Triosphere – Oceans above, stars below

Norska Triosphere bildades 2004. Deras tredje album, The heart of the matter (2014) tog fyra år att göra, resultatet var därefter, vilken jäkla banger! Hybriden progressive metal, power metal, neo classic metal, trash och heavy metal var schizofrent välavvägt.

Att bandet vurmade för osedvanligt bra refränger vad det som skiljde agnarna från vetet. De var inte bara bra, utan rent utav helt magiska. Ett av de allra bästa albumen på 2010-talet enligt mig.

”Det har runnit mycket vatten under broarna”, vilket är ett milt uttryck. 12 långa år har det dröjt med en uppföljare till The heart of the matter. Jag hade i ärlighetens namn gett upp hoppet för länge sedan.

Deras nya album låter som de typ aldrig varit borta från branschen i över ett decennium. Det låter fräscht, hungrigt och helvetiskt kompetent. Dock måste jag erkänna att första hälften av albumet är starkare än den andra, eftersom de fem första innehåller alla singlarna, så är jag väl inte helt ute och cyklar.

Inledande ”Of tyrants” tillhör en av de två bästa på albumet. Det är en neo classic rökare av rang som jag önskat att Yngwie Malmsteen skulle komma i närheten av på 2000-talet, ifall han modifierade sin stil mycket granna. Jag måste nog ge mig, detta är den den största höjdpunkten på albumet, en av årets 10 bästa låtar månne?

Min andra höjdpunkt och aspiranten på plattans bästa låt är ”Monster´s ball”. Vilket djävulskt ös! Melodic progressive power metal with a touch of class.

Tätt inpå dessa kronjuveler följer ytterligare en singel ”Through the phantom wall”. ”Full fart medvetslös”, fast på ett graciöst sätt. Tungt som satan, och med en melodi och refräng som knäcker späck – oemotståndlig.

Albumets enda näsduksskrynklare och pianoballad har de döpt till ”Encore”. Den är pampig, vemodig och vacker, men satan så bedövande tråkig.

Triosphere uppvisar inte bara dubbeltramp, utan kan också inkorporera, tro det eller ej AOR/melodisk rock i ”Shorelines”. Inte nog med att de framför den genren, de gör det med bravur.

Basisten, sångerskan och en av grundarna till bandet Ida Haukland har en röst som kan besitta berg. I mina ögon är hon än en fanbärare av kvinnliga hårdrockvokalister, det låter helt enkelt djävulskt bra, vokalistakrobaten tillhör ett av Triospheres största tillgångar.

Självklart ruckar de inte på The heart of the matter i första taget, men detta är betydligt bättre än jag väntat mig efter 12 långa år. Vanligtvis efter så lång tid är det mer regel än undantag att avkomman blir en gruvlig besvikelse.

Den rara treenigheten av aggressivt, melodiskt och catchy skapar ett smörgåsbord av starka låtar, som ekar metallisk kvalitetshårdrock med variation, trots all speed.

Jag har en magkänsla att Oceans above, stars below kommer att växa sig ännu starkare ju längre tiden lider, tillika lär hamna skyhögt på mina årsbästa lista.

Band: Triosphere
Titel: Oceans above, stars below
Genre: metal, power metal, neo classic metal, trash och heavy metal
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 2026-08-28
Bästa spår: Of tyrants, Monster´s ball, Through the phantom wall, Shorelines
Betyg: 4½/5

.

Tags: Triosphere

This entry was posted on 2 september, 2026 at 16:16 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.