Archive for juli, 2026

Leva-i-nuet-strategi

Hälsotrend, fotfästestabil eller existentiell välgörare? Meditation har i alla tider hyllats unisont i de flesta världsdelar.

Men är det verkligen nödvändigt att bosätta sig i någon halvtaskig grotta i Indien, eller transformeras till munk för att uppnå en light-nirvana? Njaa, i mitt sätt att se det så är dessa eskapismer lite väl överdrivna, det finns enklare sätt.

Meditation har sitt ursprung i tusenåriga forntida traditioner, främst från den vediska eran i Indien

Konceptet utvecklades senare kraftigt inom österländska filosofier som hinduism och buddhism.

I västvärlden har metoderna inlemmat sig i vår kultur, likt indiskt mat, i-tredje-hands-kränkningar och woke. Dessa har blivit populära i syfte att minska stress och främja mental hälsa.

Den global utbredningen inleddes på 1960-talet, och därefter spreds meditationen som en löpeld i västvärlden.

Där har den integrerats i sekulära former, bland annat genom den stressreducerande metoden: mindfulness.

Medicinska forskare över hela världen har funnit att meditation är ett bevisat sätt att minska stress. De otaliga fördelarna med meditation sträcker sig bortom det fysiska, till mentala, emotionella som psykologiska aspekter. 

Ljud kan vara lugnande på grund av dess förmåga att påverka vårt nervsystem. Vissa ljud, som musik, trumma, sjungande skålar eller ljudet av regn, kan aktivera det parasympatiska nervsystemet, vilket leder till avslappning och minskad stress. Dess raka motsats är all form av ljud från Håkan Hellström.

Mentala fördelar med meditation/Mindfullness

• Förbättrar självkännedom och självkänsla
• Förbättrar fokus och koncentration
• Förbättrar ens förmåga att hantera stress
• Hjälper mot depression och ångest
• Övervinna beroenden, minska trötthet och kronisk smärta
• Återförbinder en med inre frid och lycka

Fysiska fördelar med meditation/Mindfullness

• Förbättrar självkännedom och självkänsla
• Sänker blodtrycket
• Minskar fysisk spänning
• Saktar ner åldrandeprocessen
• Stärker immunförsvaret
• Håller oss energiska hela dagen

Undvik att:

• Försöker för hårt att hindra dina tankar från att vandra
• Förvänta sig för mycket för tidigt.
• Att vara inkonsekvent i din praktik, det vill säga infoga daglig kontinuitet i vardagen
• Att inte ge tillräckligt med tid åt en teknik

Hårdrock som meditation/Mindfullness

Se till att inrätta dig efter dessa fem golden rules… så ordnar sig det mesta utav sig självt.

Favoritsoffan, sitt eller ligg ner, en smaksak.

Ett jäkligt bra och högt ljud

Inga störande moment som fruar och barn…eller kritiska grannar

Ha mobilen på flygplanplansläge, och helst i ett annat rum

Se till att känna att man verkligen har tid för att lyssna på musiken

Hårdrock fungerar exemplariskt som meditation eller snarare mindfulness. De primära syftena är att kanalisera energi, minska stress och uppnå fokus.

När en låt fastnar i huvudet kallas det för en öronmask.

Öronmask, earworm på engelska, är ett begrepp för när man hör en kort bit musik upprepas i sitt huvud, utan att man försöker hålla kvar musiken.

Det är ett mycket vanligt fenomen som fungerar som en typ av ”kognitiv klåda” där hjärnan spelar upp samma melodislinga om och om igen. Detta sker oftast med låtar som har en enkel, repetitiv rytm och ett lite snabbare tempo.

Det vanligaste är att man nyligen har hört låten, men det kan också triggas av associationer som en viss situation, en mening i ett samtal eller ett visst ljud.

Hjärnan fastnar i en mental loop, och forskare tror att fenomenet delvis beror på att hjärnan har ett grundläggande behov av att ”slutföra” mönster. Musik med sång och text fastnar lättare än instrumental musik

Dock är detta inte i paritet med tinnitus eller hudcancer; öronmask är helt ofarligt, och cirka 90 procent av befolkningen drabbas minst en gång i veckan

För egen del så är jag en nörd när det kommer till att hitta klockrena chourus, oavsett genre. Man kan väl titulera sig epitetet ”Chourus searcher”.

Efter funnit den ”rätta” refrängen så infogas den kvickt i dylika Spotifylistor, det vill säga typ ett digitalt samlarsyndrom. Med det menar jag att den blir en och annan earworm, om man ser sig som musikälskare, chansen är liksom lite större.

Några effektiva metoder att bryta detta hörselfenomen 

Har man problem med vampyrer så är det bara att ta fram vitlök, vigvatten eller ett krucifix. Är istället varulvar ens största utmaning så försvåras det av att dels finna silverkulor, dels ett gevär/pistol. När det kommer till earworms så finns det också några motformler.

Lyssna klart: Ett effektivt knep är att lyssna på hela låten från början till slut. Det hjälper hjärnan att ”avsluta” melodin.

Distraktion: Att lösa ett klurigt korsord, läsa en bok eller prata med någon annan tvingar hjärnan att fokusera på annat.

Tuggummi: Viss forskning visar att tuggande av tuggummi kan störa de motoriska processerna i hjärnan som hjälper till att ”spela” den inre musiken.

Lyssna på annan musik: Sätt på en låt med ett helt annat tempo eller en annan genre för att skifta fokus.

Några av mina nasty earworms

Det vill säga låtar som ofrivilligt dyker upp i huvudet vid alla möjliga och omöjliga tillfällen, och som dessutom närmast är omöjliga att bli av med.

• Dominum – Don´t kill a dead man
• Erik Grönwall – Born to break
• Falling to reverse – Bad boy/popular monster
• Scarlett – Kill me another day
• Europe – One on one, Cult of ignorance
• Sal De Vinci – Per sempre si
• Fever 333 – Burn it
• Zero 9:36 – Adrenaline

Earsnake?

Ibland kommer jag på mig själv att komma in i någon form av musikepisoder/faser. Vad det kallas har jag inte sett något namn för, men varför inte kalla det earsnake?

Då är det inte en eller två låtar, utan snarare att man snöar in sig i olika genrer eller diverse artister eller grupper. Det liksom går i loopar, eller så är det ren skär autism?

I vilket fall är det en källa till variation utifrån att man som individ dyrkar musik, och de flesta genrer, förutom i mitt fall blues, jazz eller opera.

Yngwie forever, ABBA genies of the genius, Pretty Maids, Tom Jones best of, Eurovisionlåtarna 2026, Modern rock, Bee Gees eller AOR fasen; kärt barn har många namn.

För närvarande är jag i stort sett bortkopplad från AOR, istället är det modern rock som gäller typ Shinedown, Falling in reverse och Solence.

Om jag ska använda mig av den manliga intuitionen så ligger nog en ny period av Yngwie Malmsteen bakom hörnet och lurpassar.

Jag är verkligen nöjd med att inte tillhöra den skara som upplever ”att allt var bättre förut”. Många konservatister förkastar det mesta av bra musik som kommer ut i nutid.

Detta bakåtsträveri är i mitt tycke aningen dysfunktionell, eftersom utbudet på 2000-talet varit exceptionellt högt, vilket höjer oddsen för fler earsnakes.

Två earsnakes som jag ganska nyligen funnit är tyska Dominum och Tunisiska Myrath, de går för närvarande varma på Spotify.

Vilka är era earworms eller earsnakes?

Jim Peterik är ”The man” med de grönaste AOR-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Personen i fråga är rent utomjordisk i skapandet av sina bombastiska AOR-pomp-arrangemang. Framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig riktigt sina.

Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna, är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på ett konstant högvarv och lurpassar på att skriva det bästa han skrivit.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men gubben har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier.

Jim Peterik säger så här om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds” – jag kunde inte sagt det bättre själv! Är man ett fan av Survivor så är det ett smärre helgerån att inte också dyrka Pride of lions.

Istället för exceptionell begåvning finns det dem som anser att Jims album är karbonkopior av varandra. Det är självklart upp till var och en att tycka olika saker. Deras upplevelse är onekligen karbonkopior…medans min är låtskrivargenialitet i den högre skolan.

Att han inte skulle återupprepa saker och ting vore snarare helt onaturligt. Jag upplever varken förutsägbarhet eller att han snott för mycket av sig själv. Hans största problem ligger nog i att han gör för få dåliga låtar, fansen blir liksom kvalitetscurlade.

…sedan kom Pride of lions sjunde studioalbum ut, Dream Higher (2023), den positiva förbannelsen var bruten liksom, ungefär som när Europe slutade producera melodiösa hårdrockhits. Från det allra bästa genren kan erbjuda… till något betydligt sämre; från heaven to hell, med stark betoning på helvete.

Det var misstänksamma öron som jag beredde mig inför vad komma skulle på Pride of Lions 8:e studioalbum Unbridled.

Plattan inleds med en av de bättre låtarna på alstret nämligen titellåten ”Unbridled”. Den är lite halvrockig och inleds med fornstora Giant solon. Därutöver är det en slagdänga som etsar sig fast i pannloben.

Efterkommande andra singeln ”Edge of forever” tar Jim återigen kommandot vilken i min bok inte är alltför positivt. Låten i sig är bra, men Jim (74 år likt Bob Catley (78 år) har av naturliga skäl inte den vokala punchen kvar längre. I ärlighetens namn så har han aldrig haft den punchen.

“I am so excited about the release of the upcoming PRIDE OF LIONS album ‚Unbridled.‘ It is always a pleasure to team up with Toby Hitchcock, as we have since POL started recording for Frontiers way back in 2003. His powerful voice and positive attitude are a blessing to me.”. 

Kan bara instämma i Jims euforiska statment, det existentiella grundproblemet problemet är att Toby får för lite utrymme och Jim för mycket. Det skulle vara precis tvärtom, ungefär som det var på de första 6 albumen.

Även en yngre Jim har aldrig haft den där AOR-vokalist-rustningen som krävs för att kunna åter upprätthålla korrelationen mellan kraftfull sång och mindre sådan, när genren i sig kräver detta. Det fanns ett syfte varför inte Jim sjöng i Survivor, istället för Dave Bickler eller Jimi Jamison.

Varför Toby får spela birollen och Jim huvudrollen är för mig totalt irrationellt, i paritet med Yngwie Malmsteens uberhybris, där han upplever att han återfötts till någon ny Jeff Scott Soto, Mark Boals eller Joe Lynn Turner.

Hur gärna jag vill så är detta den trojanska hästen, vilket medför en utmaning att ge albumet ett någorlunda högt betyg. rösten är svag, tonartshöjningar är typ bannlysta, röstenergin är totalt avpolletterad.

På sjätte låten ”I´ll be the rock” får äntligen Toby glänsa. Då tar det återigen fart, en adekvat röst till en adekvat genre.

Visst finns det bra låtar på Unbridle som exempelvis ”Lose like winner” och ”What the whole world needs to know”, men vad spelar det för roll när Jim indirekt ruinerar låtarna, de devalveras till typ demostadiet.

Nu är jag djävulsk negativ, men vi pratar om ett av mina favoritband i genren, produktionen suger dessutom späck. Burkigt och ofokuserat, inte vad genren kräver, snarare dess raka motsats.

Så har vi det här med låtkvaliteten, nedan listar jag för tydligheten upp utomjordiska Pride of lions låtar i AOR-genren, på denna sida av 2000-talet.

Visst finns det helt klart embryon på albumet, men de är långt ifrån så många eller så bra som när det begav sig (2003-2020). Musiken låter tröttkörd ungefär som de sista 3 kilometrarna på ett maraton.

Satan vad det bär mig emot att såga albumet, för mig är Jim Peterik beyond Gud när det kommer till att kränga ur sig AOR-hits. Mr AOR skulle helt enkelt helt outsourcat vokalistrollen till Toby Hitchcock istället för att drabbas av Yngwie Malmsteen syndromet:((((((

Högoktaniga låtar som Pride of Lions skapat under året från debuten till 6:e albumet, det vill säga Pride of lions AOR-skattkista

1:st Pride of lions:

”It´s criminal”, ”Gone”, ”Interrupted melody”, ”Sound of home”, ”Prideland”, Unbreaklable”, ”First time around the sun”, ”Turn to me”, ”Madness of love”, ”love is on the rocks”, ”Last safe place”, ”Music and me”, alla 12 låtar

The Destiny Stone:

”Courage to love somebody”, ”Parallell lines”, ”Born to believe in you”, ”What kind of fool”, ”Man behind the mask”, ”Destiny stone”, ”Gift of song”, 7 låtar

The Roaring of dreams:

”Heaven on earth”, ”Book of life”, ”Love´s eternal flame”, ”Language of the heart”, ”Let me let you go”, ”Faithful heart”, ”Defying gravity”, ”The roaring of dreams”, ”Secret of the way”, ”Astonish you”, ”Tall ships”, ”Turnaround”, alla 12 låtarna

Immortal:

”Immortal”, ”Delusional” ”Tie down the wind”, ”Shine on”, ”Everthing that money can´t buy”, ”Sending my love”, ”Vital signs”, ”If it doesn`t kill me”, ”Are you the same girl”,  ”Ask me yesterday”,  alla 11 låtar 

Fearless:

”All I see is you” ”The Tell”, ”In caracature”, ”Silent music”, Fearless”, ”Everlasting love”, ”Freedom of the night”, ”The light in your eyes”, ”Rising up”, ”The silence says it all”.  10 låtar

Lionheart:

”Lionheart”, ”We play for free”, ”Heart of the warrior”, ”Carry me back”, ”Sleeping with a memory”, ”Good thing going”, ”Unfinished heart”, ”Flagship”, ”Give it away”, ”Rock & roll boom town”, ”Now”,  11 låtar.

Band: Pride of Lions
Titel: Unbridled
Genre: trött AOR
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 2026-06-10
Bästa spår:  Unbridled, Edge of forever, Lose like winner, What the whole world needs to know
Betyg: 1½ av 5

Satan, Scarletts musik gör mig på ett gott humör! Bandet bildades 2018 och släppte sitt debutalbum 2020. Mina favolåtar var ”Obey the queen” och ”Spit fire”.

2024 äntrade de Melloscenenen med ”Circus x”, året därpå i samma tävling med låten ”Sweet N´psycho”. De var förband till Smash into pieces och framträdde bland annat på Sweden rock festival.

Debuten var en a mixed emotion, kombinationen av industrimetal, alternativ metal, elekronisk metal, house metal och EMD var befriande, dock var helheten i låtkvaliten rätt varierad, få toppar, många si-så-där-låtar.

6 år senare utger Scarlett sin uppföljare. Den är betydligt mer tillrättalagd, på ett ytterst positivt sätt, gruppen har typ hittat sin identitet, vilken i sig skiljer sig från mängden.

Vad kan jag skriva, från första tonen till den sista är detta en uppvisning i Max Martins hit skola. 9 varierade låtar som frestar sina lyssnare på ett kort- som långsiktig musikperspektiv. Det vill säga, låtarna sätter sig som superlim, men fungerar även efter 10 lyssningar.

Inledande ”Don´t be scared” golvar mig med sin Icona pop vibe. Självsäkert lotsar Scarlett oss lyssnare på en hejdundrande hit-kroks-resa.

Förutom de utmärkta Mello bidragen som finns representerade på skivan återfinns ”Wicked litle tango” som är helt befängt braig.

”Heartbreak squad” tar den musikaliska resan på vidare äventyr. Medryckande och trallvänliga är svaga epitet i sammanhanget, genialisk poprock är ett bättre. Gillar man tyngre Gwen Stefani, Pink eller Kelly Clarkson så dyrkar man detta.

Vi scrollar ner till monsterhiten ”Kill me another day”. Satan vilket rockanthem! Rammstein i kombination med en pop- och rockrefräng att dö till. Gillar man musik överhuvudtaget så är det omöjligt att värja sig mot musik likt denna förrädiska bikupa.

Jag är barnsligt förtjust i amerikanska rockpop bandet Icons for hire som släppt sjukt bra låtar som ”Make a move”, ”Off with her head” och ”Get well”. I mina öron har de definitivt ett musikaliskt släktband, vilket i sig är ytterst positivt men där ovannämnda är låt-kvalitets-ojämna, innehar Scarletts andra album en jämnhet som jänkarna saknar.

Sjukt välproducerat, precis lagom varierad samt 100 procent energi. Lägg till djävulskt behagliga refränger och melodier som verkligen känns tidlösa. Amaranthe, minus growl, plus högre lägsta nivå.

En av årets bästa plattor alla kategorier! Lättuggad, men ändå med allergiska nötter som sätter fingret på avtryckaren.

Albumet är en kollektion av minnen, kaos, frustration, vansinne, kraft och återfödelse och en en ny era för Scarlett.

Erik Grönwall, Chez Kane, Confess och Myrath släng er i väggen, the queens has arrived:))

Band: Scarlett
Titel: Don´t be scared
Genre: Modern rock/pop EMD
Skivbolag: Universal music
Releasedatum: 2026-05-29
Bästa spår: Don´t be scared, Heartbreak squad, Kill me another day
Betyg: 4½ av 5

Vill man ha sin rock aningen tyngre och lite punkigare än Smash Into pieces så finns det ett utmärkt alternativ. Norrköpingsbördiga Solence har funnits sedan 2012. De blev först kända via sina covers på Youtube.

Solence började få fart under vingarna runt 2014, när deras cover av Imagine Dragons låt ”Warriors” släpptes på YouTube. Den numera Stockholmsbaserade gruppen släppte sitt debutalbum 2019.

Året efter, 2020 fick de ett litet genombrott med den egenskrivna låten ”Animal in Me^”. Undertecknad fick upp öronen för bandet på deras tredje album Deafening via helt underbart medryckande ”Good F**King music”.

Solence är inte helt lätta att lätta att kategorisera, vad sägs om elektroniskt rock-metalband? Trallvänligt får väl anses som ett aningen negativt epitet, men i min bok är det just det bandet är, trallvänliga.

Något som är synonymt med bandet är minnesvärda melodier och chorus. De för vidare Max Martin arvet på ett ytterst smakfullt sätt.

Ibland missar man godbitar under musikresans gång. Så var fallet med Solence femte album: Angels calling. Plattan kom ut i slutet av förra året och liksom försvann i musikmyllan och flög under min musikradar.

Konstruktionen inleds med den ytterst superinfekterande titellåten. Oompa-Loompierna är Willy Wonkas flitiga, chokladälskande fabriksarbetare, och ungefär så låter den återkommande ”kören”; genialiskt tillika originellt.

Efterkommande ”Monsters in my head” är mer en traditionell modern rock style med rap, growl och pop inbakat. Choruset är bara sådär earworm vänlig att den är omöjlig att få ur skallen, i paritet med Falling in reverese. ”Popular monster”.

Gillar man Melodifestivalen, som undertecknad gör i kombination att man tycker om Smash into pieces så  är tredje låten ”Where were you..?” en klockren härdsmälta med lite tv-spels vibe.

Fjärde låten ”Mess” tillhör också Melloanpassade låtar som kröns med en skön refräng som kan besitta berg. En oemotståndlig catchy tingest. Mindre electronic, mer av en bombastic pop-punk-attityd.

Vi scrollar ner en bit till anthemet ”Wish you the worst”. mixen mellan brutalism och melodi är djävulskt befriande. Att gruppen återigen skapar en minnesvärd refräng är bedrift i sig.

Den sista riktigt intressanta låten är ”All of the pain must go”. Bombastisk feelgood poprock som faktiskt skulle kunna vara skrivet av svenska Eclipse, en riktig allsångsvänlig sak som lär gå bärsärk live. Parallellt bryter den lite mönstret på albumet.

Markus Videsäter är som klippt och skuren till att vara frontman, rösten passar till allt vad gruppen företar sig, likt en speedad kameleont anpassar han sin vokalistförmåga till vad som erbjuds.

De punchiga drivna trummorna, de lagom korta låtarna och variationen i musiken gör att man kan lyssna om och om igen, vilket är långt ifrån fallet med många andra grupper. Hela albumet känns som en adekvat best of.

De blandar EMD, med pop, metalcore, metal, ibland rap och growl, de fungerar lite som ett Las Vegas smörgåsbord på steroider. Den kompotten skulle kunna kännas plastig, obalanserad, det väll säga aningen fejkig, men i Solence fall lyckas de penetrera epitetet lagom.

Angels calling är verkligen smittsam stadium rock inför ett annalkande party. Att inte bli ”hooked” är nästintill omöjligt ifall man gillar distade gitarrer, gudabenådade refränger och melodier att döda till.

Det är dags att lägga till Solence med andra svenska kollegor i Normandie, Self Deception och Smash into pieces.: Man blir liksom glad att höra Solence musik, ett minst sagt gott tecken, inga dysterkvistar här.

Nu är det slut med underskattningen; istället är det världsherravälde som gäller, en sådan potential har faktiskt Solence. Sveriges svar på Falling in reverse månne, fast med mer dur än moll och elegant energi till tusen?

Sång: Markus Videsäter
Gitarr: David Strääf
Keyboard: Johan Swärd
Trummor: David ”Viking” Vikingsson

Band: Solence
Titel: Angels calling
Genre: Falling in reverse rock
Skivbolag: Better noice records
Releasedatum: 2025-10-31
Bästa spår: Monsters in my head, All the pain must go, Where were you..?, Mess,
Betyg: 5 av 5