Subscribe to RSS Feed

Archive for september, 2022

 Treat: The Pleasure Principle, Coup The Grace och Tunguska

Ibland är något så överdjävligt bra, att det känns onödigt att uppfinna hjulet igen. Så är fallet med min hyllning/recension av Treats senaste alster, Endgame. Jag implementerar typ det mesta av den texten i denna, utifrån just den devisen.

Därutöver spär jag ut textharangerna med ännu mera superlativ och historik över ett band som borde spelat för utsålda arenor runt om i världen, om vi utgår från det rent musikaliska.

Utifrån hur få som egentligen läste textblocket, spelar det ju faktiskt ingen större roll så att säga. De tre album som infogas in mina hyllningar till världens bästa AOR- album kommer just från Treat. Det ena albumet kom ut 1986, de två andra 2010 och 2018. Bara det i sig är ju sig är ju en anomali, dels att skapa något sådant fantastiskt, dels vara herre över båda sidor av 2000-talet.

Stockholmsbandet startade sin bana 1981 under namnet The Boys. By the way en helt sanslöst bra superhjälteserie som går på Amazon Prime. Robert Ernlund, Anders ”Gary” Wikstrom and Leif ”Lillen” Liljegren (KSMB, svenskt ökänt punkband) var de som drog upp riktlinjerna.

Därefter adderades trummisen Mats ”Dalton” Dahlberg samt basisten Tomas Lind. När bandet 1983 fick kontrakt med Mercury records bytte de namn till Treat.

1985 släpptes debutalbumet Sctratch `n bite. Då hade Europe hunnit släppa sitt förstlingsverk (1983) och året senare Wings of tomorrow.  Vilket band som drog det längsta strået är ju liksom ingen hemlighet. Men Treat firade ändå triumfer via singeln ”Too wild”, halvmediokra ”You got me” och därefter balladhiten ”We are one”.

För egen del var det ingen av dem så fick min fulla uppmärksamhet, utan istället klockrena ”Hidin`”, ”Get you on the run” och ”No room for strangers

Bandet omstrukturerades efter ”Too wild”; ut med Tomas Lind, in med Kenneth Sivertsson. Det var ett utmärkt val helt enkelt. Han härstammade från svenska gruppen Factory. De tävlade om publikens gunst med Gyllene Tider, Noice, Snowstorm och Magnum Bonum. Att jag föredrog Magnum Bonum framför de andra bandet kanske inte var så konstigt på grund av min fäbläss för AOR.

Såväl Magnum Bonum som Factory var i mina öron Sveriges första ”AOR-band” som båda sjöng på svenska. Debuten släpptes 1979, uppföljaren året efter, sedan tog sagan slut. Deras största hit hette ”Efter plugget” en AOR-classic, som sagt på svenska. Jag gillade även ”Så är livet”, ”Vi sticker – här blir inga barn gjorda”, ”Lagt kort ligger”, ”Mörkrädd” och ”Kuddsnack”.

Mina tvångstankar styr mig återigen till att avvika helt från Treat-kopplingar. Jag bara säger det, så grymt underskattad Magnum Bonum är. Light-AOR med låtar som ”Hög hatt”, ”Loverboy”, ”Rädd att leva”, ”Skateboard”, ”Spelar ingen roll”,  ”Radio love”, ”Marie”, ”Reggae är hans liv”, ”Vi vill ha mer”, ”Gigolo” sist men inte minst lite pomp-AOR med ”Digital panik”.

Tillbaka till Treat, efter att de släppt sitt album lämnade även Mats ”Dalton” Dahlberg skutan. Den mannen bildade sitt egna band som han lite drygt kallade Dalton. Deras debutalbum The race is on (1987) innehöll en låt skriven av inga mindre än Desmond Child, Jon Bon Jovi och Richie Sambora, ”You´re not my lover”, vilken de fick en hit med.

Dock var det ”Caroline” som jag rankar som bland de bästa låtar som skrivits i den svenska melodiska AOR/melodiska fållan. Även ”No reason”, ”Losing my mind”, ”We´re into rock”, ”I think about you” och ”I´m on the run”. Detta är ett av de bästa svenska aor-album som gjorts. Uppföljaren Love injection hade sina stunder, men var långt ifrån lika kvalitetsmässigt som debuten. Sladdisen Pit stop var lika dålig som omslaget var fult.

1986 var det så dags för Treat att släppa ett av deras Magnum opus, The pleasure principle. Jag hade ynnesten att se dem i Norrköping under det året. Signifikativt för min kära arbetarstad var viljan att ha hit hårdrockband, men när det väl kommer till kritan, så dyker de inte upp. Förbandet var tyska Craaft som precis släppt ett helt underbart debutalbum. För mig var det en konsertupplevelse av rang, trots avsaknad av ett adekvat publikhav.

Holy moly, vad kan man säga om Treats andra album som inte stipulerats tidigare? Det var en orgie av hybriden AOR och skandinavisk melodiös hårdrock. Albumet var så diaboliskt varierat att det liksom blev genant. Inledande ”Rev it up” var en rocker som inbjöd till allsång och testosteronutsöndringar. Halvballaden ”Waiting game” avlöste riffandet på ett ytterst smakfullt sätt, satan så snyggt.

Efterföljande ”Lovestroke” var även den en rocker, men en av de som jag gillade minst. Back to the AOR-roots via ”Eyes on fire”. Pärlan osade kvalitet lång väg. Därefter kom albumets första ballad, ”Take my hand”. Helt klart lite över medel, men inget jordskred precis.

Nästa låt var beyond jordskred, nämligen av av vulkanisk art. ”Fallen angel” hade allt det där som man vill blev serverad som AOR-hen. Refrängen var svåråtkomligt bra. De tre nästkommande låtarna  ”Caught in the line of fire”, ”Strike without a warning” och ”Ride me high” var som ett bärnstenspärlband av utomjordisk kvalitet.

Jag titulerar dessa komma-efter-varandra låtar som det starkaste som uppbringats på ett album någonsin. Avslutande ”Steal your heart away”, var dock dess raka motsats. Men i vilket fall som helst, vilket sjusärdeles album. Hade inte Europe släppt sin The final countdown så vet man inte hur långt denna koloss tagit bandet till.

Treat smidde ändå medans järnet var glödhett, dock inte Europe glödhett. Trummisen Leif Sundin (Six feet under) avlöstes av Jamie Borger, en kille som fortfarande bankar på slagverken.  Dreamhunter var sprängfylld med melodiöst hårdrockgodis. Hitsen flockades likt tranorna på Hornborgasjön.

Inledande ”Sole survivor” var magisk, precis som ”Take me on your wings” och ”Dancing on the edge”. Därefter höjdes temperaturen till utterly världsklass via ”Outlaw” och ”World of promises”. Resten är bara riktigt bra, men vilket album, ändå är det bara deras fjärde eller femte album. Ja, jag vet att jag är tjatig, men deras hög lägstanivån var och är svårslagen.

1989 så gav grabbarna ut Organized crime, ett album som präglades av massor av medlemsbyten, både till vänster och höger. Detta hindrade inte bandet från att yngla av sig stekheta nya hits. Plattan var jämnbra, men de låtar som var chockerande meritokratiska var; ”Conspiracy”, ”Mr Heartache”,  ”Gimme one more night”, ”Home is where your heart is” och ”Hunger”.

Tyvärr sålde inte plattan något vidare vilket fick den fulla bägaren att rinna över för Mr Anders Wikström som istället sällade sig till Mental hippie blood. Grungen hade sett sitt ljus, och det var samma ljus som Anders såg, tyvärr. Som sagt, 1992 kom det ut en Treat platta med Mats Levén på sång, men den räknar jag inte in som en adekvat Treat alster.

Mats däremot är en sångare av rang. Han nästlade in sig  bland storheter som Yngwie Malmsteen, At Vance, Candlemass, Therion, Revertigo (Frontiersprojekt med Anders Wikström/Mats Levén ) och Swedish Erotica, för att nämna några. Bandet upphörde därefter att existera. De uteblivna framgångarna och grungens och hiphopens självskadebeteende var tre stora pusselbitar som var upphovet till uppbrottet.

När det kommer till såväl Treat som Pretty Maids existerar det i mitt fall kognitiva falluckor av subtil partiskhet. En gemensam nämnare för de två ovannämnda band är att de återfunnits bland mina topp-5 band sedan de inledde sina karriärer under det tidiga 80-talet.

De har kvalitetsmässigt också följts åt: med varierade låtar, kontrasterande mjukt med tufft, asketisk hög lägsta nivå, extraordinära arrangemang, oväntade sticks och pophymns-refränger är musikverktyg de delar med varandra.

Tre andra gemensamma nämnare är ett båda banden haft rejäla uppehåll, att de återfinns på Frontiers records, samt att de hitintills levererat 3 kanonplattor i rad, något bara Accept lyckats med, innan deras svit bröts via The rise of chaos (2017)

Precis som Ronnie Atkins och Ken Hammer i Pretty Maids är det två medlemmar som varit med sedan starten 1981. Robban Ernlund, en av originalpusselbitarna har en mycket distinkt och ren röst, som numera låter bättre än den någonsin gjort.

Periodvis blir jag aningen tveksam i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen, Jimi Jamison, Lou Gram eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan)Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Den  andra originalpusselbiten är Anders “Gary” Wikström. Denna relativt underskattade låtskrivarguru har en sinnessjukt hög lägsta nivå så att det mesta förbleknar i jämförelse. Hans magiska kompositioner har precis som i Björn & Bennys fall några extra musikaliska dimensioner inbyggda.

Anders har med sin vapendragare Fredrik Thomander bland annat skrivit  låtar till Kim Wilde, Scorpions, Electric Boys, Melody Club, Revertigo, Agnes, In Flames, Delain, Darin och Backyard Babies.

När Gotthard var som allra bäst var han delaktig i processen att yngla fram några av deras starkaste alster som de uppbringat: “Lift U up”, “All we are”,  “Shangri-La”, “The Oscar goes to” och “Dominoe effect“.

Vissa band och artister kan häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig,  andra inte. Jag rankar honom i samma liga som nämnda Björn & Benny och även Max Martin.

Dessa ikoner är ämnade att hovleverantör skriva musik utifrån geniers perspektiv. Utan att det blir för komplext, typ Frank Zappa, det vill säga den svåraste balansgången av dem alla.

Många band viger sitt liv att skapa musik de vill bli ihågkomna för. De vill också leverera de där låtarna som får publikhavet att reagera med extas. De band som lyckas med enstaka sådana får räkna med att bli kölhalade ifall de drabbas av infallet att inte spela dem live.

I många fall kan det vara en tudelad upplevelse mellan förbannelse och välsignelse. Treat tror jag skulle komma undan med att inte spela exempelvis “Get you on the run” eller “Skies of mongolia” på grund utav att de finns så mycket likvärdigt, något publiken godtar, eftersom kvalitet i kvantitet är ett bete att blidka livepubliken med.

Det finns band som är som självspelande pianon. De som kan släppa ett nytt album bestående av tvättbjörnar som visslar på armeniska, och ändå fylla arenor runt om i världen.

Metallica, Iron Maiden och Gun´s and roses kan väl räknas dit. Majoriteten av fansen vill oftast inte höra något nytt från de vanligtvis halvmediokra senare albumen. Tidsmaskinen bör helst ha stannat mellan 1980-1989.

Den obarmhärtiga publiken vill bara åt nostalgi och högoktaniga doser från det förflutna, något nytt kannibaliserar endast på deras helhetsupplevelse, något nödvändigt ont.

Detta är inget Treat behöver ägna sig en nanosekund åt, snarare det motsatta…vilka låtar från skattkistan ska de plocka är ett betydligt mer komplext arbete.

Mina två döttrar, Hanna 18 respektive Frida 17 år, skyr rockmusik som miljöpartister skyr sunt förnuft. Att större dem i deras Drake-sessioner är som att svära långa haranger i kyrkan.

De är uppfödda med hårdrock i alla dess former, men trots det, haglar raljanta epitet som “gubbrock” och “typisk 80 tals musik… som ingen under 50 år lyssnar på“.

Tyvärr slår de två trollen fingret på spiken, men när jag spelat ett antal av Treats comebacklåtar har Hanna i detta fall avgett den bästa komplimangen utifrån rådande generationsklyfta man kan få tillgång till.

Vad är det där för något“, med en genuin nyfikenhet. När jag oväntat stöter ur mig va eller varför, så blir svaret, “det låter inte gubbigt eller 80-tal, utan som fräsch och ny rockmusik, fast ändå 80-tal!”.

Ett stick i fingret är för mig som att medla mellan Palestina och Israel, en icke önskvärd situation så att säga. Min fobi  har varit ett aber sedan barnsben. Allt som berör penetrering av huden är källor till psykisk ohälsa. I händerna på Anders Wikström och Treat är ett stick dess raka motsats.

Hur definieras ett stick? Versen är själva grunden till hela låten. Bryggan leder versen mot refrängen. Refrängen fungerar som låtens klimax. Sticket ska däremot skapa känslan av att bryta mönstret i låten. Man kan exempelvis ändra harmonik, arrangemang, byta tonart eller på andra sätt hitta en ny karaktär.

Sticket dyker oftast bara upp en gång i låten. Två otroligt goda exempel på detta är i låtarna “Outlaw” och “Nonstop madness“. Anders Wikström har den goda smaken att  kunna variera detta i oändlighet och till med lägga in ett bonusstick i syfte att förgylla något fulländat till något utöver fulländat.

Ett riff är ju egentligen bara en kort melodisnutt, dock agerandes huvudroll i rockmusiken. I odödliga rocklåtar ingår oftast odödliga riff som i “Smoke on the water”  med Deep Purple. Man kan vara en riffnörd, utan för den sakens skull titulera sig riffmästare.

Några av världens mest kända riff ingår i klassiker som “Smells Like Teen Spirit”, “TNT“, “Princess of the night“, “Lay it down” – Ratt och “Walk This Way” – Aerosmith, vilka är exempel på ett outstanding riffande i den högre skolan.

Anders Wikström och Carl Johan Grimmark (Narnia) utgör en duo som sällan uppbådar någon riffuppmärksamhet, likväl är de båda riffmästare. Vi kan ta “Strike witout warning”, “Conspiracy”, “The War is over”, “Skies of mongolia”, “Progenitors” och “Best of eniemies“!

Riffen är genialiska och bidrar till en helhet som är hårdrocktidlös. Kombinerar man riff-och stickmästerier med ett osedvanligt sinne för såväl melodier, bryggor som refränger, så är liksom alla strider redan vunna. Här ligger även herrarna Ronnie Atkins & Ken Hammer i lä.

Den 19 mars 2010 släpptes Treats reunionalbum: Coup de GraceDet var deras första sedan Organized crime (1989), som för övrigt var deras fjärde sedan debuten Scratch and bite (1985). Treats självbetitlade album från 1992 med Mats Levén på sång räknar inte jag in som ett äkta Treatalbum, det bara är så.

Comebackalbumet Coup the grace visade upp upp ett Treat 2.o. Den nya bästa versionen av sig själva gav världen en omnipotent uppvisning i hur hur melodiös hårdrock skulle konstrueras.

Inte nog med det, utan bandet framavlade fyra odödliga metalhits, det vill säga motsatsen till majoriteten av självspelande-piano-band. I Treats fall ledde det till det unika att publiken även välkomnade utomjordiska: “The war is over”, “Papertiger”, “Roar” och  “Skies of mongolia” live utan tillstymmelse till motsägningar, snarare tvärtom. Vad jag vet så är det en golgata i ovanligheter.

Jag skulle dock vilja addera aoriga “We own the night” och “I´m not runnin” från samma album. Vill man ha sådan hög kvalitet så på sin musikalitet så får man botanisera bland Ratt – ”Lay it down”, Stone Fury – ”Break down the Walls”, Tyketto – ”Forever young”,  Danger Danger – ”Under the gun” eller Nightranger - ”Don´t tell me you love me” för att hitta likvärdigheter.

Som om detta inte vore nog så reproducerade de nästan den plattans kvalitetsmässiga kostym via uppföljaren sex år senare: Ghost of Graceland. Även om livepubliken inte riktigt fått lära känna på låtar som “Nonstop madness” och “House of fire” så  var de motsvarigheter till gudasända big six från Coup de grace.

2018 fullbordade de comebacktrippeln med Tunguska. Även den var motsatsen till ett sänke. På den existerade två ut över de vanliga låtar, några som andra band skulle  kapa sina vänsterarmar för, ville det sig riktigt illa kunde penisen inkluderas. Inledande “Progenitors” var en sådan, precis som “Best of enimies“.

Det var inte bara låtar, utan typ nya ”Holy diver”, ”Run to the hills”, ”Highway to hell”, ”Princess of the night” eller ”Fast as a shark”. I mina öron borde även aoriga “Rose of Jerico“, “Man overboard” och “Riptide” nästan infogas till de två ovannämnda.

Därutöver samexisterade ”Creeps”, ”Heartmath city”, ”All bets are off” , ”Build the love” och ”Undefeated”. Den obligatoriska balladen ”Tomorrow never comes” fyllde sin funktion genom att hamna klart över medel.

Vi får inte förglömma det som föranledde det som komma skulle, samlingsalbumet Weapons of choice (2006). Detta var katapulten till att bandet kom till insikt att deras musik fortfarande var uppskattad. Kronjuvelerna samsades med en helt nyskriven aor-rökare nämligen: ” I burn for you“, en låt som definitivt hör hemma bland dessa best-of-the-best juveler.

Jag såg faktiskt deras comebackkonsert på en hårdrockfärja, där bland annat franska Adagio var en av de andra akterna.

Med enkel matte så står vi nu där med 14 utomjordiska låtar från 3 album. Helt schizofrent, då de skulle kunna avverka ett gig bara med dessa essensen-av-melodick-hardrock- comebacklåtar, med andra ord något få band i världen kan stoltsera med.

Det måste ju vara helvetiskt svårt utifrån detta faktum att för Treat välja låtar de ska spela live. Bandet hade ju en låtskatt  redan innan själva reunionen på det fluffiga 80-talet. Det årtiondets motsvarigheter till dessa 13 anthems är:

Hidin“´, “No rooms for strangers”, “”Get you on the run”, Waiting game”, “Fallen angel”, “Caught in the line of fire”, “Strike without a warning”, “Ride me high”, “Sole survivor”, “Outlaw”, “World of promises”, “One way to glory”, “Ready for taking”,  “Conspiracy”, “Mr Heartache”, “Home is where your heart is”,  “Fatal smile” och  “Hunger”; smaka på det: 14 + 19 = 33 magiska alster! 

Inget band förutom Pretty Maids kommer i närheten av denna hitkavalkad armerad med kvalite från både himmel och helvete. Dessa 33 är de utomjordiska alstren, nivån under är också helvetiskt bra, och allt detta på 7 album, 4 från 80-talet,  album från 2000-talet – obegripligt tillika ointagbart.

Frågar du någon något annat stort fan så undrar de nog om man inte är  riktigt klok som avspisar “Rev it up”,  “Party all over”, “Ghost of Graceland”, “Take me on your wings”, “Build the love” eller “Do your own stunts“?

Som sagt, magiska Tunguska kom ut 2018. Det hade hunnit rinna fyra år mellan bäckarna. Var det ens möjligt att uppbringa mer kvalite än vad som redan arkiverats? I vanliga fall skulle mitt svar bli nej, men när det kom till Treat så förvånade mig ingenting, snarare så att jag skulle bli överraskad ifall om de avvek från den sjukt höga lägsta nivå stig de hittills vandrat på.

Producenten Peter Månsson måste också få den credd som han är så väl värd. Produktionen på albumet var så överdjävulskt snygg att man bara storknade. Peter låg även bakom Ghost of graceland samt mixat Coup the Grace tillika dessa albumens tolfte spelare.

Jag upplevde att varenda instrument fick komma till tals i hans Treat-produktioner. De balanserade upp varandra på ett sätt som lät krispigt, luftigt, tungt, mjukt och modernt… på en och samma gång, det utan att processen slog över i överproducerat eller mekaniskt.

Nu var den äntligen här The EndgameTreats fjärde studioalbum sedan återföreningen med Coup the grace 2010. Första låten från dessa melodiösa kulturbärare hette “Freudian ship“. Två saker slår mig, Peter Månsson have done it again, och Robban Ernlunds röst passar Treat som handen i handsken. Ärligt talat, jag vet inte om en flodvåg av superlativ stjälper eller hjälper den som läser detta.

Istället bör lyssnarna höra det som kom ut ur högtalaren som en ren och skär bruksanvisning i hur man som band lyckas reproducera 80-talet…utan att egentligen göra det. Kvalitén var helt enkelt på en annan nivå, och bandet väljer vilken del av den melodiska fåran som de upplever de vill utveckla.

Man vill ju sällan spoila en film, och precis så kände jag för The Endgame, jag vill inte spoila för mycket, utan egentligen bara hylla och låta lyssnarna få möjligheten att hitta sina egna guldkorn.

Dock är det några låtar som bör omnämnas. En av dem är efterföljande “Rabitt hole” som i mina öron lotsade mig tillbaka till anrika The Pleasure Principle. Det osade så mycket Treat om den, att det nästan gjorde ont. Alla Treat-ingredienserna var närvarande, vilket skulle kunna vara källor till ett rent självbedrägeri.

Istället användes beståndsdelarna till att skapa något nytt, men inte för nytt. Treat sällade sig till den där lagomnivån. Ja just det, den som är så förrädisk svår att hitta som band tillika ett uttryck som är Jantelagen personifierad, hatad, men underförstått även älskat.

Antingen blir det för reproducerat, eller blir det “främmande”, vilket i sig skapar ett moment 22 i konservatismens högborg. Via denna musikaliska medling blev liksom gamla som nya fans nöjda, och tro det eller ej, även svårflörtade rockrecensenter.

Vad uppstod om man inledde med AC/DC riff och Gregorianska körer, jo då utkristalliserades “Jesus in Hollywood“. Det är ju det här som är så fräscht och modernt med Treat, de överraskar – alltid. Vem skulle kombinera dessa två element och gjuta det i en AOR-form, jo Anders Wikström.

Ynnesten att just bli överraskad var en värdefull flyktväg från Frontiersstallets oändliga låtskriverimallar. Avstickare som är så schizofrent välbehövliga i genrerna melodiös hårdrock och AOR.

Det var coolt att låna från AC/DC, men var det lika coolt att låna från “Vår julskinka har rymt” av Werner & Werner? I “Wake me when it´s over” motbevisar de rationalismen genom att kombinera svensk 80-tals humor med genialitet. Låten i sig tillhöde en av de där 12 låtarna på The Endgame som var diaboliskt refrängstarka tillika brottarhitsaktiga på en och samma gång.

Den historiska vågskålen hade också synkroniserats, eftersom de släppt 4 plattor dåtid (inte inräknat Treat från 1992), och numera även 4 album nutid.

Det gigantiska konsttrycket ligger i att  Treat prånglat ut 4 studioalbum i följd på denna sidan 2000-talet… utan att dippa. Det är en global milstolpe som få i branschen mäktar med; jag kommer i vilket fall som helst inte på någon annan grupp. Värt att tillägga är att inget album egentligen är den andre lik, utan haft sitt  egna sound och stilmässiga inriktning.

Att jämföra äpplen med päron är ett slitet uttryck. Att jämföra The Endgame med två av 2000-talets bästa melodiska hårdrockalbum: Coup the grace och Tunguska var betydligt knivigare.

Det var ju inte så att Tunguskapolletten trillade ner direkt, något som talar för The Endgame i ett längre perspektiv. Om jag under hot måste välja utifrån nuläge så skuggar The Endgame de två andra.

Denna musikaliska bruksanvisning lägger ribban så högt så att det nästan blir löjeväckande. Det finns ett svenskt ordspråk som lyder : “Allt är inte guld som glimmar“, men på Treats The Endgame,  The pleasure principle, Coup the grace och Tunguska är det precis så, “allt är guld som glimmar“, det vill säga moderna melodiska hårdrockmästerverk!

Men som sagt, även mästerverk går att rangordnas. För mig är det är det på detta viset: The Pleasure priniple,  Tunguska, Coup the grace, Endgame, Dreamhunter och Ghost of Graceland. Att Treat lyckas med konsstycket att få med tre plattor bland min 50 i topp topplista över världens starkaste AOR/melodiösa hårdrockalbum genom tiderna gör dem i min värld unika.

Finns det någon musikgud där uppe så ber jag dem att inte dröja fyra år till, utan snarare släppa ett nytt album 2024. Är det något som jag inte är ett dugg oroad för är att kvaliteten ska skjutas i sank, det liksom ligger i bandets DNA att producera top notch album.

Den som vill läsa de tidigare AOR-krönikorna gör det antingen hos kollegorna på  The Maloik Rock Blog eller min egna Livskvalitetsguiden.

By Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

Continue Reading »
No Comments

Streets  – Crimes in mind  &  Seventh Key – 1:st

Tiden stod liksom stilla, alla hade samma mål, folkmassan var helvetiskt taggade. Testosteronet och östrogenet låg som Budapestdimma över vad som komma skulle när startpistolen väl ljöd. Alla var väl medvetna att loppet var ett hendomsprov av rang.

Jag själv hade lagt min själ i mina förberedelser. Detta resulterade dock i överträning, vilket såklart ledde till en skada, som i sin tur ledde till frustration. Mitt  primära mål var att  ta mig under 3 timmar 55 minuter var indirekt som bortblåst.. Mitt skadedrabbade jag fick ändra fokus från rekord, till att ta mig runt dessa 4 mil 2 kilometer och 197 meter.

När det endast var en mil kvar av Budapest Maraton så hade arrangörerna delat upp banan med att mindre lyxigt avskilja löparna med endast ett typ Lidl-rep. På andra sidan repet såg jag en kille som högst kunnat vara 1.30 meter ”lång”.

Det var självklart inget problem, men att han spökat ut sig genom att ha på sig rubins kub, från halsen till benen var ett sådant. Från noll tävlingsinstinkt på grund utav skadan, till att slå i taket på samma skala. Den jäveln skulle över min döda inte komma före mig över mållinjen!

Jag lämnade min trogne vapendragare Jarmo Kolhemainen, stängde av smärtbatterierna och gav mig ut på jakt. Tiden och metrarna hade sin egen löpagenda – de fullkomligt spurtade fram. Min självvalda kamp såg då inte speciellt ljus ut.

Någon kilometer från mål såg jag det som många kristna kallar frälsning. En kort man, med ytterst korta ben, iklädd/påklädd en Rubinskub. Det vill säga inget ämne att komma före mig i ett maraton, inte ens som skadad eller död för den delen heller

Jag uppbringade krafter från både heaven and hell samt synkade min översvettiga hörlurar med AOR. En stund senare passerade jag honom, och känslan var helt obeskrivligt, till och med  ännu bättre än den att passera själva målsnöret.

Jag kommer så väl ihåg  låttrippeln som jag stödde mig emot i jakten på denna besynnerliga människa och det var en ”The nightmare begins”, ”I can´t wait” och ”Dont´look back”. 

Musik överlag är i mitt fall en avledande manöver med syfte att täcka över känslor som ”nu ger jag upp”, ”kanske lika  bra att sänka tempot?” och ”jag undrar vad som ingår i frukostbuffén?” Jag är evigt tacksam för denna musikboozt, som om denna inte inspirerat mig eventuellt hade blivit ett svart kapitel i mitt psykiska skörhet.

Ingen mer skrift om några djäkla maraton

Steve Walsh, Mike Slamer, Billy Greer, Randy Goodrum  - a match in heaven! Så enkelt var det bara. De fyra kompletterade varandra uti fingerspetsarna och såg till att en av de mest odödliga AOR-album, Crimes in mind såg dagens ljus 1985.

Britten, basisten, gitarristen och låtskrivaren Mike Slamer inledde sin karriär i Birminghambaserade City Boys. De ändrade namn från Band in black till City boys inför deras debutplatta som släpptes 1976. Medlemmarnas folkrockbakgrund låg som en tät dimma över de tre första albumen, de rönte inte heller några som helst kommersiella framgångar.

En petitess i sammantaget var att demonproducenten Robert ”Mutt” Lange rattade debuten samt fyra plattor till i ett band han själv var medlem i. Denne ikon behöver ingen presentation, fråga Def Leppard bara.

Det var på deras fjärde platta, Book early, som polletten föll ner. Låten ”5-7-0-5 ”slog stort både i Storbritannien och USA. Så hade säkert inte varit fallet  ifall låten hade getts ut i originaltitel ”Turn on to Jesus”. På nästkommande album When the earth called fire konstruerade de en pure aor-classic. Titellåten banade vägen för ett sound som jag dels dyrkar, dels blev Slamers musikaliska kompass.

Stämsångsorgier, förunnades med en bombastisk refräng flankerad av en fantastik melodi och pure pomp-AOR. Såväl Jorn som Lars Criss upptäckte samma sak och gjorde  dessutom två helt underbara covers på den melodiska käftsmällen.

Den var dock en anomali eftersom resten av albumet var i mina öron vedervärdigt…”även en blind höna kan hitta ett korn. Gruppen släppte två plattor till, men även om de i högre grad influerades av aor och pop så var de inte närheten av When the earth called fire. Efter 7 studioalbum splittrades de 1982 av helt naturliga skäl.

Amerikanen Steve Walsh inledde sin karriär i progressiva rockbandet Kansas. För mig var deras levebröd inte riktig my kind of music, utan det var först på deras fjärde album, Left overture (1976) som jag såg någon form av ljus i tunneln.

Där ingick den uberikoniska ”Carry on my wayward son(Kerry Livgren) förövrigt deras bäst säljande album. Kerry Livgrens låtskriverier visade prov på lite mer lättabsorberande toner. Resten dröp av progg, rockiga tongångar och refrängovilja, något som helt skymde sikten för mig.

Jag vet inte om  Livgren blev en pånyttfödd kristen när Steve Walsh lämnade bandet. I vilket fall som helst introducerades en annan uttalad religiös snubbe i bandet: John Elefante. Hans första framträdande skedde på Vinyl Confessions (1982).

Den mannen; vilken jäkla pipa! Det var förövrigt han som skrev Kansas starkaste låt ”Fight fire with fire” från albumet Drastic Measures (1983). Då hade bandet infogat sig i aor-ledet parallellt som violinisten Robby Steinhardt lämnat skutan. Två faktorer som bidrog till Kansas mer kommersiella sidor. John Elefantes envåldshärskerier gick till sitt ände 1984 när bandet splittrades.

John Elefante och hans bror Dino var långt ifrån sysslolösa. Brödraskapet blev istället en urkraft i kristen rockmusik med grupper som Petra, Rick Cua,  och deras egna band Mastedon. Det är värt att nämna hans soloalbumen från 1995 Windows of heaven innehöll pärlan ”Hello my good friend”.

Värt II att nämna, även Mastedons andra album, It´s a jungle out there  (1989) innehöll  ”Love that will survive”, en nästintill lika bra kronjuvel.

Steve Walsh passade påpassligt att återta kommandot och reformera Kansas 1986, när katten var borta dansade råttorna på bordet. Han skyfflade bort Jesus och hans sektmedlemmar, men aor-inslagen klamrade de sig fortfarande fast i. på. Det var förövrigt  bandets första studioalbum på skivbolaget på MCA Records.

- Steve Walsh / lead vocals, keyboards
– Rich Williams / electric guitar
– Steve Morse / electric guitar
– Billy Greer / bass, backing vocals
– Phil Ehart / drums

Kansas upplaga från 2020

1988 så släpptes  konceptalbumet In the spirits of things, där en av deras starkaste låtar framavlades: ”One man one heart” Dock hade Steve inte en fingeretoppen med i nutellaburken, utan Dann Huff och låtskrivargeniet Mark Spiro låg bakom AOR-slickepinnen.

Jag skulle ju ljuga om jag titulerade Kansas som ett band som ingår i min arsenal över de 100 bästa AOR-bandet. Ojämna, spretiga och en låg högsta nivå, självklart utifrån ett AOR-perspektiv.

Vår vän Steve Walsh lämnade sedermera Kansas den 2 augusti 2014 för att förtidspensionera sig. Det är nu vi backar bandet några centimeter. Efter han lämnat Kansas första gången 1982 bildade han Streets samma år i Georgias (ej förväxlas med Georgien) huvudstad Atlanta (ej förväxlas med Atalanta).

Mike och Steves vägar hade aldrig tidigare korsats förrän Walsh bjöd in honom på en audition. Det innebar en enkelbiljett från Storbritannien till The land of opportunitets och indirekt en katapult att lämna såväl punk- som syntvågen bakom sig, mot en guldbiljett i första klass i AOR-tåget, kaffe och kex fick ändå Walsh stå för.

Som vanligt var det gemensamma vänner som banade vägen för detta historiska möte. Demonproducenten Jeff Glixman som producerat ett antal Kansas album dyrkade också City Boys och på den vägen var det.

Lite innan denna händelse så lånade Mike ut sina gitarr utrustning till inspelningen av ett upcoming band, Def Leppard, på sätt och vis bidrog han till deras osannolika Pyromaniastacken, som för övrigt producerades utav den tidigare City Boys medlemmen Mutt Lange. Alla vägar tycks bära till Rom i denna musikkrönika!

Mike  adderade Tim Gehrt på trummor och Billy Greer på bas. Den sistnämnde fick  förövrigt Walsh fulla förtroende, när han återigen äntrade diktatortronen hos  Kansas i mars 1985. Billy Greer var därefter Kansas trogen från plattan Power (1996) till nutid.

Bandet signades av storbolaget Atlantic troligtvis utifrån Kansas popularitet. Deras skyhöga förväntningar grusades som sagt av usla försäljningssiffror.

I vilket fall som helst, fyra vita män i sina bästa år skulle revolutionera världen med lite vuxenorienterad rock utspädd med lite progressiva rock. Det vill säga den tidens musikaliska trend via hårdrock med snygg stämsång, vackra keyboardslingor och ett ruffigt gitarrspel. Till sin hjälp inkorporerades demonproducenten Neil Kernon.

Den mannen var essensen av rattande producenter i genren med grupper som  Charlie, Spys, Autograph, FM  (Tought it out), Kansas (Drastic measures, 1983), Dokken, Scorpions och Queensryche på sitt samvete. Att han också producerat  tre av de mest ikoniska albumen ever: Aviator – 1:st. Shy – Axcess all  Areas och Michael Boltons – Everybody´s crazy gjorde inte saken sämre.!

Tyvärr var Streets första alster en halvokejig platta. För mig var ”I love should go”, So far away”, ”Fire” bra, medans ”Cold hearted woman” och ”Lonely´s womans cry” gudomliga, resterande fyra låtar var egentligen inget att hurra för.

Inför uppföljaren Crimes in mind två år senare, så ersatte de  Kernon med en annan ikon: Beu Hill. En man som producerat  bland annat Wingers som Ratts debuter samt Alice Cooper, Warrant , Twisted Sister och Europes Prioners in paradise (1991). Dennes handpåläggning blev en mer polerad, men ändå en veritabel fullträff när alla stjärnorna radade upp sig bredvid varandra.

På debuten stod Walsh för typ av all låtskriverier, medans de på Crimes in mind tog hjälp utifrån av Randy Goodrum. På de tre inledande  låtarna stod trio  Goodrum, Slamer, Walsh  för det som ekade majestätiskt ut ur högtalarna. Vad kan man inte säga; jo AOR-historia skrevs.

Don´t look back” inledde detta smörgåsbord av tidlösa aor-klassiker. Kvartetten skapade ett sound som skiljde sig från dåtiden och framtiden på ett fantastiskt sätt. De progressiva dragen flöt samman med pomp-aor i kombination med förföriska melodier och förtrollande bombastiska refränger.

Plattans andra låt ”The nightmare begin” var dock den mäktigaste av dem alla. En låt som förövrigt återfinns på Steelhouse Lanes andra och sista album i en nyversion

Balladen ”Broken glass” kunde lika gärna adopterats av Survivor, den bara nailade manifestet hur något så tårdrypande särskiljer sig från övriga sådana. Efterkommande ”Hit´n run” höjde tempot med ett betydligare rockigare anslag. I ärlighetens namn ett av albumets svagare stunder dessutom knappt ingen keyboard.

Det åtgärdade man på efterföljande titellåten ”Crimes in mind”. Den var bra, men fungerade bäst som bete för vad som komma skulle! ”I can´t wait” var essensen av vad AOR stod för. Albumets absolut starkaste konstruktion med ”The nightmare begin”. Dessa två låtar kommer alltid vara två av de 50 bästa låtar som skapats i genren. Steve Walsh var nog på toppen av sin bästa version av sig själv när han skapade låten.

Gun runner” reducerade återigen keyboardinslagen och då föll kvaliteten betänkligt, dock från en exceptionell hög nivå ska tilläggas. På åttonde låten stegrades tempo ”Desiree” rockigt och poppigt avlöste varandra, trots det en skön slagdänga.

På näst sista alstret avfyrades StreetsRat race” Inledningen var  i paritet med de tre inledande och ”I can´t wait”. Refrängen höll  världsklass, men helheten nådde inte upp till nyligen nämnda, men inledningen, my God! Den är tillika en av fyra som välsignats av trion Goodrum, Slamer, Walsh

Albumets avrundades med ”Turn my head”. Den särskiljer sig rätt mycket från de andra. Jag fick lite U2 och Ultravoux-vibbar av denna halvbra låt,

Mike spelade som vanligt på sitt personligt lekfulla, men samtidigt tekniska och ack så lättflytande sätt. Han påminner stark om Pete Lesperance i Harem Scarem, eller om det är tvärt om. Här samsades så väl smäktande AOR-ballader med mer explosiva saker.

Jag måste vara ärlig med att jag helt enkelt tänjer på mina egna skapade kriterier. Detta album är som helhet sämre än Foreigner 4 som i sig inte nådde upp till album classics som Stan Bush, Shy, Aviator, Michael Bolton, Signal, Bon Jovi, The Storm, Fortune, Rick Springfield, Khymera, Axe, Cannata, Red Siren, Tommy Shaw, KISS etcetera.

Skulle jag vara en paragrafryttare av rang med tydliga asketiska drag så  hade Crimes in mind diskvalificerats

Nåja, livet är dock inte alltid så svart eller vitt. Någonstans däremellan landar såväl Crimes in mind och 4. Båda dessa album innehar så gigantiskt många klassiker att det bör premieras. Då jag tummar på helheten är det inte svårt att helt plötsligt kunna implementera en hel radda av album, där 4-5 låtar är ikoniska, men inte resten.

När så sker så falnar helheten och inträdet till de mest helgjutna albumen genom tiderna bannlyses. Dessa två album får ändå ståta som två undantag helt enkelt, två svarta svanar som lyser upp aor-himlen på tok för mycket för att kunna ignoreras.

Vad hände sedan med Steve Walsh efter han återinträtt till Kansas? Vad hände med Mike Slamer överhuvudtaget?  Blev de veganer? Slutade dem med musiken för att istället ägna sig åt badminton? Är det en annan historia? Nu när jag ändå har ångan upp är det lika bra smida medans järnet är brännhettt.

Först och främst återanknyter jag till Randy Goodrum. Har han välsignat AOR-världen med något annat matnyttigt? Först och främst så var han delaktig I Steve Perrys bästa låt” Oh Sherrie” . Han skrev   också ”Desperate heart” med Michel Bolton till ikoniska Everybody´s crazy album.

Dessutom så korsades Walsh vägar med Randy genom samarbetet på KansasPower från 1986 via titellåten. Beroende vilken gryta man vill koka sin AOR på, så valde Randy att mer inkorporeras in i den västkustsidiga delen av AOR via exempelvis Michael McDonald, Chicago och David Foster.

Steve-Perry-cirkeln slöts via dennes comebackplatta där Randy med Perry skrev låten ”Most of all”.  Tyvärr var den plattan riktigt usel, trots all musikkompetens. Goodrum blev förövrigt år 2000 invald i Nashville Songwriters Hall of Fame.

Andrew Freeman & Mike Slamer: The Devils Hand

Mike Slamer

Efter sejouren med City boy  flyttade Mike och hans fru till Östkusten, närmare bestämt New Jersey, därefter Kalifornien. Under processen med att färdigställa Crimes in mind hade Mike och Beau Hill blivit vänner. Närheten till jobben i New York området och sedermera  Los Angeles var mer och mindre på Beus inrådan.

Det ena ledde till det andra, bland annat som inhyrd till massor av upcoming band. Atlantic Records president Doug Morris rekryterade Beau att producera nysignade Ratts debutalbum. Det blev hans inträde till en helt annan nivå, då albumet sålde mer än 3 miljoner exemplar.

Parallellt så var det också inkörsporten för Mike Slamer som fick agera ghostmusiker på många kommande legendarer såsom på Warrants två första album. Förresten värt att nämna att Beau även kunde skriva låtar, något han gav prov på via Wingers debutalbum genom underbara AOR-pastischen Seventeen (1988) ett album han självklart producerade. 

Europes ”Get your mind in the gutter”, Unruly Child´s ”When love is gone” var två prov på hans känsla för att skapa tidlösa hits. Det vore ett helgerån att inte berätta vilken inverkan denne man haft på AOR-genren. Brian McDonald Group, Europe – Prisoners in paradise, Unruly Child sist men inte minst, The Storms ikoniska två album.

Tillbaka till Mike Slamer, han drogs in i soundtrack/TV/film-sfären där enligt han själv utvecklade honom till vad som komma skulle. Utan dessa ingredienser, där han gick ur sin komfortzon hade varken Seventh Key, Slamer blivit som de blivit.

Ett annat kapitel i historien är hans samarbete med Mark Baker som ledde till att skriva låtar och producera House Of Lords. Han har även skrivit den ultimata tunga AOR-låten ”Dr. Love”, som spelades in av Hardline 1992 på sin klassiska Double Eclipse. Kontakter som ledde vidare till mer aoriga kontakter med bland annat  tyskasvenska MTM, brittiska Escape och italienska Frontiers .

Man skulle väl kunna uttrycka sig som att Europa räddade aor-genren från ett totalt förfall efter grungen och hiphopens härjningar i Nordamerika. Europa tog över stafettpinnen från jänkarna och gav tillbaka Mike till Storbritannien. Mike berättade att han saknade att spela den typen av musik, men inte att kuska runt i en turnébuss – en win win så att säga.

Han slog dessa flugor i en smäll genom att infiltrera allt han kom över via Escape Musics framynglande av det som återstod av genren i början av 2000-talet. MTM, Frontiers, Escape, AOR heaven med flera…snacka om räddande änglar.

Dock satt genren i utvisningsbåset genom att vara så anti-mainstream som det bara var möjligt. Det passade verkligen fansen som handen i handsken, precis som hårdrockare och deras fäbless för KISS: revansch och konservatism blev två bländande norrsken.

Så 1998 släppte Mike Slamer Steelhouse Lane debutalbum Metallic blue. (MTM). För mig kändes den som ett uppsamlingsheat om man vill anamma ett känt idrottsuttryck.  Ett album bestående av covers? Så kan man också se det, men också precis tvärtom. Mike var ju den rättmätige ägaren till de låtar han skapat till andra. Metallic blue var egentligen hans sätt att göra ett bokslut av 90-talet.

Han rekryterade Keith Slack som adekvat sångare (Miachel Shenker Group). ”Metallic blue” och ”Find your way home” hade implementerats på House of lords album, medan ”Dr love” härstammade från Hardlines debutplatta, medans ”Addicted” hämtades från gruppen Wall of sound, avslutande balladen ”Brighter day” togs från House of Lords sångarens James Christians Rude awakening album.

Detta till trots så var hopkoket not my cup of thee. För mig gestaltade musiken det sämsta med 90-talet, rockiga låtar med en portion sleaze. I mitt anteckningsblock skrivs det inte mycket, eftersom det inte egentligen fanns så mycket att skriva om

Mike producerade, spelade gitarr  och skrev alla 11 låtar på sin väns Terry Brocks soloplatta Diamond Blue från 2010. Ett album fylld av just Mike Slamer som ynglade av sig AOR-hits som  ”Diamond blue”, ”Jessie´s gone”, ”Broken” och ”Too young”. Den bästa låten Terry  Brock sjungit och dessutom skrivit är titellåten och Rockyinspirerade ”Back to Eden” från 2003

Steelhouse Lane andra platta Slaves of the new world utgavs året efter debuten på MTM. Även den präglades av ett uppdaterat 90-tals sound. I detta uppsamlingsheat fanns det inte många deltagare, det mesta var nyskrivet material som även involverade sångaren Keith Slack i fyra låtar. ”The nightmare begins” fick en upputsning på detta albumet tillika den klart bästa vad uppföljaren hade att erbjuda.

10 år senare så sammanfördes Ousey och Slamer via Heartlands första album sedan 2007, Into the future. Dock bidrog inte  Mike heller denna gång som låtskrivare, utan mer som  gitarrist, keyboardists och produktionen av albumet. Låtskriveriet sköttes av Barish Kepic & Chris Ousey.

Mike Slamer är en skamlöst undervärderad gitarrist, låtskrivare,  men även med skills som trummis och erkänd producent. Han äger en  melodikänsla som varsamt varierats med lekfulla solospel, men även att han just blandar snälla melodier med ett bitvis riktigt elakt gitarrspel.

Hans vänskap med såväl Mutt Lange och Beu Hill låg väl inte precis legat honom i fatet när det kom till att producera sina album som många andras. det är väl därför, man direkt känner igen Slamersoundet när man väl hör det. Allt som står i Mike Slamer namn på är skapade i hans egna studio.

Mike Slamer & Billy Greer: brothers in arms

Billy Greer blev sitt Kansas ständigt trogen, utöver detta  ingick han i supergruppen- The Sign  med ikoner som Terry Brock. Mark Mangold, Bobby Rondinelli  och Randy Jacksson

Seventh Key

Trots all annan likhet med Streets så är det ändå Seventh Key som kommer närmast som helhet. Frontiers president  Serafino Perugino  kontaktade Billy Greer att skapa guld. Billy kontaktade då  sin gode vän Mike med syfte att inre sitta ensam i projektskutan.

På så sätt fick  fick Serafino två för priset av en, utan att behöva använda Napolitanska maffiametoder. Den gudabenådade britten Terry Brock, (Strangeways, The Sign) fick det hedersamma uppdraget att agera vokalist.

Bandet/projektet släppte 3 urstarka plattor, Debuten kom ut 2001, uppföljaren Raging fire 2003 och sladdisen I will survive 2013, alla släppta av och på Frontiers. Vill man vara sentimental tillika uppriktig så var debuten det som fullbordade Street trippeln det vill säga uppföljaren till Crimes in mind

Herregud vilka moderna klassiker! ”The kid could play”, ”Only the brave”, ”Missy”, ”Surrender”, ”No man´s land”, ”Everytime it rain” och ”Forsaken”.  Vi får inte heller förglömma den schizofrent lyckade balladen ”When love is dying”. Musikorgien var som att bli påsatt av ett nysminkat  Las Vegas smörgåsbord!

Utifrån detta sekundära uppvaknande kom jag till insikt att detta också var en AOR-Classic, det vill säga ett album som måste infogas bland de bästa som skapats, självklart med motivet helgjutet inklusive 1-2 si-sådär-låtar.

Tituleringen Streets 3:e album grundades på att 3/4 av Streets medverkade. Steve Walsh figurerade som keyboardmaestro. Dock var detta ändå Mike Slamers husdjur! Det innebar så länge ingen klagade och medlemmarna  serverade kaffet  och dr Pepper så var allt frid och fröjd.

Mike skötte diktatorisk låtskriveriet, förutom på avslutande ”Broken home” där AOR-ikonen Mark Spiro stöttade musikaliskt. Mike Slamer producerade förövrigt albumet förtjänstfullt.

Herregud, att man ens vågade på en uppföljare. Den kom som sagt tre år senare. Skötebarnet fick ännu mera omvårdnad utav Mike. Alla låtar på plattan skrevs av honom.  Självklart intog han även producentstolen. Att Slamer har en inneboende låtskrivargenialitet inbyggd, förstärktes av denna uppföljare.

Det vimlade av genant snygga konstruktioner som inlednings låten ”The sun will rise”, precis som efterföljande ”Always from the heart” och ”It should have been you”.  Slamer toppade inte debuten, men låtar som kompletterade de första som ”You cross the line”, ”The raging fire” och ”Pyramid princess”. Kanske saknade han ändå Steve Walsh?

Triologin avslutades nio år senare 2013. På denna, precis som på de två tidigare vokaliserade Terry Brock & Billy Greer. Trummisen från debuten och Slamer var back in buisness: Chet Wynd.  En sanning med modifikation eftersom det är ett alias för Mike Slamer. Hans riktiga namn är Michael Chetwynd Slamer. Ingen stjäl trumsetet från Mike heller.

Från envåldshärskare till allmighty giver! Vapendragaren Billy Greer och Mike Slamer skrev alla 11 låtarna tillsammans! Producentstolen ville dock inte käre Mike lämna ifrån sig. Hur skulle detta sluta?  Ärligt, riktigt bra. 7 av 11 alster var riktigt bra, dock inte lika starka som tidigare. ”I see you there”  var alstret som belystes med mest kvalitet. För mig som ett stort fan vore det återigen dags för Frontiers att övertala övertyga duon om en ett fjärde alster.

Förutom ovannämnda inputs med sin sin musikaliske soulmatee Billy Greers så Mike bidrog de också med sin musikkompetens till Chris Ouseys första soloalbum.  Rhyme & reason utgavs av Escape music 2011. Värt att nämna; en av de 25 bästa låtarna på 2000-talet finns med där: ”Give me shelter” (Ousey/Tommy Dennander).

Vi får inte heller förglömma projektet Khymera (2003) som i sitt grundursprung var en kollaboration mellan den italienska gitarristen och producenten Daniele Liverani med Kansas-sångaren Steve Walsh. Såklart var även Mike Slamer involverad i debuten precis som Billy Greer. Låtar som kunde tända fyrar var ”Strike like lightning” och ”Who´s gonna love you tonight”.

Slamer

Gitarrförgylld melodisk hårdrock med egen stil och eget sound ackompanjerad av sånginsatser från himlen.  Det närmaste vi kommer ett soloalbum skedde via Slamer – Nowhere land. Vokalisten Terry Brock inte bara sjöng på albumet utan co-write alla 11 med Mike och på fyra av dem ingick även såklart Billy Greer dvs 2/4 av Streets. De  allra största höjdpunkterna var ”Nowhere land” ”Jaded”, ”Runaway” och ”Superstar

Devil´s hand

Mike slog i detta Frontiersprojekt ihop sina påsar med Andrew Freeman från Last In Line. De båda delade på låtskriverisysslan. Om det var en bieffekt varför  inte albumet i mina öron inte var någon höjdare vet jag inte.

Dock  kan jag rekommendera inledningslåten: ”We come alive” och näst sista låten  ”Heartbeat away” som höjde sig markant  över de relativt intetsägande låtarna. För mig var det en platta som var lite för bluesrockig och saknade adekvata refränger.

Ozone – Self Defence

Superprojektet Ozone (2015) från Escape Music  involverade vår Tommy Dennander, Chris Ousey & Steve Overland och självklart vapenbrodern Billy Greer. Trots all denna kompetens så blev slutresultatet inte alls något som fick mina ögonbryn att höja sig nämnvärt, snarare tvärtom. Titellåten och  ”Practice what you preach” utmärkte sig mest och bäst.

Overland  – Epic

Steves  tredje soloplatta  (2014) fick Mike Slamer stort spelrum från 2014 där även vapendragaren Billy Greer  inte oväntat sällade sig till gänget som bakgrundssångare. På plattan återfinns tre låtar som verkligen är top notch. ”Radio radio”, ”Down comes the night” och ”Time for letting go”.

Mike Slamer spelade gitarr och keybords på Heartlands första album på 14 år. 2021 såg Into the future dagens ljus. Det visade sig dessutom att det var en riktig vital comeback från britterna.

Steve Walsh

I hans CV hittar vi fyra soloalbum: Schemer-Dreamer (1980),  Glossolalia från 2000, som reunionerade Steve Walsh med Billy Greer och Mike Slamer, cirkeln var liksom slutet. Musiken var dock  inget som föll mig i smaken, precis som på tredje soloeskapaden  Shadowman från 2005.

Efter Steve lämnat Kansas  2014, så gjorde han en Rick Springfield,  det vill säga tog ett långt break från musiken. Två stora anledningar till detta var  ett röstproblem samt brist på motivation.  Hans fjärde soloplatta släpptes 2017: Black butterfly. Hans vapendragare denna gång blev svenske Tommy Dennander, mannen som gett arbetsnarkomani ett ansikte.

De kom i kontakt med varandra när Walsh sjöng på av Tommys låtar ”The piper” från Radioactivis album F4UR som de skrev tillsammans. Den låten finns även med på Black butterfly. Walsh & Dennander skrev tillsammans materialet på dennes fjärde soloäventyr.

Steve Overland gästade som backgrundssångare. Black butterfly var utan tvekan Walsh soloögonsten. Det fanns många höjdpunkter på albumet, men ”Warsaw” stod över det mesta.

Värt att nämna var underbare sångaren Jerome Mazza (Angelica) gästsjöng på fyra av låtarna. Densamme släppte ett soloalbum året efter titulerad Outlaw son (2018). Det albumet var en veritabel fullträff helt enkelt. Låtskrivarparet bestod av Steve Overland och Tommy Dennander. Mäktiga alster som ”Neverland”, ”Immortal” och ”Streets on fire” var helt enkelt obetalbara

Slutord

Denna krönika skulle helt sonika ta upp en AOR-classic, och det var Streets – Crimes in mind. Men under textprocessen  inkorporerades ytterligare ett AOR-Classic album: Seventh Keys debut.

Den slängdes subtilt in i historien efter jag insett att den faktiskt tillhörde denna sagolika skara av band som skapat helhetsmagi utöver det vanliga. Det vill säga en av de bästa och jämnaste 50 AOR-album som som sett dagens ljus på båda sidor av 2000-talet.

Samma fenomen uppdagades när jag skrev om The Storms – Calm before the storm (del 17)  och parallellt återupptäckte JourneyRevelation (2008), första plattan med Arnel Pineda bakom mickstativet.

Jag ratade alltså Escape (1981) och Frontiers (1983) trots att den innehöll världens bästa AOR-låt, ”Separate ways”. Det var som att svära haranger i kyrkan. Escape och, eller Frontiers toppar väl de flesta AOR-listor, men nära skjuter ingen kolibri. utifrån ett helgjutenhetsperspektiv.

Som sagt detta är min 2o:e krönika över de absolut mest helgjutna AOR-albumens som konstruerats. Förutom ovanstående duo så hände samma sak i del 15 där Khymeras – The greatest wonder skulle dissekeras.

Under den resan fann jag deras senaste alster Master of illusion (2020). För att göra en lång historia kort, av 20 påtänkta har det istället framynglats 23 stycken. Det där med kort är en sanning med modifikation utifrån att den egentligen blev längre än just kort.

Om man av någon anledning vill läsa om dessa kolosser till AOR-bumlingar så gör man det på The Maloik rock blogg, eller på min egna blogg Livskvalitetsguiden. Vi pratar inte konkurrenter, utan vi är alla entusiaster med samma intresse, nämligen musik att göra keyboarddansen till.

Vill man ha sin AOR serverad med lite progressiva rötter i kombination med pure AOR samt ett egensinnigt gitarrriffande så är Streets  – Crimes in mind och Seventh Key debut något utöver det vanliga. Jag skulle kunna titulera Mike Slamer som the king of AOR, men det finns en man som överskuggar denna ikoniska figur nämligen Jim Peterik. Så därför dubbar jag Mike istället till The prince of AOR.

 Av Mr Mats Widholm

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu