Archive for mars, 2026

Hårdrock och eurovision går knappast hand i hand, till och med Mello framstår som rumsrent i jämförelse.

Vad gör man inte för sina barn? Även hårdrockare kan vara föräldrar, och älskar man sina avkommer så är det komplicerat att tacka nej, då de bedjande, med tindrande ögon vill titta på Eurovision med sina föräldrar, i favoritsoffan, framför storbilds-tv:n, med tacos som tilltugg, öl och lösgodis i mängder.

Som sagt, även om man skyr spektaklet likt elden så är risken stor att man indirekt blir indragen i processen. Man får liksom bita i det sura äpplet, och då är det bättre att vara den bästa versionen av sig själv, istället för att agera klagomur under hela sändningen.

Melodifestivalen

Vi som hårdrockare måste också medge, att utan Mello, kanske ingen ”The New Wawe Of Swedish Melodic Rock”?

Tävlingen har befruktat den melodiösa hårdrocken till att bli folklig, samtidigt som kidsen fått sen beskärda del av melodiös hårdrock, det vill säga indoktrinering av nästkommande generation, ungefär som Sweden Rock Festival, på ett mer subtilt sätt.

För nedanstående grupper är det generellt så att deras mellobidrag är deras mest streamade, även om låtkatalogen innehåller starkare låtar.

H.E.A.T – 1000 miles

The Poodles – Night of passion

Eclipse – Runaways

Smash into Pieces – Six feet under, Heroes are calling, Hollow

Dynazty – Land of broken dreams

Dead by april – Mystery

Lillasyster – Pretender, Till the days are over

Mustasch – Contagious

Ralf Gyllenhammar – Bed on fire

Scarlett - Circus X, Sweet N’ Psycho 

Ammotrack – Raise your hands

Finland har bland annat haft med Lordi, Thunderstone, Arion, The Rasmus, Nighhtwish, Blind Channel, Cardiant, Teräsbetoni och Katra.

Norge via Wig Wam och Jorn; Danmark  bland annat genom Nicklas Sonne, vilka Island haft med vet jag inte.

Tyvärr har ingen av dessa artister eller grupper vunnit tillställningen, men de har som sagt burit den melodiösa flaggan vidare. I år kunde Felicia med ”My system” titulera sig som vinnare, i mina ögon en rättmätig sådan.

För de som vill uppleva en tyngre version av låten kan bege sig till Youtube för att spana in multiinstrumentalisten Tommy Johanssons smått ikoniska cover av ”My system”.  De lite tyngre Smash into pieces avlossade sitt tredje bidrag i dessa sammanhang, ”Hollow”, tillika deras sämsta, tyvärr.

Eurovision 2026

Hårdrocken har ju faktiskt rosat den Euorviosionska himlen två gånger. Först vann Finland med Lordi och deras monsterhit ”Hard Rock Hallelujah” (2006). 2021 tog Måneskin från Italien hem hela konkarongen med sin ”Zitti e buoni”.

I Liverpool 2023 gästade ett av mina favoritband tävlingen, Lord of the lost med sin ”Blood & Glitter”. Jag gillade den starkt, men inte resten av Europa, den kom oförtjänt sist.

I år försvarar Rumänien hårdrockens färger. Alexandra Căpitănescu framför sin ”Choke Me” på ett föredömligt sätt. Rumäniens bidrag till Eurovision beskrivs av kritiker som ”farligt” och ”ansvarslöst” – eftersom låten kan tolkas förhärliga strypsex.

I vilket fall som helst är det i min smak en riktig godbit. Det är ju inte hårdrock a´la Slayer precis, utan mer i stil med Evanescence i kombination med operett inslag. Den är verkligen som ett hubba bubba tuggummi.

Även Serbien har en ytterst lågmäld tyngre-rock-pastisch som även innehar ett dödsgrowl mitt i låten ”Kraj Mene”, smakfullt. Dock tillhör den inte min top-28, även om den på något sätt inte är dålig, men de andra är helt enkelt bättre.

Utöver det så hittar vi snärtigapoer-pop-rockiga ”Too epic to be true” med Vanilla Ninja från Estland. Vill man ha lite balkan-pop-rock-punk-rap så kanske Moldaviens Satoshi – ”Viva, Moldova” är något för er? En klockren vitamininjektion bomb som tillhör en av mina favoriter.

För mig som slaviskt sett alla Eurovision sedan barnsben måste tillstå att detta år är det bästa/jämnaste… någonsin. Av 35 låtar gillade jag hela 28 stycken, vilket är rekord för egen del.

De senaste åren upplever jag att lägsta nivån höjts betydligt. Tidigare har det allt som oftast varit genant att titta på de olika bidragen. Falsksång och accentorgier som pendlade mellan uruselt och mindre bra. Ett starkt psyke var verkligen ett krav.

I år har de flesta länderna lagt krut på överdjävulskt bra sång, genrehybrider (på ett positivt sätt) och sanslöst effektiva refränger. För mig är Felicia en klar topp 5-10. Hennes EMD-pop-dänga är en riktigt banger. Allt är typ bra, rösten koreografin, lasershowen och låten i sig. Eftersom man inte får rösta på sitt egna lands bidrag är hon inte med på min 13-i-top-lista.

En av mina favoriter är faktiskt tunga rumänska bidraget ”Choke me”. Dock är det inte säkert att jag röstar på den, har inte riktigt bestämt mig ännu. Något jag ogillar är när folk i förväg vill hårdrockare ska rösta på ett bidrag…bara för att det är hårdrock, även om låten är halvdålig. Det är precis lika orättvist och töntigt som om något bidrag skulle handla om en häst, och att alla hästälskare förväntas rösta på den.

Som sagt, vilket djäkla schizofrent startfält som väntar oss den 16 maj, även för hårdrockare, en bra låt är en bra låt helt enkelt, och här fullkomligt vimlar det av dem!

Moldavien:  Satoshi - Viva, Moldova!

Georgien - Bzikebi – On replay

Rumänien: Alexandra Căpitănescu - Choke Me

Litauen: Lion Ceccah - Sólo Quiero Más

Kroatien: Lelek – Andromeda

Luxembourg: Eva Marija – Mother nature

Finland: Linda Lampenius & Pete Parkkonen - Liekinheitin

Cypern: Antigoni – Jalla

Danmark: Søren Torpegaard Lund -  Før vi går hjem

Albanien: Alis - Nân

Montenegro - Tamara Živković - Nova zora

Frankrike: Monroe – Regarde

Australien: Delta Goodrem – Eclipse

Ska jag vara riktigt ärlig så såg jag detta AOR-projekt barka rakt åt skogen. Det liksom brukar vara så när uppföljaren är betydligt sämre än sin föregångare. Men attans vad fel jag fick i den prediktionen!

Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverket, förutom att sjunga, så bar musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, men med mera keyboards. Han städade verkligen runt i 80-talets obskyra som klassiska AOR-plattor. Det fullkomligt dånade av konstanta ekon från det förflutna.

Precis som Nestor skapade Chez & Danny något som var fejk, men inte lät som det, utan något som mycket väl kunde ha kommit ut på 80-talet och blivit en så kallad tidlös klassiker. Återbruk på en genant snyggt sätt!

Som sagt första albumet var en veritabel fullträff, medans uppföljaren andades mer retro och återbruk…på fel sida av den brutalt fragila AOR-linjen. Att Powerzone (2022) skulle följas upp med ett tredje album behövde man inte vara raketforskare för att förstå. Nu är den här, Reckless, och den primära frågan är, går det verkligen att toppa förstlingsverket?

Chez commented: “I’m beyond excited and so proud to share my first single from my upcoming third album with you all. Here it is, the title track… “Reckless”. This is just the opening move… Raw, real, and unapologetically sexy. It’s the first taste of everything we’ve been building. Bigger sounds, bolder vibes, and reckless energy. I can’t wait for you to feel it as much as I do”.

Existerar det några pregnanta härdsmältor på albumet? Ja ärligt vi kan reda börja med inledningsspåret tillika titellåten, ”Reckless”. De nästan fem minuter långa orgien av AOR befruktas av Jim Steinman körer, ett härligt driv och ett klockrent chorus. Inbakat i låten samexisterar en djävulskts skön sax. Egentligen är det väl inte mitt favoinstrument, men här smälter den in hur naturligt som helst.

Efterkommande ”Personal rock´n roll” greppar den fluffiga stafettpinnen på ett magiskt sätt. Återigen inkorporeras det typ Jim Steinman körer, något som förstärker drivet i låten i sig, lite som Kim Wilde på steroider. Inget ont om Perfect Plan, de är helt underbara, men jag får inte samma känsla av att röra mig mer koreograferat. Just den feelingen är svårdefinierad, men den pusselbiten finns här.

I tredje låten andas lite mer traditionell AOR. ”Night of passion” nailar även det uttrycket. Saxen var ingen engångsföreteelse eftersom den även infogas i denna låt på ett värdigt sätt.

Tempot stegras och de distade gitarrerna tar ännu mer plats i ”Strip me down”. Den kombinationen gör den till en av albumets starkaste, vilken dessutom toppas med en nästan lite Pat Benetar kaxighet. En kommande AOR classic månne?

I den lite Aviator/Robin Beck indränkta ”Tongue of love” skruvas tempot ner en aning samtidigt som basen kraftigt pulserar i bakgrunden. Låten kröns med en mäktig refräng. Detta är mer i stil med ”vanlig” AOR.

”Love tornado” är en ren skär energibomb som verkligen kan besitta berg. Det där drivet som genomsyrar hela plattan är sjukt närvarande på denna testosteron sökande tingest.

Sjunde låten är döpt till ”Bad girls”. För mig tillhör den en av albumets allra starkaste kreationer. Det inledande Mötley Crue riffet avlöses av plattans klockrenaste sing-a-long-refräng.

Eftervarande ”Street survivor” skulle kunna kröna vilken 80-tals film som helst. Den ber att få ta hämnd på förflutna demoner. Skulle det finnas en film om fäktning och vem som ska stå som champion… här är ledmotivet till den kommande blockbustern.

Hittills har plattan varit förskonad från fillers och näst sista låten ”Too dangerous” är inget undantag. Herregud man blir typ på danshumör när man hör toner som denna. Jim Steinman vibbarna sitter som klistrade, det är dramatiskt, det är energiskt och det är underhållande.

Albumets sista spår, ”Body rock ” sticker ut lite extra med uberfeta keyboards och en helvetisk skön refräng. Den osar högkvalitetsbygge på lång väg. Detta här plattans ”Separate ways” (Journey), ”Can´t turn it off” (Michael Bolton) eller ”Broken promises” Survivor.

Välgjort, men halvsömnigt? Njet här är det 80s-inspired anthems som backas upp av en Chez Kane i absoluta högform. Hon bemästrar det mesta av vad som kommer i hennes musikaliska stigar. Nu är jag långtifrån någon sångpedagog, men det låter in i helsike jäkla bra, vilken rockstrupe!

Jag gillar också att Danny helt kompromisslöst skippar allt vad ballader heter, istället är det fullt ös som gäller. Jag förstår att det med kvinnlig sång varit frestande att minst ha med ett temposänkande bete, men han undvek den fällan.

Jag dyrkar körer, i de flesta AOR-fall är de på tok för få eller halvfjuniga. Danny har inte bara implementerat förrädiskt många av dem, utan han har överströsslat hela albumet med dessa AOR-byggstenar, på ett positivt sätt. Hela albumet lever ju upp, och på så sätt är ingredienser som skapar en modern klassiker. Som sagt att flera av dem bär drag av Jim Steinman, vilket gör det ännu bättre.

Vill man som jag till en börja förföras av en fet produktion så blir man eventuellt aningen besviken eftersom det liksom låter lite tunt. Detta är dock  en sanning med modifikation. Efter några spin förförs man av den fluffiga produktionen som dessutom osar dollar i mängder eftersom det låter så bra, dels retro, dels modernt och inga spår av den så vanliga steriliteten som brukar infinna sig i genren.

Drivet i trummorna är en ingrediens som vitaliserar AOR-soundet en hel del, det blir liksom lite new wave av det hela och det blir lite Pat Bentar och i viss mån Kim Wilde vilket i min bok bara är plusbetyg.

Danny Rexons huvudband, Crazy Lixx senaste album, Thrill of a bite (2025) var en liten återgång till ett litet sleazigare sound. Jag är glad att han inte inkorporerade dessa toner till Reckless, här finner vi bara pure AOR, med stark betoning på pure.

AOR kan ibland vara såväl könlöst som ubersterilt, att höra ett helt album utan uppehåll kan faktiskt vara en plåga i tristess. Raka motsatsen till det är Reckless, där Danny verkligen varierat sig, ingen låt är lik den andra. Det är en svår konst eftersom alltför många band eller artister allt som oftast snärjs in i denna fälla. Som sagt ett album som är helt befriad från fillers, alla låtarna är osedvanligt starka i sig.

Vill man bara reproducera det förflutna, så måste essen i rockärmen slå inspirationskällorna på fingrarna, precis som på debuten, i alla fall tangera dem. Undertecknad upplever positivt att låt-igenkännings-faktorn  är låg, det vill säga djävulskt bra, de står liksom på egna ben, utan att färgats i för stor utsträckning utav andra låter, vilket den egentligen har, men inte på det dåliga sättet.

Jag måste verkligen tillstå att Danny varit in the zone, eller agerat den allra bästa versionen av sig själv, utifrån ett låtskrivarperspektiv. Reckless är utan tvekan duons hittills starkaste skapelse dessutom kan jag redan skönja att den i årsskiftet letar sig upp i topp tre bland AOR albumen. Man blir glad av att höra låtarna, det liksom spritter i hela kroppen!

Band: Chez Kane
Titel: Reckless
Genre: AOR
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 27/03/ 2026
Bästa spår: Reckless, Strip me down, Love tornado, Too dangerous, Bad girls, Bodyrock
Betyg: 5 av 5

2026 har inletts på ett föredömligt sett, och på pappret fortsätter den trenden med exempelvis Myrath, Chez Kane, Tarot, Gus G, Creye, Crashdiet, Erik Grönwall…och självklart Lion´s Share nya alster.

Tony Iommi är en halvGud! Hans minst sagt patenterade riff har för alltid ommodifierat kommande hårdrock. Dock är Lars Chriss hans rättmätiga arvtagare till riffens heliga förbundsark.

På Emotional coma visade han upp rifforgier som få andra kunnat uppbringa. Det var ett groteskt välansat album i kombination med Nils Patrik Johansson sångdebut. Kombon slog mer än väl ut. Detta var en härdsmälta av allt som jag förknippar med tidlös hårdrock/metal.

Lions Share släppte två år senare ett album Dark Hours, vilken var ännu grymmare, hur det än nu var möjligt.

Albumen från 2007 och 2009 är så osannolikt underskattade. I de bästa världar skulle de ha miljoner streams och vara i var och hens vinylbackar. Det är en blandning av Judas Priest (Painkiller eran), Black Sabbath och faktiskt en gnutta AOR, allt sammanblandat… till något eget.

Vadå AOR? Jo det som skiljer agnarna från betet är Lars omisskännliga sinne för såväl melodier som refränger. Han är ett tvättäkta popsnöre. Något Lars visat prov på genom  tidigare covers på:

Secret service – Flash in the night

City Boys – The day the earth caught fire

Amy Steward – Knock on wood

Lars Patrik Johanssons kväkande är i mina öron top notch, men jag kan förstå att det är en vattendelare. Antingen gillar man hans lite säregna stämmor, eller så gör man det inte. Jag sällar mig till det förstnämnda. DIO är ju död så detta är det närmaste vi eventuellt kommer denna bortgångna vokalistikon.

Jag vill också passa på att hylla ovanstående andra soloplatta The great conspiracy (2020) vars innehåll helt ägnas åt politikerikonenens Olof Palmes död. Som sagt ett helvetiskt starkt album som jag rankar väldigt högt på ”svenska plattor som släppts under 2000-talet listan”.

Sundsvallsbördiga Kay Backlund och  Lars Chriss startade Lions share runt 1987. Åtta år, så länge tog det innan bandets självbetitlade debutalbum släpptes. Bandet har därefter släppt fem fullängdare, och som sagt den senaste 2009, det innebär kortfattat att det är en 17 års intervall mellan den och Pentagram.

Att jag ser fram emot Lions shares sjunde album är ett understatement. Är det ens möjligt att bibehålla den kvalitet som bandet skämt bort oss med? Det tål att upprepas många många gånger! Emotional coma och Dark hours är obeskrivbart gravt underskattade.

Min fossilerade nyfikenhet stillades med inlednings låten tillika ena av singlarna, ”Pentagram”. Dessvärre är nog inte jag riktigt med på noterna. Visst det är ubertungt, bra producerat, men refrängen sätter sig liksom inte riktigt, det bara typ maler på.

Bakomvarande ”We are what we are” (2019) doftar Black Sabbath Tony Martin eran lång väg. I min bok är det när det framförs på detta vis en sjusärdeles guldstjärna i kanten.

Tredje låten har bandet döpt till ”We will rock”. Jesus, vibbarna av Dios ”We rock” uppenbarar sig på en nanosekund. Det skulle kunna associeras som något positivt. Men i denna bok är så inte fallet, det blir typ lite väl mycket likheter med den forne sångguden, tyvärr, så den faller liksom bort, nästan lite pinsamt.

Efterkommande ”The lion´s trial” stjäl återigen strålkastarljuset, så klart ska det vara en Black Sabbath (Tony Martin/Dio eran) ådra som för fram skapelsen. Tingesten för mina tankar till låten ”The Headless cross”.

På tal om Black Sabbath without Ozzy! Femte låten heter ”Baptized in blood” tillika tredje singeln. Även detta låter nästan ”lite för stulet”, typ sätt ihop tre Sabbath låtar och skapa en hybrid, ungefär som Greczula gjorde i Mello med ”Half of me” av ABBA. Refrängen kunde dessutom varit betydligt skarpare.

Efterkommande ”Live forever” är en vitamininjektion som kontamineras lite av något som jag hört tidigare, dock är refrängen en återgång till det förgångna det vill säga adekvata Lion´s share chorus.

Som sjunde låt har de placerat DIO-inspirerande ”Chain child”. Som sagt, vart går går gränsen för inspiration kontra karbonkopior? Detta tillhör inte det sistnämnda, men ligger farligt nära ”hört detta 1 biljoner gånger förr x 100″.

Näst sista låten är också albumets andra singel, ”Another désirée”. Utifrån materialet som hittills presenterats framstår denna blytunga tingest som en av plattans höjdpunkter.

Albumets avslutats med ytterligare en låt som osar Black Sabbath, ”Run for your life”. Jag upplever att den skulle kunna kunna vara överblivet material från Forbidden plattan (1995). Det är dessvärre inte så lyckat eftersom den i sig var sisådär.

“For us Inferno is more than just a new album — it’s a statement. We’ve spent years writing, refining, and pushing ourselves harder than ever. The goal was simple: make the strongest, heaviest, and most focused LION’S SHARE record of our career. I honestly feel we’ve achieved that. This is the album where everything fell into place,” says guitarist Lars Chriss.

Jag vill verkligen gilla albumet och stämma in i bandets ovanstående hyllning till Inferno. Men icke sa Nicke, ställer man Pentagram mot smått ikoniska Emotional coma och Dark hours står sig denna sig minst sagt slät.

Det jag saknar mest är dels de låtar som kan stå på egna ben, dels  de lite aoriga Anthems som ”Phantom rider”, ”Space scam” och  ”The presido 27” det vill säga ingredienser som rör om i grytan och förminskar Black Sabbath inavlet.

Som sagt det finns paralleller till Erikshjälpen utifrån ett återvinningsperspektiv. Var är den egna identiteten? Den som existerade på deras två tidigare plattor känns som bortblåsta. Nu känns det mer som ett Black Sabbath hopplock eller best of hyllning. Låtarna känns på något sätt som de är ofullständiga, det vill säga ett ofokuserat hantverk.

Det hade inte heller skadat utan snarast tillfört något om Lion´s Share använt sig i högre grad av såväl fler korpulenta körer som lite mer feta keyboards.

Tråkigaste är nog tyvärr att refrängerna devalverats till petitesser. Det som varit deras styrka/signum, känns nästan som en svaghet på Pentagram, jäkligt beklagligt ärligt talat, enbart melodisk testosteron kan inte rädda helheten, utan denna ovärderliga byggsten.

Efter 17 år från ”rampljuset” så hade det enligt mitt tycke inte skadat med en låt till, 9 stycken känns aningen…fattigt. Bandet har ju en förmåga att omforma pop till hårdrock, precis som Erik Grönwall och Tommy Johansson, så leveransen av en härlig cover hade inte suttit fel som substitut, i brist på ett nykomponerat alster.

På ytan finns alla ingredienser med i metalgrytan, men vid en närmare granskning krackelerar musiken, kontentan, en nästintill helt profillös hyllning till Black Sabbath och Dio, dessvärre inget jag eftersökte.

Dock är produktionen top notch, och tyngre än såhär blir det nog inte, på ett positivt sätt, en fröjd för örat, minst sagt.

Min Bergmanska recension innehöll inte mycket positivt, men vi får hoppas att nästa album dels inte dröjer så länge, dels att det blir en återgång till fornstora dagar, samt att fokus verkligen läggs på musiken, det vill säga inga halvmesyrer, fyra riktigt bra låtar gör inget album, tyvärr.

Band: Lion´s Share
Titel: Inferno
Genre: Hårdrock a´la Black Sabbath
Skivbolag: Metalville Records
Antal spår: 9
Releasedatum: 2026-03-27
Bästa låtar: What we are, Another Desirée, The lion´s trial, Live forever
Betyg: 3 av 5