Flimmer 2012: filmproducenten Erika Wasserman

Jag begav mig ner till Cnema och den största filmsalen Birollen, där en Östgötsk produktionsdag stod på ciniastagendan. Ett av syftena med detta var att integrera mig med de östgötska filmfanbärarna, men också att marknadsföra vår nya kortfilm:”Ge mig en negerkuk” samt pusha för våra långfilms-komedimanus: ”Sommaren med Rogge” & ”Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten”. Då vi i stort sett är osynliga i dessa filmiska kretsar så ville jag också passa på att  synliggöra Team Humor alias Mats Widholm och Stefan Hammarström. Så mycket regionalt snack blev det dock inte, utan snarare ett långt nyinsatt föredrag av och med filmproducenten Erika Wasserman.

Hon stod som producent för svenska Avalon med Johannes Brost som huvudrollsinnehavare. Erika berättade informativt om sin bakgrund, och processen från idé till färdig produkt på ett intresseväckande sätt. Budgeten  landade efter mycket ovisshet på 10,6 miljoner (4,5 milj av SFI); 20 000 människor har hittills sett detta tragikomiska drama som spelades in under 5 veckor i augusti 2010. Det var för övrigt inte förrän 15 versionen och 91 sidor manus som de fick sitt rättmätiga godkännande från de huvudansvariga. Den låga budgeten var ett medvetet val, då de inte blev tvungna att behöva garantera en hög avkastning till penninghungrande investerare, utan kunna fokusera på det ”konstnärliga”, dock hade Erika velat haft  ytterliga 1½ miljoner för att kunna filma ytterligare 1 vecka. Att få en inblick i vad en producent verkligen gör var i mitt tycke essensen i filmproduktionsföreläsningen.

Några exempel vad Erika utförde under filmprojektet:

• En grundförutsättning är att skönja någon form av potential i filmen och dessutom bli engagerad i karaktärerna såväl som handlingen.
• Hon har hand om budgeten och kontakten med de som stödjer filmen ekonomiskt.
• Erika läser, skickar ut, marknadsför, ändrar och utvecklar manuset i sig.
• Håller i castingargumentationen, skådespelartillgängligheten och arvoden.
• Hon stöttar regissören och skyddar denne mot andra intressenters åsikter.
• Erika ska se till att de bästa idéerna genomförs, och övertyga finansiärerna om filmens storhet.
• Hon ska hitta den svåra balansen mellan allt tyckande, och se att allt flyter på under processens gång

Pixel – Eskapism

Jag gillar den här dystopiska sci-fi genren där penningstinna företag skor sig på utsatta grupper i samhället, i en nära framtid. En av de bättre jag sett i samma genre tillika en av Bruce Willis bättre roller på århundraden är Surrogatres från 2009.  The Island från 2005 handlar om Lincoln Six Echo som till sin fasa upptäcker att han är en klon och rymmer från sin inrutade förvaring i syfte att undvika the bitter end. Ewan McgGregor gestaltar utmärkt den vandrande reservdelspinalen som rabiat krossar sitt motstånd. Vi får följa honom och Scarlett Johansson kamp mot klockan och nya insikter som förändrar deras livsvillkor. Företaget som äger konceptet gör sitt yttersta för att beskydda sin guldgruva av kött, utan att ta hänsyn till etik eller människovärde. Hela upplägget känns realistiskt utifrån ett fiktivt framtidsperspektiv, när kapitalet och individualismen troligtvis vuxit sig ännu starkare. En riktigt bra film där  kemin mellan Scarlett och Ewan var tvungen att fungera för att lyfta den, något de klarade med bravur. The Island smittade av sig med  sina etiska funderingar vilka gjorde sig påminda även efter filmens slut; en tänkvärd och obehaglig film.

Pappa vädjade att jag skulle följa med på Palme, densamme somnade periodvis efter halva filmen. Detta är dock en ruskigt välgjord och intresseväckande dokumentär, men dock en dokumentär. Sådana brukar vanligtvis hålla sig runt timmen, medan Palme håller på i nästan två timmar. Det kräver sin kvinna att hålla koncentrationen uppe en sådan här mastig period, även om filmen i sig är hyperintressant. Palme hade premiär den 14 september och folk har i stort sett vallfärdat för att se den, över 100 000 hittills. Filmbeståndsdelarna består till största delen utav arkivmaterial som effektivt varvas med  intervjuer med kollegor, motståndare och familjemedlemmar. Denna eklektiska porträttgryta blir därför aldrig långtråkig, utan bara vital tills det bittra slutet. Den kontrast som genomsyrade filmen var att Palme kom från överklassen, men  representerade arbetarklassen. Enligt filmen så var hans resa genom Amerika efter den examen han tog den avgörande faktorn till helomvändningen. Det visar på att erfarenheter inte går att läsa sig till, utan måste upplevas. En mycket sevärd och intressant film om en väldigt speciell människa, med mycket makt till sitt förfogande, en komponent som berövade honom livet.

The Dictator är Sacha Baron Cohems senaste ciniastalster. Hans förra film Bruno var ljusår ifrån att kvala in till en av 2000-talets bästa komedier; en lista där karaktären Borat med lätthet tog sig in. Borat har  dock många beröringspunkter med The Dictator varav ”oerfaren utlänning äntrar USA och konstant bort bort sig syndromet”,  känns mest påtagligt. Dessutom återanvänder och modifierar han humorn från tidigare tv- och filmproduktioner. Det medför att jag inte gapskrattar genuint en enda gång under filmen gång, något som får anses som ett svaghetstecken. Det jag däremot gillar är att han har en inbyggd fingertoppskänsla för geniala one-liners, och hela filmen genomsyras av dessa finurligheter. De är dessutom ovanligt råa och tar upp en radda av ämnen och situationer som många människor troligtvis anser inte borde få visas. Han genomför dessa likt en tvättäkta trollkarl, och får fram ett kristallklart budskap, utan att stöta sig med någon, ”det var ju bara The Dictator som sa det”. Filmen är en non-stop-orgie av träffsäkra tabubelagda kommentarer och de är verkligen filmens allra största behållning. Många av dem är också samhällskritiska som exempelvis när  The Dictator subtilt jämför Amerika med diktaturstater och man inser att likheten är slående, fast inte lika uppenbara. Humorn i denna film närmar sig mera Naked gun filmerna och Bröderna Farrelys infantila humor, ett mycket välkommet tilltag. Ser redan fram mot nästa film, plumpen Bruno har jag redan arkiverats till handlingarna.

Brake är en film med samma klaustrofobiska framtoning som exempelvis Buried, Phone Booth, Panic Room. CIA-agenten Jeremy Reins kidnappas och vaknar förvirrad upp i en kistliknande glasbur som transporteras på en stor bil. Förövarna vill ha toppenhemlig information, men agenten är dogmatisk i sitt nekande att bistå skurkarna med adekvata Vita-huset-hemligheter. Brake är 92 minuter lång, och när handlingen till 98 % är förlagd i denna glasbur så torde det i sig vara en akilleshäl. Kistfilmen Buried föll i den fällan, men Brake gör det definitivt inte. Filmen ringlar sig oförutsägbart vidare i diverse manuslabyrinter där jag som tittare inte blir likgiltig utan adrenalineuforisk. Denna berg-och-dalbane-thriller är nog den bästa i sin smala genre som jag hittills sett, och den påminner subliminalt om den utmärkta The Game i sitt geniala hantverk. Filmen är intelligent, välskriven, trovärdig och originell. Stephen Dorff (1973, Atlanta, Georgia, USA: Blade, Felon, Public enimies, Immortals, The Iceman) gör sin bästa roll någonsin, han är ju trots allt med i stort sett varenda bildruta, utan att bli vare sig klyschig eller antitrovärdig. Man sitter som fängslad under filmens gång och lämnar tv-soffan med ett stort leende, en riktigt, riktigt bra thriller.

Loosie-love is not a crime är ett romantiskt välunderbyggt drama som handlar om den själviske och leva-för-dagen Bobby som hänger sig åt att vara en skicklig ficktjuv på dagarna som på kvällarna. Han spelas för övrigt av Peter ”Twilight” Facinelli. En one-night-stand konfronterar honom med uppgiften att hon är med barn. Det hela blir en kamp mellan fortsatt frihet eller ta ansvar för sina handlingar i sänghalmen. Jag måste medge att mina förväntningar på denna film inte var alltför stora. Överraskningen blev desto större då dramat är riktigt underhållande på ett trovärdigt och naturligt sätt. Filmen utstrålar kemi och värme mellan alla inblandade, den pendlar snyggt mellan de dramaturgiska stegen utan att bli för ointressant eller sentimental. Att de fyra poliserna är snuskigt inkompetenta får man helt enkelt stå ut med. Om två av dem springer som övergödda zombies är en sak, men att alla fyra gör så känns inte vidare realistiskt, åt samma håll dessutom. I vilket fall som helst är detta en skön film med ett bra manus och en logisk välskriven dialog med sköna vändningar. Den höjer sig definitivt  över genomsnittet, oväntat bra.

The Hunger games är ytterligare ett ungdoms-cineast-fenomen i kölvattnet av Harry Potter och Twilight succéerna. Böckerna är så snuskigt hypade så det är klart att man blir aningen nyfiken på hur filmen ska gestalta sig.  Jag ser redan framför mig hur filmbolagsdirektörerna gnuggar händerna runt detta tonårsepos. Temat är dock långtifrån nyskapande, vilket de flesta unga inte har en aning om. I en dystopisk framtid väljer ”huvudstaden” ut en pojke och en flicka från var och en av de 12 existerande distrikten. Syftet är tv-underhållning och indirekt att kuva befolkningen där endast segraren överlever. Har inte läst boken men jag antar att den är 13 tusen gånger bättre en dessa 2 timmar och 22 minuter. För mig blir detta en intetsägande sörja där ingen kemi överensstämmer med varandra. Jennifer Lawrence (1990, Kentucky, USA: Winters bone, The Beaver, Like crazy,  X-men-first class) som spelar hjältinnan Katniss är dock ett undantag. Hela filmen känns för lång och för genomskinlig och klyschorna är fler än alla tvestjärtar på min balkong. Antingen är jag för gammal för detta, eller så har dagens ungdomar dålig smak och taskiga filmreferenser. Jag är dock rädd för att det sistnämnda överensstämmer bäst med verkligheten, tyvärr.

50/50 hade jag inga som helst förväntningar på, då sådana filmer antingen blir översentimentala eller rent  fjantiga. Det var då en ytterst angenäm överraskning när innehållet utkristalliserades till en film med oändligt mycket genuin värme. Den 27-åriga Adam får oväntat reda på att han cancer och 50% chans att överleva. Ena dagen vardagsproblem, andra dagen så går solen i moln, därefter följer hans pendlande kamp mot cancern. Det här också en film om nära vänskap och hur den påverkas av existentiella händelser i ens närhet och vardag. Joseph Gordon-Levitt (1981, Los Angeles, USA:  Tv-serien: Tredje klotet från jorden, Mysterious skins, Havoc, Miracle of St: Anna, The Lookout, 500 days of summer, Inception) spelar Adam som får den dysfunktionella diagnosen på ett helt utomordentligt sätt. Denna lågmälda berättelse som är inspirerad av verkliga händelser är så trovärdigt och vackert berättad. Dramat serverar många tillfällen till både skratt som gråt. 50/50 är brutalt realistiskt, och lyckas fullt ut med att kombinera och balansera drama med sparsmakad komedi, utan att på något sätt bli klyschig. Kemin mellan barndomsvännerna Kyle och Adam är dessutom klockren. Skulle detta hända mig så känner jag instinktivt att jag skulle reagera ungefär som huvudpersonen Adam.

Snowwhite and the huntsman är en äventyrsfilm och tillika Snövit. Har man som jag själv sett Disneys Snövit 348 gånger så blir man minst sagt överraskad när detta överdådiga actionäventyr tornar upp sig i tv-rutan, en skaplig kontrast. Det vimlar av kändisar i denna nytolkning: Kristen  ”Twilight” Stewart, Chris ”Thor”  Hemsworth, Bob Hoskins, Eddie Marsan med flera. Den mest lysande stjärna såväl karismatiskt som prestationsmässigt är Charlize Theron (1975, Benono, Sydafrika: The Yards,  The Cider house rules, Men of honor, The Italian job, Monster, The Road, Prometheus). Hon glänser verkligen i sin roll som den ondskefulla häxan, hennes raka motsatsen står Kristen Stewart för, i sin groteskt intetsägande gestaltning av Snövit. Det är inte svårt att lista ut var den brittiska regissören Rupert Sanders fått sin inspiration från. Sagan om ringen dimman ligger tät över denna episka berättelse, där de visuella effekterna och de underbara landskapsvyerna är filmens allra största behållning. Som helhet upplevde jag filmen som bra underhållning, vilken i sig utklassar Snövit-lillesystern ”Mirror, Mirror”, den med Julia Roberts vid rodret.

Tags: 50/50, Avalon, Brake, cineast, cineasthörnan, Cnema, Erika Wasserman, Johannes Brost, livskvalitet, Mats Widholm, Palme, recensioner, Team Humor, The Dictator, The hunger games, The island

This entry was posted on 13 oktober, 2012 at 18:05 and is filed under Kost, Hälsa, Träning. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.