Subscribe to RSS Feed

Author Archive

Gubbrock, jo så kan genren betraktas ur tyvärr allt för mångas perspektiv. Det är något som tillhör det förgångna och bör så stanna där. Recensenterna vill inte ens ta genren med tång, helst vore ett annat verktyg bättre, exempelvis en kofot. Jag är benägen att tro att eurodiscon stod högre i kurs än AOR och den melodiska hårdrocken!

Min uppfattning är att det kommit massor av klassiker från år 2000 till 2022, med stark betoning på massor. Detta till trots är många hårdrockare generellt sett musiknfantilkonservativa. Det vill säga det spelar liksom ingen roll ifall Gud själv skapat den ultimata plattan, dessa individer håller ändå på att det var bättre förr. Visst, genren hade ju sin storhetstid på det glada 80-talet och härjade fritt på var och varannan försäljningslista.

Nutiden är det verkligen dess raka motsats. Det finns inte tillstymmelse till AOR att härja på någon lista. Fast i ärlighetens namn så lyckades faktiskt Ghost komma undan med detta via singeln ”Spillway” som definitivt var AOR, dock förklädd, men ändå.

Skivbolaget Frontiers records  måste ses som en frälsare i sammanhanget. De har givit oss så mycket manna från himlen som det bara är möjligt. Skivbolaget började i blygsam skala i mitten på nittiotalet, och som sedermera blivit en maktfaktor via fokusering på releaser på de stora banden inom AOR och melodiös hårdrock däribland ikoner som Foreigner, Journey, Survivor, Toto och Whitesnake.

De är dock inte ensamma i kampen om att återupprätta gubbrocken till fortnstora dagar. Vi har Candy Rock, Escape Music, AOR Heaven och Rock of angels records, för att nämna några.

Men det är ändå Frontiers som har musklerna och artilleriet. Man kan väl se dem som en en italiensk artistfabrik likt Motown, brittiska  Stock, Aiken, Waterman eller varför inte vår svenska Cheiron studion som alla skapade poplåtar enligt löpandebandprincipen

Frontiers producerar sanslöst mycket bra musik genom att para ihop låtskrivare, med olika artister som bildar myriader av konstellationer. Men allt är inte guld som glimrar, och konstigt vore väl det. De projekt som fungerat bäst för mig har varit: Allen/Lande, Pride of Lions, Place Vendome, Revolution Saints, Nordic Union, The Ferryman, Khymera, Chez Kane, Spektra och Black Swan.

Det finns dock ett projekt som lyser klarare än de andra och dessutom blir bättre för varje album som avverkas. W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman). Erik Mårtensson arbetsnarkomanernas okrönte konung med Alessandro Del Vecchio, Phil Vincent och Magnus Karlsson visar var alla skåpen ska stå, han är liksom spindeln i nätet.

Debuten skedde 2009, uppföljaren Rise kom ut 2013, deras tredje alster Earthrage rammade spotifydiskarna 2018, medans den plattan jag rankar högst Retranmission kom ut 2021.

Förstlingsverket slog ner som en blixt från en klar himmel, lite som Perfect plans debut. Allt liksom var precis som på fornstora dagar fast iklädd en modern skrud, utan för den delen vara för modern. Inledningslåten ”Invincible” satte tonen direkt, men var endast ett bete för vad som komma skulle. ”One love” var förrädiskt bra.

Tredje låten ”Brothers in arms” fortsatte på den bombastiska classic-rock- rockhimlen. Balladen ”Comes down like rain” övertygade också. Därutöver var det inte lika magiskt förutom ”Just go” och ”If I fall”. Fast embryot visade på vilken potential projektskutan hade.

Med lager av förväntningar på sig istället var det inte lätt att toppa den tidigare kommande klassikern. Inledningen slog nästan debuten på fingrarna med ”Walk away, ”Learn to live again” och ”Rise up”. Båda balladerna ”Love Heals” är ”Still believe in us” var  dessutom himmelskt bra ”One the run” måste nämnas precis ”Still unbroken”.

Sist men inte minst 10:e låten ”Shot” som jag anser som en av de 10 bästa bandet ynglat av sig tillika albumet starkaste ess. Inte heller denna platta var helgjuten, men ändå starkare än debuten.

Året efter släpptes liveplattan One live in Stockholm. Fansen fick vänta 5 år innan nästa studioplattan äntrade scenen. Earthage var väl all väntan, trots det föredrog jag Rise up. Dock var det fortfarande AOR i den högre skolan.

Plattan inleddes genant snyggt med den bästa låten: ”Watch the fire”, inte långt därefter skuggade ”Burn”. I kölvattnet av dessa juveler följde ”Kings on the thunder road”, ”Urgent”, ”Dangerous” och ”Calling out your name”.

Supergrupper

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är nedanstående några exempel på supergrupper.

Bad English

Shadow King

Blue Murder

The Law

HSAS

Orion the hunter

GTR

Alias

Revolution Saints

Hardline

The Storm

Streets

Black Swan

Alcatrazz

Badlands

Union

Mother´s army

Jeff Scott Soto

Jeffs röst är som en silkeslen smekande AOR- bris. Hans vokalistregister åldras lika fint som ett årgångsvins. Det är svårt att finna sångare som passar bättre att utföra genrens alla adekvata måsten likt den mannen. Har man som grupp tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera alla inblandade.

För mig är denna ”nästan svensk - Talisman, W.E.T, Yngwie” en forever topp-5 sångare. Han bara har det: utseendet, rösten och inlevelsen på scen, karisma kallas väl det. Han fyller 57 år, men ser snarare ut som 41 år, vilka superba gener halv Puerto Ricanen har tillgång till, utifrån allt festande under alla turnéer.

Min första bekantskap skedde via Yngwie Malmstens debutalbum som nästintill bestod av instrumentala shreddande gitarrorgier.  På Efterkommande Marching out sjöng han på hela albumet. Det var oslipat, det var aggressivt det var organiskt och samtidigt kommersiellt i sin okommersialism. Jag är ett ett oerhört stort fan av gitarrvirtuosens album som kom ut innan 2000-talet. Detta är ett av mina favoritalbum, där Jeff verkligen sjöng lungorna ur sig.

Därefter höll jag ett extra öga på denna Brooklynuppfödde vokalistkamelont. Han medverkade i grupper som Takara, Eyes och Axel Rudi Pell,  men för mig och många andra var det Marcel Jacobs skötebarn Talisman som han mest blir ihågkommen för.

Bandet bildades 1989 och gick i graven 2007. Gick i graven gjorde även grundaren och basisten 2009 tragiskt efter ett självmord 2009, endast 45 år gammal. Stilen som Marcel  introducerade var en glitch mellan hårdrock och melodiös hårdrock. Hans patenterade stil som var unikt för just Talisman.

Att Jeff Scott Soto fick chansen i Journey  gick inte heller av för hackor.  Han efterträdde Steve Augeri  (Tall Staries & Tyketto) 2006. Jeffs sejour blev dock kortvarig, men vad gjorde det, bara att ha det i sitt CV är onaturligt stort.  Upprinnelsen till att få stiga upp på Journeytronen var nog via  Soul SirkUS. Det var ett projekt bestående  av JSS, Neal Schon, Marco Mendoza och Deen Castronovo. Supergruppen släppte dock bara ett album, World play (2005).

Att vara en av vokalister i Trans-Siberian Orchestra var också en bekräftelse av rang. Precis samma sak kan sägas om Sons of Apollo vilken är en amerikansk progresiv metal supergroup bestående av Mike Portnoy, Billy Sheehan, Derek Sherinian och Ron”Bumblefoot” Thal.

JSS har också hunnit släppa 12 solpplattor sedan 1994, några under monikern S.O.T.O. I denna digra musikkatalog har han varit eklektismen personifierad där typ alla musikgenrer avhandlats. Han har via denna kommunikationskanal både blandat och gett, dessvärre med betoning på blandat.

Erik Mårtensson

Erik tillhör en av planetens bästa melodisnickrare! Först Eclipse, sedan 3 plattor med Nordic Union och därutöver massor av bidrag till andra artister och grupper. Den 41 årige Solleröbördige fick inträde till Frontiers record  via gruppen Last Tribe som hunnit släppa en platta innan de signades till Italienarna.

Han har faktiskt skapat alla låtar på W.E.T,  i samklang med bandet, och väl utvalda utomstående låtskrivare som…Dag Finn. Det är förövrigt urkällan till att på allvar  kunna variera sitt musikskapande och därmed undvika dysfunktionell hemmablindhet.

Sångaren Toby Hitchcock har prisats och överöst av lovord från en enad AOR- kritikerkår om att vara guds sånggåva till sina pensionerade kollegor och en vitamininjektion till genren i sig.

Jag själv tycker han låter bra, men inte gudomlig, det är något som stör mig med sången, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. I vilket fall som helst var denna solodebut en riktig höjdarplatta som kröntes med låtarna ”This is the moment” och ”Mercury´s down”. Erik Mårtensson var behind it all, förutom just sången.

Människan är en multiinstrumalist samt erkänd producent. Ammunition, First signal, One Desire, Adrenaline rush, Martina Edoff, Giant, Smokie, Kimball/Jamison, Issa, Sturm and drang, Jimi Jamison, Find me är några av dem som fått ta del av Eriks låtskriveritalanger.

Att Mr Mårtensson har en hög lägsta nivå är ett understatement, addera också en variation på låtarna som är i paritet med Björn & Benny, Lennon & McCartney och Max Martin.

Robert Säll

Robert är sällskapets minst framträdande figur, vilket inte förtar dennes inblandning på något sätt. Han är sitt Work Of Art trogen. Dock har han skrivit låtar till frontiersprojektet Groundbreaker.

Han har också komponerat musik till Annicka Rylin, Peter Friestedt/Bill Champlin/Joseph Williams, Lionville, Issa, Fergie Frederiksen, Chasing violets, Place Vendome, Giant, Kimball/Jamison, Xorigin och W.E.T. såklart.

Work Of Art bildades 1992 när Robert Säll och Herman Furin gick på musikskola. Problemet var att hitta en adekvat sångare. Det visade sig vara en omöjlighet. 1998 så förvandlades moll till dur då de fann Lars Säfsund.

Dock var och är Lars en busy man så det dröjde enda till 2008 innan vi som lyssnare fick njuta av deras Totoinspirerande sound via deras debutalbum Artwork. Gruppen sniffades såklart upp av Frontiers recordes där alla deras fyra plattor släppts.

Det tog tre år innan nästan album såg dagens ljus. In progress var i mina öron en betydligt bättre platta än sin föregångare. 20014 så utkom deras tredje alster, FrameworkWork of arts senaste platta släpptes 2019 och döptes till Exhibits. Från dessa fyra musikjuveler finner vi hits som: ”The Rain”, ”Nature of the game”, ”The great fall” och ”Let me dream”.

W.E.T. Line-up 2021
Jeff Scott Soto (sång)
Erik Martensson (gitarr, keyboards)
Robert Säll (keyboards, gitarr)
Magnus Henriksson (gitarr)
Andreas Passmark (bas)
Robban Bäck (trummor)

W.E.T´s Retranmission kom ut 3 år senare det vill säga 2021. Jag avstår ifrån helt enkelt från en låt-för-låt-presentationen, utan konstaterar helt sonika att detta är melodisk hårdrock/AOR av allra finaste snitt, det finns liksom inga flaws överhuvudtaget; så var det sagt.

Inledningshymnen ”Big boy´s don´t cry” har inget med 10cc att göra. Däremot är soundet slickat fett,  crunchiga gitarrer flankerar en asketisk melodi och refrängen andas raka motsatsen till själlös. Precis samma sak uppviglar sig i efterföljande ”The moment of truth”.

Dock är det värt att undra om ”How far to Babylon” är en blinkning till Yngwie Malmsteens ”How many miles to Babylon” från 1992 med Göran Edman  på sång? Troligtvis inte alls, men i alla fall en teori.

Jag måste också hylla gruppen för att inkorporera små subtila låtelement som dels förstärker låtarna, dels unikiserar musiken och faktiskt genren i sig eftersom W.E.T faktiskt utvecklar den. Det jag  bland annat reflekterar över är kören i förchoruset av ”The call of the wild”. Helt brutalt obetydligt, men ändå inte, utan bara ytterst briljant.

Det är lätt som recensent att bara tokhäckla genren för att implementera ytterligare en ballad bara för att det ska vara på det sättet. Men ”What are you waiting for” är inte bara ett måste, utan en helt förförisk tidlös kronjuvel som placerats som 8:e låt av 11 möjliga.

Retranmission är också i min mening det albumet som doftar mest Talisman. Vissa spår är mer dolda, andra mer tydliga i sin inspirationskittel. Det spelar egentligen ingen som helst roll eftersom det är så snyggt implementerat – Talisman 2.0.

Erik Mårtensson har slagit huvudet på spiken när det kom till att låta som en platta som producerats för miljoner. Alla instrument tränger effektfullt igenom den ultrafeta ljudväggen. Det bara låter så djäkla bra helt enkelt.

Variationen på plattan är anmärkningsvärd bred. Det gäller inte bara på detta album utan över W.E.T´s hela katalog, ingen låt är egentligen den andre lik.

Konkret, detta är troligtvis den bästa melodiska hårdrock som uppviglats på 2000-talets! Detta till trots att deras tre tidigare alla varit små mästerverk. All killers, no fillers har aldrig passat bättre som epitet, varje låt en singel, dessutom så sjukt varierat, utan för den delen hemsökas av Radiohead syndromet.

Självklart är det lätt att ponera djupare hur denna platta hade hävdat sig under genrens glansdagar. Att sia om det är omöjligt, men då alla låtar är varierade och top notch, underbart producerad och bärs fram av en gudabenådad vokalist så skulle jag hävda att musiken skulle hamna anmärkningsvärt högt, även på den listan.

Om nu Retranmission är deras jämnaste tillika starkaste ess, vågar man ponera att nästkommande album slår den på fingrarna? Skulle W.E.T lyckas med det konststycket så är det bara att trippel abdikera.

I vilket fall som helst detta är AOR, melodiös hårdrock och hårdrock av absolut yppersta världsklass.

Continue Reading »
No Comments

Toto – Isolation

Det finns sångare och så finns det sångare. I genren AOR är det ett friläge om man har ett ess i vokalistkragen. Om inte, så faller liksom gudomliga låtar, strålande produktion och duktiga musiker platt till marken.

Vi kan ta några adekvata exempel där musiken är fantastisk, men sången devalverar typ allt. Det australienska bandet White Widdow är ett sådant, precis som  brittiska Ten, och finska Bad Baron, mina öron är det på en olyssnarbar nivå.

Om jag ska nämna sångare som är essensen av vad jag menar gudomliga är det bara att glutta på understående 15 i topp lista

Mina 15 favoritsångare  – utan rangordning

En kvinna och 14 män! Förhoppningsvis läser inga radikala feminister denna artikel, för då finns väl risken att någon känner sig kränkt, eller sekundärt kränkt.

Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

Fergie Fredriksson – Trillion, Toto, LeRoux.

Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

John Elefante – Mastedon, Kansas.

Jimi Jamison – Survivor.

Kevin Chalfant – The Storm, Steel Breeze, Shooting Star, Two Fires, The Vu.

Joe Lynn Turner: Rainbow, Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

Terry Brock – Kansas, Strangeways, Le Roux, Seventh Key, Giant, Slamer, The Sign.

Harry Hess – Harem Scarem, First signal

Jeff Scott Soto – Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Yngwie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.TTrans-Siberia Orchestra.

Steve Perry – Journey.

John Waite – The Babys, Bad English.

Pat Benetar – Pat Benetar.

John Wetton – Asia, Uriah Heep, King Crimson, Bryan Ferry Band, Roxy Music.

In the beginning

Vad kan man säga om Toto! Först och främst var och är de recensenternas främsta hackkycklingar. Tror till och med E-Type hyllades mer än Toto. För det andra har de funnits länge, och vilket kapitel man gillar av gruppen är individuellt. För det tredje har de haft sjusärdeles massor av vokalistess bakom mickstativen.

Toto bildades så tidigt som 1977. Los Angeles bandet bestod då av Steve  Lukather (gitarr/sång), David Paich (Keyboard), trummisen Jeff Porcaro, på bas David Hungate och sist men inte minst Bobby Kimball på sång. 

Denna sättning höll i sig ända till Toto IV (1982). 1978 dök deras självbetitlade album ut  bland skivdiskarna. Den innehöll en av deras största hits, ”Hold the line” samt låtarna ”I’ll Supply the Love” och ”Georgy Porgy” vilka alla rönte framgångar på singellistorna.

Visst, ”Hold the line” var verkligen helt sanslöst bra, därutöver var det inte riktigt my cup of thee.  Ted GärdestadsSatelit” första takter hade skapliga likheter med  ”Hold the line”, som Janne Schaffer hört efter träffat bröderna Porcaro och Steve Lukather i USA.

Schaffer har dock senare tillbakavisat att ”Satellits” första del skulle kopierats därifrån och påpekat olikheterna mellan låtarna. Frågan är om Janne började få problem med hörseln, för likheterna är slående. Debutalbumet placerades sig bäst i Sverige (5:e plats) och Tyskland (8;e plats).

Toto smidde medans järnet var brännhett. Efterföljare Hydra äntrade musiketern 1979. Albumet innehöll endast åtta låtar varav singeln ”99” klättrade upp till  37:e  plats på Billboard 200. För egen del så var det musik som inte föll mig i smaken nämnvärt.

Två år senare, 1981 bestämt kom Turn back ut. Fäblessen för 8:a låtar fortsatte. AOR-musiken hade fått betydligt större spelrum än tidigare. Populariteten var återigen högst i Sverige och i Norge, och tro det eller ej Japan, där singeln ”Goodbye Elenore” blev en superhit, därefter var de nordiska länderna och Japan kidnappade av Toto.

Däremot svek amerikanarna bandet. Jag själv föredrog inledningsalstret ”Gift with a golden gun” och ”Turn back”.

Året efter så var det dags för Toto IV att se dagsljuset. Albumet lyckades smeka USA medhårs med det mer hittiga soundet. De ynglade av sig tre låtar som nästlade in sig på Bilboard hot 100 chart: ”Rosanna”, ”Africa” och ”I won´t hold you back”. Förutom denna trippel var det få riktiga höjdpunkter om man utgår från mina musikglasögon. ”Afraid of love” var dock ett undantag.

Efter denna succé så lämnade David Hungate in basen för att ersättas av Mike Porcaro. David flyttade till Nashville för att kunna spendera mer tid med familjen. Ett klokt livskvalitetsval, som fler bör anamma, tror jag.

Ett mindre klokt val stod sångaren Bonny Kimball för. Han åtalades för ett narkotikarelaterade brott 1983. Han förklarades oskyldig av juryn, men Toto-juryn sparkade honom. Det var nu Fergie Frederiksen kom in i Toto-bilden.

Fergie Frederiksen – en man att minnas

För mig och många andra var och är Fergie synonymt med vad en AOR-röst egentligen handlar om!

Fergie inledde sin musikaliska bana redan som 13 åring. Några år senare erbjöd hans kompis Tommy Shaw honom vokalistrollen i MSFunk, medan Tommy hastade vidare till det något större Styx.

Deras vägar skulle återigen korsas eftersom Styx, Heart och Trillion gav sig ut på en gemensam turné. Fergie sjöng då på Trillions debutplatta, vilken släpptes 1978. Det blev bara ett album med dem.

Han ersatte därefter Jeff Pollard Leroux. Bandet hade redan hunnit yngla av sig fyra album innan. So fired up (1983) var gruppens femte, ett alster Fergie var högst delaktig i.

Han skrev bland annat hiten ”Carries gone” efter uppbrottet från flickvännen Carrie Hamilton tillika dottern till komediguben Carol Burnett.

Som många plattor på den tiden var det sällan renodlad AOR som gällde, utan det blandas hej vilt mellan rockgenrerna – tyvärr. So fired up höll sig mångt och mycket till AOR-essensen, vilket var ytterst glädjande.

En av de bästa låtarna genom tiderna i genren fanns med på det albumet: ”Turning point”, pomp-aor i sin allra renaste form. ”Yours tonight” var också en ögonbrynshöjande skapelse som fick pomp-ådrorna att svälla.

Fergie lyckades på något sätt alliera sig med de riktigt stora i branschen som exempelvis backgrundsångare i Survivor. Han drog det kortaste strået att fronta Kansas efter vacuumet från Steve WalshGregg

Giuffria och Fergie kämpade för ett nytt Angel album. Det gick visserligen i stöpet, men han träffade istället på Ricky Philips. De två förblev bästa vänner in til the bitter end.

Även i okänt ökända Giuffria var han med en period utan att släppa ett fysiskt album. Kontentan av Gregg Giuffria och Fergie Frederiksen samarbeten var lika med moll.

Nästa steg i den musikaliska evolutionen skedde via Abandon Shame som innehöll kompisen och basisten Ricky Philips (The Babys, Bad English), trummisen Pat Torpey (Mr Big). I bandet ingick även keyboardhalvguden Jonathan Cain (The Babys, Bad English, Journey) och hans fru Tane. 

Ricky Philips sköt sig själv och det namnkunniga bandet i lilltån genom att vidarebefordra en demo på vad Fergie var röstkapabel till, via sin polare Jeff Porcaro. Det ekot studsade omedelbart tillbaka.

Toto stod nämligen utan sångare under inspelningen av femte albumet Isolation. Han ersatte därmed Bobby Kimball, före ikoner som Eric Martin och Rickard Paige (Mr. Mister) en prestation i sig.

Den slicka plattan från 1984 innehöll inte bara poprock hiten ”Strangers in town”, utan också en golgata av pärlor. Enligt mig den bästa plattan Toto släppts och en självklar contender till att vara med på denna eminenta uppradering av AOR– klassiker.

En av mina favorit badboys på den vita duken är Brad  Dourif. Han medverkade i videon till ”Strangers in town”. Några av hans fantastiska rollprestationer var i  One Flew Over The Cuckoo’s Nest, Dune, Blue Velvet, Child’s Play (rösten till Chucky),The Exorcist III, The Lord of the Rings: The Two Towers & The Return of the King och Helloween är bara några exempel på denne lite udda figurs cineastiska äventyr.

På tal om filmen Dune förresten! Det var Toto som gjorde filmmusiken till denna katastrof till film 1984. David Lynch hette regissören. Denne ikon agerade även tecknare när humöret föll sig in. Det var han som designade första utkastet till just Isolation, men den ratades sedermera av de involverade.

Det existerade befriande nog inte många ballader, utan Isolation var arenarock med tonvis av up-temp-låtar. Hade ABBA gjort ett AOR-album, vet jag banne mig inte om den hade låtit precis såhär. Den hade en knivskarp produktion tillika knivskarpt låtskriverimakeri. Nästintill varje låt var som ett konstnärligt mästerverk, exkluderat ”Holyanna” och balladen ”How does it feel”.

Dock hanterades inte alla låtar utav Fergie Frederiksen. Det var istället keyboardisten David Paich som skötte leadsången på ”Carmen”, ”Strangers in town” och ”Holyanna”. Fergie agerade bakgrundsångare på dessa tre ädelstenar.

Angel Don’t Cry (Frederiksen/Paich)”, vad kan man skriva som inte skrivits tidigare! Inget, precis ingenting, förutom att detta är det klockrenaste av det klockrenaste. Nästintill samma harang av ordval kunde tituleras singeln ”Strangers in town (Paich/J.Porcaro)”.

Det gäller även ”Endless  (Paich)” som i sig var rent obeskrivligt kvalitativ. Den låten var bandets önskan till singel, men de blev överkörda av skivbolaget. Inte långt bakom dessa tre kolosser skuggade ”Carmen (Paich/J.Porcaro)” och ”Lion (Kimball/Paich)”.

Joggandes bakom dessa fem bästa låtar på Isolation, var titellåten som osade Journey lång väg, men på ett positivt sätt.  Därutöver över det ”Change of heart” som kom närmast de högoktaniga. Näst sista alstret, den lite rockiga ”Mr friendly” var bra. men nådde inte riktigt upp till de andra juvelerna.

Sista låten ”Holyanna” var coool i sin ocoolhet. Implementeringen av 50-tals musik ekon växte sig starkare för varje lyssning, men skiljde sig markant ifrån Toto-soundet.

Toto Isolation too good to be true, njae inte riktigt, men deras absolut bästa album…om man gillar AOR det vill säga.

Efter 12 år i musikbranschen övergav Fergie temporärt musiken för att istället satsa på att testa på matbranschen med sin pappa. Smaklökarna marscherade dock fortfarande ikapp med musiksjälen. Saknaden blev till sist för tung att bära. Den blev en katapult till ett återinträda i musikbranschen.

1995 släppte kompisduon Frederiksen/Phillips sin debutplatta. I mina öron blev det tyvärr inte sensationellt. Dock innehöll den en morbid kvalitativ låt: ”Oh Diane”. Dean Castronovo, Neal Schon, Mike Finnigan och Steve Grove var bara några av storheterna som bistod med sin musikkompetens.

Fyra år senare hjälptes teamet åt att snickra ihop dennes första soloäventyr – Equilibrium. För en AOR kille som mig själv var detta en våt dröm av gästmusiker som: Bruce Gowdy (Unruly Child, Stone Fury)Ron Wikso (The Storm, Foreigner)Tim Pierce (Rick Springfield, John Waite)Guy Allison (Air Supply, Unruly Child )Jason Scheff (Chicago)Jeff Scott SotoNeal Schon (Journey),

Rocket Ritchotte (Stan Bush & Barrage, Rick Springfield)Steve Porcaro (Toto) och Dave Amato (Ted Nugent, REO Speedwagon, Jimmy Barnes) och Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner). Två av låtarna skrevs förövrigt ihop med Mr AOR, Jim Peterik, en annan med hitmaskinen Desmond Child. Titellåten Equilibrium av Jim var väl inte oväntat det bästa på en väldigt westcoastig, Totoliknande platta, vilken var aningen över medel.

Samma år blev han medlem i World Class Rockers. Det var en all-star-line-up med medlemmar från bland annat Toto, Journey, Lynyrd Skynyrd, Steppenwolf, The Eagles och Spencer Davis Group. De släppte två liveplattor 2000 och 2001. Det var i den vevan han kom i kontakt med svenska Tommy Denander. Deras vägar skulle korsas mer än en gång. Fergie var exempelvis delaktig i tre av fyra av Tommys ögonstenar med Radioactive (2001, 2003, 2005).

För mig var det dock Meccas (2002) debut ett av de projekt som jag gillade allra bäst. Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe. Totos basist David Hungate och Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som lätt platsar bland de 10 bästa som släppts på denna sida om 2000-talet.

Förutom extraordinära sånginsatser från de två sångfåglarna var det Mr AOR:s melodiska fingrar som låg bakom alla låtar på albumet, sex av dem med hjälp av Joe.

Velocitized (Jim Peterik & Frankie Sullivan)
Without You (Joe Vana & Jim Peterik)
Can’t Stop Love (Fergie Frederiksen, Jim Peterik & Larry Millas)
Silence Of The Heart (Joe Vana & Jim Peterik)
You Still Shock Me (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Mecca (Joe Vana & Jim Peterik)
Wishing Well (Fergie Frederiksen, Joe Vana & Jim Peterik)
Close That Gap (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)
Blinded By Emotion (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Falling Down (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)

Synergieffekterna av teamet Fredriksen och Denander gemensamma samarbete utkristalliserades till ett smörgåsbord av kvalitetslåtar. Precis så som rosafluffig AOR. skulle låta. Inspirationen var återigen inhandlad ifrån deras gemensamma husgudar: Toto. På denna platta låg strålkastaren mera på Totos ”tuffare era” med robusta ekon från plattor som Isolation och The Seventh one.

Jag själv fördrar denna lite rivigare stil kontra det västkustinfluerade soundet som många anser vara det äkta Toto. De första sju låtarna på Baptism by fire (2007) var utomjordiskt starka, faktisk en låtkronologi som tillhörde det bästa jag någonsin hört. Michael Thompson, Steve Porcaro, Eric Z Daniel hjälpte till, medan bland annat Thomas Vikström och Jan Johansen körade.

Mannen med en av genres absolut starkaste strupresurser var för mig sinnebilden hur den perfekta AOR-rösten skulle låta. Efter att fått diagnosen lever-cancer i juni 2010 började Fergie Fredrikson skriva och spela in Happiness Is The road tillsammans med bland annat Jim Peterik (Survivor).

Ett år senare så var cancern temporärt borta och skivan klar. Happiness is the Road var producerad av Dennis Ward (House of Lords, Khymera, Pink Cream 69, Place Vendome), något som borgade för en ljudbild av yttersta klass, förövrigt en minst sagt viktig byggsten i denna genre.

Det var definitivt inte bara ljudet och rösten som imponerade, utan här utkristalliserades en majestätisk pure-AOR. Låtar som ”Angel”, ”Elaine””First to cry””Follow your heart””Love waits for no one””Writing on the wall” och ”The one” förförde mig tillbaka till mitten av 80-talet, utan att egentligen känna mig det minsta nostalgisk. Det var så här AOR skulle låta!

Jim Peterik visade återigen att han var mannen som var ämnad att skapa dessa pärlor, utan att vare sig karbonisera sig själv eller sina tidigare mästerverk. Dock gällde det endast tre låtar denna gång, resten skapades av Robert Säll, Joe Vana och David Roberts med flera. Utan tvekan en av 2000-talets 10 bästa a.o.r. – plattor.

Sjukdomsförloppet visade ingen barmhärtighet eller tillstymmelse till hopp. Det var hans gode vän Alex Ligertwood som motiverade Fergie att knyta ihop musiksäcken via Any given moment (2013). Alessandro Del Vecchio tillika producent, keyboardist och huvudsaklig låtskrivare tog över rodret från Jim Peterik, förutom låten ”Any given moment”. Den rockaden kändes väl sisådär, produktionen saknade såväl tyngd som bett.

Öppningsspåret ”Last battle of my war”, efterföljande ”Let go”, ”Times will change” och ”When the battle is over” var i grund och botten adekvata låtar. Men med en av aor världens bästa röster så hade jag väntat mig så mycket mera.

Att Fergie lät aningen trött var inte så konstigt på grund av cancern. Men att låtskrivarfolket tycktes haft en halvträskig dag på jobbet var inte värdigt en fullfjättrad ikon som teoretiskt låg raklång på dödsbädden. Covern av en av Totos bästa låtar ”Angels don´t cry” avrundade plattan såväl bildligt som symboliskt.

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av AOR-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med levercancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt.

Killen skulle kunna tituleras Mr AOR ifall inte Jim Peterik och Steve Walsh samexisterat. LeRoux – So fired up, Toto – Isolation, Mecca – 1:st samt soloplattorna blev hans arv till mig som lyssnare.

Toto – fortsättningen 

Som sagt, Isolation blev ingen dundersuccé, vilket i mina öron var ett helgerån. En bidragande faktor var månne att albumet saknade några tårdrypande ballader, istället för 9 up-tempo-låtar. Amerikanarna suktade efter näsduksskrynklare, Toto gav dem bara si-så-där-iga ”How does it feel”, och domen blev därutefter. Den var för övrig skriven och framförd av Steve Lukather.

Förövrigt II: detta var en av två album där alla tre Porcaro bröderna var medlemmar i bandet (Jeff  på trummor, Mike på bas, Steve på keyboards).

Joseph Williams ersatte Mr FrederiksenFahrenheit (1986). Det var ett album som återgick till pop/rockrötter a´la Toto IV.  Balladerna ”I’ll Be Over You” och ”Without Your Love” sjöngs båda av Steve Lukather, dessa blev albumets två hitsinglar. Jag föredrog ”We can make it tonight”, och reggaeinspirerade  ”Somewhere tonight”.

På albumet var det en golgata av gästartister som bidrog på sitt sätt. Den legendariska jazztrumpetaren Miles Davis medverkade på den instrumentala låten ”Don’t Stop Me Now”. Den då okända Paula Abdul visade var dansskåpen skulle stå i musikvideon till ”Till the End”. Michael McDonald körade på låten ”I’ll Be Over You” medan The Eagles grundaren och låtskrivaren Don Henly haffades på Steve Porcaros låt ”Lea”.

Efter Fahrenheit-turnén lämnade Steve Porcaro gruppen för att istället satsa på film och tv-musik. Denne ersattes inte, utan Toto fortsatte som kvintett. Två år senare släpptes Totos sjunde album som döptes till The Seventh one. Ett av albumets bättre låtar tillika den stora hiten var ”Pamela” som förövrigt blev gruppens sista singel att nå topp-40 i USA.

Jag gillade plattan eftersom det var en halvbror till Isolation det vill säga en återgång till ett mer aorigt sound. Några låtar som tilltalade mig mer än andra var ”Pamela”, ”Stop loving you”, ”Straight for the heart”, ”Only the children” och ”Home of the brave”. Detta var i mitt sätt att se på saken deras näst bästa platta efter Isolation.

Nu måste vi kolla upp hur många kvinnonamn de använt sig av under årens lopp: Angela, Lorraine, Rosanna, Carmen, Holyanna,  Lea, Melanie, Pamela och  Anna, vilket innebar 9 låtar, troligtvis inte rekord, men ändå bra jobbat.

Mellan 1988 och 1992 då deras åttonde platta Kingdom of desire släpptes hann det att hända massor av saker. Joseph Williams gjorde en Bobby Kimball utifrån narkotikabrott. Kimball turnerade dessutom under namnet Toto, vilket av förklarliga skäl blev en källa till missämja och frustration. Steve Lukather släppte sin tredje soloplatta 1989.

Steve Lukather tog makten över vokalisttronen på Totos Åttonde album Kingdom of desire. Inriktningen var ett mer bluesrockigt sound som ackompanjerades av Steves raspiga röst. Bästa låten var ”Don´t chain my heart”. I mina öron en horribel platta av rockiga pastischer som inte var speciellt upplyftande.

Jeff Porcaro dog endast 38 år gammal den 5 augusti. Denne ersattes sedermera av britten Simon Philips.

Tre år senare kom Tambu ut. Det bästa med det albumet var konvolutet. Bluresrocken var som bortblåst, men tyvärr nästintill befriad från hits.

Bobby Kimball var förlåten och tog efter 14 år tillbaka mickstativet inför 1999 Mindfield. Skönt att slippa Steves Lukathers, eftersom det inte var den  typen av röst som jag ville skulle fronta Toto. Utifrån detta var Bobbys comeback en befrielse.

Tyvärr så föll musiken platt till marken. Att hitta AOR på plattan var som att leta efter askkoppar på 2000-talet. Jag gillade ändå ”Caught in the balance” som var just aorig.  Plattan slog ändå, trots halvtaskiga låtar Kingdom of desire och Tambu på fingrarna med sin mer hitinriktade approach.

Fans av Toto fick vänta ända till 2006 för att få avnjuta gruppens 12:e album. Italienska Frontiers  records fick signa bandet, vilket berättade lite om att de inte var hetast i musikvärlden precis. Tyvärr var inte heller Falling in between någon höjdare. Antingen spelade de musik som de ville att den skulle låta eller så hade de tappat refränggreppet helt och hållet.

2015 anlände Toto med XIV, 9 år sedan Falling in between. Samma år avled basisten Mike Porcaro i sömnen utifrån sviterna av den hemska sjukdomen ALS. Bobby Kimball blev avpolletterad framför Joseph Williams. David Hungate fick åter förtroendet att spela bas sedan 1982 det vill säga 33 år sedan.

Inledningslåten ”Running out of time” var för omväxlings skull helt ok. Efterföljande halvlugna ”Burn” var över medel, precis som ”Chinatown”,

2018 kom deras senaste album ut, Old is new. Inledande ”Alone” visade upp ett riktigt vitalt Toto, precis som på tredje alstret ”Fearful heart”, och sjätte spåret ”Chelsea” tre AOR-rökare. Nu var det ju så att det fanns en förklaring till denna förbättring. Det rörde sig om låtar som legat i källaren, vissa andra som inte varit helt färdiga och några nya låtar. Den var en del av Toto boxen All in.

För egen del känns det inte alls speciellt viktigt ifall det kommer nyskriven musik med Toto. Snarare så att Old is new är den perfekta avrundningen för bandet. Jag får leva på gamla minnen och då är det Isolation som gäller för mig, ett album som är förevigat i AOR-himlen.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Att ha idoler, följa dem över tid, dyrka dem, inget fel i det alls. Att betala dyra pengar för att se Mötley Crüe, Kiss eller Bon Jovi anno 2022 är inte heller något märkvärdigt.

Hur underhållningsvärdet egentligen överensstämmer när sången är ljusår från fornstora dagar är ju en minst sagt subjektiv upplevelse.

För egen del så faller magin totalt till marken ifall inte sångaren knappt kan sjunga rent eller bräker ut sitt budskap istället för att briljera vid vokalistmicken.

Att ersätta dem med Sean Banan, Kicki Danielsson, Anna Book eller Markus & Martinus vore väl ingen lösning, men de sjunger nog bättre än Paul StanleyJon Bon Jovi eller Vince Neil numera gör.

Hårdrockhybrisen över det förflutna, kontra mindre uppmärksamhet på ny musik kan utan problem appliceras på hårdrockssläktet.

Egentligen inget konstigt, dock jag upplever en obalans i processen, eftersom vi översköljs av så bisarrt mycket mästerlig musik under 2000-talet – musikinfantilkonservatism.

Oftast faller dessa individer i tankfällan: ”måndag hela veckan syndromet”, tvistandes om vilken platta som var bäst i maj 1982, vilken trummis som hade minst penis eller vilken basist som kunde ansa sitt skägg bäst med Fendersträngar och samtidigt sörpla naturell yoghurt…utan att spilla.

Självklart är allt inte svart eller vitt. Många hårdrockare är väl insatta i nya band och följer även dem, precis som de gör med sin barndomsidoler, det vill säg, de kan hantera diskrepansen mellan dåtid och nutid.

Det är väl de som dyrkar sina band, men nästintill vägrar lyssna på ny musik som jag helst vill omvända. De som liksom inte ser kvalitetskoplingen mellan Dio och Eclipse.

Här nedan radar jag ett upp ett urval av magiskheter på ”fel sida av 2000-talet” men som definitivt skulle platsa bland de album på ”rätt sida av 2000-talet”.

I syfte att ”make america great again” så borde det i de bästa världar bli utmanade av The Swedish invasion tour: Crazy Lixx, H.E.A.T, Eclipse och Crashdiet. Det skulle då röra sig om mindre arenor, inte ruffiga källarlokaler, för störst spridning över kontinenten.

Tyvärr är det generellt sett gamla uvar som Skid row som får chansen att headlajna de större turnéerna.

Förhoppningsvis blir det synergieffekter av att Erik Grönwall numera innehar mickstativen, vilka förhoppningsvis smittar av sig till H.E.A.T, vilket om något år kanske möjliggör att Skid Row blir förband till H.E.A.T.

Satan vad nationalistisk den där Mats Widholm är! Jo, det ligger en sanning i det påståendet, men också att Sverige verkligen är en hovleverantör av melodiös hårdrock, vilket gör att nedstående uppradning ser ut som den gör.

Epitetet, ”Whats in the water”, är numera en klyschig frågeställning som typ all utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag.

Musikinfantilkonservatism = en nästintill maniskt och barnslig fascination av det förgångna, inkluderad en nästintill förnekelse av vad som sker på 2000-talet, om det inte är så att Iron Maiden, Mötley Crue eller Accept släpper något.

Generellt sett så spelar det ingen roll om musiken suger eftersom  musikinfantilkonservatisten sväljer det mesta med hull och hår.

Släpp kontrollen (ångestreduceringen) och nostalgivärdet gubbar och tanter, det finns en hel ny värld därute som samexisterar, embrace it!

Volbeat (Danmark) - Servant of the mind (2021)

Trail of murders (Sverige) - Shades of art (2012)

Nils Patrik Johansson (Sverige) - The great conspiracy (2020)

Art of illusion (Sverige) - X marks the spot (2021)

Nestor (Sverige) - Kids in a ghost town (2021)

Gotthard  (Schweiz )The Dominoe effect (2007)

Empire 21 (Sverige) – Empire 21 (2014).

Unity  (Tyskland) - Pride (2020)

W.E.T (Sverige)  - Rise up (2013),  Retranmission (2021)

Myrath (Tunisien) - Shehili (2019)

Firewind Grekland) The Premonition (2008), Days of defiance (2010), Few against many (2012), Immortals (2017), Firewind 2020

Crazy Lixx (Sverige Ruff justice (20179, Forever wild (2019), Street lethal (2021)

Delain (Nederländerna) -  We are the others (2012)

Brother firetribe (Finland) - False metal (2005),  Heart full of fire (2008), Diamond in the firepit (2015), Sunbound (2017), Feel the burn (2020)

Masterplan (Tyskland) - Masterplan (2003), Aeronautics (2005), Time to be a king (2010)

Pretty Maids (Danmark) - Pandemonium (2010), Motherland (2013), Kingmaker (2016), Undress your madness (2019)

Lions Share (Sverige)  - Emotional coma (2007), Dark hours (2009)

Smash into pieces (Sverige) Arcadia (2020)

Eclipse (Sverige) - Armageddonize (2016), Monumentum (2017), Paradigm (2019), Wired (2021)

The Night flight orchestra (Sverige) -  Sometimes the world ain´t enough  (2018), Aeromantic (2020), Aeromantic II (2021)

Crashdïet (Sverige) - Rest in sleaze (2005), The Unattractive revolution (2007), Rust (2019), Automation (2022)

H.E.A.T (Sverige) - Adress the nation (2012), Tearing down the walls (2014), H.E.A.T – II (2020), Force Majeure (2022)

Treat  (Sverige) - Coup the grace (2010), Ghost of graceland (2016),  Tunguska (2018), Endgame (2022)

Khymera  (USA) - The greatest wonder (2008), Master of illusions (2020)

Revolution Saints (USA – Revolution saints (2015),  Light in the dark (20179

Cyhra (Sverige) - Letters to myself (2017),  No Halos in hell (2019)

Work of art (Sverige) - In progress (2011)

The Ferryman (Sverige) - A new evil (2019)

Gathering of kings  (Sverige) - First mission (2019), Discovery (2020), Enigmatic (2022)

Thunderstone (Finland) - Evolution 4.0 (2007)

Frederiksen/Denander (Sverige)  - Baptism by fire (2007)

Nightwish (Finland) - Century child (2002), Once (2004)

Threshold (England) -  Dead reckoning (2007), March of progress (2012).

Pride of Lions (USA) -  Pride of lions (2003), The destiny stone (2004), The roaring of dreams (2007), Immortal (2012), Fearless (2017),  Lionheart (2020)

Seventh Key - Seventh key (2001)

Perfect Plan (Sverige) - All rise (2018), Time for a miracle (2020), Brace for impact (2022)

Mecca (USA) - Mecca (2002)

Within Temptation (Nederländerna) - The silent force (2004) och ALLT framåt

Black Swan (USA) - Shake the world (2020)

Kissin Dynamite (Tyskland) - Ecstasy (2018)

The Poodles (Sverige) - Metal will stand tall (2006),  Sweet trade (2007),  Clash of the elements (2009), Performocry (2011),  Tour de force (2013, Devils in details (2015)

 

Continue Reading »
No Comments

 Treat: The Pleasure Principle, Coup The Grace och Tunguska

Ibland är något så överdjävligt bra, att det känns onödigt att uppfinna hjulet igen. Så är fallet med min hyllning/recension av Treats senaste alster, Endgame. Jag implementerar typ det mesta av den texten i denna, utifrån just den devisen.

Därutöver spär jag ut textharangerna med ännu mera superlativ och historik över ett band som borde spelat för utsålda arenor runt om i världen, om vi utgår från det rent musikaliska.

Utifrån hur få som egentligen läste textblocket, spelar det ju faktiskt ingen större roll så att säga. De tre album som infogas in mina hyllningar till världens bästa AOR- album kommer just från Treat. Det ena albumet kom ut 1986, de två andra 2010 och 2018. Bara det i sig är ju sig är ju en anomali, dels att skapa något sådant fantastiskt, dels vara herre över båda sidor av 2000-talet.

Stockholmsbandet startade sin bana 1981 under namnet The Boys. By the way en helt sanslöst bra superhjälteserie som går på Amazon Prime. Robert Ernlund, Anders ”Gary” Wikstrom and Leif ”Lillen” Liljegren (KSMB, svenskt ökänt punkband) var de som drog upp riktlinjerna.

Därefter adderades trummisen Mats ”Dalton” Dahlberg samt basisten Tomas Lind. När bandet 1983 fick kontrakt med Mercury records bytte de namn till Treat.

1985 släpptes debutalbumet Sctratch `n bite. Då hade Europe hunnit släppa sitt förstlingsverk (1983) och året senare Wings of tomorrow.  Vilket band som drog det längsta strået är ju liksom ingen hemlighet. Men Treat firade ändå triumfer via singeln ”Too wild”, halvmediokra ”You got me” och därefter balladhiten ”We are one”.

För egen del var det ingen av dem så fick min fulla uppmärksamhet, utan istället klockrena ”Hidin`”, ”Get you on the run” och ”No room for strangers

Bandet omstrukturerades efter ”Too wild”; ut med Tomas Lind, in med Kenneth Sivertsson. Det var ett utmärkt val helt enkelt. Han härstammade från svenska gruppen Factory. De tävlade om publikens gunst med Gyllene Tider, Noice, Snowstorm och Magnum Bonum. Att jag föredrog Magnum Bonum framför de andra bandet kanske inte var så konstigt på grund av min fäbläss för AOR.

Såväl Magnum Bonum som Factory var i mina öron Sveriges första ”AOR-band” som båda sjöng på svenska. Debuten släpptes 1979, uppföljaren året efter, sedan tog sagan slut. Deras största hit hette ”Efter plugget” en AOR-classic, som sagt på svenska. Jag gillade även ”Så är livet”, ”Vi sticker – här blir inga barn gjorda”, ”Lagt kort ligger”, ”Mörkrädd” och ”Kuddsnack”.

Mina tvångstankar styr mig återigen till att avvika helt från Treat-kopplingar. Jag bara säger det, så grymt underskattad Magnum Bonum är. Light-AOR med låtar som ”Hög hatt”, ”Loverboy”, ”Rädd att leva”, ”Skateboard”, ”Spelar ingen roll”,  ”Radio love”, ”Marie”, ”Reggae är hans liv”, ”Vi vill ha mer”, ”Gigolo” sist men inte minst lite pomp-AOR med ”Digital panik”.

Tillbaka till Treat, efter att de släppt sitt album lämnade även Mats ”Dalton” Dahlberg skutan. Den mannen bildade sitt egna band som han lite drygt kallade Dalton. Deras debutalbum The race is on (1987) innehöll en låt skriven av inga mindre än Desmond Child, Jon Bon Jovi och Richie Sambora, ”You´re not my lover”, vilken de fick en hit med.

Dock var det ”Caroline” som jag rankar som bland de bästa låtar som skrivits i den svenska melodiska AOR/melodiska fållan. Även ”No reason”, ”Losing my mind”, ”We´re into rock”, ”I think about you” och ”I´m on the run”. Detta är ett av de bästa svenska aor-album som gjorts. Uppföljaren Love injection hade sina stunder, men var långt ifrån lika kvalitetsmässigt som debuten. Sladdisen Pit stop var lika dålig som omslaget var fult.

1986 var det så dags för Treat att släppa ett av deras Magnum opus, The pleasure principle. Jag hade ynnesten att se dem i Norrköping under det året. Signifikativt för min kära arbetarstad var viljan att ha hit hårdrockband, men när det väl kommer till kritan, så dyker de inte upp. Förbandet var tyska Craaft som precis släppt ett helt underbart debutalbum. För mig var det en konsertupplevelse av rang, trots avsaknad av ett adekvat publikhav.

Holy moly, vad kan man säga om Treats andra album som inte stipulerats tidigare? Det var en orgie av hybriden AOR och skandinavisk melodiös hårdrock. Albumet var så diaboliskt varierat att det liksom blev genant. Inledande ”Rev it up” var en rocker som inbjöd till allsång och testosteronutsöndringar. Halvballaden ”Waiting game” avlöste riffandet på ett ytterst smakfullt sätt, satan så snyggt.

Efterföljande ”Lovestroke” var även den en rocker, men en av de som jag gillade minst. Back to the AOR-roots via ”Eyes on fire”. Pärlan osade kvalitet lång väg. Därefter kom albumets första ballad, ”Take my hand”. Helt klart lite över medel, men inget jordskred precis.

Nästa låt var beyond jordskred, nämligen av av vulkanisk art. ”Fallen angel” hade allt det där som man vill blev serverad som AOR-hen. Refrängen var svåråtkomligt bra. De tre nästkommande låtarna  ”Caught in the line of fire”, ”Strike without a warning” och ”Ride me high” var som ett bärnstenspärlband av utomjordisk kvalitet.

Jag titulerar dessa komma-efter-varandra låtar som det starkaste som uppbringats på ett album någonsin. Avslutande ”Steal your heart away”, var dock dess raka motsats. Men i vilket fall som helst, vilket sjusärdeles album. Hade inte Europe släppt sin The final countdown så vet man inte hur långt denna koloss tagit bandet till.

Treat smidde ändå medans järnet var glödhett, dock inte Europe glödhett. Trummisen Leif Sundin (Six feet under) avlöstes av Jamie Borger, en kille som fortfarande bankar på slagverken.  Dreamhunter var sprängfylld med melodiöst hårdrockgodis. Hitsen flockades likt tranorna på Hornborgasjön.

Inledande ”Sole survivor” var magisk, precis som ”Take me on your wings” och ”Dancing on the edge”. Därefter höjdes temperaturen till utterly världsklass via ”Outlaw” och ”World of promises”. Resten är bara riktigt bra, men vilket album, ändå är det bara deras fjärde eller femte album. Ja, jag vet att jag är tjatig, men deras hög lägstanivån var och är svårslagen.

1989 så gav grabbarna ut Organized crime, ett album som präglades av massor av medlemsbyten, både till vänster och höger. Detta hindrade inte bandet från att yngla av sig stekheta nya hits. Plattan var jämnbra, men de låtar som var chockerande meritokratiska var; ”Conspiracy”, ”Mr Heartache”,  ”Gimme one more night”, ”Home is where your heart is” och ”Hunger”.

Tyvärr sålde inte plattan något vidare vilket fick den fulla bägaren att rinna över för Mr Anders Wikström som istället sällade sig till Mental hippie blood. Grungen hade sett sitt ljus, och det var samma ljus som Anders såg, tyvärr. Som sagt, 1992 kom det ut en Treat platta med Mats Levén på sång, men den räknar jag inte in som en adekvat Treat alster.

Mats däremot är en sångare av rang. Han nästlade in sig  bland storheter som Yngwie Malmsteen, At Vance, Candlemass, Therion, Revertigo (Frontiersprojekt med Anders Wikström/Mats Levén ) och Swedish Erotica, för att nämna några. Bandet upphörde därefter att existera. De uteblivna framgångarna och grungens och hiphopens självskadebeteende var tre stora pusselbitar som var upphovet till uppbrottet.

När det kommer till såväl Treat som Pretty Maids existerar det i mitt fall kognitiva falluckor av subtil partiskhet. En gemensam nämnare för de två ovannämnda band är att de återfunnits bland mina topp-5 band sedan de inledde sina karriärer under det tidiga 80-talet.

De har kvalitetsmässigt också följts åt: med varierade låtar, kontrasterande mjukt med tufft, asketisk hög lägsta nivå, extraordinära arrangemang, oväntade sticks och pophymns-refränger är musikverktyg de delar med varandra.

Tre andra gemensamma nämnare är ett båda banden haft rejäla uppehåll, att de återfinns på Frontiers records, samt att de hitintills levererat 3 kanonplattor i rad, något bara Accept lyckats med, innan deras svit bröts via The rise of chaos (2017)

Precis som Ronnie Atkins och Ken Hammer i Pretty Maids är det två medlemmar som varit med sedan starten 1981. Robban Ernlund, en av originalpusselbitarna har en mycket distinkt och ren röst, som numera låter bättre än den någonsin gjort.

Periodvis blir jag aningen tveksam i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen, Jimi Jamison, Lou Gram eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan)Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Den  andra originalpusselbiten är Anders “Gary” Wikström. Denna relativt underskattade låtskrivarguru har en sinnessjukt hög lägsta nivå så att det mesta förbleknar i jämförelse. Hans magiska kompositioner har precis som i Björn & Bennys fall några extra musikaliska dimensioner inbyggda.

Anders har med sin vapendragare Fredrik Thomander bland annat skrivit  låtar till Kim Wilde, Scorpions, Electric Boys, Melody Club, Revertigo, Agnes, In Flames, Delain, Darin och Backyard Babies.

När Gotthard var som allra bäst var han delaktig i processen att yngla fram några av deras starkaste alster som de uppbringat: “Lift U up”, “All we are”,  “Shangri-La”, “The Oscar goes to” och “Dominoe effect“.

Vissa band och artister kan häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig,  andra inte. Jag rankar honom i samma liga som nämnda Björn & Benny och även Max Martin.

Dessa ikoner är ämnade att hovleverantör skriva musik utifrån geniers perspektiv. Utan att det blir för komplext, typ Frank Zappa, det vill säga den svåraste balansgången av dem alla.

Många band viger sitt liv att skapa musik de vill bli ihågkomna för. De vill också leverera de där låtarna som får publikhavet att reagera med extas. De band som lyckas med enstaka sådana får räkna med att bli kölhalade ifall de drabbas av infallet att inte spela dem live.

I många fall kan det vara en tudelad upplevelse mellan förbannelse och välsignelse. Treat tror jag skulle komma undan med att inte spela exempelvis “Get you on the run” eller “Skies of mongolia” på grund utav att de finns så mycket likvärdigt, något publiken godtar, eftersom kvalitet i kvantitet är ett bete att blidka livepubliken med.

Det finns band som är som självspelande pianon. De som kan släppa ett nytt album bestående av tvättbjörnar som visslar på armeniska, och ändå fylla arenor runt om i världen.

Metallica, Iron Maiden och Gun´s and roses kan väl räknas dit. Majoriteten av fansen vill oftast inte höra något nytt från de vanligtvis halvmediokra senare albumen. Tidsmaskinen bör helst ha stannat mellan 1980-1989.

Den obarmhärtiga publiken vill bara åt nostalgi och högoktaniga doser från det förflutna, något nytt kannibaliserar endast på deras helhetsupplevelse, något nödvändigt ont.

Detta är inget Treat behöver ägna sig en nanosekund åt, snarare det motsatta…vilka låtar från skattkistan ska de plocka är ett betydligt mer komplext arbete.

Mina två döttrar, Hanna 18 respektive Frida 17 år, skyr rockmusik som miljöpartister skyr sunt förnuft. Att större dem i deras Drake-sessioner är som att svära långa haranger i kyrkan.

De är uppfödda med hårdrock i alla dess former, men trots det, haglar raljanta epitet som “gubbrock” och “typisk 80 tals musik… som ingen under 50 år lyssnar på“.

Tyvärr slår de två trollen fingret på spiken, men när jag spelat ett antal av Treats comebacklåtar har Hanna i detta fall avgett den bästa komplimangen utifrån rådande generationsklyfta man kan få tillgång till.

Vad är det där för något“, med en genuin nyfikenhet. När jag oväntat stöter ur mig va eller varför, så blir svaret, “det låter inte gubbigt eller 80-tal, utan som fräsch och ny rockmusik, fast ändå 80-tal!”.

Ett stick i fingret är för mig som att medla mellan Palestina och Israel, en icke önskvärd situation så att säga. Min fobi  har varit ett aber sedan barnsben. Allt som berör penetrering av huden är källor till psykisk ohälsa. I händerna på Anders Wikström och Treat är ett stick dess raka motsats.

Hur definieras ett stick? Versen är själva grunden till hela låten. Bryggan leder versen mot refrängen. Refrängen fungerar som låtens klimax. Sticket ska däremot skapa känslan av att bryta mönstret i låten. Man kan exempelvis ändra harmonik, arrangemang, byta tonart eller på andra sätt hitta en ny karaktär.

Sticket dyker oftast bara upp en gång i låten. Två otroligt goda exempel på detta är i låtarna “Outlaw” och “Nonstop madness“. Anders Wikström har den goda smaken att  kunna variera detta i oändlighet och till med lägga in ett bonusstick i syfte att förgylla något fulländat till något utöver fulländat.

Ett riff är ju egentligen bara en kort melodisnutt, dock agerandes huvudroll i rockmusiken. I odödliga rocklåtar ingår oftast odödliga riff som i “Smoke on the water”  med Deep Purple. Man kan vara en riffnörd, utan för den sakens skull titulera sig riffmästare.

Några av världens mest kända riff ingår i klassiker som “Smells Like Teen Spirit”, “TNT“, “Princess of the night“, “Lay it down” – Ratt och “Walk This Way” – Aerosmith, vilka är exempel på ett outstanding riffande i den högre skolan.

Anders Wikström och Carl Johan Grimmark (Narnia) utgör en duo som sällan uppbådar någon riffuppmärksamhet, likväl är de båda riffmästare. Vi kan ta “Strike witout warning”, “Conspiracy”, “The War is over”, “Skies of mongolia”, “Progenitors” och “Best of eniemies“!

Riffen är genialiska och bidrar till en helhet som är hårdrocktidlös. Kombinerar man riff-och stickmästerier med ett osedvanligt sinne för såväl melodier, bryggor som refränger, så är liksom alla strider redan vunna. Här ligger även herrarna Ronnie Atkins & Ken Hammer i lä.

Den 19 mars 2010 släpptes Treats reunionalbum: Coup de GraceDet var deras första sedan Organized crime (1989), som för övrigt var deras fjärde sedan debuten Scratch and bite (1985). Treats självbetitlade album från 1992 med Mats Levén på sång räknar inte jag in som ett äkta Treatalbum, det bara är så.

Comebackalbumet Coup the grace visade upp upp ett Treat 2.o. Den nya bästa versionen av sig själva gav världen en omnipotent uppvisning i hur hur melodiös hårdrock skulle konstrueras.

Inte nog med det, utan bandet framavlade fyra odödliga metalhits, det vill säga motsatsen till majoriteten av självspelande-piano-band. I Treats fall ledde det till det unika att publiken även välkomnade utomjordiska: “The war is over”, “Papertiger”, “Roar” och  “Skies of mongolia” live utan tillstymmelse till motsägningar, snarare tvärtom. Vad jag vet så är det en golgata i ovanligheter.

Jag skulle dock vilja addera aoriga “We own the night” och “I´m not runnin” från samma album. Vill man ha sådan hög kvalitet så på sin musikalitet så får man botanisera bland Ratt – ”Lay it down”, Stone Fury – ”Break down the Walls”, Tyketto – ”Forever young”,  Danger Danger – ”Under the gun” eller Nightranger - ”Don´t tell me you love me” för att hitta likvärdigheter.

Som om detta inte vore nog så reproducerade de nästan den plattans kvalitetsmässiga kostym via uppföljaren sex år senare: Ghost of Graceland. Även om livepubliken inte riktigt fått lära känna på låtar som “Nonstop madness” och “House of fire” så  var de motsvarigheter till gudasända big six från Coup de grace.

2018 fullbordade de comebacktrippeln med Tunguska. Även den var motsatsen till ett sänke. På den existerade två ut över de vanliga låtar, några som andra band skulle  kapa sina vänsterarmar för, ville det sig riktigt illa kunde penisen inkluderas. Inledande “Progenitors” var en sådan, precis som “Best of enimies“.

Det var inte bara låtar, utan typ nya ”Holy diver”, ”Run to the hills”, ”Highway to hell”, ”Princess of the night” eller ”Fast as a shark”. I mina öron borde även aoriga “Rose of Jerico“, “Man overboard” och “Riptide” nästan infogas till de två ovannämnda.

Därutöver samexisterade ”Creeps”, ”Heartmath city”, ”All bets are off” , ”Build the love” och ”Undefeated”. Den obligatoriska balladen ”Tomorrow never comes” fyllde sin funktion genom att hamna klart över medel.

Vi får inte förglömma det som föranledde det som komma skulle, samlingsalbumet Weapons of choice (2006). Detta var katapulten till att bandet kom till insikt att deras musik fortfarande var uppskattad. Kronjuvelerna samsades med en helt nyskriven aor-rökare nämligen: ” I burn for you“, en låt som definitivt hör hemma bland dessa best-of-the-best juveler.

Jag såg faktiskt deras comebackkonsert på en hårdrockfärja, där bland annat franska Adagio var en av de andra akterna.

Med enkel matte så står vi nu där med 14 utomjordiska låtar från 3 album. Helt schizofrent, då de skulle kunna avverka ett gig bara med dessa essensen-av-melodick-hardrock- comebacklåtar, med andra ord något få band i världen kan stoltsera med.

Det måste ju vara helvetiskt svårt utifrån detta faktum att för Treat välja låtar de ska spela live. Bandet hade ju en låtskatt  redan innan själva reunionen på det fluffiga 80-talet. Det årtiondets motsvarigheter till dessa 13 anthems är:

Hidin“´, “No rooms for strangers”, “”Get you on the run”, Waiting game”, “Fallen angel”, “Caught in the line of fire”, “Strike without a warning”, “Ride me high”, “Sole survivor”, “Outlaw”, “World of promises”, “One way to glory”, “Ready for taking”,  “Conspiracy”, “Mr Heartache”, “Home is where your heart is”,  “Fatal smile” och  “Hunger”; smaka på det: 14 + 19 = 33 magiska alster! 

Inget band förutom Pretty Maids kommer i närheten av denna hitkavalkad armerad med kvalite från både himmel och helvete. Dessa 33 är de utomjordiska alstren, nivån under är också helvetiskt bra, och allt detta på 7 album, 4 från 80-talet,  album från 2000-talet – obegripligt tillika ointagbart.

Frågar du någon något annat stort fan så undrar de nog om man inte är  riktigt klok som avspisar “Rev it up”,  “Party all over”, “Ghost of Graceland”, “Take me on your wings”, “Build the love” eller “Do your own stunts“?

Som sagt, magiska Tunguska kom ut 2018. Det hade hunnit rinna fyra år mellan bäckarna. Var det ens möjligt att uppbringa mer kvalite än vad som redan arkiverats? I vanliga fall skulle mitt svar bli nej, men när det kom till Treat så förvånade mig ingenting, snarare så att jag skulle bli överraskad ifall om de avvek från den sjukt höga lägsta nivå stig de hittills vandrat på.

Producenten Peter Månsson måste också få den credd som han är så väl värd. Produktionen på albumet var så överdjävulskt snygg att man bara storknade. Peter låg även bakom Ghost of graceland samt mixat Coup the Grace tillika dessa albumens tolfte spelare.

Jag upplevde att varenda instrument fick komma till tals i hans Treat-produktioner. De balanserade upp varandra på ett sätt som lät krispigt, luftigt, tungt, mjukt och modernt… på en och samma gång, det utan att processen slog över i överproducerat eller mekaniskt.

Nu var den äntligen här The EndgameTreats fjärde studioalbum sedan återföreningen med Coup the grace 2010. Första låten från dessa melodiösa kulturbärare hette “Freudian ship“. Två saker slår mig, Peter Månsson have done it again, och Robban Ernlunds röst passar Treat som handen i handsken. Ärligt talat, jag vet inte om en flodvåg av superlativ stjälper eller hjälper den som läser detta.

Istället bör lyssnarna höra det som kom ut ur högtalaren som en ren och skär bruksanvisning i hur man som band lyckas reproducera 80-talet…utan att egentligen göra det. Kvalitén var helt enkelt på en annan nivå, och bandet väljer vilken del av den melodiska fåran som de upplever de vill utveckla.

Man vill ju sällan spoila en film, och precis så kände jag för The Endgame, jag vill inte spoila för mycket, utan egentligen bara hylla och låta lyssnarna få möjligheten att hitta sina egna guldkorn.

Dock är det några låtar som bör omnämnas. En av dem är efterföljande “Rabitt hole” som i mina öron lotsade mig tillbaka till anrika The Pleasure Principle. Det osade så mycket Treat om den, att det nästan gjorde ont. Alla Treat-ingredienserna var närvarande, vilket skulle kunna vara källor till ett rent självbedrägeri.

Istället användes beståndsdelarna till att skapa något nytt, men inte för nytt. Treat sällade sig till den där lagomnivån. Ja just det, den som är så förrädisk svår att hitta som band tillika ett uttryck som är Jantelagen personifierad, hatad, men underförstått även älskat.

Antingen blir det för reproducerat, eller blir det “främmande”, vilket i sig skapar ett moment 22 i konservatismens högborg. Via denna musikaliska medling blev liksom gamla som nya fans nöjda, och tro det eller ej, även svårflörtade rockrecensenter.

Vad uppstod om man inledde med AC/DC riff och Gregorianska körer, jo då utkristalliserades “Jesus in Hollywood“. Det är ju det här som är så fräscht och modernt med Treat, de överraskar – alltid. Vem skulle kombinera dessa två element och gjuta det i en AOR-form, jo Anders Wikström.

Ynnesten att just bli överraskad var en värdefull flyktväg från Frontiersstallets oändliga låtskriverimallar. Avstickare som är så schizofrent välbehövliga i genrerna melodiös hårdrock och AOR.

Det var coolt att låna från AC/DC, men var det lika coolt att låna från “Vår julskinka har rymt” av Werner & Werner? I “Wake me when it´s over” motbevisar de rationalismen genom att kombinera svensk 80-tals humor med genialitet. Låten i sig tillhöde en av de där 12 låtarna på The Endgame som var diaboliskt refrängstarka tillika brottarhitsaktiga på en och samma gång.

Den historiska vågskålen hade också synkroniserats, eftersom de släppt 4 plattor dåtid (inte inräknat Treat från 1992), och numera även 4 album nutid.

Det gigantiska konsttrycket ligger i att  Treat prånglat ut 4 studioalbum i följd på denna sidan 2000-talet… utan att dippa. Det är en global milstolpe som få i branschen mäktar med; jag kommer i vilket fall som helst inte på någon annan grupp. Värt att tillägga är att inget album egentligen är den andre lik, utan haft sitt  egna sound och stilmässiga inriktning.

Att jämföra äpplen med päron är ett slitet uttryck. Att jämföra The Endgame med två av 2000-talets bästa melodiska hårdrockalbum: Coup the grace och Tunguska var betydligt knivigare.

Det var ju inte så att Tunguskapolletten trillade ner direkt, något som talar för The Endgame i ett längre perspektiv. Om jag under hot måste välja utifrån nuläge så skuggar The Endgame de två andra.

Denna musikaliska bruksanvisning lägger ribban så högt så att det nästan blir löjeväckande. Det finns ett svenskt ordspråk som lyder : “Allt är inte guld som glimmar“, men på Treats The Endgame,  The pleasure principle, Coup the grace och Tunguska är det precis så, “allt är guld som glimmar“, det vill säga moderna melodiska hårdrockmästerverk!

Men som sagt, även mästerverk går att rangordnas. För mig är det är det på detta viset: The Pleasure priniple,  Tunguska, Coup the grace, Endgame, Dreamhunter och Ghost of Graceland. Att Treat lyckas med konsstycket att få med tre plattor bland min 50 i topp topplista över världens starkaste AOR/melodiösa hårdrockalbum genom tiderna gör dem i min värld unika.

Finns det någon musikgud där uppe så ber jag dem att inte dröja fyra år till, utan snarare släppa ett nytt album 2024. Är det något som jag inte är ett dugg oroad för är att kvaliteten ska skjutas i sank, det liksom ligger i bandets DNA att producera top notch album.

Den som vill läsa de tidigare AOR-krönikorna gör det antingen hos kollegorna på  The Maloik Rock Blog eller min egna Livskvalitetsguiden.

By Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

Continue Reading »
No Comments

Streets  – Crimes in mind  &  Seventh Key – 1:st

Tiden stod liksom stilla, alla hade samma mål, folkmassan var helvetiskt taggade. Testosteronet och östrogenet låg som Budapestdimma över vad som komma skulle när startpistolen väl ljöd. Alla var väl medvetna att loppet var ett hendomsprov av rang.

Jag själv hade lagt min själ i mina förberedelser. Detta resulterade dock i överträning, vilket såklart ledde till en skada, som i sin tur ledde till frustration. Mitt  primära mål var att  ta mig under 3 timmar 55 minuter var indirekt som bortblåst.. Mitt skadedrabbade jag fick ändra fokus från rekord, till att ta mig runt dessa 4 mil 2 kilometer och 197 meter.

När det endast var en mil kvar av Budapest Maraton så hade arrangörerna delat upp banan med att mindre lyxigt avskilja löparna med endast ett typ Lidl-rep. På andra sidan repet såg jag en kille som högst kunnat vara 1.30 meter ”lång”.

Det var självklart inget problem, men att han spökat ut sig genom att ha på sig rubins kub, från halsen till benen var ett sådant. Från noll tävlingsinstinkt på grund utav skadan, till att slå i taket på samma skala. Den jäveln skulle över min döda inte komma före mig över mållinjen!

Jag lämnade min trogne vapendragare Jarmo Kolhemainen, stängde av smärtbatterierna och gav mig ut på jakt. Tiden och metrarna hade sin egen löpagenda – de fullkomligt spurtade fram. Min självvalda kamp såg då inte speciellt ljus ut.

Någon kilometer från mål såg jag det som många kristna kallar frälsning. En kort man, med ytterst korta ben, iklädd/påklädd en Rubinskub. Det vill säga inget ämne att komma före mig i ett maraton, inte ens som skadad eller död för den delen heller

Jag uppbringade krafter från både heaven and hell samt synkade min översvettiga hörlurar med AOR. En stund senare passerade jag honom, och känslan var helt obeskrivligt, till och med  ännu bättre än den att passera själva målsnöret.

Jag kommer så väl ihåg  låttrippeln som jag stödde mig emot i jakten på denna besynnerliga människa och det var en ”The nightmare begins”, ”I can´t wait” och ”Dont´look back”. 

Musik överlag är i mitt fall en avledande manöver med syfte att täcka över känslor som ”nu ger jag upp”, ”kanske lika  bra att sänka tempot?” och ”jag undrar vad som ingår i frukostbuffén?” Jag är evigt tacksam för denna musikboozt, som om denna inte inspirerat mig eventuellt hade blivit ett svart kapitel i mitt psykiska skörhet.

Ingen mer skrift om några djäkla maraton

Steve Walsh, Mike Slamer, Billy Greer, Randy Goodrum  - a match in heaven! Så enkelt var det bara. De fyra kompletterade varandra uti fingerspetsarna och såg till att en av de mest odödliga AOR-album, Crimes in mind såg dagens ljus 1985.

Britten, basisten, gitarristen och låtskrivaren Mike Slamer inledde sin karriär i Birminghambaserade City Boys. De ändrade namn från Band in black till City boys inför deras debutplatta som släpptes 1976. Medlemmarnas folkrockbakgrund låg som en tät dimma över de tre första albumen, de rönte inte heller några som helst kommersiella framgångar.

En petitess i sammantaget var att demonproducenten Robert ”Mutt” Lange rattade debuten samt fyra plattor till i ett band han själv var medlem i. Denne ikon behöver ingen presentation, fråga Def Leppard bara.

Det var på deras fjärde platta, Book early, som polletten föll ner. Låten ”5-7-0-5 ”slog stort både i Storbritannien och USA. Så hade säkert inte varit fallet  ifall låten hade getts ut i originaltitel ”Turn on to Jesus”. På nästkommande album When the earth called fire konstruerade de en pure aor-classic. Titellåten banade vägen för ett sound som jag dels dyrkar, dels blev Slamers musikaliska kompass.

Stämsångsorgier, förunnades med en bombastisk refräng flankerad av en fantastik melodi och pure pomp-AOR. Såväl Jorn som Lars Criss upptäckte samma sak och gjorde  dessutom två helt underbara covers på den melodiska käftsmällen.

Den var dock en anomali eftersom resten av albumet var i mina öron vedervärdigt…”även en blind höna kan hitta ett korn. Gruppen släppte två plattor till, men även om de i högre grad influerades av aor och pop så var de inte närheten av When the earth called fire. Efter 7 studioalbum splittrades de 1982 av helt naturliga skäl.

Amerikanen Steve Walsh inledde sin karriär i progressiva rockbandet Kansas. För mig var deras levebröd inte riktig my kind of music, utan det var först på deras fjärde album, Left overture (1976) som jag såg någon form av ljus i tunneln.

Där ingick den uberikoniska ”Carry on my wayward son(Kerry Livgren) förövrigt deras bäst säljande album. Kerry Livgrens låtskriverier visade prov på lite mer lättabsorberande toner. Resten dröp av progg, rockiga tongångar och refrängovilja, något som helt skymde sikten för mig.

Jag vet inte om  Livgren blev en pånyttfödd kristen när Steve Walsh lämnade bandet. I vilket fall som helst introducerades en annan uttalad religiös snubbe i bandet: John Elefante. Hans första framträdande skedde på Vinyl Confessions (1982).

Den mannen; vilken jäkla pipa! Det var förövrigt han som skrev Kansas starkaste låt ”Fight fire with fire” från albumet Drastic Measures (1983). Då hade bandet infogat sig i aor-ledet parallellt som violinisten Robby Steinhardt lämnat skutan. Två faktorer som bidrog till Kansas mer kommersiella sidor. John Elefantes envåldshärskerier gick till sitt ände 1984 när bandet splittrades.

John Elefante och hans bror Dino var långt ifrån sysslolösa. Brödraskapet blev istället en urkraft i kristen rockmusik med grupper som Petra, Rick Cua,  och deras egna band Mastedon. Det är värt att nämna hans soloalbumen från 1995 Windows of heaven innehöll pärlan ”Hello my good friend”.

Värt II att nämna, även Mastedons andra album, It´s a jungle out there  (1989) innehöll  ”Love that will survive”, en nästintill lika bra kronjuvel.

Steve Walsh passade påpassligt att återta kommandot och reformera Kansas 1986, när katten var borta dansade råttorna på bordet. Han skyfflade bort Jesus och hans sektmedlemmar, men aor-inslagen klamrade de sig fortfarande fast i. på. Det var förövrigt  bandets första studioalbum på skivbolaget på MCA Records.

- Steve Walsh / lead vocals, keyboards
– Rich Williams / electric guitar
– Steve Morse / electric guitar
– Billy Greer / bass, backing vocals
– Phil Ehart / drums

Kansas upplaga från 2020

1988 så släpptes  konceptalbumet In the spirits of things, där en av deras starkaste låtar framavlades: ”One man one heart” Dock hade Steve inte en fingeretoppen med i nutellaburken, utan Dann Huff och låtskrivargeniet Mark Spiro låg bakom AOR-slickepinnen.

Jag skulle ju ljuga om jag titulerade Kansas som ett band som ingår i min arsenal över de 100 bästa AOR-bandet. Ojämna, spretiga och en låg högsta nivå, självklart utifrån ett AOR-perspektiv.

Vår vän Steve Walsh lämnade sedermera Kansas den 2 augusti 2014 för att förtidspensionera sig. Det är nu vi backar bandet några centimeter. Efter han lämnat Kansas första gången 1982 bildade han Streets samma år i Georgias (ej förväxlas med Georgien) huvudstad Atlanta (ej förväxlas med Atalanta).

Mike och Steves vägar hade aldrig tidigare korsats förrän Walsh bjöd in honom på en audition. Det innebar en enkelbiljett från Storbritannien till The land of opportunitets och indirekt en katapult att lämna såväl punk- som syntvågen bakom sig, mot en guldbiljett i första klass i AOR-tåget, kaffe och kex fick ändå Walsh stå för.

Som vanligt var det gemensamma vänner som banade vägen för detta historiska möte. Demonproducenten Jeff Glixman som producerat ett antal Kansas album dyrkade också City Boys och på den vägen var det.

Lite innan denna händelse så lånade Mike ut sina gitarr utrustning till inspelningen av ett upcoming band, Def Leppard, på sätt och vis bidrog han till deras osannolika Pyromaniastacken, som för övrigt producerades utav den tidigare City Boys medlemmen Mutt Lange. Alla vägar tycks bära till Rom i denna musikkrönika!

Mike  adderade Tim Gehrt på trummor och Billy Greer på bas. Den sistnämnde fick  förövrigt Walsh fulla förtroende, när han återigen äntrade diktatortronen hos  Kansas i mars 1985. Billy Greer var därefter Kansas trogen från plattan Power (1996) till nutid.

Bandet signades av storbolaget Atlantic troligtvis utifrån Kansas popularitet. Deras skyhöga förväntningar grusades som sagt av usla försäljningssiffror.

I vilket fall som helst, fyra vita män i sina bästa år skulle revolutionera världen med lite vuxenorienterad rock utspädd med lite progressiva rock. Det vill säga den tidens musikaliska trend via hårdrock med snygg stämsång, vackra keyboardslingor och ett ruffigt gitarrspel. Till sin hjälp inkorporerades demonproducenten Neil Kernon.

Den mannen var essensen av rattande producenter i genren med grupper som  Charlie, Spys, Autograph, FM  (Tought it out), Kansas (Drastic measures, 1983), Dokken, Scorpions och Queensryche på sitt samvete. Att han också producerat  tre av de mest ikoniska albumen ever: Aviator – 1:st. Shy – Axcess all  Areas och Michael Boltons – Everybody´s crazy gjorde inte saken sämre.!

Tyvärr var Streets första alster en halvokejig platta. För mig var ”I love should go”, So far away”, ”Fire” bra, medans ”Cold hearted woman” och ”Lonely´s womans cry” gudomliga, resterande fyra låtar var egentligen inget att hurra för.

Inför uppföljaren Crimes in mind två år senare, så ersatte de  Kernon med en annan ikon: Beu Hill. En man som producerat  bland annat Wingers som Ratts debuter samt Alice Cooper, Warrant , Twisted Sister och Europes Prioners in paradise (1991). Dennes handpåläggning blev en mer polerad, men ändå en veritabel fullträff när alla stjärnorna radade upp sig bredvid varandra.

På debuten stod Walsh för typ av all låtskriverier, medans de på Crimes in mind tog hjälp utifrån av Randy Goodrum. På de tre inledande  låtarna stod trio  Goodrum, Slamer, Walsh  för det som ekade majestätiskt ut ur högtalarna. Vad kan man inte säga; jo AOR-historia skrevs.

Don´t look back” inledde detta smörgåsbord av tidlösa aor-klassiker. Kvartetten skapade ett sound som skiljde sig från dåtiden och framtiden på ett fantastiskt sätt. De progressiva dragen flöt samman med pomp-aor i kombination med förföriska melodier och förtrollande bombastiska refränger.

Plattans andra låt ”The nightmare begin” var dock den mäktigaste av dem alla. En låt som förövrigt återfinns på Steelhouse Lanes andra och sista album i en nyversion

Balladen ”Broken glass” kunde lika gärna adopterats av Survivor, den bara nailade manifestet hur något så tårdrypande särskiljer sig från övriga sådana. Efterkommande ”Hit´n run” höjde tempot med ett betydligare rockigare anslag. I ärlighetens namn ett av albumets svagare stunder dessutom knappt ingen keyboard.

Det åtgärdade man på efterföljande titellåten ”Crimes in mind”. Den var bra, men fungerade bäst som bete för vad som komma skulle! ”I can´t wait” var essensen av vad AOR stod för. Albumets absolut starkaste konstruktion med ”The nightmare begin”. Dessa två låtar kommer alltid vara två av de 50 bästa låtar som skapats i genren. Steve Walsh var nog på toppen av sin bästa version av sig själv när han skapade låten.

Gun runner” reducerade återigen keyboardinslagen och då föll kvaliteten betänkligt, dock från en exceptionell hög nivå ska tilläggas. På åttonde låten stegrades tempo ”Desiree” rockigt och poppigt avlöste varandra, trots det en skön slagdänga.

På näst sista alstret avfyrades StreetsRat race” Inledningen var  i paritet med de tre inledande och ”I can´t wait”. Refrängen höll  världsklass, men helheten nådde inte upp till nyligen nämnda, men inledningen, my God! Den är tillika en av fyra som välsignats av trion Goodrum, Slamer, Walsh

Albumets avrundades med ”Turn my head”. Den särskiljer sig rätt mycket från de andra. Jag fick lite U2 och Ultravoux-vibbar av denna halvbra låt,

Mike spelade som vanligt på sitt personligt lekfulla, men samtidigt tekniska och ack så lättflytande sätt. Han påminner stark om Pete Lesperance i Harem Scarem, eller om det är tvärt om. Här samsades så väl smäktande AOR-ballader med mer explosiva saker.

Jag måste vara ärlig med att jag helt enkelt tänjer på mina egna skapade kriterier. Detta album är som helhet sämre än Foreigner 4 som i sig inte nådde upp till album classics som Stan Bush, Shy, Aviator, Michael Bolton, Signal, Bon Jovi, The Storm, Fortune, Rick Springfield, Khymera, Axe, Cannata, Red Siren, Tommy Shaw, KISS etcetera.

Skulle jag vara en paragrafryttare av rang med tydliga asketiska drag så  hade Crimes in mind diskvalificerats

Nåja, livet är dock inte alltid så svart eller vitt. Någonstans däremellan landar såväl Crimes in mind och 4. Båda dessa album innehar så gigantiskt många klassiker att det bör premieras. Då jag tummar på helheten är det inte svårt att helt plötsligt kunna implementera en hel radda av album, där 4-5 låtar är ikoniska, men inte resten.

När så sker så falnar helheten och inträdet till de mest helgjutna albumen genom tiderna bannlyses. Dessa två album får ändå ståta som två undantag helt enkelt, två svarta svanar som lyser upp aor-himlen på tok för mycket för att kunna ignoreras.

Vad hände sedan med Steve Walsh efter han återinträtt till Kansas? Vad hände med Mike Slamer överhuvudtaget?  Blev de veganer? Slutade dem med musiken för att istället ägna sig åt badminton? Är det en annan historia? Nu när jag ändå har ångan upp är det lika bra smida medans järnet är brännhettt.

Först och främst återanknyter jag till Randy Goodrum. Har han välsignat AOR-världen med något annat matnyttigt? Först och främst så var han delaktig I Steve Perrys bästa låt” Oh Sherrie” . Han skrev   också ”Desperate heart” med Michel Bolton till ikoniska Everybody´s crazy album.

Dessutom så korsades Walsh vägar med Randy genom samarbetet på KansasPower från 1986 via titellåten. Beroende vilken gryta man vill koka sin AOR på, så valde Randy att mer inkorporeras in i den västkustsidiga delen av AOR via exempelvis Michael McDonald, Chicago och David Foster.

Steve-Perry-cirkeln slöts via dennes comebackplatta där Randy med Perry skrev låten ”Most of all”.  Tyvärr var den plattan riktigt usel, trots all musikkompetens. Goodrum blev förövrigt år 2000 invald i Nashville Songwriters Hall of Fame.

Andrew Freeman & Mike Slamer: The Devils Hand

Mike Slamer

Efter sejouren med City boy  flyttade Mike och hans fru till Östkusten, närmare bestämt New Jersey, därefter Kalifornien. Under processen med att färdigställa Crimes in mind hade Mike och Beau Hill blivit vänner. Närheten till jobben i New York området och sedermera  Los Angeles var mer och mindre på Beus inrådan.

Det ena ledde till det andra, bland annat som inhyrd till massor av upcoming band. Atlantic Records president Doug Morris rekryterade Beau att producera nysignade Ratts debutalbum. Det blev hans inträde till en helt annan nivå, då albumet sålde mer än 3 miljoner exemplar.

Parallellt så var det också inkörsporten för Mike Slamer som fick agera ghostmusiker på många kommande legendarer såsom på Warrants två första album. Förresten värt att nämna att Beau även kunde skriva låtar, något han gav prov på via Wingers debutalbum genom underbara AOR-pastischen Seventeen (1988) ett album han självklart producerade. 

Europes ”Get your mind in the gutter”, Unruly Child´s ”When love is gone” var två prov på hans känsla för att skapa tidlösa hits. Det vore ett helgerån att inte berätta vilken inverkan denne man haft på AOR-genren. Brian McDonald Group, Europe – Prisoners in paradise, Unruly Child sist men inte minst, The Storms ikoniska två album.

Tillbaka till Mike Slamer, han drogs in i soundtrack/TV/film-sfären där enligt han själv utvecklade honom till vad som komma skulle. Utan dessa ingredienser, där han gick ur sin komfortzon hade varken Seventh Key, Slamer blivit som de blivit.

Ett annat kapitel i historien är hans samarbete med Mark Baker som ledde till att skriva låtar och producera House Of Lords. Han har även skrivit den ultimata tunga AOR-låten ”Dr. Love”, som spelades in av Hardline 1992 på sin klassiska Double Eclipse. Kontakter som ledde vidare till mer aoriga kontakter med bland annat  tyskasvenska MTM, brittiska Escape och italienska Frontiers .

Man skulle väl kunna uttrycka sig som att Europa räddade aor-genren från ett totalt förfall efter grungen och hiphopens härjningar i Nordamerika. Europa tog över stafettpinnen från jänkarna och gav tillbaka Mike till Storbritannien. Mike berättade att han saknade att spela den typen av musik, men inte att kuska runt i en turnébuss – en win win så att säga.

Han slog dessa flugor i en smäll genom att infiltrera allt han kom över via Escape Musics framynglande av det som återstod av genren i början av 2000-talet. MTM, Frontiers, Escape, AOR heaven med flera…snacka om räddande änglar.

Dock satt genren i utvisningsbåset genom att vara så anti-mainstream som det bara var möjligt. Det passade verkligen fansen som handen i handsken, precis som hårdrockare och deras fäbless för KISS: revansch och konservatism blev två bländande norrsken.

Så 1998 släppte Mike Slamer Steelhouse Lane debutalbum Metallic blue. (MTM). För mig kändes den som ett uppsamlingsheat om man vill anamma ett känt idrottsuttryck.  Ett album bestående av covers? Så kan man också se det, men också precis tvärtom. Mike var ju den rättmätige ägaren till de låtar han skapat till andra. Metallic blue var egentligen hans sätt att göra ett bokslut av 90-talet.

Han rekryterade Keith Slack som adekvat sångare (Miachel Shenker Group). ”Metallic blue” och ”Find your way home” hade implementerats på House of lords album, medan ”Dr love” härstammade från Hardlines debutplatta, medans ”Addicted” hämtades från gruppen Wall of sound, avslutande balladen ”Brighter day” togs från House of Lords sångarens James Christians Rude awakening album.

Detta till trots så var hopkoket not my cup of thee. För mig gestaltade musiken det sämsta med 90-talet, rockiga låtar med en portion sleaze. I mitt anteckningsblock skrivs det inte mycket, eftersom det inte egentligen fanns så mycket att skriva om

Mike producerade, spelade gitarr  och skrev alla 11 låtar på sin väns Terry Brocks soloplatta Diamond Blue från 2010. Ett album fylld av just Mike Slamer som ynglade av sig AOR-hits som  ”Diamond blue”, ”Jessie´s gone”, ”Broken” och ”Too young”. Den bästa låten Terry  Brock sjungit och dessutom skrivit är titellåten och Rockyinspirerade ”Back to Eden” från 2003

Steelhouse Lane andra platta Slaves of the new world utgavs året efter debuten på MTM. Även den präglades av ett uppdaterat 90-tals sound. I detta uppsamlingsheat fanns det inte många deltagare, det mesta var nyskrivet material som även involverade sångaren Keith Slack i fyra låtar. ”The nightmare begins” fick en upputsning på detta albumet tillika den klart bästa vad uppföljaren hade att erbjuda.

10 år senare så sammanfördes Ousey och Slamer via Heartlands första album sedan 2007, Into the future. Dock bidrog inte  Mike heller denna gång som låtskrivare, utan mer som  gitarrist, keyboardists och produktionen av albumet. Låtskriveriet sköttes av Barish Kepic & Chris Ousey.

Mike Slamer är en skamlöst undervärderad gitarrist, låtskrivare,  men även med skills som trummis och erkänd producent. Han äger en  melodikänsla som varsamt varierats med lekfulla solospel, men även att han just blandar snälla melodier med ett bitvis riktigt elakt gitarrspel.

Hans vänskap med såväl Mutt Lange och Beu Hill låg väl inte precis legat honom i fatet när det kom till att producera sina album som många andras. det är väl därför, man direkt känner igen Slamersoundet när man väl hör det. Allt som står i Mike Slamer namn på är skapade i hans egna studio.

Mike Slamer & Billy Greer: brothers in arms

Billy Greer blev sitt Kansas ständigt trogen, utöver detta  ingick han i supergruppen- The Sign  med ikoner som Terry Brock. Mark Mangold, Bobby Rondinelli  och Randy Jacksson

Seventh Key

Trots all annan likhet med Streets så är det ändå Seventh Key som kommer närmast som helhet. Frontiers president  Serafino Perugino  kontaktade Billy Greer att skapa guld. Billy kontaktade då  sin gode vän Mike med syfte att inre sitta ensam i projektskutan.

På så sätt fick  fick Serafino två för priset av en, utan att behöva använda Napolitanska maffiametoder. Den gudabenådade britten Terry Brock, (Strangeways, The Sign) fick det hedersamma uppdraget att agera vokalist.

Bandet/projektet släppte 3 urstarka plattor, Debuten kom ut 2001, uppföljaren Raging fire 2003 och sladdisen I will survive 2013, alla släppta av och på Frontiers. Vill man vara sentimental tillika uppriktig så var debuten det som fullbordade Street trippeln det vill säga uppföljaren till Crimes in mind

Herregud vilka moderna klassiker! ”The kid could play”, ”Only the brave”, ”Missy”, ”Surrender”, ”No man´s land”, ”Everytime it rain” och ”Forsaken”.  Vi får inte heller förglömma den schizofrent lyckade balladen ”When love is dying”. Musikorgien var som att bli påsatt av ett nysminkat  Las Vegas smörgåsbord!

Utifrån detta sekundära uppvaknande kom jag till insikt att detta också var en AOR-Classic, det vill säga ett album som måste infogas bland de bästa som skapats, självklart med motivet helgjutet inklusive 1-2 si-sådär-låtar.

Tituleringen Streets 3:e album grundades på att 3/4 av Streets medverkade. Steve Walsh figurerade som keyboardmaestro. Dock var detta ändå Mike Slamers husdjur! Det innebar så länge ingen klagade och medlemmarna  serverade kaffet  och dr Pepper så var allt frid och fröjd.

Mike skötte diktatorisk låtskriveriet, förutom på avslutande ”Broken home” där AOR-ikonen Mark Spiro stöttade musikaliskt. Mike Slamer producerade förövrigt albumet förtjänstfullt.

Herregud, att man ens vågade på en uppföljare. Den kom som sagt tre år senare. Skötebarnet fick ännu mera omvårdnad utav Mike. Alla låtar på plattan skrevs av honom.  Självklart intog han även producentstolen. Att Slamer har en inneboende låtskrivargenialitet inbyggd, förstärktes av denna uppföljare.

Det vimlade av genant snygga konstruktioner som inlednings låten ”The sun will rise”, precis som efterföljande ”Always from the heart” och ”It should have been you”.  Slamer toppade inte debuten, men låtar som kompletterade de första som ”You cross the line”, ”The raging fire” och ”Pyramid princess”. Kanske saknade han ändå Steve Walsh?

Triologin avslutades nio år senare 2013. På denna, precis som på de två tidigare vokaliserade Terry Brock & Billy Greer. Trummisen från debuten och Slamer var back in buisness: Chet Wynd.  En sanning med modifikation eftersom det är ett alias för Mike Slamer. Hans riktiga namn är Michael Chetwynd Slamer. Ingen stjäl trumsetet från Mike heller.

Från envåldshärskare till allmighty giver! Vapendragaren Billy Greer och Mike Slamer skrev alla 11 låtarna tillsammans! Producentstolen ville dock inte käre Mike lämna ifrån sig. Hur skulle detta sluta?  Ärligt, riktigt bra. 7 av 11 alster var riktigt bra, dock inte lika starka som tidigare. ”I see you there”  var alstret som belystes med mest kvalitet. För mig som ett stort fan vore det återigen dags för Frontiers att övertala övertyga duon om en ett fjärde alster.

Förutom ovannämnda inputs med sin sin musikaliske soulmatee Billy Greers så Mike bidrog de också med sin musikkompetens till Chris Ouseys första soloalbum.  Rhyme & reason utgavs av Escape music 2011. Värt att nämna; en av de 25 bästa låtarna på 2000-talet finns med där: ”Give me shelter” (Ousey/Tommy Dennander).

Vi får inte heller förglömma projektet Khymera (2003) som i sitt grundursprung var en kollaboration mellan den italienska gitarristen och producenten Daniele Liverani med Kansas-sångaren Steve Walsh. Såklart var även Mike Slamer involverad i debuten precis som Billy Greer. Låtar som kunde tända fyrar var ”Strike like lightning” och ”Who´s gonna love you tonight”.

Slamer

Gitarrförgylld melodisk hårdrock med egen stil och eget sound ackompanjerad av sånginsatser från himlen.  Det närmaste vi kommer ett soloalbum skedde via Slamer – Nowhere land. Vokalisten Terry Brock inte bara sjöng på albumet utan co-write alla 11 med Mike och på fyra av dem ingick även såklart Billy Greer dvs 2/4 av Streets. De  allra största höjdpunkterna var ”Nowhere land” ”Jaded”, ”Runaway” och ”Superstar

Devil´s hand

Mike slog i detta Frontiersprojekt ihop sina påsar med Andrew Freeman från Last In Line. De båda delade på låtskriverisysslan. Om det var en bieffekt varför  inte albumet i mina öron inte var någon höjdare vet jag inte.

Dock  kan jag rekommendera inledningslåten: ”We come alive” och näst sista låten  ”Heartbeat away” som höjde sig markant  över de relativt intetsägande låtarna. För mig var det en platta som var lite för bluesrockig och saknade adekvata refränger.

Ozone – Self Defence

Superprojektet Ozone (2015) från Escape Music  involverade vår Tommy Dennander, Chris Ousey & Steve Overland och självklart vapenbrodern Billy Greer. Trots all denna kompetens så blev slutresultatet inte alls något som fick mina ögonbryn att höja sig nämnvärt, snarare tvärtom. Titellåten och  ”Practice what you preach” utmärkte sig mest och bäst.

Overland  – Epic

Steves  tredje soloplatta  (2014) fick Mike Slamer stort spelrum från 2014 där även vapendragaren Billy Greer  inte oväntat sällade sig till gänget som bakgrundssångare. På plattan återfinns tre låtar som verkligen är top notch. ”Radio radio”, ”Down comes the night” och ”Time for letting go”.

Mike Slamer spelade gitarr och keybords på Heartlands första album på 14 år. 2021 såg Into the future dagens ljus. Det visade sig dessutom att det var en riktig vital comeback från britterna.

Steve Walsh

I hans CV hittar vi fyra soloalbum: Schemer-Dreamer (1980),  Glossolalia från 2000, som reunionerade Steve Walsh med Billy Greer och Mike Slamer, cirkeln var liksom slutet. Musiken var dock  inget som föll mig i smaken, precis som på tredje soloeskapaden  Shadowman från 2005.

Efter Steve lämnat Kansas  2014, så gjorde han en Rick Springfield,  det vill säga tog ett långt break från musiken. Två stora anledningar till detta var  ett röstproblem samt brist på motivation.  Hans fjärde soloplatta släpptes 2017: Black butterfly. Hans vapendragare denna gång blev svenske Tommy Dennander, mannen som gett arbetsnarkomani ett ansikte.

De kom i kontakt med varandra när Walsh sjöng på av Tommys låtar ”The piper” från Radioactivis album F4UR som de skrev tillsammans. Den låten finns även med på Black butterfly. Walsh & Dennander skrev tillsammans materialet på dennes fjärde soloäventyr.

Steve Overland gästade som backgrundssångare. Black butterfly var utan tvekan Walsh soloögonsten. Det fanns många höjdpunkter på albumet, men ”Warsaw” stod över det mesta.

Värt att nämna var underbare sångaren Jerome Mazza (Angelica) gästsjöng på fyra av låtarna. Densamme släppte ett soloalbum året efter titulerad Outlaw son (2018). Det albumet var en veritabel fullträff helt enkelt. Låtskrivarparet bestod av Steve Overland och Tommy Dennander. Mäktiga alster som ”Neverland”, ”Immortal” och ”Streets on fire” var helt enkelt obetalbara

Slutord

Denna krönika skulle helt sonika ta upp en AOR-classic, och det var Streets – Crimes in mind. Men under textprocessen  inkorporerades ytterligare ett AOR-Classic album: Seventh Keys debut.

Den slängdes subtilt in i historien efter jag insett att den faktiskt tillhörde denna sagolika skara av band som skapat helhetsmagi utöver det vanliga. Det vill säga en av de bästa och jämnaste 50 AOR-album som som sett dagens ljus på båda sidor av 2000-talet.

Samma fenomen uppdagades när jag skrev om The Storms – Calm before the storm (del 17)  och parallellt återupptäckte JourneyRevelation (2008), första plattan med Arnel Pineda bakom mickstativet.

Jag ratade alltså Escape (1981) och Frontiers (1983) trots att den innehöll världens bästa AOR-låt, ”Separate ways”. Det var som att svära haranger i kyrkan. Escape och, eller Frontiers toppar väl de flesta AOR-listor, men nära skjuter ingen kolibri. utifrån ett helgjutenhetsperspektiv.

Som sagt detta är min 2o:e krönika över de absolut mest helgjutna AOR-albumens som konstruerats. Förutom ovanstående duo så hände samma sak i del 15 där Khymeras – The greatest wonder skulle dissekeras.

Under den resan fann jag deras senaste alster Master of illusion (2020). För att göra en lång historia kort, av 20 påtänkta har det istället framynglats 23 stycken. Det där med kort är en sanning med modifikation utifrån att den egentligen blev längre än just kort.

Om man av någon anledning vill läsa om dessa kolosser till AOR-bumlingar så gör man det på The Maloik rock blogg, eller på min egna blogg Livskvalitetsguiden. Vi pratar inte konkurrenter, utan vi är alla entusiaster med samma intresse, nämligen musik att göra keyboarddansen till.

Vill man ha sin AOR serverad med lite progressiva rötter i kombination med pure AOR samt ett egensinnigt gitarrriffande så är Streets  – Crimes in mind och Seventh Key debut något utöver det vanliga. Jag skulle kunna titulera Mike Slamer som the king of AOR, men det finns en man som överskuggar denna ikoniska figur nämligen Jim Peterik. Så därför dubbar jag Mike istället till The prince of AOR.

 Av Mr Mats Widholm

 

Continue Reading »
No Comments

Modern rock, Dance-aor, Alternative Rock?

 

Kärt barn har många namn, men allt är inte bara melodisk rock och AOR som glimrar. Det finns faktiskt en värld utanför de genrer vi dyrkar, men få andra bryr sig om. Modern rock och Alternative rock kan egentligen betyda det mesta.

För mig är det musik som konstrueras av grupper som Shinedown, Sixx: AM och Three Days grace och så vidare. Kraftfull välproducerad rock med himmelska refränger – känns det igen? Nedan följer ett urval av årets 20 mest helgjutna modern rock album.

För egen del var nog Volbeat årets största överraskning. Jag har aldrig varit ett stort fan av dem. I och med  att de applicerat en tyngre musikalisk approach med influenser från Black Sabbath och Metallica i kombination med årets mest smakfulla och sylvassa  kombination så blev detta årets album helt enkelt. Att de dessutom höjt sin högsta lägsta nivå rejält var inget som heller låg danskarna i fatet.

Normandie, Solence  och Volbeat försvarade Nordens musikfärger  Dessa 22 kronjuveler är inte rangordnade.

Love and Death – Perfectly preserved

Brian ‘Head’ Welch (Korn), JR Bareis (Spoken) och Jasen Raunch (Breaking Benjamin). Love And Death är svängande melodier och krossande riff som inte ett ”sidoprojekt” till respektive band, det är en förlängning för var och en av dem för att utforska olika aspekter av deras respektive kreativa passioner.

Solence  – Deafening

 

Escape the fate

 

Lord of the lost – Judas

 

 Volbeat – Servant of the mind

Architects – For those that wish to exist

 

Atrey – Baptize

 

Vicious grace – Glass houses

 

Dead Reynolds - Breathe With Strangers

 

Pop Evil – Versatile

 

Powerwolf  Call of the wild

 

Asking Alexandria – See what´s on the inside

 

Badflowers – This is how the worlds end

 

Cementary Sun – Ascension

 

The Used – Heartwork (Deluxe)

 

The Dirty Youth – Project: 19

 

Normandie – Dark & beautiful secrets

 

Icons for hire – Amorphous

 

Black veil brides – The phantom tomorrow

 

Siamese – Home

 

 Zero 9:36 – If you don´t save yourself

 

Gemini Syndrome – III

Continue Reading »
No Comments

Probably the the best well reasoned yearlist in the world!

God is great? Som agnostiker blir denna hypotetiska påstående något obekväm, men om han skulle finnas så hade det inte alls varit ett omöjligt scenario. Nu får man istället förlita sig på att slumpen och coronapandemin. Dessa ståtade som  två orsakstillvägagångssätt på över hur fantastisk detta melodiska hårdrockår tedde sig. I vilket fall som helst var 2021 året som överträffade sig självt utifrån att de tidigare åren varit sensationellt fantastiska.

Covid 19 djävulen stal ytterligare ett år för många band i musikbranschen. Precis som förra året kontaminering så fullkomligt sprutade det ändå ut melodisk hårdrock och AOR av världsklass. Det innebar att djungeln var ännu tätare utifrån  hur man skulle ranka fram årets bästa.

Konservatismen var min antiledstjärna, även detta år, jag ville ha förändring och fick det i viss mån via ett antal modiga grupper som Art of illussion, Reach och The Night Flight Orchestra. Trots detta aber utkom det schizofrent mycket musik som helt förlitade sig på skuggor från 80-talet. På de första 10 albumen existerade det knappast en dålig låt, det vill inte säga lite, trots allt reproducerande.

I slutet av augusti meddelade regeringen att de flesta av Corona restriktionerna skulle lyftas. Beslutet gläntade på Pandoras box i och med att hoppet kom tillbaka. Ett antal grupper satt igång att skriva musik för att hinna släppa detta innan året var till ände, medans andra tidigarelade sina album, syftena var att kunna konkurrera med alla andra artister och grupper som skulle frälsa arenor, klubbar och pubar ungefär samtidigt. Men säg den lycka som varade för evigt, i december fick vi ta tre steg bakåt igen.

Konsertmässigt var GESCirkus det bästa jag och min fru såg live. Den stora anledningen till detta var just bristen på konserttillfällen. Den melodiska hårdrocken fick se sig övermannad även av Staffan Hellstrand och Anna Bergendahl.  De var helt klockrena, men som sagt visst hade det inte suttit fel med någon lite större dos av AOR eller melodiös rock 2021.

Allt som glimrar är ju inte bara melodiös hårdrock och AOR. För egen del så lyssnade jag väldigt mycket på tyska dysterkvistarna Lord of the Lost episka dubbelalbum som handlade om Judas. En annan platta som gick varm var Volbeats helt underbara Servant of the mind. Har aldrig tidigare varit något fan av dem, men för mig blev deras senaste en ursäkt att gå igenom deras musikbibliotek med betydligt större noggrannhet.

Ett axplock utav årets bästa låtar!

Rödmarkerade är svenska artister eller grupper

Lebrock - Heartstring,  Normandie - Babylon, Steel Rhino - Boom boom, Iron Fate – Mirage

Constancia - Stand your ground, Jakob Samuel - Fast lane, Vega - Had Enough, Tigress - Choke

Tim Tolkki´s Avalon - Beautiful lie, Alirio - All things must burn, Bad Habit - Retribution

Seventh Crystal - DeliriumNightranger - Breakout, The Night flight orchestra - Burn for me

Escape - Destiny, Helloween - Best times, Blood Red Saints - Karma, Dee Snider - In for the kill

Metalite - PeacekeepersMidnite City - They only come out at night, The Dirty Youth - Fire, Molybaron – Lucifer

Bite the bullet - Last chance radio, Flight of Icarus - Our burning star, Dead Reynolds - The only one

Starmen - Spaceplan, Temple Balls - Bad, Bad, Bad, Houston -HeroNitrate – Children of the lost brigade 

Brother against brother - What if, Cementary Sun - Misery´s company, Knights of the realm – When metal meets the beast

Sweet oblivion feat. Geoff Tate - Another change, Robin Red - Don´t leave meBlacktop Mojo - Rewind,

Art of illusion - My loveless lullabyToby Hitchcock - Before I met you, Twelve foot ninja - Over and out

Labyrinth - Words minefield, Touch - Try to let go, Hardline - Surrender, Nestor - Kids in the ghost town

Proud - Born for your love, Crowne - Mad worldBetween Worlds - These Walls, ToxicRose - Angel down

Sunstorm - Swan song, Mercutio - Chaos is the king, Light the torch - Wilting in to the light, Schattenmann – Chaos

Dennis DeYoung - Litle did we knoow, Save the world - Comic con, Legions of the night - Train to nowhere

Evergrey - In the absence of sun, Atreyu - Weed, Phil Vincent - It don´t matter anymore

Joel Hoekstra´s 13 - Finish line, Vince DeCola - Karla, Icons for hire - Last man standing, Fans of the dark - Life kills

Phantom Elite - Diamonds and dark, Walking papers - The value of zero,  The Ragged saints – Don´t let me go

Michael Schenker Group - Sail the darkness, Anette Olzon - Sick of youBlack veil brides - Torch

Jason Bieler and the baron von Bielski orchestra - Apology, Daughtry - Changes are coming

The Dead Daisies - Holy ground, Lord of the lost - For they know  not what they do, The sonic overlords – Past the end of time

Kent Hilli - Don´t say it´s foreverLaurenne/Louhimo - Striking like a thunder, Ad Infinitium - Reinvented,

Souls of diotima - Janas, Vicious Grace - Stars aligned, Solence - Good fucking music, Lordi – Bordeline

Shotgun Revolution - Enter the fire, King Company - Trapped in heart, All for the king - The Shelter

Heart Healer - Evil´s around the cornerCircus of rock - Desperate cry, Beast in black - Bella donna

Chez Kane - Too late for love, Devils in heaven - The night is over, Red Eleven - Before I fall,

White Void - Do not sleep, Powerwolf - Beast of Gevaudan, Epica - The skeleton key, Thy Row – Horizons

Electric Boys - Tumblin´dominoes, Rian - We belong, Peter H Nilsson - Ships burning in the night

Ronnie Atkins - I prophesize, Styx -Save us from ourselves, Newman - I´ll be the one

Wig Wam - Never say die, Tuple - Lies grow lies, W.E.T - Got to be out love,  Volbeat – Wait a minute my girl

Love and Death - Down, Robin Mcauley - They will be done, Jim Peterik and world stage - A cappella

Sirenia - December snow, Mayank - Hold on, Cavo - Lead on, Leverage - Emperor, Tony Mitchell – With you in a heartbeat

3.2 - Missing piece, Infinite & Divine - We are oneThe Grandmaster - Cannot find the way

Durbin - Into the flames, Inglorious - Messiah, Winding Road - On my own again, Creye - Siberia

Issa - The night i rained forever, Levara - Can´t get over,  Asking Alexandra - Alone again, Gemini Syndrome - IDK

Walk the walk - Running from you, Spektra - Runnin out of time, Lords of black - What´s become of us

Nightfox -  Dream come true, Mason Hill - Against the wall, Angeline - My heart won´t let you go, Crazy Lixx - Power

Kreek - At the bottom of hell, Bloodbound  - Creatures of the darkMemoria avenue - Stuck, 7th Heaven - Are we there yet

Immortal Guardian - Read between the lines, Pop evil - Stronger (The time is now), Heartland - A foreign land

Sirakh - Yours for breaking, Sonic Haven - Back to mad, The LRW project - Wrong fight, Bad Wolves - Comatose

Cheap Trick - The summer looks good at you, Eclipse - Twilight, Kens Dojo - Just an illusion, Evergrey – Escape of the Phoenix

Johan Kihlberg´s Impera - No, Kayak - Under a scar, Smash into pieces - Real oneEdge of paradise - Digital paradise

Escape the fate - Unbreakable, Animal house - Need to be me, Groundbreaker - Standing on a edge of a broken heart

We are the catalyst – Shallow ground, Blue Mountain - Tell the worldDion Bayman – Waiting for that day

Backman Johanson and the others – on my way home, Charlotte Wessels - Masterpiece, Mastodon – Teardrinker

Wicked Smile – Killer at large, The Murder of my sweet - Kill your darlings, Hitten – Eyes never lie

Perpetual Etude – Straight from the heart, Big City – Testify, Lillith Czar – Anarchy, Pretty Reckless – Crystallize

Siamese -Can´t force the love,  Heartland – A living thing, Bloodbound – Evil comes alive

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och  Fighter sångarna är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta.

Årets 30 bästa album nummer 10 till nummer 1

1. Art of Illusion – X-mark the spot

Krona eller klave kontra pest eller kolera. Bör man välja en av 2000-talets starkaste melodiska hårdrockalbum framför musikal-Toto-aor? Konservatism vs nyskapande? Det var något jag brottades med under en lång tid. Till sist fick nyskapandet företräde, men det satt rejält långt inne.

Vad händer när två talanger med multimusikompetens integrerar? Kommer de att ha ohämmad sex, börjar de slåss eller upptäcker de att keramiktillverkning är årets trend? Antingen skapas det magi eller så blir de som två magneter där egona kolliderar. Vokalisten Lars Säfsund (Work of art, Enbound, Lionville) har slagit ihop sina musikpåsar med Anders Rydholm (Grand Illusion, Code). Den senare står för det mesta medan Lars lägger fokus på sången, däremot har de producerat plattan gemensamt.

Anders har tagit texthjälp av Arlene Matza-Jackson som bland annat skrivit låtar till Grand Illusion Earth, Wind & Fire, Celine Dion, Kenny Loggins, David Foster, Robbie Nevil, Lulu och landsmannen Patrik Ahlm (Time Gallery, Too Far For Gracie). Processen inleddes redan 2015 då Anders skickade fyra låtar till Lars. Likt ett fint vin har låtarna fått mogna fram under sex års tid. På pappret ser det mer än lovande, men frågan är: vilken musikalisk inriktning får projektet från AOR Heaven?

Det är inte fråga om en formel utan flera lager som samexisterar. Totoeskapism späs ut med Big Money, A.C.T, Queen, Jono och Robbie Valentine. Inledande ”Wild and free” är bara en sådan där låt som är omöjlig att värja sig emot. Den har typ allt ett fan av melodisk hårdrock kan önska sig. Lars Säfsund röst matchar den majestätiska pomp-refrängen. Nästkommande ”Run” doftar Work of Art och Toto lång väg på ett ytterst positivt sätt. På ”My loveless lullaby” ändras återigen musikklimatet. Queenpomp blandas med musikalinslag i ett gytter av melodramatiska dramaturgier. Det är helt enkelt förtrollande bra, med stark betoning på förtrollande.

Waltz for the movies” är en kort låt. Den för tankarna till Chess som utspäds med Disneyinslag. Thomas Holopainen från Nightwish skulle kunna skänka hela sin frimärkssamling för att komma över dessa toner. Nackdelen i mina öron är just att den inte är lång, en petitess, men ändå. Jag vill helt enkelt höra mer än bara 1.43 minuter. Femte alstret ”4 AM” är en av plattans två ballader. Kort sagt, bedövande vacker, med en vardaglig text som berör på djupet.

Efterkommande ”Go” burnar upp tempot rejält. Denna bombastisk pärla hade lätt kunnat implementerats på Work of Arts album Framework. ”Snakebite charm” genomsyras av tydliga Totoinfluenser ihopblandade med pure scandi aor. Det giftermålet är lika förföriskt för utomstående som de två involverade. ”Culinary detour” återtar lyssnaren till Björn & Benny land med opera som vapendragare. Eftersom jag dyrkar musikalen Chess så dyrkar jag detta. Gruppens svar på Lasse Holms – ”Canelloni Macaroni” månne? När humor, lekfullhet blandas med musikspetskompetens och en world class vokalist så uppstår magi. Även här hade jag dock velat höra höra mer än de 2.22 minuter som serveras.

På åttonde låten ”Let the games begin” brakar musikalhelvetet löst! De bombombastiska arrangemangen utmynnar i en oerhört snyggt chorus som faktiskt tar andan ur mig. Duons dramatiska ljudlandskap visar var aor-pomp-skåpet ska stå. Den tionde låten ”Catch you if I can” är en mer traditional Toto/Work of Art konstruktion. Samma sak kan sägas om näst sista låten ”Rampant fire”. Båda dessa låtar skiljer sig mycket åt, trots att samma inspiratörer står som förebilder. Balladen ”Race against time” avrundar och knyter ihop teamets förstlingsverk. Det är en ytterst vemodvacker sak som tyvärr inte lyfter. Inte dåligt, men inte heller superb.

Jag upplever att när grupper som influeras av Toto ska presentera sin variant av sina Gudars avkommer blir det oftast sömnigt att lyssna på en hel platta i taget. Medtag kuddar, borde märkas upp med roströd varningstext! Detsamma gäller Work of arts musik. Jag drabbas oftast av en mättnadskänsla efter att ha avverkat någon av deras album. Ungefär samma känsla som när man roffar åt sig grannens ouppätna nutellapannacotta, för att några minuter senare inse att ingivelsen var en dålig sådan.

Art of Illusion lyckas med besked att undvika den fällan genom att anamma två musikaliska riktpunkter samt att mixa just dessa. Dels den cineastiskt pompiga, dels den Totoinfluerade, utan att det känns splittrat på något sätt. Just den stilen tilltalar mig, det vilar något oförutsägbart mellan tonerna, men som skapats med en inbyggd säkerhetsventil vars huvudsyfte är att dirigera tokerierna så att de inte går överstyr.

Det var väl egentligen Michael B. Tretows uppgift en gång i tiden, mannen som var ABBAS femte medlem. Jag har tjatat om Chess, men inte alls nämnt mycket om gruppen som jag upplever ligga närmast Art of Illusion musikaliska kompass, exkluderat distade gitarrer och TotoinspirationBig Money släppte debutalbumet Lost in Hollywood 1992. Den producerades just av Mr Tretow himself. Han var länken till dem men också till världens bästa musikalmusik: Chess.

Tro det eller ej men ena halvan av Rongedal (Magnus) var en av medlemmarna i gruppen. Lars Yngve (Vasa) Johansson (Nina letar UFO, Pontus & Amerikanarna) var den andre. För mig är deras förstlingsverk ett album som dels är sönderspelat till okännlighet, dels tidlösare än Bruce Springsteen, trots ett evinnerligt synthblippande. Visst QueenToto och Chess i all ära men Anders Rydholm har nog lyssnat på sin beskärda del av Big Money också.

I skrivande stund så har jag svårt att tänka mig att detta album inte kommer att finnas med på mitt val av årets bästa musik 2021. Det är den bästa plattan Work of art ännu inte släppt, parallellt skickar upp W.E.T till läktaringången. När ska man dela ut högsta pott!? Är det i paritet med gångna år eller är det utifrån hur året i sig gestaltat sig? Min spontana reaktion är en klockren 10:a.

Innebär det då att jag devalverar själva processen genom att infiltrera en dysfunktionell inflationsbedömning? Om denna platta hade kommit i november hade samma tankekonstruktion uppstått? Njet det tror jag inte eftersom jag skulle känna mig tryggare att dela en fullpoängare, utifrån att man har en vy över vad som släppts under året. Denna gång gång gör jag en omvänd Pontus Pilatus de vill säga, hellre friar än fäller.

Jag är något utav en expert på att tjata om hur genren i sig biter sig i stortån via sin grandiosa konservatism. När det väl kommer till ett album där lekfullheten beaktas och utmynnar i såväl variation och minnesvärda refränger så bör detta premieras fullt ut. Att produktionen, backgrundssången, arrangemangen, feta körer, musikerna och sången är världsklass förstärker helheten.

Ett gigantiskt plus i kanten är också att duon precis som Big Money använder sig av humor i många av sina texter. Det är så schizofrent befriande att höra underfundiga texter där man avväpnar de generella budskapen om brusten eller evig kärlek. Herregud, det finns ju så mycket mera att skriva texter om än just detta tema. AOR – genren har dessvärre en diktatorisk sida att ta sig själva på för tok stort allvar. Snälla ni, låt detta inte detta bli en engångsföreteelse eftersom ni behövs i syfte att utveckla och expandera AOR-världen.  Ps om ni ska få för er att göra en engelskspråkig cover på en bra udda svensk låt så är Jan Malmsjös – ”Hej Clown” ett spännande val Ds:))

Gästmusiker:
Per Svensson – background vocals
Frank ”Frallan” Nilsson – drums
Muris Varajic – guitar solos
Kristian Larsen – guitar solos
Jay Graydon – guitar solo
Pelle Holmberg – guitar solo
Daniel Rydholm – guitar
Tony Paoletta – steel 

2. W.E.T – Retromission

Konkret, detta är troligtvis den bästa melodiska hårdrock som uppviglats på 2000-talets! Detta till trots att deras tre tidigare alla varit små mästerverk. All killers, no fillers har aldrig passat bättre som epitet. Det gäller ärligt talat alla de 10 första placeringarna, men här är verkligen varje låt en singel, dessutom så sjukt varierat, utan för den delen hemsökas av Radiohead syndromet.

Deras tre tidigare plattor är forever inskrivet i aor- historien som sentida aor- classics. Trots det, bara tvåa på denna eminenta lista, hur är det ens möjligt? Det borde det inte vara, men Art of Illussion kniper första platsen för deras brygd sticker ut mera ur den melodiska hårdrockfållan, vilket bör och måste premieras utifrån genrens fortlevnad.

W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman). Erik Mårtensson arbetsnarkomanernas okrönte konung med Alessandro Del Vecchio, Phil Vincent och Magnus Karlsson visar var alla skåpen ska stå!

I vilket fall är han en av planetens bästa melodisnickrare. Först Eclipses utmärkta Wired, och som grädde på moset detta underverk. Han har faktiskt skapat alla låtar på W.E.T. i samklang med bandet, och väl utvalda utomstående låtskrivare som…Dag Finn. Det är förövrigt urkällan till att på allvar  kunna variera sitt musikskapande och därmed undvika dysfunktionell hemmablindhet.

Har man dessutom tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera alla inblandade. För mig är denna nästan svensk en forever topp-5 sångare. Han bara har det: utseendet, rösten och inlevelsen på scen, karisma kallas väl det.

W.E.T. Line-up 2021
Jeff Scott Soto (sång)
Erik Martensson (gitarr, keyboards)
Robert Säll (keyboards, gitarr)
Magnus Henriksson (gitarr)
Andreas Passmark (bas)
Robban Bäck (trummor)

Jag avstår ifrån helt enkelt från en låt-för-låt-presentationen, utan konstaterar helt sonika att detta är melodisk hårdrock/AOR av allra finaste snitt, det finns liksom inga flaws överhuvudtaget. Dock är det värt att undra om ”How far to Babylon” är en blinkning till Yngwie MalmsteensHow many miles to Babylon” från 1992 med Göran Edman  på sång? Troligtvis inte alls, men i alla fall en teori.

Jag måste också hylla gruppen för att inkorporera små subtila låtelement som dels förstärker låtarna, dels unikiserar musiken och faktiskt genren i sig eftersom W.E.T faktiskt utvecklar den. Det jag tänker på är kören i förchoruset av ”The call of the wild”. Helt brutalt obetydligt, men ändå inte, utan bara ytterst briljant.

Det är lätt som recensent  att bara tokhäckla genren för att implementera ytterligare en ballad bara för att det ska vara på det sättet. Men ”What are you waiting for” är inte bara ett måste, utan en helt förförisk tidlös kronjuvel som placerats som 8:e låt av 11 möjliga.

Som sagt, det tåls att upprepas, W.E.T´s starkaste platta och troligtvis 2000-talets vassaste album. Självklart är det lätt att ponera djupare hur denna platta hade hävdat sig under genrens glansdagar. Att sia om det är omöjligt, men då alla låtar är varierade och top notch, underbart producerad och bärs fram av en gudabenådad vokalist så skulle jag hävda att musiken skulle hamna anmärkningsvärt  högt, även på den listan.

3. Reach – A promise of life

Reach har ömsat skinn rejält från deras två tidigare album. Ett antal band hoppar på rådande trender och på så sätt förändrar sitt ljudlandskap. Exempelvis som när grungen stormade in så var det många som gjorde en en musikalisk helomvändning, det vill säga vände kappan efter vinden. Jag förstår detta, men gillade inte alls den strategin.

Det andra alternativet som jag hoppas Reach anammat, är ett inifrån ut perspektiv. Med det menar jag att ett paradigmskifte i genren vore en befrielse. Att skapa musik som man själv vill att det egentligen ska låta, till skillnad från hur andra vill att det ska låta. Det är ett perspektivbyte, men ack ett så viktigt sådant.

En egen konstruerad teori är att Queenfilmen som dels var schizofrent bra, dels blev en blockbuster förändrade rockvärlden mer än vad många trodde. De musiker som såg filmen tror jag subtilt antingen la in mera Queen i sina egna låtar eller ännu bättre, insåg att musik handlar inte bara att efterapa allt, utan själva stå för taktpinnen. I Queens fall så var man nyskapande på många plan: ”bara döda fiskar följer strömmen”, så att säga, fast omvänt. För i så fall hade anthems som ”We will rock you”, ”Innuendo”, ”We are the champions”, ”Bohemian rhapsody”, ”Bicyckle race”, ”The show must go on” och ”Radio ga ga” inte sett dagens ljus.

Ett annat utmärkt exempel är Avenged Sevenfolds musikaliska helomvändning genom plattan The stage från 2016. Många blev förskräckta, medan jag och några få applådera tilltaget fullt ut. Musiken kom (förhoppningsvis) från hjärtat, inte vad skivbolagsdirektörer, fans eller recensenter förväntade sig. I mina öron var detta det årets bästa album, helt nyskapande, utan för den skull vara för Radiohead-experimentella. För de som inte hört det albumet och vill tillföra något sagolikt ogripbart utifrån ett musikaliskt perspektiv – lyssna på det. Tredje låten på det banbrytande albumet ”Sunny disposition”, torde vara en av världshistoriens skönaste låtar alla kategorier.

Detta lång ordbajseriet leder in mig på Reach som tidigare följde den melodiska hårdrockens bruksanvisning till punkt och pricka. Reach stod under genrepiskan: ”förändra dig – men under givna ramar och vad ni än gör, stick inte ut för mycket”. De stod verkligen inte ut, utan de var ett i mängden av stereotypa melodiska hårdrockband. Jag upplevde inte heller att de tillhörde toppskiktet heller, snarare tvärtom.

2014 släppte kvintetten sitt debutalbum Reach out to rock som kunde lätt kvala in i ovanstående text. Fyra år senare landade The Great Divine parallellt som de blev en trio. Den var onekligen inte lika mallfixerad, utan andades originalitet med en modernare skrud. Jag fick dock känslan av att de inte riktigt visste vilket ben de skulle stå på. Det ena klamrade sig fast i de traditionella, det andra ville utvecklas.

Line-up
Vocals and Guitar: Ludvig Turner
Drums: Marcus Johansson
Bass: Soufian Ma´Aoui

Reach tredje alster präglas istället av pure lekfullhet och genregränsöverskrideri. Jag har tjatat mig blå och chockrosa på den rådande konservatismen i genren under en femårs period. Nu tycks det ske ett litet uppvaknande textmässigt såväl som låtsnickerimässigt. Underbara Art of illusion visade på var skåpet skulle placeras, Creye kom ut ur garderoben samtidigt som svenska Normandie stack ut hakan med sin elektism.

Sedan har vi Jono, A.C.T, Degreed och The Nightflight Orchestra. I Storbritannien kokar rockgrytan av nya band som kastar sig mellan genrerna likt Boston Manor, Cats in space, A jokers rage, The Dirty youth, The Struts, Starbender, These damn crowns, Mad Caddies, Icons for hire, Zero 9:36 med flera med flera.

Nu tillbaka till Reach! Grabbarna har inte bara gjort en musikalisk transformering, utan de har tagit ett helhetsgrepp såväl imagemässigt, visuellt som i texterna. Det är fler band i den melodiska hårdrockssfären som borde tänka mer utifrån ett marknadsföringsperspektiv. Ärligt, hade Ghost tillhört världseliten om inte fansen blivit matade med coola videos och en häftig mystik image – inte en chans. Det gäller som band att skapa intresse, och det gör man sällan bara via musiken, och definitivt inte under epitetet ”gubbrock”.

Det går inte längre bara att släppa ett gudomligt album och tro att hela världen ska lyssna. Att vara långhårig, dricka öl och bete sig allmänt schimpanslikt är inte tillräckligt tilltalande längre. Jag tror ärligt att såväl H.E.A.T, Eclipse, Crashdiet och W.E.T hade varit i paritet med Ghost om de tagit hjälp av någon marknadsförare som tänkt utanför boxen eftersom musiken i sig är i världsklass. Nu vänder man sig om man ska vara helt ärliga till de närmaste sörjande eller a dying breed.

Jäklar, nu tappade jag tråden igen. Just det Reach! Som sagt, de har implementerat en storytelling strategi vilket är något som definitivt fått mig med på höghastighetståget. Jag vill helt enkelt veta mer, se deras annorlunda videos, läsa om deras idéer, undra över deras texter och så vidare. Visst, de har som sagt ömsat skinn, men trots att de var halvhyfsade förut, har de nu evolvat musikmässigt. Det hr skett på alla tänkbara plan såsom låtskrivare, textförfattare och experimentella kufar.

Jag inleder med att spoila. Av tio låtar, är tio rena rama hitsen och potentiella singlar. Reach framynglar låten ”New frontiers” som inledningsspår. Inspirationen är skickligt taget från spagettiwesterngenren, hur snyggt som helst. Att de väljer att anamma trumpetljud som genomsyrar låten är bara för härligt. Efterkommande ”The Law” är betydligt mer gitarrdriven, periodvis. Kontrasten mellan lugnt och någorlunda aggressivitet är en del av just låtens charm. Att refrängen dessutom är en energisk käftsmäll gör ju inte saken sämre.

På tredje spåret, ”Young again” inleds härligheten med en tvättäkta indie-pop-keyboard för att sedan applicera såväl stämsång, adekvat refräng och en rejäl kontrastering. Instinktivt vandrar tankarna till The Struts. Snyggt är det, en bra låt är det tveklöst. Mer pop, mindre indie, mindre gitarren men likades ytterligare en riktigt bra låt återfinns i ”Satelite”. I femte låten ”Motherland” förändras ljudlandskapet till något i mina öron helt oförutsägbart. Trumpetkompet, storbandskostymen samsas med bryska gitarrer och pianoklinkande. Oh my God, det är precis så här jag vill bli serverad för att bli musikaliskt tillfredsställd. Det är galet, det är underhållande, det är genialiskt – ett av albumets absolut bästa låtar.

Den följs av kontrasterade meditativa halvballaden ”The seventh seal”. Hur man kom på det återupprepade synthljudet som känns så ödesmättade är en gåta. Jag kommer förresten tänka lite på svenska synthpop gruppen French Revolution som hade några hits på åttiotalet som ”The light from Fantasia”, ”Alien too”, ”This it´s not the end” och ”Moscow and Washington”. Stilen, melodikänslan och de bombastiska refrängerna, absolut, där finns det en gemensam nämnare. Efterföljande ”Higher ground” innehåller liten dos reggae, några droppar storbandsjazz, en allsångsrefräng samt fräcka Muse-stegringar. Helheten som sammanflätas är episk.

På albumets åttonde låt ”Cover my traces” sänks tempot, men kvaliteten tummas det inte på. Hade teamet bakom nya James Bond ännu inte valt ledmotiv till kommande film så hade denna låt passat som handen i handsken. Elegant och stämningsfylld kröns musiken i en helt sagolik refräng. Nu är de bara två låtar kvar och det var länge sedan jag kände en sådan nyfikenhet hur nästa sista alstret kommer att låta. I ”The Streets” inkorporerar de lite punk med en modernrock refräng av rang. Det gör de helt rätt i eftersom den kombinationen är klockren. Plattan knyts ihop med en lugnare låt som de döpt till ”Promise of life”. Titellåten är Muse-bombastisk, självklart iförd en adekvat refräng.

Jag är helt söker på att många tidigare fans dels kommer sätta energidrycken i halsen, dels helt förkasta bandet. I mångas öron har bandet helt sonika gått över gränsen. Det som skulle kunna tituleras som aor/melodic hardrock transformeras till något tyngre, något mer originellt, något mer oförutsägbart. Plattan nummer två banade vägen för vad komma skulle, för att på album nummer tre ta steget fullt ut och blomma ut helt och hållet.

Frågan är vad är de nu? Aor/melodic hardrock band, njet, modern rock, njet, alternative rock, njaa! Jag väljer att kategorisera dem som eklektisk melodic rock helt enkelt. De sällar sig mer till band som The Struts, Muse, Sparks och Coldplay inkorporerat classic rock och djävulskt mycket pop. Därutöver hörs ekon från Queen, Brainstorm några hundra band till.

Sångaren Ludwigs falsettsång tror jag också kan bli en vattendelare av rang. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Personligen upplever jag rösten passar betydligt bättre i denna skrud en förut. Det finns vissa likheter med Sparks sångare Russel Mael och deras fäbless för falsettsång. Hur många av deras tidigare fans som kommer att överge bandet då de nu förstår att de inte kommer att vandra i samma fotspår som Art Nation, Wildness, Dynazty, H.E.A.T och Crashdiet? Dock väljer jag hoppas på att de verkligen lyssnar på innehållet gör det med ett helt öppet sinne. Det som istället väntar Reach är världsherravälde. Först intar de svåråtkomliga Storbritannien därefter världen.

Tio av tio spår är helt enkelt sanslöst bra. Variationen hade inte ens en schizofren lyckats bena ut. Fantasirikedomen är i sig ett av albumets starkaste trumfkort. Inte en låt är lik den andra, något som skulle bli hur splittrat som helst. Men i händerna på Reach andas de mångfald och genrekompetens utöver gränserna. Jag vill bara lyckönska grabbarna till detta tilltag.

Det är modigt, men också en insikt att skapa musik utifrån ens egna hjärtan. Ett musikbagage som troligtvis blir lättare att hantera i framtiden. Jag har ju svårt att se att vissa band som propagerar för pirater, drakar, demoner, dysfunktionell alkoholkonsumtion och evig kärlek verkligen glöder för det innehållet 25 år senare.

Reach tredje album är ett mästerverk, en eklektisk wokpanna fyllda med smaker från musikens alla håll och kanter parallellt med ett tidsmaskinsperspektiv. Bandet har på The promise of alLife släppt alla hämningar, de har lyssnat på sitt hjärta och helt sonika börjat med äkta friklättring. Det är en värld utan skygglappar, rep eller andra mentala fängelseverktyg. Som lyssnare har du egentligen ingen aning vad som väntar bakom nästa hörn.

Även om jag hoppas på att de tar över streamingstjänsterna topplistor så är jag väl medveten om konservatismen som råder och dess icke förlåtande käftar. Med en gnutta tur och en rejäl timing så kanske de undgår detta, eftersom jag vill att de ska fortsätta med sitt musikskapande på sina egna villkor, inte på grund av vad en genre subtilt kräver – arenarock för 2020-talet!

4. Daughtry – Dearly belowed

Årets comeback? Egentligen inte, utifrån att de med jämna mellanrum släppt album. Snarare så att de äntligen återgått till ett lite tyngre sound igen, det vill säga reinventa dem själva från en mer elektronisk popbaserad ljudbild till att återigen anamma distade gitarrer.

Gruppens urfader Chris Daughtry, sångare, låtskrivaren och gitarrist var med i femte säsongen av American idol. Han hamnade inte på medaljplats, utan slutade på en ohedrande fjärde plats. Detta ledde i vilket fall som helst till ett lukrativt skivkontrakt. Det självbetitlade debutalbumet släpptes 2006 och blev en veritabel försäljningssuccé med 3 miljoner sålda ex.

Därefter har bandet släppt Leave the town (2009), Break the spell (2011), Baptized (2013) samt Maroon 5 inspirerade Cage to the rattle (2018). Deras bombastiska poprock har alltid legat mig varmt om hjärtat. Lyckas ett band uppbringa anthems som ”Renegade” (troligtvis deras allra bästa låt), ”Waiting for superman”, ”Over you”, och No surprise”, så är de värda att uppmärksammas.

Tillbaka till rötterna besluter tycks minst sagt gjort Daughtry gott. Nedstämda gitarrer, bombastiska refränger och förtrollande melodier. Addera Chris Daughtrys melankoliska stämma som ekar av svärta och smärta. Jag vet inte om det var inbillning, men sjunger han inte bättre än någonsin? Musiken är definitivt förklädd pop-kostym, ämnad för att spelas på radiostationer runt om i världen, trots aggressivare gitarrer.

Vad Chris gjort sedan senaste släppet från 2018 tycks  ha varit en mirakelkur  till att skapa infekterande låtar som ärligt talat inte lämnar ett nynningsläge. Att de separerat från skivbolagsjätten RCA har säkert haft ett finger med i spelet. På ett mindre label så fick nog Daughtry den nystart de var i behov, och ledordet stavades REVANCH.

Det intelligenta låtskriveriet på Dearly Belowed nådde en nivå som jag inte trodde var möjlig utifrån de senaste plattornas kräftgång. Men skilsmässan var nog källan till att visa alla där ute att bandet fortfarande var att räkna med. Den kristallklara kraftfulla produktionen bllev man också gråtmild av, det låter helt enkelt så djäkla bra! Det är liksom så många borttappade pusselbitar som återigen funnit sin rättmätiga plats i musiklabyrinten.

I stort sett alla de 11 inledande alstren var pure hits. Det gör nästan ont i kroppen av att lyssna på denna genialitet. Gillar man starka melodier, pompiga refränger, flankerade av en sanslös produktion samt en vokalist som blöder toner, kan man  som lyssnare knappt inte begära mera av musiken som levererades. Det spelade ingen roll om det var ballader, uptempo, electronika, pianolåtar eller R&B: - allt lät magiskt i Daughtrys händer.

Man kan i all oändlighet debattera huruvida man bör etikettera Daughtrys musik. Vissa kategoriserar den som modern rock, andra till post grunge. Mitt egna epitet blir stadiumpoprock-AOR. Varför inte, Dearly Belowed har ju all detta vi fans trånar efter. Kan man inkorporera Jimmy Davis & The Junction som AOR, då kan man modifiera det mesta. Det är bara så att vi sitter fast i ett tvångssyndrom-universum, där redan fastlagda musikgenretermer redan är cementerade.

Det är bara gratulera Daughtry till att efter 15 på deras femte platta yngla av sig den jämnaste och det vassaste  de hittills skapat i musikväg. Gruppen har funnit sitt perfekta sound! Det har de gjort genom sitt sökande via elektroniska pop. Den moderna skruden i kombination med ta-fram- gitarrerna-igen-strategin har skapat den bästa versionen av dem själva. Självklart med en stor portion revanchlusta i kombination med en konstnärlig frihet. Underverk skapas ofta utifrån de premisserna.

5. Nestor – Kids in a ghost town

Hype är ett uttryck som används om överdrivet optimistiska beskrivningar av nya produkter målgruppens (konsumenternas) orealistiskt uppdrivna förväntningar. I den melodiska hårdrockssfären är hype inget undantag, utan varje år dyker det upp grupper och artister som hypas eller smeks medhårs. Nestor är ett av dem.

Generellt sett brukar uppskrivna förväntningar vara en urkälla till besvikelse, det är liksom inbyggt i systemet. Det är mer än regel än ett undantag att hypad musik är  en stark kontrast till helgjutenhet.

Jag berömde tidigare i år kollegorna Reach för sin utmärkta storytelling den som bröt  upp dem från aor-sfären. Detsamma skulle kunna etiketteras Nestor. De liksom tänker två steg till med roligt träffsäkra videos, den geniala iden att göra en duett med ikoniska Samantha Fox och liera sig med låtskrivare i världsklass, som hitmakaren Andreas Carlsson.

Att producera 1989” med Per Ragnar som besatt präst och Tina Leijonberg som pilsk körsångerska kräver dels fingertoppskänsla, dels vara essensen av att tänka utanför boxen. Alla dessa out-of-the box-thinking genererar en helhet som gör att en platta som skulle fått 1000 streams, istället som i Nestors fall snart kanske passerar 1 miljon streams.

Nestors mainman har tidigare skrivit hits med Bosson, Itchycoos, EMD, Nelly Furtado, Martin Stenmarck och många många andra artister och grupper.  Jag länkar vidare till en utmärkt intervju som min kollega på Rocknytt, Peter Johansson gjorde tidigare i år med vokalisten Tobias Gustavsson. Där kan man läsa vidare om Tobias och Nestors spännande historia från dåtid till nutid.

Det är precis sådana här personer som genren behöver för att väcka liv i liket. Individer som dyrkar musiken, men inte står och faller med den. Personer utifrån, som har ett helt annat  mindset och kontaktnät via andra populärare genrer. Det krävs bara en svart svan för att att dra ut pålen från vampyren, det vill säga  fånga upp en genuin uppmärksam från kidsen.

Därefter kan processen snabbt ta fart; från självmordsbenägen till vital, med andra ord en melodisk hårdrocksenässans. Det är ju inte så att det saknas hjältar i den genren! Ta svenska The Night Flight Orchestra, Eclipse, H.E.AT, Houston, Magnus Karlsson W.E.T, Crashdiet, Perfect Plan, Gathering of Kings, Reach och Crazy Lixx för att nämna en handfull av kvalitativa melodickerier. I dagens samhälle , på gott som på ont räcker det med ett lyckat Tik Tok inlägg för att åtnjuta medial spridning och uppmärksamhet, något denna genre skriker om.

”Metal och hårdrock har blivit så seriöst. Det är inget fel med det, men jag tycker ju om band som Van Halen där man kan se att dom har kul och att dom garvar. Min idé var att vi skulle åka tidsmaskin tillbaka till 1989 och göra skivan vi inte kunde göra då. Det är underhållning vi håller på med. Man ska vilja se det här. När man läste OKEJ! förr i tiden och såg bilder på KISS, W.A.S.P och Alice Cooper där det var blod, giljotiner och grejer så kände man direkt att “det där måste jag se!” – Tobias Gustavsson.

Barndomsvänner som upphörde med sin musik i slutet på 80-talet, för att 2o17 återförenas. Det brukar generellt sett vara en golgata till helvetet. Det finns dock undantag som svenska Proud, förövrigt några som också bidrog bidrog till att skapa ett av årets 15 bästa AOR-album. I år  har jag etiketterat all killers no fillers till på tok för många grupper utifrån medel, men det sagt, det har varit ett osannolikt gott år för vänner av melodiös hårdrock och AOR.

Nestor tillhör den falangen som hamnar under inte ett dåligt spår. Att dessa dessutom precis som W.E.T´s låtar alla skulle kunna släppas som ”singlar” är ytterligare ett tecken på osedvanlig hög lägsta nivå. Jag går inte igenom låt för låt, men vill gärna passa på att nämna mina topp-7: ”Kids in the ghost town”, ”On the run”, ”Stone cold eyes”, ”Perfect 10″, ”We are not ok”, ”1989″ och avslutande balladen ”It aint me”. Den sistnämna är inte bara okejig ballad, utan en av årets allra mäktigaste näsduksskrynklare överhuvudtaget.

Den visar också upp en annan hörnsten av bandet nämligen Tobias himself. Han sjunger inte halvbra, utan helt fenomenalt, precis som en annan av årets överraskningar, Prouds sångfågel Anders Magnell. De sällar sig därmed till eliten av sanslösa svenska vokalister. På den tronen sitter fortfarande Kent Hilli säker, vilket inte är så konstigt då den mannen är en topp 3 i världen.

”Nestor är en kombination av bra musik och visuellt innehåll. Det är något som saknas för tillfället. Det är gjort med glimten i ögat och det syns att vi har kul. Jag tror det är svårt att värja sig mot det. Gillar man stora refränger, bra låtar och att det syns att vi har kul så är det spot on.” Tobias Gustavsson från Peter Johansson intervju

Detta säger väl allt om Nestor om varför de dels lyckats, dels kommer bli gigantiska – ifall de väljer att fortsätta. Frontiers records är väl de som gråter mest blod. Gillade man pur AOR som Aviator, där lekfulla keyboardslingor avlöste varandra så är detta lite i samma stil, och just i det segmentet saknades det en grupp, tills nu.

6The Nightflight orchestra – Aeromantic II

Recension, hyllning eller vänskapskorruption? Är det helt förbjudet att ligga med någon i bandet för att kunna dela ut superlativ i överflöd utan att dyka upp som huvudperson i Uppdrag granskning? Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o-r-genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik.

Gruppens första platta Internal affair (2002) lämnade mig tämligen oberörd. I mina öron var det ganska intetsägande 70 -tals retrorock. 2015 släpptes Skyline Whispers, ett album som  serverade sina lyssnare mindre retro, men desto mer melodiska melodier. Dock inget band som jag i min vildaste fantasi hade kunnat förutspå det som jag vet nu.

Fyra år senare kom plattan som fick med mig på  tåget: Amber Galactic. Fokus hade flyttats från skitigt till polerat, från  rivig rock till… 70 – tals a.o.r. De låtar som jag gillade allra bäst var: blytunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”, ”Space whisperer”, ”Something mysterious” och ”Saturn in velvet”Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfte de till också till högre höjder helt enkelt.

Bara ett år efteråt så landade albumet Sometimes the world ain´t enough. Ett alster som osade 80-tals soundtrack lång väg. Soundet hade finkalibrerats mer mot pomp – a.o.r, en genre jag för övrigt dyrkar. Att välja favoritlåtar från albumet var en knepig historia då spännvidden på materialet kändes genant varierat.  ”This time”, ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona”  var de som stack ut mest och bäst.

Varför är det så lätt för vissa men betydligt knepigare för andra grupper att skapa låtar som förgyller öronsnäckorna? Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig… men inte för mycket, men framförallt skapa helhetsmagi i sina låtar. 2020, två år efter förra mästerverket släpptes Aeromantic. Gruppen vräkte in discorytmer, och ännu mera pomp – a.o.r, parallellt som refrängerna var ännu fetare och produktionen top-notchare.

Att man adderat inspiration från ABBA tydde bara på exceptionell god musiksmak. När bandet uppbringade obetalbar; pure pomp – a.o.r i ”If tonight is our only chance” var måttet rågat på ett positivt sätt. Låten ”Transmission” med sina smattrande Miami Vice synthmattor var också en  given topp-3, precis som pompiga  ”Carmencita seven”. Sist men inte minst  ”Dead of winter”, som var ytterligare ett bevis för hur effektfullt deras dramatiska a.o.r tedde sig, lite som Asia i sina bästa stunder.

Aeromatic II line up:
Björn Strid – Lead and Backing vocals
David Andersson – Guitars
Sharlee D’Angelo – Bass
Sebastian Forslund – Guitars, percussion
Jonas Källsbäck – Drums
John Manhattan Lönnmyr – Keyboards
Anna Brygård – Backing Vocals
AnnaMia Bonde – Backing Vocals

Landskronapågarnas sjätte album krafsar på dörrkarmen. Är det ens möjligt att toppa Aeromantic, utan att slå knut på vare sig kvaliteten eller återupprepandet? Inledande ”Violent indigo” visade dock inte var  vitrinskåpet skulle stå. Visst, det är pompigt, det är ultrasnyggt, men ändå utrustad med en refräng som inte riktigt tränger igenom bruset. Bakom den så skuggar ”Midnight marvelous”. Helt klart en uppryckning, utan för den dels skull överövertyga fullt ut.

Det skeendet uppstår på albumets tredje låt ”How long”. Dyrkar man sitt Toto så lär man avguda detta. Häll över någon liter med lönnsirap made in Vietnam som vi döper till  ”vinnar-mentalitets-stinn-musik” över Totoeskapismen, så är detta vad som kommer ut i andra änden. För mig är det dock på ”Burn for me” som gåshuden utkristalliserar sig på riktigt. Korsar man Motownsväng med amerikansk radiorock i kombination med melodifingertoppskänsla från helvetet är det bara att abdikera. Alla pusselbitar är fernissade med bladguld innan det lagts klart något som borgar för musikalisk genialitet. I ”Chardonnay nights” fortsätter bandet att leverera utomjordiskt sköna rytmer. Med ett ”Eye of the tiger komp” skapar de, utan att sno för mycket, något som numera kan etiketteras som The Night Flight Orchestra musik det vill säga uppdaterat retro. Parallellt blir i alla fall jag typ glad över det som kommer ut ur högtalarna – det är helt klart toner att bli på gott humör av!

Det finns bara ett band som kan jämföras med TNFO. Vi behöver bara kika över axeln till vårt östra grannland för att finna dem. Förutom undernärda backhoppare, vodkaeufori, rallykamikazes , skelögda spjutkastare och  självmordsbenägna knivkastare har de Brother Firetribe. Deras gemensamma nämnare är: hitkänsla, en schizofren högsta lägsta nivå, uppdaterad retro, men framför allt att de deras musik associeras till en klarblå sommardagvistandes i bilen med stereon på allra  högsta volym. Skillnader mot många andra aor-band är att man i nästa sekund väljer att krocka den mot bergsväggen, medan man i TNFO/Brother Firetribe fall istället fortsätter till en hipp badstrand där man beställer en somrig drink och njuter av vinden som förgäves famlar efter hårvolymer från en svunnen tid. TNFO är ändå de som blandar mest och bäst, vilket gör att det inte är lika lätt att avfärda dem som fanbärare av AOR (gubbrock  dvs något negativt i alltför mångas ögon), utan snarare lika hippt och modernt som exempelvis The Struts och Halestorm.

Efterkommande ”Change” ändrar musikskepnad, men utan att tappa greppet om kvalitetsstafettpinnen. Efterkommande ”Amber through a window” däckar lyssnaren med lättsamt majestätisk radiorock. Jag kommer instinktivt att tänka på Dilbas G.R.A.V.T. underskattade platta Revolution från 2003 som hon skrev med  Per Aldeheim. Det är liksom samma karga ljudlandskap tillika refräng som breder ut sig. Det är ju sådana här låtar som man som musikälskare vill addera till sin melodisamling.

I will try” får jag vibbar av såväl Tears for fears som Mike and the Mechanics. Dessa förebilder går ju inte av för hackor precis. Det gör inte denna laidbackkonstruktion heller. Att den fungerar som en skön kontrast till det vi serverats tidigare förstärker helheten. Nionde låten har the döpt till ”You belong to the night”. Även denna förklädda poppärla med rockinslag ändrar låtlandskapet totalt. Att variera sin musik för varierandets skull är inte alltid en framgångsfaktor. Men när varje musikstycke var för sig är små mästerverk i sig själva har man som artist eller grupp lyckats med det svåraste man kan utföra, nämligen att bibehålla en helhet fast med genant variation. Efterkommande ”Zodiak” är definitivt inget undantag även om jag upplever den som aningen för tjatig.

Nästa låt ”White jeans” avfyrar årets absolut snyggaste inledning. Asia-synthar och ett ultra tungt riff attackerar varenda sinne och muskel i kroppen. Att refrängen är i paritet med inledningen och melodin skapar är hörnbitar som i sin tur bildar synergieffekter till en topp-3 på albumet. Discoinfluerade ”Moonlite skies” drar ner på distades gitarrer och tempo utan att tumma på kvaliteten. Albumet avrundas med bonusspåret ”Reach out” ett alster som sällar sig till första låten genom att den är okej, men inte mera.

Såhär ska en slipsten dras! Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg. 13 låtar brukar vara vara källan till att musiken känns som att det är 2-3 låtar för många, så är inte fallet här, snarare så att jag vill ha mera av samma vara. Det tyder dels på en exceptionell melodifingertoppskänsla i allt från genrestölder, coola arrangemang och förmågan att skriva hits,  dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor på en löjligt högsta lägsta nivå. Precis som i kollegorna i Proud tidigare i år väljer de att anamma ett black metal koncept: totalt balladfritt. För mig spelar det absolut ingen roll ifall de väljer att inkorporera en näsdukstingest eller inte.

Efter sex plattor är det lätt att säga att de funnit sin stil, men när det kommer till The Night flight orchestra hoppas jag faktiskt de inte gjort det eftersom då kommer förutsägbarheten in, och den är slugare än slugast, lite som Gollum eller Stefan Löfven. I deras genregryta upphävs gränserna mellan musikstilarna, utan att egentligen undergräva genren i sig, ett konststycke få i branschen lyckas balansera upp och komma undan med.

Bandets flirtande med 70-80-talet gör att de fungerar som en tidsmaskin genom sina glimten-i-ögat texter. Det är så bisarrt befriande att slippa de vanliga textklyschorna som tycks dominera såväl dåtid som nutid. Brusten eller spirande kärlek behöver inte genomsyra ett helt album. Det finns ju så otroligt många andra ämnen att skriva om, något som tur är TNFO tagit fasta på. Dessutom är deras texter embryon till skapandet av charmiga videos, lite som det faktiskt var på det ”glada” 80-talet. Reach och Art of illusion är två andra svenska band som släppt plattor i år med texter som engagerar, underhåller och fungerar som själsliga reflektorer utan att ha genrepiskan i bakhasorna.

Som sagt, knappt ett 1,5 år har gått, och så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, vilket i sig är en prestation i just sig. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga att nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike det vill säga världsherravälde. I min värld har de i och med  Aeromantic II redan traskat över den tröskeln. Jag måste dessutom höja betyget 4½ till 5 Rocknyttstjärnor med lite mera musikerfarenhet i bagaget, så klart att detta är högsta betyg.

Jag tror att USA  återigen är moget för ett band med ett helhetskoncept det vill säga inte bara stå på scen och hoppas att deras karismer ska räcka till, utan inser värdet av underhållning på scen genom dansare och dylika påhitt som förstärker 2020-talets liveupplevelser. AOR-invasionen 2.0 skulle kunna inledas med att exempelvis inkorporeras till några nya Netflixeskapismer, med lite tur

7. Ronnie Atkins – One shot

Min dyrkan för Pretty Maids kan definitivt inte vara hälsosam. De är Gudar av Gudar i mina ögon. Att recensera gruppens alster innebär att jag måste plocka bort lager av skygglappar. I år  släppre vokalisten Ronnie Atkins släppt sitt första soloalbum utan parhästen? Visserligen lösgjorde han sig från honom genom Nordic union projektet där han slog ihop sig med en annan husgud Erik Mårtensson. Debuten var faktiskt en liten besvikelsen, någon som uppföljaren från Second coming (2018) rådde bot på.

Att mannen inom en snar framtid kommer att dö av sin obotliga cancer är minst sagt tragiskt. Ronnie smider medan järnet fortfarande är ljummet genom jobba på uppföljaren. Pretty Maids musik har en så exceptionell hög lägsta nivå så att det nästa känns genant. Gruppen varierar sin hårdrock genom att infoga olika versioner av de själva.

Ibland poprock, ibland blytung hårdrock och ibland ballader. Konstruktioner som Paul McCartney och John Lennon skulle ge kasta sig över om de varit några år yngre. För det mesta så mixar de dessa musikaliska element så att dessa lager genererar i betydligt flera än var som generellt sett är brukligt i hårdrocksfären.

I duon Ronnie & Kens ådror flyter ett genuint hantverk för att mejsla fram musik i mängder, utan tillstymmelse till att upprepa sig för mycket; en konstart i sig. Vi får inte glömma Ronnies röst! Det är ett verktyg som sticker ut ordentligt i rockbranschen. Dels fungerar den i pop, dels i trash, lite beroende hur han väljer att använda det instrumentet. Mest effektfullt blir det i låtar där han skiftar från aggressivt till normal tonläge som i låten ”Virtuall brutality” från Planet Panic 2002.

LINE-UP:
Ronnie Atkins – Lead and Backing Vocals
Chris Laney – Rhythm Guitars, Keyboards and Backing Vocals
Allan Sørensen – Drums
Morten Sandager – Keyboards
Pontus Egberg – Bass
Anders Ringman – Acoustic Guitars

Lead Guitars/Solos
Pontus Norgren, Kee Marcello, Olliver Hartmann, John Berg, Chris Laney

Additional Backing Vocals
Chris Laney, Linnea Vikström Egg, Olliver Hartmann, Bjørn Strid

På denna debutplatta så skulle detta kunna vara spretigare än helvetet själv. Dels för att detta indirekt är hans första soloplatta, dels att döden punktmarkerar honom. Njet så blev inte fallet utan här serverade han oss fans Pretty Maids musik, precis det vi vill ha. Enda skillnaden är att de lite snabbare låtarna bytts ut mot de aningen mer aoriga. För mig är det a match in heaven, det vill säga en win win.

Sjukdomen tycks inte påverkas hamns röstkapacitet. Ronnie sjunger lika magiskt som han brukar. Den höga lägsta nivå motorn är också en faktor som implementerats. Det existerar inga halvmesyrer helt enkelt. Låtarna som som sticker ut över mängden är dessutom osedvanligt många. ”Real”, ”Scorpio”, ”One shot”, ”Subjugated”, ”Frequency of love”, ”Picture yourself” och ”I prophezsize”.

Ett Gudomligt bra melodiöst hårdrock album som krockat med ett antal andra sådana under samma år. Vi får inte heller förglömma de duktiga musikerna på plattan som också bidrar till detta mästerverk. Värst i klassen är svenske Chris Laney som dels producerat albumet, dels bidragit musikaliskt samt agerat som ett melodiskt musikkompass för Ronnie under process om det verkligen skulle  kunna iordningställa albumet överhuvudtaget.

8. Spektra – Overload

Bakom det lite James Bondaktiga namnet Spekrta döljer en av Brasiliens mest lovande unga rocksångare: BJ; dessutom en utan nämnvärt mycket accent. Han har grundat musiken i sin kärlek för klassiska melodiösas hårdrocksband som Journey, Foreigner, Winger och Danger Danger. BJ är vokalisten bakom micken i Tempest och vapendragare till Jeff Scott Soto’s musikkonstellationer som Jeff Scott Soto Band/ S.O.T.O sedan 2009, där han  både körar och spelar gitarr.

Att W.E.T injicerade Intermission med högre doser av Talisman-inspiration var bara en försmak av komma skulle i år. Ville man ha sin Talisman med  ännu mera mognad så var debutalbumet från Spektra en tidig julklapp. Att så skedde berodde främst på tre aspekter. Först och främst är Frontiers presidenten Serafino Perugino ett ohämmat fan av Talisman, för det andra så är kopplingen mellan Jeff Scott Soto och Talisman uppenbar, och för det tredje så hänger sig BJ att åka runt på festivaler genom att spela just Talismanlåtar.

En dag på jobbet kontra bästa versionen av sig själva? I detta fall var  de inte ens på jobbet, utan i ett parallelluniversum med full musikalisk klarhet. Alessandro Del Vecchio mannen som utan tvivel kan matcha såväl Erik Mårtensson som Magnus Karlson när det kommer till att utnyttja all vaken tid på dygnet var återigen spindeln i musiknätet.

I mina öron har en betydligt lägre högst lägsta nivå än ovannämnda. I år har hans arbete med Toby Hitchcock genererat i  klart-över-medel-resultat, precis som Spektra. Här samarbetar han med bland annat svenskarna Pete Alpenborg  (Arctic Rain) och Michael Palace. Dock är det teamet Jeff Scott Soto och Alessandro Del Vecchio som lagt hela grunden till det som kom ut ur högtalarnaSom sagt att diktatoriskt kontrollera allt som rör ett projekt kan ibland ha sina fördelar, men att samarbeta med andra är helt en långsiktigt vinnande faktor när det kommer till reducerandet  av hemma blindhet.

Bandet i sig bestod av idel italienare. Grymme gitarristen Leo Mancini, basisten Henrique Canale och Edu Cominato på trummor. Det är av naturliga skäl inflation av Jeff Scott Soto i denna halvkorta recension. Han producerade albumet, var delaktig i låtskriveriet och agerade backgrundsångare. Ett stort antal fans upplevde  att hog tar för stor plats. För mig var det helt tvärtom.  Jag uppskattade att de stöpte om  mixen så att den mångt om mycket skulle kunna vart duetter. När det kommer till Jeff karismatiska röst fanns det inga nackdelar med detta tilltag.

Overland var  skapandet av en egen identitet något upphovsmakarna inte ägnade en nanosekund till. Istället lades hela fokuset på att konstruera stadiumrock anthems, vars syfte var att inte släppa taget om nynningsmuskeln för de människor som älskar rock. Lyckades de? Mission was complete med ett starkt MVG (5). Detta är musik som sätter sig från  allra första tonanslag, men även i det längre tidlösa perspektivet.

Spektra slår an nivån på inledningstitellåten ”Overload”. Där kunde äventyrert slutat utifrån att många av Frontiersprojektet pumpar upp sin hypade släpp med 2-4 stycken riktigt starka kompositioner…för att låta resten drypa av standard.

Så var inte fallet med Overload! I rask takt avlöser ”Runnin´out of time”, ”Just because”, underbara balladen ”Since I found you” och  ”Our love”, ”Breakaway”, ”Don´t matter”, ”Back in the light”, ”Forsaken” och ”Behind closed doors” titellåten. Oops! Det var 10 av albumets 11 låtar!

Däckad eller knockad passar båda bra in av det som skedde efter jag lyssnat in mig på materialet. Alstret hamnade inte jättelångt ifrån W.E.T´s monumentala fjärde album. Ärligt, skulle lika gärna kunnat placera musiken betydligt högre upp i musikkierarkin än utfallet i denna lista. Återigen så blev ursäkten att det faktiskt varit ett helt exceptionellt år när det kommer till att släppa helgjutna kommande klassiker.

9. Newman – Into the monsters playground

Jävla britt, här kommer han och förstör SM i melodisk hårdrock/AOR!! Vilka jäkla fasoner, komma här och spela europeiskt märkvärdig! Skämt åsido, killen är en aor-trotjänare som äntligen får sin belöning efter åratal av slit framför och bakom musikkameran.

Bedfordsonen Steve Newman var lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med permanentat hår, Kennedymordet eller Prins Bertil, men mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så osedvanligt anonym. För mig var han mannen som fått musikbloddopade unisona hejarop från brittisk press, i brist på nya yngre förmågor från öriket. Jag själv har lyssnat med halvdöva öron på låtar som jag sedermera förkastat till andra divisionens aor-liga.

Trots bra musiker, hyfsad röst och adekvat produktion så är det oftast mer djupa dalar än riktiga höjdpunkter som basuneras ut. Det lilla extra fattades liksom, mycket av musiken föll på epitetet intetsägande; vilket instinktivt ledde tankarna till kultgubben Stan Bush. För mig klev Steve Newman ut ur anonymitetsskuggan via underbara Ignition (2020) Ett mycket oväntat starkt album; åtta klockrena hits av tolv möjliga var  a match made in heaven.

Var det så att han på allvar skulle samsas med storheter på den globala aor-arenan i fortsättningen? Svaret fick vi i år, endast ett år efter IgnitionInto the monsters playground är träffande nog ett rejält monster. Finskt vemod är minst sagt en fråga för 2700-talets terapeuter, dessvärre hamnar inte det svenska melankoliska lynnet långt efter.

Brittiskt vemod, hur är det möjligt, existerar det ens? Jo då, Newman är den melodiska rockens raka motsats till glättiga NestorCrazy Lixx och The Night Flight orchestra.

Produktionen är makabert befriande anti-aorig, dels är den parallellt rosafluffigt glättig. Denna diskrepans låter onekligen som en svår nöt att knäcka, men allas vår nyvunna AOR-hjälte Newman löser den med bravur. Steve lyckas fullt ut skapa kontrast till kalkylerande Frontiers projekt. I hans AOR- och melodiska progressiva hårdrock existerar det en genuin musikalisk själ som han återigen levererar med ett helvetiskt självförtroende.

Albumet är helgjutet, men ”Start the fire”, ”Icon”, ”Don´t come runnin”, ”Hurricane sky”, ”I´ll be the one” och ”This life alone” är alla kommande AOR-classics! I åttonde låten ”Give me tonight” går han dessutom bärsärk genom att skapa en melodisk ”Fast as a shark” (Accept) eller Rainbows ”Kill the king”.

10. Ches Kane – Ches Kane

Sydwalesiska sirenen Chez Kane tycks varit född i fel årtionde! Grungen kom, såg och segrade. Den melodiska hårdrocken fick sig se sig övermannad, nedslagen och styckmördad av denna otyglade genre. Det hindrade dock inte Chez från att dyrka det som varit. Hon hennes två syskon Stacey & Stephany bildade med fyra killar bandet Kane´d.

De har funnits sedan 2009 och släppt två album, varav deras senaste Show me your skeletons från 2018. Att genrebestämma dem är inte det enklaste, men modern rock låter väl som ett bra epitet, lite typ Halestorm?

Danny Rexon från Crazy Lixx gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera hennes solodebut, utan också skriva låtarna och texterna.

Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Det ska tilläggas att det faktiskt existerar ny aor/melodisk hårdrock på fel sida av 2000-talet med kvinnliga frontfigurer som Issa, Martina Edoff, Sharon den Adel (WithinTemptation), Orianthi, Charlotte Wessels (Delain), Taylor Momsen (The Pretty Reckless), Angelina Rylin (The Murder of my sweet), Jessica Wolff, Tåve Wanning (Adrenaline Rush), Elize Ryd (Amaranthe), Anette Olzon (The Dark Element), Nina Söderquist (Heartwind), Melanie Stahlkopf (She Bites), Amanda Sommerville, Noora Louhimo (Battle Beast), för att nämna några.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bär musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, men med mera keyboards. Han har verkligen städat runt i 80-talets obskyra som klassiska aor-plattor. Det dånar av konstanta ekon från det förflutna.

Hade plattan släppt under 80-talet, så hade den nämnts i samma anda som Pat Benetar, Vixen och Robin Beck. Det är djävulskt snyggt utfört. Att sno för mycket får en bitter eftersmak hos lyssnaren, men att sno lagom är en konst i sig, och det har käre Danny utan tvekan lyckats fullt ut med. Precis som Nestor har Chez & Danny lyckat skapa något som är fejk, men inte låter som det, utan något som mycket väl kunde ha kommit ut på 80-talet och blivit en så kallad tidlös klassiker.

Då i princip alla låtarna är gudomliga så behöver jag inte gå in och detaljberätta varje låt för sig. Självklart finns det låtar som jag föredrar framför andra. Inledande ”Better than love” är en sådan, precis som efterföljande ”All of it”. Den dutt i duttiga  keyboard ledda ”Too late for love” som troligtvis är albumets kronjuvel. Därutöver sällar sig den Bon Jovi-inspireradeBall´n chains”, ”Rocket on the radio” samt avslutande ”Dead end street” till det gänget. Med detta sagt, om två månader så skulle denna  jag-föredrar-lista se helt annorlunda, så hög är faktiskt kvaliteten.

Trots att Danny gör precis allt rätt när det kommer till dosering av körer, produktion, variation och råplagiering, så hade hela huset fallit ifall rösten varit sisådär. Chez Kane har verkligen tillgång till ett instrument som varken norska sångfågeln Issa eller svenska Angelina Rylin kan ståta med.

Hon bara har DET! Utan henne hade som sagt materialet inte lyfts till de höjder där musiken faktiskt befinner sig. Det ska bli ytterst spännande att höra uppföljaren som enligt planering sker med samma besättning. Kan Danny & Chez verkligen toppa detta, utan att stöta på patrull av hemblindhetsarmén , jag tror ärligt talat  inte det.

Ett försök till en kortfattad analys

Frontiers Records

Jaha då var det dags igen! Frontiers records radade återigen upp ett antal trumfkort som genomsyrade denna 30-topp lista. Precis lika osannolikt som den svenska dominansen ter sig Frontiers Records enväldshärskerier. Hälften av albumen på listan är signerade det romerska arvet. Eller är det egentligen så konstig att de lyckats med det konsstrycket?

Absolut inget kan ta ifrån italienarna dess särställning. Dock greppar de något som för många är lika med något som tillhör det förgångna. De flesta musikexperter upplever den melodiska hårdrocken/AOR som djupt död och begraven. Andra större skivbolag vill  helst inte röra genren med tång i ens.

Just därför kan man titulera dem som fanbärare för några genrer som troligtvis självdött om inte dessa eldsjälar kämpat för vad de älskar – aor och melodisk hårdrock. Hur än man vrider och vänder på detta så kommer man inte ifrån att för oss som dyrkar dessa musikstilar  att utan Frontiers skulle inte ens graven vara utmärkt påp kyrkogården. De är länken till det förflutna och  framtiden, det vill säga en där kidesen börjar uppmärksamma vad min generation redan förstått.

Alessandro Del Vecchio

Erik Mårtensson och Magnus Karlsson, men i år får de vika ner sig för multinstrumalisten. Alessandro överträffade sig själv detta år. Först och främst via Spektra och Toby Hitchcock, men han hade även fingrarna i andra syltburkar som bland annat Issa, Groundbreaker och Hardline.

Värt att nämna att han skrivit tillsammans med svenske Peter Alpenborg (Arctic Rain) två av årets bästa låtar: Robin McAuley´sThy will be one” och ”Standing on the edge”. Alpenborg tycks blivit Alessandros trognaste låtskrivarpartner. På nästan allt som italienaren varit med på kan också Peter ta åt sig äran för.

Hatten av för denna arbetsnarkoman som trots inte alltid hög lägsta nivå ändå får till konstruktioner som få människor är kapabla att matcha.

Svensk och nordisk hårdrock

Överdjävligt, det har varit ledordet de senaste fem åren när det kommer till mängden av högoktaniga svenska grupper/artisters releaser. I år måste beyond överdjävligt implementeras! 19 plattor av 30 var svenska, 6 av de 10 bästa var svenska. Då räknade jag faktiskt in Chez Kane som svenskt, något man självklart kan tvista om i evigheter.

Finland sak är vår sak! Njaa, inte riktigt, men att även de är hovleverantörer av hårdrock är inget understatement. Men när One Deisire och Brother Firetribe inte släpptes ut på grönbete, så saknades helt enkelt den sista kvalitetspusselbiten, så inget finskt på denna lista.

Allas vår Ronnie Atkins fick  förtroendet att företräda Danmarks på listan. Att Volbeat släppte en superb platta hjälpte föga, då detta mästerverk fick flytta på sig på grund av listans huvudsyfte: melodisk hårdrock.

Norska grupper lyste med sin frånvaro. Det betydde inte att det saknades kandidater, tvärt om. Wig Wam, Meer, Sirenia, Issa, Kens Dojo,  Nightfox, Memoria avenue och Zelbo förgyllde året, men utan att överglänsa.

Övriga länder på listan

Sverige ockuperade 19 platser om man räknade in Chez Kane, Danmark 1 placering. Det blev liksom inte mycket över att slåss för de andra nationerna utanför Norden. Storbritannien  (exklusive Chez Kane) hamnade på en hedersam andra plats via 5 bidrag på listan, USA skuggade eftehängsamt med 4 placeringar,  sist men inte minst Brasilien  med en placering.

Bästa debutalbum

Art of illussion, Chez Kane, Nestor och Ronnie Atkins var de debutanter som glimrade mest och bäst.

Överraskningar på listan

För mig var Phil Vincent en individ som flugit under min radar. Denne slog till med sitt jämnaste album ever, en prestation som räckte till ett inträde till topp-30.

En annan någorlunda osynlig artist som jag missat tidigare var Steve Newman. I och med utmärkta Ignition som kom ut 2020 fick jag på allvar upp ögonen för denna begåvade människa. Året efter toppade han det albumet, och tog sig därmed in på en oväntad topp-10 plats

Dance-AOR

Dance-AOR myntade jag förr året. Det innebär att jag kategoriserade grupper i en ny subgenre. Behovet av att inkorporera genren med något nytt kändes som något nödvändigt. The Dirty Youth,  Normandie, Smash into pieces, Icons for hire  Pink, Avril Lavinge, Milys Curys, menar jag spretigt nog skulle kunna infogas i just Dance-AOR.

Årets ledord för egen del har varit förändring! Varför köra i samma hjulspår in och ut, år efter år! Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Inte speciellt troligt. Hi-teach a.o.r, pomp och västkust är några underkategorier till AOR, där syftet var att infoga musik som inte riktigt passade in i mallen för hur AOR borde låta.

Nu var det dags att åter döpa fram en ny kategori inom aor-musiken nämligen Dance-AOR. Visst, jag kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till när det kommer till rock. Mando Diao och  The Struts är två bra exempel på euforisk musik. Nu har vi i stället Dance-AOR att orientera  och förhålla oss efter!

Continue Reading »
No Comments

Probably the most well reasoned yearlist in the world!

Whats s in the water in Sweden?

”I Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hårdrock och AOR. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien och runt 83 miljoner i Tyskland gör detta till en irrationell svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya musikembryon likt en genomtysk bilfabrik, när genrens ursprungsländer nästintill abdikerat? I Sverige dyker det  ständigt upp nya som gamla uvar i alla dess konstellationer, band som:  The Night flight orchestra, Rouelette, Mile, Lion´s share, Captain Black Beard, Grand Illusion, Crazy Lixx, Grand design, Degreed, Amaranthe, Eclipse, Chronus, Alien, Heartwind, Sabbaton.

Perfect plan, Crashdiet, Days of jupiter, Pain, Solence, Treat, Wildness, The Waymaker, W.E.T, Magnus Karlsson, Gathering of Kings, Starmen, Jono, Work of art, Cyhra, DynaztyEurope, Age of reflection, Find Me,  Sapphire EyesArt of illusionSolenceGhost, Crowne, Palace, Art Nation, H.E.A.T,  A.C.T… och detta är bara ett axplock!

I Pop och r & b genrerna finns det också en uppsjö av artister som tagit andra delar av världen med storm som exempelvis Robyn, Rhys, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, The Knife, Jose Gonzales, Swedish house mafia, Sandro Cavazza, Zara Larsson, Tove Lo, Albin Lee Meldau, Peter Björn och John, Pop,  Sabina Ddumba, Shirin och Seinabo Sey,

Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers, Adam Lambert, Lana Del Ray, Mura Masa, Miike Snow, Charli XCX, Martin Garrix, Kelly Clarkson, Jennifer Lopez, Ed Sheeran, Katy Perry, Justin Timberlake, Jessie j, The Weekend, Lana Del Ray, Mura Masa, Charli XCX, Lady Gaga och Kesha med mera med mer.

Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens epicentrum: Los Angeles! Ta Max Martin exempelvis, människan är på väg att gå förbi självaste John Lennon dessutom nått förstaplatsen på Billboards singellista under såväl 1990-, 2000-, 2010- som 2020-talet. Som inte detta vore nog; Max Martin har även producerat 23 av sina 25 listettor. Ett Billboard rekord han delar med en annan Martin, Sir George Martin (The Beatles).

Flest listettor på Billboard Hot 100

1. Paul McCartney: 32

2. John Lennon: 26

3. Max Martin: 25

Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår, hur är det egentligen möjligt med ett invånarantal på 10 miljoner individer? Det land med mest hårdrockband per capita borde onekligen vara Sverige, men icke sa Nicke, det är Finland. Men när det kommer till Melodic hardrock och AOR är Sverige kungarna i Norden, Europa och Världen!

Art of illusion, Blue Ink River, Eastern High, Black Rose, From the sky, Constancia, Nestor, Diablo swing orchestra,

Crey, Crystal Viper, Flight of Icarus, Crazy Lixx, Autumn´s Child, Osukaru, Marius Danielsen, Fans of the dark

Evergrey, Infinite & Divine, Freedom, Manimal, Soen, Indifferent, Cobra Cult, Stonesilk, Tales of the legends, HFMC,

Chez Kane (Brittiskt/Svenskt), Rian, All for the king, Lake of tears, Heavy Feather, Peter H Nilsson, The sonic overlords

Normandie, The Quill, Nighthawk, Steel Rhino, Angeline, Hot breath, Wytch, M.ILL.ION, Wolves in the haze

Mister misery, Prins Svart, Hellster, Seventh Dimension, HeartHealer, Electric boys, The Night flight Orchestra

Vola (Danskt/Svenskt), Backwood spirit, Strykenine, Metalite, Axewitch, Kent Hilli, Anette Olzon, ToxicRose

Reach, Starmen, Domkraft, Pressure, The Boatsmen, Knights of the realm, Starscape, Atomic love reactor,

Roof Down, Peter Hermansson, Robin Red, Insania, Ronnie Atkins (Swe/Denm), No Possession, Lucifer, Nocean,

Sister, Ironbourne, Electric Haze, Solence, Perpetual Etude, Supreme Unbeing, Eyes, Sonic Desolution, W.E.T.

Viral, Greenleaf, Bloodbound, Houston, Eclipse, Stefan Berggren, Seventh Crystal, Bad Habit, Firebombs

Alpha Boys, Proud, Crowne, Cruzh, Smash into pieces, Lillasyster, Grande Royale, Descalier, Skraeckoedlan

Band of spice, Winding Road, Yngwie Malmsteen, Johan Kihlberg´s Impera, Velvet insane, The Mammuthus,

Backman Johanson and the others, Chuck Norris experiment, Cristian Liljegren melodic passion, Cap outrun

The murder of my sweet, Stew, Gipsy power, Mercury X, Nekromant, Opera Diabolicus,

We are the catalyst, jonas Lindberg & The other ones, Blue Mountain Sweden

Våra Nordiska Grannländer

 

Finska lejon

Simulacrum, Wheel, Sirakh, Return to void, Northern Flame, Mount Mary, Tuple, Temple Balls,

Arion, Plastic Tears, Silver lake by Esa Holopainen, Laurenne/Louhimo, Lucious Bloodfire, King Company,

Timo Tolkki´s Avalon, Circus of rock, Ultimatium, Red Eleven,  Lost division, Leverage, Oceanhoarse,

Beast in black, Six silver suns, Dawn of solace, Ian Highhill, Lordi, The Ragged Saints, Thy Row,

Blind Channel, Hootenanny Freaks, Battle Beast, Jess and the ancient ones,King of Sweden

Norsk sisu

Wig Wam, Meer, Sirenia, Issa, Grown, Nergard, White Void, Warzaw, Draken, Motorpsycho, Terra Odium, World of damage

Communion of souls, Kens Dojo,  Nightfox, Jointhugger,  Ohmwork, Memoria avenue, Hex AD, Zelbo

Dansk dynamit

Shotgun revolution, Ronnie Atkins,  Alien Force, Vola (Danskt/Svenskt), Lucer, Franklin Zoo, Anti Ritual, Volbeat, Electric guitars

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop likt ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows, Ten och Fighter sångarna är tre utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta.

 

11. Houston – IV

Houston, Sveriges AOR-hopp…2010! Hypade som få smektes bandet medhårs av konservativa recensenter. Just då upplevde världen en liten uppgång i intresset för AOR. Det tog anrika Classick Rock Magazine fasta på. De publicerade ett antal utmärkta AOR Magazine där de bland annat korade Houston debutplatta till årets bästa aor-album och “Truth slips” till årets 17:e bästa låt. Jag själv upplevde plattan som fräsch, luftig och härligt  keyboarddriven. “Pride”, “Thruth slips” och “Mystery” var verkligen trippeln att döda till; pure killers.

Debuten följdes upp året efter av coverplattan: Relaunch 1 .Ibland gäller det att ha ödet på sin sida, och det hade Houston. Trisslotten bestod av att Red Bull’s Danny MacAskill’s  använde  covern av Chicagobandet Dakotas – “Runaway” (1984) till sin Extreme BMX video Imaginate. Soundtracket blev en veritabel succé med över 100 miljoner visningar på You Tube och snart 1,5 miljoner streams på Spotify. På den plattan med Dakota återfinns en av de 50 bästa aor-låtar som någonsin skapats: “Angry men“; pomp-aor när den är som allra bäst.

Producenten, låtskrivaren och keyboardakrobaten Ricky Delin blev därefter fullvärdig medlem inför andra albumet II, vilken släpptes 2013. Den andades minst sagt skyhöga förväntningar. Resultatet blev ett betydligt jämnare alster, men inte med den där riktiga toppen som exempelvis “Truth slips“. Låtar som “Glory”, “I´m coming home”, “Return my heart”, “Back to the summer of love” och  “24 hours” var dock  kvalitet som räckte och blev över.

Houston släppte året efter Relaunch II. Innehållet fylldes återigen med mestadels covers. Keyboardisten Ricky Delin lämnade sedermera bandet 2014. Det visade sig att  Houston klarade sig utmärkt på egen hand. Deras tredje platta döptes inte helt oväntat till III och släpptes 2017. Utan Ricky så förändrades soundet från aor till en hybrid av Bryan Adams, Westworld och Daughtry. Modern übersnäll tillrättalagd amerikansk poprock av finaste valör; det gällde materialet rakt av. Visst, den stack inte ut på något sätt, men låtkvaliteten gick inte att ta miste på, även om många troligtvis skulle etikettera spektaklet till bedövande tråkigt. I mina melodisökande öron växte “To be you”  fram till albumets Anthem.

Bandets frontman släppte året efter ett soloalbum fylld med lite mer melodiös hårdrock än vi vant oss vid. En av 2018 allra bästa låtar återfanns på albumet: “Fortune hunter” som ackompanjerades av klockrena duon “Shadow dancer” och “Affair of the heart“.

Nu har det hunnit runnit fyra år under broarna, deras längsta uppehåll så far. Vad har egentligen hänt i Houston lägret? Mannen som dyrkar 70-tals aor ungefär som vi andra använder aromat till maten, Ricky Delin, är återigen back in business, vilket definitivt är ett plus i kanten. Han producerar plattan, är delaktig i skriva-låtar-processen, men inte med i bandet som tidigare. Houston har också hunnit med att signas till det Italienska skivbolaget Frontiers.

En sak är säker; hjulen lär inte uppfinnas på nytt, inte ens en trästicka kommer att klyvas. Jag är fullt medveten att Houstons musik helt sonika bygger på att försöka reproducera det förflutna på allra bästa sätt. Om jag köper det förhållningssättet, så måste låtarna i sig uppfylla kriterierna för hur en bra sådana bör låta. Når de inte upp till detta, är de ju indirekt “dåliga” kopior, och egentligen nästintill meningslösa.

Det finns ju band som lyckas med detta som Pride of Lions, Perfect Plan, W.E.T och Brother Firetribe för att nämna några. Sedan finns det band vars låtar är standard, men där man urskönjer 2-3 alster som sticker ut, vars syften blir att berika ens Best of AOR Spotify lista. Vi får se hur många sådana som kvalificerar sig till den eminenta listan på  IV,  eller om de lyckas sälla sig till helhetsmagin på II , Chez Kane´s eller Art of Illusions debutalbum?

Albumet inleds med en keyboarddriven tingest som de döpt till “She is the night“. Gillar man sin old school hi-teach AOR så blir man inte besviken. Jag kan ju inte annat applådera tilltaget att låta keyboarden vara huvudbetet i det avskalade monotona ljudlandskapet. Att de lyckas implementera en bit från Queen´s -“Flash” från soundtracket Flash Gordon (1980) är så subtilsnyggt att det borde premieras. “You´re still the woman” tar vid, och serverar oss en mer traditionell aor-smocka. Dyrkar man sin Russ Ballard så får man sitt lystmäte uppfyllt med råge.

För mig är det på tredje låten, “Hero” som polletten trillar ner fullt ut. Definitivt inspirerad av såväl  Survivor som Journey marscherar tonerna fram till en av plattans allra starkaste refränger. Tempot stegras aningen på efterkommande “A lifetime in a moment“. Bakgrundskompet för tankarna  direkt till Ultravoux vilken korsbefruktas med såväl Survivor som Toto.

Suktar man efter ännu mer Survivor och lite Foreigner så dyker “Heartbreaker” upp. Även om låttiteln och vissa delar av refrängen osar Pat Benetar lång väg så lyckas de manövrera helheten till något “eget”. Det är egentligen i uppföljarrefrängen, där Heartbreaker upprepas, som pricken över i:et läggs. På sjätte låten bockas titeln “Storyteller” av. Denna luftiga sak känns som den skulle kunnat vara med på gruppens två första album, utan att göra bort sig det minsta.

Vart går gränsen mellan ren stöld eller inspiration? Titeln på sjunde alstret “Heart of a warrior” skvallrar om vart det bär hän. Antingen ser man detta som en hyllning till Survivor´s “Eye of the tiger” och “Burning heart“, eller så ser man det som gränsen för hur mycket man kan “låna” överskridits. Själv har jag inte bestämt mig för var jag ligger på skalan, även om det lutar åt det sistnämnda.

Efterkommande “Until the morning comes” är för mig albumets groover, från standard, till att inte få den ut ur huvudet. “I will not give in to despair” fortsätter mer på spartansk poprock omgärdad av aor. I mina öron är detta en av de starkare sakerna på albumet, precis som låten innan, en minst sagt högoktanig duo.

Näst sista låten “Such in love” sällar sig också  till topp-4. Hank Erix falsettsång förstärker en i grunden redan bra låt. Bra tryck och ett aor-pompigt hantverk magifierar helhetsintrycket. Albumet knyts ihop med “Into thin air“. Bryan Adams – “Summer of 69” inledningen förbytts till ännu mera sommar light. Vad kan gå fel då? Helt rätt, typ allt! Men så är inte fallet här, Houston lånar med finess, utan att min sno-för mycket-radar slås på.

Watain eller Slayer fans skulle gråta blod om de råkade streama Houston, men nu är det inte dem som är målgruppen. Houston I och II andades mognad, III stod för utbrytning och trots, medan IV inhalerar genuin mognad. Det är med betydligt mer självsäkra steg som de manövrerar sig genom aor-musik-historie-böckerna.

Ricky Delins produktion är mer avvägd och fokustydligare än på tidigare produktioner, något som genererar en extra guldstjärna. Det finns helhetsdrag av hi-teach aor i musiklandskapet med stänk av “tuff” västkustsound. Denna grogrund skapar kittet som särskiljer albumet från de tidigare eftersom det är ännu bättre utmejslat. Ärligt talat, det låter fantastiskt helt enkelt.

Hank Erixon är dock inte någon ny Kent Hilli eller Toby Hitchcock, så är det bara. Det är ju annars sådana röster som förknippas med the big three och genren i sig. Hank har ändå vuxit till sig tillräckligt som sångare för att ändå kunna bära upp aor-manteln utan större problem.

Körerna är välarrangerade, melodierna bedårande och refrängerna klockrena, samtidigt som musikerna verkligen kan hantera sina instrument. Parallellt måste jag gratulera basisten Soufian Ma’Aoui. Han har haft tajmingen att även vara medlem i svenska Reach. Gruppens senaste album kom ut i år, ett mästerverk som jag också delade ut full pott till, precis som IV.

Jag lär får leta länge för att att hitta musik som dels är så minimalistisk, dels så bombastisk i sitt utförande. Det är svårt att ranka de olika albumen, men detta är definitivt lite oväntat, retro med en modern touch – en kombination som är så djävulskt svårbalanserad. Houston visar med sitt fjärde album vart det renodlade aor-skåpet ska stå. Får denna platta utrymme i amerikansk radio så lär de med bil, och även dem utan, att gå bärsärkagång in the land of  opportunities. Svenskarna har slagit amerikanarna på sin egna hemmapla.:))

12. Phil Vincent – Stigmata

Såhär skrev jag om killen han slagit ihop sina påsar med inför Stigmata: ”Vince O’ Regan? Njet, honom har jag ingen vidare koll på trots att han varit Bob Catleys gitarrist under nio år och medverkat på cirka 45 album. Mest trogen har han varit Legion. Ett band som otroligt nog hunnit släppt 10 album på 11 år!

Dessutom har han varit med i gruppen Pulse och Arabia samt samarbetat med Stoke-On-Trent fostrade kollegan Paul Hodson (Ten, Hard Rain, Cloven Hoof, Gary Hughes) via album med Bob Catley och gruppen Hodson.”.

Ungefär samma sak kan jag skriva om just Phil Vincent förutom att han är från the land of opportunities. David Zychek var från 2005 Phils ständige vapendragare, i vått som torrt. När denne tragiskt avled 2016 gick bollen vidare till bandkollegan Vince O’ Regan från Legion.

Legion line-up

Vince O’Regan – guitar
Phil Vincent – vocals
Gavin Cooper – bass
Steve Hopgood – drums [Jagged Edge, Dianno)

Phil Vincent – Stigmata line up

Phil Vincent- All Vocals, All Keyboards, Lead & Rhythm Guitars, Bass,
Max Piccolo- Drums, Percussion
Vince O’Regan- Lead Guitars
Janne Stark- Lead Guitars on “So Tired”

Med 15 album i bagaget sedan 1994 är det väl bara att kategorisera denna amerikan som fullblodsarbetsnarkoman. Addera grupper  som Tragik, Circular Logik, D’Ercole, ZVP, Cranston och Legion så förstår ni själva. Förutom att  sjunga kan han vissla finska folkvisor, när energin tryter, vilket  troligtvis aldrig inträffar. När Phil vill briljera visar han prov på sin multimusikalitet. Mr Vincent behärskar bas, trummor, gitarr, keyboards samt mixar och producerar sina album själv.

Jag upplevde britten Steve Newman som relativt anonym för några år sedan. Det samma kan sägas om Phil, fast några hundra gånger osynligare. Jag har aldrig tidigare ens tagit notis om denna man. I och med att detta utmärkta album spanades in på musikradarn så blev jag indirekt tvungen att gå igenom hans digra katalog. Döm till min förvåning att 105 låtar hamnar i min AOR-spotifylista…och det är bara hans soloalbum! Kan han vara Amerikas mest underskattade artist?

Mr Vincent pendlar i sin musikstil mellan progressiv rock, AOR, melodiös hårdrock, hårdrock och pop. Vill man vara kategoriserande så skulle väl Beatles-AOR vara ett gott namn som något annat. Andra influenser som märks är kanadensiska Harem Scarem, Electric Light Orchestra, Asia, Aldo Nova, och om man letar djävulskt noga, lite Savatage. Melodierna och refrängerna har en oerhört framträdande roll i hans musikaliska bibliotek.

Utifrån hört in mig på de andra så är min upplevelse att han helt enkelt fått till en adekvat jämnhet i låtmaterialet, något som tidigare varit lite och så med samt implementerat en fysisk trummis. Det är kargt lite progressivt, organiskt och melodiskt. Variationen är minst sagt inget av hans större bekymmer.

På denna platta har Beatlesinfluenserna fått ännu större fotfäste än på tidigare alster. Den strategin bekräftas av en klockren cover av The Beatles bästa låtEleonor Rigby”. För mig var plattans allra största behållningen ”It don´t matter anymore”, resten är bara magisk.

13. Crazy Lixx – Street lethal

Den 13 oktober 2018 på Frontiers Rock Sweden I Fryshuset föll polletten ner hur bra Crazy Lixx utkristalliserats. En positiv förförståelse gentemot Malmögruppen, en av pionjärerna i The New Wave of Swedish Sleaze, hade liksom aldrig infunnit, trots 21 år i branschen. 10 låtar med dem, var tio för mycket; det var min ingångsförväntan. Utifrån detta blev spelningen en av de största överraskningarna under den kvällen. Det var ett jämnt bra ös från början till slut, där insikten att de skulle  kunna fylla ut kostymen som ett adekvat arenaband fick fotfäste.

Danny hade dessutom timingen att klampa in på scenen iförd Jason mask, och då var det bara att abdikera. Crazy Lixx hade förövrigt skrivit tre låtar till Jason the 13th – the game, därav det tilltaget. På scen bildade de nya låtarna i kombination med ett djävulskt bra ljud och ett ytterst tight hårdrockframträdande, en för mig lika oväntad som glädjande helhetsspelning.

Jag blev därmed tvungen att tvångslyssna in mig på Crazy Lixx. Kontentan av detta idoga hörselkrig blev ett då, och ett nu. I och med  gitarristerna Christoffer Olsson och Jens Lundgren inträde i bandet 2016 inleddes en ny musikalisk era, tillika två riktiga ess på scenen. Att de gick från (light) sleaze till mer melodiös hårdrock var ett gigantiskt pluspoäng hos mig. Plattan Wild Child innehöll hairmetalkonstruktioner från himlen med, ”Wild child”, ”XIII”, ”Killer”, ”Live before I die” och ”Snakes in paradise”. Fortfarande agerade de högoktanigt musikaliskt bibliotek, men mer fokus på jämnhet med högre melodiska toppar.

Malmöbaserade Crazy Lixx sjätte fullängdare Forever wild handlade återigen om ös, starka melodier, stämsång och sjusärdeles mycket spandex-attityd. Till skillnad från exempelvis Crashdiet osar deras melodiska rock lite för mycket utav känslan ”vart har jag hört det där förut”. Inledningsriffen på albumets bästa låt ”Breakout” förde tankarna till Stone Furys ”Break down the walls”. Det tycks vara en låt som Danny Rexon minst sagt uppskattar. Deras allra bästa låt alla kategorier ”Children of the cross” från New Religion 2010 är kokt på samma ingredienser. Varför inte, “Break down the walls” är superb, samtidigt som den inte är speciellt känd; riffen är ju genialiska!

Andra guldörhängen på det albumet var ”(She`s wearing) yesterday`s face”, ”Silent thunder”,  ”Never die (forever wild)”, ”Eagle” (vart har jag hört den refrängen tidigare?) och ”Weekend lover”. Som sagt, på de två senaste alstren hade Crazy Lixx liksom hittat sin stil, efter mycket botaniserande bland hårdrockgenrerna, och därmed inmutat sitt musikaliska territorium tillsammans med bandkollegorna i H.E.A.T och Crashdiet. Hur coolt vore inte det om dessa tre band fick göra en Nordamerikansk turné? De skulle vända upp och ner på synen att genren är utdöd 2021.

Nu har det dessutom tillkommit en variabel till. Danny Rexon gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera Chez Kane solodebut, utan också skriva låtarna samt texterna. Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Darby Mills, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bar musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, toppat med ett smörgåsbord av keyboards. Han verkligen vakuumdammsög 80-talet på obskyra som på klassiska aor-plattor. Det resulterade i ett ragnarök av konstanta ekon från det förflutna, dock utlånade med fingertoppskänsla till den grad albumet som utgavs tidigare i år trasslat in sig bland årets 10 allra bästa.

Det ska tilläggas att Chez Kane röst, till skillnad från Frontiers propagandamaskiner som lovar hej vilt, verkligen höll måttet, och var grädde på moset. Utan den ingrediensen hade inte plattan blivit som den blivit. Chez Kane hade det som typ nästan alla andra saknade: en perfekt matchande röst till perfekt matchande musik.

Nu är det upp till bevis, ska Crazy Lixx gå från klarhet till klarhet, vilket varit fallet sedan 2017, stagnera, eller helt sonika återigen byta musikspår? Det sistnämnda behöver jag inte oroa mig för. De följer samma koncept som på Ruff justice och Forever wild. Låtmässigt stjäl de lagom, för att inte var-har-jag-hört-det-förut-radarn ska tändas, men den ligger oroväckande nära ibland.

Utifrån hur lyckad Chez Kane album blev så är Danny Rexon inte riktigt ännu i den vokalistligan, även om han inte på något sätt gör bort sig. Då blir nästa tanke, hur hade Crazy Lixx låtit om hon fått förtroende att ta över micken för en stund?

Första riktiga låten “Rise above” tillfredsställer alla fans av minnesvärda refränger, feta riff, magiska melodier och attityd från helvetet på alla fronter och vinklar.  Den liksom sätter standarden för vad som komma skall. Nästföljande “Anthems for America” lär bli ett liveanthem som kickar igång stora delar av publiken. Fans av Def LeppardMötley Crüe, Dokken, Danger Danger, Tyketto, Ratt, Skid Row, Poison och Cinderella får definitivt sitt lystmäte uppfyllt av denna musikaliska Sunset strip golgata.

Jag måste vara ärlig i att dessa två singlar till en början inte föll mig i smaken. Tankemönstret snabbupplöstes upp efter att ha spenderat lite längre tid med duon. Men det är först på “The power” som mitt sticker-ut-från-mängden-mindset fångar upp vibbar av världsklass. Allsångsvänligare än såhär blir det inte, samtidigt som denna renodlade hårdrocklhit enkelt utmanövrerar det mesta Crazy Lixx konstruerat tidigare. Den för tankarna till ikoniska gruppen Icon som släppte tre album mellan 1984-1989, där Night of the crime blev deras Magnum opus.

Pure aor infinner sig på “Reach out”. Ytterst välkommet, men där visar sig också fragment av vokalistansträngdhet från Danny Rexon, kanske just därför vi ser mer hairmetallåtar i deras koncept? Precis den sidan visar de upp i nästa låt, “Street lethal“, ett alster som  Rexons röst är som klippt och skuren för. Den innehåller så mycket av allt som genren har att bjuda på att man nästan blir vimmelkantig, ett av albumets allra starkaste kort.

Nästkommande lite semibluesiga “Caught between rock n roll” är även den  schizofrent allsångvänlig, fast på ett mer partyaktigt sätt. Ännu lugnare blir det i semi-aor-balladen “In the middle of nothing”, där gruppen återigen balanserar på rätt sida av kvalitetsskalan. Det är inte speciellt svårt att ponera bilden av vajande händer med tändare som omgärdar gruppen i slutet av deras konserter. Det är en låt Jon Bon Jovi skulle gråta blod över, ifall han fick höra den.

På näst sista låten “One fire-one goal” avfyrar bandet ytterligare en aor-rökare. Denna gång passar Danny´s röst betydligt bättre in. Jag är helt säker på att han i sitt sökande över material till Chez Kane funnit inspiration till mera aor-anpassade delar av hairmetal låtar, i förmån för ett melodiskt Mötley Crüe. Det är något jag verkligen välkomnar, om inte annat för att kunna undvika fällan att bli kungar i sitt eget reproducerande. För detta låter riktigt riktigt jäkla bra helt enkelt. En pärla som lätt hade kunnat infogas på Ches Kanes förstlingsverk och troligtvis även på Treats kommande platta.

Albumet avrundas med 7.25 minuter långa “Thief in the night“. På pappret låter det som en urbota dum ide. Jag är allergisk mot låtar som är över sex minuter, det brukar sällan sluta väl utifrån ett helhetsperspektiv, ungefär som en 3.5 timmar lång Zombiefilm! Även i detta alster frodas aor-tonerna för fullt. Refrängen synkas med dutt-duttiga keyboards som ackompanjeras av överfriserade Def Leppardkörer, kan man begära mera? Absolut, kapa längden med 2 minuter och 25 sekunder! Helt onödvändigt att låta låten brisera för länge. Med detta sagt, ändå en av albumets skarpaste konstruktioner.

Mer 80-tal (hur det nu är möjligt), ännu korpulentare refränger, tsunamis av körer och mer aor än sleaze/glam. Vill man åt några nanosekunder av nyskapande så lär man bli gruvligt besviken. Detta är 80-tals-delux med stark betoning på delux, men som sagt oklanderligt utfört, och då har man som grupp gjort något rätt utifrån det perspektivet vill säga.

Jag måste få gratulera Crazy Lixx till deras absolut jämnaste album up to date, tillika deras klart bästa. Är den bättre än Chez Kane? Ärligt, jag vet faktiskt inte, mer svenskt politiskt korrekthet får man leta efter, men ändå sant, jag vet faktiskt inte. Det kan konstateras att glam/sleaze inspiratörerna förpassas till skuggorna för att infoga utrymme för den mer melodiska hårdrocken och AOR. Det är en win win för såväl lyssnarna som för bandet i sig. Hela albumet är ett enda gigantiskt kärnkraftverk tillika en 9-låtars-playlist för dåtidens MTV, en plats där testosteronbrist sällan var en bristvara.

Danny Rexon har också vuxit ut till en välrenommerad producent via just Crazy Lixx samt underbara Chez Kane. Denna viktiga ingrediens är helt essentiell utifrån att de redan lagda hörnpusselbitarna inte ska falla ner på heltäckningsmattan. Tobias Lindell (H.E.A.T, Europe, Hardcore Superstar) bistår Danny genom att mixa plattan på ett föredömligt sätt.

Detta kan låta helt sjukt, men SVT borde ta med Crazy Lixx i Allsång på skansen? Det kan låta lika idiotiskt som att säga att de skulle göra succé, men det skulle de göra, och det vore inte det minsta konstigt. 80-talet ligger i tiden och bättre fanbärare än reproducerande Crazy Lixx och Nestor är svåra att finna. Duon utför konceptet med glimten i ögat, fast med genuin känsla för en genre de dyrkar. En faktor som gör att de inte hamnar på fel sida av parodilinjegränsen likt Steel panther, en grupp som jag definitivt inte kan ta på allvar (vilket troligtvis inte heller är syftet).

Efter detta album blir jag ännu mera angelägen av att se ett iordningställande tour-paket med Crazy Lixx, Crashdiet, H.E.A.T samt Chez Kane som special guest. Jag tror att de skulle kunna återuppväcka den insomnade scenen i USA. Kickstarten skulle kunna innebära starten för en hairmetal 2.0, något som skulle kunna bli en tidig julafton för oss som dyrkar genren i sig samt våra avkommer som  ännu inte kommit över dessa trösklar; ut med Drake, in med Crazy Lixx. I en värld där alla är på väg…men inget vet vart, är det befriande att veta att Crazy Lixx hittat sin kompass, något som krattar manegen för oss andra ambivalenta bekräftelsetörstande individer.

Jag är renodlad agnostiker, det vill säga helgarderar mig för om Gud existerar eller inte. Något liknande tänkte jag basunera ut nu, fast i musikens tecken. Jag får titt som tätt kritik för en form av betygsinflation. Själv är jag emot sådant, ta exempelvis utmärkta brittiska hårdrockblaskan Powerplay Magazine där betygen generellt sett pendlar mellan 7-10  poäng, men delas ut på tok för lättvindigt.

Deras raka motsats är  Sweden Rock Magazine som jag tycker ligger mer i linje med hur jag själv upplever en adekvat betygsättning. I år har jag etiketterat Art of Ilussion, Reach, Chez Kane, Daughtry, Nestor, Houston och W.E.T som fullpoängare. För många fans av melodisk hårdrock/aor är det som att svära i kyrkan, typ att det är sju för många, eftersom ingen kan slå ens personliga klassiska album från 80-talet, eller hur?

Utifrån Rocknytts betygskriterier är det återigen dags att dela ut ytterligare ett högsta betyg, något annat vore ett helgerån, eftersom musiken Crazy Lixx serverar oss på deras sjätte album faktiskt är så kvalitetsstinn. Vill man jämföra de mest ikoniska fullpoängarna från 80-talet med moderna sådana så föreslår jag att man skapar ytterligare en best-of-the best-lista, i syfte att kunna placera sitt redan ödesförutbestämda album på piedestal. För då behöver man inte längre skämmas för att även ny musik faktiskt kan vara minst lika bra som dåtidens storheter.

Crazy Lixx line up
Danny Rexon – Vocals
Jens Anderson – Bass
Joél Cirera – Drums
Chrisse Olsson – Guitar
Jens Lundgren – Guitar

 

14. Toby Hitchcock – Changes

En sak var säker, omslaget till albumet var en fröjd för ögat, så långt så gott. Tobys röst är som skräddarsydd för genren aor. Hans vokala förmågor borgar också för en djup tillbakablick till det förgångna. De som dyrkade/dyrkar Survivor, Journey och Foreigner lär smälta som iskuber efter att ha hört Tobys röst.

Det är dock något med voicen som gör att han i mina öron inte når upp till ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen och Bobby Barth. Det är bara en känsla, ungefär som när man man återigen förätit sig på pastabuffén, och ändå vill ha glassen med kolasås!

Alessandro Del Vecchio har skapat massor av guldkorn, men och också mycket crap, men främst mycket standard. På fem låtar visar han helt enkelt prov  på äkta italiensk  svärta och smärta på ett mästerligt sätt. ”Before I met you”, ”Tonight again”, ”Run away again ”och näsduks drypande ”Don´t say goodbye” samt ”Losing you”. Till sin hjälp har återigen involverat två av sina nya svenska kelgrisar Pete Alpenborg  (Arctic Rain)och Kristian Fyhr (Seventh Crystal).

Satan  i gatan vad melankoli kan smaka gott! För det fanns det plenty av på detta album. Vill man fullborda ett självmord så rekommenderas dessa alster starkt – det går liksom inte att misslyckas, vilket rep än man väljer. Jag är  ytterst medveten om att Alessandro är lika plastig som skatten på just plastpåsar, men på ovanstående låtar har han definitivt slopat skatten.

Dessa fem gudasända alster är makalöst överdjävligt bra. Ärligt talat nästan skrämmande hur han och kollegorna lyckats frammana moderna AOR-klassiker. Resten hamnar lite i skymundan på grund av nämnda orsak, men även de lyser starkt på ett riktigt, riktigt bra Frontiers projekt.

15. Eclipse – Wired

Var ska detta bära hän? EclipseReach, Art of Illusion, Autumn´s Child, The Night Flight Orchestra, W.E.T, Normandie, Houston, Crey, Hearthealer, Chez Kane (swe/britt), Solence, Kent Hilli, The Crown, Proud, Smash i pices och Nestor. Man bör ju ställa sig frågan: “what´s in the fucking water i Sweden“?

Förutom hyfsat rent sådant, så bär väl dropparna med sig sviter av vad ABBA fört mg. I detta kölvatten adderades sig musikgenialitet via Secret Service, Roxette, Europe, Ace of Base, Dennis Pop/Max Martin/Shellback/Oscar Holter, Swedish House Maffia och Avicii  i kombination med dysfunktionellt väder, ungdomsgårdar och musikskolor.

Eclipse har en så löjligt hög lägsta nivå att det vore ett helgerån om deras album inte intog någon fem-i-topp-placering när årets summeras, så enkelt är det bara. För mig inleddes musiksmörgåsbordet efter deras tredje platta; Are you ready to rock (2008), som var godkänd, men inte mera. Låten som förgyllde den moderna tidens mjukishårdrockare var “To mend a broken heart“, en låt som förövrigt spelades in av Revolution Saints (2015).

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet att skriva låtar till W.E.T (2009) och  att projekt blev en veritabel fullträff, så upplevde i alla fall jag att att han växte enormt som låtskrivare, från kreativt duktig, till smått genialisk. 2011 fick Erik Mårtensson uppdraget att konstruera låtar till den amerikanska sångfågeln Toby Hitchcock (Pride of lions). På det alstret figurerade en av hans absolut bästa skapelser “Mercury down“, vilken också var titeln på det albumet.

Med ett accelererande självförtroende blev Bleed & scream från 2012 en ren synergieffekt av tidigare hörnpusselbitar. Huvudbyggstenarna Whitesnake (1987) Gary Moore (Wild frontier, 1987) och Europe inkorporerades med smäktande aor-inslag. Albumets starkaste lysande stjärnor var “SOS“, “Falling down“, “Wake me up” och “Bleed and scream“. I kölvattnet av denna gavs W.E.T.´s andra platta Rise ut (2013). Resultatet var i mina öron snäppet starkare än debutalbumet, en bedrift i sig.

2015 var det åter dags för Eclipse att skrida till verket; albumet döptes till Armageddonize. I och med dess högoktaniga innehåll så var det nu som polletten trillade ner for real: ett världsband i genren var fött, men också här för att stanna i många herrans år framöver. Några av bandet allra bästa låtar fanns med här: “I don´t wanna say I´m sorry“,  “Stand your feet“, “The Storm” och “Love bites“.

Sover Erik Mårtensson i samma säng som Magnus Karlsson? Om så är fallet så ber vi till Gudarna att ingen av dem sängvätare! Det mest troliga är nog att ingen av dem sover överhuvudtaget. Året efter landade Nordic Unions debutalbum på “skivdiskarna”. För mig som universums största Pretty Maids fan var det som Gud själv hade trätt ner från himlen iklädd nitarmband och jeansväst. Konstellationen mellan Ronnie Atkins och Erik Mårtensson var nästan för ogripbar att ta in. Resultatet då? Självklart en dunderplatta, även om mina skyhöga förväntningar inte riktigt synkades med vad som kom ut ur högtalarna.

Samma år medverkade Eclipse i Melodifestivalen med låten “Runaway“. De slutade femma i deltävlingen och fick inte alls samma genomslagskraft som The Poodles, H.E.A.T. eller Dynazty åtnjutit. Den är dock en av deras mest stramade låtar samtidigt som den fungerade som en genrekatapult för unga parallellt som ett väckelsemöte för dem med tunnare hår, det vill säga när de insåg att genren inte hade självdött efter den förlamande livspusselprocessen.

Eclipse sjätte album äntrade marknaden år 2017. Momentum visade återigen var kvalitetsskåpet skulle placeras och det var definitivt inte i någon  hörn. Det fullkomligt porrfilssprutade ut kreativitet och hårdrockhits. “Vertigo“, “Never look back“, “Killing me“, “Downfall of eden” och “For better or for worse” var  de mest diktatoriska hitsen

Året efter lyckades Erik med konststycket att dels utge Nordic Unions andra album – Second coming och W.E.T. ´s magiska tredje platta Earthrage. Konstellationen Erik & Ronnie serverade i alla fall mig ett album som var både jämnare och bättre än sin föregångare – manna från himlen. Att W.E.T fortsatte sitt segertåg med en genant hög lägsta nivå kunde bara konstateras och applåderas.

2019 släpptes Paradigm! Albumet var en eklektisk härdsmälta samtidigt som den var mer rakt på. Denna kombination av melodiös hårdrock passade bandet som handen i handsken. De  sex låtar som stack ut mest och bäst var: “Viva la victoria”, “United”, “Delirius”,  “38 or 44”, “Masquerade” och  “Blood wants blood“. På plattan lyckades Stockholmarna dessutom skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag, med huvudsyftet att inte bli kopior på sig själva.

Mitt under brinnande coronatider släppte W.E.T sitt fjärde album Retranmission i början av 2021. Mer Talisman än tidigare, men ändå så schizofrent helgjuten. Om inte detta vore nog så släpps Eclipse åttonde album om några dagar.

Två intressanta frågor som jag ställde mig själv var: hur skulle bandet lyckas variera sitt sound, utan att falla för långt utanför genrepiska, och vad finns kvar i kreativitetsgrytan egentligen, klarar de av att  skriva hits utan att nästla in sig i sitt egna låtuniversum?

Först och främst måste jag rannsaka mina egna minst sagt höga förväntningar. Hur mycket kan man egentligen kräva av en människa som redan nu gått från klarhet till klarhet oräkneliga gånger? Jag skulle kunna smeka medhårs och falla abdikerande till marken.

Vill man istället agera aningen petitessmässigt så genomsyras plattan lite av samma fenomen som i Magnus Karlssons fall, att ens egna idéer börja tryta, och att man helt plötsligt hör aningen för många ekon från tidigare produktioner. Magnus Karlsson tog hjälp av av Anette Olzon på hennes utmärkta album från i år. Det innebar en liten navigering ifrån subtil hemmablindhet – och resultaten blev därefter.

Jag tror att det är dags för Mr Mårtensson att göra det samma, det vill säga skaffa sig några vapendragare i sin låtskriveriprocess. Michael Palace, Carl Johan Grimmark, Lars Criss eller Magnus Karlsson skulle kunna vara tänkbara melodisnickrare att samarbeta med.

Utifrån könskvotering, überfeminism och #metoo  ser ju detta självklart inte bra ut. Jag har dock mentalt rustat upp med en meditationskudde ifall någon kvinna får för sig att känna sig kränkt på någon annans bekostnad. Likt en god agnostiker garderar jag också upp mig genom att nämna Miss Li, Laleh och Anna Book, det vill säga kvinnliga tänkbara kandidater till en musikalisk korsbefruktning. Självklart hoppas jag inte att ordet befruktning innebär något problem!

Såhär är det! Många grupper skulle begå ett kollektivt harakiri för att överhuvudtaget kunna ett släppa ett album som Wired. Det finns helt enkelt inte tillstymmelse till dåligt spår på plattan. Albumet kommer troligtvis att placera sig bland de flesta fans 10 bästa lista. Det existerar en knippe allsångsvänliga tingestar som verkligen kommer att infogas i min Spotify listaBest of Melodic Hardrock. Dessa kronjuveler är inte kontaminerade av tidigare musikbibliotek i samma utsträckning som de andra sju.

Den första låten som får mitt nackhår att curla sig utan hjälpmedel infinner sig först på sjätte spåret, “Twilight“. Till och med firmafesten på Fonus skulle kunna bli ett näste för genuin headbanging, och inte bara banging. Hur mycket än jag letar så hittar jag inga fragment av tidigare låtuppbyggnadsprocesser, utan bara ett ren och skär jävlar anamma refräng typ Hardcore Superstars – “We don´t celebrate Sundays” och i paritet med Rick Springfields 2010-tals bubbelgumrockpop.

Efterkommande “Poison in my heart“” får mig på nästan lika gott humör. Mårtenson finhyvlar fram ett familjepaket av Philadelphiaost med mjuk nutellaguldkant. Dess raka motsats är låten efter, “Bite the bullet” tillika albumets tyngsta alster. Tyngden, melodin, melankolin och refrängen – klockrent helt enkelt. Mårtensson är en mästare på att likt Pretty Maids pendla mellan aor och hårdrock i samma låt och komma undan med hedern i behåll. Det gör han med bravur även denna gång.

Den sista låten som jag anser sticka ut över mängden är den som avrundar Eclipses åttonde studioalbumäventyr. “Dead inside“. Konstruktionen är overkligt bra uppdaterad aor, som bara Erik i sina bästa stunder är kapabel att skriva tillsammans med herrarna Ronnie Atkins & Ken Hammer.

Vad säger Wired oss? Jo, att den andra hälften av albumet är betydligt bättre än den första! Den berättar också att Eclipse återigen lyckats framavla ett adekvat melodiskt hårdrockalbum! Dock med en relativt stor stagnationsvarningsskylt klistrad på såväl fram-som baksida! “Viva la Victoria” (nästan 15 miljoner på Spotify) är i särklass Eclipse mest streamade låt. Jag skulle ljuga om den framgångformeln inte påverkade en stor del av materialet på Wired, på gott som på ont.

I vilket fall som helst tillhör Eclipse den skara band som är redo att ta över framtida arenor och festivaler när de gamla dinosaurierna snart inte finns att tillgå, eftersom livemusik sällan går hand i hand med rollatorer – Viva la Eclipse!

16. Proud – Second act

Den som älskar sin melodiska hårdrock inramad av dåtidens heavy metal har säkert vinyler i källaren fyllda till bredden av band som Heavy Load, Yngwie Malmsteen, Six feet under, Torch, Madison, Talisman, Overdrive, Stallion, Trash, Biscaya, Blacksmith, EF Band, Glory Bells Band

Treat, Europe, Spellbound, Red Baron, Crystal Pride, Axewitch, Gotham City, Talk of the town, Mindless Sinner, Silver mountain, 220 Volt, Glory och Alien. I samma backar är det högst troligt att ni även finner Proud. Deras enda alster präglades av skandinavisk melodisk hårdrock med rätt skral sång och överlag få ljusglimtar, nu när i alla fall jag blickar tillbaka.

Enzo Campa – Vocals (Prisma)
Magnus ”Tjacke” Olson/Wallin – Guitar (BurnMasqueradeSavages, Ice)
Robert ”Bobby” Horvath – Bass (BurnMasqueradeSavages, Maritayton)
Anders ”Kagan” Holmqvist – Drums (BurnMasqueradeSavages, Maritayton)
Lars Kristoffersson – Keyboards

Tidigare medlemmar: Anders Magnell – Vocals (BurnMasqueradeSavages, Maritayton)
Peter Horvath – Guitar (BurnMasqueradeSavages)

Proud grundades i Landskrona 1982. De började som Burn och bytte namn till Proud. Det resulterade i ett album med EMI: Fire Breaks the Dawn. Plattan släpptes 1984, producerades av Caj Högberg som låg bakom samarbeten med Björn Skiffs, Kenneth & The Knutters och kortlivade Bad Business. Japan sög som vanligt åt sig allt med distade gitarr och även delar av Sydamerika applåderade vilt åt vad som landade på skivdiskarna, sedan tog sagan slut, trodde i alla fall jag.

Nu har det gått…36 år sedan de la arbetshandskarna på tork. Två av originalmedlemmarna basisten Roberth Horvath och tidigare sångaren Anders Magnell upplevde att det var dags att återstarta Proud Det låter ju hemskt att skriva men i mina ögon var det befriande att det inte var Enzo Campa som fick förtroendet bakom mickstativet. Inget ont om honom, men utifrån hur debutplattan lät så hade han inte varit någon tillgång inom denna genre.

Varför gör man detta egentligen? Det tycks vara en trend som kommit för att stanna. Syftet lär ju inte vara pengar precis eftersom de snarare förlorar på tilltaget. Jag tror att att det är tre faktorer som spelar in. Först och främst är det nog mångt och mycket en subtil form av gubbålderskris genom anamma devisen ”nog var det bättre förr, eller?”.

För det andra så har livspusslet till viss del luckrats upp, genom att småttingar växt upp och sedermera flyttat hemifrån, och på så sätt banat vägen för ett intresse som indirekt legat i dvala. För det tredje gör människor som andra människor gör. Om kollegor från en svunnen tid plötsligt börjar återförenas är det lätt att även de dras med i den trenden. Groupies existerar väl knappt längre i denna genre så det lär väl inte vara ett argument eller? Nää, jag tror mer på boule, hoppa hage tävlingar eller syntestutmaningar eftersom vi är väl i den åldern, eller?

Som sagt för mig var väl aldrig Proud det bandet som hamnade längst fram i skivbacken precis. Nu när de gör comeback är det med ett helt nytt sound. I ärligheten är det inte ens samma band sett till det musikaliska. Jag förstår ju inte vitsen med att behålla sitt bandnamn istället för att hitta på ett nytt. Jag tror det i det längre perspektivet stjälper mer än det hjälper utifrån att det är ljusår mellan stilarna. Tänk så många alternativ till namn det finns där ute: Hammerhearts, Cold as ice, Point of no return, Timeangels eller Gubbrocksdjävlarna. Fast japanerna upphör ju aldrig att förvåna, så där kan ju Proud som bandnamn fungera som en kil eller genväg till denna andra chans att få en chans att verka som rockstjärnor.

Anders Magnell är ingen ny Kent Hilli eller Jim Jidhead. Det vore i sig lite väl mycket begärt då duon är topp notch även sett internationellt. För mig är dock denna röstuppenbarelse en oerhört oväntad överraskning. Anders innehar verkligen röst som kan bära denna typ av musik, och det är i ärligheten långt ifrån alla som klarar av det. Om rösten är sisådär, så faller allt från bra låtar, superproduktion till kompetenta musiker platt till marken, rösten är huvudnyckeln till helhetskvalitet i denna genre helt sonika.

Plattan inleds med en av singlarna ”Sail away”. Om man som band vill visa vägen med vad som komma skall och dessutom på kort tid fånga svårflirtade fans uppmärksamhet så är det bara att gratulera Proud. Detta är en öppningslåt av rang. Anders Magnell bär upp den tungmelodiska skruden med bravur. ”Broken dream” avlöser denna härdsmälta till inledning. Lite lugnare, lite mindre melodisk hårdrock, men mer aor typ Survivor eller Foreigner. Även denna låt är riktigt bra helt enkelt. Nästkommande ”Magic” ökar tempot och drar mer åt svensk melodisk hårdrock utan för den skull tappa aor-vibbarna. Denna gitarrdrivna tingest får smilbandet att agera på samma sätt som i de två första alstren. Jag är också barnsligt förtjust i körerna som de snyggt implementerat.

Vill ni ha en bruksanvisning hur en brottarhit låter? I ”Born for your love” får ni svaret! Albumets i särklass starkaste lysande stjärna. Det är sådana här låtar som gör att jag fortfarande är en stor anhängare av genren, trots sin sin ibland dysfunktionella uberkonservatism. Vi backar bandet lite! Dessa fyra inledande alster är verkligen urstarka. Mina tankar går instinktivt till Roulette, Age of Reflection (andra plattan) och faktiskt även till the mighty Perfect Plan. I femte låten ”Crying in the night” osar de titelmässigt såväl som musikalisk Whitesnake, inget ont om dem, men även om låten är medel så förblir det albumets sämsta, vilket egentligen inte säger allt för mycket, då fillers helt enkelt inte existerar på detta habila musikhantverk.

På efterkommande ”Dangerous” är Proud back in buisness. En klockren låt som skulle kunnat vara ännu klockrenare, om den aningen tjatiga refrängen reducerats. Petitesser säger ni säkert, absolut! Det är en bra låt, men om bandet hade infogat ”You´re so dangerous” tre gånger, istället för som nu fyra och dessutom modifierat tredje basuneringen, så hade den dels blivit en brottarhit, dels blivit en topp tre på albumet, vilket den inte är nu. Det är ju de små detaljerna som skiljer agnarna från vetet. De är de som skapar de där låtarna som spelas om och om igen, de som man inte kan sätta fingret på varför de är så djävulskt sanslösa, istället för blaserade.

På sjunde låten ”Higher” är det återigen mer fokus på renodlad aor. Vad kan man säga? Det är ytterligare en stabil låt som är omöjlig att värja sig mot. Ändå är det något som saknas, något som skulle lyfta låten till ännu högre höjder. Efterföljande ”Hold on” sällar sig till de bättre i klassen. Den trasslar inte in mig i mina tankar och i samma mentala fälla som i föregående ”Higher”.

Näst sista låten ”I’m ready” sällar sig kvalitetsmässigt också till de fyra inledande låtarna. Detta är pomp-melodisk-hardrock med ett tungskönt driv i ackompanjerad av en diktatorisk refräng. Albumet avrundas och knyts ihop med avslutande ”Fly like an eagle”. För mig lyfter inte låten lika mycket som titeln anger. Det innebär inte förkastelse, utan snarare ett statement att den inte kravlar sig upp på min topp fem av tio möjliga som Proud bör vara stolta över att presentera på ”debuten”.

Det var något som fattades, ja just det, den traditionella balladen. Proud väljer att vara balladfria. Ett nytt koncept som de flesta black- och deathmetalgrupper anammat i åratal. Mig spelar det egentligen inte någon roll. En petitess bland petitesser i sammanhanget är att jag nog gärna sett någon mer snabbare låt från 6-10. Det hade blivit mindre jämntjockt och slätstruket i så fall. De här killarna skulle kunna skapa något snabbare melodiskt mästerverk i samma andra som ”Kill the king” med Rainbow eller Cats in space ”Mad hatter´s thea party”.

På något sätt så påminner dagens Proud lite om gårdagens 220 Volt. De var mästare på hybridisera svensk heavy metal, med melodisk hårdrock och faktiskt AOR, något de framför visade prov på i utmärkta Eye to eye från 1988. Proud är betydligt mer aor, men som sagt de skulle lätt komma undan med något tyngre och snabbare tills nästa platta; aorens svar på Accept – ”Fast as a shark” månne?

Det finns vissa likheter med Seventh Crystal som jag recenserade förra gången. Dels nyttjar båda banden keyboards, men i mina öron borde båda grupperna flyttat fram duttig-duttigheten i ljudbildshiearkin, med syftet att utmejsla musiken i ännu högre grad. Nu känns det mer som att man kickstartat låtarna med snygga keyboards, för i nästa andetag nästan bekämpa dem. I detta fall bör det tillägas att det verkligen är en smaksak, det låter nämligen djävulskt bra som det gör. Vi pratar ytterst små justeringar, inget omvälvande.

Precis som i Seventh Crystals fall finns det låtar som är lite över medelokejiga, men som kunde ha blivit ännu starkare om det adderats ännu mera kreativ kärlek till konstruktionshantverket. Produktionen osar miljonbelopp, vilket inte är så konstigt, då såväl Thomas “Plec” Johansson och Erik Mårtensson återfinns bakom bakom ljudborden. Den ingjuter verkligen ljudlandskapet livskraft och kraftfullhet. Något som de har gemensamt med ett helvetiskt snyggt skivomslag.

 Go all the way brothers, jag har ytterst svårt att tänka mig att uppföljaren kommer att ta 36 år nu när AOR Heaven har sitt egna lilla Perfect Plan att leka med.Bara de inte curlas till att bli bolagets nya husband, lite som Last autumn dream blev för Escape Records, det vill säga betydligt mer kvantitet än kvalitet.

Inkorporerar de aningen mer keyboards, mer lekfullhet, lite mer egen identitet samt en ”Fast as shark” i aor/melodisk rock mode så kan uppföljare bli det årets contender of the year, sanna mina ord. Vad än ni än gör, byt inte ut teamet som rattade detta album eftersom de fungerar ungefär som hemmapubliken i en fotbollsmatch som lotsar favoriterna till seger,  i mitt fall  IFK Norrköping och Wolwerhampton.

17. Autumn´s Child – Angel´s gate

Göteborgssonen Mikael Erlandsson vilken kille! Han har frontat mina husgudar svenska Secret Service (2006-2018) samt ynglat av sig 14 album med Last Autumn Dream (2003-2018). Dessutom samarbetssjungit med Sayit, Sahara, Prisoner, Radioactive, Northern Light, Hearbreak radio, Phenomena och Shining line. För mig är han dock mannen bakom en av Sveriges bästa aor-plattor någonsin: Mikael Erlandsson – The One (1994). Hans första soloplatta följdes av fem andra som var ljusår från denna ultraklassiker. När Micke tar ton hörs det att det verkligen är han som sjunger, inte någon som typ låter likadant.

Last Autumn Dream andades betydligt mer kvantitet framför kvalitet precis som soloplattorna. Hur berg och dalbaneaktig skulle hans nya projekt bli? Debutalbumet från 2020 var en uppvisning i den högre aor-skolan – periodvis. Den innehöll några riktiga killers som ”Glory”, ”Victory”, ”You´re breaking my heart again”, ”Rubicon sign” och ”Crying for love”.

Buntar man ihop Autumn´s Childs två album så skulle det utan tveka varit årets vassaste album. Musiken som framförs är en eklektisk gryta av stilar som alla bär Erlandssons omisskännliga harmonisignum. Sliskiga ballader varvas med rockrökare och allt däremellan. Electric Light Orchestra torde vara en husgud bland husgudar. Många låtar bär ELO´s sigill vilket verkligen inte är en dålig inspirationskälla.

Inledande ”Where angels cry” är ett sådant där klockrent rockanthem som man bara vill höra om och om igen. Krunchiga gitarrer, pompösa keyboards och ett chorus som andas euforistroke. Efterföljande ”Aquarius sky” skiftar till ett annat melodiskt språkbruk. Episk aor, chilikryddad med rejäla doser av snygg stämsång. I ”Don´t say it´s love” serverar Erlandsson oss en mer lågmäld aor-konstruktion a´la Foreigner och Survivor.

Hitintills har trippeln varit betydligt över förväntningarna. Variationen på låtarna är onekligen ett vinnande koncept. Vart ska detta ta vägen? Nästa låt är en ballad. Sådana kan sluta hur som helst, men generellt sett brukar de vara lika tillknäppta som ett Premier League möte mellan Manchester City och United. ”A tear from the sky” osar brittisk balladbygge lång väg, men efter några lyssningar är det bara att inse att näsdukspastichen landar över medel.

I femte alstret ”Love is not the enemy” inkorporeras ett hårdrockigare sound. Vi snackar ju inte precis tidiga Metallica, men det är ett skönt tryck som vilar över låten, utan att rockigheten får ta överhanden. Arenarefrängen skulle lätt kunna väcka vilken livepublik som helst ifrån ett frånvarande tillstånd. ”The dream of america” inleds snyggt med lite Supertrampstölder (Breakfast in America) och fortsätter lite som Pretty Maids i sina mjukare stunder. Det är ett alster som innehåller mycket sköna arrangemang under de 4 minuter och 23 sekunder den håller på. Efterkommande ”Straight between the eyes” håller vad titeln utlovar. När Mikael Erlandsson i sina bästa stunder skapar bombastisk melodiös-rock-magi så blir det helt enkelt så här brilliant. Han har en personlig låtstruktur som ger honom en egen musikkod, ett eget signum, en egen identitet, vilka han navigerar bekvämt efter.

Åttonde låten är ytterligare en ballad. ”Don´t ever leave me” för tankarna instinktivt till 10cc. Resultaten är en svulstig crescendoballad som verkligen inte gör bort sig. I ”A piece of word” får ELO inspiratören full genomslagskraft. Mer pop än rock, men ändå beroendeframkallande. Vad kan jag säga! Låten är bra, men inte superb. Näst sista låten ”Only love can save the world” är en halvballad som påminner lite i stilen om Slades klättra-på-listorna-äventyr på 80-talet. Helt klart ett gott musikhantverk, som även den sällar sig till inte superb. ”

Your words” är sista låten som knyter ihop den melodiska säcken. Brittisk 70-tal tycks vara en stor del av innehållet på detta album, precis som inflationen av ballader. Snyfttingesten-avslutningen är en ambitiös sak innehållandes en orgie utav mollaccord. Tyvärr har hantverkaren glömt sitt viktigaste verktyg på arbetsplatsen – refrängen! En låt utan ett chorus är som sex med vinterkläderna på!

  • Mikael Erlandsson : Vocals, Piano, Guitars
  • Claes Andreasson (Heartbreak Radio): Guitars, Keyboards
  • Pontus Åkesson (Safari Moon): Guitars
  • Robban Bäck (Mustach, ex Eclipse) : Drums
  • Jona Tee (H.E.A.T) : Keyboards

Last Autumn Dream led stort av att vara någon form av husband till AOR Heaven. 14 studioplattor på 15 år resulterade i att kvaliteten blev lidande. Det genomsyrar lite av Mikaels Erlandsson musikaliska bana överlag. I mitt tycke är det få album som jag upplever komma i närheten av helgjutna. Det gällde i allra högsta grad debutalbumet med Autums child som hans soloalbum. Glädjande nog upplever jag att detta är ytterligare en anomali tillsammans med hans första soloplatta The one. Känslan att plattan består av två enheter känns påtaglig.

Ena halvan mer traditional melodiös hårdrock, andra halvan en genuin flirt med grupper som ELO, Billy Joel, Cheap Trick och 10cc. Med detta i åtanke så ser jag med andra öron utifrån helheten. Visst föredrar jag första halvan, och skulle hellre vilja hört flera av den sorten på albumet.

Dock har jag lärt mig att uppskatta även den andra hälften. Smakfull sång, smakfull produktion, smakfull variation, smakfulla melodier och refränger, helt enkelt ett smakfullt album. Om Mikael lyckas hålla kvalitetsflaggan vindfri i fortsättningen så bådar det gott, för detta album är hans mest helgjutna sedan just The One från 1994.

18. Groundbreaker – Soul to soul

Debutalbumet från Groundbreaker slog inte ner som en bomb i aor-världen, men gjorde definitivt avtryck hos de bokstavstrogna i genren. Frontiers President Serafino Perugino matchade ihop Robert Säll (Work of art, W.E.T som låtskrivare med den brittiska sångfågeln Steve Overland. Arbetshästen Alessandro Del Vecchio stod för producerandet. Debuten var som tidsresa tillbaka till FM:s klassiska Indisecret, fast 14  gånger sämre. De låtar som väckte mitt intresse var “Over my shoulder”, “Will it make you love me”, “The sound of a broken heart” men framförallt “The way it goes“.

Den brittiske vokalisten Steve Overland är ett kapitel i sig. Det går inte sticka under stolen att han dels inte låter som någon annan i genren, dels är en gudabenådad vokalist. Som mycket annat  här i livet är inte allt svart eller vitt. Ibland kan jag bli så förvånansvärt mätt på dennes röst. I och med att jag inte är en sångpedagog så kan jag inte sätta fingret på vad det är. Men ibland blir det för ansträngt, ibland för gnälligt, något som gör att jag ibland har svårt att ta till mig många av dennes album. På detta album precis som på FM;´s Tough it out får man dessutom starka vokala kopplingar till Mr Michael Bolton.

Mannen har medverkat i en uppsjö av projekt som Groundbreaker, The Ladder, So!, Shadowman, Overland och Ozone. Många av dessa har präglats av bluesrock, klinisk aor, men oftast en kombination av dem Mycket i det han varit inblandad i har känts djävulskt kalkylerande sterilt och  übertillrättalagt. För fans av Dimu Borgir en mardröm av mardrömmar, för andra livskvalitet utöver det vanliga.

I min värld har den fulländats via självklara FM – Indiscreet (1986) där varje varje ton var made in heaven. Den har sedan dess fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett hundkoppel av brittiska band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, GlasgowTobruk,

Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure försökte, men ingen lyckades, även om ShyPhenomena och Magnum var oerhört nära.

Låtskriveriet har på Soul to soul spridits ut till musikaliska konstruktörer som Stefano Lionetti (Lionville)Pete Alpenborg (Arctic Rain), Jan Akesson (Infinite & Divine) och Kristian Fyhr (Seventh Crystal) istället för Robert Säll. Att tre av fyra är svenskar befäster Sveriges roll som världsledande per capita, när det kommer till att skapa ny musik. Det finns som med allt annat för- och nackdelar med detta tilltag. Projektformen blir mer påtaglig och eventuellt ett aber till albumhelhet, medans just variationen kan vara en huvudnyckel, ifall låtskrivarna vaknat på rätt sida vill säga.

Plattan inleds med uptempotingesten “Standing on the edge of a broken dream“. Såhär ska en slipsten dras! Detta är en ren bruksanvisning hur nutida aor transformeras till en kommande aor-classic. Med lätthet hade den kunnat infogas på FM´s uppföljare, den Michael Bolton inspirerade Tough It Out (1989).

Nästa låt “Soul to soul” är i sitt utförande aningen sämre och aningen tjatigareDock är det ändå en låt att räkna med. Albumets första näsduksskrynklare hittar vi redan på tredje spåret. “Captain of our love” är en titel som jag tidigare aldrig stött på, bara det en bonus. Att låten är svärta och smärta i kubik och dessutom bra ökar förväntningarna på vad komma skall. “Evermore” drar upp tempot och levererar en bra refräng som ackompanjeras av en pumpande bas, tunga keyboards och behagligt gitarrspel.

Femte låten “Wild world” är en halvsömnig historia, inte dålig, bara lagom. Skeendet förändras under nästa låt, “Carrie“, som är allt annat än insomnia, eftersom konstruktionen utkristalliserar sig till albumets höjdpunkt. Såhär skapas aor-magi, trots att det är en Michael Bolton låt från början! Dessa trollformler tycks ha smittat av sig på nästkommande lite lugnare “Fighting for love” som även den infekterats av kvalitetspenseln.

Som åttonde spår placerar de “It don´t get better then this“. Njaa, titeln missar målet med sitt övereuforiska anslag, och kan snarare kategoriseras som över-meldel-bra. Aj, aj, aj, i “There is no tomorrow” har upphovsmakarna gått på tok för långt i sitt klåfingrade över andras låter. På en av världshistoriens mest ikoniska album i aor-genren Michael Bolton´s Everybody´s crazy ingår kronjuvelen “Can´t turn it off“. Att indirekt replikera den är i mitt sätt att se det en musikalisk harakiri.

Människor svälter, den Korsikansk makaonfjäril håller på att utrotas och Justitieministern Morgan Johansson har fortfarande sitt jobb kvar!  I jämförelse bleknar den grava stölden, eftersom detta är en petitess utav petitesser, ett gigantiskt I-lands problem så att säga. Situationen är mer som om en konstnär ställer ut en kopia av Mona Lisa i Kommunhuset… och bestämt hävdar att han målat av grannfru när hon klipper gräset.

Nästkommande alster, “When ligtning strikes” borde istället fått titeln “If lightning strikes“. Den sällar sig därmed till lagom-hörnet…till en början, men efter några extra lyssningar blommar den ut ordentligt. “Til the end of time” ansluter sig som näst sista låt. Här imiterar Steve återigen Mr Bolton. Det behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, och det är det inte heller, en klar topp-4. Avslutande “Leap of faith” sällar sig till de typ lagom bra låtarna, vilket sett till hur albumet gestaltat sig är få till antalet.

Tillrättalagt, oh ja! Sterilt, ingen tvekan om det! Noll procent nyskapande, absolut! Growlfritt, inte tillstymmelse till gravapvrål!  Då återstår bara låtkvaliteten att kohandla med. Förhandlingsutrymmet faller då i knät på låtskrivarna och vart deras bästa-versionen-av-dem-själva-står.

Hade då låtskrivarnas en bra dag på jobbet? Njaa, inspirationen räckte nog bara till någon timme efter lunch! Under den tiden skapades två av årets 50 bästa låtar samt sju kanderade örongodis, därutöver var det troligtvis den varma veganska buffén som pockade på deras uppmärksamhet, när syftet för själva massproduktionsprocessen svalnat.

Tvångstanke eller inte, men jag måste avslutningsälta hur det egentligen är möjligt att Frontiers väljer “Cant´t turn it off” rippoffen som tredje “singel”! Den i sig devalverar hela albumet på ½ Rocknyttstjärna.

I en genre som är till för de närmaste sörjande och där alla känner alla (nästan i alla fall) så är varje individ herre över sitt eget revir tillika expert på vad som är bra och vad som är mindre bra. Hade man snott något från någon annan genre som country eller Uzbekistansk folkmusik så hade det kanske varit “charmigt”, i bästa fall, men man stjäl helt enkelt inte nutellaburken framför expediten!

I vilket fall är man sugen på något annat sött så fungerar Groundbreaker utmärkt som sötningsmedel. Korsbefrukta FM´s debut med den mera Michel Bolton doftande uppföljaren Tough it out så framavlas Soul to soul – mission accomplish…enligt upphovsmakarnas bruksanvisning. Soul to soul är ändå kvalitetssäkrad pure AOR som faktiskt slår debuten på fingrarna.

En superb produktion, fantastiska musiker, en top notch vokalist som likt ett gott årgångsvin bara tycks blir bättre med åren, sist men inte minst, en helt bluesrockfri AOR-platta. Det är adekvata ingredienser som inte kan ignoreras, utan i detta fall bara premieras.

Line-up
Steve Overland – Vocals, lead guitar on Wild World
Sven Larsson – Guitars
Nalle Pahlsson – Bass
Herman Furin – Drums
Alessandro Del Vecchio – Keyboards

19. Crowne – Kings in the north

Finland är det land med mest hårdrockband per capita i världen. Utan att helt veta säkert så titulerar jag Sverige som det land i världen med flest band i världen i genrerna melodiös hårdrock och AOR. Det som utmärker Sverige gentemot andra storproducenter av denna typ av musik som Tyskland och Storbritannien är dess högsta lägsta nivå.

Jag upplever att vi till skillnad från dem fungerar som någon form av hovleverantör av kvalitetstämplad melodiös hårdrock. När något nytt kommer från Sverige, då är de är de flesta överens om att musiken uppnår en viss kvalitetsnivå, med väldigt få undantag.

Vad kan det bero på? Det är nog många inbakade ingredienser i detta. Ett av dem är den sunda konkurrensen där Treat, Europe, Alien, Talk of the town, Talisman, Yngwie Malmsteen och 220 volt satte den musikaliska ribban så högt att andra band helt enkelt inte vågade gå in på för låga höjder. Denna subtila grupptrycksprocess påverkade såväl gamla rävar som yngre förmågor till att gå in på djävulskt höga ingångshöjder. Ingen vill ju liksom vara sämre än de andra, det vill säga en grogrund för kvalitetseufori.

Nu äntrar supergruppen Crowne scenen. Tidigare supergrupper från Sverige är exempelvis W.E.T, Gatherings of Kings och Last Autumn Dream. Jag har verkligen inget emot att det blandas spetskompetens med varandra. Så Frontiers milkshakesexperimenterade är alltid lika välkommet, även om smakerna som utkristalliseras inte alltid blir hellyckade, men friskt vågat, hälften vunnet.

Line-up:
Alexander Strandell – Lead Vocals (Art Nation)
Jona Tee – Guitar/Keyboards/Backing Vocals (H.E.A.T)
John Levén – Bass (Europe)
Christian “Kicken” Lundqvist – Drums (The Poodles)
Love Magnusson – Guest Guitar Solos (Dynazty)

My God, vilken uppsättning teoretiskt sett! The Poodles har varit mina husgudar sedan Metal will stand tall släpptes (2006) till Devil in the detail avslutade musikskapandet(2015). För mig var de essensens av melodisk hårdrock parallellt som de vågade sticka ut. Europe behöver knappt omnämnas då de egentligen skapade det världsherravälde som svensk melodiös hårdrock numera åtnjuter. Tyvärr är jag inget större fan av musiken de släppte efter gravt underskattade Secret society (2006). H.E.A.T. också från Upplands Väsby plockade upp den Europetappade stafettpinnen med bravur. Att de med Eclipse, Treat, W.E.T, The Nightflight Orchestra och Perfect Plan går i bräschen globalt för melodiös hårdrock är inget understatement.

Sist men inte minst Alexander Strandell. Jag har ett litet kluvet förhållande till honom. För mig var Diamond Dawn, noll procent originalitet, 98½ procent intetsägande låtar. Det var först med Art Nations debutalbum som kvalitetsnivån höjdes (2015). Uppföljaren Liberation var i mina öron Alexanders och gruppens Magnum opus, tillika ett av 2017 tio bästa album. Istället för Orientexpressen så blev det höghastighetståg som genomsyrade deras tredje alster Transition.

Jag fick känslan av att de hoppade av ett tåg de borde ha stannat kvar på. Snabbtåget innehöll redan Amaranthe och Dynazty och hade egentligen inte plats för Art Nation. I vilket fall som helst så har Alexander utvecklats från en halvtunnis till en fullblodig pop/rocksångare. Kan detta gäng verkligen leva upp till de höga förväntningar som supergrupp?

Crowne sätter taktpinnen på allra högsta nivå via inledande ”Kings in the north” Den innehåller allt fans av genren vill bli serverade: musikerkompetens, en krispig produktion, tungmelodiska pumpande riff, skön refräng och gudomlig sång. Gillar man Dynazty, H.E.A.T, The Poodles, Nocturnal rites (deras melodiösa sida) och Dream Evil lär man svälja detta med hull och hår. Vart ska detta leda till månne, the album of the year? På efterföljande ”Perceval” följer gruppen ungefär samma Formula, fast med en ännu starkare refräng.

På tredje alstret ”Sharoline”myntar de ett namn som jag aldrig tidigare hört i rockkretsar, utifrån kvinnliga titelnamn. I detta fall en utmärkt idé eftersom låten kvalitetsmässigt osar hit lång väg. Efterföljande ”Unbreakable” fortsätter Crowne på den redan inslagna vägen. För mig är det dock på femte låten som min top of the class radar väcks till liv. ”Mad world” är inte en cover på Tears for fears underbara synthiga slagdänga från 80-talet. Istället mynnar den ut till albumets i särklass starkaste låt. Refrängen reser sig över de övriga likt en melodiös rustning i stål som badar i ett Gudalikt solljus doppad med flera lager Marabous apelsinchoklad.

I låt nummer sex ”One in a million” fortsätter gruppen leverera melodiös hårdrock i den högre skolan. På sjunde låten ”Sum of all fears” avlossar gruppen ytterligare en musikalisk missil som träffar sitt mål ungefär som en käftsmäll mellan Godzilla och Kong med exakt precision. Det är först på åttonde låten ”Set me free” som Crowne ”lugnar ner sig lite”. Det gör grabbarna helt rätt i efter all mangling. De hanterar denna förklädda poppärla på bästa tänkbara sätt.

Det i sig visar att de verkligen kan hantera den oerhört svårhittade balansen mellan tungt och mjukt, pop och hårdrock. I mitt tycke borde de ha haft ytterligare en halvlugnare låt lite tidigare för kontrasteringens skull helt enkelt. Nu har vi kommit till låt nio, ”Make a stand”. Den inleds lugnt, men byter snart skepnad till ett mera aggressivt förhållningssätt. En blytung skapelse som blivit bättre för varje lyssning som passerat.

I näst sista låten ”Cross to bear” gör de inte heller bort sig, men jag upplever ändå att den sällar sig till de sämre, utifrån att ingen låt egentligen är dålig. Plattan knyts ihop med ”Save me from myself” tillika albumets lugnaste låt. Inte oävet på något sätt utan snarare bevis för att bandet behärskar både tung melodisk hårdrock och i detta fall även AOR på ett mästerligt sätt, något jag definitivt vill se lite mera av på uppföljaren.

Vilka låtar, vilka refränger, vilken sylvass produktion, vilken sångakrobatik från Strandell!! Album of the year? Njaa, inte riktigt. Jag drar paralleller till ett av Sveriges bästa metalband Dynazty och till deras bästa era Renatus/Titanic mass. Då passade deras bombastiska melodiös hårdrock mig allra bäst. Att det låter lite Dynazty beror till viss del till att Love Magnusson sköter gitarrsolona.

En akilleshäl med Dynazty utifrån mitt perspektiv är att trots variation i musiken så utmynnar mycket av det till: ”Varför kommer jag inte ihåg låtarna så mycket som jag borde?”. Det låter liksom lite för bra för att vara sant, vilket det inte heller är i det längre perspektivet. Deras musik är ibland så fernissad att jag inte vet vad som är hönan eller fjädern det vill säga om låtarna är riktigt bra, eller om det bara låter bra.

Lite samma känsla får jag för Crowne. Musiken är så själlöst fernissad att den nästan fernissar sig automatiskt. Spår för spår blir jag däckad som lyssnare, men på ett helt album blir det liksom too much. Det påminner mig om ett smörgåsbord enbart bestående av pastarätter. Trots variation blir det ändå ovariation. Att känna sig mätt är väl valuta för pengarna, men inte redan efter tre rätter när det det serveras sju.

Hade fler låtar varit i klass med fyrklövern ”Mad world”, ”Perceval””Sharoline” och ”Kings in the north” så hade detta varit ett av 2000-talets bättre. Första halvan av albumet är betydligt bättre än den andra halvan så att säga. Kings in the north – not yet! Men vem vet, förhoppningsvis dyker det upp en uppföljare i sinom tid som kanske infriar detta påstående.

I vilket fall som helst är detta ordbajseri endast petitesser. En av plattans allra största behållningar är kontrasteringen mellan de lugnare partierna kontra ett blytungt riffande. Trots att en viss mättnadskänsla infinner sig efter ett tag så är det ändå en platta som lätt kan etiketteras som: ”almost all killers no fillers”. Det kommer liksom inte att släppas så mycket bättre inom denna genre än detta i år, trots mina självupplevda invändningar och subtila pekpinnar.

20. Normandie  – Dark and beautiful secrets

Den svenska trion består av vokalisten Philip Strand, gitarristen Håkan Almbladh och trummisen Anton Franzon. Örebrobandet släppte sitt debutalbum 2015 som döptes till Inguz. Fragmentet som fångade mitt intresse var deras ångvältsdoftande tyngd, som smektes motsols, med poprefränger så grandiosa som det bara var möjligt att framavla.

Musikradarn anade världsherravälde, en känsla som befästes när uppföljaren White flag såg dagens ljus. I år cemterades den känslan genom att bara konstatera att Dark and beautiful secrets nått sitt mål …teoretiskt sett. I verkligheten var de gravt underskattade, vilket i sig torde vara en prestige i sig självt.

De inledande fyr låtarna: ”Babylon”, ”Hostage”, ”Jericho”  och ”Holy water” var  alla melodiska silkeslena käftsmällar där electronica, pop, rock, och hårdrock gick sida vid sida, utan att man störde sig av den elektiska föreningen. Det var inte så att de andra alstren svek utan snarare  att fyrlingen skulle etiketteras som osedvanligt bra låtar.

Kärt barn går under många namn, alternative eller modern rock, i min bok går de under epitetet Dance-AOR det vill säga uppdaterad melodisk hårdrock, ett uttryck jag myntade i brist på annat. De går i bräschen med Wales stoltheter The Dirty Youth, amerikanska Icon for hire och kollegorna i Smash into pieces. Vilket monster till album – dags för världsherravälde på nästa platta, i alla fall om världen vore någorlunda rättvis.

Continue Reading »
No Comments

Probably the best wellreasoned yearlist in the world!

Nu kommer vi till dem som är sämst av dem bästa, det vill säga skrapet av årets kvalitetsutbud. I denna listfas ruckas även de adekvata kriterier som jag själv satt upp, som exempelvis hur helgjutet ett album var och dylikt.

Årets skörd var dock något utöver de vanliga, så även platserna mellan 21-30, vilka även dem åtnjutits av en exceptionellt hög kvalitetsnivå.

Vilket album som hamnande på plats 21 kontra plats 30 handlade nästan mer om på vilket humör jag vaknat på, eller om Miljöpartiet äntligen var på väg ur Riksdagen.

 

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga. White Widdow, Ten och Fighter sångarna är tre utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta med råge.

 

21. Lebrock – Fuse

Oj då, var kom detta ifrån? Kan AOR bli mer 80-tals soundtrackigt och Miami vice smattrande än finska Brother Firetribe? Tydligen, debutalbumet från  den brittiska duon Michael och Shaun var snäppen värre. Från renodlad retrosynth, till att addera 80-tals aor-gitarrer och därmed titulera sig som ett AOR-band.

Resultatet blev ett parallelluniversum där syntångorna fick fritt spelrum mellan de fjäderlätta gitarriffen. Med den resan i bagaget så var det lätt att avfärda musiken som bagatellartad. Vanligtvis är det då på sin höjd tre låtar som lyser igenom. LeBrock tycks dock mena allvar med sina retrovibbar, och aimade istället för epitetet helgjutet.

Den missionen lyckades de med. Träffsäkra melodier och refränger som gjutits med såväl bra sång, utmärkt produktion och redig variation. Jag verkligen älskar Device – ”Hanging on a heartattack”, Animations – ”I Engineer ”, Dollar – ”It´s natures way” och Real life – ”Send me an angel ”, vill man ha mera av den varan så lyssnar man helt sonika på Fuse.

22Smash into pieces – A new horizon

Att Örebroarna skulle toppa Arcadia såg jag nästan som osannolikt utifrån hur bra det albumet var. Dock är deras nya alster ett bevis på att de befäster den väg som de stakade ut via deras tredje album  Rise and Shine från 2017.

Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken det vill säga Dance-AOR.

De starkaste trumfarna på albumet var titellåten ”Rise up” samt stadiumarenasmällarna ”Real one”, ”My wildest dream”, ”Bangarang” och ”Broken parts”,  det vill säga de första fem låtarna. De andra är också bra, men inte i paritet med dessa. Hade så varit fallet så hade plattan avancerat till en top 10.

23Jakob Samuel – CoExist

The Poodles tillhörde en av mina största och bästa AOR-husgudar. Jag är dessutom ett stort fan av Jakob Samuels röst, det liksom hörs direkt vem det är som tar de raspiga tonerna, vare sig det var The Poodles, Kryptonite, Midnght Sun eller Jeckyl & Hyde. Nu är mannen bakom The  Poodles back in buisness och det skulle kunna låtar hur spretigt som helst eftersom han är en man med många genresträngar på sin lyra.

För oss som dyrkar genren var CoExist som en tidig julklapp. Tung AOR, förklädd till melodiös hårdrock och flankerad av en organisk och köttig produktion. Smarta och snygga arrangemang lurar hela tiden bakom hörnet när tyngd balanseras mellan mjukhet på ett föredömligt sätt. Då Jakob behärskar fler genrer så är detta också en eklektisk lägereld, där fler grillkorvar än bara melodisk hårdrock grillas.

Detta är ett bra album rakt igenom, men de låtar som sticker ut mest och bäst är ”Every minute, every hour”, ”Stand by you”, ”One last time (Oasis-AOR?)”, ”Fast lane (plattans kronjuvel)”, ”Freak” och ”Ghost”.

24. Edge of paradise – The unknown

Varken Delain eller Within Temptation släppte något album i år! De kompenserades istället av Los Angeles bandets fjärde album. In med ny basist och ny trummis, och visp utkristalliserades deras klart bästa platta.

Gillar man de refrängstarka sidorna av italienska Lacuna oil eller Paramore så lär man dyrka detta rytmiska flaggskepp. Refrängerna var utmejslade med Whisky a go go hantverk i kombination med ett bombastiskt tyngt synthsound.

Gitarrerna omgärdade de sköna melodierna på ett ytterst sparsmakat sätt; det vimlade av högoktaniga hits helt enkelt.

25. Anette Olzon – Strong

Min upplevelse är ändå att jag skulle vilja haft några fler låtar som varit lika hitkontaminerade som ”Evil´s around the corner”. Sedan har vi det där igen att man liksom känner igen låtuppbyggnaderna och arrangemangen om man hört Magnus tidigare musik. Det blir för mig en bromskloss som gör att förförelsen för några sekunder stannar upp. Återigen, till nästa platta bör Magnus dela musiksnickeriet med några andra begåvade låtskrivare.

Om jag fick råda lyssnaren i att få ut mest av detta album, se till att lyssna på några låtar i taget. Innehållet görs sig bäst var för sig på exempelvis 10 olika blandband, ungefär som att se ett nytt avsnitt av sin favoritserie en gång i veckan, istället för alla på en gång. Då kan man njuta fullt ut, utan att få den där lite överdrivna mättnadskänslan på sin tungspets”. (Texten tagen från min recension av ambitiösa Heart Healer projektet)

Om han hörsammat detta budskap är nog inte troligt, men sammanträffandet kunde inte komma lägligare. Det tycks som att Anette och Magnus har samarbetat när det gäller konstruktionen av låtmaterialet. Det hörs att det finns några nya element inborrade i Magnus patenterade aor melodiska heavy metal hårdrock. Vi blir serverade det tyngsta både huvudrollsinnehavarna varit delaktiga i tidigare. Symfonisk metal blandades ursnyggt med power metal, självklart levererat med träffsäkra refränger,  vackra melodier och tro det eller ej sparsmakad growl.

26. Nitrate – Renegade

Britternas tredje alster sedan 2018. Nottinghamsonen Nick Hogg vände återigen sina blickar til the land of lagom. På första plattan sjöng Pete Newdeck (Edens Curse, Blood red Saints, Newman, Midnite City ), på andra svenske Philip Lindstrand (Find me, East temple Avenue, Strong).

Valet föll denna gång på Art Nations Alexander Strandell. Återigen  var det dags för en helt ny line-up. Den ende kvarvararande medlemmen är projektledaren för detta AOR-regalskepp: Nick Hogg.

Såhär sett i backspegeln var det en win win. Dels utkristalliserades sig albumet som deras bästa, dels gör Alexander sin bästa vokalistinsats ever. Låtskrivarna har influeras starkt av Def Leppard  och Hysteria denna gång. Dock inte alls som deras svenska kollegor i Grand Design, men på ett mer subtilt och inte lika utstuderat sätt. Bästa låt:  ”Children Of the lost brigade

27. Vega – Anarchy and unity

Vega och jag har ett väldigt polariserat förhållande till. Å ena sidan består deras låtar nästan bara av potentiella hits, vilka andra band skulle kunna döda för, å andra sidan något dysfunktionellt, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på; något abnormt jämntjockt månne? Annars är jag med på tåget, att en låt utan refräng, är som ett krig utan vapen. I Vegas fall, är inte låten refrängstark, är det ingen Vega låt helt enkelt.

Brittiska Vega har hunnit släppa 7 plattor sedan 2010. För tre  år sedan ynglade de av sig Only human, i mitt tycke deras sämsta hittills. Omdömet var skoningslöst blytungt från min sida: ”Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta”.

Ett mer metalsound skulle kanske kunna bryta den ibland könlösa produktionen som präglat bandet på deras tidigare album det vill säga mer organiskt, modernare, tuffare och fräschare musikskrud? Tro det eller ej, men de lyckades fullt ut med transformeringen från lättmjölk till en produktion med mer bett, trummor med kraft och mer muskler så att säga, precis som de ville på efterkommande Grit your teeth.

Anarchy and unity byttes The Graves brothers mot att Vega själva producerade innehållet. Billy Taylor (ex-Inglorious) äntrade Vegasättningen som ny gitarrist medan Pete Newdeck (Nitrate, Midnite City) blev ny trummis. Det är ju så jäkla svårt att klanka ner på Vega eftersom de tycks göra allt rätt, förutom att jag har så svårt att nynna deras låtar. Det blir liksom som en blockering, och jag har egentligen ingen aning om varför. För egen del hamnar det nya materialet mellan deras tidigare alster och underbara Grit your teeth.

I ärlighetens namn existerade det inget lågvattenmärke på albumet. Variationen var betydligt större än den brukar vara och hitlåtarna stod som spön i backen. Det var  tyngt, mjukt,  balladigt och det med rockurkraft, men jag blev ändå mätt innan albumet nått till sitt slut, trots att alla låtar egentligen är killers.

28. Creye – II

Första plattan gick i tecknet:” så här bör vi låta om vi ska spela aor”. Denna utstuderade strategi gjorde att allt lät fernissat, men när man skrapade lite på ytan så fanns det inget alls under alla lager.

Det är därför jag är så förtjust i deras ”helomvändning”. Creye har skapat sig ett Crey – sound som updaterar den generella aor-strukturen, utan att modifiera vare sig sound eller genrevändning för mycket.

I vilket fall som helst klär detta Creye på ett mycket bättre sätt. Deras  hi-teach poprock sound mejslade fram minnesvärda låtar som ”Broken highway”, ”Carry on”, ”Find a reason” , ”Can´t stop what we started”, men framförallt hiten ”Siberia”. Det fanns egentligen inte någon svag länk på albumet, förutom att jag fick en mättnadskänsla innan plattan tog slut, ungefär samma ätstörning som på Vega. Kan det vara så att det blev lite väl för tillrättalagt?

29. Kent Hilli – The Rumble

En av årets 10 bästa låtar återfanns på detta album. ”Don´t say it´s over” knockade mig fullständigt och troligtvis andra fans av Foreigner, då inspirationen härstammade därifrån. Med denna produktion, denna röst och denna refräng så skulle låten lugnt kvala in på alla plattor Foreigner skapat, även 4Kent Hilli tillhör de bästa sångarna i branschen tillsammans med Toby Hitchcock (Pride of Lions). Deras starka strupar fungerar som vokalistporr för svunna tider då Jimi Jamison, Lou Gramm, Fergie Frederiksen, Joe Lynn Turner och Bobby Barth regerade.

Numera lyser sådana vokalistakrobater med sin frånvaro. När det väl dyker upp halvgudar som Toby och Kent så infiltreras de i ren pur konservatism, på gott som på ont. De liksom hamnar i reproduktionskugghjulet, där inget nytt adderas, utan allt ska låta som det alltid gjort, fast i en aning modernare skrud. Det enda förhandlingsutrymme dessa två herrar har förutom sina röstresurser är att skriva eller få skrivet sig låtar som är lika bra eller bättre än de så kallade klassiker som härstammar från det glada 80-talet. Perfect Plan lyckades med väl godkänt med att skapa en helt fantastisk platta, precis som Brother Firetribe och självklart Pride of Lions.

The Rumble var det mer renodlad klassisk aor som gällde. Till sin hjälp tog han multibegåvade svenskan Michael Palace. Genialisk, men i mitt tycke bär han inte röstmässigt upp sin egna musik fullt ut. Kombinationen Palace och Hilli… too good to be true? Manna från himlen, njae, så borde det varit, men så blev det inte. Löpande band principen skapar kanske okejiga låtar, men sällan de som adderas till årets bästa låtar. Det är ju precis detta dessa herrar har att förhandla med – bra låtar.

Tyvärr hade inte låtskrivarteamet Palace/Hilli lyckats pricka in så många ess i leken som jag förväntat mig. ”Can´t wait” tillhörde de låtar som stack ut lite extra precis som powerballaden ”Heaven can´t wait”. ”Does it feel like love” och ”Love can last forever” infogades till de mest kvalitativa alstren. En besvikelse, men det var utifrån utomjordiska förväntningar. Den var tillräckligt bra att inkorporeras på årets bästa lista, men inte så högt upp som jag trott från början.

30. Constancia – Brave new world

Detta är verkligen keyboardisten Mikael Rosengrens skötebarn. Redan 2009 släpptes debutalbumet Lost and gone, sex år senare Final curtain och efter ytterligare sex år Brave new world. Det är inte jättesvårt att lista ut att deras fjärde album lär komma ut 2027.

Ut med vokalisten David Fremberg, in med britten  Pete Godfrey (Blood red saints, InFaith). Inget  ont om David, men Pete passar ännu bättre in i deras melodiösa cocktail. Han påminner lite om den tyvärr bortgångne brittiske kollegan Tony Mills. Mikael och Pete har skrivit låtarna tillsammans ,vilket skapade en lite annan känsla på deras tredje alster än på de två föregående.

Brave new world osade tvättäkta hederlig svensk melodiös hårdrock kryddat med en dos AOR a´la Madison, Talisman, Heartwind och Dalton. När låtarna håller så hög klass som ”Brave new world”, ”Forget me not”, ”My disease”, ”Stand your ground” och ”We are the unbreakable”  var det bara att tacka och ta emot. Produktionen var klockren, precis som vokalistinsatsen samt att alltför många låtar var över medel till skillnad från de två tidigare plattorna där intetsägande var ett ledord som svävade ovanför musiken.

 

Vi som nästan kom med på listan!

Heart Healer – The metal opera by Magnus Karlsson

”Högt uppe, nästan uppe bland molnen formaterade sig två väsen. Örnarna och Gandalf fångade varandras uppmärksamhet och ögonkast. Båda visste vad deras gemensamma tankar bestod av. Varför hade vi inte tänkt på detta tidigare!? Valet att inreda sitt slott i batik framför ett simpelt sms till fåglarna några månader tidigare upplevde Gandalf som något nonchalant sett i backspegeln. I vilket fall som helst, ett storskaligt krig mellan alver, dvärgar och orcher skulle avstyras, bättre sent än aldrig log han för sig själv”.

Taget ur vad som skulle kunnat varit världens kortaste fantasybok. Sagan om ringens svar på Jesus är det första som dyker upp i mina tankar när jag snabbspolar mellan kapitlen på Heart Healers debutalbum. Bilden av att han och örnarna i elfte timmen ställer all till rätta igen och låter alla profetior bli sanna. En sådan karaktär behöver bombastisk musik till att kunna agera som krigsherren, trollkarlen, medlaren och insektskocken.

Magnus Karlsson är för mig en husgud av rang. Jag har följt hans musikaliska resa från Last tribe till denna The metal opera. Att multiinstrumentalisten hittat sin egna unika signum i en hopplöst överbefolkad genre är få förunnat. Hans patenterade låtuppbyggnadskonstruktioner tilltalar alla som gillar aor, melodisk hårdrock och traditionell hårdrock. Den glitchen han omedvetet nyttjade för att blidka de sydländska gudarna hos Frontiers records har bland annat visat sig i Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman, Primal Fear, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Starbreaker och såklart Magnus Karlssons´s Freefall.

Jag intervjuade denna jordnära och mycket sympatiska människa förra året inför hans tredje soloplatta. I den framgick det hur Magnus såg fram mot det projekt som jag nu ska recensera. Han verkligen brann för detta helt egna projekt som Frontiers svarade ja på innan han ens hann skicka mailet. En annan sak som Magnus nämnde var fascination för hur hans intresse för orkestermusik vuxit fram på senare år. Mini Malmsteen han subtilt filat på projektet i nästan 20 år. Resultatet lär bli en storslagen och mångfacetterad rockopera, ett episkt drama där inte mindre än sju gästsångerskor förgyller tillvaron.

Förutom Anette Olzen, Noora Louhimo och Amanda Sommerville har Magnus mest jobbat med män. I jämlikhetens namn jämnar han ut diskrepansen via dessa skönsjungande sirener. Adrienne Cowan (Seven Spires, Sascha Paeth’s Masters Of Ceremony, Avantasia), Netta Laurenne (Smackbound, Laurenne/Louhimo)Youmna Jreissati (Ostura)Ailyn (Her Chariot Awaits, ex-Sirenia)Noora Louhimo (Battle Beast)Margarita Monet (Edge of Paradise), and Anette Olzon (The Dark Element, ex-Nightwish).

1  Awake ft. Adrienne Cowan
2  Come Out Of The Shadows ft. Youmna Jreissati, Margarita Monet, Netta Laurenne
3  Who Can Stand All Alone ft. Adrienne Cowan, Anette Olzon
4  Back To Life ft. Margarita Monet, Ailyn, Adrienne Cowan
5  Into The Unknown ft. Noora Louhimo
6  When The Fire Burns Out ft. Ailyn, Netta Laurenne
7  Evil’s Around The Corner ft. Noora Louhimo, Adrienne Cowan
8  Mesmerized ft. Anette Olzon
9  Weaker ft. Adrienne Cowan
10  This Is Not The End ft
 all 7 sirens

Magnus Karlsson – Guitars, Bass, Keyboards
Anders Köllerfors – Drums
Daniel Tengberg – Cello
Erika Sävström Engman – Violin

Episk musik kräver en episk historia. Magnus väver samman en berättelse om en kvinna med helande krafter. Nackdelen med gåvan är att hon blir svagare för varje gång hon använder sin magi. Hon vaknar dock upp helt ovetande om sina krafter för att nyfiket ge sig ut på en lång resa för att utforska vem hon egentligen är. På vägen möter hon karaktärer som vill hjälpa, vill ha hjälp och som vill henne illa. Symphonic metal och konceptalbum går hand i hand. Det känns som om band inte rättar sig efter denna outtalade regel avpolletteras de lite snyggt från skivbolagagskontraktet.

Symphonic metal/operetic metal är en heavy metal subgenre som kategoriseras utifrån sina orkestrala arrangemang och komplexitet. Banden är oftast influerade av klassisk musik, vilket ger dem sitt sound. Nightwish, Epica, Within Temptation, Xandria, Delain, After Forever, Leaves’ Eyes, Sirenia, Tristania, Edenbridge, Evanescence, Souls of Diotima, Dark Sarah och Serenity. Oftast är det kvinnor bakom mickstativen vilka oftast har en klassisk skolad röst till sitt förfogande. Det betyder att Kicki Danielsson och Anna Book inte behöver fundera på den genren överhuvudtaget.

Within Temptation/Sharon den Adel, The Dark Element, ex-Nightwish/Anette Olzon, Delain/Charlotte Wessels, är mina absoluta favoriter eftersom de i mina öron lyckas utkristallisera sig i mera poppiga refränger och större variation än deras konkurrenter. Hur lyckas nu Magnus bemästra den levande orkestern, sångerskorna, arrangemangen, verserna, refrängerna och dessutom knyta ihop operasäcken samt hålla reda på vilka skor som tillhör vem?

Detta ambitiösa projekt inleds relativt soft med ”Awake”. Introt är överväldigande; bombastiskt haglar det klippblock, sedan lugnar det ner sig för att utmynna i vad jag upplever som Maggie Riley-musik framförd av bedårande Adrienne. Är det något dåligt? Definitivt inte, förklädd pop är en otroligt underskattad källa. Gitarren skär genom de grandiosa arrangemangen likt en trasig drönare i ett kokainfält. Efterföljande ”Come out of the shadows” inleds lika grandiost, men adderar istället upp lite halvt dubbeltramp och mer traditionell Magnus Karlsson hembygge. Även här får jag Maggie Riley vibbar, tills en av tre sirenerna på låten genomför en-lungor-utanför-kroppen-upplevelse. Det är liksom låtens allra största behållning – rösterna. Hoppas de inte hade några Höganäsvaser i studion, för de torde inte vara intakta efter den vokalistakrobatiken.

På tredje låten ”Who can stand all alone” möts vi återigen av en typisk Magnus Karlsson tingest. Jag blir instinktivt överförförd av det som når mina öron. Allt är liksom extravagant som ett överdådigt middagsbord på något luxuöst Vegas hotell. ”Back to life” frångår inte heller storsvulstighetsformulan, utan mal på i ett semitempo serverad på något annat gigantiskt Vegas hotel.

Noora Louhimo tar helt över stafettpinnen i ”In to the unknown”. Det gör hon helt rätt i eftersom det är en av de låtar jag minns allra bäst efter en knippe lyssningar. Refrängen och den ödesmättade keyboard slingan får min puls att öka för första gången på riktigt, den liksom sticker ut och trollbinder mig fullkomligt. På sjätte spåret sänks tempot. ”When the fire burns out” är ytterligare en semiballad, en som dryper av melankoli. Utspridda Disneyfragment som lätt hade fått Nightwish keyboardfantom Tuomas Holopainen att börja med vegansk glasstillverkning.

Äntligen, albumets starkaste låt återfinns i ”Evil´s around the corner”. Varför är det så? Vad gör den bättre än de tidigare sex alstren? Tyvärr är jag varken musiker eller sångare, så mitt svar är: jag vet egentligen inte. Refrängen känns dock rakare och mindre symfonisk och på så sätt bryter det grandiosa mönstret en stund, vilket skapar kontraster.

”Mesmerized” bjuder Anette Olzon på en popdänga i metalskrud, varken bättre eller sämre än de andra låtarna. På näst sista låten ”Weaker” blidkar Magnus sina lyssnare på plattans enda renodlade ballad. Filmiskt är bara förnamnet. Adrienne Cowan tar nästan i så att lungorna knottrar sig. En låt för Mello månne? Njaa, den är nog lite väl för bra för det. Kraftfullt är ett milt uttryck; det är verkligen trycka i melodin, med stark betoning på trycka.

Albumet avslutas med ”This is not the end”. Dels knyter den ihop den magnifika fantasyliknande berättelsen, dels medverkar alla de sju skönsjungande sirenerna på detta anthem. Ingen som lyssnat på de nio tidigare konstruktionerna lär bli speciellt besvikna. Helt klart en värdig sak att avsluta detta cineastiska verk med. En eloge till Magnus, men också till de sju kvinnliga vokalisterna som verkligen ger liv till berättelsen.

Jag har tidigare hintat lite om att det ibland kan bli lite väl jämntjockt och ovariationsrikt utifrån att Mr Karlsson gör allt själv. I och med denna nya platta så upplever jag det som ännu mera riktigt. För att råda bot på musikhemmablindhetsskapandet vore det en bra idé att till nästa projekt att involvera några att samarbete med. Dels för att komma ifrån sina egna rutiner, dels för att skapa ännu större variation i låtmaterialet. Ibland får jag samma känsla som när man sätter upp sina favoritplanscher på nakna djur med osynlig tejp. Den sitter uppe som en smäck, ett tag, tills den trillar ner på golvet. Ungefär så kan en taskig metafor beskriva avsaknaden av helhetsvariation.

En annan metafor som jag tänker på är manuset till Melodifestivalen som allt som oftast skrivs av duktige Edward Af Sillén. Dock spelar det ingen roll vem om det är Robert Gustavsson, David Batra eller Janne Josefsson som ska återberätta dem. Det blir liksom ingen skillnad! Inte ens Rick Gervais eller Jim Carrey hade kunnat väcka liv i den torra HBTQ-humorn. Inget fel egentligen om man går igång på den typ av dialog, men år in och år ut blir det aningen tradigt.

Bedövande vackert, jo så är det. Ingen hårdrockälskande människa med sinnet i behåll skulle ge albumet lägre betyg än en 7:a i betyg. Sweden rock Magazine är väl ingen person eftersom de belönade albumet med en sexa! Musiken uppfyller varenda kriterium för vad om krävs att få godkänt av alla recensenter, det låter ju liksom helt fantastiskt. Frågan är snarare hur långt kommer den på kvalitetsskalan? Mitt I-landsproblem ligger mer i paritet med att kommentera en premier League match mellan Chelsea – Wolverhampton. Där Wolves är laget i mitt hjärta. Som sagt, när något om låter så häpnadsväckande exceptionellt är baksidan av myntet att det betet också kan vara tillika förrädiskt och agera skygglappar för musiken i sig.

Min upplevelse är ändå att jag skulle vilja haft några fler låtar som varit lika hitkontaminerade som ”Evil´s around the corner”. Sedan har vi det där igen att man liksom känner igen låtuppbyggnaderna och arrangemangen om man hört Magnus tidigare musik. Det blir för mig en bromskloss som gör att förförelsen för några sekunder stannar upp. Återigen, till nästa platta bör Magnus dela musiksnickeriet med några andra begåvade låtskrivare. Om jag fick råda lyssnaren i att få ut mest av detta album, se till att lyssna på några låtar i taget. Innehållet görs sig bäst var för sig på exempelvis 10 olika blandband, ungefär som att se ett nytt avsnitt av sin favoritserie en gång i veckan, istället för alla på en gång. Då kan man njuta fullt ut, utan att få den där lite överdrivna mättnadskänslan på sin tungspets.

Jag väljer dock att trä på mig skygglapparna. Ett album som genomsyras av grandiositet, fantasyeskapism, adekvata refränger och vokalistbriljans i kombination med multiinstrumentalistens absolut innersta skulle kunna ha resulterat i något på tok för överhettat. Då Magnus ändå valt att skapa musik traditionellt med verser och refränger så lyckas han hålla det präktigt lagom svenskt, vilket i detta fall är det som behövs för att projektet inte ska falla på sitt egna briljansego.

Robin Mcauley – Standing on the edge

Bättre sent än aldrig, Robin McAuley släppte sin första soloplatta, Business as usual (1999). Förra årets lyckosamma Black Swan projektet gav såväl Robin som Frontiers råg i ryggen, därav en uppföljare cirka 21 år senare.

Albumet innehåller två av årets 50 bästa låtar: ”Thy will be done” och ”Standing on the edge”. Late December” och ”Say goodbye”  var också magiska,. Just dessa låtar bör prisas, men inte i den grad att albumet i sig kan tampas med årets 30 bästa.

Det ska tilläggas att den snart 69-årige Irländare fortfarande är en urkraft att räkna med. Han sjunger bättre än någonsin, precis som på Black Swan.

7th Crystal  – Delirium

Seventh Crystal bildades av sångaren och låtskrivaren Kristian Fyhr (Perpetual Etude). Densamme har med Pete Alpenborg från Arctic Rain blivit Frontiers Alexandro De Veccios nya kelgrisar då det kommer till att skapa ny magisk aor till andra artister eller grupper i Frontiersstallet.

Debutalbumet osar av finurligheter och udda inslag, utan för den skull göra en Radiohead, det vill säga avkall på genren i sig. Melodiös hårdrock samsas med högkvalitativ AOR. Kristian Fyhr är dock ingen Lou Gramm, vilket få är förunnat, han pendlar mellan mästerlig till mindre bra, lite beroende på låtkonstruktionerna.

Professionellt på de flesta fronter,  med framtiden klart framför sig. Jag ser redan fram mot uppföljaren där de höjt sig en nivå och därmed utmanar de stora drakarna om en topp-10-plats på denna eminenta lista.

Icons for hire – Amorphous

Pop, Rock, Hip-hop, Electronica och Hardrock  cocktailiseras och bildar i mina öron Dance-AOR. Duon sångerskan  Ariel Bloomer och gitarristen Shawn Jump bildades 2007 i Illinois och har från dess hunnit släppa 4 album varav den senaste släpptes i år, precis som ett annat Dance-AOR band The Dirty Youth.

Liknelserna är sjukt många mellan dem som att de just släppt samma antal album och att de är mästare på att skapa catchiga melodier med sanslöst sköna refränger i stil med Gwen Stefani, Pink och Paramore. Gruppen,  precis som Skillet är kristna band.

De vill dock inte skylta med det eftersom folk generellt sett är fördomsfulla. Återigen visar Icons for hire på sanslöst hög låtskrivareklass, tyvärr var årets musikskörd exceptionell.

Ad Infinitium  – Chapter II – legacy.

Vem kan motstå vampyrer? Enligt mig bör de vara flera sådana fans än Spidermandyrkare där ute. När en grupp viger en hel platta till de blodtörstiga solskygga varelserna var det bara att abdikera – hälften var liksom vunnet.  Överkurs eller inte men deras vision är en vampytriologi. Debutalbumet avverkades, precis som uppföljaren, så nog lär vi få se fram mot ett avslut i deras tredje kommande platta om varelser som inte är det minsta behov av solskyddskrämer.

Gillar man dessutom gruppen Kamelot så var 3/4 vunnit. Önskade man sitt örongodis utblandat med Within Temptation och Jim Steinman, varsågod, då blir helhetsbilden komplett.

Egentligen är jag schizofrent trött på genren powermetal. Men då och då dyker det upp album som helt enkelt upphäver denna mentala bannlysning. Detta album är ett sådant, precis som Firewinds fem senaste och Nils Patrik Johansson utmärkta The Great Conspiracy.

Epicentret i denna Schweiziska konstellation kretsar runt sångfågeln och låtskriverskan Melissa Bonny. Det är mer en regel än undantag att vi hittar svenskkopplingar i utländska band. Basisten Jonas Asplind (Orphan gypsy, Follow the Cipher) var en originalmedlem som slutade inför denna platta. Dynazty-och Amaranthevokalisten Nils Molin gästsjunger på låten ”Afterlife”.

Detta är dock långtifrån den bästa låten. ”Reinvented”, ”Unstoppable”, ”Into the night” och ”My justice, your pain” överglänste alla detta svenskinslag. Jag är långtifrån något fan av growl, men i lagom doser som på The Legacy blir faktiskt den en skön ingrediens i helhetsbilden.

The Dirty Youth – Project 19

Södra Wales stoltheter The Dirty Youth släppte sin fjärde platta två år efter utmärkta Utopia. Vill man ha sin musik serverad med distade gitarrer och Pink poprock, så är detta gruppen ni söker. De är mästare på catchiga poprock-hymner som dels är tidlösa, dels minnesvärda.

Project 19 vimlar det av nynnbara alster som sätter sig likt Hubba bubba. Dock är de färre än på de tidigare albumen, vilket innebär att de inte tar sig in på top-30. Deras musik kategoriserar jag som Dance-AOR, precis som svenska Normandie, Smash into pieces och amerikanska Icons for hire.

Continue Reading »
No Comments

Foreigner – 4

I genren AOR är det inte värt besväret att låta som Håkan Hellström eller Sean Banan. Sångaren är av allra största vikt, det vill säga huvudnyckeln till att låsa upp alla andra lås. Det spelar ingen roll om produktionen är top notch, eller att låtarna i sig är veritabla mästerverk ifall vokalistpusselbitarna saknas.

Det liksom duger inte att vara lite över medel om ett mästerverk ska koras. Vokalistinslaget var det som skiljde agnarna från vetet genom att en bra låt kunde bli gudomlig…med rätt hen bakom micken. Vad skulle Axe varit utan Bobby Barth, Bad English utan John Waite, Europe utan Joey Tempest, FM utan Steve Overland eller Wisex utan Kicki Danielson?

Vi har ju bra många exempel på fantastisk musik som devalverats till halvt medioker, bara genom att sången fallerar. Australiska White Widdow är ett exempel, brittiska Ten ett annat. Instinktivt kommer jag tänka på vidden av exceptionella vokalister och avsaknaden av desamma. Yngwie Malmsteen har länge tillhört den innersta kretsens av husgudar med Pretty Maids, Y & T och Savatage i främsta ledet. Jeff Scott Soto, Mark Boals, Joe Lynn Turner, Göran Edman och Mats Leven; Oh my God vilka fantastiska vokalistakrobater.

Yngwie drabbades sedan av dubbelhybrisen att dels producera sin musik själv, men också det dysfunktionella med att krama mickstativet på egen hand. Yngwie gör precis som han vill såklart, men som ett stort fan längtar man tillbaka till Mats Leven och Facing the animal albumet där sången som produktionen synkades, därefter har det tyvärr bara gått utför. Mr Malmsteen sjunger egentligen helt okej, men ljusår ifrån ovan nämnda vokalistgudar.

För mig och för många andra är Survivor, Foreigner, Journey och Toto, kvintetten som kännetecknar genren AOR bäst och mest. En gemensam nämnare är gudabenådade sångare. Survivor hade sin Jimi Jamison, Foreigner sin Lou GrammJourney sin Steve Perry och Fergie Frederiksen/Bobby Kimball för Toto.

Det är ingen tillfällighet att genren uppbådar dessa kraftpaket bakom mickstativen; musiken liksom kräver detta. I mina krönikor om de bästa aor albumen genom tiderna är den mogen för Foreigner. Ett av de big four vars sångare tillhör de extraordinära nämligen Lou Gramm.

My initial musical vision for Foreigner was to combine Blues and R&B with British Rock and make it sound soulful and authentic. I’d grown up in England and had the English influence but I was also inspired by many elements of American music, from Mississippi Blues to Country and Western. Foreigner was the vehicle to get that musical blend across. (Mick Jones)” Där ser man vilken skillnad det kan bli från att ha ett genuint organiskt musikbudskap till att istället bli en budbärare av en  kalkylerande steril musikstil som aor. Det kan väl likställas med att sikta på 3 Michelleinstjärnor… men istället öppna en Sibylla!

I vilket fall som helst, Mick Jones föddes (1944) i den lilla byn Somerset i sydvästra England. Omgärdad av medeltida miljöer, taskigt brittiskt käk, dysfunktionell pubkultur och avsaknad av ett riktigt bra fotbollslag greppade han tidigt i livet händerna om gitarrhalsar. Enligt honom själv kom han tidigt till insikt att musiken var hans kall: ”I knew early on that I could never hold a regular job. I had to play guitar. I had to somehow make my way into music”.

I början av  60-talet satsade han sina gitarrkort i instrumentalgruppen Nero and the Gladiators 1960-1964). Bandet kan sett i backspegeln berätta för sina barnbarn om att de öppnade för självaste The BeatlesThe Cavern. Historien blir ju inte sämre av att han lite senare i livet på en Londonpub öppnade för självaste Rolling Stones. Om det funnits ett VM för: ”Vad vi berättar för barnbarnen” så var dessa glimtar ur musikhistorien en given medaljkandidat. Korthuset skadeskjuts rejält ifall barnbarnen blir fanatiska Drake-fan.

De agerade också kompband till den rockande fransosen Dick Rivers. Att Mick precis som Dick fick upp intresset för dennes flickvän var definitivt ingen framgångsfaktor för Nero and the Gladiators då de helt sonika blev avpolletterade. Gruppen upplöstes sedermera kort efter detta no-timing-at-all-kärleksmöte.

Fadäsen med Dicks flickvän fick oväntat nog en motsatt effekt. Mick flyttade 1964 till Frankrike där han samarbetade med forna Nero and the Gladiators trummis Tommy Brown. De två blev anlitade att spela och skriva låtar för dåtidens stora franska stjärna Sylvie Vartan. Hon och Frankrikes svar på Elvis, Johnny Hallyday  (1943-2017) blev ett par året innan. Timingen med att han gjorde militärtjänstgöringen 1964, det vill säga under samma period som Mick och Tommy kom in bilden, vet vi inte om det var bra eller dåligt utifrån Micks tidigare involverande med upptagna fransyskor.

Mick & Tommy senare infogade sig  i Johnny Hallyday´s band så antar vi att inget oförutsett hände. Duon gick för övrigt  under olika sessionförklädnader såsom State of Mickey & Tommy, The Blackburds, Nimrod och The J&B. Förresten, jag måste ge en stor eloge till denna franska ikon innan vi lämnar Frankrike helt och hållet. Johnny Hallyday var verksam i cirka 57 år, sålde över 110 miljoner album, släppte 79 plattor, sjöng in 1,154 låtar och uppträdde i 540 duetter med 187 artister, svårslaget och mäktigt, kepsen av.

En petitess i sammanhanget var att en av Johnnys och Sylvies söner, David, 1990 släppte sin andra engelskspråkiga platta: Rock´n heart. Albumet innehöll klockrena balladen ”Listening”, men framförallt halvballaden ”High”, vilken var fransk aor-melankoli av allra bästa valör. Förutom dessa två juveler innehöll den euforiska poprock dängan ”Oh la la” och aor-pärlan ”Desperate destination”. Densamme låg också bakom pop-hi-teach mästerverket  ”True cool” från albumet True cool 1988.

Båda dessa album släpptes på Scotti Brothers Records (1984-1997). Dem har vi att tacka för Survivor och Rocky soundtracken. Det är inte helt  säkert att Stan Bush &  Barrage, Robert Tepper eller Tim Feehan heller hade sett dagens ljus heller om det inte varit för Scotti Brothers, kepsen på för dem.

Suget efter äkta fish´n chips och pubstämning lotsade Mick tillbaka till Storbritannien i början av 1970-talet. Han slog ihop sina påsar med Gary Wright från Spooky Tooth (1967-1974). De två bildade istället Wonderwheel samt en ny upplaga av just Spooky Tooth. Dessemellan spelade han gitarr på Peter Framtons platta Wind of change (1972) samt George Harrisons Dark Horse (1974).

Återigen emigrerade Mick Jones, denna gång bar det iväg till andra sidan atlanten, närmare bestämt till New York. Där slog han sig i kast med Leslie West (1945-2020) och dennes band som aningen narcissistiskt döptes till The Leslie West band. Kollapsen skedde 1976, vilket innebar att Mick Jones stod strandad i New York. ”I knew early on that I could never hold a regular job. I had to play guitar. I had to somehow make my way into music”. Där kunde dels historien om musikern Mick Jones gått in i en gigantisk återvändsgränd, där kunde också berättelsen om diskaren Mick Jones fått fotfäste. Managern för The Leslie West band motiverade den omotiverade att bilda sitt egna band istället.

Efter detta peptalk träffade han 1976 på  multi-instrumentalisten Ian McDonald från King Crimson. Jag har oerhört svårt att tro att någon människa på jorden skulle kunna tänka sig att dessa två herrars förflutna skulle vara upprinnelse till vad många anser vara världens mest tillrättalagda genre. De rekryterade amerikanen Lou Grammatico som vokalist från det nyligen insomnade bandet Black Sheep.

Lou bildade det bandet med sin bror Rickard. De hade funnits sedan 1974 och hunnit släppa två album under den tiden. Om inte följande incident hade hänt kanske Black Sheeps öde valt en annan  mindre isig väg. De skulle nämligen vara förband till självaste KISS, då deras utrustningsvanen kolliderade på en isig väg på väg till New York och förstördes. Den enes bröd, den andres död så att säga. Såhär i efterhand är det ganska lätt att se vem som fick brödet.

Att det blev just Lou som fick chansen efter att Mick och Ians nya konstruktion redan testat runt 45 andra sångare är definitivt en härlig anekdot. När Spooky Tooth turnerade i Rochester gav Lou en kopia av Black Sheeps debutalbum till just Mick Jones. Det var den Mick senare rotade fram, efter frustrationen att inte hitta någon lämplig sångare till bandet. Preliminärt gick  de då under bandnamnet Trigger. Det ena gav det andra, vips fick Lou en inbjudan, och vips blev han erbjuden rollen som sångare i Trigger.

Därefter draftades trummisen Dennis Elliott, keyboardisten Al Greenwood (Storm) och basisten Ed Gagliardi (IF). De två efterkommande sakerna gick i att ändra namnens tecken. Först ut var Lou som gick från italienskklingande Grammatico, till Gramm, sedan ändrades halvhyfsade bandnamnet Trigger till Foreigner.

Den förtjänster borde gå till journalisten och radioprataren John Kalodner. Han uppmanade dels skivbolaget Atlantics boss Jerry Greenberg att signa bandet, dels hinta att det redan fanns ett band som hette Trigger. Mick Jones fick uppdraget att ändra bandnamn. Då konstellationen bestod av tre amerikaner och tre britter upplevde han det fyndigt att döpa bandet till Foreigner.

I slutet av 1976 inledde de processen med att spela in debutalbumet. John Sinclair och Gary Lyons fick förtroendet att producera. Bandet blev inte helt nöjda med resultatet, utan  Mick Jones och Jimmy Douglas mixade om den. I samma veva intog Bud Prager rollen som deras manager. I E.S.P. Management Inc ingick senare Bad Company, Kix, Glen Burtnick, Charlie, Greenway och Giant. Bud blev nästintill en medlem i Foreigner då han agerade manager för dem i hela 17 år.

I mars 1977 släpptes till sist deras självbetitlade album. Det blev en veritabel succé från start. Bara i USA sålde den runt fyra miljoner exemplar det vill säga fem gånger platina och ynglade av sig tre hitsinglar i form av ”Feels like the first time”, ”Cold as ice” och ”Long, long way from home”.

Inledningslåten tillika singeln  ”Feels like the first time” var en frisk fläkt, men för mig som aorist var det först på andra låten, också släppt som singel, ”Cold as ice” som giljotinen föll ner. Det var det soundet som bandet navigerade efter, och sedermera blev deras signum. Även tredje låten ”Starrider” var en minnesvärd lugn progressiv sak som många med mig uppskattade. Andra låtar som jag upplevde klarat tidens tand var ”The damage is done” och balladen ”Woman oh woman”. Albumet peakade på US listans fjärde plats.

Keith Olsen och Ozzy Osbourne

Turnerandet ledde dem även utanför Amerikas gränser. Europa, Japan och Australien avverkades i rask takt innan det var dags att inleda processen med uppföljaren. Denna gång gick producentrollen till välrenommerade Keith Olsen (1945-2020). Den mannen är numera legendarisk i aor-kretsar. Har man producerat The Babys, Pat Benetar, Rick Springfield, Whitesnake, Ozzy Osbourne, Magnum, Nightranger, Starship, Loverboy, Journey, Shadow King (Lou Gramm/Bruce Turgon), Dare, Russ Ballard samt även svenska Europe och Time Gallery, då har man verkligen skrivit in sig i aor-historieböckerna för evigt.

Uppföljaren Double vision släpptes i juni 1978 och slog debuten på fingrarna genom att dels peaka på tredje plats, dels  sälja 2 miljoner flera exemplar. För egen del var det faktiskt ett album som vägrade etsa sig fast i mitt medvetande på något sätt. Inte ens inledningslåten, singeln och tillika hiten ”Hot blooded” var något som föll mig i smaken.

De enda låtarna jag överhuvudtaget uppskattade, och ens värda att nämna var de två andra singlarna: ”Double vision”, men framförallt exceptionella ”Blue morning, blue day”, för övrigt en av deras 10 bästa låtar ever. Visst, det är väl lika bra att nämna de lite ”tyngre” ”Lonely children” och ”Spellbinder”, annars ett blekt album som sagt.

Inför Foreigners tredje album Head games sparkades den obstinate amerikanske basisten Ed Gagliardi. Det sägs att gå sin egen väg och säga vad man tycker är något ytterst positivt. Dock fungerade inte anti-jantelagen i Mick Jones Foreigner. De tog istället in britten Rick Wills. Det innebar petitessigt att bandbalansen rubbades, nu var det fyra  britter och endast två amerikaner ombord.

Ut med Keith Olsen, in med britten Roy Thomas Baker. Denne var ikonisk på grund att han rattat ett antal av Queens tidigare album. Utifrån ett aor-perspektiv så producerade han underbara Joe Lynn TurnersRescue me (1985) samt Journey´s Infinity och Revolution. Han blev också musikvapendragare till poprockarna The Cars.

I September släpptes till sist gruppens tredje alster Head games. I mitt tycke deras sämsta album hittills; sedan debuten gick det bara musikaliskt sett utför. Den sålde inte heller lika bra som de tidigare plattorna. ”Love on the telephone” var den enda som bar Foreigners aoriga signum. Förutom den så var det balladerna ”Blindes by science” och ”Zalia” som stack ut.

Mick Jones och Lou Gramm 2014 (Nick DeRiso photo)

Det mest anmärkningsvärda var nog att albumomslaget blev bannad runt bibelbältet i USA. Utifrån deras konservativa religiösa regelverk räckte det med att viska fuck på ugriska för att få full effekt. Anledningen var omslaget! En sexig lättklädd tonårstjej försökte ta bort graffitti från väggarna på ett manlig toalettutrymme. Det skakade om grundvalarna i det protestantiska kristendomenns högborg!

Mick Jones visade sedermera upp sina diktatoriska sidor genom att kicka Al Greenwood och Ian McDonald. Jantelagen när det kom till vem som skrev låtar med vem tros var den avgörande faktorn. Lou Gramm och Mick Jones duon var den som gällde framöver. Parallellt var det vulkaniska argumenteringar om huruvida den framtida musikaliska inriktning skulle te sig, vilket egentligen var samma sak.

Istället för sex gruppmedlemmar devalverades de till fyra, Mick, Lou, Dennis och Rick, 3 vs 1 till fördel för britterna. Gillar man sin aor så var detta den utlösande faktorn till att legendariska aor-gruppen Spys såg dagens ljus. Den nyligen sparkade Greenwood joinade den förstsparkade Gagliardi och medverkade till två album med spionerna.

Den självbetitlade debuten kom ut 1982, uppföljaren Behind enemy Lines året efter. Detta var pure pomp-aor.  Förstlingsverket var dock betydlig bättre än deras andra. ”She can´t wait”, ”Ice age”, ”Danger”, ”Into the night” och framförallt plattans bästa låt ”Over her” glimrade mest och bäst.

Två år senare släppte Foreigner sitt fjärde album i juli 1981. Ursprungstiteln Silent Partners ändrades till 4 eftersom de dels bara var fyra, dels för att detta var Foreigners fjärde album. Det blev gruppens enda förstaplacering på Billboardlistan, där den bet sig fast i hela 10 veckor. Denna gång fick en annan urikonisk legendar äntra producentfåtöljen: Robert John ”Mutt” Lange.

För många förknippas denna demonproducent med Def Leppards Hysteria från 1987. Jag som föredrog High´n dry (också 1981) och Pyromania fick mitt lystmäte, eftersom han också låg bakom dessa.

Ett axplock ur hans gigantiska musikportfölj: Tycoon, The Cars, Romeo´s daughter, Bryan Adams, City Boy och The Cars. Robert producerade också klassiska AC/DC plattor som: Highway to hell, Back in black och For those  about to rock we salute you. Utomjordiskt vackra Shania Twain gifte sig med Robert 1993, för att skilja sig 2010. Till henne skrev Robert nästan alla låtar till The women in me som blev ett av 90-talets bäst säljande album. På 4 kändes det som han balanserade fragmenten från rockgitarr, synthesizers, popmelodier och Lou´s heroiska pipa på ett formidabelt sätt.

Alla de förändringar som skedde i sättningen samt att Jones &  Gramm fick total kontroll över låtskriveriet måste ha gjort dem mer än gott. 4 är en idag en lyxig sötsur godispåse fylld av magisk aor. Det tog bandet cirka 10 månader att färdigställa albumet, månne en av trumferna till vad komma skulle.

Inledande lite rockiga ”Nightlife” upplevde jag tillhöra de sämre. Det var först på efterkommande ”Jukebox hero” som det slog rejäla gnistor om materialet. Den var egentligen rätt ruffig, men den kliniskt melodiska refrängen gjorde den till ett anthem av rang helt enkelt.

För mig uppenbarade sig deras bästa låt någonsin som tredje spår. ”Break it up” vars dutt duttiga keyboards visade vägen till en hymn från helvetet, via några stop i himlen. Melankolisk, pompöst och smittsambenägen, en av de 10 bästa aor låtar som skapats helt enkelt.

För andra  lyssnare vandrade nog det epitetet till nästkommande ”Waiting for a girl like you”, i fall om man dyrkade sina powerballader. Men visst, det är en helt fantastisk låt. Justin Hawkins från The Darkness  upphöjde alstret till “the greatest rock ballad of all time”.

Detsamma kan jag inte skriva om ”Luanne”. A poor mans The Cars som var ganska intetsägande. Den Mick Jones pennade ”Urgent” återgick till själslig eufori. Betydligt mer pop än rock, men konstruktionen liknade inget annat.

En stor del av den förtjänsten kunde tillskrivas den experimentella brittiska synthpopsnubben Thomas Dolby som skapade den karaktäristiska synthinslagen i Urgent. Jag är långtifrån ett saxofon fan, men Junior Walkers saxsolo var himmelsk det vill säga den andra faktorn till att uddisera hiten till något helt unikt inom ramen för kommersiell listmusik.

Till skillnad från tidigare hyllningar som Aviator, Stan Bush & Barrage, Michael Bolton, Fortune, Shy, Bon Jovi och The Storm så är 4 i mitt tycke inte alls lika extraordinärt fulländat album som dessa 10 poängare. Exempelvis ”I´m gonna win” är okejig, men inte mera. ”Woman in black” tillhörde definitivt the good guys/girls. Refrängen var så bombastiskt mäktig att den verkligen tog andan ur en, dessutom gillade jag den starka kontrasten mellan vers och refräng.

Halvballaden ”Girl on the moon” var för mig en groover, som vuxit ut till en oerhört skön laidback låt. Albumet knöts ihop med ”Don´t go”. Återigen lyckades Foreigner med att konstruera en adekvat refräng som växte för varje lyssning, en av väldigt många. Albumet var dessutom en eklektisk popgryta, där varje låt i sig var som fristående kapitel.

Lou Gramm – Vocals, percussion
Mick Jones – Guitar, backing vocals, keyboards
Rick Wills – Bass guitar, backing vocals
Dennis Elliott – Drums, backing vocals

1981 var dessutom ett år där följande sanslösa album släpptes: High ‘n’ Dry – Def Leppard, Breaker – Accept,  The Visitors – ABBA, Escape – Journey, Night of the demon – Demon, Too fast for love – Motley Crue,  Punk´s not dead – The Exploited (jo det är ett underbart album), Mob Rules – Black Sabbath, Difficult to cure – Rainbow, men framför allt uberikoniska Earthshaker med Y & T.

Det dröjde tre år innan Foreigner kom ut med nytt material. 1984 framavlade dem halvlysande Agent provocateur. Helhetsmässigt var den ½ ljusår från 4. Ännu mera insprängd pop än rock var formeln denna gång. De låtar som var bra var dock redigt bra. ”That was  yesterday” känns överflödig att presentera. Den hade ju typ allt… utom distade gitarrer, men som poppärla episk. Finnes det en bruksanvisning hur en powerballad ska skrivas så vore  ”I want to know what love is” den perfekta mallen.

Sjunde spåret ”A love in vain” var min personliga favorit på albumet flankerad av ”That was yesterday”. Den symboliserade verkligen den bästa versionen av hur jag ville att gruppen skulle låta. ”Tooth and nail” precis som ”Down on love” var nivån jag orkade ta till mig, resten kunde ha besparats. Globalt blev den en succé, men i USA deras hittills sämsta försäljningsframgång.

Nu stod de på toppen av sin karriär, men som så oftast sker började det knaka i fogarna mellan gruppmedlemmarna Lou Gramm och Mick Jones. Exempelvis utlämnade Mick Jones Lou Gramm från  ”I want to know what love is” från. Lou Gramm släppte sitt första soloalbum kallad Ready or not. Den plattan innehöll aor-klassikern ”Ready or not” samt ”Heartache”, ”Chain of love” och powerballaden ”If I  don´t have you”.

Till sin hjälp tog han före detta bandkollegan från Black Sheep: Bruce Turgon. Det visade sig att de blev musikkompisar i vått och torrt i framtiden via Lou Gramm Band, Shadow King med mera. Som sagt fyra låtar gör inget album. Det tog Lou Gramm själv fasta på genom att få med hans bästa låt ever till The Lost Boys soundtracket (1987): ”Lost in the Shadows”.

Mick Jones fick sedermera smak för att producera andra artister. Först ut blev Van Halen´s 5150 (1986), sedan Bad Company Fame and fortune, några år senare producerade han Billy Joels Storm front (1989)

Trots tandgnisslet mellan Mick & Lou så fortsatte han som sångare även på Foreigners sjätte album, Inside information (1987). Ville man ha sin musik Foreigniserad så behövde man bara höra inledande ”Hearts to turns to stone”. Den innehar allt det där som man aor-foreigner-fan suktar över. Precis detsamma gällde ”Say you´ll will” som i ärlighetens namn var ännu bättre. Därutöver var det många hörnbitar som saknades i musikpusslet. Titellåten ”Inside information” och ”Face to face” var  annars två av få undantag, och i viss mån rockiga ”A beat of my heart”.

Lou Gramm hade dels fått nog, dels fått smak på att vara herre över sitt eget hus. Det ledde till han sa upp sig i Foreigner. Det ledde också till hans andra soloplatta: Long hard look. Planen var att den skulle sälja lika bra som föregångaren och sedan ut på turné med The Steve Miller band. En av de visionerna slog in! Albumet blev ingen försäljningsframgång. ”Just between you and me” och ”I´ll know when it´s over” höll definitivt måttet, annars var det påtagligt sorgligt hur låg kvalitet resten höll.

Istället för att ge ut ett tredje soloalbum så dolde han ett sargat varumärke genom att istället bilda Shadow King. Det bidde till en så kallad supergrupp där Vivan Campell (Dio ), Bruce Turgon (Foreigner) och Kevin Valentine (Donny Iris and the cruisers, KISS) ingick. Många sådana har sett dagens ljus och ungefär lika många har sett solnedgången gå ner för evigt.

Detsamma gällde Shadow King eftersom det bara blev ett album. Innehållet var däremot klart över medel. Inledande ”What would it take” kunde med lätthet kategoriseras som en pure aor klassiker. Det gällde i ännu högre grad ”Once upon a time”,  jag bara skriver det – vilka sanslösa Foreigner pastischer!

Foreigner kontrade med gruppens sjunde platta Unusual heat (1991) där Johnny Edwards för första gången iklädde sig vokalistrollen (Buster Brown, Montrose, King Kobra, Northup, Wild Horses). Det var inte så att han på något sätt sjöng dåligt, utan det var helt enkelt kvaliteten på musiken som dippade rejält. Ett betydligt rockigare anslag på bekostnad av klassiska Foreigner melodier och refränger. Det blev också deras hittills sämst säljande album där Unsual heat peakade som 117 på Billboard 200.

Atlantic Records rådde rivalerna att lägga ner stridsyxorna för istället lägga krut på den ambitiösa samlingen The very best…and beyond. Av de 17 låtarna var tre helt nyskrivna. Då Gramm och Jones behövde slicka sina halvt sargade sår var de medgörliga. Mitt under de brinnande upploppen i Los Angeles 1992 stämde Jones träff med sin gamle vapendragare Lou Gramm för att nollställa tidigare groll, lite typ som ett avsnitt ur The Sopranos. Samlingen blev en rejäl framgångssuccé som skapade en hävstångseffekt för att på pappret bli sams igen, money talks så att säga.

Återförening blev permanent, men det dröjde hela tre år innan nästa album släpptes. På tåget fick Gramm med sig sin vapendragare Bruce Turgon som ersatte basisten Rick Willis. Mark Schulman blev ny trummis samtidigt som gruppen modifierades från kvintetten till femtett via keyboardisten Jeff Jacobs.

Teoretiskt sett så skulle Mr Moonlight (1994) kunnat vara ett gyllene tillfälle för back to glory. Tyvärr kunde inte det musikaliska klimatet vara värre för vänner av AOR. Grungen och hiphopen hade tagit strypgrepp på genren och indirekt avrättat kopplingar till magiska melodier, sterilitet och starka refränger. Det uteslöt ju inte att musiken i sig fortsatt kunde vara funktionsdugligt magiskt, men så var inte fallet på Mr Moonlight.

För mig var detta knappt Foreigner; avskalat, och uberintetsägande. Undantaget som bekräftade den regeln var ”Running the risk” och i viss mån ”Real world”. Även detta försök till återupprättelse fick fingret av publiken genom att bli deras sämsta placerade album med att peaka på 135 plats.

Perioden mellan 1994-till 2003 präglades av turnéer, nya best of utgivningar och oändligt med medlemsrockader. Till råga på allt blev Lou diagnosticerad hjärntumör 1997. Hypofysen skadades och biverkningarna påverkade såväl ämnesomsättningen som uthålligheten och rösten negativt. Lyckligtvis gick den att operera med bra resultat, men det  tog det ett tag innan han återfick sin forna vokalistglans.

2003 var dock  kommunikationsbägaren så överfull att enough var enough. ”Jag tyckte inte han hade hjärtat med längre. Vi ville olika saker” (från intervju av Peter Eliason med Mick Jones), Mick Jones var därmed den enda kvarvarande medlemmen.

2003 vid tiden för Gramms avhopp var  Mick Jones 59 år. Nu  stod han inför ett vägskäl: satsa eller helt sonika lägga ner. Efter två års existentiellt begrundande iscensatte han 2005 en ny era för Foreigner med en helt ny laguppställning. Miljöpartiet hade kallat processen två friår. Den processen fortsatte till deras up do date senaste studioalbum Can´t slow down såg dagsljuset.

Kelly Hansen tilldelades vokalistrollen (Hurricane), Jeff Pilson basistuppdraget (Dokken, Dio, Benedictum, Black Swan, McAuley Schenker Group), Brian Tichy trummor (Whitesnake, Billy Idol, Dead Daisies, Vinnie Moore, Derek Sherinian ), Thom Gibel gitarr (Aerosmith) och Michael Bluestein  på Keyboards.

Mick Jones tog in extern hjälp via Marti Frederiksen (Aerosmith). Han co-wrote alla låtarna och producerade dessutom albumet. Det var ingen duvunge vi pratade om precis. Han har bland annat skrivit musik med Aerosmith, Eric Martin, Def Leppard, Bon Jovi, Ratt, Pink, Meat Loaf, Paul Stanley (med Andreas Carlsson), Scorpions (underbara Humanity: Hour 1), Mötley Crue, Vince Neil, Halestorm, Three days grace, 3 doors down, Papa Roach, The Struts och Daughtry.

Marti Frederiksen

Can´t slow down  från 2009 blev en uppryckning såväl musikaliskt som försäljningsmässigt. Plattan peakade på 29 plats och ynglade av sig två singlar som sålde okej. För egen del innehöll albumet två pure aor klassiker, dels  ”In pieces”, dels den ännu starkare ”Too late”, därutöver återfanns klart godkända alster som ”Can´t slow down”, ”When it comes to love”, ”Livin in a dream”, ”I´ll be home tonight” och ”As long as I live”, så cirkel slöts eventuellt på ett relativt behagligt sett. Är man på ett överdjävligt bra humör så skulle jag kunna ranka Cant´s slow down till deras bättre album överlag.

Mick fick stora hjärtproblem, något  som tvingade honom genomgå en bypassoperation i början på 2012. Annars hade tiden efter albumet, precis som innan, fortskridit med oändliga medlemsbyten, turnéer, best of/liveplattor och dylikt. Mick Jones (född 1944) var till en början inte delaktig i Hot Blooded tour som gick av stapeln i somras, dock återvände han till giget i New Brunswick. Gubben närmar sig 80 år! Det är ju otroligt att han är så aktiv som han faktiskt är.

Vad som händer i framtiden är ännu inte skrivet i stjärnorna. Att deras 4 från 1981 är deras jämnaste och mest ikoniska album ever är däremot förevigat  inristat i aor-himlen, trots att den inte i jämnhetens tecken är helgjuten. Osannolika 80 miljoner sålda album och ett tjugotal hits på Billboardlistan är en bedrift de bör vara stolta över. För väldigt många människor är de fanbärare av genren i sig med andra storheter som Survivor, Toto och Journey, en skara som även jag sällar mig till utan minsta problem.

By Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu