Confess – Metalmorphosis

I ena ringhörnan hittar vi Confess, i den andra Crashdïet. Confess släpper sitt första album på hela 7 år (15/5), Crashdïet sitt första på 4 år (8/5). Båda banden har samma frontman, John Elliot. Genren sleaze brukar generellt sett epiteras på båda konstellationerna. Confess bildades 2008 (Stockholm), Crashdïet (Stockholm) 8 år tidigare.

Jo nog finns det gemensamma nämnare alltid. En annan är att båda banden blandar olika genrer såsom melodiös hårdrock, metal, sleaze rock, AOR och hårdrock. De stöper och ruskar om musiken till deras egen identitet, även om de långtifrån uppfinner hjulet igen. Att kalla det sleaze är i mina öron aningen misstolkande.

Confess har tidigare släppt tre plattor Jail (2014), Haunters (2017) och Burn ém all (2020). För egen del så har jag typ uppskattat hälften av låtarna på deras album, det vill säga aningen ojämna, lite intetsägande och svårt att få låtarna att fastna liksom, trots att det egentligen låter bra.

Men sådant kan ändras, kanske Metalmorphosis blir deras magnum opus? Gruppen har lyckats fånga Erik Mårtensson (Eclipse) som ljudarkitekt, något som bådar gott.

Albumet inleds tungt parallellt melodiskt med ”Colorvision”. Den är varken bu eller bä. Jantelagsepitetet lagom eller medel tycker jag är passande.

Efterkommande ”The Warriors” låter som ett rockigt Mötley Crüe, en sida jag inte gillade med bandet, därav att jag passar på denna lite bluesiga glam-energibomb.

Nu börjar det likna något! I tredje låten ”Wicked temptation” låter det som om Hardcore Superstars återuppstått. Energi kryddat med bakgrundskörer, dutt duttiga keyboards och en förrädisk refräng, vad kan gå fel?

Samma aha-känsla, fast gånger tre, får jag av titellåten. ”Metalmorphosis” är en tvättäkta melodic metal käftsmäll. Keyboarden får ett jätteytrymme och känns nästan lite symfonisk. Den bryter också helt med allt material på albumet, utan för den delen kännas påtvingad utanför-ramarna-udda. En riktig banger helt enkelt.

Är man ett fan av AOR och melodiös hårdrock så är det inte svårt att ta till sig ””The other side”. Som sagt, Confess bemästrar dessa genrer på ett föredömligt sätt. Inte ens H.E.A.T kunde gjort det bättre.

Vi får scrolla till näst sista låten för att euforiseras. ”Plague of steel” visar var  det trallvänliga skåpet ska stå, återigen starka Hardcore superstars vibbar. Definitiv den med bäst potential för allsång på plattan.

Albumet avslutas med kanske det mest oväntade musikaliska inslaget. En Celtic/Pagan episk låt med Accept-körer. Det är den låt som vuxit till sig mest och bäst hos undertecknad.

Sleaze rock/Hard rock/AOR/Metal, call it what you want, men denna eklektiskt profana gryta rör om i densamma. Det liksom varieras hej och vilt, något som är ytterst positivt, identiteten går inte förlorad, utan känns helt naturlig. På albumet samsas ballader med Motörhead ös, det finns typ något för alla målgrupper att ta med sig hem.

Sleaze för mig är en riktig akilleshäl. Grupper som L.A Guns och Cinderella är inte my cup of tea, därav att jag kanske är fel man på fel plats att recensera detta. Men som sagt, Confess är ju inte precis asketiskt sleaziga.

Sound- och jämnhetsmässigt piskar Metalmorphosis deras tidigare alster ordentligt på fingrarna. Confess har mognat på de sju år sedan förra albumet kom ut. Bandet lirar nu i den allra högsta divisionen i Melodic metal ligan. Dock är det många svenska band som infogas i högsta divisionen, så konkurrensen är bedövande mäktig.

Hardcore superstars – ”We don´t celebrate Sundays” eller Crashdïet – ”Riot in everyone”, två diaboliskt överdjävliga låtar. På denna platta hittar vi inte sådan hitkrokar, dock placerar sig  ”Plague of steel” och ”Wicked temptation” inte ljusår ifrån dessa ikoniska alster.

Vilken ringhörna vann då till sist? Det var ytterst jämna ronder, men Crashdïet jabbade till sig tillställningen via fler starkare låtar. Man kan ju inte vara säker på om det egentligen finns ufon eller spöken. Jag är inte heller säker på varför jag föredrar de ovannämnda; kalla det magkänsla?

Så gick mina tankegångar efter typ 6-7 lyssningar, efter 11 sådana är jag nog benägen att kora Confess före Crashdïet. I vilket fall som helst har maj månad varit en upplyst golgata för svensk melodisk hårdrock – ”whats in the swedish fucking waters”?

Hur välter man upp och ner på Sunset strip; på amerikanernas egna planhalva, jo genom att låta Crashdïet, Confess och The Cruel intentations göra en miniturné på Californian soil. Skrev det i förra recensionen, men det tål att återupprepas:)).

Band: Confess
Titel: Metalmorphosis
Genre: Hardcore Superstar sleaze/Metal
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 2026-05-15
Bästa spår: Wicked temptation, Metalmorphosis, Plague of steel, The other side
Betyg: en stark 4 av 5

Tags: Confess

This entry was posted on 12 maj, 2026 at 16:06 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.