Author Archive

Leva-i-nuet-strategi

Hälsotrend, fotfästestabil eller existentiell välgörare? Meditation har i alla tider hyllats unisont i de flesta världsdelar.

Men är det verkligen nödvändigt att bosätta sig i någon halvtaskig grotta i Indien, eller transformeras till munk för att uppnå en light-nirvana? Njaa, i mitt sätt att se det så är dessa eskapismer lite väl överdrivna, det finns enklare sätt.

Meditation har sitt ursprung i tusenåriga forntida traditioner, främst från den vediska eran i Indien

Konceptet utvecklades senare kraftigt inom österländska filosofier som hinduism och buddhism.

I västvärlden har metoderna inlemmat sig i vår kultur, likt indiskt mat, i-tredje-hands-kränkningar och woke. Dessa har blivit populära i syfte att minska stress och främja mental hälsa.

Den global utbredningen inleddes på 1960-talet, och därefter spreds meditationen som en löpeld i västvärlden.

Där har den integrerats i sekulära former, bland annat genom den stressreducerande metoden: mindfulness.

Medicinska forskare över hela världen har funnit att meditation är ett bevisat sätt att minska stress. De otaliga fördelarna med meditation sträcker sig bortom det fysiska, till mentala, emotionella som psykologiska aspekter. 

Ljud kan vara lugnande på grund av dess förmåga att påverka vårt nervsystem. Vissa ljud, som musik, trumma, sjungande skålar eller ljudet av regn, kan aktivera det parasympatiska nervsystemet, vilket leder till avslappning och minskad stress. Dess raka motsats är all form av ljud från Håkan Hellström.

Mentala fördelar med meditation/Mindfullness

• Förbättrar självkännedom och självkänsla
• Förbättrar fokus och koncentration
• Förbättrar ens förmåga att hantera stress
• Hjälper mot depression och ångest
• Övervinna beroenden, minska trötthet och kronisk smärta
• Återförbinder en med inre frid och lycka

Fysiska fördelar med meditation/Mindfullness

• Förbättrar självkännedom och självkänsla
• Sänker blodtrycket
• Minskar fysisk spänning
• Saktar ner åldrandeprocessen
• Stärker immunförsvaret
• Håller oss energiska hela dagen

Undvik att:

• Försöker för hårt att hindra dina tankar från att vandra
• Förvänta sig för mycket för tidigt.
• Att vara inkonsekvent i din praktik, det vill säga infoga daglig kontinuitet i vardagen
• Att inte ge tillräckligt med tid åt en teknik

Hårdrock som meditation/Mindfullness

Se till att inrätta dig efter dessa fem golden rules… så ordnar sig det mesta utav sig självt.

Favoritsoffan, sitt eller ligg ner, en smaksak.

Ett jäkligt bra och högt ljud

Inga störande moment som fruar och barn…eller kritiska grannar

Ha mobilen på flygplanplansläge, och helst i ett annat rum

Se till att känna att man verkligen har tid för att lyssna på musiken

Hårdrock fungerar exemplariskt som meditation eller snarare mindfulness. De primära syftena är att kanalisera energi, minska stress och uppnå fokus.

När en låt fastnar i huvudet kallas det för en öronmask.

Öronmask, earworm på engelska, är ett begrepp för när man hör en kort bit musik upprepas i sitt huvud, utan att man försöker hålla kvar musiken.

Det är ett mycket vanligt fenomen som fungerar som en typ av ”kognitiv klåda” där hjärnan spelar upp samma melodislinga om och om igen. Detta sker oftast med låtar som har en enkel, repetitiv rytm och ett lite snabbare tempo.

Det vanligaste är att man nyligen har hört låten, men det kan också triggas av associationer som en viss situation, en mening i ett samtal eller ett visst ljud.

Hjärnan fastnar i en mental loop, och forskare tror att fenomenet delvis beror på att hjärnan har ett grundläggande behov av att ”slutföra” mönster. Musik med sång och text fastnar lättare än instrumental musik

Dock är detta inte i paritet med tinnitus eller hudcancer; öronmask är helt ofarligt, och cirka 90 procent av befolkningen drabbas minst en gång i veckan

För egen del så är jag en nörd när det kommer till att hitta klockrena chourus, oavsett genre. Man kan väl titulera sig epitetet ”Chourus searcher”.

Efter funnit den ”rätta” refrängen så infogas den kvickt i dylika Spotifylistor, det vill säga typ ett digitalt samlarsyndrom. Med det menar jag att den blir en och annan earworm, om man ser sig som musikälskare, chansen är liksom lite större.

Några effektiva metoder att bryta detta hörselfenomen 

Har man problem med vampyrer så är det bara att ta fram vitlök, vigvatten eller ett krucifix. Är istället varulvar ens största utmaning så försvåras det av att dels finna silverkulor, dels ett gevär/pistol. När det kommer till earworms så finns det också några motformler.

Lyssna klart: Ett effektivt knep är att lyssna på hela låten från början till slut. Det hjälper hjärnan att ”avsluta” melodin.

Distraktion: Att lösa ett klurigt korsord, läsa en bok eller prata med någon annan tvingar hjärnan att fokusera på annat.

Tuggummi: Viss forskning visar att tuggande av tuggummi kan störa de motoriska processerna i hjärnan som hjälper till att ”spela” den inre musiken.

Lyssna på annan musik: Sätt på en låt med ett helt annat tempo eller en annan genre för att skifta fokus.

Några av mina nasty earworms

Det vill säga låtar som ofrivilligt dyker upp i huvudet vid alla möjliga och omöjliga tillfällen, och som dessutom närmast är omöjliga att bli av med.

• Dominum – Don´t kill a dead man
• Erik Grönwall – Born to break
• Falling to reverse – Bad boy/popular monster
• Scarlett – Kill me another day
• Europe – One on one, Cult of ignorance
• Sal De Vinci – Per sempre si
• Fever 333 – Burn it
• Zero 9:36 – Adrenaline

Earsnake?

Ibland kommer jag på mig själv att komma in i någon form av musikepisoder/faser. Vad det kallas har jag inte sett något namn för, men varför inte kalla det earsnake?

Då är det inte en eller två låtar, utan snarare att man snöar in sig i olika genrer eller diverse artister eller grupper. Det liksom går i loopar, eller så är det ren skär autism?

I vilket fall är det en källa till variation utifrån att man som individ dyrkar musik, och de flesta genrer, förutom i mitt fall blues, jazz eller opera.

Yngwie forever, ABBA genies of the genius, Pretty Maids, Tom Jones best of, Eurovisionlåtarna 2026, Modern rock, Bee Gees eller AOR fasen; kärt barn har många namn.

För närvarande är jag i stort sett bortkopplad från AOR, istället är det modern rock som gäller typ Shinedown, Falling in reverse och Solence.

Om jag ska använda mig av den manliga intuitionen så ligger nog en ny period av Yngwie Malmsteen bakom hörnet och lurpassar.

Jag är verkligen nöjd med att inte tillhöra den skara som upplever ”att allt var bättre förut”. Många konservatister förkastar det mesta av bra musik som kommer ut i nutid.

Detta bakåtsträveri är i mitt tycke aningen dysfunktionell, eftersom utbudet på 2000-talet varit exceptionellt högt, vilket höjer oddsen för fler earsnakes.

Två earsnakes som jag ganska nyligen funnit är tyska Dominum och Tunisiska Myrath, de går för närvarande varma på Spotify.

Vilka är era earworms eller earsnakes?

Jim Peterik är ”The man” med de grönaste AOR-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Personen i fråga är rent utomjordisk i skapandet av sina bombastiska AOR-pomp-arrangemang. Framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig riktigt sina.

Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna, är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på ett konstant högvarv och lurpassar på att skriva det bästa han skrivit.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men gubben har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier.

Jim Peterik säger så här om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds” – jag kunde inte sagt det bättre själv! Är man ett fan av Survivor så är det ett smärre helgerån att inte också dyrka Pride of lions.

Istället för exceptionell begåvning finns det dem som anser att Jims album är karbonkopior av varandra. Det är självklart upp till var och en att tycka olika saker. Deras upplevelse är onekligen karbonkopior…medans min är låtskrivargenialitet i den högre skolan.

Att han inte skulle återupprepa saker och ting vore snarare helt onaturligt. Jag upplever varken förutsägbarhet eller att han snott för mycket av sig själv. Hans största problem ligger nog i att han gör för få dåliga låtar, fansen blir liksom kvalitetscurlade.

…sedan kom Pride of lions sjunde studioalbum ut, Dream Higher (2023), den positiva förbannelsen var bruten liksom, ungefär som när Europe slutade producera melodiösa hårdrockhits. Från det allra bästa genren kan erbjuda… till något betydligt sämre; från heaven to hell, med stark betoning på helvete.

Det var misstänksamma öron som jag beredde mig inför vad komma skulle på Pride of Lions 8:e studioalbum Unbridled.

Plattan inleds med en av de bättre låtarna på alstret nämligen titellåten ”Unbridled”. Den är lite halvrockig och inleds med fornstora Giant solon. Därutöver är det en slagdänga som etsar sig fast i pannloben.

Efterkommande andra singeln ”Edge of forever” tar Jim återigen kommandot vilken i min bok inte är alltför positivt. Låten i sig är bra, men Jim (74 år likt Bob Catley (78 år) har av naturliga skäl inte den vokala punchen kvar längre. I ärlighetens namn så har han aldrig haft den punchen.

“I am so excited about the release of the upcoming PRIDE OF LIONS album ‚Unbridled.‘ It is always a pleasure to team up with Toby Hitchcock, as we have since POL started recording for Frontiers way back in 2003. His powerful voice and positive attitude are a blessing to me.”. 

Kan bara instämma i Jims euforiska statment, det existentiella grundproblemet problemet är att Toby får för lite utrymme och Jim för mycket. Det skulle vara precis tvärtom, ungefär som det var på de första 6 albumen.

Även en yngre Jim har aldrig haft den där AOR-vokalist-rustningen som krävs för att kunna åter upprätthålla korrelationen mellan kraftfull sång och mindre sådan, när genren i sig kräver detta. Det fanns ett syfte varför inte Jim sjöng i Survivor, istället för Dave Bickler eller Jimi Jamison.

Varför Toby får spela birollen och Jim huvudrollen är för mig totalt irrationellt, i paritet med Yngwie Malmsteens uberhybris, där han upplever att han återfötts till någon ny Jeff Scott Soto, Mark Boals eller Joe Lynn Turner.

Hur gärna jag vill så är detta den trojanska hästen, vilket medför en utmaning att ge albumet ett någorlunda högt betyg. rösten är svag, tonartshöjningar är typ bannlysta, röstenergin är totalt avpolletterad.

På sjätte låten ”I´ll be the rock” får äntligen Toby glänsa. Då tar det återigen fart, en adekvat röst till en adekvat genre.

Visst finns det bra låtar på Unbridle som exempelvis ”Lose like winner” och ”What the whole world needs to know”, men vad spelar det för roll när Jim indirekt ruinerar låtarna, de devalveras till typ demostadiet.

Nu är jag djävulsk negativ, men vi pratar om ett av mina favoritband i genren, produktionen suger dessutom späck. Burkigt och ofokuserat, inte vad genren kräver, snarare dess raka motsats.

Så har vi det här med låtkvaliteten, nedan listar jag för tydligheten upp utomjordiska Pride of lions låtar i AOR-genren, på denna sida av 2000-talet.

Visst finns det helt klart embryon på albumet, men de är långt ifrån så många eller så bra som när det begav sig (2003-2020). Musiken låter tröttkörd ungefär som de sista 3 kilometrarna på ett maraton.

Satan vad det bär mig emot att såga albumet, för mig är Jim Peterik beyond Gud när det kommer till att kränga ur sig AOR-hits. Mr AOR skulle helt enkelt helt outsourcat vokalistrollen till Toby Hitchcock istället för att drabbas av Yngwie Malmsteen syndromet:((((((

Högoktaniga låtar som Pride of Lions skapat under året från debuten till 6:e albumet, det vill säga Pride of lions AOR-skattkista

1:st Pride of lions:

”It´s criminal”, ”Gone”, ”Interrupted melody”, ”Sound of home”, ”Prideland”, Unbreaklable”, ”First time around the sun”, ”Turn to me”, ”Madness of love”, ”love is on the rocks”, ”Last safe place”, ”Music and me”, alla 12 låtar

The Destiny Stone:

”Courage to love somebody”, ”Parallell lines”, ”Born to believe in you”, ”What kind of fool”, ”Man behind the mask”, ”Destiny stone”, ”Gift of song”, 7 låtar

The Roaring of dreams:

”Heaven on earth”, ”Book of life”, ”Love´s eternal flame”, ”Language of the heart”, ”Let me let you go”, ”Faithful heart”, ”Defying gravity”, ”The roaring of dreams”, ”Secret of the way”, ”Astonish you”, ”Tall ships”, ”Turnaround”, alla 12 låtarna

Immortal:

”Immortal”, ”Delusional” ”Tie down the wind”, ”Shine on”, ”Everthing that money can´t buy”, ”Sending my love”, ”Vital signs”, ”If it doesn`t kill me”, ”Are you the same girl”,  ”Ask me yesterday”,  alla 11 låtar 

Fearless:

”All I see is you” ”The Tell”, ”In caracature”, ”Silent music”, Fearless”, ”Everlasting love”, ”Freedom of the night”, ”The light in your eyes”, ”Rising up”, ”The silence says it all”.  10 låtar

Lionheart:

”Lionheart”, ”We play for free”, ”Heart of the warrior”, ”Carry me back”, ”Sleeping with a memory”, ”Good thing going”, ”Unfinished heart”, ”Flagship”, ”Give it away”, ”Rock & roll boom town”, ”Now”,  11 låtar.

Band: Pride of Lions
Titel: Unbridled
Genre: trött AOR
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 2026-06-10
Bästa spår:  Unbridled, Edge of forever, Lose like winner, What the whole world needs to know
Betyg: 1½ av 5

Satan, Scarletts musik gör mig på ett gott humör! Bandet bildades 2018 och släppte sitt debutalbum 2020. Mina favolåtar var ”Obey the queen” och ”Spit fire”.

2024 äntrade de Melloscenenen med ”Circus x”, året därpå i samma tävling med låten ”Sweet N´psycho”. De var förband till Smash into pieces och framträdde bland annat på Sweden rock festival.

Debuten var en a mixed emotion, kombinationen av industrimetal, alternativ metal, elekronisk metal, house metal och EMD var befriande, dock var helheten i låtkvaliten rätt varierad, få toppar, många si-så-där-låtar.

6 år senare utger Scarlett sin uppföljare. Den är betydligt mer tillrättalagd, på ett ytterst positivt sätt, gruppen har typ hittat sin identitet, vilken i sig skiljer sig från mängden.

Vad kan jag skriva, från första tonen till den sista är detta en uppvisning i Max Martins hit skola. 9 varierade låtar som frestar sina lyssnare på ett kort- som långsiktig musikperspektiv. Det vill säga, låtarna sätter sig som superlim, men fungerar även efter 10 lyssningar.

Inledande ”Don´t be scared” golvar mig med sin Icona pop vibe. Självsäkert lotsar Scarlett oss lyssnare på en hejdundrande hit-kroks-resa.

Förutom de utmärkta Mello bidragen som finns representerade på skivan återfinns ”Wicked litle tango” som är helt befängt braig.

”Heartbreak squad” tar den musikaliska resan på vidare äventyr. Medryckande och trallvänliga är svaga epitet i sammanhanget, genialisk poprock är ett bättre. Gillar man tyngre Gwen Stefani, Pink eller Kelly Clarkson så dyrkar man detta.

Vi scrollar ner till monsterhiten ”Kill me another day”. Satan vilket rockanthem! Rammstein i kombination med en pop- och rockrefräng att dö till. Gillar man musik överhuvudtaget så är det omöjligt att värja sig mot musik likt denna förrädiska bikupa.

Jag är barnsligt förtjust i amerikanska rockpop bandet Icons for hire som släppt sjukt bra låtar som ”Make a move”, ”Off with her head” och ”Get well”. I mina öron har de definitivt ett musikaliskt släktband, vilket i sig är ytterst positivt men där ovannämnda är låt-kvalitets-ojämna, innehar Scarletts andra album en jämnhet som jänkarna saknar.

Sjukt välproducerat, precis lagom varierad samt 100 procent energi. Lägg till djävulskt behagliga refränger och melodier som verkligen känns tidlösa. Amaranthe, minus growl, plus högre lägsta nivå.

En av årets bästa plattor alla kategorier! Lättuggad, men ändå med allergiska nötter som sätter fingret på avtryckaren.

Albumet är en kollektion av minnen, kaos, frustration, vansinne, kraft och återfödelse och en en ny era för Scarlett.

Erik Grönwall, Chez Kane, Confess och Myrath släng er i väggen, the queens has arrived:))

Band: Scarlett
Titel: Don´t be scared
Genre: Modern rock/pop EMD
Skivbolag: Universal music
Releasedatum: 2026-05-29
Bästa spår: Don´t be scared, Heartbreak squad, Kill me another day
Betyg: 4½ av 5

Vill man ha sin rock aningen tyngre och lite punkigare än Smash Into pieces så finns det ett utmärkt alternativ. Norrköpingsbördiga Solence har funnits sedan 2012. De blev först kända via sina covers på Youtube.

Solence började få fart under vingarna runt 2014, när deras cover av Imagine Dragons låt ”Warriors” släpptes på YouTube. Den numera Stockholmsbaserade gruppen släppte sitt debutalbum 2019.

Året efter, 2020 fick de ett litet genombrott med den egenskrivna låten ”Animal in Me^”. Undertecknad fick upp öronen för bandet på deras tredje album Deafening via helt underbart medryckande ”Good F**King music”.

Solence är inte helt lätta att lätta att kategorisera, vad sägs om elektroniskt rock-metalband? Trallvänligt får väl anses som ett aningen negativt epitet, men i min bok är det just det bandet är, trallvänliga.

Något som är synonymt med bandet är minnesvärda melodier och chorus. De för vidare Max Martin arvet på ett ytterst smakfullt sätt.

Ibland missar man godbitar under musikresans gång. Så var fallet med Solence femte album: Angels calling. Plattan kom ut i slutet av förra året och liksom försvann i musikmyllan och flög under min musikradar.

Konstruktionen inleds med den ytterst superinfekterande titellåten. Oompa-Loompierna är Willy Wonkas flitiga, chokladälskande fabriksarbetare, och ungefär så låter den återkommande ”kören”; genialiskt tillika originellt.

Efterkommande ”Monsters in my head” är mer en traditionell modern rock style med rap, growl och pop inbakat. Choruset är bara sådär earworm vänlig att den är omöjlig att få ur skallen, i paritet med Falling in reverese. ”Popular monster”.

Gillar man Melodifestivalen, som undertecknad gör i kombination att man tycker om Smash into pieces så  är tredje låten ”Where were you..?” en klockren härdsmälta med lite tv-spels vibe.

Fjärde låten ”Mess” tillhör också Melloanpassade låtar som kröns med en skön refräng som kan besitta berg. En oemotståndlig catchy tingest. Mindre electronic, mer av en bombastic pop-punk-attityd.

Vi scrollar ner en bit till anthemet ”Wish you the worst”. mixen mellan brutalism och melodi är djävulskt befriande. Att gruppen återigen skapar en minnesvärd refräng är bedrift i sig.

Den sista riktigt intressanta låten är ”All of the pain must go”. Bombastisk feelgood poprock som faktiskt skulle kunna vara skrivet av svenska Eclipse, en riktig allsångsvänlig sak som lär gå bärsärk live. Parallellt bryter den lite mönstret på albumet.

Markus Videsäter är som klippt och skuren till att vara frontman, rösten passar till allt vad gruppen företar sig, likt en speedad kameleont anpassar han sin vokalistförmåga till vad som erbjuds.

De punchiga drivna trummorna, de lagom korta låtarna och variationen i musiken gör att man kan lyssna om och om igen, vilket är långt ifrån fallet med många andra grupper. Hela albumet känns som en adekvat best of.

De blandar EMD, med pop, metalcore, metal, ibland rap och growl, de fungerar lite som ett Las Vegas smörgåsbord på steroider. Den kompotten skulle kunna kännas plastig, obalanserad, det väll säga aningen fejkig, men i Solence fall lyckas de penetrera epitetet lagom.

Angels calling är verkligen smittsam stadium rock inför ett annalkande party. Att inte bli ”hooked” är nästintill omöjligt ifall man gillar distade gitarrer, gudabenådade refränger och melodier att döda till.

Det är dags att lägga till Solence med andra svenska kollegor i Normandie, Self Deception och Smash into pieces.: Man blir liksom glad att höra Solence musik, ett minst sagt gott tecken, inga dysterkvistar här.

Nu är det slut med underskattningen; istället är det världsherravälde som gäller, en sådan potential har faktiskt Solence. Sveriges svar på Falling in reverse månne, fast med mer dur än moll och elegant energi till tusen?

Sång: Markus Videsäter
Gitarr: David Strääf
Keyboard: Johan Swärd
Trummor: David ”Viking” Vikingsson

Band: Solence
Titel: Angels calling
Genre: Falling in reverse rock
Skivbolag: Better noice records
Releasedatum: 2025-10-31
Bästa spår: Monsters in my head, All the pain must go, Where were you..?, Mess,
Betyg: 5 av 5

Power metal with a touch of class! Jaha, vad menar jag med det? I mitt sätt att se det är det power metal grupper som lyckats evolva sig. Det vill säga, variera sig genom att blanda in flera subgenrer i sin fartfyllda dubbelkaggiga musik. Genrehybridiseringen skapar ännu större hårdrockkvalitet genom att power metal inslagen devalveras… på ett positivt sätt.

Jag har tre grupper som jag verkligen dyrkar och som undertecknad upplever ha utvecklat sin genre. De tre är Masterplan (Tyskland), Firewind (Grekland) och sist men inte minst Kamelot (USA). Inte nog att de bemästrar fler genrer, de har dessutom en schizofrent hög lägsta nivå.

I deras power metal gryta samsas som sagt fler genrer, typ melodic metal, symphonic, heavy metal och AOR. Parallellt med detta, gudabenådad sång, grym produktion samt att de alltid sätter såväl melodier som klockrena refränger i sitt musikuniversum… i första rummet.

Ett av de tre banden, Masterplan släppte sitt sjätte album Metalmorphosis (Pumpking från 2017 var covers av Helloween) den 26 juni. Gruppen bildades 2001 av två Helloween avhoppare, gitarristen Roland Grapow och trummisen Ulrich Kusch.

Den sistnämnde medverkade på gruppens två första albumen, därefter vill han satsa fullt ut på bandet Beautiful sin. Dock släppte det bandet endast ett album 2006, The unexpected. Kronans på verket var låten ”Take me home” som hade allt – tillika en blandbands favorit.

På tre av de plattorna har den norske sånglärkan Jorn Lande ägt mickstativet. Han har onekligen varit ett vapen i att framavla adekvata metalhits stöpta i melodic metal form… före ren powermetal. Densamme låg bakom sångmelodier, arrangemang och i viss mån texterna.

Jorn sjöng på de ikoniska Masterplan och Aeronautics, för att på MK II (2007) ersättas av forne Riot vokalisten Mike DiMeo. Här introducerades även trummisen Mike Terrana. MK II var ögonbrynshöjande, men inte gudomlig. Två låtar som som kunde besitta berg var ”Lost and gone” och ”Enemy”.

Nu var det dags för en ny rockad då norrbaggen Jorn Lande återigen tog kommandot över mickstativet. Masterplan döpte Machiavellistiskt deras fjärde album till Time to be a king (2010). I mina öron var detta gruppens tredje bästa alster.

Jorns återkomst var mer än välkommet framträdande, även om Mike DiMeo inte på något sätt gjorde bort sig. För mig existerade det tre himmelskt bra låtar på ett relativt underskattat album: ”Far from the end of the world”, ”Time to be a king” och ”Fiddle of time”.

Säg den lycka som varar för evigt. De som utgick inför plattan, Novum initium (2013) var amerikanska trummisen Mike Terrana (Artension, Axel Rudi Pell, Rage, The Ferryman), basisten Jan Soren Eckert samt Jorn Lande…typ hela bandet

Vokalistersättaren blev svenske Rick Altzi som rosat marknaden i band som tyska At Vance, spanska Sandelinas, finska Thunderstone och svenska Gathering of kings.

Mannen med guldstrupen har dessutom släppt en koloss till soloalbum: All eyes on me (2022). Dock kunde den raspiga rösten inte rädda ett album som dels devalverat keyboarden, dels för första gången invaggat sina lyssnare i en krympflation, det vill säga betydligt sämre låtkvalitet.

Fragmentariska Masterplanska ljudbilder kunde uppfattas i låtar som ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic” och ”No escape”.

Novum initiumn sättningen är densamma som på Metalmorphosis:

• Roland Grapow – guitars (2001–present), lead vocals, bass, keyboards (2001–2003)
• Axel Mackenrott – keyboards (2003–present)
• Rick Altzi – lead vocals (2012–present)
• Jari Kainulainen – bass (2012–present)
• Kevin Kott – drums (2016–present)

Utifrån det albumet och att det hunnit gått hela 13 år sedan släppet, så var mina förväntningar ganska modesta, varningsklockorna sjöd obehagligt högt.

Metalmorphosis kickstartar med testosteronstinna dubbeltrampiga ”Chase the light”. Det jantelagiska epitetet lagom beskriver inledningen på ett utmärkt sätt, varken bu eller bä, men ändå en av de bättre på albumet.

Efterföljande ”Electric nights” sällar sig till det mer intetsägande slaget. Tyvärr är det fler än denna låt som umgås med aningen avslagna alster. På ytan låter det bra, men efter några lyssningar så når de inte nya nivåer, utan upplevs bara som blaskiga och standardkonstruerade.

Tredje låten ”Shadow man” är dock en blinkning till Masterplans fornstora dagar. Den melodramatiska hymnen sätter fingret på kvalitetsstegen. Ricks röst kommer mer till sin rätt i de mindre dubbeltrampiga tingestarna. Choruset får full pott, låten i sig går i samma still som ”Enlighten me” från debuten 2003.

Vi får scrolla ner till titellåten för att hitta något abnormt. ”Metalmorphosis” är en musikalisk resa som kräver sina lyssningar innan polletten faller ner.

Min sista rekommendation är näst sista låten, ”The Call”. Den episka konstruktionen spänner över 8 minuter. Progressiva tongångar varvas med en refräng av rang.

Den nya sättningen är tight och består av ytterst kompetenta musiker som dragit Masterplan-arvet vidare. Utveckling är något som  undertecknad oftast värdesätter. De olika faktorerna som möjliggjort denna förändring har samtidigt skrubbat bort deras tidigare identitet.

Med Rick Altzi i spetsen så vill jag påstå att Masterplan numera är som två band, ett med Rick, ett utan. Jag tillhör lägret som suktar efter det förgångna, på gott som ont.

Att man i stort sett avvecklat keyboarden är lite som att ge bort sina kärnvapen. I mitt sätt att se det så var det  viktigt verktyg i själva Masterplans verktygslåda, något jag definitivt saknar.

Kvaliteten på låtarna har i mitt tycke störtdykt. Det som tidigare var tidlösa metal-hit-krokar, är numera en skugga av sitt forna jag, typ ordinär powermetal som inte sticker ut nämnvärt.

Den lite ljuskripiga produktionen som präglade de första plattorna är i stort sett bortspelade. Istället har vi fått en rakare, tyngre, mer aggressiv ljudbild som parallellt också kan ses som en aningen grumlig sörja.

Detta album för inte handlingen framåt i min bok, snarare att det är deras sämsta till dags dato. För dem som inte är så inskolade i Masterplans tidigare musikhistorik kan dock se detta album utifrån helt andra ögon.

Jag är dock för involverad för att fullt ut anamma Masterplans sjätte studioalbum. Visst man ska inte leva överdrivet i det förgångna, utan istället blicka framåt. För mig hade dock en utveckling kunnat skett, utan att ge avkall på det som jag definierar som tidlösa musik från högre makter.

Band: Masterplan
Titel: Metalmorphosis
Genre: Power metal/Melodic metal
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 2026-06-26
Bästa spår: Shadow man, Metalmorphosis, The call
Betyg: 3 av 5

Ibland händer det! Tyvärr inte högsta vinsten på triss, betydligt mer trivialt än så, men ändå angenämt, är när man som musiknörd ramlar på en ny grupp som tidigare missats av hårdrockradarn.

Några exempel på detta fenomen är Kamelot – The fourth legacy (1999), Triosphere – The heart of the matter (2014), Myraths – Sheheli (2019) och Dark Moore – Tarot (2007).

Jag läste nyligen senaste numret av Sweden rock magazine. Däribland recensionerna lyssnade jag in mig på ett band som fick 7 av 10 möjliga i betyg. Gruppen i fråga är tysk och de släpper sitt tredje album i en snar framtid.

De tre singlarna som hitintills släppts väckte nyfikenheten att lyssna plattan innan, ett alster som recensenten Simon Lundh upplevde vara ännu ännu starkare.

Mitt pekfinger gick varm på Spotifys ”Lägg till i spellistan knappen”. Inte en låt, utan 10 av 11 musikspardes i ”The king of Hardrock spelistan” där de samsas med över 5000 tusen andra brännheta metalhits.

Recensenten hänvisar till Powerwolf som Battle beast, vilket indirekt känns som en halvbra beskrivning. Jag är dock inte fan till något av banden, visst enstaka låtar funkar klockrent, men annars hamnar de i ojämnhetfacket eller låter-likadant-facket.

Dominum – The dead don´t die överträffar med lätthet de två ovannämnda power metal banden. Det är helt förståeligt att alstret letade sig upp på den tyska tio i topp listan. Powerwolf har varulvar som tema, Sabbaton krig medans Dominum satsar sina kort på zombies.

Vokalistesset Dr. Dead (Felix Held) har en eklektisk röst som passar musiken som handen till handsken. Den kan vara gritty, poppig och hårdrockig.

Det är sällan jag kommer över så sanslöst sköna refränger som på detta album. Ett annat tyskt band som jag dyrkar och som också levererar top notch chorus är A life divided, främst med det utomjordiska braiga Human från 2015. För de som missat detta uberunderskattade band…gå in och lyssna.

Det finns andra korrelationer mellan dem, trots genreojämlikheter, förutom att båda är tyska så vårdar banden en poppig ådra som snarare för tankarna till Max Martin, utifrån sina välsnickrade smittande refränger. En annan likhetsfaktor är båda bandets fäbless för keyboards… med rötter i det tyska och brittiska 80-tals-synthträsket.

Detta är en uppdukat lyx-metal-buffé där sånger om de odöda är ständigt närvarande. I mitt tycke är zombies ett bättre tema än varulvar. Zombieapokalypser  är så djävulskt existentiellt, det finns så mycket mer berättarytrymme när det kommer existentialism i sin djupaste linda – samhällskollaps. Anarki, medmänsklighet och ransonering är viktiga pusselbitar i berättelser där människor ibland är värre än själva de odöda.

Jag får starka vibbar från ytterligare ett tyskt band Axxis, som framavlade hårdrockhits på allra högsta nivå med genant högkvalitativa refränger. Lyssna bara på låtar som ”Utopia”, ”Doom of destiny” och ”She´s got nine lifes” så förstår ni vad jag menar.

Att välja favoritlåtar är som sex utan kanindräkt, sammet och handklovar. Smörgåsbordet erbjuder sina lyssnare en drakonisk hög nivå på utbudet av låtar. Variationen är dessutom total, att-tröttna-på-låtarna och inte-lyssna-klart-på-albumet finns inte på pappret.

Som sagt det var länge sedan jag var så lyrisk över ett album som The dead don´t die. Vare sig man älskar Smash into pieces, power metal, metal eller modern rock band som Skillet eller Papa Roach, är det i stort sett omöjligt att inte ta musikinnehållet till sitt hjärta – catchy och modernt… på rätt sätt.

Neue Deutsche Härte är en tysk musikuppfinning, en typ av musikstil som växte fram under mitten av 90-talet. Här samsas en rad influenser såsom industrial, heavy metal/hardrock, elekronisk musik och krautrock som i sig bildar en skola.

Band som kan tituleras epitetet Neue Deutsche Härte är: Rammstein, Megahertz, Ooomph och Eisbrecher för att nämna några. Även Dominum genomsyras aningen av denna musikfålla. Det märks främst i ”This is not a game”, men fragment hittas lite överallt i ljudbilden. 

Lägg till ultimata bakgrundskörerier som präglas av ett exceptionellt högt självförtroende, Dominum tycks ha haft det kul i såväl låtskriveriprocessen som i studion, det smittar, precis som ett zombiebett.

Måste jag under pistolhot, eller grav tortyr välja fyra låtar så får det bli ”One of us”, ”Can´t kill a dead man”, ”Don´t get bitten by the wrong ones”, ”Happy deadly ending” och ”The dead don´t die”. Där rök tånaglarna, eftersom det blev fem låtar.

Albumet knyts ihop med en cover av Scorpions – ”Rock you like hurricane” som bonustrack. Dominum har tidigare gjort covers av Billie Eilish -  ”Bad boy”, Dead or alive – ”You spin me like a record” och Midnight oil – ”Beds are burning”, alla utmärkta.

Jacob Hansen (recordings, mixing, mastering) ligger bakom den skräddarsydda ljudväggen. Dansken som är medlem i Pyramaze har förstärkt ljudbilder hos band som Amaranthe, Pretty Maids och Volbeat. Han borgar för en en utmärkt produktion, och The dead don´t die är definitivt inget undantag.

Som sagt detta är mer en hyllning till gudomlig musik, än en recension. Jag kan ju tillägga att konstellationens första album, Hey living people (2023) också är en banger. Den innehåller massor av örongodis och visar på att deras andra album inte var någon form av lyckoträff a´la The lords of the new church.

Band: Dominum
Titel: The dead don´t die
Genre: Melodiös light power metal/metal
Skivbolag: Napalm records
Releasedatum: 2024-12-27
Bästa spår: One of us, Can´t kill a dead man, Don´t get bitten by the wrong ones, Happy deadly ending, The dead don´t die
Betyg: 5 av 5

Såhär skrev jag tidigare om Narnia, och det är inget som förändrats nämnvärt sedan det tillfället. 

”Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt, men generellt sett orättvist ratar. De bildades 1996 i Sveriges svar på Betlehem, Jönköping, av Christian Liljegren och CJ Grimmark.

Denna kreativt dynamiska duo har framavlat nio studioalbum från 1998 till 2023. De pendlar i sin musikstil mellan Yngwie Malmsteen inspiration, power metal och lite andra metalgenrer inbakade, som exempelvis AOR.

Gud är den schyste hen, Satan den evige antagonisten. Huvudtemat är allt som oftast den bitterljuva kampen mellan gott och ont. Harangerna av ord är en murbräcka av lovsånger, där de kristna texterna onekligen är komplicerade att komma förbi.

Om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären är det ett djävulskt tungt ok att bära. Men man kan ju vända på processen genom att istället bli profet i sitt egna hemland, nämligen den stora skara kristna hårdrockfans fans runt om i världen, speciellt i Sydamerika.

Ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, vampyrer/varulvar/drakar/demoner/alkoholpropaganda/gaypirater och dysfunktionella relationer, så funkar halleluja i lagom doser för mig, med stark betoning på lagom.

Den gravt underskattade gitarrfantomen Carl Johan Grimmark har mer än tio fingrar med i syltburkarna. Riffmastern visar konstant upp en unikt personlig stil som är både bombastisk, tillika uberintelligent… men alltid med melodierna ständigt närvarande.

Hans riffkompetens utkristalliseras bland annat i Narnia, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin, German Pascual, men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt groteskt undervärderade Empire 21 (2014).

Om det var hans kristna approach som satte käppar i hjulet att tagit sig en adekvat plats bredvid i Ozzy Osbournes band låter jag vara osagt, men om så är fallet var det ett helgerån, en skymf …eller så  var han helt enkelt inte intresserad av platsen, vilket vore fullt rimligt utifrån polariseringen mellan deras aningen olika mindsets”.

Jag tänkte ge eventuella läsare en riktig undangömd ”musikhemlighet”. På Divinefires – Glory thy name (2005) återfinns en makalös skapelse. Låten i fråga heter ”The world is on fire”. Ärligt, det är bland det tyngsta jag hört i metalsverige, utan att vara death- eller black metal; trippeltramp med ett sjusärdeles chorus.

I mina öron är Course of a generation (2015) deras jämnaste och starkaste album hittills. Det ödesmättande innehållet är verkligen top notch på alla nivåer. Undertecknad upplever att alstret utan problem tillhör ett av Sveriges 25 bästa hårdrockalbum – ever.

Albumet kickstartas med testosteronstinna ”Like a thief in the night”; vilken hejdundrande inledning! Härdsmältan plockar fram alla ingredienser från metal-smörgåsbordet.

Efterkommande singeln ”Oceanwide” är en klassisk skodd Narnia låt som vandrar fram som plattans höjdpunkt. Det episka AOR-choruset visar var det  melodiösa skåpet ska stå…i mitten.

Vi scrollar ner till plattans mest ödesmättade kreering, ”Walk on water”. Tung AOR är vad som serveras, tung AOR är vad som inhaleras. Detta är låten som växt mest under de tiotal lyssningar jag gett albumet.

”God under fire” suddar ut AOR-skuggan för att i mitt tycke frambringa ett heroiskt Black Sabbath vibe. Skapelsens höjdpunkt är det melodiskt återkommande mini-shreddande som gör att låten sticker ut ordentligt.

Plattans snabbaste låt, ”Remedy (SOS)” skapar den kontrast som är helt nödvändig för helheten. Ett kristet chanting samkör med dubbeltramp och ett power metal chorus tillika AOR-chorus, välj själva, kan man begära mer?

Tätt skuggande ”Jerusalem” är onekligen varandras kontraster. Från dubbeltramp till AOR och skönt smattrande keyboards som ekar Yngwie Malmsteen a´la eran med Joe Lynn Turner och Göran Edman.

Nästa sista, ”The war that tore the land – reprise” är slow och instrumental, men också hyfsad onödig. Något jag tycker är fallet med allt som handlar om musikinstrument briljans i all sin ensamhet.

Albumet binder ihop säcken med ”The man from Nazareth, pt II”. Den knyter an och fortsätter berättelsen från ”The Man from Nazareth” från Enter the Gate (2006). Det tilltaget på denna episka skapelse är nog det bästa, för mig är den aningen för seg helt enkelt.

Christian Liljegren och Carl Johan Grimmark fäbless för Malmsten brukar omgärda deras album, men denna platta gör ett halvt avkall på det genomsyrandet. Här är det mångt och mycket betydligt mer rak på hårdrock, inte lika mycket neo-classical metal som vanligt.

Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall pure luck då jag är en renodlad agnostiker; förövrigt religionens svar på Stryktipsets helgardering 1 X 2.

Kärleken till Gud definierar texterna, dock inte rena hallelujaorgier, något som annars i längden kan bli aningen tröttsamma. Jag hade inte klagat på ifall Narnia i ännu högre grad lagt lite fokus på människans relation till Gud/Jesus, än bara ”praise the lord”.

Musikformelns allra största förtjänst är den positiva variationen på låtarna, utifrån att Narnia anammar fler genrer samtidigt. Trots det så förblir bandets musikaliska identitet intakt, och inte splittrad. Det är Stryper och Narnia som håller den kristna fanan högst och bäst – fortfarande.

Christians röstresurser kan bestiga Sinaiberget. Det är all in med med  såväl kropp som själ, dessutom sjunger mannen bättre än någonsin. Att han på denna platta fått sällskap av dels gitarrfenomenet Carl Johan Grimmark, dels basisten och AOR-freaket Jonatan Samuelsson skapar faktiskt synergieffekter på helheten.

Carl Johan Grimmarks gitarrspel är så oerhört vackert och kompetent, som Yngwie, minus gitarronanin. För mig är det han, Gus G och den svenska kollegan Magnus Karlsson som styr det melodiska shreddandet i världen.

Lagom är så jantelagisk, men i detta fall signifikativ med en veritabel fullträff, Carls musiköra levererar en precis lagom dos av gitarronani i kombination som skapare av tidlösa riff. Här har Yngwie Malmsteen 100 procent att lära sig av.

”Kings will come” är femte låten på det utmärkta albumet Course of a generation - tokbra helt enkelt. Detsamma kan sägas om ”People of the bloodred cross” från Enter the gate. Två klockrena hårdrockshits. Sådana låtar upplever jag saknas på X. Vissa av alstren präglas istället av lagom och stabilt, något som drar ner helhetsintrycket.

På detta album infoga det mer AOR-feeling, vilket borde vara ett enda stort plustecken i min bok, trots det så slår det liksom inte gnistor om refrängerna, för mig är chorus heliga och på X känns de typ aningen intetsägande, det vill säga I, inte riktigt sticker ut, det vill säga II, kunde varit mindre slätstrukna.

I vilket fall som helst är Narnia genuina fullblodsproffs. Produktionen är top notch, grym variation, utmärkta musiker, superb sång och en vitalitet som känns i ryggmärgen, dessutom är albumet relativt jämnt, utan några speciella flaws, som sagt lite fler ”hits” hade höjt betyget ytterligare.

Band: Narnia
Titel: X
Genre: Melodic neo classic hardrock
Skivbolag: Narnia songs
Releasedatum: 2026-05-29
Bästa spår: Oceanwide, Walk on water, God under fire, Jerusalem.
Betyg: 4 av 5

Vilket djäkla musik-CV!!!

Vann Idol 2009, sångare i H.E.A.T. (2010-2020), vokalist i såväl Skid Row som Michael Schenker samt släppt tonvis med högoktaniga covervideos på Youtube och på cd. Tre personliga coverfavoriter är Black Sabbaths – ”Headless cross”, Journeys – ”Separate ways” samt Steelhearts – ”She´s gone”.

Att mannen med guldstrupen dessutom kämpat och övervunnit leukemi, det vill säga en form av blodcancer, är nog hans allra största framgång och indirekt en existentiell trissvinst.

Nu är detta energiknippe aktuell med ett helt nytt album. En platta där han själv fått styra och ställa, med synbara synergieffekter av H.E.A.T.´s erfarenhetsåtervinning, det vill säga…räkna bort hans första två soloalbum, det är helt enkelt Bad Bones som gäller, 100 procent Erik Grönwall.

Undertecknad blev ett tvättäkta H.E.A.T-fan efter Erik tog över mickstativet från Kenny. Han tillförde välbehövlig energi till ett till synes steriliserat band, samt medverkade till skapandet av en orgie av fantastiska melodier och otaliga killerhooks.

H.E.A.T. II rankar jag som ett av de bästa album som någonsin skapats i Sverige. På samma lista återfinns Crashdïet - Automaton och Lions Share – Dark Hours, Eclipse – Armageddonize och The Night flight orchestra – Aeromantic II. 

Upplands Väsby sönerna bygger en melodisk rock brygga till kommande generationer och förhoppningsvis fungerar som en avlösare när de gamla uvarna i hårdrockbranchen gått i graven eller som nu, sett sitt före bästa datum för länge sedan passera. De, liksom Crashdiet, Degreed och Eclipse är fanbärare för gubbrockens fortlevnad i nya former.

Till sin hjälp har Grönwall tagit utomjordisk input från Jona Tee (H.E.A.T), Erik Mårtensson (Eclipse) och Fredrik Thomander.

Den sistnämnde är lite av en underskattad halvdoldis. Jag måste bara nämna några band han skrivit hits till: N´sync, A-Teens, Backyard Babies, Agnes, Gotthard, Scorpions, Erik Saade, Delain, The Poodles, Hammerfall, Kim Wilde med flera med flera.

Undertecknad är självklart medveten om att detta är ett sjusärdeles namedroppande, men killen är ett halvgeni, och en del av det svenska popundret; det är verkligen något att namedroppa för.

Pretty Maids och Treat är två av de band jag dyrkar mest och bäst, dels för deras osannolika jämnhet, dels för de lyckats vara vitala på båda sidorna av 2000-talet.

Fredrik är uberansvarig för Treats flawless album efter comebacken. Han är i symbios med Treats låtskrivargeni Anders Wikström, och har också varit inblandad i några av ovanstående artister och grupper. De är verkligen ett radarpar av rang i att skapa grymma hits i alla genrer.

Med dessa förutsättningar i bagaget måste jag väl tillstå att mina förväntningar var beyond gigantiska. Det känns helt enkelt som läget för Erik att släppa ett nytt soloalbum inte kunde vara gynnsammare.

Albumet inleds med singeln ”Born to break” som dels är en av de fyra singlarna som släppts, dels plattans absolut bästa låt. För mig hade den lätt kunnat platsa på H.E.A.T. II. Den blyråa energin, den klockrena melodin och en killerhooken sammanflätas till en kryptonithit.

Efterkommande singeln ”Bad bones” kan tituleras ovannämnda epitet, fast med i en lite modernare skrud. Satan vilken inledning!

Tredje singeln ”Praying for a miracle” får mina tankar att vandra till något som skulle kunna ligga på Europes nya album som släpps i september. Den är dock lite mer repetitiv och avskiljer sig helt från de två första energistinna skapelserna.

Jaha, dessvärre är denna trio albumets starkaste alster, det är det negativa. Det positiva är att de andra konstruktionerna inte kommer långt efter. En av de bästa låtarna är ”Lost for life” som rör sig i samma territorium som de två inledande styrkedemonstrationerna. Energi inlindas i pampighet, som utmynnar i storslagenhet, vilket i sig är samma sak.

En annan låt värd att nämna är ”Twisted lullaby” som onekligen är en ytterst trallvänlig allsångsstänkare, i all sin enkelhet.

Balladen och fjärde singeln ”Who´s the winner” är mäktig in sin Queen-dräkt. Den är bra, men inte sensationell. Tänk om den istället ersatts av Greczula ”Believe me” som inte är bra, utan sensationell i sitt Queen sökande.

Texterna är mins sagt personliga och handlar mångt och mycket om Eriks väg från cancer, till befriad från den. Det är naket, självutlämnande, mörkt och ljusår från alkoholfetischism, drakar & troll & pirater eller brustna hjärtan. Det skapar verkligen ett djup i texterna, något som lyfter upp låtarna till en ännu högre nivå.

Detta album är sprängfylld med låtar som egentligen är beroendeframkallande omedelbara, men som parallellt ändå kräver sina lyssningar för att riktigt fånga sina lyssningar.

Spretigt är ett ord som i recensentvärlden förknippas med något som i grund och botten är negativt. Spretighet kan ju tvärtemot vara en rik källa till variation, det vill säga, att man kan lyssna på ett album från första till sista låten…utan att tröttna.

Bad Bones är spretig… men på ett bra och effektivt sätt. Olika genrer sammanfogas till en egen identitet. Popådran finns hela tiden närvarande, vilket i min bok är något ytterst positivt och värdefullt, i syfte för att en låt ska bli tidlös.

Energin och variationen är byggstenar till ett album som jag kommer att lyssna på oerhört mycket på under året; en modern melodic rock klassiker. Att Erik sjunger som en grekisk gud gör definitivt inte saken sämre.

Avslutningsvis något som egentligen inte har något med denna platta att göra. Tänk om Upplands Väsby skulle göra en Upplands Väsby? Tänk om Europe skulle bjuda in H.E.A.T.´s båda sångare Kenny och Erik till Europes kommande Come this madness? Satan så episkt det skulle vara!

Rykten gör gällande att de gör sig av med det i mitt tycke vedervärdiga bluesiga refränglösa sörjan, för att återgå till kungliga melodier och chorus, för övrigt inte en dag för tidigt, Upplands Väsby rules x 2 månne!:))

Band: Erik Grönwall
Titel: Bad bones
Genre: Modern melodic rock
Skivbolag: Playground music
Releasedatum: 2026-05-21
Bästa spår: Born to break, Bad bones, Praying for a miracle, Lost for life
Betyg: 4½ av 5

I ena ringhörnan hittar vi Confess, i den andra Crashdïet. Confess släpper sitt första album på hela 7 år (15/5), Crashdïet sitt första på 4 år (8/5). Båda banden har samma frontman, John Elliot. Genren sleaze brukar generellt sett epiteras på båda konstellationerna. Confess bildades 2008 (Stockholm), Crashdïet (Stockholm) 8 år tidigare.

Jo nog finns det gemensamma nämnare alltid. En annan är att båda banden blandar olika genrer såsom melodiös hårdrock, metal, sleaze rock, AOR och hårdrock. De stöper och ruskar om musiken till deras egen identitet, även om de långtifrån uppfinner hjulet igen. Att kalla det sleaze är i mina öron aningen misstolkande.

Confess har tidigare släppt tre plattor Jail (2014), Haunters (2017) och Burn ém all (2020). För egen del så har jag typ uppskattat hälften av låtarna på deras album, det vill säga aningen ojämna, lite intetsägande och svårt att få låtarna att fastna liksom, trots att det egentligen låter bra.

Men sådant kan ändras, kanske Metalmorphosis blir deras magnum opus? Gruppen har lyckats fånga Erik Mårtensson (Eclipse) som ljudarkitekt, något som bådar gott.

Albumet inleds tungt parallellt melodiskt med ”Colorvision”. Den är varken bu eller bä. Jantelagsepitetet lagom eller medel tycker jag är passande.

Efterkommande ”The Warriors” låter som ett rockigt Mötley Crüe, en sida jag inte gillade med bandet, därav att jag passar på denna lite bluesiga glam-energibomb.

Nu börjar det likna något! I tredje låten ”Wicked temptation” låter det som om Hardcore Superstars återuppstått. Energi kryddat med bakgrundskörer, dutt duttiga keyboards och en förrädisk refräng, vad kan gå fel?

Samma aha-känsla, fast gånger tre, får jag av titellåten. ”Metalmorphosis” är en tvättäkta melodic metal käftsmäll. Keyboarden får ett jätteytrymme och känns nästan lite symfonisk. Den bryter också helt med allt material på albumet, utan för den delen kännas påtvingad utanför-ramarna-udda. En riktig banger helt enkelt.

Är man ett fan av AOR och melodiös hårdrock så är det inte svårt att ta till sig ””The other side”. Som sagt, Confess bemästrar dessa genrer på ett föredömligt sätt. Inte ens H.E.A.T kunde gjort det bättre.

Vi får scrolla till näst sista låten för att euforiseras. ”Plague of steel” visar var  det trallvänliga skåpet ska stå, återigen starka Hardcore superstars vibbar. Definitiv den med bäst potential för allsång på plattan.

Albumet avslutas med kanske det mest oväntade musikaliska inslaget. En Celtic/Pagan episk låt med Accept-körer. Det är den låt som vuxit till sig mest och bäst hos undertecknad.

Sleaze rock/Hard rock/AOR/Metal, call it what you want, men denna eklektiskt profana gryta rör om i densamma. Det liksom varieras hej och vilt, något som är ytterst positivt, identiteten går inte förlorad, utan känns helt naturlig. På albumet samsas ballader med Motörhead ös, det finns typ något för alla målgrupper att ta med sig hem.

Sleaze för mig är en riktig akilleshäl. Grupper som L.A Guns och Cinderella är inte my cup of tea, därav att jag kanske är fel man på fel plats att recensera detta. Men som sagt, Confess är ju inte precis asketiskt sleaziga.

Sound- och jämnhetsmässigt piskar Metalmorphosis deras tidigare alster ordentligt på fingrarna. Confess har mognat på de sju år sedan förra albumet kom ut. Bandet lirar nu i den allra högsta divisionen i Melodic metal ligan. Dock är det många svenska band som infogas i högsta divisionen, så konkurrensen är bedövande mäktig.

Hardcore superstars – ”We don´t celebrate Sundays” eller Crashdïet – ”Riot in everyone”, två diaboliskt överdjävliga låtar. På denna platta hittar vi inte sådan hitkrokar, dock placerar sig  ”Plague of steel” och ”Wicked temptation” inte ljusår ifrån dessa ikoniska alster.

Vilken ringhörna vann då till sist? Det var ytterst jämna ronder, men Crashdïet jabbade till sig tillställningen via fler starkare låtar. Man kan ju inte vara säker på om det egentligen finns ufon eller spöken. Jag är inte heller säker på varför jag föredrar de ovannämnda; kalla det magkänsla?

Så gick mina tankegångar efter typ 6-7 lyssningar, efter 11 sådana är jag nog benägen att kora Confess före Crashdïet. I vilket fall som helst har maj månad varit en upplyst golgata för svensk melodisk hårdrock – ”whats in the swedish fucking waters”?

Hur välter man upp och ner på Sunset strip; på amerikanernas egna planhalva, jo genom att låta Crashdïet, Confess och The Cruel intentations göra en miniturné på Californian soil. Skrev det i förra recensionen, men det tål att återupprepas:)).

Band: Confess
Titel: Metalmorphosis
Genre: Hardcore Superstar sleaze/Metal
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 2026-05-15
Bästa spår: Wicked temptation, Metalmorphosis, Plague of steel, The other side
Betyg: en stark 4 av 5