Friends-for-lifetime-club tillika FFLC

Jag startade upp denna kompisklubb hösten 1998, och denna träff är den 42:e i ordningen, nästa år är det 15-års jubileum. Det primära syftet var att inte tappa kontakten med varandra när fotbollskarriärer sakta men säkert krackelerade. För närvarande är vi nio goa medelålders gubbar som temporärt reproducerar ungdomens källa två gånger per år. Värdarna för höstträffen bestod av: Urban Svensson, Magnus Ström, Klas Larsson, Johnny Hammarström och Jarmo Kolehmainen.

Den diffusa informationen basunerades ut via ett kortfattat mail veckan innan. Där stod det att vi skulle samlas 13.50 vid Vilbergens bowling samt ”om vi redan då var lite runda under fötterna var det ingen nackdel”. Denna fälla har jag dock traskat in i så många gånger förut, och slutet på dessa kvällarna var lika becksvarta som Bosse Hanssons dysfunktionella vardagsrasism. De två senaste åren har jag dock blivit bättre på att inte falla i den lättillgängliga frestelsen. Börjar man dricka alkohol så tidigt på dagen vet man innerst inne att den oförutsägbara alkoholtoppen redan kan vara nådd långt innan själva restaurangbesöket och sedermera pubrundeprocessen är inledd.

I vilket fall som helst så var nästan alla här denna ytterst vackra lördagsförmiddag. Henrik Persson hade idiotiskt nog bokat en Ålandsresa, så han dök upp senare på kvällen. Även storgrepen själv: Klas ”Klacken” Larsson kunde inte komma på grund av sjukdom i familjen. När vi alla hade samlats så visade det sig att minigolf återigen stod på agendan. Ur ett hitta-på-något-nytt-perspektiv var det ett groteskt mediokert val, då vi kört denna aktivitet fyra gånger förut, ur ett trivsamhetsperspektiv nästan optimalt. Jag fick dock stå för merparten av showen, eftersom min minigolfkarriär hittills genomsyrats av oduglighet; denna eftermiddag var tyvärr inget undantag. Jag hade inget annat val än att rikta bitska one-liners-strålkastaren mot mig själv, då det var omöjligt att hitta någon annan som kommer i närheten av min krampaktiga minigolfteknik. När de 18 hålen väl var färdigspelade stod tävlings fenomenet Fredrik Adolfsson åter som segrare med 51 slag, själv hamnade jag föga oväntat sist på 70 slag, nio slag efter ”fyllesteffe”. Jag skulle kunna skylla på undermåliga banor som inte gjorts i ordning sedan 60-talet, men väljer att inte göra det.

Värdarna slussade oss vidare i fortsatt ovisshet tills vi anlände till Hagas bowlinghall. Arrangörerna hade därmed lyckats pricka in de två aktivitet som vi aktiverat oss mest med under vår tid som herrklubb. Jag tycker personligen att det är höjden av fantasilöshet, men samtidigt är det bättre att det blir en träff överhuvudtaget, än ingen ingen alls. Steffe och Jarmo inledde tröghetsprocessen genom att trava in i hallen mitt framför ögonen på den vakande barpersonalen med två 50 cl tyskimporterade ölburkar. Det medförde att vi under hela kvällen hade allas ögon på oss, något som turligt nog reducerade vårt intag av alkohol. Vi hann avverka 2 serier där Steffe visade att alkohol återigen kan kombineras med inkompetens. Han är mina ögon klart sämst, nu var han dessutom fullast, men slog strike och spärrar som aldrig förr – magiskt. Själv brottades jag med att slå 6 raka snygga nästa perfekta kast, men några strike såg jag inte skymten av. Frustrerad och konfunderad ändrade jag grepp, vilket indirekt var början till slutet till en ny sistaplats samtidigt som jag och rännan blev osannolikt goda vänner. Steffe vann som sagt denna gren.

Vi avslutade med bastubad och ölhävning i samma lokal, fast en våning ner, den kombination är för övrigt bland det mest förrädiska en människa kan utsätta sig för om full kontroll är målet. Som sagt har man väl börjat dricka är det kemikalierna i hjärnan som styr, inte ens egna uppmaning dagen innan. Hela samkvämet var dock hur trevligt som helst, vi tjattrade på likt en nybildad syförening samtidigt som glimten-i-ögat-pikarna-haglade. Efteråt så valde några av oss att ta bilen, några att att gå från Haga till stan. Jag AIK, Odda och Jarmo var de som valde den ”hälsosamma stilen”, tyvärr så var detta källan till att slå upp ett obehagligt skoskav. När två elitiska träningsnarkomaner slår sig ihop och dessutom älskar att säga emot allt jag säger, var tillfället som skapt för hätska argumentationer. 90 procent av promenaden handlade om studien: att man via ett blodprov kan få ett besked att man tillhör en viss av syreupptagningskategori, och därmed inte tillgodogör sig den högintensiv träningen. Jag trodde på studien, de förkastade den. När vi kom fram till f.d Bachhus numera Lagerqvist restaurang & bar så hade mina käkar nästintill låst sig på grund av alla tonartshöjande diskussioner. En kall stor stark öl blev den självklara lösningen i symbios med en tratt att hälla vätskan i min snustorra strupe.

Därefter så begav vi oss i samlad trupp till Harrys där värdarrangören bokat bord. Vi kunde inte fullt ut njuta av vare sig mat eller spydiga kommentarer när vårt gemensamma fokus subliminalt riktades mot Johnny ”Balboas” ögonlock och sittposé. Till sist skedde det oundvikliga, han somnade vid bordet. När han är i koma så är det i stort sett helt omöjligt att väcka odjuret. En av Harrys vakter kom som ett brev på posten till vårt bord, och det var en hårsmån ifrån att någon av oss blivit tvungen att ligga med vakten för att Johnny skulle få vara kvar i lokalerna. Jag fick efter mycket bestyr ut ”Glufs-Gluffs” i ett makabert kallt Norrköping. Jag rastade den narkolepsivankande mannen i 10 minuter. Mat och är det enda som skulle kunna mildra ett sömnåterfall. Jag fick motvilligt offra 2 av 3 potatisklyftor, med syftet att hålla Gluffs-gluffs på gott humör. Detta var för övrigt de största potatisklyftorna jag någonsin sett. De var inte stora, utan gigantiska och snarare rena mordvapen än mat. I vilket fall som helst var dess storlek nog ett plus, för det höll Balboa sysselsatt, därefter var det som ingenting hade hänt. Han var kokainpigg hela kvällen, och på ett exceptionellt gott humör. Hand bordskick lämnade som vanligt mycket övrigt att önska; gafflar och knivar existerar inte i hans tugga-absolut-inte-maten-mentalitet. Vi fick påfrestande nog gång på gång förklara för AIK och Urban att vi inte behövde ligga med vakten, då Johnny återigen var pigg, jag kunde verkligen skönja deras kollektiva besvikelse.

Min budget var minst sagt ansträngd, men Steffe som är alkoholens okrönte konung tänkte på mig med sina promilleglasögon på sig precis som finnen Jarmo Kolehmainen. Steffe bjöd på tequila och Jarmo på sambucca, och jag föll i fällan likt finländare dras till backhoppning, rally, spjut, vodka och knivar. Fyra sambucca och en tequila var källorna till att jag mådde mindre bra morgonen därpå. Under kvällen droppade medlemmarna successivt av och klockan 02.30 var det bara jag, Odda och Stefan som försvarade herrklubbsfanan på Harrys. Runt den tiden tog jag mitt pick och pack för att huttrande vingla hemåt med ett skoskav att döda för. Morgondagen bestod av soffläge, huvudvärk kryddat med lite ångest för att jag dräpte de två sista sambucca istället för att inte ta fler. Barnen ville dessutom spela alla familjespel som finns att tillgå i västvärlden, det var bara att bita i det sura äpplet, jag vann för övrigt i loppspelet.

Nästa träff sker den 4 Maj och enligt lottningen så står Klacken, Persson, Jarmo  och Balboa för värdskapet.  Jag hoppas att fantasin är ljusår kreativare än denna träff, som ändå var en otroligt trevlig tillställning, där syftet att umgås uppfylldes med råge.

Continue Reading »

”I ditt huvud” – Tankeläsare på Flygeln.

Marie och jag hade återigen lyckats outsourca Hanna & Frida till våra generösa gårdsgrannar Jonas & Tilde. Kvällens agenda bestod dels av ett månadsenligt restaurangbesök, dels en annorlunda förställning på Flygeln. Månadsvalet föll på Sing Thai, ett gemensamt favoritställe i Norrköpings matvärld. Vår första tanke var att cykla, men när regnet fullkomligt öste ner blev det bilen istället.  Jag valde stekta nudlar i symbios med rätten Gai Pad Bai Grapao, något som sköljes ned med två kalla öl. Marie beställde in Gai Pad Met Ma Moang det vill säga stekt strimlad kyckling med cashewnötter. Förrätten bestod av Sateh Gai vilket enklast översätts till kycklinggrillspett med jordnötssås. Vi hade nog båda glömt bort hur gudomlig maten som serverades på Sing Thai var, perfektionism uti fingerspetsarna.

Hällregnet fortsatte att terrorisera ”Pekings” stadsbild, men vi undvek det blöta, och bilade istället bekvämt till Spiralenparkeringen för att sedermera pricka in närmaste vägen till Flygeln. Jag är definitivt inte snål, utan snarare ekonomisk, men 40 kronor per person för att hänga in ytterkläderna var onekligen väl tilltaget. I vilket fall som helst så traskade vi fram till rad 11, och till en tillsynes fullsmockad lokal. Klockan 19.10 satte showen igång, och det var en stilistisk scen som mötte oss i publiken. Fexeus inledde kvickt med att via en orange frisbee välja ut personer ur publiken, något som skulle omöjliggöra fusk och fejk. Henrik var väldigt tydlig med att vi som publik inte skulle föra vidare vad som hände under föreställningen till vår omgivning, något jag absolut respekterar.

Ett av hans trick att få publiken delaktig var som sagt att få upp dem scenen successivt under föreställningens gång. Det var en varierad, trivsam och annorlunda tillställning som förförde oss; tyvärr blev det inget hångel, utan bara subtila smekningar. Jag vet inte om mitt milt sagt överskruvande på stolen berodde på gårdagens Familjen Adams besök eller om Fexeus faktiskt var på tok för omständig?  Jag upplevde att han bluddrade på alldeles för mycket, och det sensationella resultat som man förväntade sig, visade helt enkelt inte sitt rätta ansikte. Det hela blev för profillöst och utdraget, precis som ett vanligt syndrom i amerikanska tv-serier som Lost, Alias, Prison Break och Heroes. Visst var det stundtals väldigt underhållande, men tidslängden kunde utan problem kapats med minst 30 minuter, med syftet att skapa en effektivare och rappare föreställning.

Periodvis träffade han sin publik med några riktigt bra skämt, men humorn var tyvärr inte hans starkaste sida; en ingrediens som hade kunnat kryddat transportsträckorna ordentligt. Henriks manipulationer (när de väl kommit till skott) var dock väldigt välriktade, och för mig källor till frustration hur han verkligen gått tillväga. Den så kallade finalen var också riktigt smart upplagd, då han avlossade svar på det som skett tidigare under kvällen. Den finurliga och varierade Henrik Fexeus får ändå bara godkänt av mig och Marie, kvällens höjdpunkt var utan tvekan Sing Thai.

Henrik Fexeus föddes 1971 i Örebro men emigrerade sedan till Vallentuna, men bor numera i Stockholm med sin sambo och sina två barn. Redan i grundskolan väcktes hans gigantiska intresse för trolleri, något som fortsatte ju äldre han blev. Henrik har studerat kommunikativa och mentala tekniker som NLP, hypnos, skådespeleri och psykologi, samt analyserat påverkan genom media, reklam, propaganda och memetik. Idag är han en efterfrågad föreläsare och författare inom området omedveten kommunikation. Henrik har skrivit sex bästsäljande böcker inom omedveten kommunikation och påverkan som hittills översatts till 19 språk; Konsten att Läsa Tankar (2007), När Du Gör Som Jag Vill (2008), Alla Får Ligga (2009), Konsten Att Få Mentala Superkrafter (2011), Öka Din Sociala Kompetens – På 1 Timme (2012) samt Bli Kreativ – På 1 Timme (2012). Henrik ledde också två säsonger av den internationellt uppmärksammade TV-serien Hjärnstorm för SVT och har suttit med i juryn i TV4:s Talang. Idag är han en av Sveriges mest efterfrågade föreläsare samt en prisbelönt underhållare. Under 2012 turnerar han genom hela Sverige med sin föreställning: ”I ditt huvud”.

Hemma hos Familjen Addams

I ett hällregn från djupaste helvetet parkerade vi vår svarta Hyundai längs med Norra promenaden för en kostnad av 60 riksdaler. Vi skyndade oss till pizzerian på Kungsgatan där vi runt 17.30 intog varsin onyttig men slafsig pizza med tillhörande läsk, själv tog en stor gravkall öl. Barnen valde varsin Vesuvio medan jag fann kebabpizzan aningen större, Marie beställde en Frutti. Lagom mätta spatserade familjen siksackandes genom ösregnet till Östgötateatern för att tillbringa de närmste timmarna med makabra teaterkaraktärer. Vi satt utmärkt på Balkongens första rad, vilket möjliggjorde att barnen fick helt fri sikt, något som underlättade hela processen, och bara det en form av light-livskvalitet

Tv-serien 1964-1966                                            Filmerna från 1991 & 1993

I ett stort viktoriansk hus lever Familjen Addams sitt liv, allt medan de med glädje bryter mot normer och tjusas av det som de flesta av oss tycker är obehagligt. Familjen Addams består av pappa Gomez, den sentimentala pappan, mamma Morticia, en sval men passionerad kvinna, tonårsdottern Wednesday, som är som tonåringen mest … eller kanske inte. Och Pugsley, lillebrorsan, som har en förkärlek för tortyrredskap. Hos familjen bor också Gammelmormor, Onkel Fester, som är kär i månen, Lurch, den lojala, lågmälde och långe Frankensteinliknande betjänten samt den vandrande handen, The Thing.

   1991                                                              1993

De båda filmerna är i mina ögon riktiga guldkorn, castingen var optimal där alla pusselbitarna föll på plats. När det kommer till uppföljare och framförallt  sådana som produceras i Hollywood är de oftast 95% skräp, men i detta fall vann undantaget. Tvåan i sig var en rolig, makaber, fyndig och osannolik historia där inte jag hade mått dåligt av om den följts upp av ytterligare en prequel. Den starkaste av de lysande stjärnorna var genomgående den unga men underbara Christina Ricci (1980, Santa Monica, California, USA: Casper, The ice storm, The opposite of sex, Small soldiers, Sleepy Hollow, Prozac nation, Monster, Black snake moan). Hon visade var skådespelarskåpet skulle stå med ett scenregister att döda för; man insåg ganska snart att detta bara var startgropen för en kommande stjärnaktris.

The Animated Series(1992–1993)                          The Addams Family (1973–1975)

På Östgötateatern tog man inte bara musikalen, som tidigare spelats i USA, Brasilien och Australien, rakt upp och ner. Man har gjort sin alldeles egen version av den och är nu efter mer än ett års arbete redo att avtäcka resultatet.De nya inslagen består i cirkusartisteri. I den galna familjen Addams värld där levande umgås med döda och där till och med huset lever sitt eget liv behövdes det där alldeles lilla extra för att sätta piff på inramningen. Därför engagerades Jesper Nikolajeff från Cirkus Cirkör som svarat för cirkusregin. I den nyskrivna musikalen har manusförfattarna Marshall Brickman och Rick Elice vävt in en ny konflikt: Tonårsdottern Wednesday blir kär – en helt vanlig ”normal” kille. Och nu ska hans föräldrar komma på besök …

”Det som lyfter Familjen Addams är energin, lekfullheten, galenskaperna, de morbida skämten, skräcktemat och alla som agerar på scenen”…” i  mycket underhållande Familjen Addams är ingen större än själva föreställningen, fylld av sjuk humor, specialeffekter och inslag av nycirkus”.

”Med akrobatiska nycirkusinslag, kolsvart humor och snillrik lekfullhet får Östgötateatern musikalen Familjen Addams att lyfta högt”…” en dödsrolig och visuellt fascinerande föreställning”

”En hyllning till kärleken och galenskapen – visst blir man lycklig!”…” Petra Nielsen är som gjord för Morticiarollen…hon fyller den perfekt”…”Christian Zell har ett större register att spela ut och gör det lysande”…” En föreställning för unga och gamla och alla som kanske glömt att teater kan vara fest och feeri och gala och fantasi och bara så skitkul”

Jag kan inte göra annat än abdikera i de unisonta hyllningarna som denna förställning tillskansat sig. Dock med ett ett ytterst viktigt undantag som många av recensenterna antigen förträngt eller helt sonika inte ville befatta sig med – musiken. I musikaler är toner de högst rankade inslagen i denna oftast klyschiga teatergenre. I Familjen Addams  fullständigt haglar det sångnummer, man hinner knappt knapra på halstabletterna innan nästa musikalton tas. Det hade inte gjort så mycket om musiken i sig hade varit riktigt bra. Tyvärr känns det som låtskrivarna endast använt sig av musiken i syfte att föra handlingen framåt.

Dessa oftast intetsägande transportsträckor täcker in cirka 85 procent av föreställning, och dränerar helheten på ett oroväckande sätt. Såväl jag som Hanna och Frida gäspade periodvis i takt med den sega musiken så att nästan käkarna sprack. Enstaka partier av låtarna hade potential att bli till hyfsade låtar – med rätt låtskrivarpar, men de var lätträknade. Avsaknaden av adekvata hits som man mångt och mycket finner i de flesta andra musikaler reducerar ett högt betyg. Då detta onekligen är en horrormusikal så kunde också musikupphovsmakarna ansträngt sig betydligt mera för att skapa musik därefter. Dessa lågbudgetproduktioner matchade inte allt annat som var både professionellt och mycket underhållande. I annat fall hade de kunnat låna låtar ur Nanne Grönvall musikbibliotek som ”Avundsjuk”, ”Evig kärlek” och ”Svarta änkan”, vilka hade passat perfekt in i detta sammanhang.

Barnen skötte sig fantastiskt bra, och tyckte samstämmigt att Lurch var roligast, och jag och Marie kunde bara instämma i deras val av favorit. Jenny Holmgren som gestaltade Wednesday hade en fantastisk stark och bra röst. Det var en fröjd att höra hennes stämma omfamna Östgötateaterns estetiska salonger. Efter att ridån gått ner runt klockan 22.00 blev Hanna och Frida  fotograferade med några av monstren ur ensemblen, till deras ambivalenta glädje. Vi hämtade därefter bilen vid en ytterst regndränkt parkering. Vi alla var dock mycket nöjda med föreställningen, det var bra underhållning, och för övrigt en väldigt trevlig kväll.

Musikal-toppen av Mats Widholm

1. Mama mia

2. Chess

3. Jesus Christ superstar

4. Phantom of the opera

5. Little shop of horrors

6. Chicago

7. Familjen Adams

8. Starlight express

Jag är inte rasist, jag är inte rasist, jag är inte rasist!

Att diskutera något som har med invandringsfrågor och dylikt är som att skicka in AK4-försedda Israeler in till Gaza, i syfte att fredsmäkla. Den tabubelagda diskursen är förorenad med en synnerligen lättantändlig tändvätska, vilken skapar ett samhälleligt som politiskt vakuum, där inget parti vågar knysta ett ord, av rädsla att utpekas som främlingsfientliga. Det hela blir egentligen osedvanligt absurt, då det är av allra största vikt ur ett demokratiskt perspektiv att diskutera just sådana här frågor. Vård- skola och omsorgsbudgetarna spricker likt  Lidl-ballonger, och blir till ett gytter av onda cirklar, där det endast finns utrymmen för rationaliseringar. Mitt blogginlägg har ingen dold agenda förutom att försöka vara en del i en konstruktiv dialog i detta minerade ämne. Dock målar jag in mig ett hörn när förslag att reducera invandringen i en 5-års period per definition innebär att man ser invandringen som problemet, vilket onekligen skapar ett dilemma.

Min ambition med detta är att ändå försöka hitta några konkreta lösningar på hur man dels kan hjälpa utsatta flyktingar, dels minska bromsklossarna som de nyanlända upplever i det nya landet. Att de överhuvudtaget fått en frizon är självklart de primära, men det kommer sedermera en tid när man också ska försöka förstå sig på en ny kultur, arbetsmarknad, språk, normer och en byråkrati i ”världsklass”. Politiker kan obönhörligen tjafsa ihjäl sig om några miljoner hit och dit, men när det kommer till invandringsfrågan tycks ekonomin sättas helt ur spel. Risken att bli stämplade som främlingsfientliga överstiger all logik. Finns det uns av kritik eller nytänkande hur integrationspolitiken ska förbättras är det indirekt likvärdigt med kränkande propaganda, och där slutar oftast diskussionen; vem vill vara rasist, vem vill motverka mänskliga rättigheter? Jag välkomnar en politisk och vardaglig diskussion där olika perspektiv diskuteras med agendan att konkret komma fram till en modifierad och förbättrad integrationspolitik, utan att rasist-utpekande-mentaliteten och pajkastning genomsyrar diskursen.

En vän till mig beskrev det på ett utmärkt sätt: ”Sverige har skrivit under konventionen om de mänskliga rättigheterna. En av dessa är rätten till asyl. Det medför att de som har möjlighet det vill säga bland annat Sverige är skyldiga att erbjuda skydd till dem som behöver. För mig är detta inte förhandlingsbart. Antingen tror man på alla människors lika värde och okränkbara rättigheter, eller inte”. En annan vettig person formulerade dessa tänkvärda tankar: Bara för att en annan människa har andra åsikter i en svår fråga så betyder det inte att den är dum eller att man måste ta avstånd från den personen, den har bara andra kunskaper och erfarenheter med sig i bagaget. Istället kan man diskutera och lyssna och förhoppningsvis lära sig något av det, om inte annat så lär man sig befästa sin egen åsikt. Om man alltid skulle utesluta alla som inte har samma världsbild som en själv så skulle man till slut bli en mycket ensam människa.

De stackare som drabbas av denna ”bäst-i-klassen-hybris” är bland annat andra nyanlända flyktingar, de som dykt upp året eller åren innan. Det tycks inte spela någon roll vilken regering som sitter vid makten, denna årliga massinvandringsackumulering råder det sträng konsensus om,  även fast Sverigedemokraterna numera huserar i det politiska finrummet. Paradoxalt nog har Sverige blivit ännu mer politiskt irrationellt korrekt sedan SD tragiska inträde. Det spelar ingen som helst roll att SD idag är Sveriges fjärde största parti med sin 7,7 procent enligt Sifo. Den subtila partipolitiska blocköverskridandet har visserligen bakbundit Sverigedemokraterna, men kontraproduktivt nog istället satt munkavle över hela integrationspolitiken. Detta dysfunktionella tomrum hämmar hela beslutsprocessen, och ökar istället på SD:s medlemsregister. Det bästa vore att SD åker ur Riksdagen vid nästa val, i syfte att få till stånd någon form av konstruktivism bland de andra partierna i denna brännheta fråga.

Sverige är det land i Europa som beviljar flest asylsökande utifrån ett per capita perspektiv, såväl Tyskland som Frankrike bebos av fler invånare än Sverige. Ur mänskliga-rättigheter-perspektivet, vilket i sig är fundamentalt är det bra, däremot bör man ta sig en funderare om det finns utrymme att kombinera den demokratiska diskursen för att kollektivt förbättra, underlätta och utveckla något som jag uppfattar inte fungerar till  100%. När man mäter ett lands välfärd så är det många aspekter som räknas in i statistiken, som medellivslängd, barnadödlighet, barnens kunskaper från skolan, hälsotillstånd bland befolkningen och hur mycket annat som helst. Ur ett välfärdsperspektiv blir det  måhända komplicerat att bibehålla en hög välfärd och samtidigt vara bäst i klassen det vill säga: ”att äta kakan och ha den kvar”, de ekonomiska utrymmena är begränsade.

Jag anser att vi framöver bör reducera indoktrineringen att vara bäst i klassen, och låta andra länder som inte drar sitt strå till stacken få visa sina altruistiska sidor och ta sitt ansvar, då även de också skrivit under konventionen om de mänskliga rättigheterna. Tio medlemsstater tog emot 90 procent, eller 90 000 av samtliga asylansökningar i hela EU under 2010. Men som sagt, då måste EU ta fram taktpinnen och medlemspiskan och höja tonartsskalorna, med ambitionen att hjälpas åt istället för att stjälpa. Att många Riksdagspolitiker tar till Hollywood-näsduken och staplar enskilda individexempel på varandra med mantrat: ”hur hade det gått med Anders som dagligen torterats och våldtagits i sitt hemland, om han inte fått komma till Sverige?”. Det är ju självklart svårt att säga emot när retorikutbildade politiker utstuderat lägger fram saken på ett sådant sätt, men det finns som sagt andra vägar att vandra som både är humanare och effektivare än denna strategi. Dessa kan kombineras med systemet som vi har idag, fast i en reducerad skala, sedan kan vi utvärdera dessa 5 år och se vad som hände;  blev det en förbättring eller inte? Det ena utesluter inte det andra, att jobba brett på många fronter är i mitt tycket en styrka inte en svaghet.

”Bäst i klassen” Asylansökningar UNHCR, EUROSTAT 2010

1 Frankrike 51 595

2 Tyskland 48 490

3 Sverige 31 875

De många länder som inte är lika asylaktiva dvs de flesta i EU

13 Danmark 5 070

14 Finland 4 018

15 Cypern 2 875

16 Spanien 2 749

17 Ungern 2 095

18 Irland 1 940

19 Bulgarien 1 025

20 Rumänien 885

21 Luxemburg 780

22 Tjeckien 780

23 Slovakien 540

24 Litauen 495

Utländska medborgare efter de tio största medborgarskaps­länderna 2011

Statistiska centralbyrån

Under 2011 fick också cirka 36 500 ut­ländska med­borgare i Sverige svenskt med­borgar­skap. Det är en ökning från 2010 med 13 procent. I år beräknas vi ta in runt 45 000 tusen flyktingar, nästa år tros minst 50 000 människor söka sig hit, det vill säga den högsta nivån sedan Bosnienkriget för 20 år sedan. Ett  förslag vore att dra ner denna siffra till EU-genomsnittet som tyvärr är alldeles för lågt. Detta skulle gälla i exempelvis 5 år samtidigt som politikerna över blockgränserna kommer överens om ett gigantiskt åtgärdsprogram för områden typ Rinkeby, Hageby, Rosengård, men också resten av landet. Det ska vara konkreta och riktade åtgärder som anses någorlunda vedertagna i syfte att integrera de som anlänt till Sverige och som är ljusår ifrån att få ett arbete i sitt nya hemland. Det måste helt enkelt implementeras in en form av återhämtning för att de nyanlända ska kunna integreras optimalt, något som dessutom frigör ekonomiska resurser i statens budget till förbättrad välfärd och omsorg när varslen står som spön i backen och lärarna, sjukhuspersonalen går på knäna.

En bekant till mig påvisade en annan möjlighet att omdirigera kapital där det idag inte fungerar optimalt, och det handlar återigen att vara bäst-i-klassen. Sverige är bäst i klassen även här, men om de svindlande summorna kommer de som verkligen behöver det är väl minst sagt omtvistat. Hon skriver: ”2007 gav Sverige ca 37 miljarder i bistånd, vilket är jätteduktigt, men om alla pengarna gått till rätt sak, dvs sjukvård, skolor och nya arbetstillfällen i utsatta länder så hade många fler fått hjälp. Istället går pengarna till regeringarna för att fördelas och mycket av vårt bistånd kommer säkert tillbaka i det svenska systemet via köp av vapen”.

Antal utländska medborgare 1980‑2011

Statistiska centralbyrån

De nyanlända som kommit hit de senaste åren behöver först och främst komma ut i det svenska samhället och lära känna det  nya språket som den nya kulturen. Barn har en tendens att lära sig saker relativt snabbt i skolan, men föräldrarna däremot behöver en annan källa till att etablera sig i det svenska lite kalla  individualistiska samhället. Svenska för invandrare undervisning i viss mån, men essensen i processen stavas arbete, en plattform för social gemenskap och delaktighet. Om inte så är fallet bildar nedanstående faktorer en dysfunktionell cocktaileffekt, där gammal som ung drabbas och där familjer slås i spillror. Självklart existerar det en väldigt stor light-rasism när det kommer till att anställa individer med utländsk bakgrund, vilket är tragiskt, det underlättar varken deras ekonomi, psykiska hälsa eller familjelycka.En bekant till mig belyste mig efter detta blogginlägg om en aspekt som jag helt enkelt förbisett och som är minst lika viktigt för de nyanlända som ett arbete: ”Arbete inte alltid den mest avgörande faktorn för en lyckad ”integration”. Familjeåterförening är minst lika viktig. Den som inte vet var familjen befinner sig eller när de kan återförenas mår inte bra och orkar sällan lära sig svenska. Ibland är alltså svaret på ”integrationsproblemet” inte färre, utan FLER invandrare”.

Psykisk ohälsa

Fysisk ohälsa

En nedåtgående kriminalitetsspiral

Gängbildningar

Missbruk

Utanförskapet ökar

Problem i skolan, segregation påverkar skolresultaten

Samhällsklyftorna ökar, tryggheten dräneras, rasismen ökar

Där samhället behöver lägga de största resurserna finns det inte tillräckligt med pengar mycket på grund av att vi irrationellt måste vara bäst i klassen i ämnet migration Det kanske är dags att temporärt minska intaget av invandrare i Sverige under en tidsbegränsad period med agendan att på allra bästa sätt ta hand om dem som redan är här. De som aldrig får den riktiga hjälpen, då  horder av nyanlända hela tiden pockar på uppmärksamheten. Norrköpings kostnader för individ- och familjeomsorg till exempel, socialbidrag, familjehem, missbruksvård är 5 559 kr kronor kostnad per invånare, när riksgenomsnittet ligger på 3130 kronor. Endast Eskilstuna och Södertälje är två kommuner som ligger högre.  Det innebär mindre pengar till vård, skola och omsorg, när det i allra högsta grad borde vara precis tvärtom. De flesta är väl överens om att det behövs flera lärare med högre lärarlöner, större antal läkare och sjuksköterskor i vården det vill säga bättre förutsättningar för dem och mer resurser. Sverige har idag bland de högsta antalet arbetslösa ungdomar i EU, och de nyanlända har det statistiskt sett svårast, ingen utopisk inledning av ”vuxenlivet”.

När vi varje år påtagligt ackumulerar invandrarantalet så dräneras hela vårt välfärdssamhälle på resurser, och de som behöver hjälpen allra mest är de som får det svårast. De ökade samhällsklyftorna är en källa till skenande budgetritter, vilket är både ett ekonomiskt som mänskligt problem. När man som individ är inne i den onda bidragscirkeln vare sig det rör sig om A-kassa, Socialbidrag eller Bostadsbidrag har man en armada av bromsklossar framför sig, och personerna får onekligen väldigt svårt att komma ur detta bidrags-ekorrhjul.

Jag tycker för övrigt att Sverigedemokraternas alternativ att hjälpa flyktingar på plats låter allra mest rationellt (jag har inte, och kommer inte att rösta på dem). De länder som drabbas värst av katastrofer och inbördeskrig är länderna runt omkring en krishärd. Denna massinvasion är helt förkastlig och skapar problem för de boende som de stackare som får bo i provisoriska inhägnader under oftast usla förhållanden. Om FN tog sig i kragen och brainstormar fram hur man på bästa sätt skapar en process där alla länder i FN är med att betalar och ombesörjer ”säkra områden” dit flyktingar omhändertas, så skulle mycket vara vunnet.

Det skulle troligtvis räcka om EU agerar såväl genuint empatiskt som rationellt genom att mobilisera denna strategi för att på effektivast och bästa sätt hjälpa dessa utsatta människor. Sverige kan inte landsätta detta projekt  själva, utan här krävs det ett adekvat samarbete mellan medlemsstaterna, vilken i sig är är essensen, annars är strategin nästintill tandlös. Flyktingproblematiken kräver en global samverkan, tyvärr genomsyras elitens fagra ord av ”spel-för-gallerian-syndromet” eller ”sköt-dig-själv-mentaliteten”. Alla vill teoretiskt hjälpa till men när det kommer till omvälvande konkreta handlingar så händer det inte mycket i  maktens verkstad. Nyanlända har historiskt sett alltid varit en resurs och kommer så att förbli, men de måste få chansen att kunna agera annars är det lätt att drunkna i Sveriges byråkratiska djungel.

Flimmer 2012: filmproducenten Erika Wasserman

Jag begav mig ner till Cnema och den största filmsalen Birollen, där en Östgötsk produktionsdag stod på ciniastagendan. Ett av syftena med detta var att integrera mig med de östgötska filmfanbärarna, men också att marknadsföra vår nya kortfilm:”Ge mig en negerkuk” samt pusha för våra långfilms-komedimanus: ”Sommaren med Rogge” & ”Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten”. Då vi i stort sett är osynliga i dessa filmiska kretsar så ville jag också passa på att  synliggöra Team Humor alias Mats Widholm och Stefan Hammarström. Så mycket regionalt snack blev det dock inte, utan snarare ett långt nyinsatt föredrag av och med filmproducenten Erika Wasserman.

Hon stod som producent för svenska Avalon med Johannes Brost som huvudrollsinnehavare. Erika berättade informativt om sin bakgrund, och processen från idé till färdig produkt på ett intresseväckande sätt. Budgeten  landade efter mycket ovisshet på 10,6 miljoner (4,5 milj av SFI); 20 000 människor har hittills sett detta tragikomiska drama som spelades in under 5 veckor i augusti 2010. Det var för övrigt inte förrän 15 versionen och 91 sidor manus som de fick sitt rättmätiga godkännande från de huvudansvariga. Den låga budgeten var ett medvetet val, då de inte blev tvungna att behöva garantera en hög avkastning till penninghungrande investerare, utan kunna fokusera på det ”konstnärliga”, dock hade Erika velat haft  ytterliga 1½ miljoner för att kunna filma ytterligare 1 vecka. Att få en inblick i vad en producent verkligen gör var i mitt tycke essensen i filmproduktionsföreläsningen.

Några exempel vad Erika utförde under filmprojektet:

• En grundförutsättning är att skönja någon form av potential i filmen och dessutom bli engagerad i karaktärerna såväl som handlingen.
• Hon har hand om budgeten och kontakten med de som stödjer filmen ekonomiskt.
• Erika läser, skickar ut, marknadsför, ändrar och utvecklar manuset i sig.
• Håller i castingargumentationen, skådespelartillgängligheten och arvoden.
• Hon stöttar regissören och skyddar denne mot andra intressenters åsikter.
• Erika ska se till att de bästa idéerna genomförs, och övertyga finansiärerna om filmens storhet.
• Hon ska hitta den svåra balansen mellan allt tyckande, och se att allt flyter på under processens gång

Pixel – Eskapism

Jag gillar den här dystopiska sci-fi genren där penningstinna företag skor sig på utsatta grupper i samhället, i en nära framtid. En av de bättre jag sett i samma genre tillika en av Bruce Willis bättre roller på århundraden är Surrogatres från 2009.  The Island från 2005 handlar om Lincoln Six Echo som till sin fasa upptäcker att han är en klon och rymmer från sin inrutade förvaring i syfte att undvika the bitter end. Ewan McgGregor gestaltar utmärkt den vandrande reservdelspinalen som rabiat krossar sitt motstånd. Vi får följa honom och Scarlett Johansson kamp mot klockan och nya insikter som förändrar deras livsvillkor. Företaget som äger konceptet gör sitt yttersta för att beskydda sin guldgruva av kött, utan att ta hänsyn till etik eller människovärde. Hela upplägget känns realistiskt utifrån ett fiktivt framtidsperspektiv, när kapitalet och individualismen troligtvis vuxit sig ännu starkare. En riktigt bra film där  kemin mellan Scarlett och Ewan var tvungen att fungera för att lyfta den, något de klarade med bravur. The Island smittade av sig med  sina etiska funderingar vilka gjorde sig påminda även efter filmens slut; en tänkvärd och obehaglig film.

Pappa vädjade att jag skulle följa med på Palme, densamme somnade periodvis efter halva filmen. Detta är dock en ruskigt välgjord och intresseväckande dokumentär, men dock en dokumentär. Sådana brukar vanligtvis hålla sig runt timmen, medan Palme håller på i nästan två timmar. Det kräver sin kvinna att hålla koncentrationen uppe en sådan här mastig period, även om filmen i sig är hyperintressant. Palme hade premiär den 14 september och folk har i stort sett vallfärdat för att se den, över 100 000 hittills. Filmbeståndsdelarna består till största delen utav arkivmaterial som effektivt varvas med  intervjuer med kollegor, motståndare och familjemedlemmar. Denna eklektiska porträttgryta blir därför aldrig långtråkig, utan bara vital tills det bittra slutet. Den kontrast som genomsyrade filmen var att Palme kom från överklassen, men  representerade arbetarklassen. Enligt filmen så var hans resa genom Amerika efter den examen han tog den avgörande faktorn till helomvändningen. Det visar på att erfarenheter inte går att läsa sig till, utan måste upplevas. En mycket sevärd och intressant film om en väldigt speciell människa, med mycket makt till sitt förfogande, en komponent som berövade honom livet.

The Dictator är Sacha Baron Cohems senaste ciniastalster. Hans förra film Bruno var ljusår ifrån att kvala in till en av 2000-talets bästa komedier; en lista där karaktären Borat med lätthet tog sig in. Borat har  dock många beröringspunkter med The Dictator varav ”oerfaren utlänning äntrar USA och konstant bort bort sig syndromet”,  känns mest påtagligt. Dessutom återanvänder och modifierar han humorn från tidigare tv- och filmproduktioner. Det medför att jag inte gapskrattar genuint en enda gång under filmen gång, något som får anses som ett svaghetstecken. Det jag däremot gillar är att han har en inbyggd fingertoppskänsla för geniala one-liners, och hela filmen genomsyras av dessa finurligheter. De är dessutom ovanligt råa och tar upp en radda av ämnen och situationer som många människor troligtvis anser inte borde få visas. Han genomför dessa likt en tvättäkta trollkarl, och får fram ett kristallklart budskap, utan att stöta sig med någon, ”det var ju bara The Dictator som sa det”. Filmen är en non-stop-orgie av träffsäkra tabubelagda kommentarer och de är verkligen filmens allra största behållning. Många av dem är också samhällskritiska som exempelvis när  The Dictator subtilt jämför Amerika med diktaturstater och man inser att likheten är slående, fast inte lika uppenbara. Humorn i denna film närmar sig mera Naked gun filmerna och Bröderna Farrelys infantila humor, ett mycket välkommet tilltag. Ser redan fram mot nästa film, plumpen Bruno har jag redan arkiverats till handlingarna.

Brake är en film med samma klaustrofobiska framtoning som exempelvis Buried, Phone Booth, Panic Room. CIA-agenten Jeremy Reins kidnappas och vaknar förvirrad upp i en kistliknande glasbur som transporteras på en stor bil. Förövarna vill ha toppenhemlig information, men agenten är dogmatisk i sitt nekande att bistå skurkarna med adekvata Vita-huset-hemligheter. Brake är 92 minuter lång, och när handlingen till 98 % är förlagd i denna glasbur så torde det i sig vara en akilleshäl. Kistfilmen Buried föll i den fällan, men Brake gör det definitivt inte. Filmen ringlar sig oförutsägbart vidare i diverse manuslabyrinter där jag som tittare inte blir likgiltig utan adrenalineuforisk. Denna berg-och-dalbane-thriller är nog den bästa i sin smala genre som jag hittills sett, och den påminner subliminalt om den utmärkta The Game i sitt geniala hantverk. Filmen är intelligent, välskriven, trovärdig och originell. Stephen Dorff (1973, Atlanta, Georgia, USA: Blade, Felon, Public enimies, Immortals, The Iceman) gör sin bästa roll någonsin, han är ju trots allt med i stort sett varenda bildruta, utan att bli vare sig klyschig eller antitrovärdig. Man sitter som fängslad under filmens gång och lämnar tv-soffan med ett stort leende, en riktigt, riktigt bra thriller.

Loosie-love is not a crime är ett romantiskt välunderbyggt drama som handlar om den själviske och leva-för-dagen Bobby som hänger sig åt att vara en skicklig ficktjuv på dagarna som på kvällarna. Han spelas för övrigt av Peter ”Twilight” Facinelli. En one-night-stand konfronterar honom med uppgiften att hon är med barn. Det hela blir en kamp mellan fortsatt frihet eller ta ansvar för sina handlingar i sänghalmen. Jag måste medge att mina förväntningar på denna film inte var alltför stora. Överraskningen blev desto större då dramat är riktigt underhållande på ett trovärdigt och naturligt sätt. Filmen utstrålar kemi och värme mellan alla inblandade, den pendlar snyggt mellan de dramaturgiska stegen utan att bli för ointressant eller sentimental. Att de fyra poliserna är snuskigt inkompetenta får man helt enkelt stå ut med. Om två av dem springer som övergödda zombies är en sak, men att alla fyra gör så känns inte vidare realistiskt, åt samma håll dessutom. I vilket fall som helst är detta en skön film med ett bra manus och en logisk välskriven dialog med sköna vändningar. Den höjer sig definitivt  över genomsnittet, oväntat bra.

The Hunger games är ytterligare ett ungdoms-cineast-fenomen i kölvattnet av Harry Potter och Twilight succéerna. Böckerna är så snuskigt hypade så det är klart att man blir aningen nyfiken på hur filmen ska gestalta sig.  Jag ser redan framför mig hur filmbolagsdirektörerna gnuggar händerna runt detta tonårsepos. Temat är dock långtifrån nyskapande, vilket de flesta unga inte har en aning om. I en dystopisk framtid väljer ”huvudstaden” ut en pojke och en flicka från var och en av de 12 existerande distrikten. Syftet är tv-underhållning och indirekt att kuva befolkningen där endast segraren överlever. Har inte läst boken men jag antar att den är 13 tusen gånger bättre en dessa 2 timmar och 22 minuter. För mig blir detta en intetsägande sörja där ingen kemi överensstämmer med varandra. Jennifer Lawrence (1990, Kentucky, USA: Winters bone, The Beaver, Like crazy,  X-men-first class) som spelar hjältinnan Katniss är dock ett undantag. Hela filmen känns för lång och för genomskinlig och klyschorna är fler än alla tvestjärtar på min balkong. Antingen är jag för gammal för detta, eller så har dagens ungdomar dålig smak och taskiga filmreferenser. Jag är dock rädd för att det sistnämnda överensstämmer bäst med verkligheten, tyvärr.

50/50 hade jag inga som helst förväntningar på, då sådana filmer antingen blir översentimentala eller rent  fjantiga. Det var då en ytterst angenäm överraskning när innehållet utkristalliserades till en film med oändligt mycket genuin värme. Den 27-åriga Adam får oväntat reda på att han cancer och 50% chans att överleva. Ena dagen vardagsproblem, andra dagen så går solen i moln, därefter följer hans pendlande kamp mot cancern. Det här också en film om nära vänskap och hur den påverkas av existentiella händelser i ens närhet och vardag. Joseph Gordon-Levitt (1981, Los Angeles, USA:  Tv-serien: Tredje klotet från jorden, Mysterious skins, Havoc, Miracle of St: Anna, The Lookout, 500 days of summer, Inception) spelar Adam som får den dysfunktionella diagnosen på ett helt utomordentligt sätt. Denna lågmälda berättelse som är inspirerad av verkliga händelser är så trovärdigt och vackert berättad. Dramat serverar många tillfällen till både skratt som gråt. 50/50 är brutalt realistiskt, och lyckas fullt ut med att kombinera och balansera drama med sparsmakad komedi, utan att på något sätt bli klyschig. Kemin mellan barndomsvännerna Kyle och Adam är dessutom klockren. Skulle detta hända mig så känner jag instinktivt att jag skulle reagera ungefär som huvudpersonen Adam.

Snowwhite and the huntsman är en äventyrsfilm och tillika Snövit. Har man som jag själv sett Disneys Snövit 348 gånger så blir man minst sagt överraskad när detta överdådiga actionäventyr tornar upp sig i tv-rutan, en skaplig kontrast. Det vimlar av kändisar i denna nytolkning: Kristen  ”Twilight” Stewart, Chris ”Thor”  Hemsworth, Bob Hoskins, Eddie Marsan med flera. Den mest lysande stjärna såväl karismatiskt som prestationsmässigt är Charlize Theron (1975, Benono, Sydafrika: The Yards,  The Cider house rules, Men of honor, The Italian job, Monster, The Road, Prometheus). Hon glänser verkligen i sin roll som den ondskefulla häxan, hennes raka motsatsen står Kristen Stewart för, i sin groteskt intetsägande gestaltning av Snövit. Det är inte svårt att lista ut var den brittiska regissören Rupert Sanders fått sin inspiration från. Sagan om ringen dimman ligger tät över denna episka berättelse, där de visuella effekterna och de underbara landskapsvyerna är filmens allra största behållning. Som helhet upplevde jag filmen som bra underhållning, vilken i sig utklassar Snövit-lillesystern ”Mirror, Mirror”, den med Julia Roberts vid rodret.

Continue Reading »

Satans gener!

Såg det snuskigt intressanta ”Vetenskapens värld” på SVT härom veckan. Förhandsreklamen hamrade ut budskapet att de skulle passa på att avliva ett antal vedertagna träningsmyter. Efter att ha sett programmet i sin helhet måste jag konstatera att det till en viss del stämde. Motion tar tid, men istället för många långa pass ska det räcka med 3 minuters högintensiv träning per vecka för att uppnå samma resultat som exempelvis löpa 1½ mil. Med hjälp av modern genteknik och hjärnavbildning avslöjas varför alla reagerar olika på träning. Dessa forskare anser att träningen bör individanpassa, istället för nu där generella träningsnormer gäller för alla som tränar.

Att vara uthållig är en viktig egenskap som löpare, intervallöpning är essensen, det vill säga den högintensiva träningen, den som tär på psyket. Det innebär konkret i genomsnitt 90 % av maxpulsen, med endast kort vila. Uthållighet kan definieras som kroppens förmåga att ta upp och transportera syre. Syre krävs för att muskeln ska kunna utvinna energi. I muskeln finns mitokondrier som är våra energifabriker och det är här som syre med hjälp av kolhydrater eller fett omvandlas till energi. Denna energi kan vi sedan använda när vi springer alltså måste muskeln ha tillgång till syre för att vi ska kunna springa länge och vara uthålliga. Vid uthållighetsträning blir kroppen bättre på att försörja muskeln med syre och det beror främst på tre delar:

● Blodets förmåga att transportera syre

● Hjärtats förmåga att pumpa

● Muskelns förmåga att ta upp syre

Den fjärde och viktigaste pusselbiten är enligt programmet våra gener, det vill säga våra föräldrars gemensamma arv till oss barn. Forskarna har utvecklat ett genetiskt test som kan förutsäga hur en individ kan reagera på motion genom att mäta en persons DNA-sekvenser, i detta test är det 11  specifika gener. Hamnar man inom kategori 1, där cirka  20 % av befolkningen enligt forskarna ingår, kan dessa dessvärre inte förbättra sin syreupptagningsförmåga. Personligen upplever jag det som som attans svårt att tillgodogöra mig en bättre kondition. Via medier och så kallade experter är intervaller källan till att bli en bättre löpare, men inte de olyckligt lottade 15 % som lider av en taskig gen-sammansättning. Det innebär att jag skulle kunna springa 100 000 stycken intervaller, utan en nämnvärt förbättring, men med en diger lista på idrottsskador istället. Det är obehagligt orättvist; rationellt sett är det bara att skifta sport om man har de dysfunktionella anlagen.

Nu har jag själv inte den ambitionen, utan tycker att löpningen uppfyller andra funktioner som exempelvis terapi för kropp som själ,  fettförbränning och endorfinutlösning. Det är helt enkelt flexibelt att bara snöra på sig skorna och sedan springa en runda på morgon, lunch, efter jobbet eller på semestern, korta som långa sträckor. I mitt fall måste jag dessutom ha konkreta mål för att motiveras: ett halvmaraton per år, Grabbhalvan, Bråviksloppet och Höstmilen är mina kronologiska tävlingsagendor. Dessa sporrar mig att överhuvudtaget ge mig ut och springa. Att jag under loppet blir groteskt kreativ och helst borde ha med mig ett A3-papper är ett problem, men ett angenämt sådant.

1.  20% av befolkningen: knappt inga förändringar, det vill säga svarar inte på den högintensiva träningen

2.  65% av befolkningen svarar på den högintensiva träningen i olika grader.

3.  15 % av befolkningen extremt lättränade, svarar otroligt bra på aerob träning

DNA-test resultat

Om löpningen är körd utifrån ett förbättringsperspektiv så finns det desto större hopp för mig i bollsporternas schack – squash. Istället för att spela 3-4 intensiva squashpass i veckan kan jag omdirigera den tiden och energin till slagövningar och teknik samt att träna vissa adekvata muskelögrupper i syfte att slå hårdare. Det man ska komma ihåg är att högintensiv träning till skillnad från lågintensiv träning främst vänder sig till de som redan har byggt upp en god grundnivå vad det gäller kondition, styrka och smidighet. Sedan är det ju så att det faktiskt finns andra fördelar med  att träna långa pass som: social gemenskap, hålla tävlingsinstinkten vid liv, ligamentförstärkning, euforisk hormonutsöndring. Men jag skulle ändå vilja ta det där DNA-testet, bara för att vara helt säker på att jag tillhör den värsta av de tre kategorierna. Sedan är det ju så med vetenskap att dagens sanning kan vara morgondagens osanning; det ligger i vetenskapens natur så att säga.

Kulturnatten-light

Utan tvivel är Kulturnatten Norrköpings trevligaste  och charmigaste årliga evenemang. Runt 50 000 människor beräknas vara ute under dagen som kvällen, regnet devalverade dock årets siffra, men det är ändå en ansenlig mängd människor i omlopp. Vi besökare slipper den värsta krimskramshybrisen, och välsignas istället utav en uppsjö av gratisaktiviteter bland de 400 programpunkterna. Precis som vanligt är det digra programmet snuskigt späckat och minst sagt varierat. Förra året avverkade vi bland annat Frimurarna, Rådhuset, The Lamp hotel och Gubbens trädgård. Denna 27:e Kulturnatt hade vi outsourcat bort rastlösa, sockerstinna och gnälliga barn till våra snälla grannar.

Jag och Marie stegade ut 16.00 i ett mardrömsväder såväl för besökare som arrangörer. Det ihållande regnet i symbios med fastfrusna cementgrå moln hånlog mot oss aktivitetstörstande individer. Vår första anhalt bestod av att kolla in Palace gamla lokaler som numera huseras av hälsoföretaget Zondera. Det var en intressant återblick i det förgångna som nutid, jag såg inte skymten av mina före detta gigantiska spyor invid elementen. Därefter blev det en osedvanligt intressant föreläsning om Norrköpings stadsutveckling i Tullhuset av utmärkta talare ifrån Stadsbyggnadskontoret. Marie var mindre glad, då hon glad i hågen satt sig tillrätta i förbokade stolar på Indra, och inväntade min ankomst som blev 35 minuter sen.

28:middagen det vill säga den månadsrutin som jag och Marie unnar oss utan barn i symbios med Östergötlands restaurangflora stod sedan på programmet. Denna månad föll valet på en gemensam favorit i Norrköpings restaurangdjungel: Indra. Indisk mat ligger oss varmt om hjärtat; råvarorna precis som atmosfären och servicen var genuint förträffliga. Vi blev  ändå båda kollektivt knockade av de väl tilltagna och nästintill fulländade rätterna. Vi prövade fyra förrätter som vi delade på, och de var makalöst goda allihopa. Att jag blev proppmätt var dock ingen överdrift, en flaska 66 cl Cobra och en flaska Weissbeer drog sitt strå till stacken. Nästa anhalt blev Graffitimålningarna på Tyska torget och Designmarknaden på Hospitalsgatan. Om Gud hade varit kulturarbetare så hade han skänkt oss ett mindre oförutsägbart väder. När man som mest trodde på att regnet var på väg att upphöra omfamnade han oss genom att spä på med ännu mera hällregn. Det var ändå väldigt mysigt, men det går inte att komma ifrån att det varit  ännu trevligare att slippa att bli dygnsblöt och huttra i takt med steglängderna

Vi kom rakt in i ett körmaraton där KFUM- gubbarna höll på som värst; för oss var detta långt ifrån topp-1000, så vi drog relativt snabbt därifrån. Substitutet blev närliggande Knäppingsborgskvarteret där vi blev en del av ett gytter av besökare. Vårt primära mål var smygpremiären av Crazy Pictures nya kortfilmsalster, vilket de lite käckt döpt till ”Den blå mannen”. Den 25 minuter långa cineastiska snutten var oerhört välgjord och originell, men i vår smak ganska intetsägande.

Efter att ha lyssnat på musik och varit delaktiga i den höga stämningen runt det underbara kvarteret gick vi vidare uppför Västgötebacken. Från den kullerstensbelagda gatan lommade vi impulsivt in på SR och SVT som hade  öppet hus. Det var en hyperintressant upplevelse att se de fräscha lokalerna som verkligen inbjöd till kreativitet. Vi avslutade kvällen med att vandra runt i Stadsmuseet och Arbetsmuseet. Klockan 21.30 tog Kulturnatten slut för egen del, på grund av att jag skulle inleda mitt nattpass på Omsorgsgruppen AB.

Charmen med Kulturnatten förutom kontrasten mellan mörker och fantasifulla ljuskreationer är att man slipper snortankade ungdomar. Visst någon halvberusad sate finns det alltid att tillgå, men som helhet är detta en tillställning som inte går i alkoholens tecken, något som är ytterst befriande. Att pubarna, caféerna och restaurangerna är fullbelagda är också ett ovanligt men lika  trevligt inslag i konceptet. Till nästa år hoppas jag innerligt att vi slipper regnet, sedan vore det inte dumt att ta hit något/några riktigt stort dragplåster som lotsar ut ännu fler människor på Kulturnatten.

Continue Reading »

Färger blir man glad av

Toronto, Canada

Jag läste nyligen ett utmärkt blogginlägg för Knäppingsborgkvarteret av Mikael Henriksson http://www.knappingsborg.se/knappingsborgsbloggen/11 . Den handlade om att klä järnridå-grå-byggnader i Norrköping i en färggrannare skrud. Han visar upp ett par talande exempel ifrån vår vida värld, där färgerna satts i fokus och där cocktaileffekterna spillt över till bättre hälsa,  genuin invånarstolthet och turisthorder. Jag är av precis samma åsikt, och kan bara instämma i hur mycket trevligare vår stad skulle kunna bli. Vi skulle definitivt inte bli unika i världen, då nedanstående exempel redan existerar, men vår historia skulle kunna få sig en visuell renässans samtidigt som vår vackra stad blir ännu finare. Öststatsinspirerande trista husfasader, broar, industribyggnader och parkeringshus i grå betong finns i stort sett överallt, istället för att se dem som just vad de är så ser jag dem som potentiella möjligheter till kommunlivskvalitet. Synd bara att styrande politiker och kopplade tjänstemän endast tjänar funktionalitetsguden, inte estetik- eller originalitets gudarna.

Concecion, Chile

Kalifornien, USA

Starka färger blir man glad av; ett välkänt faktum som inte lär revolutionera världen, likaså har grå nyanser en tendens att omedvetet dränera människor på  livslust. Det här gäller i högsta grad staden man lever i; hur viktigt är det inte att exponeras av byggnader som utstrålar värme, glädje och liv istället för ond bråd död.  Ekorrhjulen snurrar på allt snabbare, vi ska hinna med allt och lite därtill: barn ska lämnas och hämtas, föräldramöten avlöser varandra, man ska umgås med vänner, träna, skjutsa barnen till och ifrån fritidsaktiviteter. De sista fem åren har utbrändheten fått ett ansikte, samtidigt som vi medborgare förväntas konsumera ännu mera pengar för att den ekonomiska tillväxten ska bli bättre, annars får vi det sämre, och kan inte konsumera lika mycket som alla andra. Nog med dystra profetior, det jag egentligen vill komma fram till är att det skulle underlätta för alla kommuninvånare att vistas i stad som fullkomligt badar i färger. Det skulle dämpa vardagsångesten samtidigt som färgerna förhoppningsvis inspirerar till stordåd och ett ökat välbefinnande. Konstverk i form av muralmålningar som återspeglar platsen, människorna i den, framtidsvisionerna och samtiden skulle verkligen vara ett vettigt projekt att landsätta.

Toronto, Canada

Muralmålningar

Muralmålningar är ett hantverk som utförts sedan urminnes tider över hela världen. Från förhistoriska grottmålningar i Lascaux, Frankrike, till ceremoniella och festliga väggmålningar av forntida Egypten, Grekland, Rom, Indien och Mesopotamien. Varför inte satsa på att skapa Europas, eller rent ut av världens största eller vackraste muralmålning på exempelvis Stadsbiblioteket eller Parkeringshuset Spirans dysfunktionella cementgrå fasader? Det är bara fantasin som sätter gränserna och trångsynta politiker såklart, som har svårt att förstå vidden av ett holistiskt kommunlandskap och dess vedertagna synergieffekter.

The comic strip museum i Brussel har skapat serietidningsstrippar runt hela Brussel, då pratar vi inte 4-5 sådana utan hela 31 stycken. Det hela började 1993, och varje år skapas  2-3 stycken nya konstverk som röner stor uppmärksamhet lokalt, regionalt, nationellt som utanför Belgiens gränser. Här har man slagit 150 flugor i en smäll, där alltifrån turism till hälsa ryms. http://www.awn.com/mag/issue4.03/4.03pages/moinsbrussels.php3. 

Brussel comic mural, Belgien

Ett annat europeiskt nav för muralmålningar hittar vi i Derry, Nordirland. Till skillnad ifrån Brussels serietidningsfokus har det istället skapats en politisk nisch som pryder stadens byggnader. Syftet med att via vackra målningar visa upp sitt stormiga förflutna skapar en cocktaileffekt av synergieffekter, där turism, hälsa, stolthet, politiska budskap, hyllningar och historik implementeras på ett ytterst originellt sätt och nyskapande sätt.

Derry, Nordirland

Philadelphia Mural Arts Program har producerat över 2 800 muralmålningar i och runt staden sedan starten 1984. Denna osannolika målmedvetna mängd med utonmhuskonst vilka pryder Philadelphias stadslandskap har dels titulerat staden som muralmålningarnas huvudstad, dels skapat, trygghet, motivation och stolthet över de till synes oändliga konstverken. Staden kan också titulera sig som världens största utomhuskonstgalleri, något som assimileras in i storstadens varumärkesbyggande. Varje målning är unik och rymmer sin speciella historia, så intresset för historia hos såväl invånare som utomstående har ökat markant samtidigt som turisterna i Philadelhia fått ett nytt besöksmål av rang.

Norrköpings betongdjungel, en grotesk orgie i sterilitet.

Betongdjävulen har alltför många ansikten, men gemensamt för alla dessa gigantiska tingestar är det humörnedsättande effekt de har på mig och andra människor i Norrköping (världen).  Ett skolexempel på snuskig fantasilöshet är ”Skandiahuset” som ligger mitt emot Spiralen och upptar ett halvt kvarter. Små beige/grå kakelplattor täcker denna stora byggnad mitt i centrum, och det är inte alls svårt att sätta kaffet i vrångstrupen av den förfärliga utsikten. Inte långt därifrån hittar vi den arkitektsensationen: Stadsbiblioteket, dess form är väl ”spännande”, men den mörkgrå betongen är skrämmande ful.

Fortsätter vi en bit till mot centrum går det inte att undgå att skåda ”Poolia huset 11 våningar”, Spiran byggnaden, Apotekshuset och P-huset Ankaret. De här byggnaderna består av kvadratiska mörkgrå betongplattor som enbart sprider subliminal dålig stämning ibland oss stadsflanerare och fikatokiga konsumenter. Inte långt ifrån den vackra tågstationen hittar vi tre enorma stålgrå komplex däribland Migrationsverket huserar. Var man inte deprimerad innan så blir man det utan problem här, en regngråmulen höstdag. Det finns ytterligare ett kluster av humörnedsättande byggnader runt om i Norrköping förutom de ovan nämnda.

Vandringen i öststatsmiljöer avslutas med en av Norrköpings högsta byggnader: Polishuset. Ifall det vore kriminellt att uppföra fula, höga och grå byggnader, så skulle detta vidriga budgetbygge fällas på direkten. Nu har byggnaden dock fräschats upp, men varför inte också göra en inbjudande parkentré och uppdatera de horribla stenomgivningarna? Ett förslag som skulle göra polishuset och Norrköping världsunikt är att ovanför den placera  en gigantisk ”Batmansignal” fast med Norrköpingsloggan istället, i samarbete med visualiseringscenter. Jag är definitivt inte emot gamla fina grå byggnader som innehar charm och stil. Det jag reagerar över är budgetkolosser som jag beskrivit i texten, de som byggts fram av snålhet, funktionalitet, vänskapskorruption och stress, inte av inspiration och skaparglädje. Det finns tre alternativ: riv dem, gör om dem eller färglägg dem!

Nostalgi i lyxförpackning

Marie och jag fixade ett barnfritt evenemang, halvänglarna lämnades i händerna på Jonas Gustavsson och hans dotter Tilde, och hämtades istället efter själva musikunderhållningen. Denna tillställning hade vi inte gått på, om inte jag hade vunnit en tävling hos Ståhls, där vi oväntat blev två biljetter rikare. Gratis är gott, och musik är terapi för själen, så varför inte. Vi anlände 19.20 till De Geer hallen, efter att letat parkeringsplats i en kvart, i hällregnet som besudlade Norrköping denna fredagskväll. Efter att ha lämnat in våra jackor stressade vi som murmeldjur runt de tillsynes oändliga trappuppgångarna. Vi fann till sist våra platser på 3:e balkong 2:a raden, helt perfekt. De som stod för musik-tidsmaskin-perspektivet var  de välrenommerade artisterna: Peter Johansson och Matilda Hansson tillsammans med Nina Söderquist och Tommy Nilsson. Initiativet och  showansvarig var dock Peter Johansson som inkluderat fyra svenska städer i detta pop-rock-smörgåsbord.

För mig har Tommy Nilsson varit en källa till musikglädje, från att ersätta Zinny Zan i Easy action där han omkullkastade glamrocken till kompetent a.o.r/västkust, till popballaden ”Öppna din dörr”. Enligt Kee Marcello  ska Tommy  också varit förstavalet som leadsinger i Toto, tyvärr blev det av olika turer inte så. Runt samma period deltog den då pudelbeklädde också i det svenska projektet Swedish metal aid som en av många hårdrockssångare på låten ”Give a Helpin’ Hand”. Mr Nilsson satsade sedermera på en hägrande solokarriär och fick ett stort genombrott med låten ”Allt som jag känner”, en duett han sjöng med Tone Norum 1987. Det gav honom Rockbjörnen som ”Bästa manliga” artist samma år. På det följde den svenska Melodifestivalen 1989, där han framförde det segrande bidraget ”En dag” som slutade på hedrande fjärde plats i Europa. Under 1990-talet hade han fortsatta framgångar, bland annat med ”Dina färger var blå” som användes flitigt av Pripps i en reklamfilm. 1994 blev hans ”Öppna” årets låt på Svensktoppen. Successivt har mitt intresse för honom subtilt dalat, och numera hade jag ingen aning vad han sysslat med, tills denna föreställning.

2008 vann Nina Söderquist dokusåpan Westend star i  TV3; vinsten bestod av huvudrollen som Lady of the Lake i West-uppsättningen av musikalen Spamalot. En roll som hon reproducerat i Malmö och i Stockholm hösten 2011. Hon  deltog i Melodifestivalen 2009 med den ruskigt underskattade  låten ”Tick Tock” som tyvärr inte  gick vidare. Hon har även varit med i ”Så ska det låta”, ”Allsång på Skansen” och ”Singing Bee”.

Multiartisten Peter Johansson  är främst gitarrist, dansare och musikalartist. Han har bland annat spelat i den tyska uppsättningen av Saturday Night Fever i Köln 2001–2002, A Chorus line på  Göteborgsoperan 2002–2003 och i Queen-musikalen We will rock you i West end i London mellan åren 2003–2007. På grund att han gestaltat huvudrollen Galileo cirka 850 gånger fick han efter föreställningen en specialgjord We will rock you-gitarr och en guldskiveplakett.

Peter Johansson har även medverkat tillsammans med sin kusin musikalsångerskan Matilda Hansson i sångsagan ”Gerda”, baserad på historiska händelser i St Anna skärgård. Under flera år har det blivit en tradition för de båda att göra kyrkoframträdanden runt om i Östergötland. Med stöd av släkt och vänner har området kring St Annas blivit en oas för många att avnjuta musikalisk tillfredsställelse under äkta svensk högsommar. Med sig i bagaget har de några av historiens många musikal- och populärkulturella musikklassiker. Publiktrycket har ökat för varje år som gått, numera har inte ens groupies företräde in i det heliga, då trycket efter biljetterna är fanatiskt.

Första akten inleddes med ett knippe 50-tals örhängen som ”Johnny B good”,  ”When a man loves a woman”, ”I´m a beliver”, ”A whiter shade of pale”, ”Your song”. Från att varit aningen motsträvig till konserten, trots gratisbiljetterna blev jag snabbt tvungen att ändra inställning. Artisterna var minst sagt charmiga och lyckades med konsttycket att göra varje cover till en högkvalitativ underhållning i symbios ett ytterst kompetent 6-manna band, vilket inkluderat saxofon och trumpet. Första aktens höjdpunkter var dock duetten med Tommy & Peter i Elvislåten: ”Suspicious minds” och The Whos´s ”My generation. ”. Variation, driv, genuin glädje, humor och snygga arrangemang präglade de snyggt genomförda numren. I pausen släckte jag törsten med en kall 50 cl öl, Marie dräpte en juice. jag passade också på att snacka lite med squashpolaren Magnus Hjortberger och hans dotter Angelica.

Andra aktens fokus låg på 70-och 80-tal där musikaliska klassiker som ”Like a Prayer”, Roxettes slagdänga: ”Must have been love”, ”The best” (tina Turner),  och ”Total eclipse of the heart lades till handlingarna. Som sann a.o.r kille blev jag mer än tillfreds med Tommy Nilssons framförande av Toto´s melodiskt ikoniska: ”Hold the line”. Mitt hårdrockhjärta bultade också tacksamt i takt till Ninas toppenversion av AC/DC ”Highway to hell”. Andra aktens höjdpunkter för egen del var annars den svettiga versionen av The Eagles Hotel California, gitarr-solo-duellerna var makalöst reproducerad. Avslutningslåten var också en av kvällens bästa, nämligen Queens rockoperakonstruktion: ”Bohemian rhapsody”. Här kom ju verkligen Peters Queen-erfarenheter till nytta, vilket troligtvis var syftet – magiskt. Som sagt de 2½ timmarna pinnade på kvickt och höjdpunkterna var osedvanligt många. Det ska tilläggas att Anneli Axelsson och Dan Rosengren tillika den hormonstinna kören skötte sig med bravur. De var de enda som inte lämnade föreställningen, men de tillförde massor genom coola moves och inlevelse utöver det vanliga. Ljusshowen i sig var också väldigt sparsmakad och snygg.

Kvällens starkaste lysande stjärna var ändå den svarthåriga 40-åriga amasonen Nina Söderquist, med en pipa som kunde besitta berg. Hennes versioner av  bland annat ” Total eclipse of the heart”, ”Highway to hell”, ”The best” och Michael Jackssons ”You make me feel ”gav mig gåshud. Alla dessa omaka pusselbitar gjorde att alla sinnen fick sin beskärda del, och helhetsbetyget kan inte bli annat än MVG. Proffsigheten lyste igen precis som den autentiska spelglädjen, något som återkastades till oss i publiken. Klockan 22.30 hämtade vi barnen, berusade av 2½ timmes musikeufori.

Continue Reading »

NICE – here we come!

I slutet av augusti hade Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och jag ett upptaktsmöte inför Nice-halvmaraton på Steffes suveräna husbrygga. Förutom att grilla, bada, basta, gråta ut, besudla varandra och dricka öl beslutade vi att anta två personer som undrat om det var möjligt att följa med på nästkommande resa. De hade i ett tidigare skede svurit att de skulle uppfylla våra omogna, men dock adekvata kriterier fullt ut:

1. Springa loppet i fråga

2. Betala in logi- och resepengar i september 2012.

3. Vara delaktiga i våra tillsynes oändliga och kollektiva pubrundor.

4. Se detta som en kombination av nöje- och tävlingsresa, det vill säga inte agera likt elitiska besserwissrar.

Jag axlade ansvaret att ringa upp de båda träningsnarkomanerna; Magnus Ström och Fredrik Adolfsson. På grund av kommande tävlingar som kolliderade med Nice avsade ”Odda” sin medverkan, medan Magnus kvickt tackade jag. I form av envåldshärskare bokade jag en lägenhet med plats för 4 personer via utmärkta sajten Wimdu.se. Valet gick i lyxens tecken då vi medvetet betalade lite extra för att bo riktigt bra och mindre trångbott. Vi  fick tillgång till badtunna, dubbelglasade fönster, storbilds-tv med hemmabio, wi-fi, tvättmaskin och torktumlare, en utsikt att döda för i samklang med 10o meter till beachen och närhet till shopping, livsmedelsbutiker, restauranger och pubar.

Jag bokade flyget genom rese-sök-sajten: www.flygresor.se, en process som fungerade helt friktionsfritt dessutom var det befriande att slippa Ryanairs anti-service-vänlighet. Även här betalade vi mer än vad som egentligen var nödvändigt, i syfte att slippa ett stopp i båda riktningarna. Det blir en tur på 4 timmar till Nice, men direktflyg från Nice, en tripp på 3 tre timmar. Priset inklusive avbeställningsskydd blev överkomliga 1850 kronor vardera. Anmälan till loppet gör man vanligtvis i slutet av året, ju tidigare desto billigare är de flesta loppens devis. I oktober kommer jag att inhandla minst en Nice-guide, där jag ska fragmentisera varje sida i boken med syftet att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för en resa där livskvalitet står högst på agendan.

NT-knatet 2012

Att röra på sig är universellt en källa till bättre hälsa, och en viss nivå av tävlingsinstinkt tror jag bara är bra i vårt individualistiska 24-timmarssamhälle. Dessa kriterier var grunden till min light-mission att övertala mina två bekväma änglar att vara en del av NT-knatets startfält. Till en början gick det sisådär, men när medalj-och godisbelöningen betonades kunde inte Hanna stå emot. Frida hade däremot ett dogmatiskt krav, och det var att få se banan innan hon startade. I vilket fall som helst anmälde jag de båda för den billiga summan av 110 kronor. Våra grannar och vänner Skarins barn hängde också på, så det blev ett kluster av barn samt två vuxna som 17.20 cyklade till Folkparken. Vädret var sagolikt fint, men det kunde lika gärna varit ösregn, sett hur dagen dessförinnan gestaltat sig. Cykelturen var den perfekta uppvärmningen, något som både förhindrade onödiga skador och distraherade nervositeten. Vi hämtade barnens nummerlappar, sedan var det bara att insupa atmosfären och invänta starterna.

Först ut av barnen var Frida, hon hade definitivt inte kommit till freds med hur banan var upplagd. Frida grät som en spädgris på väg till slakt, och jag kände mig för tillfället som världens elakaste förälder. Det hjälpte inte ens att visa prisbordet med kexchokladberget, däremot blev jag väldigt sugen. Likt en pappig mördarsnigel klamrade hon sig fast vid mig när startskottet gick klockan 18.30. Jag pushade diktatoriskt iväg henne, och jag kunde verkligen skönja ambivalensen från de tårdränkta, men söta ögonen. Mycket oväntat föll hon för någon form av grupptryck, och drog oväntat iväg med blixtens hastighet, klart sist i hela startfältet. Frida sprang dock hela loppet och passerade utifrån omständigheterna många under loppets gång. Hennes tid blev 6:29 minuter och kom 87:a av 131 startande, vinnaren landade på 4:50.

Nästa barn till drabbning var grannens pojke Lukas som verkligen hade fokuset på själva belöningen, nämligen godiset. Till skillnad från Frida så var han både entusiastisk och förväntansfull, hans tid blev sedermera  5:44 och kom 75 av 146 stycken grabbar, vinnaren fick tiden 4:20.  Klockan 19.05 så var det dags för Hanna, Lina och en klasskompis till dem att spräcka startsnöret. De var euforiska till bristningsgränsen, men som sagt de hade ju varandra. Jag filmade liven mellan olika stationer, och såg att Hanna lojt gick en bit. Mitt ”kom igen nu Hanna” väckte henne ur den temporära koman, och hon sprang in på 5:55 vilket innebar en 70:e plats av 108 möjliga. Hennes klasskompis Laura Josefson kom 85 på tiden 6:29, Lina Skarin spurtade in på tiden 6:55, och hamnade på 100 plats, vinnaren fick tiden 4.12.

Solen hade ersatts av mörker och tillika förstadiet till  utpräglad vinterkyla. Klungan cyklade glada men trötta hem till Ektorp; på agendan stod ett bad, kvällsmat och därefter läggdags. Jag var så stolt över att de  överhuvudtaget sprang NT-knatet, och är säker på att deras kondition som självkänsla fått sig en ordentlig skjuts framåt, även Fridas, då hon tills nästa år NT-knat vet bansträckningen, och förhoppningsvis fylls av glädjetårar istället för krokodiltårar

Inför Squashstegen division 3 och Höstmilen

Min första match på över en månad skedde mot Magnus Hjortberger. Jag hade i stort sett en enda tanke i huvudet, och det var att inte slå upp skadan, vilket innebar att jag minst sagt sprang sparsamt. Det kanske var därför jag vann 1 av 2 matcher mot den långe spindeln. Efteråt så avvaktade jag biverkningarna av squashbataljen, men förutom en osannolik stelhet så hände inget mera. Mr Hjortberger blev också min första motståndare i division 3. Mitt psyke var tvunget att bestiga berg  i syfte att vinna denna prestigematch. Jag hade inte vunnit en squashstegefight på över 5 möten. Den dysfunktionella squashepoken låg likt Lonondimman över mitt bräckliga tävlingspsyke. Vi startade i ett ursinnigt tempo, där det rabiata i sig var viktigare än själva riktningen på slagen. Likt två kokainstinna bålgetingar raljerade vi tyst över den andres dyrbara misstag. 11-10 och 11-9 blev siffrorna som bärgade mig de första seten.

Allt borde ju egentligen varit ett upplagt squashsmörgåsbord, men när tankarna sammanflätades till en enda” ”jag får bara inte förlora”, så knöt sig hela spelet ordentligt. Inte ett slag fungerade, och Hjortberger nappade på det omedvetna betet som en gigantisk likmask och vann 3:e setet med  3-11. Då jag vet att voodoo praktiskt taget är verkningslöst fokuserade jag istället på två saker: ”spring till T.et” och ”mata backhand”. Dessa två grundläggande strategier reducerade min nervositet. Hjortbergher lyckades med konststycket att missa mer än vad jag gjorde, något som bidrog till att en epok gick i kaklet, och squashförbannelsen var därmed bruten.

Rolf Okon

Min nästa motståndare blev oväntat nog Rolf Okon. Mannen som jag haft 5 miljarder squashbataljer med när jag jobbade på Kontorab. Det var över 20 år sedan, han har efter det låtit squashracket blivit kvar i garderoben medan jag själv är vitalare än någonsin. Vi var då väldigt jämna, men han hade en unik förmåga att trassla till sig vinsterna, som tur var förde jag inte statistik mellan oss. Han är som sagt på gång igen och valde mig som första måltavla. I och med hans squashdvala har kilona blivit fler och konditionen jämnad med marken. Utifrån detta perspektiv skötte han sig över förväntan, och lyckades knipa 9 bollar i ett set. Vi spelade 10 set och jag vann dem alla, vilket i och för sig varit dåligt om jag inte gjort så. Fortsätter halvtysken vad han inlett så dröjer det inte länge förrän han snor åt sig något set mot mig.

Magnus Hjortberger

Börje Bjurström sopade banan med mig i min andra squashstegematch. Att låta honom föra spelet är som att låta privata företag bedriva vård. Jag korrigerade min dysfunktionella lobbserve till tennisserve; det genidraget medförde att det blev fler bolldueller och fler vunna poäng till mig. Men som sagt gubben var het, och hans tempo högt, då han dagen innan mött Mattias Blomqvist. Match 3 i stegen var mot den oberäknelige Markus Lundberg. Statistiskt sett är jag överlägsen, men som sagt skillnaden har vid vissa möten varit hårfina. Tidigt på lördagsmorgonen avgjordes vår match. Det blev en batalj som präglades utav att jag förde matchen och Markus sprang. Han sprang dessutom kopiöst mycket, vilket han ska ha eloge för. Dessvärre för hans egen del så synkades vare sig slagen som marginalerna, och jag vann till slut komfortabelt med 7-0 i set, vilket innebär att jag inte åker ur gruppen.

Löpningen har blivit mest drabbad av mina så kallade skador. Har kommit igång bra med squashen, men löpträningen har fått ligga i träda. På grund av att Jocke Andersson jobbar när Höstmilen går av stapeln den 21 oktober så har jag ännu inte anmält mig. Jag tänkte för omväxlings skull vänta ut väderleken istället för tvärtom. För några år sedan, då jag i ensam majestät halkade runt i lerbetäckta bergsformationer fick jag mer avsmak än smak för kommande lopp. Att ingen människa slagit ihjäl sig hittills är ett smärre under, men som sagt det är självförvållat att anmäla sig till loppet. Jag och Jocke samt Björn Olsson har däremot beslutat oss för att springa det krävande Lidingöloppet i september 2013. Det ska onekligen bli en sjusärdeles löparutmaning, många meriterade löpare hävdar att spektaklet är resor värre än exempelvis Stockholm maraton.

I min sista match i division 3 mötte jag den outtröttliga Johan Steen som sopat banan med motståndet hittills. Jag hade gjort optimala förberedelser: 8 timmars god sömn, groteskt nyttig nötkeso-frukost med 1 liter vatten och olivolja, en adekvat uppvärmning, 5 km på löpband, rehabövningar samt slagteknikövningar. Mot Johan, som antigen går på en osannolik effektiv somalisk dopning eller har gener att döda för, visade dessvärre vart squashskåpet skulle stå. Spelet i sig blev relativt underhållande, men hans exceptionella kondition, starka vilja och bättre returer blev totalt förödande för mig. Mr uthållig vann välförtjänt matchen med 3-0, något som belönades med gruppsegern i division 3. Med två vinster i bagaget mot Magnus Hjortberger och Markus Lundgren fick jag efter skadeomständigheterna vara relativt nöjd, jag blev ju kvar i gruppen, något som var ett primärt mål.

Prestigemötet mot Hjortberger och tillika första matchen i division 3 gick i ambivalensens tecken; lämna w.o eller inte? Ett begynnande halsont som terroriserade återigen mitt tillsynes sårbara immunförsvar i symbios med en kuslig igentäppt snok drog ner mina förväntningar rejält. Jag valde dock att spela matchen, vilket i backspegeln var ett osedvanligt trögt beslut. Efter att ha vunnit första set så dränerade de korta rusherna mig på välbehövlig energi. I slutet av 2: set trodde jag att hjärtat skulle stanna flera gånger om. Resterande delen av matchen var som en öppen autobahn för den gänglige Hjortberger som för övrigt också var aningen hängig. Siffrorna 11-0 och 11-5 flätade ihop en mindre bra början i gruppen, den långe vann till slut med 3-1, uppförsbacken hade bara börjat.