
Bästa spår: Heart like a lion, We are heroes, All night, One touch
Betyg: 5/5

Du store tid vilken stormakt Sverige är när det kommer till melodic hardrock! Det fullkomligt svämmar över av kompetenta band i detta avlånga land. Band som Crazy Lixx, Crashdiet, Nestor, 7Th Crystal, Perfect Plan, Treat, Eclipse och  H.E.A.T. för att nämna några – top notch.

Utifrån deras tre tidigare album samt deras senaste är min upplevelse att de lirar Wildness i divisionen under ovanstående band. Innehållet pendlar generellt sett mellan melodic hardrock och klämkäck AOR.

Plattan inleds med lite Dokken-riffande ”Wings of fire” för att senare mynna ut i en halvskön refräng. En av albumets starkaste alster återfinns dock som nummer två, tillika en av singlarna: ”Crucified”. Konstruktionen har alla ingredienser som i alla fall jag suktar efter – vilken hit!

Efterkommande ”Broken heart” och ”Caught up in the moment” fyller sin allsångsfunktion med råge och visar var det väloljade AOR-skåpet ska stå, radiovänligt så det förslår.  Bakomvarande ”Wasted time”, osar lite tidiga Treat, vilket i mina öron är något på pluskontot.

Titellåten ”Avenger” bryter det så kallade musikmönstret, något som kändes aningen välbehövligt, från semi till något mer fartfyllt. Anthemets klockrena refräng ger mig rysningar, en av plattans tre höjdpunkter.

Vi scrollar ner till låt nummer åtta, ”I´ll be over you”, vilket är den första balladen. Arrangemanget ska bandet ha all cred för, eftersom det sticker ut en aning, annars tycker jag näsduksskrynklaren hamnar på en medelbra nivå.

Kontrasterna kunde inte vara större i eftervarande snabba ”Stand your ground” något man kan man etikettera till band som Accept eller Judas Priest. Jag är verkligen för att man som band varierar tempot, annars kan det lätt bli lite väl jämntjockt. Tyvärr når inte tonerna kvalitetshimlen, en av få riktigt anonyma låtar på albumet.

De två avslutande skapelserna ”Eye of the storm” samt ”Walk through the fire” avrundar detta nästan fläckfria album.

Den förstämda upplevde jag som aning ”tjatig” medans den sistnämnda, den lite tyngre, den med en av plattans bästa chorus knyter ihop säcken på ett föredömligt sätt.

Kanske dags att Wildness kravlar sig upp till division 1, det är i vilket fall som helst nära nu. Stockholmskisarna har gått från klarhet till klarhet och detta är bandets hittills jämnaste verk, de har liksom mognat.

Line Up:
Erik Modin – Drums
Adam Holmström – Guitar
Pontus Sköld – Guitar
Erik Forsberg – Vocals
Marcus Sjösund – Bass

Band: Wildness
Titel: Avenger
Genre: AOR/Melodic hardrock
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 24/1 2025
Bästa spår: Crucified,  Avenger, Walk through the fire
Betyg: 3.5/5

AOR är en genre som i vilket fall jag aldrig riktigt tycks tröttna på, den är liksom inristad i ens själ, en livskraft som sjuder genom alla kroppens vener.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med, utifrån att beskriva vad AOR står för. Det är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock, begreppet är aningen omtvistat.

Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. AOR som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse, numera är det skandinaverna som håller fanan högst.

Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion. Grungen och hiphopen dödade inte AOR-musiken, men skadesköt genren allvarligt.

Skivbolagen som förut sluggades om banden gjorde sig istället av med de fluffiga AOR-akterna, med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai.

Hittills i mina oändliga listorgier där jag botaniserat i AOR och melodiös hårdrock har jag medvetet aktat mig för att kronologisera mig, det vill säga rangordna låtar, grupper eller album. Jag har bland annat i tidigare krönikor radat upp de 100 bästa AOR låtarna före år 2000, och de 100 bästa efter samma årtal.

Utifrån dessa listor tänkte jag slå ihop de två kategorierna genom att kora de 50 bästa låtarna genom tiderna – rangordnat.

Självklart är jag ytterst medveten om att det är en helt omöjlig uppgift, eftersom smaken varierar efter dagsform samt att det finns så djävulskts mycket starka låtar att välja mellan.

I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja, än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en pure AOR-classic.

Detta möjliggör ju dessvärre att potentiella killers blir oöverstigligt många, indirekt tar udden av rangordningen, på grund att det helt enkelt inte går, men att försöka duger ju.

Rösten och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista. När det gäller produktionen så är det ju liksom så att det är en skillnad på exempelvis de produktioner som gjordes i slutet av 70-talet kontra de som släppts på 2000-talet.

Två riktigt simpla kriterier

• Inga ballader
• Bara 1 låt från samma artist eller grupp

The ultimate list – rangordnad.

1. Journey -  Separate ways  (USA/1983)

2. Fortune – Thrill of it all  (USA/1985)

3. Le Roux – Turning point  (USA/1982)

3. Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

4. Bon Jovi – Shoot through the heart  (USA/1984)

5. Urgent – Running back  (USA/1985)

6. Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

7. Tyketto – Forever young  (USA/1990)

8. Robert Tepper – No easy way out  (USA/1991)

9. Rick Springfield – Souls (Australien/1983)

10. Magnum – Vigilante (England/1986)

11. Survivor – Broken promises  (USA/1984)

12. Dakota – Angry men (USA/1984)

13. Balance – In for the count  (USA/1984)

14. Danger Danger  – Under the gun (1989/USA)

15. Asia – Eye to eye  (England/1983)

16. Strangeways – Where are they now  (England/Scottland/1988)

17. Harlequin – Superstitious feeling  (USA/1982)

18. Far Corperation – Johnny´don´t go the distance  (England/1985)

19. Streets – I can´t wait  (USA/1985)

20. Nightranger – Don´t tell me you love me (USA/1982)

21. Joe Lynn Turner – Losing you  (USA/1985)

22. John O´Banion –  Love is blind  (USA/1981)

23. White Sister – Promises  (USA/1984)

24. Stone Fury – Break down the walls (USA/1984)

25. I-Ten – Taking a cold look (USA/2015) Alessandro Del Vecciho

26. FM – That girl  (England/1986)

27. Aviator – Frontline  (USA/1986)

28. Van Stephenson – Fistfull of heat (USA/1986)

29. Shadowman – Fire and ice (Engl/2011)

30. Signal – Arms of a stranger  (USA/1989)

31. Survivor – Broken promises  (USA/1984)

32. Red Dawn – Promises (USA/1994)

33. Hartman – The same again  (Germany/2005)

34. Icon – Missing  (USA/1985)

35. Blackfoot – Send me an angel  (USA/1983)

36. Cannata – Images of forever  (USA/1988)

37. City Boy – The day the earth caught fire  (USA/1979)

38. Frankie and the knockouts – Never had it better  (USA/1982)

39. Prism – Wired  (USA/1982)

40. Van Zandt – Heart to the flame  (USA/1985)

41. 707 – Live without her  (USA/1981)

42. Harem Scarem – Empty promises  (Canada/1993)

43. Toto –  Endless  (USA/1984)

44. Robin George – Heartline  (England/1985)

45. Jefferson Starship –  Sorry me, sorry you (USA/1984)

46. John Waite – These times are hard for lovers (USA/1987)

47. Tommy Shaw – Dangerous game  (USA/1987)

48. I-Ten – Taking a cold look  (USA/1983)

49. The Sherbs – No turning back (USA/1980)

50. Aldo Nova – Under the gun  (Canada/1982)

AOR-vaskning

Oh my good! Detta projekt var minst sagt helvetisk komplicerat att sammanställa, med stark betoning på helvetisk. Omöjligt, men med en pistol riktad vid tinningen, skulle listan kunna se ut på följande vis.

Det är sjukt att se vilka grupper som inte kom med. Här följer några: Stan Bush & Barrage, Loverboy, Shy, The Storm, Corey Hart, Harlan Cage, Pride of Lions, Brian Spence, Giant, REO Speedwagon, Boston, Bad English, Unruly Child; ja jag kan ju hålla på att rada upp grupp efter grupp hur länge som helst, men det känns ju ganska meningslöst

Det utkristalliserar sig ganska snabbt var jag befinner mig på AOR-skalan utifrån sub-genrer. Dels är det lite tyngre låtar a´la Stone fury – ”Break down the walls”, Nightranger – ”Don´t tell me you love me” och Tyketto – ”Forever young (om man nu kan epitera dem som typ ”hårda”), dels AOR-pomp-insmorda som exempelvis Asia, Urgent, LeRoux, Harlequin, Fortune och The Sherbs .

Ett exempel som visar på det är nog Journey. Jag skulle alla gånger välja ”Separate ways” före ”Don’t Stop Believin’”. Dock är jag övertygad av att merparten skulle välja den sistnämnda. Som sagt det där är med en personlig smak får man helt enkelt respektera, det är bara sådär det är, alla är vi olika.

Jag talar mig ofta varm om svensk AOR och melodiös hårdrock. Den är sjusärdeles jäkla bra, men när det väl kommer till kritan räcker den inte till i dessa episka sammanhang. Dock skulle varken Work of art, Perfect Plan, Nestor, Alien, W.E.T, Treat, Frederiksen/Denander, H.E.A.T., Eclipse eller The night flight orchestra göra bort sig.

Det är verkligen inte lätt att infoga låtar från år 2000-talet och framåt eftersom jag vuxit upp med så osannolikt mycket bra låtar. Det blev…tre stycken: Hartman – ”Same again”, Revolution Saints – ”Here forever” och Shadowman – ”Fire and ice”.

Det var verkligen ingen större överraskning att USA totalitärt dominerade listan. Storbritannien kapade till sig sju hedersamma placeringar, medan Kanada greppade två, och slutligen Tyskland och Australien plockade åt sig en vardera pinne.

The allmighty Fergie Frederiksen (R.I.P 2014) som frontat bland annat Toto, LeRoux, soloalbum, Trillion och Angel var den som sjöng på två listlåtar, vilket han var ensam om.

Detsamma gällde Mike Slamer (Mr AOR II) som via City Boy och Streets lyckades med konststycket att få med två låtar. Mr AOR tillika Jim Peterik fick nöja sig med en låt och det var genom Survivor, ett smärre under i sig då jag dyrkar Pride of Lions.

Avrundningsvis, efter att sammanställt dessa 50 kronjuveler så blev jag ännu mer betuttad i dem, hur det nu är möjligt – AOR rules the mind!

PS, Detta måste nog vara världens bästa sammanställda lista med kriterierna endast en låt och inga ballader:)) För att motbevisa det – gör en egen!:))

Klurigt

Jo det här med vad som fans tolkar som AOR, skiftar lite beroende på vem du frågar. Jag exempelvis rankar Journeys – ”Separate ways” som världens bästa AOR-låt, medan någon som gillar lite softare alster skulle kanske föredra något annat.

Vart går gränsen för melodiös hårdrock och AOR? Är det bara i betraktarens öron eller finns det adekvata åtskillnader? Självklart finns det skillnader, men ibland är de hårfina.

Utifrån mitt perspektiv så är AOR som ett böljande lavendelfält, det finns ruffigare sådan och det finns mjukare sådan, det beror lite på hur man vill ha sin genre tillredd.

Jag vill dels ha lite tuffare tag, dels gärna pompiga inslag där grupper som Fortune/Harlan cage/101 south och Asia står för detta.

Så när jag skapar en lista över de 30 bästa AOR-låtarna genom tiderna så påverkas de självklart av ovanstående faktorer.

AOR är och har indirekt varit konservatismens högborg sedan den uppstod. Fans vill se förändring, men när det väl kommer till kritan så ska ett band alltid låta som det alltid gjort –  ”förändra er – men under givna ramar, och vad ni än gör, stick inte ut för mycket. 

Men någonstans fick väl någon för sig att epitera Mr. Mister, Donald Fagen, Think Out Loud, Boy Meets Girl, Eye To Eye, Go West, Animotion och Keven Jordan… till ”Hi-Tech AOR”, men är det verkligen AOR, eller?

Att andra musikintresserade tänkt ut ett visst epitet till en viss stil betyder inte att andra musikintresserade personer som  jag själv förbjuds att övertänka utifrån en annan genrevärldsbild.

Jag har full förståelse att merparten av AOR-fans inte är speciellt förtjusta i mitt epitet dance-AOR.

Några  artister/grupper som har låtar inom denna ”genre” är: Ana Johansson – ”Coz I can” (2004), Pink, Lambretta – ”Bimbo” (2001 Max Martin), Kelly Clarkson, Avril Lavigne, Daughtry, Nina Söderqvist – ”Tick Tock” (2009), Emma Varg – ”Mother Mary” (2016), Cyhra – ”Dark clarity” (2017), Nick Carters superlåt: “Blow your mind“ (2002 Max Martin).

Dock så kör jag på den traditionella linjen via denna lista… inte tillstymmelse till Dance-AOR:))

Min första tanke var faktiskt att försöka rangordna dessa kronjuveler, men ärligt jag klarade inte av den uppgiften, det var helt enkelt för svårt.

De låtval med fet stil är sådana som är före år 2000-talet.

1.  Låtarna ska vara bra producerade; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än alstret må vara.

2.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry! Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra; utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. Bad Habit är on the edge.

3. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

4.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

De 30 bästa svenska AOR-låtarna genom tiderna

Mikael Erlandsson – Life is a hard game to play (1994)

Spin Gallery – Standing tall (2004)

Gathering of kings – From a whisper to a scream (2020)

Kharma – In chains (2000)

Perfect Plan – Better walk alone (2020)

Find me -Your lips (2013)

Dalton – Caroline (1987)

Jono  – I was the one (2013)

Eclipse – The Storm (2015)

Art of illusion – My loveless lullabye (2021)

Treat – Outlaw (1987)

Houston – Truth slips (2010)

Nestor – Kids in the ghost town (2022)

W.E.T – Shot (2013)

Work of art – The great fall (2011)

Talisman – I´ll be waiting (1990)

H.E.A.T. – Living on the run (2012)

Johan Kihlberg´s Impera – Why does she care (2018)

The Night Flight Orchestra – If tonight is our last chance (2020)

Degreed – Just imagine (2010)

Heartwind – Don´t be that girl (2018)

Xorigin – Can´t keep running (2011)

Frederiksen/Denander – Silver lining (2007)

Kent Hilli – Don´t say it´s forever (2021)

Alien – Go easy (1988)

Miss Behaviour – Double agent (2014)

Palace – Master of the universe (2016)

Houston – Truth slips (2010)

Sapphire eyes – Youré my wings (2012)

Sonic Station – Love clash (2014)

Precis utanför listan

Age of reflection – Here I stand/Write it on the wall (2019)

Coastland ride – Higher ground (2017)

Naked – Aim for the heart (2015)

Talk of the town – Free like an angel (1999)

C.O.P. – Nightmare (2015)

Deacon Street – Changes (2004)

Crazy Lixx – Children of the cross (2018)

Radioactive – Crimes of passion (2014)

Arctic Rain – The one (2020)

Remedy – Crying heart (2024)

Cry of dawn – Tell me (2016)

Ghost – Spillway (2022)

Care of the night – Your perfection (2018)

Street talk – Hare and hounds (2002)

Blind Alley – S.O.S (2003)

Last autumn`s dream – Silent dream (2008)

Roulette – We can make it (2019)

Hank Erix – Fortune hunter (2018)

Captain Blackbeard – Headlights (2020)

Dynazty –  I want to live forever (2016)

Djävulsk kortfattad analys

Först och främst, vilken schizofrent hög kvalitet det är på svensk AOR! Undertecknad upplevde att det var sjukt svårt att välja ut de 30 bästa. Det är väl bara dagsformen som avgör ifall någon av de 20 utanför listan bytt plats med någon i den.

Om vi räknar in även de 20 utanför, så är det endast 6 låtar som är innan år 2000, det vill säga 44 stycken som är efter millennieskiftet. Det vittnar verkligen att Sverige är en stormakt när det kommer till AOR i modern tid. 6 av de 30 låtarna är dessutom från år 2020 och framåt.

Wtf, var är Europe!!! Det är ju Sveriges flaggskepp. Ja som sagt, vart går gränsen mellan melodiös hårdrock AOR? En av mina allra största favoriter är ”Girls from Lebanon”. Det kan ju låta helsjukt, men den ”är för tung” för listan, vilket av förklarliga skäl minst sagt är en bedömningsfråga. Jag tycker också väldigt mycket om ”Love chaser”, ”Ninja” och ”Sign of the times”, men jag valde helt sonika andra låtar på listan.

En låt som definitivt skulle vara med är Jim Jidhed – ”Silence of your heart” (2003). Den utsållades på grund av att låten är skriven av: Billy Trudell-Bruce Watson-David Young. De var med i bandet Public Domain som släppte albumet Radio Nights 1997 på MTM Records. ”Silence of your heart” är med på den plattan.

En annan låt jag skulle vilja haft med var A.C.T. – ”Everything´s falling” (2016). På grund utav sin uberoriginalitet föll även den bort.

Den svenska tigern!

Min svenska musikaliska roadtrip inom dessa närbesläktade genrer inleddes föga oväntat med Europes självbetitlade album debutplatta (1983). Året efter släppte dem Wings of tomorrow, en platta jag verkligen dyrkar. 1986 kom deras globala genombrott med The final countdown, en platta som sålt över 8 miljoner exemplar.

Som sagt, Europe släppte sitt ikoniska The Final Countdown 1986, men samma år gav Treat ut sin uppföljare The pleasure principle. Herregud, knockad var ett minst sagt ett milt ord. I mina ögon är detta ett av de bästa albumen som släppts i Sverige (världen?).

Att de troligtvis är lika jämna som Pretty Maids när det kommer till att skapa  helgjutna album i såväl dåtid som nutid gör dem till Sveriges bästa melodiska hårdrockband. En gigantisk faktor till detta stavas Anders ”Gary” Wikström. Han skulle väl bäst kunna beskrivas som en AOR/Melodic rock låtskrivare svar på Max Martin. ”Gary” är dessvärre schizofrent underskattad, absolut en av Sveriges bästa låtskrivare.

Treat har släppt 4 album innan millennieskiftet och 4 efter. Jag räknar inte Muscle in motion som ett ”äkta” Treatalbum. I min Treat-Spotify-lista existerar det 69 grymt starka låtar… det på bara 8 album, lite ABBA varning faktiskt.

Efter Treat och Europe fullkomligt sprutade Sverige och Skandinavien ur sig melodiös hårdrock som Dalton, 220 Volt, Madison och Talisman.

Jag dyrkar AOR, ville man hitta renodlad sådan var det däremot inte lika vanligt. 1987 kom Aliens debutalbum ut. Det var en orgie utav keyboardhamrande melodier, som sände ut mig till The AOR heaven. En annan sådan var Mikael Erlandssons första platta The One från 1994. Debuten innehöll bland annat kronjuveler som ”Wish you were here”, ”Life is a hard game to play” och ”It´s alright”.

Jag har sedan barnsben alltid varit en samlare, vare sig det gällde serietidningar, musik eller frimärken. Jag är ingen ”hoarder” utan en ”collector”, det vill säga att samlingen har ett specifikt tema och en röd tråd. Jag vill ha ordning på mina samlingar, är stolt över den, och visar gärna upp den för andra. En ”hoarder” har sannerligen ingen ordning eller struktur på sitt samlande.

Det kan vara allt möjligt, huller om buller. Saker som kan vara ”bra att ha” eller saker som de är starkt känslomässigt fästa vid, utan att det egentligen finns en motiverad anledning. Förutom att samla på hård musik blev två av mina nischer, dels att köpa svensk hårdrock, dels AOR/melodiös hårdrock.

Det ska tilläggas att samlandet blev en ohållbar dyr historia. För några år sedan slutade jag med att köpa cd. Det fick liksom vara nog med 8 fulla Billyhyllor, vilka definitivt inte uppskattades av min fru och mina barn. Nu har jag bara Spotify, och det känns klockrent.

Vad är det för mening att rada upp 118 låtar som de flesta bara snabbscrollar sig igenom? En bra fråga, det enda svaret är att jag helt sonika alltid varit en listkille som helt enkelt älskar listor i alla dessa former.

1.  Låtarna ska vara bra producerade; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än alstret må vara.

2.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry! Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra; utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. Bad Habit är on the edge.

3. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

4.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

Jag har valt att inte sortera dessa kronologiskt i hur bra de än är, det är nog helt omöjligt, samt är det endast en låt per artist/grupp.

De 118 bästa svenska AOR/Melodic rock låtarna genom tiderna

Art of illusion – My loveless lullabye (2021) Treat – Outlaw (1987) Alien – Go easy (1988) Kharma – In chains (2000) Nestor – Kids in the ghost town (2022) Dalton – Caroline (1987) Work of art – The great fall (2011) Mikael Erlandsson – Life is a hard game to play (1994) Crashdiet – Bound to fail (2010) Europe – Girl from Lebanon (1991) Streetlight – Hit the ground (2023)   The Night Flight Orchestra – If tonight is our last chance (2020) Magnus Karlssons freefall – Last tribe (2013) Constancia – Stand your ground (2021)

Art Nation – Don´t wait for salvation (2015) 220 Volt – Eye to eye (1988) Yngwie Malmsteen  – Heaven tonight (1988) Spin Gallery – Standing tall (2004) Talisman – I´ll be waiting (1990) Frederiksen/Denander – Silver lining (2007) Sha-Boom – Werewolf (1990) Radioactive – Crimes of passion (2014) Backyard babies – Minus celsius (2003)

The Poodles – I want it all (2011) Autumn´s Child – Glory (2020) C.O.P. – Nightmare (2015) W.E.T – Shot (2013) Eclipse – The Storm (2015) H.E.A.T. – Living on the run (2012) Grand Design – Air it out (2009) Talk of the town – Free like an angel (1999) Dynazty -  I want to live forever (2016) Sapphire eyes – Youré my wings (2012) Elevener – This heart of mine (2008) Ana Johansson – Coz I can (2004)   Find me -Your lips (2013) Crash the system – Fight fire with fire (2009) Tone Norum – Point of no return

(1988) Angelica – Rain on my parade (2013) Anette Olzon – Sick of you (2021) Kent Hilli – Don´t say it´s forever (2021) A.C.T – Everthing is falling (2014) Jono  – I was the one (2013) Altzi – Strangers in the real world (2022) Degreed – Just imagine (2010) Prisoner – Starry eyes (2000) Bad Habit – Just a heartbeat away (2009)   Nina Söderqvist – Tick Tock (2009) Heartwind – Don´t be that girl (2018) Xorigin – Can´t keep running (2011) Last autumn`s dream – Silent dream (2008) Johan Kihlberg´s Impera – Why does she care (2018)

Age of reflection – Write  it on the wall (2019) Arctic Rain – The one (2020) Coastland ride – Higher ground (2017) Erik Grönwall – Crash and burn (2010) Crazy Lixx – Children of the cross (2018) Deacon Street – Changes (2004) Moon Safari – Between the devil and me (2023)   Björn Skifs – Innocent eyes (1984) Captain Blackbeard – Headlights (2020) Last Tribe – Sacrifice (2003) Confess – Is it love (2020) Jim Jidhed – Silence of your heart (2003) Creye – Different state of mind (2018) Cyhra – Dark clarity (2017)

Easy Action – In the middle of nowhere (1992) Emma Varg – Mother Mary (2016) Erika – Emergancy (1990) Clouds of clarity – Superficial to my passions (2022) Black Paisley – Run run run (2017)   Fans of the dark – Life kills (2021) Freak Kitchen – Morons (2018) Ghost – Spillway (2022) Grand – Those were the days (2022) Hank Erix – Fortune hunter (2018) ReVertigo – Symphony of fallen angels (2018) Heartbreak radio – Don´t look in her eyes (2013) Henning Hallqvist – Walk the wire (2019) Humanimal – Again 2B found (2015)

Seventh Crystal – When we were young (2021) Crossfade – The day the music died (2004) Blind Alley – S.O.S (2003)   Jan Johansen – Fire with fire (2003) Lambretta – Bimbo (2001) John Norum – Love is meant to last forever (1987) Kee of hearts – The Storm (2017) Kenny Leckremo – Lullaby (2018) Kryptonite – This is the moment (2017) Jakob Samuel – Fast lane (2023) Lion´s share – Mystery (2001) Lisa Miskovsky – Driving one of your cars (2001) Houston – Truth slips (2010) Palace – Master of the universe (2016)

Crystal Blue – Back on the track (2003)   Cry of dawn – Tell me (2016) Chronus – Heavy is the crown (2020) Martina Edoff – World has gone mad (2015) Miss Behaviour – Double agent (2014) Gathering of kings – From a whisper to a scream (2020) Naked – Aim for the heart (2015) Narnia – Rain (2009) Proud – Born for your love (2021) Peter H Nilsson – Me and you (2018) Renegade five – Shadows (2009) Big Money – Amazing (1992)

The Theander expression – You always run away (2016)   Saint Deamon – My heart (2008) Sonic Station – Love clash (2014) Stormwind – Souldance (2000) Wildness – War inside my head (2017) Perfect Plan – Better walk alone (2020) Niva – Dressed to kill (2016) Remedy – Crying heart (2024) Amaranthe – Unified (2021) Care of the night – Your perfection (2018) Fingerprints – Time is all we need (1989) Street talk – Hare and hounds (2002) Visitors – Do you wanna play (1987)

Ytterst fåordig AOR/Melodic Rock analys

Satan också, jag kunde inte hålla mig till 100 låtar som det var tidigare tänkt, utan denna lista består helt sonika av 118 stycken klockrena låtar:(((((. Förresten när man skärskådar listans innehåll – så sanslöst mycket kvalitet! Det bor ju trots allt bara runt 10 miljoner människor i vårt avlånga land.

Men vad i helvete gör Lambretta, Ana Johansson, Lisa Miskovsky, Sha-Boom, Nina Söderqvist, Cyhra, Emma Varg, Björn Skifs, Freak Kitchen, Big Money och Backyard babies på listan!! Ja det är ju en befogad fråga. För det första är det min lista. För det andra kan AOR/melodic rock ha olika betydelser beroende vem du frågar. För det tredje, jag myntade epitetet Dance AOR, ett begrepp som typ breddar eller snarare tänjer lite på konservatismen i genren. På tal om Lambretta, ikoniska Max Martin har varit med och skrivit ”Bimbo”. Extra roligt att det är hela 24 låtar som är från 2020 och framåt. Det bådar ju minst sagt gott för framtiden.

Listans okrönte sångare är definitivt Göran Edman. Söderhamnsonen medverkar på hela sex låtar: Kharma, Street talk, Crash the system, John Norum, Crossfade och Cry of dawn. Att den människan frontade vår egen Yngwie J Malmsteen på två album gjorde inte saken sämre.

Gitarristen och producenten Tommy Denander har minst sagt haft många fingrar i många syltburkar. Han är verkligen en force att tala om. Det är lättare att skriva om vilka som han inte samarbetat med i branschen, än det omvända.

På denna lista har han bland annat stått bakom Frederiksen/Denander. Baptism by fire albumet är för övrigt ett av 2000-talets bästa AOR-plattor. Han är också mannen bakom Radioactive vars plattor gästats av så otroligt många kända musiker och sångare. Tommy ligger också bakom Jim Jidheads Full Cirkle album som kom ut 2003, Deacon Street och Prisoner.

Jag vågar inte ens gissa på hur många grupper och artister han varit involverad i på denna lista. Däremot vet jag att han skrivit ”A matter of the heart” som var med på Talk of the towns andra platta, The ways of the world (2000). Eftersom jag tycker att Journeys – ”Separate ways” är världens bästa AOR-låt så faller inte denna osande tingest så väl långt bort, dock valde jag ändå ”Free like an eagle”, svårt val helt enkelt.

Mikael Erlandsson, född 1963 i Göteborg, är en svensk sångare, låtskrivare, keyboardist och före detta trummis. En stor del av sitt liv har han ägnat till att skapa AOR. På denna lista har han med tre konstellationer: 6 plattor som soloartist, fyra med Autumn´s child och hela 15 album med Last Autum´s Dream.

Vi kanske får kalla Jeff Scott Soto halvsvensk? Humanimal, Talisman och WET är de grupper han sjunger i som är med på denna eminenta lista. Precis som Göran Edman har han frontat Yngwie J Malmsteen. Men jag valde istället Joe Lynn Turner med ”Heaven tonight” (1988)

En multiinstrumentalist är en musiker som skickligt behärskar ett flertal musikinstrument. Till den skaran sällar sig Magnus Karlsson (1973). Han blev för mig en luring när det gällde vilka grupper, artister och låtar som jag skulle ha med. Allen/Lande, Starbreaker, Tony O´Hara, Bob Catley, The Ferryman, Allen/Olzen skulle de med eftersom han gjort typ allt på plattorna?

Jag valde bort dessa för att bara satsa på de som hade svenska sångare som Magnus Karlsson´s freefall (Rickard Bengtsson), Last tribe (Rickard Bengtsson) och Anette Olzon.

Är man ute efter jämlikhet som högsta prioritet så kan man bojkotta detta inlägg. Självklart finns det sjukt mycket bra sångerskor i detta land, men inte så många i dessa genrer tyvärr. Trots detta är 10 av låtarna av och med kvinnliga sångerskor.

Som sagt I, det tål att påminnas att jag publicerat de 100 bästa AOR-låtarna före 2000-talet och efter samt 2000-talets bästa 100 hårdrocklåtar. Som sagt II, tillhör ni listhen är risken stor att ni kommer att gilla vad ni läser.

Det finns låtskrivare och så finns det låtskrivare. John Charles Barrett, alias Desmond Child, (född 1953) tillhör epitetet utomjordiska sådana. Pappan härstammade från Ungern och mamma från Cuba.

Han har skapat så schizofrent mycket bra låtar. 2008 blev han ytterst välförtjänt invald i The Songwriters Hall of Fame (SHOF). Jag tänkte helt sonika rada upp mina favoritlåtar med denna man.

Likt den filmnörd som jag är vet jag att han skrev ”Last of the ancient breed” i början av sin karriär till råkultfilmen The Warriors från 1979. Den har jag inte sett om sedan dess, vågar typ inte bli besviken på denna klassiker, så jag låter den hellre vila i frid:))

Kiss - I was made for lovin you (1979),  Heaven´s on fire (1984), Who wants to be lonely (1985), Reason to live (1985)

Cher – Give our love a fighting chance, Working girl (1987), Just like Jesse James, Love on the rooftop, Emotionel fire (1989)

Bon Jovi – You give love a bad name, Livin´on a prayer, I´d die for you (1986), Bad medicine, Born to be my baby, Wild is the wind (1988), Keep the faith (1992)

Bonnie Tyler – If you were a woman and I was a man (1986), Hide your heart, Save up all your tears (1988), Stubborn (2013), Stronger than a man (2021)

Aerosmith – Dude (looks like a lady) (1987), What it takes (1989), Crazy (1993)

Jimmy Barnes – Waitin´for the heartache, Walk on (1987)

John Waite – These times are hard for lovers (1987)

Jennifer Rush – Heart war (1987)

Joan Jett & Blackhearts – I hate myself for loving you, Litle liar (1988), The only good thing (you ever said was goodbye) (1991)

Alice Cooper – Poison, Spark in the dark, Bed of nails, Hell is living without you (1989), Dangerous tonight, Might as well be on mars (1991)

Bonfire – The price of loving you (1988)

Ratt – Givin´yourself away (1990)

Kane Roberts – Rebel heart, Twisted, Dance litlte sister, Too far gone  (1991)

Roxette – You don´t understand me (1995)

Robbie Williams – Old before I die (1997)

Billie Myers – Kiss the rain (1998)

Ricky Martin - Livin’ la vida loca (1999), She bangs (2000)

Sisqo – Thong song (1999)

Tina Arena – Soulmate#9 (2001)

LeAnn Rimes – Life goes on (2002)

Clay Aiken – Invisible (2003)

Carrie Underworld – Inside your heaven (2005)

Lindsay Lohan – I live for day (2005)

Paul Stanley – Live to win (2006)

Meat Loaf – The monster is loose, Blind as a bat, Alive, If God could talk, What about love (2006), Elvis in Vegas (2010)

Scorpions – The game of life, The future never dies, You´re lovin´me to death, We will rise again, Love is war, The cross, Humanity (2007)

The Rasmus – Livin´in a world without you, Ten black roses, Ghost of love, Justify, Run to you, Lost and lonely (2008), Jezebel, Rise (2022)

Katy Perry – Waking up in Vegas (2008)

Weezer – Trainwrecks (2010)

Sick Puppies – There´s no going back (2013)

Selena Gomez – Love will remember (2013)

Zedd – Beautiful now (2015)

Ava Max – Kings & queens (2020)

Chris Willis – If I had only (2022)

Winger – Proud desperado (2023)

JoJo Siwa/Brit Smith – Karma (2024)

Kanske den mest Tunisiska kända rätten är brik, ett triangelformat friterat paket fyllt med kött eller fisk, plus ägg. Den finns även i en vegetarisk variant. Om du älskar stark mat så välj merguez, en kryddstark korv, eller någon rätt med harissa, gjord på stark chili-peppar som utmanar smaklökarna på bästa sätt.

Ärligt, kan egentligen ingenting om Tunisien. När det kommer till tunisisk musik är det likadant…nada. Därför blev jag så förvånad när jag hörde Shehili från 2019, Myraths femte platta under namnet Myrath. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Ungefär samma känsla som när jag upptäckte Nils Patrik Johanssons – The great conspiracy (2020)

Gillar man Symphony X och Kamelot i kombination med en dos orientalisk folkmusik samt AOR/pop så lär man dyrka Karma som gavs ut tidigare i år. Om epitetet ”Game of thrones hårdrock” existerat så hade Myrath ståtat med flaggan i topp.

Jag var och är lite fördomsfull mot hårdrock från kontinenter som Afrika, Sydamerika och Asien. Döm till min förvåning när detta album klev upp som a contender of the year – 100 procent hårdrocks-underhållning.

Vissa vill kategorisera bandet som prog metal. Den genren är inte riktigt my cup of tea. Jag vill ha refränger av oproportionella mått, och utifrån hur jag ser på saken är det fel genre, eftersom dessa tycks vara typ bannlysta i dessa kretsar; ju färre refränger desto bättre.

Det finns bara ett band som lyckats med konststycket att kombinerar prog metal med AOR och pop, och det är de groteskt underskattade brittiska Threshold. Numera har vi även Myrath som är ostiga… på rätt sätt.

Arabiska fullblodsriff, gigantiska refränger, åskmullrande basgångar och majestätisk produktion; plattan går definitivt under epitetet: ”All killers, no fillers”

Albumet inleds med köttigt tunga ”To the stars”. Den tar sina lyssnare to hardrock heaven. Alla ingredienser finns liksom inbakade i denna fett-tung-söta kreation.

Den följs upp utav ett av plattans allra starkaste kort: ”Into the light”. De toksnygga orientaliska keyboardslingorna sitter som smäck runt en refräng att döda till.

Myrath navigerar till albumets tredje spår som titulerats: ”Candles cry”, tillika tredje ”singeln” från Karma. Den fortsätter utforskandet av nya smittsamma refränger och melodier.

Efterkommande ”Let it go” går mot en mer schlagerbetonad grusväg. Det klär bandet som handen i den neonsvartrosa handsken.

Ännu ostigare blir det i efterföljande ”Words are failing”. Trots epitetet, en kraftfull sak som närmast kan beskrivas som ubersuperb. Satan så klockren! Refrängen är rena cyaniden.

Sjätte låten, ”Wheel of time” är en nästintill lika stark konstruktion. Att den kröns med en bombastisk AOR-refräng gör inte saken sämre. Balansen mellan tungt och mjukt har hittills varit ett vinnande koncept.

I ”Temple walls” fortsätter denna balans. Det ekar lite Evergrey, något som faller undertecknad i smaken. Efterkommande ”Child of prophecy” är en ubertung låt som växer för varje lyssning som avverkas.

”The empire” trissar upp tyngden ännu mera, självklart med lugnare partier i bakfickan. Stadium-rock-refrängen är lika bedårande stark som de tidigare.

På tionde plats återfinns en av albumets allra starkaste låtar: ”Heroes”. Den är schizofrent refrängvänlig, även utifrån utomjordiska mått mätt.

Myraths senaste alster avrundas med ”Carry on”. Så djäkla berusande vackert! Infekterande ett annat – klockrent!

Jag är också förtjust att gitarren håller sig lite mer i bakgrunden under plattans gång, för att istället positivt överröstas av keyboarden; den med de episkt orientaliska inslagen.

Det är också skönt att ingen låt är typ 17½ minuter lång…ingen kronjuvel överstiger 5 minuter, precis som jag tycker att det ska vara.

Zaher Zorgati’s ljuva mäktiga stämma omfamnar all musikaliskt syre till pure perfektionism. Tunisiens svar på Steve Perry månne?

Släng er i väggen Nestor och Firewind; Myrath har kreerat årets hetaste album.

Den som säger att hårdrocken är död är i starkt behov utav en återuppväckning – världsklass rakt igenom, med stark betoning på ”världsklass rakt igenom”.

Helt klart ett av de 25 till 50 bästa hårdrockalbumen på 2000-talet. På nästa platta önskar jag att de anammar sig av någon form av coolt och maffigt böneutrop.

Band: Myrath
Titel: Karma
Genre: melodiös prog metal
Skivbolag: earMUSIC
Releasedatum: March 8th, 2024
Bästa spår: Into the light, Words are failing, Heroes
Betyg: 5/5

Om man som band lyckats med konststycket att släppa ett nästintill perfektionistiskt debutalbum, har man parallellt också lagt ribban högt inför vad komma skall? Hur överträffar man ett sådant alster, är det ens möjligt?

Def Leppard lyckades med att toppa High ´n dry the med  Pyromania, KISS slog Dynasty på fingrarna med Unmasked och Black Sabbath straffade Heaven and hell med Mob rules.

Falköpingsönerna första album slog ner som en bomb i den melodiösa rockens kalhuggen. Varje spår kunde lika gärna ha varit ”singlar”. I slutet av maj släpps efterföljaren. Jag kan redan nu avslöja att den når upp till föregångarens kvaliteter.

Efter ett coolt intro om jantelagen så inleds albumet med ”We come alive”. Det är en utmärkt låt som är omöjlig att få ur skallen, vilket i sig borgar för AOR-eufori. Efterkommande  ”Teenage Rebel” tar upp stafettpinnen på ett magiskt sätt. En sagolik melodi och en klockren refräng binder samman denna kassaskåpssäkrade hit.

Halvballaden ”Last to know” fortsätter på den kvalitetsvänliga joggingstråket. Hela stycket utmynnar i en  ren och skär ”ta fram näsduken varning”.

Femte låten tillika singeln har bandet döpt till ”Victorious”. Jag diggade faktiskt inte låten till en början, något jag nu tycker är oförklarligt.

Bakomvarande titel syftar på en kvinna. Samma titel hade svenska Dalton på sitt underbara album The Race is on från 1987. ”Caroline” var den musikaliska gryta bästa låt, en klassiker bland nordisk melodiös hårdrock. Nestors ”Caroline” är i paritet med Daltons ikoniska låt; okey då, lite sämre är den, men ändå förrädiskt bra.

I ”The one that got away” drar bandet ner på tempot rejält det vill säga presenterar plattans första renodlade ballad. Visst, den är bra, riktigt bra. Refrängen sitter som parmesan på en al dente pasta.

Trots all denna kvalitet är det på ”Addicted to your love” som AOR-känselspröten åker ut på allvar. De dutt duttiga keyboardsackorden hamrar in sitt melodiösa budskap. Refrängen är bara sådär handbollsklistrigt klockren.

På efterföljande ”09 21” höjer man tempot till albumets snabbaste. Nu pratar vi dock inte Slayer precis, men skönt med en lite tempoväxling. Jag tycker verkligen om konstruktionen, men rankar den ändå som en av de svagare på albumet, vilket i sig berättar en historia om hur bra musiken är.

På alster nummer 10 har de kommit på en titel som synkar med Ray Charles gamla slagdänga från 1961. För mig är ”Unchain my heart” en av plattans starkaste kort. Refrängen är nog den rakbladsvassaste av dem alla.

Sist men inte minst avrundas musiken med balladen ”Daughter”. Har man som jag två egna döttrar är det inte vidare svårt att relatera till texten. Att musiken är lika bra som texten gör ju inte saken sämre.

Nå är Teenage rebel bättre än sin föregångare Kids in a ghost town? Kan man vara så diplomatisk och säga att de är bra på olika vis? Troligtvis inte, men som sagt debutalbumet var något i hästväg, det måste vi komma ihåg. Så jag nöjer mig med den diplomatiska sidan – lika bra:))

Avslutningsvis hade det varit coolt om de fortsatt på den inslagna vägen med att duettetera med någon annan känd 80-tals ikon. Samantha Fox kunde ha ersatts av Kim Wilde, Lee Aaron eller Pat Benetar, för att ta några exempel.

Band: Nestor
Titel: Teenage rebel
Genre: Melodic rock/AOR
Skivbolag: Napalm records
Releasedatum: 31/5 2024
Bästa spår: We come alive, Addicted to your love, Unchain my heart
Betyg: 5 av 5

Nocturnal Rites – Afterlife (Sweden/2000)

Umeåsönerna Nocturnal Rites bildades 1990. Tio år senare släppte dem sitt fjärde alster, Afterlife. Ett år tidigare hade Jonny Lindqvist ersatt Anders Zackrisson på sång. Ville man ha sin power metal inslagen i fossil fritt stål så var överlag Afterlife ett bra album.

I mina öron fanns det dock ett spår som stack ut från övriga när det kom till top-notch-kvalitet, nämligen titellåten. Vad gör egentligen en låt bättre än andra? Ärligt, ingen aning. Dock är ”Afterlife” plattans starkaste kort. Tyngden, melodin och refrängen sammanfogas så gudomligt härligt.

Jonny Lindqvist har i och med hans medverkan i Sveriges svar på Phenomena, Gathering of kings bevisat att han behärskar olika genrer på ett föredömligt sätt.

I mina öron II är också Nocturnal Rites gravt underskattade, och borde fått betydligt mer credd för vad de har uträttat musikaliskt. De har hunnit släppa 9 album varav deras senast var Phoenix  från 2017. Det är helt klart att det är dags för en comeback:))

Dream Evil – The choosen one (Sweden/2002)

Gus G...vilken hjälte! Mannen bakom Firewind glömmer man lätt bort även frontade svenska Dream Evil mellan åren 1999 till 2004.

Den välrenommerade göteborgska producenten och gitarristen Fredrik Nordström är en legendar när det kommer att producera band i hans egna studio Studio Fredman. Där har akter som At the gates, Deathstars, Dimmu Borgir, Arch Enemy, Soilwork, dark Tranquility, Hammerfall och Opeth bland annat huserat.

Dock ville han i slutet på 90-talet kreera fram ett power metal gäng. Efter många om och men kom debutalbumet till slut ut 2002.  Dragonslayer var inget mästerverk, men ändå en vital injektion i genren.

Den låt som jag dyrkat från första  allra första stunden var lyckopillret ”The chosen ones”.  Den är bara så episkt hymnig parallellt som refrängen är beyond klockren. För mig har den alltid varit en av de 100 bästa låtarna på denna sida av 2000-talet. Den har en given plats på grund av att den är en riktig hårdrockhit.

Vill man ha sin Dream Evil power metal så sticker den ut genom att  vara en ljuvlig mid-tempo-stänkare. Dream Evil blandade och gav under de år de var som mest aktiva. Deras senaste alster släpptes 2017 och titulerades fyndigt med Six det vill säga deras sjätte album.

Återigen, ”The Chosen one”, vilken jäkla låt helt enkelt!