Subscribe to RSS Feed

Archive for februari, 2024

Satan så mycket bra musik Jim Steinman skrev! Han blev bara 73 år och avled 2021. Lustigt nog upplevde jag att hans död gick ganska obemärkt förbi. Meatloaf beskrev deras samarbete som:  ”We didn’t know each other, we were each other”.

Hans musikaliska eskapader var som som bombastiska jabbar i mellangärdet. Vissa av de dramaturgiska låtarna var som ett signum för Jims känsla för det melodramatiska.

Ta exempelvis två av hans låtar från soundtracket Streets of fire (1984), ”Nowhere fast” och ”Tonight is what is means to be young”.  Främst ”Nowhere fast ” var som ett enda stort lyckopiller.

Bonnie Tyler var en som fick det ärbara uppdraget att fostra två av Jims starkaste kort ever. ”Holding out for a hero” (från filmen Footloose) och ”Total eclipse of the heart”.

Amerikanens Steinmans genre kan beskrivas som rock med influenser från opera och musikalmusik. Denna bryggd gjorde honom helt unik i musikvärlden,

För många var Jim mest känd för att vara vapendragare till Meatloaf. För mig var det i låten ”Deadringer for love” med Cher som melodilampan tändes.

Till skillnad från många andra uppskattade jag Bat out of hell 3 före Bat out of hell 1 & 2. Dock återfanns ”Do anything for love (but I won´t do that)” på Bat out of hell II.

I den avslutande trilogin återfanns ”It´s all coming back to me now” (Céline Dion/Pandoras box), ”Bad for good”, ”In the land of the pigs, the butcher is king” och ”Seize the night”. Albumet var hans tyngsta av de tre han släppte. Även den ökända låtskrivaresset Desmond Child bidrog till plattan,

”Bad for good” hittade vi också på Jim steinmans enda soloäventyr som titulerades just Bad for good.

En av Jims största musikaliska förebilder var Rickard Wagner (1813-1883). Han satte epitetet Wagnerian rock på sina musikaliska utsvävningar.

Ett kriminellt underskattat projekt som Jim låg bakom var Pandoras box. Den starkaste lysande stjärnan på det albumet var ”Original sin”. Den briljerande under sina 6 minuter och 27 sekunder – en absolut rökare i krysset.

Som sagt, vilka jäkla låtar!

Continue Reading »
No Comments

Det är inte bara Marcus och Martinus som kommer från västra grannland. Oljenationen har framavlat artister och grupper som Evenrude, Wig Wam, Circus maximus, Triosphere, Turbonegro, TNT och Return.

Dessutom har de producerat en sångare i världsklass Jorn Lande. Han har berikat band som Ark, Ayreon, Avantasia, Millenium, Beyond twilight, Vagabond, Allen/Lande, The Snakes, sist men inte minst the allmighty Masterplan.

Tyvärr har Frontiers mjölkat hans vokalistsuperkraft till för många projekt det vill säga grav överexponering. Killen har släppt hela 10 soloplattor. I mitt tycke var det på The Duke från 2006, hans fjärde soloalbum, som alla pusselbitarna föll på plats, och det gjorde de med besked.

Jorn samarbetade med gitarristerna Jørn Viggo Lofstad  (Pagan´s Mind) Tore Moren (Arcturus, Carnivora, Rain), basisten Morty Black (TNT/Vagabond) samt trummisen Willy Bendiksen (Blonde On Blonde, Bad Habitz, Bernie Marsden, The Snakes, Norum/Robertson).

Innehållet var tungt, varierat och melodiöst. Albumet har verkligen allt det man vill ha ut av sin hårdrock. För mig var det två låtar som stack ut lite extra. Inledningslåten ”We brought the angels down”. Det var verkligen en rakbladsvass konstruktion som inledde albumet.

Den andra var plattans sista låt ”Starfire”. Bombastisk och dramatiska riff som skar genom ben och märg. Juvelen fanns även med på hans första soloalbum.

Diggar man Dio och Black Sabbath (Dio/Tony Martin erorna) så är detta ett måste att ha i sin skivsamling. En tvättäkta klassiker helt enkelt.

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu