Dominum – The dead don´t die

Ibland händer det! Tyvärr inte högsta vinsten på triss, betydligt mer trivialt än så, men ändå angenämt, är när man som musiknörd ramlar på en ny grupp som tidigare missats av hårdrockradarn.

Några exempel på detta fenomen är Kamelot – The fourth legacy (1999), Triosphere – The heart of the matter (2014), Myraths – Sheheli (2019) och Dark Moore – Tarot (2007).

Jag läste nyligen senaste numret av Sweden rock magazine. Däribland recensionerna lyssnade jag in mig på ett band som fick 7 av 10 möjliga i betyg. Gruppen i fråga är tysk och de släpper sitt tredje album i en snar framtid.

De tre singlarna som hitintills släppts väckte nyfikenheten att lyssna plattan innan, ett alster som recensenten Simon Lundh upplevde vara ännu ännu starkare.

Mitt pekfinger gick varm på Spotifys ”Lägg till i spellistan knappen”. Inte en låt, utan 10 av 11 musikspardes i ”The king of Hardrock spelistan” där de samsas med över 5000 tusen andra brännheta metalhits.

Recensenten hänvisar till Powerwolf som Battle beast, vilket indirekt känns som en halvbra beskrivning. Jag är dock inte fan till något av banden, visst enstaka låtar funkar klockrent, men annars hamnar de i ojämnhetfacket eller låter-likadant-facket.

Dominum – The dead don´t die överträffar med lätthet de två ovannämnda power metal banden. Det är helt förståeligt att alstret letade sig upp på den tyska tio i topp listan. Powerwolf har varulvar som tema, Sabbaton krig medans Dominum satsar sina kort på zombies.

Vokalistesset Dr. Dead (Felix Held) har en eklektisk röst som passar musiken som handen till handsken. Den kan vara gritty, poppig och hårdrockig.

Det är sällan jag kommer över så sanslöst sköna refränger som på detta album. Ett annat tyskt band som jag dyrkar och som också levererar top notch chorus är A life divided, främst med det utomjordiska braiga Human från 2015. För de som missat detta uberunderskattade band…gå in och lyssna.

Det finns andra korrelationer mellan dem, trots genreojämlikheter, förutom att båda är tyska så vårdar banden en poppig ådra som snarare för tankarna till Max Martin, utifrån sina välsnickrade smittande refränger. En annan likhetsfaktor är båda bandets fäbless för keyboards… med rötter i det tyska och brittiska 80-tals-synthträsket.

Detta är en uppdukat lyx-metal-buffé där sånger om de odöda är ständigt närvarande. I mitt tycke är zombies ett bättre tema än varulvar. Zombieapokalypser  är så djävulskt existentiellt, det finns så mycket mer berättarytrymme när det kommer existentialism i sin djupaste linda – samhällskollaps. Anarki, medmänsklighet och ransonering är viktiga pusselbitar i berättelser där människor ibland är värre än själva de odöda.

Jag får starka vibbar från ytterligare ett tyskt band Axxis, som framavlade hårdrockhits på allra högsta nivå med genant högkvalitativa refränger. Lyssna bara på låtar som ”Utopia”, ”Doom of destiny” och ”She´s got nine lifes” så förstår ni vad jag menar.

Att välja favoritlåtar är som sex utan kanindräkt, sammet och handklovar. Smörgåsbordet erbjuder sina lyssnare en drakonisk hög nivå på utbudet av låtar. Variationen är dessutom total, att-tröttna-på-låtarna och inte-lyssna-klart-på-albumet finns inte på pappret.

Som sagt det var länge sedan jag var så lyrisk över ett album som The dead don´t die. Vare sig man älskar Smash into pieces, power metal, metal eller modern rock band som Skillet eller Papa Roach, är det i stort sett omöjligt att inte ta musikinnehållet till sitt hjärta – catchy och modernt… på rätt sätt.

Neue Deutsche Härte är en tysk musikuppfinning, en typ av musikstil som växte fram under mitten av 90-talet. Här samsas en rad influenser såsom industrial, heavy metal/hardrock, elekronisk musik och krautrock som i sig bildar en skola.

Band som kan tituleras epitetet Neue Deutsche Härte är: Rammstein, Megahertz, Ooomph och Eisbrecher för att nämna några. Även Dominum genomsyras aningen av denna musikfålla. Det märks främst i ”This is not a game”, men fragment hittas lite överallt i ljudbilden. 

Lägg till ultimata bakgrundskörerier som präglas av ett exceptionellt högt självförtroende, Dominum tycks ha haft det kul i såväl låtskriveriprocessen som i studion, det smittar, precis som ett zombiebett.

Måste jag under pistolhot, eller grav tortyr välja fyra låtar så får det bli ”One of us”, ”Can´t kill a dead man”, ”Don´t get bitten by the wrong ones”, ”Happy deadly ending” och ”The dead don´t die”. Där rök tånaglarna, eftersom det blev fem låtar.

Albumet knyts ihop med en cover av Scorpions – ”Rock you like hurricane” som bonustrack. Dominum har tidigare gjort covers av Billie Eilish -  ”Bad boy”, Dead or alive – ”You spin me like a record” och Midnight oil – ”Beds are burning”, alla utmärkta.

Jacob Hansen (recordings, mixing, mastering) ligger bakom den skräddarsydda ljudväggen. Dansken som är medlem i Pyramaze har förstärkt ljudbilder hos band som Amaranthe, Pretty Maids och Volbeat. Han borgar för en en utmärkt produktion, och The dead don´t die är definitivt inget undantag.

Som sagt detta är mer en hyllning till gudomlig musik, än en recension. Jag kan ju tillägga att konstellationens första album, Hey living people (2023) också är en banger. Den innehåller massor av örongodis och visar på att deras andra album inte var någon form av lyckoträff a´la The lords of the new church.

Band: Dominum
Titel: The dead don´t die
Genre: Melodiös light power metal/metal
Skivbolag: Napalm records
Releasedatum: 2024-12-27
Bästa spår: One of us, Can´t kill a dead man, Don´t get bitten by the wrong ones, Happy deadly ending, The dead don´t die
Betyg: 5 av 5

Tags: Dominum, Neue Deutsche Härte

This entry was posted on 14 juni, 2026 at 11:14 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.