Archive for juni, 2013

Varumärkespreparering

Utifrån ett varumärkes- och turistperspektiv är Bråvalla festivalen ett av de få halmstrån kommunen kan greppa om de vill förändra den lagomgråbilden av Norrköping som florerar. Det kan vara fröet som modifierar utomståendes bild av en tråkig arbetarstad med groteskt löjlig dialekt till något mer ”exotiskt”. När jag frågar människor som inte bor i Norrköping  så är det IFK Norrköping och i viss mån basketlaget som de instinktivt drar till med. Ett vanligare svar är att de oftast inte känt sig manade att åka in till Norrköping, utan hellre åker förbi. Vi som bor här vet vad de missar eftersom i alla fall jag älskar Norrköping, men det är inget man kan tvinga på andra människor. De flesta individer som kommer hit blir alla lite förvånade över vad de ser: en vacker och trevlig stad.

I och med Bråvalla festivalen så öppnar sig myriader av möjligheter att förändra utomståendes attityd till Norrköping som stad. Word-of-mouth skallgången är måhända världens effektivaste marknadsföringsverktyg. Ingen ska ju tro att den stora massan och ack den viktiga kategorin barnfamiljen söker sig till Norrköping för Visualiseringscentret, Kaktusplaneringen, Hällristningarna, Industrilandskapet eller Himmelstalundsområdet. Näe, här handlar det om att folk som kommer hit av en specifik anledning för att sedermera skvallrar för sina släktingar eller vänner vilken överraskande fin stad Norrköping är. Den processen sker faktiskt lite via Stadium Sports camp med alla ungdomar som berättar dels hur bra campen var, men också hur cool Norrköping var.

Jag har besökt Hultstfredsfestivalen åtta gånger och alla dem gångerna har jag begett mig in till Hultsfred. En mysig liten stad som jag annars aldrig skulle satt min fot i om jag inte äntrat denna före detta råmysiga musikfestival. Likadant är det med Sölvesborg och Karlshamn som jag varit i ett antal gånger via mina Sweden Rock Festival upplevelser. Jag kommer på mig själv att rekommendera såväl Sölvesborg, men framförallt Karlshamn om de kommer på tal, genom att jag skapat mig en positiv bild av dessa kommuner.

Som festivalbesökare är mitt musikintresse huvudmissionen, men friheten, vardagsbryteriet, maten, träffa andra människor och miljöbytet minst lika stora ingredienser i ett holistiskt perspektiv. Vissa perioder när det är en downperiod i intressanta band är det bara skönt att komma ifrån festivalområdet för att hinna bli hungrig inför kommande musikutbud. Att ladda batterierna genom att lämna området är en utmärkt strategi för många festivalbesökare att vidga sina vyer. Om det visar sig att staden i sig var något helt annat än man föreställt sig så söker man man eventuellt upp en äkta pizzeria, någon genuin pub, någon lyxig restaurang eller bara klassiska Systembolaget. Det är inte omöjligt att man fikar på något av de överfulla fiken som finns runt staden eller bara går runt strömmen för att koppla av någon timme med en glass i handen.

Synergieffekterna utav att kunna ståta med en av Sveriges största och välskötta festivaler är oändliga för en stad som Norrköping som mångt och mycket påminner om ett mini-Lissabon i ett europeiskt perspektiv. Den staden är helt fantastisk, men tillräckligt många vet inte om det – ännu. Om 10-15 år kan bilden av Norrköping förändrats markant på ett betydligt positivare sätt. Innan OS 1994 var inte heller Barcelona en weekendstad att räkna med, numera en en topp-5 i Europa. Jag gillar för övrigt att Upplev Norrköping satte upp en form av kravlös loungemiljö där regntrötta besökare kunde koppla av, spela flipper, pingis eller se film. En smart strategi att nå ut till kommande Norrköpingsturister utan att vifta med turistbroschyrer lika snabbt kastas i papperskorgarna.

Att spårvagnsstrejken inleddes på allra sämsta tänkbara tid var onekligen en nitlott för Norrköpings kommun som för besökarna och arrangören. Nu löste sig det i vilket fall som helst och fredagen till söndag gick det friktionsfritt att använda sig av gratis kollektivtrafik, något som är utmärkt för besökarna, något de kommer ihåg, något de delar av  sig till andra, något som indirekt lockar och ackumulerar nya besökare kommande år. Ju fler sådana samarbeten desto fler dörrar öppnar sig det för att Bråvallafestivalen kommer att bli ett kroniskt inslag i Norrköping. För varje gång festivalen blir utsåld desto bredare blir tyska FKP Scorpios leenden och bankkonton, något som borgar för en långvarig förlovning mellan arrangören och Norrköpings kommun. 51 590 besökare vallfärdade till Bråvalla och därmed är man Sveriges största musikfestival någonsin, bättre reklam än så kan man knappt få.

Några vana festivalbesökare ojade sig för bilköerna, andra för bristen på sittplatser när vädret visade sin näst sämsta sida, några andra för att att det saknades tak för samma problem. Medan andra gnällde över att det var för få mobila matställen gentemot andra festivaler. Sådana här barnsjukdomar kommer alltid att uppstå, men för varje år som går reduceras dessa förhoppningsvis, för att om 3-5 år upphöra helt. Parallellt så fungerar premiären som detaljuppviglare där de tills nästa år ersatts eller modifierats det vill säga allt kommer att bli ännu bättre organisatoriskt sett.

Vädrets makter kan man ännu inte styra över och tyvärr är den faktorn något som kan vara helt avgörande hur man som festivalbesökare upplever tillställningen. Att solen skiner och att regnet håller sig borta är saker som gör de musikintresserade på betydligt bättre humör vilket gör dem hungrigare och dricker mer alkohol. Regnrockar, leråkrar, blöta kläder gör sällan människor lyckliga, som tur är har vi festivalmänniskor oftast väldigt kort minne, och inför nästa år har vi nästan glömt bort hur vädret var; fokuset ligger istället på vilka band som spelar.

Till skillnad ifrån exempelvis kassakon Sweden Rock Festival så sällar sig  Bråvallafestivalen sig likt nedlagda Peace & Love och Hultsfredsfestivalen till eklektiska musikfester som vänder sig till alla kategorier av människor. Plan A är alltså att applicera andra spännande aktiviteter på festivalområdet såsom ett light-tivoli, Sveriges största mobila skateboardpark, cirkusshow stå up komiker och så vidare, något Bråvalla lyckats osedvanligt bra med. Det tror jag är en faktor som gör att många besökare återkommer till festivalen även nästa år i symbios med några polare som också blivit nyfikna på festivalen.

Anledningarna till att jag själv inte besökte detta första året på Bråvalla var dels ett ekonomiskt dilemma, dels att jag blev tvungen att jobba. Mina val av festivaler föll istället på Sweden Rock Festival, Skogsröjet och Firefest i Nottingham. De grupper som jag främst skulle vilja se var i så fall Ghost, Rammstein, Danko Jones, The, David Batra, Greenday, Hoffmaestro, Johnossi, Royal republic, Stone sour, Greenday, The Sounds, Volbeat och Thåström

Som sagt otroligt många nya människor kommer att omvärdera sin vaga relation till Norrköping och det gynnar alla som bor i denna underbara stad där livskvalitet kan vara så triviala saker som att kunna ta sig till och från jobbet utan att köa ihjäl sig. Otäcka händelser som våldtäkter, organiserade stöldradier och övervåld över lag måste stävjas så att dessa rubriker inte får fotfäste i mediernas förstasidor. Vi får väderappelera till högre makter att det blir fler plusgrader, mindre regn och mycket mera sol 2014, då är succén ett faktum.

 

 

Continue Reading »

Pixel-Eskapism

Ben Affleck ett före detta hatobjekt av guds nåde går oväntat från klarhet till klarhet för varje film han regisserar eller medverkar i numera. Från medioker till riktigt bra, från nolla till geni,  vilken förvandling. Vad som ligger bakom denna helomvändning vill jag helst inte veta, men bra blev det och Argo är inget undantag. Trots en orgie i patriotism är filmen underhållande och antyds vara baserade på verkliga händelser, men Hollywood har dessvärre en förmåga att kunna böja på sanningen i syfte att göra historien mera adekvat tillrättalagd. 1979 så tas amerikanska ambassaden i Iran i besittning och de som jobbar där som gisslan. Sex av dem lyckas rymma till Kanadas ambassad. Med tiden som värsta fiende kommer Tony Mendez (Ben Affleck) upp med en sinnessjuk plan, dock den enda planen. De skapar en fiktiv filmprocess som skenmanöver det vill säga att spelar in en fejkad långfilm i Iran, men teorin går ut på att smuggla de 6 amerikanarna ut ur Iran.  En sådan film som Argo har inte sina förtjänster genom att agera oförutsägbar, för det är den inte, däremot snygg, intressant och med bra inbyggd dialog. Givetvis alltför överskattad utifrån att den blev Oscarsnominerad, så bra var den absolut inte, men helt klart sevärd, då jag egentligen inte alls är förtjust politiska thrillers.

Mina föräldrar satte alltid mig och brorsan i första rummet, men det innebar också att någon eller båda jämt var hemma. Men en gång när även brorsan var borta så hade jag Evil Dead i min hand, en VHS som skulle bli mitt kvällsnöje i symbios med 1 liter glass och chokladsås. Jag hade redan då sett massor av skräckisar, men inget som liknade detta. Jag kommer aldrig lyckas förtränga hur rädd jag var den kvällen. Att vi bodde granne med Matteuskyrkogården gjorde inte saken ett dugg bättre. Det var ångest på hög nivå, och vad som var verklighet eller inte gick hand i hand denna sömnfria natt. Som sagt så paralyserad av skräck som jag var den kvällen har jag aldrig någonsin varit igen. Nu har regissören av detta splattermästerverk istället satt sig tillrätta i producentstolen och gjort en remake av av sitt skötebarn Evil Dead. Generellt sett brukar resultaten bli usla i bästa fall dåliga, men det finns dock  undantag, tyvärr sällar sig inte denna remake till den näst intill obefintliga skara.

Stämningen och det visuella precis som inledningshandlingen är dock överlägset originalet, så mina förväntningar stegrades från 2 till 200 på en tvåhundragradig skala. Fem ungdomar med inbördes konflikter kommer successivt i kontakt med Book of the dead, något som får ödesdigra konsekvenser för alla de inblandade. Ska man göra en remake av världens otäckaste film utifrån ett splatterperspektiv så måste man i vilket fall nå upp till originalets otäckheter; det gör man inte här. Visst är det blodigt och visst finns det demoner men det räcker inte. Originalets klaustrofobiska stämning som fick tittaren att må dåligt av att det aldrig blev dag existerar knappt. Det och att man valt att reducera vansinnet, galenskapen och demonernas lek med råttan blir förödande för slutresultatet. Evil Dead blir bara en i raden av standardiserade kopior som inte  lyckas reproducera originalets cineastkarisma och otäckheter.

Sedan Sverige var tvåkanaligt har jag följt Star Trek. Vissa stunder har varit smärtsamma påminnelser hur snabbt teknikutvecklingen tagit sig fram de senaste 20 åren, men de flesta fåtöljsittningarna framför tv:n har varit ren skär underhållning. Mina favoriter är tv-serierna med Star Trek: The Next Generation (1987–1994) Capt. Jean-Luc Picard och Star Trek: Voyager (1995–2001) Adm. Kathryn Janeway. Filmerna har alltid varit sevärda, men de har enligt mig inte lyckats kravla över tröskeln till att bli så bra som jag hoppats på. I och med J.J Abrahams back to the roots Star Trek 2009, öppnade det dels dörrarna för en ny generation att förstå ursprungshistorien, dels göra en Batman och göra detta ursprung begripligt, storslaget och relationsackumulerande. De karaktärer som inledde nystarten med att iklä sig de näst intill odödliga och kultstatus karaktärerna gör det med hedern i behåll. Star Trek into the the darkness dök upp upp på biograferna för någon månad sedan, och fungerar parallellt för inbitna Star trek-fans likaväl som för nybörjare. Handlingen tar avstamp i en brutal attack mot Starfleets ledningen. Rymdskeppet Enterprise, med James T Kirk och Spock vid rodret får det tvivelaktiga uppdraget att inte fånga, utan eliminera gärningsmannen. Resultaten utmynnari en spännande och actiondriven handling med välbehövlig tyngd i form av moraliska frågeställningar. Den visuella ribban placeras högt ifrån inledningen av rymdäventyret, då våra hjältar befinner sig på en blodröd planet på väg att drabbas av ett vulkanutbrott; estetisk action med nerv i. Dynamiken emellan Kirk och Spocks är ett utav filmens allra största behållningar. Kirk är ifrågasatt både som kapten och ledare och Spocks paragrafrytteri får nästan ödesdigra konsekvenser. Vad vore en riktigt bra action film utan en adekvat antagonist? Ett nerköp troligtvis, och något som skulle urholkat underhållningsvärdet.  Benedict  Cumberbatch (1976, London, England: Four Lions, Atonement, The Whistleblower, Tinker tailor soldier spy, War horse, Hobbitt, Sherlock tv-serie) uttryckslösa ansikte och ondskefulla närvaro med minst sagt  sociopatiska drag som Khan är bara det värt biopengarna.

Om Star Trek var riktigt bra underhållning så hamnar den ändå i skuggan av de komplexa och dysfunktionella karaktärer i Dexter. Säsong 7 är den näst sista, vilket jag tycker är jättebra. Jag vill helt enkelt inte bevittna en dålig säsong. Denna omgång startade direkt från en av tv-historiens mest osannolika Cliffhanger besannade inte min neurotiska sida, alla 12 avsnitten var världsklassunderhållning från början till slut. Utan att avslöja något vitalt så kan jag bara gratulera teamet som ständigt uppdaterar de karaktärer efter vad som händer i deras omgivning samt förmågan att med ytterst fingertoppskänsla hitta nya antagonister som bara genialiskt sevärda.I säsong 7 finner vi en iskall ukrainsk maffialedare som Dexters fiende, en man med många lager. Vår seriemördar blir också kär i en vacker kvinna som parallellt döljer ett finsnickeri i konsten att förgifta människor i sin omgivning. Förutom att tampas med dessa ”vardagliga” relationer så börjar snaran om Dexters hals stramas åt ordentligt. Fragment från det förflutna börjar lämna spår efter sig, för de som är villiga att följa dem. Det känns befriande att kunna lägga den sjunde säsongen till handlingen som ytterligare en triumf hur en tv-serie hela tiden bör utvecklas. Den bästa serie jag sett som hållit såhär hög klass genomgående. Det ska bli spännande att se hur upphovsmakarna kommer att avsluta historien i åttonde och sista säsongen.

Spartacus War of the damned är den avslutande säsongen om frihetskämpen Spartacus. Blod, våld och mjukporr med oändliga slowmotion sekvenser är faktorer som gör detta till en serie av män för män. Ledorden: frihet-ära-heder är koden hos krigarna som agerar aggressiva fästingar på det romerska riket. Karaktärerna är fortfarande så härligt sköna och starka. Till denna omgång har Caesar (Todd Lasance)  och Crassus (Simon Merells)  lagts till och de är obetalbara i sina gestaltningar. Crixus (Manu Bennett), Agron (Daniel Feuerriegel) och Gannicus (Dustin Clare) har alla hunnit att växa till sig. De militära framgångarna fortsatte för Spartacus och hans gäng, även i denna avslutande säsong. Han skall ha varit en briljant taktiker, och hans erfarenheter inom de romerska legionerna gjorde honom till en formidabel motståndare. Hans män var dock till stor del oerfarna därför delade Spartacus upp slavarna i grupper där hans gladiatoranhängare utbildade männen i den mån de kunde. Detta medförde att de fick en grundutbildad armé på kort tid och besegrade kort därefter två romerska legioner, därefter gick det bara successivt utför. Jag tycker att denna säsong var den näst bästa av de fyra säsongerna som spelades in, endast slagen av osannolikt gudomliga säsong 1. Förutom det råa våldet och mjukporren så är faktiskt dialogen minst lika givande precis som de politiska intrigerna. En ytterst sevärd serie.

Dexter står i i en klass i sig själv på grund av att det knivskarpa underhållningvärdet kunnat bibehållas i 7 säsonger på raken, där finns det ingen jämlike i seriernas underbara värld. Jämför man då med serier som är inne på sin 3:e säsong så finns det bara en serie som marginellt slår Dexter och det är Game Of Throne. Världens dyraste serie behöver inte vara lika med världens bästa, snarare tvärtom. Men i detta specifika fall har man lyckats optimalt. Jag såg alla 10 avsnitten på ett dygn utan sittsår, Förtrollad av urstarka karaktärer och utspridda historier som genialiskt vävs samman till en oförutsägbar helhet. När något är så här underhållande är det svårslaget vad än man jämför med, till och med 10 minuter sex. När ett avsnitt är runt 55 minuter så måste det onekligen vara riktigt bra sex. Måhända är denna spontana glädje indirekt en reaktion att nyss bevittnat dessa 10 lyckopiller, men som sagt bättre än så här blir det inte. Något som jag verkligen är förtjust i är att karaktärer man tror är huvudkaraktär tillika personer som aldrig dör, utan alltid blir räddade i sista sekund, inte existerar i Game of throne. Grymt naket kan din favoritkaraktär abrupt sluta existera, ovanligt för att vara Hollywood, men ack så effektivt och härligt med genuin ovisshet.  Det kommer helt enkelt  inte fram någon Gandalf från ingenstans och räddar hjälten på sin vita skinande häst.

Continue Reading »

Jakten på bra melodisk hårdrock

Min gamle trogne följeslagare Stefan Hammarström kunde tyvärr inte följa med detta år. Det innebar att en epok gick i graven eftersom vi dels besökt Hultsfred 7 gånger och Sweden Rock Festival 8 gånger tillsammans. Vi hade förmånen att besöka festivalen första året den gick av stapeln som Sweden Rock Festival 1999, från att förut gått under namnet Karlshamn Rock Festival. Jag fick en förfrågan av en squashpolare att hänga på deras gäng, istället för att åka helt själv. Valet blev enkelt, ensam är inte alltid stark. Deras grundstomme bestod  av 9 goa gubbar mellan åldrarna 42 till 64. De hade abonnerat guldplatser på Norje Boke camping sedan 10 år tillbaka, snuskigt nära själva festivalområdet. Ledorden för mig i år var Bekvämlighet – Måttligt med alkohol – Fokus på musiken.

Min budget

3 dagars biljett: 2400 kr

Mat: 1500 kr

Camping/partytält: 1200

Souvenirer/presenter: 500 kr

Alkohol: 400 kr

Bensin 300 kr

Festivalkäket

Ett av mina allra största festivalnöjen förutom musiken är att beta av fastfood utbudet. Denna gång var jag mer strategisk än någonsin. Fish`n chips, Kycklingrulle, kycklingfilé med klyftpotatis, Ost-och skink baguette, gigantisk chorizobaguette,  indisk vindalookycklingrulle, Angus cornbrad burger 200 gram, Sveriges största Burgare: Amerikan 200 gram, Langos, Bratwurst, Pizzaslice och 5 sura remmar samt oändligt med svart kaffe från deras mobila kaffeautomater. Angus cornbread burgaren gick segrande ur matstriden, lika delikat som estetisk var 200 gram biffen.

Dag 1 – Torsdag

Blev upphämtad av Michael Garrido runt klockan 07.00 på Lidl parkeringen i Ektorp, 10 minuter senare hade vi plockat upp Johnny Eklund på vägen. Vi tre tjattrade konstant till första stoppet som var på McDonalds i Ljungby. Förutom lite trafikstockningar precis innan Norje flöt allt på friktionsfritt. Tältprocessen tillhörde en av de snabbare i min festivalhistoria, med lite hjälp ifrån Garrido. Klockan 13.30 hade vi hämtat festivalbanden och satt oss tillrätta i strandstolarna med varsin kall öl. Nu kunde festivalen börja på riktigt allvar.

Vid 14.30 pallrade vi oss ner för att inleda ett kluster av konserter. Först ut blev  Örnsköldsviksbaserade Days of Jupiter, trots endast en platta i bagaget uppträdde de som tvättäkta fullblodsproffs, med ett sound taget direkt ur den amerikanska myllan levererade bandet kvalitativ hårdrock med melodier och tyngd som ”Bleed”, ”Bury me alive”, ”Silence” och ”Superman”.

Inte långt därifrån inledde mina husgudar Survivor sin enda Skandinavienspelning tillika första spelningen i Sverige någonsin, också anledningen till att  jag åkte till Sweden Rock festival överhuvudtaget i år.  Arrangörerna hade lyckats få med ”Eye of the tiger” sångaren Dave Bickler. Sett i backspegeln hade det varit bättre att han inte kommit alls. Jimi Jamison hade jag velat sett betydligt mera av än denna förvirrade, anti-karismatiske och aningen malplacerade sångare. Aber nummer två var känslan av att bandet hellre försökte blidka hårdrockpubliken än mina AOR förväntningar. De inledde dock med underbara ”High on you” därefter mer betoning på ösig rock. Den klarblå himlen med 25 graders värmen synkades inte av ett onödigt keyboard- och gitarrsolo. Trots maffigt ljud, trots att Jimi Jamisom sjunger som en gud och trots att  originalgitarristen Frankie Sullivan försökte hålla låda så fick inte spelningen som dessutom avslutades 10 minuter tidigare än utannonserat mer än godkänt. Självklart avhandlades plikttroget även ”Burning heart”, ”I can´t hold back” och ”Eye of the tiger”, men som sagt det som kunde blivit oförglömligt blev bara sisådär

När Rick Springfield spelade på Sweden Rock Festival 2010 var det första gången på över 20 år som han besökte Skandinavien. På grund av den lite oväntade succén blev nästa besök mycket tidigare nämligen i år 2013. Från numera devalverade husgudar till en annan på 5 minuter var självklart ren skär eufori utifrån ett AOR perspektiv. Likt en kokainstinn cockerspaniel levererade en oförskämt fräsch 64-åring något som bara kunde definieras som ren glädje över att spela och att framföra sina låtar som om det vore första gången. Till skillnad ifrån många rockstofiler kan Rick Ståta med två riktigt bra nutida rock/pop album: dels Venus in overdrive från 2008, dels Songs from the end of the world. Vital powerpop med själ och sköna melodier med budskap är epitet som passar in på den forna australiensare. I låtsetet vävdes dåtid ihop med nutid och guldkorn som ”Living in oz”, en blytung version av ”Celebrate youth”, ”Affair of the heart”, ”Jessies girl”, ”Human touch”, ”Don´t talk to strangers”, ”Wide awake”, ”Our ship´s sinking”, ”I hate myself”, Love somebody” och självklart ”Rock of life” avhandlades. Kontrasten kunde inte vara större mellan trötta Survivorgubbarna och energiske Rick Springfieldgubben. Till vakternas förtret kastade han sig ut i publikhavet och bars iväg av publiken till närliggande scen där han schimpanslikt klättrade uppför byggnadsställningarna. Han blev sedermera eskorterad av minst sagt oroade och irriterade säkerhetssnubbar. Gillar man musik överhuvudtaget så var det omöjligt att värja sig mot denna melodiorgie som serverades ur han digra  låtskattkista. Att två av hans bästa låtar utelämnades understryker bara detta: ”Souls” och ”3 warning shots”. För mig var detta en 10-i-top-spelning på Sweden Rock Festival, och det har blivit några band under årens lopp. Enda smolken i bägaren var en bluesig mellanakt, men en petitess i sammanhanget. Att genuint älska sin publik och sina låtar och dessutom bjuda sina fans på sig själv och bra show utan adekvata rockfadäser är få förunnat.

Efter denna musikaliska urladdning vandrade jag nöjt tillbaka till tältet för att mötas av idel tomma stolar. Satt där i min ensamhet och sörplade på några halvkalla 33:or Heineken. Lämnade efter en halvtimme denna depressiva skuggsida för att ragla i takt med andra festivalbesökare med en liten plunta med Sambucca. På solsidan låg jag på slänten och lyssnade på  Devin Townsend. Han slog igenom 1993 som sångare i Steve Vais kortlivade band Vai. Mellan 1994-2007 ledde han Strapping Young Lad, ett av den hårda metallens mest originella och hyllade band. Sist men inte minst har han utgett 14 studioalbum i eget namn, de fem senaste som Devin Townsend Project. Har man aldrig hört en låt ifrån en artist förut kan det allt som oftast bli svårt att ta in det på en lyssning. Så var det för mig; den eklektiska musikgryta som presenterades var inget som berörde mig nämnvärt, men perfekt att koppla av till.

Five Finger Death Punch från Los Angeles är ett av de absolut hetaste banden och nu spelade de här på Sweden Rock. Med tre plattor i bagaget: ”The way of the fist” (2007), ”War is the answer” (2009) och ”American capitalist” (2011)  som alla sålt guld i USA fanns det onekligen material att hämta från. Återigen i liggande ställning försökte jag insupa storheten i musiken, efter 45 minuter gav jag upp. I vissa doser är Five finger death punch bra, men när portionerna blir för stora blir det bara jobbigt. Jag traskade tillbaka till partytältet, och denna gång var alla 8 samlade. Musik, musik, film, musik i symbios med mycket humor och öl var källor till en ruskigt trevlig paus innan vi gick ner i samlad trupp för att se 80-talsikonerna Thunder. Med debutalbumet ”Backstreet Symphony” (1990) slog sig Londonbandet Thunder, med sina rötter i bluesrockens mylla, snabbt in i toppen av melodiska hårdrocksband, dessvärre blev de likt många andra band avväpnade av grungen. De har dock troget fortsatt att ge ut högoktanig rockmusik under årens lopp. Jag sällar mig inte till fansen, men måste ändå beundra deras tighta och kompetenta framträdande.

festival,

Under min uppväxt var mitt pojkrum tapetserat av Kiss-posters. Dessa planscher roterades efter smak och tycke. Jag var ett fan och köpte till och med dockorna. Efter Plattan Animalize avtog mitt Kiss intresse för att med plattan efteråt Asylum  helt försvinna. Har sett Kiss live två gånger förut: 1984 och 1999, men aldrig blivit helsåld, trots oändligt med pyroteknik och cirkusnummer. Tredje gånget gillt månne? Tillfället kunde väl inte varit bättre i och med deras musikaliska uppsving med Sonic Boom och senaste Monster samt sin nya spektakulära scenshow. Prick 23.00 hissades Kiss ner på scen i en 9 ton tung stålspindel. Låtvalen var faktiskt riktigt bra; de spelade oväntat nog ”I was made for loving you” och  ”War machine”, två personliga favoriter. Av de gamla örhängena är det ”Love gun” och ”God of thunder” som jag gillar allra främst. Mitt maniska sneglande på klockan visade tecken på att de 2 timmarna var på tok för sega. Trots ovannämnda höjdpunkter kändes det plastigt, oinspirerat och dessvärre intetsägande långa stunder. För att skapa magi krävs det någon form musikalisk själ, något som saknades helt. Att ge sig ut på stor turné efter den halsoperation Paul Stanley utfört är också nonchalantarrogant, även om Gene sjöng de flesta låtar så fick Paul kraxa fram några låtar. Money talks och i Kiss fall är det väl ett uttalande som genomsyrar gruppens huvudagenda, inte fansen.

Att möta John Blund med grannar som har en arsenal med högtalare staplades på varandra var inte det lättaste. När solen strålar fått huvudfäste på tältduken runt klockan 05.00 var det hetare än i helvetet, två adekvata källor till 3-4 timmars sömn per natt.

Dag 2 – Fredag

Jag gick ambivalent upp runt 07.30. Å ena sidan var jag groteskt medvetslöstrött, å andra sidan blev bastuvärmen i tältet till sist ohållbar. Efter en hygienprocessrutinen med snabbdusch, rakning, tandborstning blev det en rykande kopp kaffe och tidningsläsande invid campingbutiken. Därefter begav jag mig tillbaka till partytältet för att umgås med gänget. Det var ruskigt trevligt att snacka och raljera över gårdagens och kommande  gigupplevelser. Vi hade en toppenhögtalare som kopplades till våra mobiler och Spotify l. Då de flesta i sällskapet hade progressiv hårdrock som främsta genre var det den musiken som gällde.

Klockan 12.00 inledde några av mina husgudar sin spelning tillika avskedsturné. Jag har alltid föredragit Treat framför antagonisterna Europe. Med helgjutna plattor som ”Scratch and bite” (1985), ”The Pleasure principle” (1986), ”Dreamhunter” (1987) och ”Organized crime” (1989) samt comebackalbumet ”Coup de grace” (2010) är de i mitt tycke Sveriges bästa melodiska hårdrockband. Med sista plattan visade Treat konkret att så var fallet; nu lägger de av för gott, när de är på topp. Ett smart drag om bandet känner så, ett exempel flertalet av dagens band borde följa. 25 grader och klarblå himmel med en cider i högsta hugg bevittnade jag en öppnandet av en låtskatt. ”Strike without a warning” inledde förförelseprocessen; ”Paper tiger”, ”Skies of magnolia”, ”Get you on the run”, ”Conspiracy”, ”War is over”, ”World of promises” och ”Roar” förstärkte den. Enda riktiga nackdelen var faktiskt sångaren Robert Ernlund. Han tycks vara en hyvens kille på scen som utanför, och sjunger helt okey. Dessvärre balanserar han på ”låter-det-bra-eller-inte-strecket” utifrån ett accentperspektiv. Att han inte heller är den mest karismatiske personen på scen gör inte saken bättre. Den kontrasten blir groteskt tydlig när de släpper i Mats Levén (Swedish erotica,  Krux, At vance, Yngwie Malmsteen, Dogface, Therion och Treat (1992) i leken som gästsångare. Kanske anledningen till att Treat aldrig riktigt det blev  det världsband som Europe blev. I vilket fall som helst var detta en guldspelning fylld med äkta glädje som smittade av sig som fågelinfluensan på den hänförda publiken. Treat är och den bästa hybriden mellan melodisk hårdrock och AOR, och kommer att bli saknade. Jag stod för övrigt 1 meter i från Nanne Grönwall som tycktes gå i samma tankar.

Jag och Garrido valde bort Hardline för att sätta oss tillrätta i partytältet med några kalla öl. I backspegeln måhända ett misstag då alla var rörande överens om att de gjorde en kanonspelning med sångaren Johnny Gioeli i högform. Samtidigt är det svårt att samla alla intryck vid för många konserter på raken. Det var nog ändå inte helt fel att ta en paus. Vi traskade tillbaka till festivalområdet en timme senare för att spana in ytterligare en av mina husgudar. Gitarristen Gus G (Kostas Karamitroudis) är numera världsberömd som Zakk Wyldes ersättare hos Ozzy Osbourne. Det är inget som berör mig då jag långt innan dess tagit bandet till mitt hjärta via albumet ”Allagience” (2006) tillika första albumet med underbara Apollo Papathanasio på sång. Efterföljande album ”The Premonition” (2008) befäste och expanderade mitt intresse för bandet, sedan följde ”Days of defiance” (2010) och senaste ”Few against many” (2012). Detta grekiska band med halvsvensken Gus G (Dream evil, Arch Enemy) på gitarr är ett gäng virtuoser och sanna fullblodsproffs. Precis som Survivor lades fokuset på deras tyngre tongångar och de mest melodiska fick ligga i träda – tyvärr. De körde i alla fall Flashdance covern ”Maniac”, ”Angels forgive me” och ”Head up high”.

15 minuter senare stod jag 70 meter ifrån några andra riktigt stora favoriter nämligen ASIA. De och Survivor var orsakerna till att det blev något Sweden Rock Festival i år. Deras signifikanta pomp-AOR med främst ”Asia” (1982, ”Alpha” (1983) samt ”Astra” (1985) är bombastiska mästerverk som aldrig blir tidlösa. 2012 års ”XXX” är deras tredje album sedan orginal-uppsättnings-comebacken 2006. Den är bra, men eftersom distade gitarrer helt saknas kan jag inte titulera det AOR utan snarare pop, vilket är lite synd. Gruppen inledde med majestätiska ”Only time will tell”, tätt följd av ”Don´t cry” , ”Wildest dream” och ”Face on the bridge” en svårslagen öppning som satte ribban högt för andra band på festivalen. Därefter blev det segare en period för att väckas till live med klassiker som ”Time Again”, ”Go” ”Soul survivor och självklart avslutningen med megahiten ”Heat of the moment”. Valet av bra låtar var det absolut bästa med denna spelning och musikernas kompetens, därutöver var det inte mycket de bjöd publiken på. Sångaren Geoffrey Downs var profillös precis som resten av bandet. Om någon hade råkat snubblat till så hade det varit spelningens största drama. Som sagt tighta, propra britter men också djävulskt slätstrukna på scenen, snäppet värre än Survivor, något som inte kan kategoriseras som komplimang.

Jag kastade mig direkt in i hetluften till ytterligare ett favoritband Axxis: Bandet släppte sin första platta så tidigt som 1989, men har aldrig tillhört några av mina favoriter. Det var inte förrän ”Time machine” från 2004 som mitt intresse började väckas. De efterföljande plattorna är de som gjort mig till fullfjättrad fan av bandet: ”Paradise in flame” (2006), ”Doom of destiny” (2008) och ”Utopia” (2009). Axxis fick en timme på sig att övertyga mig att de var bra live. De infriade förväntningarna till viss del. Sångaren Bernhard Weiß kan väl beskrivas som en Udo utan armébyxor fast med mössa och tyska tydliga accentfläckar. Han ränner omkring på scenen som ett minitroll med energi för fyra män. Bandets energi blev ännu kraftigare kontrast än den mellan Survivor och Rick Springfield. Då medlemmarna i ASIA knappt rörde på sig så blev denna tyska cirkus en skaplig motsats till stenstoderna. Tysk humor är ingen exportvara men Edguys Tobias Sammett och Bernhard Weiß är två undantag. Tyvärr behöver inte det inte vara likvärdigt med kvalitet. Den humoristiska ådra som genomsyrade denna spelning ledde till att man tog upp en 10-årig grabb (Mattias) på scen för att först spela tamburin och sedan trummor. Plojnummret upptog 1/4 av deras timme, något som dels drog ner helhetsintrycket, dels besparade bandet från att framföra ytterligare topplåtar från deras 3 senaste plattor. När väl det dysfunktionella publikfrieriet var över så var det kvalitativt, ösigt och underhållande i sann Pretty Maids anda.

Efter ett maraton i att stå så var partytält sittningen en befrielse. De flesta i sällskapet var också UFO fans, ett band som gått oupptäckt genom min hårdrockradar. Hela gänget äntrade slänten framför scenen där UFO framförde ett ytterst tight och välspelat set med låtar ur deras digra albumlista. Jag blev inte frälst nu heller utan får nöja mig med att ha sett bra musiker som behärskade sin instrument till fullo. Jag pendlade parallellt mellan UFO och  göteborgska Amaranthe. Deras sound kan beskrivas som en förening av power metal och melodisk death metal, kryddad med moderna ljudeffekter, klatschiga pop melodier och inte minst tredubbel leadsång med manligt och kvinnligt, ljust och mörkt i en salig blandning. Schlagerhårdrocken borde ligga mig varmt om hjärtat, men det blir på något sätt för polerat och konstlat för sitt eget bästa. Ur mitt perspektiv som inte är förtjust i growl så målar bandet in sig i ett hörn när de tillåter gravskändarrösten att framträda i varje låt, något nödvändigt ont, något som gör mer skada än nytta. Elize Ryd är dock lika duktig på att sjunga som hon är fräsch och gjuter hopp i projektet. Deras bästa låt är ”Hunger” ifrån första plattan som kom ut 2011 tillika den låt som avslutade deras set.

Hypocrisy, At the gates och Naglfar var absolut not my cup of the. Europe har jag sett 3 gånger och Crazy Lixx ska jag se på Skogsröjet. Det lämnade ett tomrum som jag ensam fyllde med att följa Sveriges VM-kval äventyr. Då ingen sände Österrike vs Sverige på området fick jag istället ta bussen till Sölvesborg klockan 20.30 för att hinna att se matchen. Det fanns ett ställe i stan som visade matchen nämligen pizzerian Black & White. Ett originellt ställe så till vida att de inte serverade pizza på helgen. Det blev istället kycklingfilé med klyftpotatis, bearnaisesås och en kall öl som ackompanjerade mig genom första halvlek. Dessvärre en dyster sådan då Sverige var i underläge med 2-0, trots 90 % övertag första kvarten. Gör man inget mål på de chanser som erbjuds vinner man sällan några matcher. Elmander snyggade till siffrorna med ett mål i 88 minuten, men Österrike var värda att vinna detta batalj. Aningen moloken inväntade jag bussen som skulle till mig tillbaka till Norje. Den intensiva dagen och kvällen med kroniskt solsken hade satt sina spår. Jag hade chansen att se Europe 23.30, men valde istället tältet.

Dag 3 Lördag

Det blev runt 5 timmar sömn, ett rekord för mig. Processen med att gå upp 07.30, fixa hygien vid campingen, läsa tidningen och dricka en balja kaffe fortskred. På vägen till vår tältplats mötte jag oväntat Magnus Uggla. Jag socialiserade mig med de andra tills vi i samlad trupp drog ner för att se nya spännande band. Förmiddagen gick i Norges tecken med gruppen Sagh. De spelade låtar från deras tre album med de fantasifulla titlarna ”Sahg 1” (2006), ”Sahg II” (2008) och ”Sahg III” (2010). De dynamiska norrbaggarna levererade en minst sagt varierad gryta kryddad med såväl thrash och heavy metal. Nästa akt 100 meter därifrån härstammade från samma land. Leprous har tokhyllats med albumen ”Tall poppy syndrome” 2009 och uppföljaren ”Bilateral” (2011) och senaste ”Coal”. Norska progressiv metal mår bra för tillfället med storheter som Pagans mind och Cirkus maximus  i spetsen. Det är bara en tidsfråga innan  dessa ultramusikaliska unga gutter snart befinner sig i samma liga. Gillar man komplexa och experimentella arrangemang som Dream Theater, Opeth, Pain of Salvation eller Coheed & Cambria så lär man dyrka detta. Själv upplever jag avsaknaden av adekvata chorus som en helhetsdränerare samtidigt som jag aldrig varit ett fan av för mycket growl i låtarna. Sångaren Tor Oddmund Suhrke klädd i kostym tillhörde skaran av tonsäkra killar på festivalen. Deras energiska framträdande  med ett varierat riffande var ändå mycket sevärt, men som sagt less is more.

Medvetslöstrött utan direkta bandmål i sikte begav jag mig till tältet för att vila 1½ timme. Det visade sig vara medicinen som fick mig att hålla mig vaken ända till the bitter end runt klockan 02.30. Svenska Civil War stod näst på tur att synas i sömmarna. I och med att deras debutplatta kom ut i sin helhet med senaste numret av Sweden Rock Magazine 3 dagar innan deras premiärspelning så var det smockat framför scenen. Nils Patrik Johansson är bandets frontfigur densamma gör likadant i Astral Doors, Lions Share och Wuthering Heights. Hans röst är ikonisk men ibland också aningen parodisk på grund av att hans lust att låta som Ronnie James Dio. Jag har allt som oftast lite svårt för hans röst, och har bara fastnat för den i Lions Share två geniala hårdrockplattor. Resten av bandet är ex Sabaton medlemmar som vill reproducera sitt forna bands lyrikkoncept rakt av: ”Om Sabaton lyckas world wide så kan väl vi”. Att återskapa ett genuint krigstema tror jag blir svårt, men har ½ miljarder band i 40 års tid lyckats sjunga om drakar så varför inte.  Kompetens, energi men också ganska likartad dubbeltramp-låtformula som inte stack ut förutom sista låten. De övertygande inte mig, men som sagt måste lyssna på plattan innan den fällande domen utdöms.

Nästa anhalt blev de forna husgudarna Accept som i och med deras två senaste alster: Blood of the nations (2010) och Stalingrad (2012) upphöjts till skyarna. På de plattorna presenterades troligtvis ett utav hårdrockens bästa sångrockader. Att ersätta en hårdrocksikon likt Udo  Dirkschneider är en bedrift i sig på grund av dennes scenpersonligheten, men ännu mera utifrån hans karakteristiska röst. Mark Tornillo före detta T.T. Quick var den som stod för lyckokastet. 13 studioplattor sedan 1979 är imponerande, precis som deras oändliga återföreningsansatser. Trots att jag dyrkar Udos grodengelska så föredrar jag ändå Tornillos accentfria versioner. Även på scenen får han bättre betyg av mig än den armébyxeprydde tysken. Precis som Rick Springfield varvas nya hits med gamla; dåtid och nutid möts för att förhoppningsvis förgylla framtiden med nya tunga albumsläpp. Raka rör, inga krusiduller är väl en benämning som passar väl in. Inte en temposänkande ballad i sikte utan publiken matades med adrenalinstinna metalörhängen som ”Fast as a shark”, ”Metal Heart”, ”Balls to the wall”, ”I´m a breaker” och ”Restless and wild”. En eloge till gruppen att de skippade ofta menlösa gitarr-och trumsolon samt allsångshybris, trots att deras låtar är som gjorda för det ändamålet. Tight, energiskt och mycket underhållande show från dessa tyska heavy metal legender.

Mina nyvunna festivalvänner tillhörde den stora massan som kommit för att se Rush. Jag själv har knappt inga referenser till bandet, och kan inte nämna en enda låt de gjort. Så när rush inledde sitt 2½ timmars maratonpass kände jag mig ganska musikaliskt vilsen. Till och med jag kunde se och höra att gruppen bestod av ett knippe oerhört skickliga musiker som definitivt inte var några föredettingar. Trots att jag ansträngde mig maximalt för att skönja någon form av hitkänsla tycktes det vara omöjligt. Periodvisa fragment kolliderade med gilla-radarn, men sammantaget blev denna musikaliska mur intetsägande. Min största behållning var det visuella. Gruppen hade skapat långa kortfilmssjok som harmoniserade med låttexterna. Det var nog bland det snyggaste jag sett på någon scen förut. Jag ville se mera av den handlingen än själva musiken. Ljudet var också fantastiskt bra, så jag antar att de som älskade Rush förut dyrkar dem efter denna megakonsert.

Sweden Rock Festival sista akt blev Tobias Sammets Avantasia. De inledde sin konsert 30 minuter efter Rush avslutat sin, det vill säga mellan klockan 24.00-02.00. Allt stående och gående hade tärt på ryggen och det blev en kamp mellan ryggproblem och att hålla gruset från ögonen. Jag var snuskigt trött, men vaknade successivt ur min dvala ju längre Avantasia spelade. Projektet beskrivs som en metalopera” för att det finns en underliggande handling och varje sångare som deltar har en roll i denna handling. Dock är det inte en opera enligt den klassiska definitionen, utan snarare en samling av delar av en handling som återfinns i sin helhet i respektive skivas konvolut. Gruppen har släppt 6 studioalbum sedan 2001, varav den senaste The mystery of time släpptes i år. Tobias Sammet huvudband Edguy lever sitt liv parallellt med Avantasia något som jag upplever som förödande för båda banden då låtkvaliteten sjunkit anmärkningsvärd i båda banden på de senaste plattorna.

I denna upplaga gästspelade Bob Catley från Magnum, Michael Kiske från bland annat Helleween, Place Vendome, Unisonic och Ronnie Atkins från Pretty Maids samt Eric Martin från Mr Big. Alla skötte sig med bravur, det var väl bara Bob Catley som kändes aningen malplacerad såväl visuellt som sångtekniskt. De två timmarna vars syfte förutom att underhålla var inriktad på att blidka publiken med hits helt enkelt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera för det konceptet. Utifrån vad jag sett och hört hitintills föll alla bitarna på plats på scenen: humorn, variationen, ljudet, genuin glädje, instrument kompetens. Publikfrieriet var skådespel för både ögonen som öronen och det starka låtmaterialet var en källa till eufori helt enkelt. Tobias Sammett har en tendens via sin klämkäcka tyska humor gå över gränsen för vad som är roligt i Edguy, men under denna show balanserade han på rätt sida av patetisk-linjen. Mitt AOR-hjärta bultade allt som oftast i takt i de dubbeltrampande låtarna, vilka inte sällan innehöll klockrena AOR chorus som exempelvis sköna ”Lost in space”. Med ett stort leende på läpparna lämnade jag för sista gången detta år festivalområdet för att bege mig till sovplatsen

Dag 4  – Söndag

Leendet var som bortspolat när solen 3 timmar senare återigen gjorde sig påmind. Några i gänget hade dragit redan vid fem på morgonen, vi andra gick upp vid sju för att hjälpas åt med packningsbestyret. Klockan 08.45 passerade vi Sweden Rock grindarna. Garrido, jag och Johnny stannade till i Jönköping för några saftiga burgare på McDonalds, runt klockan 13.30 var vi hemma. Det tog några dygn att landa efter matorgier, en platta öl, 3-4 timmars sömn och musikaliska upplevelser. Det fanns ett spektrum av intryck att sortera efter festivalen så att säga.

Min topp-5-gig Sweden Rock Festival 2013

1. Avantasia
2. Rick Springfield
3. Treat
4. Accept
5. Asia
6. Firewind

Vad missade jag

Eftersom jag valde bort onsdagen så missade jag automatiskt det underbara brittiska proggmetal/aor bandet Threshold. I trötthetens tecken valdes också Europe bort trots 30-års-jubileumsspelning. Sett ur backspegeln borde man också sett Hardline live. Förutom dessa band kände jag mig väldigt nöjd med vad jag såg och inte såg. Som vanligt var det en välorganiserad festival utan tillstymmelse till bråk. Att organiserade campingligor huserade på festivalen var dock ett aber, men de är nästan lika svåra att bli av med som mördarsniglar. 2009 sa jag att det var min allra sista gång, men man ska aldrig säga aldrig eftersom jag fyra år senare besökte Sweden Rock Festival. Dock blir såväl vädret, sällskapet och festivalbanden svåra att toppa, så i skrivande stund lutar det åt att detta verkligen var mitt sista besök.

Continue Reading »

En teknikepok gick i graven

Efter 5 års sparande var det äntligen dags att skörda frukterna av budgetprocessen. På menyn stod ett bra hemmabiosystem och en 55-tums Smart-tv samt en stor hårddisk. Då min trotjänare Pansonic-stereon efter 25 år påpassligt la av så öppnade sig möjligheter att integrera ljudmaskinen med hemmabiosystemet. Att den gigantiska subwoofern som tog upp 2/7 delar av rummet, två högtalare och högtalarställningar samt 300 meter kabel försvann, var bara det en 0ytterst förlösande bonus. Synergieffekterna utav en ljudkälla istället för två blev också ett större rum som lättare kunde anpassas till inhysa 4 stativhögtalare på rätt ställen.  Att vi kunde docka Iphonen dit och lösgöra Spotify i samma källa var heller ingen nackdel. Det var först nu som jag kunde synka det visuella och Hd-bild med mitt brinnande cineastintresse, inte en dag för tidigt. Förut så såg jag på film på 32 tum, nu får jag uppleva film istället, med sanslöst bra bild och ljud på en 55 tums skärm.

Urban ”Dansband” Svensson var mannen som hjälpte mig med att installera de olika komponenterna. Jocke ”Spurs” Andersson var den som kopplade in allt till nätverken och fixade dylika inställningar. Jag bjöd honom på maffig pizza med 2 iskalla öl i kombination med filmen ”Stone” det vill säga fick det angenäma uppdraget att inviga vårt nyinredda vardags-nöjes-palats. Brorsan blev också special invited; filmen vi såg var The Avengers i 3D. Familjens premiärfilm blev mäktiga Avatar som också var i 3D, en mäktig upplevelse, till och med snäppet bättre än på bio utifrån ett 3D perspektiv. Urban och hans fru Annica fick sin välförtjänta belöningen via en två rätters middag någon månad senare.

En resa gick i graven en ny tog form – Prag 2014

Jag, Magnus Ström, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen var djävulskt nöjda och belåtna med de 4 dagar som vi hade i Nice. Det öppnade dörrarna på vid gavel för en ny resa nästa vårkant. I dagsläget lutar det åt Prag. men som sagt det är inget som är ristat i sten. En sak är säker, och det är att börja spara till 2014 års nöjes-löpar-resa. Dessförinnan ska Stadsloppet, Bråviksloppet och Lidinglöoppet avverkas.

Min fru Marie -  25 år i kommunens tjänst

I Norrköping belönas det förfarandet med mottaga en gåva under minst sagt högtidliga former. Varje år beslutar kommunstyrelsen att dela ut S:t Olofsmedaljen till personal inom Norrköpings kommun som varit anställda 25 år. Utmärkelserna delades detta år ut i Louis de Geer Konsert och Kongress. Min fru valde klockan framför medaljen. Tre rätters middagen var lika delikat som trevlig. Chiliskyn till den gräddiga potatisgratängen fick högsta betyg av såväl mig som min fru. Alkoholtillförseln var det inget att klaga på; vin efter utdelningen, innan, under och till maten samt whisky eller cognac efter maten. Kvällen avslutades med superb musikunderhållning med dans, efter någon halvtimme senare pep jag och Marie hem, trötta som få.

Årets Honoris Causa-medaljer gick till Ann-Charlotte Hertz och Anders Lindström. Ann-Charlotte Hertz är en av de personer som genom sitt kunnande och brinnande engagemang för Norrköpings stadsbild och historia har sett till att Industrilandskapet är vad det är i dag – en omtyckt, publik och vacker del av Norrköping som dessutom visar på vårt historiska arv, sa Lars Stjernkvist (S), kommunstyrelsens ordförande. Anders Lindström är ett lysande exempel på en person som genom sitt personliga engagemang har gjort en betydande skillnad för många Norrköpingsbor som annars hade riskerat sina jobb, sa samme Stjernkvist.

Parmiddag med Ubbe och Annica

Några av mina äldsta och bästa vänner är Urban Svensson. Våra vägar korsades i och med att jag bytte fotbollslag från stadslaget Ektorp FF till landsortslaget Vikbo IK. Att gå in i klinch med Urban är som att möta en trimmad ostyrbar skördetröska, tuff men renhårig. Epitetet världens mest upptagna människor når de inte upp till, men det är onekligen komplicerat att planera något utan att boka med paret minst ett år i förväg. Jag lyckades dock dyrka upp den processen, och från klockan 18.00 till 22.00 umgicks vi fyra samt Hanna & Frida en ljummen fredagskväll i slutet av maj. Det var snuskigt trevligt, och maten som för kvällen bestod av en aprikoskycklinggryta med nudlar förgyllde tillfället ytterligare. Jag agerade huvudrättskock, Marie för efterrätten, vilken bestod av en krämig rabarberpaj med tjockvispad grädde. Till detta serverades öl, vin och citronvatten; eftersom Urban körde blev det öl kvar till mig på lördagen – perfekt. Att första inledande timmens konversation bestod av kattsnack må vara lite udda, men när ett bord av kattälskare sitter vid samma bord är det nästan oundvikligt.

Lokusloppisen mitt inne i centrum

Gratisloppisen som traditionsenligt funnits över 10 år blev det ställe där barnens gamla leksaker fick nya ägare. Sådant som de förut kunde mörda för, har numera fört en tynande tillvaro i garderober och källare. I och med att det är gratis så går hela förtjänsten till deras kassor. En annan positiv aspekt förutom att loppisens central läge lockar folk som vanligtvis inte besöker loppisar, är att de köper saker utan att pruta ihjäl sig. Våra kära grannar The Skarins var också där. Vi valde att medverka i bagageloppisen, vilket innebar att vi skulle packa upp vara saker innan klockan 09.00 samt att ha förbokat platsen. Hannas och Fridas vinst blev ynka 248 kr, men pengarna var långt ifrån det viktigaste. Att socialisera sig med kända som okända människor i ett nästintill optimalt väder var en trevlig upplevelse. Jag smög mig dock undan någon timme till närliggande Nya Strömsparken för att njuta av folkvimlet, solen och Norrköpingstidningen. Att Jehovas dök upp aningen olägligt kunde inte ens det förta denna livskvalitetsegentid. Jag kan återigen konstatera att de öppna ytorna i den nyinvigda parken inte bara attraherat mig, utan massor med människor i alla åldrar som satt, låg eller passerade Strömsparken

LokusLoppis kriterier

•  Bord medtages.
•  Från 07.00 kan uppackning påbörjas.
•  Kl 08.00 ska alla bilar vara borta från området.
•  Parkering på Kvarngatan eller P-husen i City enligt vanlig taxa.
•  Kl 14.00 är loppisen slut och då ska gatan vara ren från skräp.
•  Bröd, frukt, grönsaker och dylikt säljs på separat plats. EJ bland loppisprylarna.
•  Levande djur får inte säljas.

Kattskrällarna

1500 fattigare, men mindre jamiga katter blev resultatet efter att ha kastrerat de 9 månaders gamla katterna hos en veterinär i Åby. Dexter och Tussen har annars vuxit in i det Widholmska vardagslivet på ett bra sätt. Den kritvite Tussen är betydligt försiktigare, medan den brunvitfläckiga brorsan Dexter är den som håller låda. Tussen vilar mycket mer än Dexter, som i sin tur är groteskt glupsk och påminner mer om mig själv än om en katt, Tussen är precis tvärtemot.

Häromveckan tog jag och Marie ut dem för första gången i kattburen. Vi bilade iväg till Aborreberg där vi släppte ut dem med ett tillhörande varsitt koppel. Delvis chockade, delvis nyfikna kröp de ur buren för att 15 minuter senare jaga varenda fjäril i deras närhet. Jag och frugan kopplade av på en filt, åt glass och njöt av de vackra och avkopplande omgivningarna.

Hanna & Frida

Hanna har bestämt sig för att gå en tredje termin på Norrköpings danscenter med sina två bästa vänner Tilde och Lina. Frida däremot har fått nog av dansandet och avstår höstprogrammet. Hanna-Tilde-Lina konstellationen medverkade också på dansskolans festliga 1½ timmes avslutning på Stadium Arena. De båda liven har också fått dela på en ny laptop, som tycks varit betydligt intressantare innan köpet än efter.

Grabbhalvan och Squashstegens division 3

Efter att ha avverkat Nice halvmaraton den 21 april så hämmades jag därefter av motivationsproblem, då det uppfyllda målets tomrum nästan blev besvärligt. När halvmaratonet låg bakom mig så hägrade det betydligt kortare Grabbhalvan, ett lopp som gick av stapeln den 23 maj invid Stadium Arena. Ett helvetisk olägligt skyfall störde motivationen, men jag och Jocke Andersson bilade ändå till den så kallade folkfesten. Förutom dessa vätskemoln var det också obehagligt kyligt, runt 9 grader bara. I och med att jag var eskimåiskt klädd blev detta aldrig något problem, men humöret sänktes några snäpp. Jag och Jocke klockades för samma tid, trots att han var före mig i mål: 21.44. En tid som jag efter omständigheterna var mer än nöjd med. Första passet efter detta korta tävlingspass blev 15 blytunga km med Jocke ”Spurs” Andersson  i Vrinneviskogen.

I och med vårens ankomst till våra breddgrader så reducerades även mitt squashspelande. Jag lyckades återigen klamra mig fast i division 3 trots halvtaskigt spel. Inför sommaren då Squashcenter förlängt fristen att spela av sina 4 matcher till 2½ månader så slutade jag snöpligt sist i gruppen vilket i praktiken innebar division 4 spel. Saved by the bell på grund av att William Lange drog sig ur seriespelet, något som genererade i division tre lir även under den långa sommarperioden. Plåster på såret var vinsterna mot antagonisten Magnus Hjortberger som förde upp mig till 68 vinster mot hans 67 vinster sedan statistikbokföringen från 20o9.

 

 

Continue Reading »