Nytt toppen café i stan

Squashmodifieringar och inför Bråviksloppet

Har i stort sett bara spelat squash mot Magnus Hjortberger och Lino Ferrari under denna period, men dessa pass har dock varit ytterst intensiva. Den informella uppgörelsen är att Lino står kvar, medan jag och Hjortberger turas om att möta ”The Bulgarian Stallion”. Det sporrar honom sjukligt mycket att inte släppa ett set mot oss, troligtvis en light-bokstavskombination, men den är dessvärre effektiv. Vi har under dessa omständigheter ändå tagit varsitt set, utifrån vårt squashkunnande.  Squashstegstiden är sommartidsförlängd och håller på ända fram till 30 augusti, jag har två matcher kvar att avverka, dels mot Börje Bjurström, dels en mot Mathias Magnusson. Har inlett processen att komma fram till T.et. Det som är en av grundstenarna i sporten, men som inte fått fäste i min ryggrad, då jag är självlärd, något som inte alls är något positivt i detta sammanhang. Jag har tagit min son David till hjälp i syfte att hamra in budskapet: ”fram till T:et efter varje slagen boll”. David springer på allt och är duktig, men är för ovan, vilket passar mina syften perfekt. Jag får tillbaka bollen och får tid att reflektera på att ta mig till mitten av banan samtidigt som jag försöker att implementera en betydligt  hårdare forehand än mina nuvarande fösningar.

Löpningen kom igång sa sakteligen med ett 6.5 km pass runt Ektorp och Vilbergens omgivningar. Nästa pass skedde i 35 -gradig värme längs med Seine och runt Paris breda boulevarder. Det blev ett mandomsprov, då jag icke oväntat lyckades irra bort mig. Det blev en kamp mot klockan att försöka hinna tillbaka till lägenheten innan matchen Tyskland- Italien inleddes. Passet varade över två timmar och 1.8 mil avverkades i relativt högt tempo utifrån ett trafik- och fotgängar-perspektiv-pass. Sträckan var i vilket fall ett mycket välbehövligt sådant att ha med i löpbagaget.

Mitt första pass sedan 1.8 mil bataljen i Paris det vill säga för cirka 3 veckor sedan. Regnet öste ner en jämn strid i ett relativt kvavt Norrköping; sträckan var Ektorp-Kungsgatan-Vidablick tur och retur. Jag fick direkt en aha upplevelse när benen kändes så där skönt pigga som de kan gör typ var 15:e gång. Höll ett riktigt högt tempo i 9 km, tills djävulen på axeln kommenderade mig att sluta springa. Jag kände mig nöjd med passet so far, så jag lydde den lille på axeln. I vilket fall som helst var detta min bästa runda sedan januari 2011, något som bådar bra inför Bråviksloppet som för övrigt går av stapeln den 8 september. Höll en hastighet på 12.1 km/timme och ett medeltempo på 4:57 minuter per kilometer, sluttiden blev 49:32 minuter. När jag kom hem så var jag både trött och kreativ samt kände att både kropp som själ blivit tillfredsställda. När jag spelat squash blir jag bara trött, men oftast när jag springer blir jag osannolikt kreativ och tycks ha lösningar på all världens och vardagens problem. Det tycks i mitt fall vara en stor skillnad mellan de båda sportaktiviteterna hur lyckorusen utsöndras, för mig är löpningen utifrån det perspektivet överlägset squashen.

Två tunga förluster mot Magnus Hjortberger och Johan Steen var upprinnelsen till min troliga och mindre ärorika degradering till division 4. Mattias Magnusson och Börje Bjuström inträde i grupp 3 hade sett till  att den blivit riktigt jämn och oviss. Min nyckelmatch var mot Magnus Hjortberger, en match där jag drabbades av någon form av trötthetshybris redan efter 1 set. Jag tog irrationellt helt slut; Hjortis varför övrigt  lika förvånad som jag själv. Det ledde till en läkartid den 8 juli på Kneippens vårdcentral, vars syfte är att kolla mina värden. Vad är det som dränerar mig på energi, då jag tränar 3-4 gånger per vecka? Jag dricker i undantagsfall, varken snusar och röker, äter bra mat och så vidare.

5 tuffa nätter i Paris med familjen

Efter ett minutiöst planerande där i stort varje skrymsle av Frankrikes huvudstad tagits med i beräkningarna var det så äntligen dags. Disney biljetterna, Metrokorten, kartor, guider med mera hade vi förbeställt via Paris turistbyrå där servicenivån var obeskrivligt hög. Rakapparaten, videokameran- och kamerabatterierna var laddade och extrabatterier hade lagts ner. Alla pass, försäkringspapper, Visakort, kontanter och dylikt var dubbelkollade. Tid är med storstadssemestrar lika med pengar, då logistiskt strul är källan till både irritation, och till att kunna gjort något betydligt trevligare än att stå i ändlösa köer, i syfte att beta av måsten som Eifeltorn, museer och katakomber. Jag, Marie och min son David hade gjort en liknande resa för 10 år sedan, så detta var Paris part II. Tanken var att täcka in det som vi inte hunnit med på förra resan samt låta barnen vara delaktiga i någon form av ”Best of Paris”.

Dag 1

Klockan bankade in sitt högljudda budskap runt klockan 07.30. Barnen var trötta som lik och jag själv var i samma fas, Marie däremot pigg som en lärka. Dagen innan hade vi packat klart och fixat pannkakor och äggmackor med vatten och O`boy. Resan till och ifrån flygplatsen fungerade helt friktionsfritt precis som bussresan till trafiknavet Port Mailot. Till vår hyrda lägenhet i stadsdel 20 tog vi oss via Metro linje 1. Rummen i sig kändes mindre än på bilderna, men vattenskadan mitt på golvet var dessvärre betydligt större än vi räknat med. Vi bodde på våning 14 vilket innebar en utsikt att döda för, om man gillar gotiska kyrkogårdar. Dagens begivenheter bestod att bekanta oss med vår närmiljö samt handla, då klockan redan hunnit bli lite över fyra. Metrostationen låg på bekvämt avstånd med endast två minuters gångväg från vår uppgång. För husfridens skull fick jag ge upp tanken på att äta på Kentucky Fried Chicken. Det blev istället en traditionell McDonald´s i syfte att blidka barnen att gå den annalkande milen.

Vi gick, och gick ännu mera, tills vi kom fram till en obscent härlig park kallad Parc des Buttes-Chaumont.  Den i sig var en orgie i kuperat landskap där två 32 meter höga klippor var juvelerna i kronan. Det var inte svårt att lista ut varför så många joggare passerade oss under vår vistelse i denna edens lustgård. Hängbroar, dammar, vattenfall, stora grönytor, djupa grottor, massor av estetiska bänkar, utomhuskonst med mera; jag associerade miljön instinktivt till Fantomenklippan. På vägen hem passerade vi pittoreska områden som bara kändes så genuint franskt, Frida däremot tyckte att allt såg ut som hemma. Invid vår uppgång hade lägligt nog en Supermarket placerats. Vi avslutade dagen med att fylla upp kyl och frys samt 12 öl som skulle räcka till mig under vistelsen. Det kan låta konstigt men vi tycker det är trevligt att handla utomlands, varför vet jag inte. Vi ägnade sedan kvällen åt att leka med barnen, och packa upp ur reseväskorna. Det är väl en form av meditation att göra sig hemmastadd helt enkelt.

Dag 2

Vi vaknade klockan åtta, Marie hade sovit dåligt på grund av en madrass som man i annat fall kunnat använda som vapen – stenhård. På agendan stod en ultrahektisk dag; det hade regnat på morgonen så vi stuvade om i schemat och flyttade fram Eifeltornstouren för att istället besöka området Montparnasse. Några Metrobyten senare steg vi av vid Katakomberna. Tyvärr var det en kö av Guds like, något jag inte räknat med. Inte nog att den var lång, den rörde sig knappt framåt, så vi tog beslutet att skippa Katakomberna helt och hållet, även om det bar mig emot. Vi fortsatte mot Montparnasse där Frankrikes näst högsta skyskrapa fanns att beskåda. Det var en ful, modern och intetsägande byggnad, men hissen var Europas snabbaste och utsikten hänförande. På vägen besökte vi den intilliggande och ökända kyrkogården där bland annat Frankrikes intellektuella elit vilade som exempelvis Emile Durkheim och Jean-Paul Sartre samt irländske poeten Samuel Becket.

Nästa anhalt var enligt guideboken en byliknande oas omgärdad av kullerstensgator. Vi upplevde dessvärre inte riktigt området Butte aux Cailles nära Place d’Italie på samma sätt som författarna. Vi passade däremot på att vila och koppla av i en kvarterspark innan vi for vidare rakt in i turistgyttret runt Les Halles, Centre Pompidou och Notre Dame. Det blev lite souvenirshopping, glass, fika och en synnerligen delikat indisk middag i det restaurangtätna området Quartier Latin. Just i de här områdena händer det massor för såväl barn som vuxna. Det är uppträdanden, musik och konstnärer som slåss om Parisarnas som turisternas gunst. Även fast vi gick otroligt mycket, så rann tiden iväg förvånansvärt snabbt. Vi var hemma strax innan nio; utmattade var ett svagt ord; sex var det sista vi tänkte på,  istället blev vi ett med den osedvanligt hårda madrassen efter att nästan stukat fötterna på den dysfunktionella golvvattenskadan.

Dag 3

Denna dag vigdes helt och hållet åt Disney och dess två gigantiska parkområden. Parken öppnade klockan 10.00, vi var där 09.40.  Vi hade endagsbiljetter där båda parkerna ingick, en mastig uppgift, men ändå rationellt möjlig, det handlar ju bara om struktur och planering. Vi hade med oss egen mat i ryggsäcken, väl gömda från klåfingriga vakter som sökte igenom varje väska, innan man fick tillträda att äntra parken. Vädergudarna var verkligen på vår sida; 25-30 grader, molnigt med solperioder som tittade fram emellanåt. Vi stormade fram till den attraktion som vi ansåg vara bäst, och den som skulle vara källan till en kommande jättekö om man inte var på sin vakt. Tyvärr var berg och dalbana Indiana Jones ur funktion, så vi lommade istället vidare till den andra berg och dalbanan Big mountain thunder; den var godkänd men inte ett uns mer. Därefter Pirates of Carribian där man bara satt i en båt som flöt omkring, omringade av ett välgjort dockskådespel, men det var en sövande upplevelse. Precis samma syndrom som spökhuset Phantom Manor led av; vackert, genuint, men vi blev inte det minsta  skrämda; priserna var betydligt mer skrämmande. Alice i underlandet labyrinten var nästa anhalt som låg i Fantasyland. Barnen ville leka jaga, och jaga blev det, efter ett tag var de plötsligt spårlöst borta. Det visade sig att barnen efter långt tid av letande och väntande var vid liv  och säkra vid informationen. Marie hade varit så förutseende att hon gett barnen varsin lapp med vårt namn och telefonnummer på ifall något sådant här skulle inträffa.

Sista området blev Discoveryland där jag och Hanna avverkade den ruskiga Space Mountain: mission 2, Frida var som tur för kort. Jag blev åksjuk, Hanna ville åka fler gånger, men med den kön och mitt illamående var det helt uteslutet. Vi vandrade bort från de nästintill autentiska sagobyggnaderna på Main street U.S.A som inhyste Disneyprylar för chockerande priser. Vi valde istället att testa den andra intilliggande Walt Disney studios park, så vi lämnade helt sonika Disneyland park bakom oss. Detta område var mer fokuserat på de senaste filmerna och hur det går till att göra film. Vi åkte den obehagliga Rock´n roll coaster som var riktigt bra. Nästa attraktion blev The Twiligt zone tower, men innan  vi kunde avnjuta den så stod vi i en snuskigt seg kö i 1 ½ timme, bara för att åka hiss, men den var dock ytterst skrämmande. Barnen åkte två mindre karuseller sedan var det helt enkelt tid att avrunda vårt Disneybesök, klockan hade hunnit bli 18.30. Jag var måttligt imponerad av detta aningen överskattade spektakel, köerna var i vilket fall som helst källan till ett sämre humör hos hela familjen. Efter en himmelsk god pizza och pasta bolognese på en äkta italiensk trattoria, var det dags för semifinal 1, den mellan Portugal och Spanien. Dagens bravader kom retroaktivt smygande för att sedermera attackera hämningslöst. Att se på matchens förlängning var det inte tal om; det här var trötthet i sin renaste form.

Dag 4

Sista dagen i Paris inleddes med att hinna till klockan nio, då Eifeltornet slog upp sina portar. Vi strulade till det lite i metron vilket resulterade i 15 minuters ynka försening. När vi väl anlände var kön tillsynes oändlig. Det var lika bra att göra det bästa av situationen genom att en stod kvar i kön medan den andre fick guida barnen runt turistattraktionen. Tornet i sig är groteskt mäktigt, detta är min fjärde gång jag besöker det 317 meter långa landmärket, men blir fortfarande lika imponerad av den gigantiska byggnaden. Väl framme så började det regna, något som inte störde oss det minsta då vi befann oss under tak. Runt halv tolv hade vi betat av tornskrället, nästa anhalt blev att svänga av från kommersen genom att följa Seine, men åt fel håll så att säga.

Nästa destination var Parc André Citroen, en park som skänkts av fordonsmogulen 19992. Det  var intressant att insupa lite nya och annorlunda vyer, helt fritt från turister. Ett spännande ställe var en smal ö som gick mellan 3 broar, längst ut på den långsmala remsan fanns Paris enda kopia av Frihetsgudinnan, fast i mindre skala. Den sista kilometern gick mer i gettots tecken, och nattetid troligtvis ett populärt tillhåll för såväl knarkare som våldtäktsmän. Innan vi satte våra fötter i parken handlade vi bagels, baguetter och dryck till picknicken på kultförklarade butiken Made In Emilie´. Den moderna parken var helt magnifik, här var det meningen att vi skulle åka luftballong, men den var dessvärre under reparation. Barnen badade och duschade bland vattenstrilar, och vi solade, läste och åt. Det blev några avkopplande och trivsamma timmar på detta grönområde som innehöll så osannolikt många dimensioner. Vi tog sedan Metron tillbaka till Eifeltornet området där vi klev på en sightseeingbåt. Färden tog 1 timme, himmelen var klarblå vilket innebar att solens strålar blommade ut helt och hållet något som fick termometern att rusa upp runt 35-40 grader, nästan olidligt varmt. Touren var sisådär, och nu ville vi bara hem och packa, så vi drog oss så smått hemåt.

Min löpningsångest nådde sitt klimax då jag inte sprungit en meter av de två planerade morgonsträckorna. Kastade motvilligt på mig träningskläderna , pulsklockan och mp3. Jag följde boulevarderna nästan 6 km till Seine. Under den turistfria rutten passerades en etnisk smältdegel av individer och områden där punkare, invandrare och konstnärer slogs om uppmärksamheten. Att springa längs med Seine har länge varit ett mål, och nu var det målet uppfyllt med råge, det var en underbar sträcka, Jag arbetade mig sedan mig uppåt för att söka mig tillbaka till lägenheten. Mitt kassa lokalsinne spelade mig återigen ett spratt då eufori ersattes av ren skär frustration. Till sist hittade jag hem, men det tog 2 timmar och 10 minuter, och löprundan blev cirka 1.8 mil lång.

Marie hade packat klart, och vi drog direkt ur för att ta farväl av närområdet och besöka Paris största kyrkogård: Père-Lachaise. På de 43 hektaren som invigdes 1804 ligger storheter som Jim Morrison från The Doors, Edith Piaf, Oscar Wilde, Yves Montand, Pierre Bourdieu, Frederic Chopin och Maria Callas begravda. Vi hade dessvärre inte acklimatiserat oss i att franska kyrkogårdar inte lyder under samma liberala öppettider som de svenska. Den jättelika begravningsplatsen stängde 18.30, så vi ägnade oss istället att gå runt den, vilket i sig var en bedrift. Det var fortfarande väldigt varmt ute, cirka 30 grader fast klockan nästan var nio. Vi hann hem till slutet av första halvlek mellan Tyskland mot Italien, och gräsbitarna ledde oväntat med 2-0. Tittade färdigt på matchen i symbios med två djävulskt kalla öl. Innan vi lade oss dubbelcheckades packningen och resetider. Det var dessvärre olidligt kvavt, och utan luftkonditionering var det horribelt svårt att sova, det blev högst -2-3 timmars sömn.

Dag 5

Klockan 06.00 skar alarmet tystnaden i rummet. Vi hade packat och städat dagen innan, nu var det i stort sett att bara att ge sig av. I syfte att hinna med bussen till flygplatsen var vi tvungna att vara 3 timmar innan planets avgångstid vid bussplatsen Port Mailot. Där passade vi på att att äta frukost i ett väder som inte längre andades 30-40 grader, utan snarare 13-15 grader. På flygplatsen shoppades det  Sambucca, Grand Marnier, deospray och godis. Tidsschemat hölls återigen på alla punkter, vi var till och med framme 10 minuter tidigare än beräknat. Vädret i Sverige påminde mångt och mycket om det väder vi nyss lämnat bakom oss. Vi tog bilen hem och betalade lydigt parkeringsavgifterna på 495 kr för 5 dagar. Borta bra men hemma bäst, något som alltid stämmer så väl in efter en resa. Väl tillbaka i Ektorp ägnade vi oss åt  uppackning, avkoppling och att försöka sortera upp alla upplevelser som resan innehållit. Det var en toppensemester som vi haft om man definierar semester som upptäcktsfärd och aktivitetskatapult. Det kändes som vi blivit däckade av Europas intensivaste resa, även fast jag implementerat in adekvata vilopauser.  Det krävdes nästan en vecka att hinna återhämta sig helt efter resan, men man sätter väldigt stort värde på småsaker när man kommer hem, som exempelvis att ta det lugnt. Vi lyckades bocka av allt som planerat in, förutom Katakomberna och luftballongfärden.

Det var lite kul att följa barnens tunnelbaneprocess; från halvt vettskrämda till att slå sig ner på en egen stol lite längre bort från oss, måhända ett gryende världsvane-embryo. Minnesvärt är också alla osannolika parkeringsförfaranden om man jämför dessa med svenska mått mätt. De parkerar i stort sett var som helst, och med några millimeters mellanrum Vi såg många parkeringsvakter, och dessa lär inte vara sysslolösa en längre tid precis. Barnens främsta upplevelse var nog ingen av alla de saker vi såg eller gjorde inklusive Disney world, utan duvorna runt Notre Dame som satte sig helt orädda på Hanna och Fridas huvuden och armar; de pratade maniskt om detta äventyr.

Pixel – Eskapism

Australienska filmer brukar i mina ögon oftast vara aningen halvdana eller sällan lyckats tända till. The Tunnel är dessutom en skakiga-kamera-film, en genre som jag inte heller är överförtjust i, grundförutsättningarna kunde onekligen varit bättre. Handlingen i The Tunnel kretsar runt ett journalist-team som undersöker försvinnanden i underjordiska tågtunnel-labyrinter. De avråds av lokala politiker att fortsätta, men de ser bannorna som en gigantisk mörkläggning, och blir istället ännu mer nyfikna på vad som händer i tunnlarna. Efter ett tag så ångrar de sitt tilltag när det blir dem som blir jagade av storyn; något som obeskrivbart, något som ondskefullt. Vi har sett det otaliga gånger förut, men jag upplever ändå filmen som både välgjord och spännande utifrån att de  haft en låg budget till sitt förfogande.

Flipped är så ovanligt som en vanlig amerikansk ungdom- familjefilm där allt från känslor till karaktärerna i sig själva känns genuint. Filmen utspelar sig i början av 60-talets Amerika, där ungdomar i högre grad respekterade sina föräldrar, frun i huset var bunden till mannen och köket, och lärarna fick vara lärare till barn som ville lära sig något.  ”Kärlek vid första ögonkastet” drabbar den unga Julie då den nya grannen flyttar in mittemot deras hus. Bryce som sonen i familjen heter är långt ifrån lika intresserad, men det förstår inte Julia. De är egentligen ämnade för varandra, men han vet inte om det – ännu. Deras föräldrar är varandras motsatser; Julies är konstnärer, Bryces föräldrar akademiker och dessutom fördomsfulla. En riktigt bra sak med filmen är att vi dels får se händelserna ur Bryce perspektiv därefter Julies, vilket skapar en skön  dynamik och ökar förståelsen mellan Bryce,  Julie och publiken. Flipped avger så mycket oamerikansk värme som det bara är möjligt i en film. Ett annat tema i filmen är rädslan för att vara annorlunda, grupptryck och skolnormer samtidigt som vi får en inblick i så kallade klanderfria familjer, där allt egentligen inte alls är så perfekt under  den polerade ytan. Det kan låta konstigt men för att vara en familjefilm så blev jag helt betagen av denna vackra filmiska juvel; allt känns helt enkelt rätt ur ett berättarperspektiv, vilket i detta fall är två. Skådisarna är som gjorda för rollerna; vi återupptäcker dessutom gamla filmhjältar som Rebecca De Mornay och Aidan Quinn. En film för alla åldrar, man blir glad, ledsen, överraskad, tårögd, förvånad om vartannat – lysande.

The Pact är en film där seriemördargenren korsas med spökgenren. Resultaten blev inte alls så illa. Två systrar deltar motvilligt i sin mammas begravning och får på köpet bo i hennes lägenhet. Mamman var långt ifrån någon ängel utan sadistisk elak mot sina döttrar. Den ena systern försvinner spårlöst i lägenheten och den andra systern får brottas med såväl seriemördare, spöken, sin svåra bardom som sitt sargade psyke. The Pact påminner aningen om den Italienska skräckmästaren Dario Argentos tidiga alster, men där stannar likheterna. Visst har filmen sina poänger, men det stilistiska skådespeleriet är inte till filmens fördel. Det känns instinktivt att en annan regissör kunnat skapa en så mycket bättre thriller/skräckis en denna ibland alltför förvirrade film.  Kanske gapade producenterna efter för mycket när seriemördare och spöken integrerades in i samma film.

Jag är så nöjd med att inte ha läst de 5 böcker som hittills skrivits om intrigerna om Game of thrones. Nu kan jag njuta av en en topp 5 serie utan att behöva irritera mig på ofrånkomliga jämförelser mellan böckerna och serien. Sju riken slåss om herraväldet om Westeros. Varje karaktär tycks ha fler dolda agendor än vad jag har Sambuccaflaskor. Här går man bokstavligen över lik i syfte att härska över andra. Politiskt smutsspel och familjeheder är byggstenar till karaktärernas agerande i symbios med hat, girighet, passion som inramas av ändlösa krig. Första säsongen var så groteskt bra att man bara ville se vad som komma skulle. Andra säsongen är minst lika bra som den föregående; att man lärt känna karaktärerna ytterligare gör det hela ännu mer underhållande. Varje avsnitt har egentligen 7-10 parallellhandlingar, vilka mästerligt sammanfogas till en osannolikt sevärd serie. De 10 avsnitten avverkades på två dagar, hade jag varit singel hade samma process skett på en dag. Special effekterna är sparsmakade, men exceptionellt detaljrika. Dialogen är så intresseväckande och genomarbetad att man nästan häpnar. Det är ren skär perfektionism på alla fronter från casting, kostymerna, skådespeleri till de fiktiva miljöerna som känns så trovärdiga samtidigt som de är snygga. Handlingen är dels komplex, djup och intelligent med fler lager än en lök,  men ändå  så lätt att förstå. En annan balansgång som är svår att bemästra är doserna av nakenhet, sex, specialeffekter, action, drama och humor. Alla ingredienser framhävs nästintill med perfekt fingertoppskänsla. Den karga och subtila humorn är perfekt doserad, inte ett gram för mycket eller för lite.  En annan balansgång är den mellan det övernaturliga och medeltidsvardagen. Drakarna, zombies, häxorna och trollkarlarna finns där i bakgrunden, men tillåts aldrig ta överhanden och på så sätt förstöra helheten. Game of thrones är ett mästerverk, och bör ses av alla människor som gillar att bli underhållna.

äThis must be the place är en film som definitivt tillhör de filmer som är oerhört svåra att genrekategorisera. Detta roadtripdrama är onekligen en udda fågel, men inte alltför udda för att vara outhärdlig, men i vilket fall som helst en film som är originell. En av mina favoriter Sean Penn spelar Cheyenne en överårig  rockstjärna som bor med sin fru i sitt fina hus i symbios med mycket pengar. Han har sedan 20 års tid dragit sig tillbaka från rocklivet, och lever numera nästan ett folkskyggt liv. ”Cheyennes” yttre påminner om en transvestit, Rocky Horror show, Robert Smith (The Cure) och Edward Scissorhand något som får människor i hans omgivning automatiskt att reagera. Som sagt han har allt det materiella som många bara drömmer om, men inget riktigt liv. Han vet inte om det själv, men han är uttråkad och omotiverad. Av en händelse går hans far bort, samme far som han inte pratat med på 30 år. Han får ett motvilligt kall att fånga sin faders plågoande, sedan dennes tid i koncentrationstiden i Auschwitz, den före detta SS Officeren Aloise Muller. Det blir en uppgörelse med sig själv, sitt liv som sin omgivning, sakta men säkert vaknar Cheyenee ur sin vardagliga självförvållade tristess. De första 20 minuterna var jag otäckt nära att stänga av filmen, något jag är ytterst glad att jag inte gjorde. Efterhand växer sig filmen stark,  och den filosofiska tonen trollbinder mig för varje kvart som går. Det är en vacker film om hopp, fast de flesta karaktärer i filmen är trasiga människor, så finns det alltid en gnutta hopp. Sean Penn gör ett fantastiskt  jobb med sin minst sagt annorlunda rollkaraktär, dennes småironiska humor är befriande att följa. Jag kan inte hjälpa det, men jag gillade denna här mycket annorlunda filmpärla.

Chloe är en erotisk drama thriller som innehåller två gamla ringrävar och en på uppgående. Julianne Moore (1960: Fayetteville, North Carolina, USA: The hand that rocks the cradle, Benny & Jon, Short cuts, Jurassic park, Boogie Nights,  The Fugitive,  The big Lebowski, Magnolia, Hannibal, The Hours, Shelter, The kids are allright) spelar läkaren som misstänker att sin man spelad av Liam Neeson (1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Rob Roy, Ganfs of New York, Star Wars, Schindlers list, Batman Begins, Taken, The unknown) är otrogen på en av sina professorsföreläsningar runt landet. För att få det hela bekräftat anlitar hon eskortflicka som får agera lockbete till sin man i syfte att han ska avslöja sitt rätta jag, vilken spelas av Amanda ”Mama mia” Seyfreid. Hon regisseras av sin bidragsgivare med sina erotiska möten med sin man, och rapporterar villigt tillbaka. Det hela utvecklar sig till en invecklad triangeldrama där minsta felsägning kan användas som ett verbalt vapen. Filmen visar upp ett gediget hantverk och utmärkta skådespelarinsatser det enda som saknas är någon form av oförutsägbarhet, en twist som ingen skulle kunnat klura ut hade inte skadad. Överlag är detta ändå en underhållande film med mycket naket för att vara Hollywoodsk, vilket inte är något nackdel för luttrade européer.

Chronicle är ett sci-fi drama där tre universitetsovänner upptäcker att de fått superkrafter efter en fantastisk upptäckt i en underjordisk grotta. Allt är inte frid och fröjd när det kommer till hur de tre vännerna ska utnyttja sina nya förmågor på bästa sätt. Filmen tillhör genren skakiga-kameran typ Cloverfield, The Blair Witch Project, Paranormal Activity serien, en nisch som jag inte är specifikt glad över. Handlingen däremot är aningen originell, då dessa ungdomar får sina superkrafter av en olyckshändelse och man får se dem öva upp sina förmågor, och glädjas med deras framgångar. Kemin mellan de tre vännerna upplever jag som genuint verklighetstrogna. Andrew  som är den introverte av dem tre visar på att gåvor från ovan inte alltid behöver vara av godo, om man inte är mottaglig eller i fas med de nya förmågorna. Dennes kamp mot sina inre demoner och sin omgivning är intressant att följa. Gillar man Carrie-syndromet så är denna destruktiva karaktär fem gånger värre. Filmen undviker klassiska genreklyschor såsom ”rädda oskyldiga” och ”sy upp en superhjältedräkt”. En klart sevärd och annorlunda film, som lyckats väldigt bra med en liten budget.

En film som däremot misslyckats med en gigantisk budget är John Carter. Denna episka filmär en eklektisk hybrid mellan Star Wars, Dune, Flash Gordon och Conan, fast 135 gånger sämre. Historien härstammar från författaren som gav oss Tarzan: Edgar Rice Burroughs’ A Princess of Mars, en novell skriven runt 1912. Filmen är över 2 timmar och 10 minuter, men känns betydligt längre. Jag dyrkar egentligen denna typ av filmer och anser att för få sådana görs, men allt är inte guld som glimmar även om det vid första anblicken tycks så. På ytan är detta fantastiskt; fantasy-vyerna är exceptionella, skådisarna klart godkända, storyn ultrakomplex och effekterna fenomenala, ändå fattas det något som jag oftast har svårt att sätta fingret på. Jag brukar benämna det som filmens själ, något som John Carter helt sonika saknar, oftast beror det på att karaktärerna är för dåligt underbyggda och regissörerna försöker trycka ihop en handling som egentligen kräver 6-7 timmar. Som sagt det är på tok för snyggt och spektakulärt, men jag orkar ändå inte bry mig även om budgeten var sanslöst hög, nästan 2 miljarder. Det fråntar inte filmen från att vara endimensionell och oinspirerad.

Continue Reading »

Dexter,  Friend or foe?

Handlingen

Dexter Morgan jobbar som kriminaltekniker och blodstänkanalytiker för polisen i Miami, men lever parallellt ett väldigt annorlunda dubbelliv. Under dagtid letar han efter spår och bevis som kan fälla mördarna rent juridiskt, medan han om nätterna jagar de kriminella själv och tar livet av dem. Dexter är en seriemördare av rang, men dödar endast de mest fruktade kriminella, de som samhället inte lyckats fälla med sina lagar och regler. När han endast var 3 år bevittnade han och hans äldre bror Brian mordet på sin mor, Laura Moser, och lämnades under två dagar i en container fylld med blod. Denna händelse lämnade dem båda med psykiskt ärr av guds like samt var upprinnelsen till deras annorlunda livsstil.

Dexter adopterades av polisen Harry Morgan , som hoppades undertrycka dennes traumatiskaminnen av sin döde mamma och blodbadet i containern. Efter upptäckten att unga Dexter i flera år dödat ett stort antal av grannskapets husdjur, väljer  Harry att göra det bästa av situationen utifrån hans polisperspektiv. I syfte att tämja Dexter från att döda oskyldiga människor, börjar Harry undervisa Dexter i den så kallade  ”Koden”. I denna kod måste Dexters offer själva vara mördare, och ha dödat någon utan grundad anledning, och troligtvis göra det igen. Dexter måste också alltid vara säker på att hans mål är skyldig, och tar till okonventionella strategier för att få obestridliga bevis på offrets skuld. Dexter har följt koden religiöst för att tillfredsställa sin ”Dark Passenger”; det namn han har döpt sin lust att döda. Liksom många seriemördare tar han troféer. Innan han utdelar offret sista smörjningen gör Dexter ett snitt på kinden med en sylvass skalpell och samlar upp ett blodprov, som han bevarar på ett blodbild. Han lagrar dessa i sin samling i en låda gömd invid luftkonditioneringen.

Dexter undgår misstankar  genom att vara trevlig, generös samt upprätthålla allmänt ytliga relationer. Hans tillgivenhet till sin adoptivsyster Debra, hans  före detta flickvän Rita, hans styvbarn Astor och Cody och senare hans biologiska son, Harrison, har alla  komplicerat hans dubbelliv. Detta har fått honom att ifrågasätta sitt behov av att döda. Faktum är att hans förhållande med Rita, i den första säsongen, satte igång den långsamma men stadiga humaniseringen av Dexter, som utvecklas i och med varje ny säsong av Dexter. En av aspekterna som gör serien så trovärdig, intressant och underhållande.

Till skillnad från två andra topp 5 serier som gått över 6 säsonger: The Sopranos och Six feet under, så har Dexter ännu inte haft några svackor. Jag dyrkar den vardagsexistentialism som genomsyrar alla genomarbetade  karaktärer. Dexter skiljer sig inte nämnvärt ifrån oss andra; vi spelar alla olika roller, beroende vilken arena vi befinner oss på. De flesta av oss brottas med mörkare sidor som vi sällan eller aldrig anförtror någon annan, ibland inte ens sin fru. Den stora skillnaden mellan Dexter och oss är att den mörkare sidan är ännu mörkare. Dexter präglas också av en filosofisk sida som hela tiden känns behagligt lättsamt, men också ytterst träffsäkert. Orsaken till varför den här sortens seriemördare är så skrämmande är att det kan vara vem som helst, till och med din närmaste granne, han som lånar ut sockret till dig. Serien som är bisarrt underhållande gjorde sin TV-debut den 1 oktober, 2006, och baserades på novellen Dexters dunkla drömmar skriven av Jeff Lindsay, den första boken i hans serie om Dexter. Efterföljande säsonger har utvecklats oberoende av Lindsays verk. Den gjordes om till TV av manusförfattaren James Manos, Jr., som skrev det första avsnittet, en eloge till den killen.

Förutom Michael C Hall , innehåller serien Jennifer Carpenter som  spelar Dexters adoptivsyster, kriminalpolis Debra Morgan. James Remar gestaltar Dexters avlidna far Harry, som hela tiden är med Dexter i hans tankar och agerande, likt ett vardagligt samvete som håller ”The dark passenger” på plats. Dexters medarbetare inkluderar Lauren Velez som biträdande poliskommissarie María LaGuerta, David Zayas som kriminalpolis Angel Juan Marcos Batista och C.S Lee som den sexfixerade labteknikern Vince Masuka. Julie Benz spelade Dexters flickvän, senare hustru, Rita Morgan, i säsong 1-4.  Erik King porträtterade den problemfyllda kriminalpolisen James Doakes de två första säsongerna av serien. Desmond Harrington anslöt säsong 3 som den oförutsägbara kriminalpolisen Joseph Quinn. Keith Carradine spelade FBI-agenten Frank Lundy, och Jimmy ”Lagens änglar” Smits gestaltade biträdande åklagare Miguel Prado, som dök upp i varsin säsong, säsong 2 respektive 3. John Lithgow anslöt den fjärde säsongen som ”Trinity-mördaren”. Carradine återvände i säsong 4 och repriserade sin roll som nyligen pensionerade FBI-agenten Frank Lundy, som jagade Trinity-mördaren.

• Styrkan med Dexter är att alla karaktärer är intressanta, genomarbetade och ytterst trovärdiga.

• Karaktärerna utvecklas utifrån vad som händer dem själva och deras omgivning, inte av filmklyschor.

• Manusförfattarna upprepar sig inte, utan skapar nya dramaturgiska arenor.

• Dialogen såväl som den subtila mörka humorn är genialisk upplagd.

• Michael C Hall alias Dexter är som skapt för rollen.

• En taskig vocie over kan stjälpa den bästa serie/film, här är den en tillgång.

• Trovärdiga, obehagliga och minnesvärda motståndare ersätter varandra i varje ny säsong.

Säsong 6

Lugnet har lagt sig och det mesta tycks ha gått tillbaka till sin ”vardagliga” lunk. Skenet bedrar dock, här kastar manusförfattarna in tre glödheta parallellhandlingar, något som endera skulle kunna tyda på sinnessjukdom eller att man gapar efter för mycket. Dessa herrar faller dock inte i den fällan utan väver genialiskt ihop dåtid, nutid och framtid med de nya intrigerna. Essensen i denna omgång är faderskap och tro. Som pappa är Dexter bra mycket bättre än många i sin omgivning, han älskar sitt barn och sätter sonen i allra första rummet. Han vill också vara en bra förebild, genom att sätta tydliga sätta gränser för sitt barn, genom att just leva som han lär, något som de flesta av oss vet är en livslång process.

Dexter begav sig till sin high school-klass tjugoårsjubileum för att finna ännu en mördare, samt funderade på att placera lille sonen Harrison i katolsk förskola. Maria (Lauren Vélez) och Angel (David Zayas) hade skilt sig, och Dexter anlitade Angels syster som barnvakt. Hans syster Debra (Jennifer Carpenter) var lycklig med Quinn (Desmond Harrington). Vi stiftade bekantskap med professor Gellar (Edward James Olmos) och Travis Marshall (Colin Hanks - Toms  Hanks son) tillika seriens bad guys. Cliffhangern till säsong 7 är bara för härlig, jag vill vara där och nu för att se hur han tar sig ur denna knipa. Manusförfattarna har beslutat sig för att säsong 8 blir den allra sista. Det tycker jag är ett smart drag, det blir i mina ögon till och med svårt att dra ut det hela i dessa två avslutande säsonger. Lyckas manusförfattarna att reproducera de föregående säsongernas kvalitetsmässiga genialitet så blir detta troligtvis världens bästa serie genom tiderna som härdat ut i 8 säsonger dessutom faller den då olikt många andra långkörare med flaggan i topp.

Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första fyra avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

Michael  C Hall

Michael Carlyle Hall är född 1971 i Raleigh North Carolina, är en amerikansk skådespelare som inriktat sig på TV-serier och teater. Han Emmy-nominerades år 2002 för sin roll som den homosexuelle begravningsentreprenören David Fisher i HBO:s TV-serie Six feet under. Hela skådespelarensemblen i Six Feet Under fick för övrigt Screen actors guild award förstapris 2003 och 2004. Den serien är också en av mina absoluta toppserier. Det var Alan Ball, den Oscarvinnande författaren av American Beauty, som skapade den mörka dramaserien om familjen Fisher; en annorlunda familj som driver en begravningsbyrå i Kalifornien. Han nominerades för en Golden Globe år 2007 för priset som bästa framträdande som Dexter. För sin roll som Dexter Morgan vann han även  Academy of Science fiction, Fantasy & horrfilms pris som bäste TV-skådespelare 2007. Hall har även haft roller i ett dussin Broadway-uppsättningar. Han var även med i filmen Gamer från 2009 med bland annat Gerald Butler.

Hall har varit gift med skådespelerskan Amy Spanger, de skilde sig 2006. Han var sedan 2008 gift med Jennifer Carpenter, som spelar Debra Morgan i Dexter. Paret ansökte dock om skilsmässa 2010, och är skilda sedan december 2011. Skådespelaren lider av Hodgkins sjukdom, som är en behandlings- och botbar av cancer lymfkörtelsystemet. Tv-stjärnans cancer är som tur på tillbakagång. Dessa faktorer bidrog onekligen till att Michael sålde sin lyxvilla i Hollywood för den ringa summan av 16 miljoner. Michael medverkar i en ny film som får premiär någon gång under 2013: Kill Your Darlings. Han spelar också in en film med Dexters skapare: James Manos Jr kallad ”Love Scotch and death”; en mörk komedi som ska baseras på regissörens egna liv.

Pixel-Eskapism

The Divide är en förtäckt social-experiment-film. Handlingen utspelar sig en källare där en grupp människor tagit sin tillflykt efter att staden blivit kärnvapenbombad. Åtta stycken hyresgäster strandsätter sig i det bombsäkrade utrymmet. I utbyte blir de tvungna att följa mannen som byggde och äger stället. Konflikterna börjar hagla då hans uppfattning är att ingen lämnar stället på grund av giftiga gaser. Det blir källan till konflikter när åtta helt olika individer måste samsas om allt. Jag gillar sådana här apokalyptiska filmer där vedertagna normer och rutiner försvinner och där mänskligheten uppvisar sitt sanna ansikte, den mänskliga naturen. Filmen bryr sig inte om varför katastrofen skett eller vilka som ligger bakom  den, utan tar upp hur vissa människor bryter ner sig själva och indirekt andra medmänniskor. The Divide målar upp en svart människobild där Jean Paul Sartre hade trivts, och där två personer som förut hölls i schakt av lagar och förordningar nu kan leva ut sina sjuka fantasier. Mycket våld blod och otrevligheter förstärker denna medelgoda film. Kul att se den gamle hjälten Miachel Biehn som hade sin storhetstid på 80-talet med storfilmer som Aliens, Terminator, The Abyss och The Rock. Vi får även se Rosanna Arquette i en mindre smickrande roll. Tyvärr känns karaktärernas agerande väldigt irrationellt och överdrivna även för att vara i en sådan situation som de befinner sig i; sunt förnuft tycks regissören ha bannlyst.

Jag , brorsan och pappa såg premiären av Men in black 3 på bio. Vanligtvis brukar sådana här uppföljare vara i bästa fall halvdana, det var för övrigt 10 år sedan det begav sig. Hollywood kör sin vinnande formel til the bitter end vilket innebär karbonisering av föregående filmer. Igenkänningsfaktorn är såklart hög i denna  sequel, som egentligen är en prequel, då vi förflyttas tillbaka till 1969 och på så sätt får svar på varför Tommy Lee Jones karaktär är så disträ. 1969 möter Will Smith den yngre upplagan av Tommy Lee som spelas utmärkt av Josh Brolin. Hans uppdrag är att förhindra ett mord som i framtiden är nyckeln till jordens undergång. Det blir en tidslinje-härva där man ibland inte förstår någonting. En av filmens huvudattraktioner är ”monster kreationerna” skapad av the allmighty  Rick Baker, med dagens teknik är de ännu mer effektfullare. Till skillnad ifrån de föregående filmerna så dryper 3:an av referenshumor mellan 60-talet och 2000-talet som exempelvis rasistisk självironi, hippies och andra tidstypiska företeelser, det gillade jag skarpt. Specialeffekterna är ruskigt trovärdiga i sin otrovärdighet och dessutom lekfullt roliga. För att vara en uppföljare så är Men in black 3 riktigt bra, men saknar dock en filmisk själ, ett tydligt tecken är när man börjat skruva på sig i biostolen fler än 3 gånger.

Till skillnad ifrån Men in black III så är Prometheus en tvättäkta prequel. Filmen utgår från Alien filmerna, men här får vi upprinnelsen till dessa filmer. Jag är väl inte överförtjust i det konceptet när man är medveten om vad som komma skall; överraskningsmomentet blir indirekt bortplockat. I vilket fall som helst landar handlingen runt 2093, där ett gäng forskare får i uppdrag att undersöka en teori att vi människor härstammar från en utomjordisk ras som tros leva på den planeten de är på väg mot. Jag dyrkar Alienfilmerna och dess helhet som inkluderar H.R Gigers osannolkt estetiska fantasivärld. Gillar man dessa miljöer så blir man definitivt inte besviken. Skådespeleriet, manuset och dialogen är dessvärre ljusår ifrån världsklass, forskarna framstår mer som brottslingar än just forskare. Vår egen Naoomi Rapace och Michael Fassbender står för den bitens höjdpunkter. Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, Eden Lake, Booby, Fishtank, X-men: First class, Inglourius bastards, Shame, Haywire) gestaltning av Androiden David är i mina ögon sanslöst bra. Likt andra Hollywoodska mastodontfilmer i denna genre så haglar såväl klyschor som manusluckorna tätt. Man kan ju också undra varför de valde välrenommerade Guy Pearce att gestalta den skröpliga gubben som bekostat rymdresan? De kunde tagit vilken farbror som helst, vilket ökat trovärdigheten och dessutom minskat kostnaderna.  Bortser man från gigantiska manusluckor och irrationellt beteenden så är denna prequel riktigt bra. Effekterna och miljöerna är groteskt effektfulla och jag blir minst sagt hänförd av de coola, men grymma Titanerna det vill säga förlagorna till människorna. Som sagt det är det visuella som är filmens absolut största behållning, och den är stor och snuskigt trollbindande.

Haywire är ytterligare en i raden av kvinnlig-spion-som-blir-förråd-och-söker-hämnd-film. Den stora skillnaden gentemot tjej-som-spöar-skiten-ur killarna är större bröst än vanligt, gigantiska faktiskt. Gina Carano som hon för övrigt heter är autentisk duktig på kampsport till skillnad ifrån andra kvinnor i samma genre. Det märks tydligt i alla välregisserade fightingscener som faktiskt är filmens allra största behållning. För att vara en film gjord av regissörsgiganten Steven Soderbergh (1963, Atalanta, Georgia, USA: Sex, lies and videotape, Erin Brockowich, Traffic, Out of Sight, Che) är denna revenge film på tok för intetsägande och opersonlig. Man bryr sig inte det minsta om vem som dör eller överlever. I rollerna hittar vi välrenommerade skådisar som Evan Mcgregor, Antonio Banderas, Michael Douglas och Miachel Fassbender, vilket i detta fall inte spelar någon roll. Haywire lämnar mig oberörd, och förpassas genast till den astronomiska högen av Hollywoodska standardfilmer.

Jag kommer väl ihåg när jag köpte första numret av Spindelmannen på svenska, det var en nästintill religiös upplevelse. Det var i början av 1980-talet, sedan vårdade jag varje nummer lika ömt som mina egna barn. Nu ligger de strukturerat och snyggt inplastade hos Maries föräldrar. Att jag tatuerat in Spindelmannen på min överarm är heller ingen tillfällighet, då jag fullständigt dyrkar denna superhjälte som dels kändes mer mänsklig än de andra, dels använde spydiga kommentarer mot sina motståndare i syfte att psyka dem. Det är med sorg jag tar farväl av Sam Raimi, Tobey Maguire och gänget som gav oss 3 sagolika Spindelmanfilmer varav den tredje dessvärre var klart sämst. Jag själv hade ändå hoppats att samma crew skulle få göra 4:an. Tyvärr andades kapitalet mer pengar om Spideman transformerades till en mer ungdomsfilm med inspiration från bland annat Twilight. Hela ensemblen har bytts ut och handlingen förlagts precis efter han blivit Spindelmannen det vill säga före Mary Jane.

Vi får följa relationen mellan Peter Parker och hans första stora kärlek Gwen Stacy. Det är i och för sig inte helt fel då många nummer av serietidningens handling kretsade runt dessa år. Andrew Garfield  som spelar Peter Parker är bra i rollen, men känns i mina ögon alldeles för häftig, snygg och anti-töntig. Peter Parker var en tönt, något Tobey Maguire gestaltade perfekt i de 3 första filmerna. Man brydde sig hur det gick för honom; det gör inte jag med Andrew Garfield. Det hela känns aningen plastigt, könslöst, ytligt, under ytan finns inte den där viktiga själen som var synonymt med de första alstren. Effekterna är så snygga att man blir tårögd, men de är dessvärre filmens allra största behållning, en faktor som framställer utmärkta skådisar som Sally Field, Martin Sheen och Dennis Leary  som statister. Boven i dramat är Dr Curt Connors, en enarmad, men briljant vetenskapsman som förvandlas till den fruktade Ödlan. Fightingscenerna mellan ödlan och allas vår spider är för korta, halvtråkiga och dessutom för få. Glimten i ögat humorn är som bortblåst, precis som Spindelmannens avväpnande kommentarer. Det känns som regissören snabbspolat handlingen, och att den utspelar sig under 2-3 dagar. The Amazing Spiderman har fått genomgående bra betyg, och den är inte alls dålig, men långt ifrån lika bra som tre första filmerna. Jag var inte heller förtjust att Gwen relativt snabbt fick reda på att Peter Parker var Spindelmannen, något som inte skedde i serietidningens värld, precis som att han inte tar av sig masken i onödan. Relationen mellan Gwen och Peter kändes hoprafsat och sterilt, kemin finns inte där helt enkelt. Visuellt är filmen bra, men storyn har misshandlats och tryckts ihop till något som inte är tillräckligt bra för en som dyrkar serietidningen och de tre första filmerna.; jag vill ha tillbaka både Sam Raimi och Tobey Maguire till nästa gång. Jag undrar för övrigt vilken målgrupp som ska se detta; Twilightfolket eller de vuxna, svaret är troligtvis ingen av dem. Ett misstag är inget misstag, men en sequel till vore förödande för varumärket Spiderman och mitt bräckliga psyke.

Zombiegenren är i behov av ett nytänkande. Måhända är The Dead filmen som förlöser genren ur sin klyschiga dvala. Brian Murphy är enda överlevande från en flygplanskrasch tar sig iland någonstans runt Ghanas kust. Från första stund han sätter sin fot på land har han ett koppel av människoätande Zombies i hälarna. Har slår följe med en inhemsk armékille som letar efter sin son, själv är han en arméingenjör. Vi får följa dessa två herrar i sol och ännu mera sol. Nästintill inga scener är nattetid något som förstärker vanmakten när det väl blir dags att sova. Som sagt inte nog med att zombiesarna är hack i häl, solen är ytterligare ett gissel om man som människa ska kunna överleva detta. Filmen dryper inte precis av dialog, men kan ändå aspirera på att vara ett zombiedrama. Vi slipper också de flesta zombieklyschorna, vilket är befriande. Människorna i filmen beter sig som man själv skulle ha gjort, inte som  i de flesta andra liknande rullar där man bara undrar ”varför”. Här försöker folk också helt rationellt hjälpas åt istället för att bilda anarkistiska klaner där medmänskligheten är reducerad till noll. ”Zombietrovärdigheten” får klart godkänt, även fast de rör sig sakta så finns de ändå överallt; denna klaustrofobiska känsla är för övrigt behållningen i genren. The Dead är annorlunda, mogen, men också  en fräsch vitamininjektion till genren utifrån ett zombieperspektiv.

Trean var bra, men indikerade ändå att luften höll på att gå ur berättelsen, jag var ytterst tveksam till att de skulle göra ytterligare en film. Detta är den fjärde filmen i den kvalitetssäkrade animerade filmserien Ice age. Manny och Ellies bebis har blivit tonåring samtidigt som kontinenterna startar ett globalt uppror – Pangea. Sid, Manny; Diego och gänget använder ett isberg som färdmedel. Med sig har de också Mommo, en färgstark karaktär som dumpas hos Sid för ingen orkar med henne. Gänget tampas under hela filmen med piraterna, och dilemmat hur de ska ta sig till baka till Ellie och resten av ”flocken”. Det är lätt att avfärda detta som en endimensionell bagatell. Jag tycker däremot att detta är klart bättre än 3:an, den med dinosaurierna. Man vet vad karaktärerna går för, samtidigt som som det sker en utveckling hos dem utifrån vilken fas i livet de är i. Sids mormor är en ny karaktär som är helt fantastisk, man vet inte var man har henne samtidigt som de oväntade kommentaren är helt obetalbara. Hela piratgänget med kapten Gutt i spetsen är också riktigt bra, men det är ändå Sid som återigen är filmens allra största behållning, en underbar karaktär. Det är mer action i denna film än de tidigare något som jag gillade; det och alla underbart kvicka kommentarer gör denna film till oförskämt underhållande med många skrattillfällen för såväl gammal som ung.

Man on a ledge är en thriller action rulle i bästa Hollywoodstil, vilket nödvändigtvis inte är signifikativt med kvalitet utan mer underhållning för stunden, med betoning på stunden. Handlingen kretsar runt en förrymd fånge som dessutom är polis; han ställer sig på en skyskrapa för att hoppa. En känd polispsykolog får uppdraget att prata tillbaka honom till säkerhet. Polisen Nick Cassidy som spelas av Sam Worhtington (1976: Godalming, Surrey, England: Terminator Salvation, Avatar, The Debt, Clash of the Titans) har dock en dold agenda, och det är att försöka rentvå sitt namn, då han blivit fängslad för att tagit en av världens största diamanter. Till sin hjälp har han sin bror och hans exceptionellt vackra flickvän. Handlingen känns teoretiskt riktigt bra, men praktiskt blir den alltför välpolerad för sitt eget bästa. Filmen är inte alls våldsam, utan förlitar sig på gamla klassiska thriller- och actionfragment som vi sett tusentals gånger förut. Det är väl därför denna klistra-och-klippa-film-från-andra-filmer varken upplevs fräsch, spännande eller oförutsägbar; man vet vad man får. Det är dock ingen dålig film, snyggt filmat, med bra skådisar som dessvärre går på halvfart, vilket inte är deras fel utan manusförfattarnas.

Temadagsinflation

En temadag är en dag som uppmärksammar ett visst tema, normalt sett årligen återkommande. De flesta temadagar högtidlighålls ett bestämt datum varje år, medan ett mindre antal firas till exempel en specifik första veckodag i en viss månad. Vissa temadagar är väldigt lokala medan andra är internationella. I Sverige uppmärksammas vissa temadagar i förskolorna och skolorna, speciellt FN-dagen då många skolklasser uppför egna FN-spel med temat ”krig och fred”.

”Kanelbullens-, semlan- och chokladbollens dag” handlar i grund och botten numera mest om profit och merförsäljning. Det är i och för sig ett genialisk marknadsföringstrick, något jag inte klankar ner på; antal semlor som säljs just på grund av att det är den dagen eller den veckan är troligtvis exceptionell. Risken med detta, när varje varumärke till sist har en egen dag, och alla 360 av årets dagar har 20 stycken temaförklädda marknadsföringsprodukter, är att de till sist lär skapa ett gigantiskt ointresse, och sedermera något för de närmaste sörjande. Vart går gränsen för hur många temadagar som man kan ha på en enskild dag, när blir detta kontraproduktivt? I denna lista som är långt ifrån komplett är den 6 juni den dagen som kan ståta med  hela 5 teman: ”Nationaldagen, Världsmiljödagen, Dagen-D, Färskpotatisens dag, Sillens dag”. Informationen har jag delvis snappat upp från den utmärkta hemsidan: ” http://temadagar.se/”. Det finns bra många flera temadagar en nedanstående uppräkningar, men de ger en hint om att de snart spelat ut sin roll genom att de motverkar varandras syften.

Seriemördarens dag

I vissa fall står vissa temadagar helt i kontrast med varandra, något som torde kunna förbrylla den den mest lärde inom området, som exempelvis den 1 oktober, då både ”Internationella barndagen” och ”Internationella dagen för äldre” firas. Ibland kan namnet i sig bli missvisande om man inte har någon aning om dess syfte, som till exempel den 10 september: ”Internationella självmordsdagen”; ska  man begå självmord just den dagen eller bara motverka det? Jag har för övrigt  några bra förslag till temadagar som vi lika gärna skulle kunna implementera in i kalendern: ”Kackerlackans dag, Jojobantarnas dag, Curlingföräldrarnas dag, Sockermissbruksdagen, Bulimikernas dag, Kvalstrens dag, Pedofilernas dag, Seriemördardagen, Skilsmässodagen, Sekulariseringsdagen, Ångestdagen”.

Kvalstrens dag?                                            Pedofilens dag?

JANUARI 2012

1 Nyårsdagen

1 Internationella pizzadagen

5 Trettondagsafton

6 Trettondagen

13 Tjugondag jul

15 Tulpanens dag

15 Världsreligionsdagen

21 Kramens dag

25 Världsdagen för leprasjuka

27 Förintelsens minnesdag

FEBRUARI 2012

1 Vegetariska dagen

2 Internationella våtmarksdagen

3 Grammatikdagen

3 Andningens dag

4 Internationella cancerdagen

4 Vargens dag

6 Samernas nationaldag

6 Internationella dagen för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning

11 Världsdagen för de sjuka

11 Internationella 112 dagen

12 Djurförsökens dag

14 Alla hjärtans dag

21 Fettisdagen

21 Internationella dagen för modersmål

22 Internationella brottsofferdagen

22 Alla scouters dag

27 Internationella isbjörnsdagen

MARS 2012

6 Europeiska logopeddagen

8 Internationella kvinnodagen

11 Europeisk minnesdag för terrorismens offer

14 Pi-dagen (sedan 1988)

15 Internationella dagen mot polisvåld

15 Internationella konsumentdagen

17 Kollektivavtalets dag

20 Världsberättardagen

21 Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering

21 Världpoesidagen

21 Internationella sömndagen

22 Internationella vattendagen

23 Världsmeteorologidagen

23 Nordens dag

24 Världstuberkulosdagen

25 Våffeldagen

25 Internationella dagen till minne av slaveriets offer

25 Trandagen

27 Världsteaterdagen

31 ”Earth hour”

APRIL 2012

1 Skojardagen

2 Internationella barnboksdagen

2 Internationella autismdagen

2 Studenternas dag

3 Kärlekens dag

4 Internationella dagen för minor och minröjning

5 Skärtorsdagen

6 Långfredagen

7 Världshälsodagen

7 Påskafton

7 International Day of Reflection on the Genocide in Rwanda

8 Romernas nationaldag

8 Påskdagen

9 Annandag påsk

12 Lakritsdagen

13 World entrepreneurship day

18 Record store day (Firat sedan 2007)

18 Amatörradions dag

20 Internationella cannabisdagen

21 Klädbytardagen (Naturskyddsföreningen)

22 Jordens dag (earth day)

23 Världsbokdagens (Firat sedan 1995)

25 Internationella ledarhundsdagen

25 Världsmalariadagen

26 Världsdagen för intellektuell äganderätt

27 World tapir day

28 Arbetsmiljödagen

28 Världsdagen för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen

29 Dansens dag

30 Valborgsmässoafton

MAJ 2012

1 Arbetarrörelsens dag

1 Internationella astmadagen

2 Harry potter-dagen

3 Internationell dag för pressfrihet

8 Internationella strokedagen

9 Europadagen

9 Barnsäkerhetens dag

9 Internationella flyttfågeldagen

11 Negerbollens dag

12 Internationella fibromyalgidagen

12 Internationella sjuksköterskedagen

12 Massagens dag

13 Barnens dag

14 Teckenspråkets dag

15 Internationella familjedagen

17 Internationella telekommunikationsdagen

17 Kristi himmelsfärdsdag

17 Internationella dagen mot homofobi

19 Världshepatitdagen

21 Världsdagen för kulturell mångfald för dialog och utveckling

22 Internationella dagen för biologisk mångfald

24 Nationalparkernas dag

25 Towls day (sedan 2001)

25 Stora bokbytardagen

26 Pingstafton

27 Pingstdagen

27 Mors dag

27 Ostens dag

27 Muffinsdagen

29 Internationella dagen för FN:s fredsbevarande personal

31 Internationella dagen mot tobak

JUNI 2012

1 Mjölkens dag

1 Mobilfria dagen

4 Internationella dagen för barn som blivit offer för aggression

5 Världsmiljödagen

6 Nationaldagen

6 Dagen-D

6 Färskpotatisens Dag

6 Sillens dag

8 Världshavens dag

9 Världsstickningsdagen

12 Internationella dagen mot barnarbete

13 Vilda blommornas dag

14 Internationella blodgivaredagen

16 Internationella jongleringsdagen

17 Världsdagen för bekämpning av ökenutbredning och torka

18 Internationella picknickdagen

20 Världsdagen för flyktingar

21 Världsmusikdagen

21 Långsamhetens dag

21 Sommarsolståndet

22 Midsommarafton

23 FN:s dag för offentliga tjänster

23 Midsommardagen

24 Johannes Döparens dag

26 Internationella dagen mot missbruk av och handel med narkotika

26 Internationell solidaritetsdag för tortyroffer

JULI 2012

1 Silikonbröstens Dag

2 Rosens dag

7 Internationella dagen för kooperativ

9 Internationella dagen för oskadliggörande av handeldvapen

13 FN:s befolkningsdag

17 Dagen för världsomfattande rättvisa

18 Internationella Nelson Mandela-dagen

24 Internationella BDSM-dagen

26 Bellmandagen

27 Sjusovardagen

28 Jakttornets dag

AUGUSTI 2012

5 International Beer day

5 World friendship day

6 Hiroshimadagen

8 Kräftpremiären

8 Internationella orgasmdagen

9 Internationella dagen för världens ursprungsfolk

12 Internationella ungdomsdagen

13 Vänsterhäntas dag

16 Surströmmingspremiär

19 Internationella dagen för humanitärt arbete

23 Internationella dagen till minne av slaveriet och dess avskaffande

23 Köttbullens dag

24 Årsdagen av Plutos degradering

26 Arkeologidagen

26 Porslinets dag

26 Internationella råkostdagen

29 Internationella dagen mot kärnvapenprov

SEPTEMBER 2012

1 Epilepsidagen

1 Fluortantens dag

1 Ostrondagen

2 Dansbandens dag

2 Svampens dag

4 Skolans dag

8 Internationella läskunnighetsdagen

8 Geologins dag

8 Internationella Sjukgymnastikens Dag

9  Kulturarvsdagen

10 Klamydiamåndagen

10 Internationella självmordsdagen

11 Kebabens dag

15 Internationella demokratidagen

16 Internationella dagen för bevarande av ozonskiktet

19 Internationella piratdagen

21 Internationella fredsdagen

21 Internationella Alzheimerdagen

22 Internationella bilfria dagen

22 Höstdagjämning

26 Europeiska språkdagen

27 Världsturismdagen

27 Tjänstepensionens dag

28 Internationella rabiesdagen

29 Skolmjölkens dag

30 Äpplets dag

30 Dövas dag

30 Världshjärtdagen

30 Den helige Mikaels dag

OKTOBER 2012

1 Internationella barndagen

1 Internationella dagen för äldre

1 Internationella dagen för boende- och bebyggelsefrågor

1 Bröstcancerdagen

2 Internationella ickevåldsdagen

4 Kanelbullens dag

4  Djurens dag

5 Internationella dagen för lärare

6 Nationella anhörigdagen

7 Gräddtårtans dag

7 Tidningsbudsdagen

8 Vägledningens dag

9 Världspostunionens dag

10 Världsdagen för mental hälsa

10 Internationella dagen för begränsning av naturkatastrofer

12 Äggets dag

12 Civilkuragets dag

12 Internationella reumatikerdagen

14 Räkmackans dag

14 Världsdagen för synskadade

14 Tacksägelsedagen

15 Vita käppens dag

15 Fetaostens dag

15 Internationella beröringsdagen

15 Internationella dagen för att tvätta händerna

16 Världslivsmedelsdagen

17 Internationella dagen för utrotande av fattigdom

17 Nationella mag-och tarmdagen

18 Internationella klimakteriedagen

18 Arbetsterapins dag

18 Måltidens mat

20 Världsdagen för statistik

20 Internationella flygledardagen

21 Grynkorvens dag

22 Internationella stamningsdagen

24 FN-dagen

24 Världsdagen för information om utvecklingsfrågor

25 Världspastadagen

26 Världspastadagen

27 Internationella skolbiblioteksdagen

27 Internationella Nalledagen ((firas sedan 1998)

27 Internationella religionsfrihetsdagen

28 Bilens dag

29 Internationella psoriasisdagen

31 Helloween

31 Grannens dag

31 Världsspardagen

NOVEMBER 2012

1 Internationella vegandagen

2 Lutfiskens dag

3 Alla helgons dag

4 Alla Själars dag

6 Gustav Adolfsdagen

7 Kladdkakans dag

8 World Quality Day

10 Mårtensafton

10 Arkivens Dag

11 Chokladens dag

11 Fars dag

12 Alla krossade hjärtans dag

14 Internationella diabetesdagen

14 Ostkakans dag (sedan 2004)

15 Filosofidagen

15 Fängslade författares dag

16 Internationella dagen för tolerans

16 Trafikoffrens dag

17 Internationella prematurdagen

18 Adoptionernas Dag

18 Europeiska Antibiotikadagen

18 Världsdagen till minne av trafikoffer

19 Världsdagen mot barnmisshandel

19 Internationella toalettdagen

19 Internationella mansdagen

20 Industrialiseringsdagen för Afrika

20 Barnkonventionsdagen

21 Världshejardagen

21 Världsdagen för TV

21 Musikfri dag  (firas sedan 2005)

24 En köpfri dag

25 Internationella dagen för bekämpning av våld mot kvinnor

28 Dödshälsningsdagen

29 Internationella solidaritetsdagen med det palestinska folket

30 Guldsmedens dag

30 Kåldolmens dag

DECEMBER 2012

1 Världsaidsdagen (Firas sedan 1988

2 Brandvarnardagen

2 Internationella dagen för avskaffande av slaveri

2 Kattens dag (sedan 1983)

3 Internationella handikappdagen

3 Drink A Beer Day

4 Armbandsklockans dag

5 Internationella dagen för frivilligas arbete för ekonomisk och social utveckling

7 Internationella dagen för civil luftfart

9 Internationella antikorruptionsdagen

9 Pepparkakans dag

10 Nobeldagen

10 Internationella djurrättsdagen

10 Mänskliga rättigheternas dag

11 Tangons dag

11 Internationella dagen för världens berg

12 Julstjärnans dag

13 Luciadagen

14 Internationella ap-dagen

18 Internationella migrationsdagen

18 Kakans dag

21 Tomasdagen

21 Domedagen (Enligt mayaindianernas tidräkning 2012)

24 Julafton

25 Juldagen

26 Annandag jul

27 Nationella regifting-dagen

28 Värnlösa barns dag

31 Nyårsafton

Barndag i Söderköping med familjen

Ett exceptionellt välarrangerat evenemang med barnen i fokus från klockan 11.00 till 16.00 i symbios med ”Ramunderbergets dag”. Ett taskigt väder hade som vanligt kunnat stjälpa hela konceptet, men vädergudarna var på sitt allra bästa humör och gav oss besökare ett optimalt väder att tillbringa en halvdag i Söderköping, enda nackdelen var att försöka sålla bland den mängd av aktiviteter som erbjöds. Arrangörerna hade spritt ut aktiviteterna på 12 olika platser runt stadskärnan, och 3 av dem lite utanför. En uppsjö av prova-på-aktiviteter fanns för barnen, till exempel ponnyridning, bowling och fiske. Under hela dagen gick Tufftuff-tåget varje heltimma runt de olika aktiviteterna. Allt under dagen var i stort sett gratis, något som bör applåderas.

Vi anlände strax före 11.00, och kastade kvickt av oss jackorna då vädret strålade samman med vårt humör. Den stora parkeringen vid Vikingavallen var gratis, ett stort plus i kanten i syfte att inte irritera regionala turister i själva inledningsfasen. Den första timmen blev en orgie i gratis fiskdammar, barnen var så till sig att de nästan började stamma; det är skönt med kapitalistkommunism. Jag fick mitt lystmäte genom att beträda Kaffebönans trösklar. Ekologiska, hälsosamma och snygga produkter i mängder. Det var ett smärre mandomsprov att låta bli att köpa de snuskigt goda pralinerna som hånlog mot mig i butiken som: körsbär, Cointrue, apelsinlikör, hallonwhisky. Det blev istället ekologisk grillkrydda, mangotvål och Kung Markattas ekologiska kakao. Musiken på Rådhustorget var oväntat bra och de som framförde kvalitativ barnmusik var Fairytale med Superstars och Lisa Tilling i spetsen. Clowner, pyssel, ansiktsmålning, dansuppvisningar, tipspromenad var andra uppskattade aktiviteter som utspelade sig vid Storgatan och Rådhustorget.

En sak som jag instinktivt gillade var upplägget med att 12 restauranger hade gått samman så att alla barn under 12 år kunde äta special-barn-menyer för endast 30 kronor, och barnfika för endast 15 kronor på fem andra ställen. Det var en utmärkt strategi i syfte att hålla kvar människor från klockan 11.00 till 16.00; ett vansinnigt smart marknadsföringstrick. Vårt val föll på Österns Stjärna det vill säga kinesisk mat. Med facit i hand utifrån hur lite barnen åt så kändes priserna ännu mer berättigade, jag åt desto mera – tyvärr. Dessvärre ingick världens mest dysfunktionella råvara i min Wokade kyckling med ris, nämligen snorsliskiga champinjoner. Det tog mig 20 minuter att bara plocka bort allt som liknade dylika tingestar. Jag kommer aldrig att fatta storheten med svamp, aldrig. Det blev i vilket fall en kall god öl till eländet. Under tiden som vi åt passerade något som måste ha varit världens största ambulerande brandbilsparad. Jag trodde inte mina ögon när jag själv hade nöjt mig med 3 antika röda åk, men de tycktes vara oändliga, en upplevelse i sig och troligtvis helt ideellt också. Det visade sig senare vara 27 stycken och faktiskt vara Sveriges största veteran-brandbils-rally. De kom från Luleå till Malmö; de äldsta visade sig vara från 1926; de som anordnade spektaklet var Brandkårsmusset i Simonstorp och Brandhistoriska Sällskapet.

Övermätta lämnade vi Österns Stjärna bakom oss för att flanera vidare till Kanalhamnen. Det var ett myller med människor som mötte oss, Smultonstället var smockfullt och kön till detta glassmecka övermäktig för en familj med två otåliga barn. Det blev ändå glass på Smultronstället, men inte sittandes, utan vid sidan om, ett mer ekonomiskt alternativ. Jag tog mig glass över huvudet när jag köpte en gammaldags våffla bestående av två kulor, mjukglass, grädde och sylt. Vi blev kvar ett tag till vid detta vackra område med Ramunderberget som urläcker bakgrundsvy.

14.00 tog vi gratisbuss från Stinsen till Sofies gård, cirka 1½ km från Söderköping. Här kan man rida ponny, klappa, kaniner, getter, katter och hästar, ett utmärkt sätt att lära känna dessa djur aningen bättre, barnen tycker i vilket fall att det är lika roligt som alltid att få klappa de pälsbeklädda. Vi blev kvar där i 40 minuter, sedan traskade vi till parkeringen, innan dess handlade vi på Ica supermarket.  När vi kom hem fortsatte barnen att leka, medan Marie och jag intog soffläge, vi var helt utslagna och gravt övermätta. Fem timmar med sol, barn och en uppsjö av aktiviteter tär på krafterna. Jag var faktiskt seg resten av dagen. Men det var onekligen en toppendag för såväl barnen som för oss själva. Visst, ekonomiskt sett blev det en slant, men livskvalitet kostar helt enkelt.

Ruzzel hybris

Mitt maniska Rumble spelande inleddes för några månader sedan med endast två motståndare i mitt spelbagage: min fru och Sjödin. Det hela låg ett tag på is, men i och med Rolf Okons inträde med dem stora pojkarna skedde en osannolik vändning. Rolf är snuskigt kvick i käften, hatar att förlora och tror att han är bättre än mig i allt. Dessa faktorer samt att han jobbar kvar på Kontorab ligger till grund till vår dysfunktionella spelkommunikation. Det gäller att få ihop så många ord som möjligt under 2 minuter, man kör i 3 omgångar, vilket innebär att varje match består av 6 omgångar dvs 3 vardera som i slutänden mynnar ut i 12 minuter per match. I skrivande stund leder jag med osannolika 324 vinster mot Roffes 82. Det innebär i speltid ungefär 40 timmar på två veckor per person. Min bästa runda är 2667 poäng, bästa match 3534 poäng, högsta antal ord 73 stycken. Antal matcher 552 stycken varav 440 stycken varit vinster och 111 stycken förluster. Wordfeud är beroendeframkallande på sitt sävliga sätt, men Rumble är också beroendeframkallande på sitt stressiga sätt. Fördelen med detta spel är att en match tar 12 minuter om båda parterna är med på noterna. En annan positiv sak med spelet är att det finns statistik på alla ens rekord och mot dem man spelar mot.  För min del kompletterar Wordfeud och Rumble  varandra på ett osedvanligt bra sätt, tyvärr har min fru Marie en helt annan åsikt om detta, en helt annan åsikt.

Fotbolls-EM – äntligen

Ett stort mästerskap som EM är i mitt fall synonymt med ett antal tips; denna gång är det värre än någonsin. Med före detta jobbarkompisar på Kontorab har jag tre: 1 x 2 tips, vilket jag i samklang med min son David och min fru Marie. Det blev 1 tips med Jocke Anderssons polare, ett resultattips. Samma personer är med i Aftonbladets EM-managertips där jag också har med ett lag och i skrivande stund faktiskt leder. Sist men absolut inte minst har vi det ultimata EM-tipset iordningställt av superstruktören Joakim Stenman. Kostnaden är 230 riksdaler men värt varenda krona. Man ska välja 7 målskyttar och välja vilka lag som går vidare, var de hamnar är också poänggivande. Det är bara tillåtet med ett byte av utespelare/målvakt under turneringen, vilket innebär att det är viktigt att tänka strategiskt vilka lag som man tror går vidare i turneringen. En annan viktig faktor är valet av målvakt, då en hållen nolla genererar i två mycket värdefulla poäng, något som mitt val Manuel Neuer i Tysklands mål hörsammade.

För mig och många andra män är stora fotbollsmästerskap signifikativt med ett legitimerande öldrickande, utan att motparten lägger sig nämnvärt i; typ en 3-veckors-frizon. Dessa tre veckor så åtnjuter man en form av immunitet mot ”måste du ta en öl till”. Det är en positiv ingrediens dessvärre är det i många fall sorgligt nog källan till familjebråk och otäcka konflikter. Jag håller mig till 2 öl per kväll, med något enstaka bakslag.

Jag kunde nästan ta på stämningen såhär inför EM-inledningen. Det skulle bli så himla spännande och trevligt. Sådana arrangemang har det gemensamma att det sammansvetsar alla typer av ett land invånare., Sverige är definitivt  inget undantag. Sveriges chanser är dock små, de kan klara att gå vidare till kvartsfinal, men oddsen att slå ut Spanien är minimala, men som sagt Sverige är världsmästare att slå i underläge. Tyskland, Spanien, Holland och Frankrike är huvudfavoriter. Jag satsar på att Tyskland med deras disciplin, urkraft och goda sammanhållning står som EM-slutsegrare. Tyskland visade dessvärre inte var skåpet skulle stå spelmässigt, när ärligt talat Portugal var förtjänt av ett mål. Ryssland däremot spelade klapp-klapp-fotboll såsom jag trott att Holland och Spanien skulle spela. Matchen Ryssland-Tjeckien var för övrigt den mest välspelade och bästa hittills.

Tv 4 och SVT delar på arrangemanget på gott som på ont. Det negativa med TV4 är givetvis all reklam som förtar helheten, det känns som det är mer reklam än vettiga intervjuer och välbehövliga analyser. En av mina favorikomiker är David Batra; jag skrattar så fort jag ser eller hör människan. I SVT  hittar vi den trevliga Daniel Nanneskog, en kille som sköter sig sig utmärkt utan att bete sig som en megabesserwisser. Dessvärre associerar jag hans röst med David Batras, jag har svårt att ta hans slutsatser på fullaste allvar då jag istället förväntar mig att bli serverad ironi, sarkasmer eller nya gags.

Fotbollsmästerskapet har lämnat en syrlig eftersmak efter sig, genom att helt enkelt inte infinna sig där längre. Det blev helt enkelt en trivsam rutin att följa tipsen, spelarna och lagen inför, under och efter matcherna. I symbios med evenemanget drack jag alltid 2-3 väl avkylda öl, och spelade Rumble i halvtidsvilan. Tillställningen fick agera kvällspolare i hemmets lugna vrå, då Marie är totalt ointresserad av fotboll. Tipsen föll successivt bort en efter en, till sist var det bara Aftonbladets Managerspel som stod för en potentiell vinnarchans. Jag ledde nästan inför näst sista omgången, ett spel som jag kommit bäst fyra på, vilket i sig var tillfredsställande då alla de 6 deltagarna är ytterst fotbollskunniga. Hade bara de lata gräsbetarna gjort ett mål så hade jag vunnit allt, men så blev det inte, utan det blev polaren Jocke ”Spurs” Andersson som kammade hem 500 riksdaler och äran.

Den sista matchens första halvlek blev oväntat i dubbel bemärkelse en av turneringens bästa. En fartfylld tillställning som böljade fram och tillbaka dessutom med snygga mål. Tyvärr drabbades det bräckliga italienska psyket av den sydländska sjukan, när de blev tvungna att agera med 10 man mot Spaniens 11 bolltrollare. Jag hade velat sett att man föll med flaggan i topp, vilket skulle innebära att man satsade allt framåt med tanken att 3 eller 4–0 inte spelar någon roll. Nu blev det en istället en one-team-show, och ändå 4-0 till spanjorerna. Rätt lag vann i vilket fall som helst, nu när Tyska laget kollapsat. Aftonbladets och expressens fotbollsbilagor hade haussat upp Athletic Bilbaos stjärna Fernando Llorente till bristningsgränsen. Han fick knappt någon speltid alls, något som ytterligare förstärker Spaniens osannolika trupp. Tyvärr så blev jag och indirekt alla mina tips drabbade av denna dysfunktionella fotbollsspådom.

Sveriges insats vill man till stor del helst förtränga. Det hade varit så snuskigt kul om de gått vidare, vilket hade varit ett faktum om de inte förlorat mot Ukraina. Sverige föll definitivt inte med flaggan i topp i den matchen precis. Likt håglösa och paralyserade amatörer avverkade de matchen, vare sig utan finess och mod.  Att Hamrén stuvat om bland positionerna underlättade troligtvis inte processen att vinna denna nyckel till en hägrande kvartsfinal. Då hjälper det inte att spela bra mot England och Frankrike, även om det mildrar fallet. Vi får glädjas över att Mellberg var kung på mitten (i två matcher), Wilhelmsson en outnyttjad men effektiv och underhållande joker och att Zlatan stod för turneringens vackraste mål.

Jag blir också irriterad av att alla ska försöka övertala Mellberg att vara kvar i Landslaget. Varför, det är irrationellt uti fingerspetsarna. Killen gör några av sina bästa insatser i Landslaget av den anledningen att han ska lägga av där. Det är väl fantastiskt att lägga av när man är på topp och dessutom med ett sådant avslut; bättre läge en detta får man inte. Det är lite typiskt svenskt att först försöka i sann Socialdemokratisk anda få en person att ändra ett beslut och sedermera skuldbelägga densamme för att han inte gör så. Jag tycker istället att Sverige ska lotsa in några unga hungriga killar med Majstorovic, och låta dem få chansen att axla manteln. Efter det så ska Majstorovic plockas bort och några andra kandidater infogas ytterligare. Det är viktigt att ha tillgång till minst tre mittbackar som alla måste få adekvat speltid, annars står Sverige med två killar som prenumererar på platserna som mittbackslås i 4-6 år. Vad händer om någon blir skadad, eller helt enkelt är ur form? Sverige har de senaste 25 års perioden inte haft tillstymmelse till en plan-B, det kanske är dags för en sådan nu.

Bråviksloppet och Squashstegen

Två matcher i squashstegens division 3 avverkades under dessa 3 veckor. Jag vann relativt komfortabelt mot Markus Lundberg med 3-1, men förlorade en välspelad match mot Johan Steen med 3-0. Den mannen kunde springa länge och mycket, vilket blev mitt fall, han kämpade som bålgetingstucken gladiator.  Jag mötte för första gången på 1½ månad den adrenalinstinne Lino Ferrari och blev totalt utspelad däremot vann jag och Magnus Hjortberger varsin match i en hemsk squashtillställning, där felträffar var en del av själva spelet. På grund av den känsliga vaden som nu faktiskt tyckts blivit bättre skippar jag Bråvikskloppets halvmara för att istället inrikta mig att slå förra årets halvmediokra 10 km tid, och dessutom inte försöka springa fel 25 meter ifrån själva målet. Det känns bra att vara rationell istället för att anamma förträngningsstrategin i syfte ”att iallafall springa halvmaran i Lindö”.

Mitt återinträde i löpspåret skedde i Vrinnevi , sträckan var 1 mil, för övrigt min första mil på 8 veckor. Upp med tuppen 06.45 för att klockan 10.00 möta upp Joakim Andersson vid minigolfbanan. Vädret var optimalt, precis som min klädsel, dessvärre tycktes det mest väsentliga vara under isen, Tempot sjönk på min befallning från ett högt till ett betydligt lägre, för att 1 km från mål avstanna helt. Mitt träningspsyke kollapsade och jag hade inte motivation att springa en ända meter extra. Den asketiske Jocke sprang dock likt en dopad finne hem medan jag ångestfullt lunkade hemåt. Som straff lyckades jag med konsttyckes att gå bort mig bland de oändliga stigarna. Utifrån ett kaloriperspektiv var det utmärkt då det blev 3 extra km, utifrån ett lokalsinneperspektiv var det mindre bra och utifrån ett träningsperspektiv var det  explicit bannlyst att börja gå. I vilket fall som helst blev detta startskottet inför Bråviksloppet som går av stapeln den 8 september. Jag är väldigt glad över att det är några månader kvar att hinna slipa formen.

Jag slutade 3:a i Squashstegens division 3 efter två förluster och två vinster. Den sista matchen i gruppen mot Magnus  Hjortberger var den match som jag var riktigt nöjd med, vi spelade förövrigt bra båda två. Långa backhanddueller varvades med färre kantslag än vanligt. Matchen mot Markus Lindberg vann jag med ett uselt spel, min räddning blev att han spelade ännu sämre. Jag hoppade också in i Företagsseriens finrum genom att ersätta Fredrik Malm. Lino Ferrari och jag spelade mot Smash, det vill säga Tomas Hadenius och Jörgen Pettersson. Lino pulvriserade dem båda, medan jag själv blev pulvriserad. Jag köpte för övrigt ett gudabenådat toppenrack från England. Racket kostar i Sverige runt 1400 kronor, här fick jag ge 450 kronor. Passade på att köpa squashbollar som på Squashcenter kostar horribla 49 kronor styck, på Sportsdirect blev styckpriset osannolika 14 kronor per boll. Servicen var dessutom helt klanderfri: snabb, tydlig, enkel, billig och bekväm.

Rullstolsbasket; action på 2 hjul

1998 bildade jag denna kompissfär ur spillrorna av Vikbo IK fotbollsförening. Baktanken var att vidmakthålla den magiska gemenskap som vi delade samt att legitimera fortsatt festande och tävlingsinstinkt. Vi reducerade antal träffar från 3 till 2 stycken 2011. Främsta orsaken var att det helt enkelt blev svårt att få ihop gemensamma datum som passade oss alla. En motformel  som vi implementerade var att spika nästa datum under den pågende. Det underlättar det administrativa arbetet, och gör balla-ur-processen mer komplicerad. Denna gång var det jag, Stefan Hammarström, Jarmo Kolehmainen och Henrik Persson som stod för värdskapet. Det var Stefan som knäckte idén, och han som fick vara gruppens länk med dem två som skulle leda och informera oss vidare i rullstolsbasketens lite annorlunda värld.

Det är jag som myntat vår kreativa slagord genom att indoktrinera frasen: ”det är bara fantasin som sätter gränser”. Nu får jag i viss mån revidera det uttrycket, då vi onekligen gjort  väldigt mycket aktiviteter under årens lopp, närmare bestämt 39 olika sådana. Det blev i och med det en relativt sent framtagen aktivitet som basunerades ut till resten av herrklubben, men bättre sent än aldrig. Det var samling framför ett dystopiskt blåsigt Himmelstalundshallen. Vi flanerade den korta biten till Stadium arena där två killar från Dolphins mötte upp oss varav en var Erik Nylander.  Vi bytte om i ett nästan kusligt tomt Stadium Arena; efter en kort introduktion om regler, historik och hur rullstolen fungerade så lottade vi lagen.

Lag svart: Jarmo, Steffe och Urban

Lag grå: AIK, Johnny och Odda

Lag blå: Mats, Klacken och Pärsson

Det vinnande laget: AIK, ”Glufs-Glufs” och Odda

Det blev en intensiv och adrenalinstinn turnering där varje lag fick mötas två gånger. Matcherna höll på i 10 minuter, vilket var jobbigare än vi alla hade förutspått dessutom ingick det retroaktivt blåsor stora som bildäck på händerna. När sista slutsignalen ljudit så stod det gråa laget som segrare, och det blå laget som turneringens slagpåse. Snyggaste målet gjorde Johnny, fulaste spelet stod herrarna AIK och Urban för. Därefter blev det en form av tillkrånglad suckövning sittandes i rullstolarna. Efter det så följde samma tävlingsprocess fast i stående ställning där jag och Odda slogs om vinsten, och han vann som vanligt. Avslutningen var en variant av suck, Johnny och Odda uppvisade missar i oändlighet innan vi kunde kora Johnny som segrare i den grenen. Sammantaget gick vårt inköpta pris till Odda.

Vi duschade, drack öl och hånade varandra, därefter agerade AIK och Odda Taxi till puben där vi skulle se FA-cup finalen: Chelsea vs Liverpool. Vi tippade på matchen där jag var den enda som lyckades pricka in 2-1 till Chelsea; det var för övrigt 200 kronor som stod på spel. Vårt trav som Stefan fixat blev dessvärre en råflopp. Alla förutom AIK som skulle jobba gick vidare till närliggande Durkslaget där bord hade bokats till 20.00. God mat, trevlig stämning och bra priser blev kontentan av det restaurangbesöket. Efter det så drog vi till Saliga Munken, där Johnny blev portad på grund av vakterna tyckte han vinglade, vilket han för en gångs skull inte gjorde. I ren protest så drog vi vidare till Highlander Inn. Några minuter efter midnatt så drog hälften hemåt medan arrangörsgruppen drog vidare till Wasa. Det var som vanligt en salig blandning av människotyper som samlats för att festa. Den musikaliska höjdpunkten stod coverpartybandet Lalles Bodega för. Med ett sväng och periodvis en nästintill autentisk likhet avverkades Journey, Van Halen och Whitesnake hits.

Stefans dåliga ovana att somna reproducerades klockenligt, precis som processen att sedermera bli utkastad av en bister vakt. Pärsson var nästa kille att dra, därefter Jarmo, jag själv var ”last man standing”. Sista timmen då jag återigen misslyckats med att hitta läget mellan tankad och nykter, blev mer ett socialt experiment. Jag tittade, analyserade och reflekterade på mina partygrannar. Jag kom som vanligt inte fram till om det var jag eller dem som var de mest missanpassade i lokalen. Innan jag traskade hemåt glufsade jag på McDonalds; klockan hade hunnit slå 04.00 innan jag var i säkert skydd från den iskalla nattvinden. Dagen efter var jag seg, hade träningsvärk i handlederna,  gigantiska blåsor, men inga minnesluckor.

Vad är Rullstolsbasket?

Rullstolsbasket har spelats sedan 1956 i Sverige. Under 60-talet bildades fyra herrlag samt ett damlag, alla i Stockholmsområdet. Rullstolsbasketen har varit med i Svenska Handikappidrottsförbundet fram tills 1994, då den integrerades in i Svenska Basketbollförbundet. I stort sett spelas rullstolsbasket med samma regler som vanlig basket. Spelarna klassificerad efter omfattning av funktionshinder i grupper mellan 1 och 4,5 poäng (inklusive halvpoäng). Lägsta poäng (1) för spelare som har svårt med balansen orsakad av förlamning och högsta poäng (4,5) för spelare som har en mindre omfattande skada eller ingen. Även personer utan rörelsehinder kan delta och spela. I landslaget och stora mästerskap får dock inga spelare som inte har någon skada vara med vilket innebär att dessa är låsta till spel i svenska ligan. På planen får de 5 personernas sammanlagda poäng inte överstiga 15. Den första officiella matchen spelades i USA 1946. Världsmästerskap och Europamästerskap spelas, och grenen ingår även i Paralympiska spelen. På internationell nivå administreras rullstolsbasket av International Wheelchair Basketball Federation. Rullstolsbasket är en av handikappidrottens snabbaste och hårdaste idrotter med mycket action.

Rullstolsbasket framgångar och historik i Sverige

• 1956 – Organiserad rullstolsbasket börjar spelas i Sverige
• 1970 – Första svenska herrlandslaget bildas.
• 1976 – Första svenska mästerskapet spelas.
• 1981 – Norrbacka HIF vinner Europacupen
• 1983 – Sverige tar brons i VM.
• 1984 – Sverige tar brons i OS.
• 1994 – Rullstolsbasketverksamheten i Sverige tas över av Svenska basketförbundet
• 1999 – Sveriges herrar blir femma i EM och kvalar in till Paralympiska spelen 2000.
• 2000 – Sveriges herrar blir sjua i Paralympiska spelen
• 2005 – Sveriges herrar tar EM-brons och kvalar in till sig till VM 2006
• 2006 – Sveriges herrar slutar sexa i VM.
• 2007 – Sveriges herrar vinner EM-guld och kvalar in till Paralympiska spelen 2008.
• 2008 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
• 2009 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
• 2010 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
• 2010 – Euroleague 3 samt Challenge Cup 2010 vanns av Norrköping Dolphins.
• 2010 – Sveriges U22 tar guld i EM.

Ett nytt år, en ny grabbhalva, nya förväntningar och krossade sådana

Grabbhalvan har under sin storhetstid på 90-talet lockat horder av löpare, men antalet har sakta men säkert reducerats från cirka 4000 till 1 500 motionssugna, vilket i och för sig är lite märkligt då det de senaste åren präglats av att det återigen blivit trendigt att löpa. Antal lopp har ökar lavinartat  i Sverige, vilka oftast är fulltecknade precis som försäljningen av idrottskläder. I år anmälde sig runt 17oo grabbar till jubileumsloppet varav 1434 stycken passerade målsnöret. Grabbhalvans 20-åriga historia är fylld av olika bansträckningar, detta är det andra året vid Stadium Arena.

Första året genomsyrades arrangemanget av nonchalans, inkompetens och hybris mot oss löpare som dyrkar statistik. I år har arrangörerna vaccinerat barnsjukdomarna på ett föredömligt sätt. De har bland annat sett till att banan är 5 km och inget annat, sedan har de också sett till att de sista 200 meterna avverkas på själva inomhuslöparbanan i Stadium Arena. vilket känns extra mäktigt. Nackdelen med alla ändringar är att det egentligen inte går att ha en adekvat rekordtid,  då varje bansträckning i sig gör det omöjligt, förhoppningsvis är detta en vedertagen bansträckning som håller i sig några år.

Jag själv förstår att det skett ett löparuppsving, då 24 timmars samhället breder ut sig likt pesten själv. Det ligger liksom i tiden att träna, vara hälsosam och deltaga i dylika folkfester i syfte att förverkliga sig själv.

• Det är kostnadseffektivt, om man inte som jag vill ha de bästa plaggen och tillbehören.

• Det är tidseffektivt, bara att dra på sig skorna och ut och löpa i sitt närområde.

• Löpning är bra för fysiken, styrkan som att hålla nere vikten.

• Löpning är bra för att motverka stress, och rensar huvudet på negativism.

• Löpningen ökar kreativitet, man blir en problemlösare av rang perfekt om man pluggar.

• Löpning är idealistiskt att tävla mot sig själv som mot andra.

• Löpning är flexibelt, lika enkelt att springa på semestern som hemma.

• Löpning kan avnjutas med bra musik i hörlurarna.

Mina förberedelser var ljusår ifrån optimala, då jag brottats med vadproblem sedan 6-7 veckors tid tillbaka. De 3 senaste veckorna har jag knaprat Voltarentabletter som en besatt knarkare, och sedermera invaggats i falsk säkerhet, då allt nästa känts bra. Det enda jag gjort i träningssyfte var att gå/jogga 5-6 km två gånger för att rehabilitera vad/hälsenan. I vilket fall som helst kom Jocke ”Spurs” Andersson förbi i värsta tsunamiovädret. Vi cyklade sedermera till Stadium Arena där 98 procent av alla som var där samlats under tak och inne i själva arenan. Till sist blev vi så illa tvungna att värma upp, och sprang runt himpaområdet någon kilometer. Klockan 18.25 var det dags att tränga in sig bland de andra adrenalinstinna löparna i samklang med hurtiga uppvärmningsövningarna från 3 euforiska World class tjejer. Jag fibblade med min mp3 och glömde då av att sätta igång min Garmin pulsklocka.

Efter några 100 meter så kände jag det som jag allra minst ville känna, vadsmärtornas återkomst. Frustrerad och aningen besviken försökte jag inte höja något tempo, utan hålla ett jämnt sådant istället. Tanken var självklart inte att förvärra den dysfunktionella vaden. Min löparklädsel som för dagen bestod av löpartights, långärmad tröja och jacka blev snart ännu blötare än vad jag trodde var möjligt. När tempot var lägre så försvann positivt nog de 5 km väldigt snabbt.

Efter halva sträckan inleddes en orgie av vattenpölar, på vissa platser  var det ren sjövarning, till sist orkade man inte hoppa över dem, utan klampade rakt i, man kunde ju liksom inte bli blötare. Även fast mitt tempo var lågt så kände jag mig skrämmande trött, något som kan berott på att jag inte tränat ordentligt på 4-5 veckor, och som sagt kondition är färskvara – dessvärre. När det var 500 meter kvar så ökade jag aningen för att komman in på min sämsta tid någonsin: 23.30. Efter förutsättningarna var jag oväntat nog nöjd, då jag ändå höll mig under 25 minuters strecket. Nästa år hoppas jag på bättre förberedelser och att vara skadefri, för då ska jag i vilket fall som helst springa under 21 minuter, det är mitt mål.

Topp−tio, Grabbhalvan, fem kilometer:

1) Fredrik Johansson, IFK Växjö, 15.23

2) Oskar Danielson, IK Norrköping Friidrott, 15.25

3) Alexander Palm, IK Norrköping Friidrott, 15.31

4) Marcus Carlsson, SSAB, 15.57

5) Mikael Zetterberg, GoIF Tjalve, 16.03

6) Daniel Karlsson, IK Akele, 16.37

7) August Mollén (13 år), IK Norrköping Friidrott, 17.09

8) Henrik Berggren, OK Denseln, 17.25

9) Abdelhak Fadlehallah, Red 1 IF, 17.45

10) Niklas Österlund, Ulricehamns OK, 17.49

Vi andra

131) Joakim ”Spurs” Andersson, 20.59

141) Jens Möller, 21.06

153) Magnus ”AIK” Ström 21.11

409) Mats Widholm, 23.30 (2011 fick jag 22.09 i tid)

De som sprungit Grabbhalvan alla loppen

I Vångaskogen med min frus pappa

Upp med tuppen för att någon timme senare vara  framme vid vackra Restad, 1000 meter ifrån avtagsvägen till Vånga. I ensamt majestät tornar en Astrid Lindgren miljö upp, med hagar, hedar och kor. Där bor sedan 1986  Maries föräldrar: Kalle och Gull-Britt Widholm. Vi hade förra veckan kommit överens om att detta datumet var då som jag skulle agera skogsröjare i deras exceptionellt stora hage. Jag hade självklart hoppats på 15 grader och sol. Istället för bar överkropp blev det långkalsonger, gummistövlar och 3 tröjor i symbios med snålblåst, regn och 1 plusgrad.

Det gamla hederliga kroppsarbetsprocessen inleddes klockan 09.00 med att frakta dygnblöta trädstammar och grenar istället för torra fjäderlätta sådana. Handskarna blev genomblötta redan vid första grankontakten, och jag tyckte jag redan såg ljuset via en  annalkande kallbrandkänning; det var frusna fingrar av den högre skolan. Efter 1½ timme så hade endera fingrarna domnat eller så var det så att det aningen varmare ute dessutom hade solsken avlöst ett dystopiskt regn. Tiden rann på i osedvanligt snabb takt, och 3 timmar senare var vi helt plötsligt klara. Den stora belöningen förutom kroppsarbetsträningen var Gull-Britts vardagslyxmiddag. Hon hade denna gång lagat till en gudomligt god gulaschliknsande soppa samt en delikat hallon-, blåbärssmulpaj med vaniljsås. För mig var detta himmelriket på jorden, och jag åt av glatta livet, inga dieter i livet kunde hålla mig ifrån matfrosseriet. När jag kom hem så blev jag liggandes ett par timmar på grund av kroppsarbetsovana och god mat.

Record store day

Den 21 april firas sedan 2008 skivbutikernas dag. Syftet är att sätta fokus på den unika bredd och det djup, i både kunskap och sortiment , som finns hos alla entusiastiska skivhandlare runt om i landet samt att fira kärleken till musiken. Initiativet är välbehövligt, men också aningen tragiskt att det skulle behöva gå såhär långt. Olagliga som lagliga musiknedladdningar och bekväma streamingtjänster som Spotify med flera tar allt större del av lyssnarkakan. Det är i och för sig inget konstigt, då det dels är billigare, enklare och framförallt extremt miljövänligt. Små genuina skivbutiker som Vaxkupan är osannolikt sällsynta, och jag tycker att vi Norrköpingsbor ska vara stolta över denna ”relik”. Vi ska definitivt däremot inte slå oss för bröstet genom att vi har en av landets intressantaste skivbutik, vi måste också handla där för att ha kvar denna kulturella fornlämning. Se hur det gick för alla de vackra biograferna i Norrköping, ingen av dem är kvar vilket i sig är oförklarligt då fula ruckel i stan kan bli k-märkta, men inte en enda biosalong av lyxigt snitt.

Att köpa LP/CD har för för mig varit ett lika vedertaget inslag på mina alla resor precis som att äta gott. Jag har de senaste 7-8 åren successivt reducerat denna shoppingföreteelse från att inte leta alls. Det beror främst på att det finns få skivbutiker att gå till, men också att jag beställer i stort sett alla mina CD-inköp på Ginza, och har egentligen inget behov av att leta efter nyheter, tråkigt men likväl sant. Som tur är vidmakthålls en viss försäljning via vinylförsäljning. Jag själv har inte köpt vinyl på minst 20 år, och förstår inte riktigt denna nykomna nostalgitripp. Några argument är: bättre, naturligare och varmare ljudbild, en annan att det är mer personligt och plats för mer  och estetisk information. Det kan nog jag hålla med om, men att hålla på att vända från sida a till b känns inte riktigt rätt, den tillbakagången vill jag inte deltaga i dessutom tar de osannolikt stor plats. Jag har hos Maries föräldrar 20 skivbackar fyllda med LP skivor.

Ofrivilligt träningsuppehåll – Voltarenkapslar och Rehab

De första squashpassen efter Madrid Halvmaraton blev tillika också mina två första matcher i squashstegens division 3. Jag förlorade inte oväntat mina båda inledande matcher mot Magnus Hjortberger och Eric Widström. I min tredje match var jag till skillnad från de två första matcherna stark som en påtänd sork, jag upplevde att jag kunde slå bollsaten genom glasväggarna. Jag vet faktiskt inte varför; kaffe konsumtion var visserligen skyhög men inte värre än vanligt. I vilket fall som helst blev detta min värsta fiende, då jag slog på allt som rörde på  sig -  på volley, vilket bland annat innebar att slagen visserligen var hårda, men i stort sett kunde hamna var som helst. Min motståndare Jesper Karlsson halvstukade foten något som fick honom att chansspela. Jag har aldrig varit med att bollen mot alla odds gick in 5-7 mm ovanför röret typ 95% av alla försök. Mentalt som verbalt förstummad så låg jag hux flux under med 2-1 i set. På något oförutsägbart sätt lyckade jag vända processen och vinna komfortabelt med 11-3 i 5:e och avgörande set. Dock en eloge till min osannolikt kämpande motståndare, men denna vinst var snuskigt välbehövlig för såväl mitt psykiska välbefinnande som att inte åka ur gruppen.

Jocke ”Spurs” Andersson ringde mig tidigt på lördagsmorgon när jag just bestämt mig för att skippa dagens löpning. Mina argument var lika usla som vädret ute, vilket i sig var ett huvudargument. Min ömmande vad, kaffe som inte fick mig pigg, och troligtvis en släng av cancer stod på jag-vill-inte-springa-listan. I vilket fall som helst så fungerade Jockes otåliga, men auktoritära röst som en löpningskatapult. Med jag-hänger-väl-med-då-syndromet i bagaget kastade jag på mig kläderna och en näve Voltaren gel. Kylan tycktes kunna penetrera märg som ben, och jag bad till gud att vi inte skulle få motvind. Mr Andersson bytte om, sedan sprang vi från Hagebygettot mot Vrinnevi och 5 km rundan. Vi höll ett 4.45 min/km tempo, något som dränerade mig på energi medan Jocke tycktes vara helt oberörd, det vältränade svinet. Efter 8 km i mitten av en brant backe la mina vader och mitt psyke av, och jag stannande tvärt för att några meter senare börja gå de 2½ km tillbaka till Ektorp.

Har börjat knapra Voltarenkapslar som den bästa elitknarkaren; det blev nästan 3 hela förpackningar under 3 veckor. Det positiva var att  vadsmärtan samt mitt haltande reducerades med 90%, nackdelen var väl just att det är en läkemedelsillusion som uppvisar sitt rätta ansikte så fort jag slutat med tabletterna. Sedan bör man definitivt inte läsa på innehållsförteckningen, för då har man snaskiga mentala problem framför sig. Vecka 16, 17 och 18 var veckor som indirekt fick fungera som återhämtning, rehabilitering och uppbyggnad av vad, hälsenor som framsida av lår. Måhända en paus som i de bästa världar för med sig en starkare squashspelare och långdistanslöpare. Tyvärr gynnade detta inte mig kortsiktigt, då hela Grabbhalveträningen frös inne precis som all form av squashspelande, men som sagt det kan vara guld värt ur ett längre förbättringsperspektiv.

Knäböj mot en vägg: Stå med ryggen mot en vägg och placera benen en bit framför, ska vara 90grader i knäleden. Gå ned i sittställning och håll denna position. Försök att hålla positionen så länge du orkar, och vila därefter lika länge innan du upprepar, max x 3.Jag följde dessa vedertagna instruktioner på inrådan från min kompis Stefan Hammarström. Det tog såklart något år innan jag väl satte igång. Ska jag väl inleda något så är det i mitt fall helt signifikativt med någon form av lista. Den ska dels fylla den adekvata funktionen att jag inte ska fuska med att utföra detta moment minst 3 ggr i veckan, dels ha som rekordlista, i syfte att ha någon form av träningsambition förutom att just bli starkare på framsidorna av låren. Hitintills har jag fullgjort mina egna uppsatta mål och gjort så över 3 veckor, förhoppningsvis en rutin som ska fortsätta länge. Från första försöket på 1:41 minuter till min bästa tid på  5:16 minuter några veckor senare. Den första omgångens rekord  är 2:27 minuter, vilket i mitt fall är en ruskig förbättring, då jag inte kom över 40 sekunder första gången jag använde tidtagning