Nej och åter nej

”Inte en katt till i detta hus!”; det dogmatiska mantrat höll i 2½ år. Ett tjat utav guds like från fru och två hålögda barn blev helt enkelt för mycket att bära. Att jag själv tycker att kattungar är bland det sötaste och gulligaste som kan uppbringas var också en bidragande orsak till varför vi numera har 3 katter istället för 1. Jag lyckades i alla fall med konststycket att få igenom namnet Dexter till en av det två garnnystanen, döpt efter huvudpersonen i samma tv-serie.

Vi inledde kattprocessen med Sudden och Foppa, två små dunbollar som vi hämtade på vägen från Arkösund augusti 2002. Sudden visade sig vara en riktig fegis, men en kämpande sådan medan hennes syster Foppa dog en alltför tidig död på grund av att hon hade vatten i lungorna. Snuttefilten fick inte ens fira sin två årsdag med syrran eller sin nya familj. ”Inte en katt till i denna lägenhet” mantrat visade sig återigen vara en redig chimär. 6 månader senare behövde en väns kompis bli av med några kattungar. Jag sträckte mig ambivalent till att bara titta, absolut inte köpa.

När man väl fått bekanta sig med ett kattobjekt är det nästintill omöjligt att värja sig för ett köp. Katten som denna gång följde med oss hem i bilen döpte vi till Curry. I samma veva föddes vår dotter Frida, och det var troligtvis källan till att Curry fick en form av knäpp. I ren avundsjuka började det lilla livet kissa på platser som kunde få den minst pedantiska människan att gå bärsärk. Efter 550 nedkissade, mattor, skor, kläder, kuddar, CD-skivor, massagestavar och lakan så bokade vi tid hos en veterinär med frågan hur vi skulle kunna lösa detta oangenäma problem. Läkaren menade på att en Stesolid skulle ”nystarta” eller ruska om kattens psyke så att kisseriet skulle upphöra. Han fick helt rätt, kattkraken slutade tvärt med vätskeforceringen – den dog, och på kuppen fick vi också en djävulsk lugn katt. Vi anmälde inte veterinären, utan valde istället en annan vårdinrättning för våra katter.

Säg aldrig aldrig

Mantrat ”inte en katt till i vår lägenhet” borde  vid det här laget vara lika med immunitet, men icke sa Nicke. Min kompis Lino Ferrari erbjöd oss påpassligt att köpa en av deras kattungar när vi var där och fikade. Den strategin var lika farlig som, att släppa in en slipad dammsugarförsäljare över sin tröskel. Hux flux var vi återigen kattägare; ”gamle” Sudden fick sig en ytterst busig kompis som hon försökte bemästra kontinuerligt.  Det svartvita energiknippet döpte vi till Chili.

En innekatt bör nog vara en innekatt fullt ut om man bor i lägenhet, något vi bittert  fick erfara 12 månader senare. Vi tog ut Chili på gården med syftet att öka kattens livskvalitet, dessvärre var det startskottet för att hon istället överträdde balkonggränsen. Jag som då studerade på distans fick mina allra bästa träningspass genom att ränna fram och tillbaka mellan arbetsrummet och närliggande grannhusen. Det var ett koncept som reproducerades åtskilliga gånger och började minst sagt gå mig på nerverna. Plötsligt fanns inte katten runt miljonprojektnejderna, utan tycktes vara som bortblåst. Vi letade frenetiskt, och satt upp åtskilligt med lappar om den bortsprungna katten Chili. Tyvärr visade det sig att även denna söta och snälla katt fick förkastas till kattperiferin. Vi köpte Chili av Lino och Cissi augusti 2009, densamme sprang bort i augusti 2010, så knappt ett år fick vi njuta av denna charmiga katt.

Kattmantrat var vid det här laget superhjältestarkt, och visade två år efter denna sorgliga händelse inga tendenser att krackelera. När jag minst anade blev jag själv boven i dramat, då jag uppmärksammade två ”fotokatter” på Facebook som skulle säljas av några vänner till mig. Jag högg irrationellt och instinktivt till på den förföriska kattannonsen och tingade den brunvita lintotten. Eftersom jag var först till kvarn var det också jag som fick bekräftelsen att köpa det 9 veckor gamla kattlivet. Efter klartecken från min fru som inte alls var motstridig valde vi att hemlighålla det hela för barnen.

En vecka senare, förbi Västra Husbys fotbollsplan och någonstans mitt uti ingenmansland med självmordsgrusvägar bodde ägarna: paret Andersson. Vi fikade, pratade gamla som nya minnen för att sedermera bli avbruten av en vit liten änglalik uppenbarelse, det vill säga kattungens bror. Att den var overkligt gulligare i verkligheten än på bilden skapade en abstrakt situation som förstärktes när paret Andersson dogmatiskt hamrade in budskapet: ”de leker ju så bra tillsammans”. Ännu mer irrationell frågade jag som i trans om jag också kunde köpa brorsan. De svarade ja, och min nästa uppgift blev att ringa min fru för att verifiera beslutet. Hon låt förvånad, men var ljusår ifrån oövertalningsbar. Det slutade med att jag åkte hem med två supergulliga nystan i bilen och den förvadderade kattburen.

Vi presenterade minisarna direkt för kattlådan, sedan fick de gå husesyn runt den 121 kvadratmeter stora lägenheten. Två timmar senare dök Hanna och Frida upp, och de blev beyond saliga. Kattungar var överst på deras båda julklappsönskelistor, men jag hade demonstrativt strukit dessa val. Att vi skulle få tillökning i kattfamiljen tror jag inte de i sin vildast fantasi inte trodde var möjlig. Första kvällen och natten var oroväckande lugn, hade jag inte vetat bättre så trodde jag att de avlidit. Natt två var dess raka motsats. De pep, klättrade upp och ner i vår dubbelsäng, slickade i örat för att efter några timmar äntligen slumra till. Den vita kattungen som vi döpt till Tussen la sig invid mina fötter, Dexter låg på en kudde i huvudhöjd mellan mig och Marie. Kunde det bli mer magiskt? Absolut inte, fast när den processen pågått 5 nätter i rad var det definitivt inte lika gulligt längre. Saken blev inte bättre av att katterna spann i kör likt en slåttermaskin. Vi är fortfarande förvånade över att ingen av oss av drabbats av tinnitus.

Resten av veckan blev en orgie av videofilmande och fotosejourer . Vi såg till att det inte skulle bli alltför jobbigt för katterna med massor av nyfikna barn runt omkring dem. Min mission bestod utav att försöka tjata ihjäl lämmeltåget av gamla som nya vänner från att avhålla sig från att ta upp Tussen & Dexter stup i kvarten. Jag traskade iväg till Skarphagens Zoo i syfte att köpa två burkar kattmat. Det resulterade i en shoppingeufori som spräckte vår budget med råge. Jag vandrade ut med två nya kattlådor, två rejäla säckar ”äkta” kattmat, fyra kattleksaker, ”fy-spray, ”ta-bort-urin spray” och mynta-spray samt två kartonger lammköttgel utan tillsatt socker.  Köphybrisen genererade ur ett ekonomiskt perspektiv att vi nästan fick anamma oss av att äta det knapriga torrfodret själva.

Gammaltackan Sudden 10 år agerade likt Eualia i gamla pilnserfilmer, karg men kärvänlig. Att Sudden inte är en muntergök när det kommer till lek och bråk var dock ingen större nyhet för oss. Det stärkte bara vår devis att två kattungar som trivs med varandra också har en otroligt behållning av varandra. Vi hopas innerligt att vi får behålla Dexter och Tussen betydligt längre än Foppa, Curry och Chili. Jag har dessutom lagt mantrat ”inte en katt till i denna lägenhet”  långt bakom mig.

Katten Sudden, 10 år, men still going strong

Det Widholmska jul- och nyårsfirandet

Då både min som Maries närmaste släkt är minimal, blev det anti-stressande begivenheter som vi medverkade i. Julaftonen firades hos Maries föräldrar i Vånga. Förutom döttrarna Hanna och Frid, Marie och jag samt Maries pappa Kalle pch mamma Gull-Britt kom brorsan Tomas och hanses fru Nina. Precis som hos oss följer julafton viss vedertagna rutinmallar. En tidig middag med traditionella rätter som Jansson, skinka, prinskorv, gravad lax och revbensspjäll fanns på bordet. När det kommer till delikatesser som typ alla i Sverige gillar är jag oerhört tråkig person. Där jag är finns det oftast en potatisgratäng i kombination med Jansson. Jag äter i stort sett bara detta med skinka, prinskorv, köttbullar och revbensspjäll, men mätt blev jag i vilket fall som helst.

Julaftondagen kom pappa Hasse, min bror Kjell och min 21-åriga son David hit runt 10 tiden. Jag hade åter lagat till min traditionella köttfärssåshybrid med penne, riven parmesan och must. Eftersom det var 3 kg köttfärs som skulle brynas, hade processen inletts dagen innan. Det innebar att det mest tidskrävande var avverkat, så jag gick upp runt 8 på morgonen för att göra resten av receptet. De två efterrätterna hade jag också gjort dagen innan, och fick dra sig i kylskåpet. Det var dels en smarrig amerikansk citronpaj, dels en . Vi följde en utstakad julaftonsrutin där julklappsöppning följde efter den mastiga maten. Lite senare så serverade jag de två pajerna i symbios med rykande kaffe. Det var en trevlig familjär tillställning som avslutades runt klockan 14.30 då Marie skulle börja jobba. Därefter kunde man ägna sig åt de presenter man fått, precis lagom.

Nyåret blev en kluven tillställning som präglades av att dra in pengar till vardagskassan. Jag jobbade från 21.00-08.00, så några alkoholhaltiga drycker blev det aldrig tal om, vilket egentligen var ganska behagligt. Innan dess han vi avverka en supergod paj och en stark currygryta.

Barnen hade ledigt från 21 december till tisdag den 8 januari. De lekte mest med kompisar, men vi försökte också vara delaktig i någon form av familjesammanslutning. Dessa bestod av att åka pulka, spela Uno och titta på  bra barnfilmer. Ibland lyckades jag med konsttycket att få ut dem på vinterpromenader. Det gäller numera att ha något att locka (muta) dem med. Fogliga barn som följde varje diktatorisk order tillhör tyvärr svunna tider.

Julmusikstunder lika med genuin livskvalitet

Ponera att klockan är runt 16.00 i ett becksvart mörker som endast ackompanjeras av en vinande blåst och skenet av tusentals adventslljusstakar i ett ett snötäckt betonglandskap i 15 karga minusgrader. Becksvart är måhända aningen malplacerat ord, dock är det mörkt, kyligt och blåsigt. Familjen är samlad: Hanna leker med Lina, Frida ritar, Marie pysslar och jag läser Sweden rock magasin i kombination med ”Kollaps” av David Jonstad. I bakgrunden hörs tonerna av Peter Jöbacks julskiva. Skivan fasas ut och jag byter illa kvickt till Chess för att efteråt kolla till glöggen och leka med kattungarna Dexter och Tussen. Jag lägger mig återigen i soffan för att köra några parti Ruzzel mot den tävlingsinriktade och envise halvtysken Rolf Okon. Vi har för övrigt avverkat över 1800 matcher, troligtvis inte ett sundhetstecken, men väldigt kul, lärorikt och  frustrerande. Umgås därefter med med barnen, städar lite, styrketränar och bloggar i harmoni med förföriska jultoner.

Vi har väldigt mycket julmusik med olika artister och grupper i Billyhyllorna, men de två skivor som utkristalliserat sig som topp-2 är som sagt Peter Jöback och Chess. Båda plattorna är som trolsk magisk massage för själen, och når ända fram där varken Black Sabbath, At Vance eller Stone Sour har fullt tillträde. Chess är egentligen ingen julskiva, men har i vårt hem vuxit fram till en adekvat jultradition. Björn och Benny är med bröderna Gibb och McCartney/Lennon mina primära husgudar när det kommer till musikgenialitet.

Att känna att man bockat av saker som bör göras såsom städning, julklappsinköp och julpuntning är livskvalitet i sig. Att uppleva att inget jätteviktigt pockar på ens uppmärksamhet i symbios med att ha tid för att koppla av och få tid att reflektera över livet det vill säga bara vara, är en nästintill religiös upplevelse som definitivt förstärks vid juletider. Mina trygga barndomsminnen tränger parallellt upp ur porerna för att ytterligare stärka meditationen. Sammantaget är detta en kollektiv livskvalitet uti fingerspetsarna för såväl knopp som kropp.

Nice halvmaraton och Squashstegen division 4

Nice

Operation-chocka-kroppen var i slutskedet på sin andra vecka och hade bestått av 8 pass med löpning, squash och simning. Chockdoktrinen med ett tvåfrontskrig som huvudstrategi tycktes inte ha väckte kroppen ur sin virusdvala. Det kolloidala silvret lovade inte vad det höll, utan tjänade bara som ytterst lättförtjänta pengar rakt ner i alternativhälsans manipulerande fickor. Jag ökade tempot ordentligt i början av vecka 48 och kände mig under som efter passen riktigt, riktigt stark. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag faktiskt att virusåkomman låg bakom mig;  jag åt, gick, andades och sov optimism. Bakslaget kom två dagar senare när jag mötte Markus Lundberg i squashstegens första tävlingsmatch, för övrigt min första squashmatch på över 1½ månad. Frukterna av de intensiva bollduellernas skördade energi, och ambitionen blev istället att dra ner tempot till boulnivå. I två set var taktiken giltig, för att i sista och avgörande set balla ur totalt, då första bollen blev maratonlång. Det var början till slutet och jag återhämtade mig aldrig efter de inledande ruscherna. Markus fick ett påtagligt bekvämt sista set den grisen. Jag överlevde i vilket fall som helst, men var efter matchen mer ambivalent än någonsin huruvida denna prekära situation skulle tacklas.

Vapenvila med ytterligare 4-5 veckors ofrivillig vila, eller att fortsätta kriga på med löpning och squash och helt enkelt be en bön att det utomjordiska släpper taget? Att då basta och simma var väl inte de aktiviteter som påskyndade läkningsprocessen precis. Min vän Lino Ferrari förordade taktiken med bastubad, medan en annan vän Joakim Andersson idiotförklarade mig för samma strategi. Enligt honom är det bland det trögaste som en människa kan utsätta sig för om man har virus eller en infektion i kroppen, något som jag dagen efter bara kunde instämma fullt ut i.

Det tog ett antal veckor innan sviterna av det dysfunktionella beteendet släppte, men kändes som ett halvår. Vecka 1 spirade återigen hoppet då jag fortsatt två-fronts-kriget utan att bli sådär snuskigt trött. Denna subjektiva upplevelse förstärktes i början av vecka två när jag gav mig ut för att springa 1.1 mil med Jocke ”Spurs” Andersson. Benen kändes pigga och jag hade mer kvar att ge,  tempot var godkända 5.18 min/km.  Parallellt spelade jag 1½ timmars pass mot Lino Ferrari några gånger utan att bli sådär helvetiskt trött. Visserligen sprang jag medvetet inte ihjäl mig precis, men hoppet började återigen spira. Hade viruset lämnat byggnaden, eller låg den bara och lurpassade på ett högintensivt träningspass?

Samma vecka bokade jag exceptionellt smidigt Nice Halvmaraton online. Med avgifter kostade startavgiften endast 19 euro vilket jag tycker är riktigt billigt. I det ingår det också T-shirt, mat samt en påse med sponsrade produkter samt tidtagning och dylikt.

Hur häftigt som helst – Något för Norrköping!

Edgar Mueller från Tyskland, engelsmannen Julian Beever och den amerikanska pionjären Kurt Wenner är bland de mest kända och välrenommerade trottoarkonstnärerna i världen. Konstarten introducerad redan på 1600-talet i Italien av så kallade ”Madonnaris”, det vill säga artistvagabonder vars syfte var att visualisera sin konst på marknader, främst religiös sådan. Kurt Wenner startade 1986 världens första gatumålningfestival i Santa Barbera, Kalifornien, som hette just ”I Madonnari”, numera har konkurrenten i Passadena greppat stafettpinnen och sedermera tagit över kronan.

Lava Burst,  Geldern Tyskland 2008 av Edgar Mueller

Varumärken är snuskigt viktiga för städer att ha i sin ryggsäck för att locka till sig människor och företag att flytta just till deras kommun. Norrköping är en vacker stad med promenaderna, ståtliga 1800-talsbyggnader, spårvagnarna, Industrilandskapet och Visualiseringscentret som några lokala kännetecken samt mediasynligjorda idrottsföreningar som IFK Norrköping, Dolphins, Vargarna och Vita Hästen.

Batman and Robin, London 2006 av Julian Beever

Att våga för att vinna är ett epitet som jag dock inte sammankopplar med Norrköping. Jag saknar ett politiskt konsensus hur man vill att Norrköping ska utvecklas och hur staden ska upplevas i framtiden. Frånvaron av vågade visioner och idéer, de som skapar ett kluster av varumärksfragment är dessvärre plågsamt påtagliga. Att subtilt hävda att man är ”Parkernas stad” samtidigt som lekstugan i Kommunstyrelsen reducerar innerstadens grönområden känns aningen kontraproduktivt, men framförallt ofattbart trögt. När ett gemensam kompass saknas blir resultaten oftast diffusa och irrationella.

Armchair traveler, London 2010 av Kurt Wenner

Istället skulle de styrande i symbios med idékläckare och kommuninvånarna enas om 3-5 strategier som rustar Norrköping för att bli überattraktivt. En av dessa vore att kontakta Edgar Mueller, Julian Beever eller Kurt Wenner, helst alla tre med agendan att strategiskt applicera Norrköpings historia på väggar och gator runt vår vackra stad. Att vi skulle drabbas av en positiv cocktaileffekt genom att bli en mer levande, interaktiv, intressant och spännande stad gör inte saken sämre.

Flash flood, Canada 2007 av Edgar Mueller

Som sagt 3D konstarten skulle vara en av de kreativa men okonventionella strategier som Norrköping väljer att använda sig av för att stärka stadens varumärke. Parallellt skulle ”Peking” också jobba med exempelvis muralmålningar samt utnyttja visualiseringscentret potential för att synliggöra deras uppfinningsrikedom på byggnader och allmänna platser runt om staden. Det bästa vore självklart att skapa något unikt, något som vi är ensamma om i världen. Att låta sig inspireras av originella byggnationer som samexisterar på vår globala planet är inte heller förbjudet.

Picadilly cirkus, London 2007, Kurt Wenner

Om jag diktatoriskt fick chansen att excentrisera Norrköping så skulle jag personligen ombesörja att vi skulle bo i en stad som badade i färger och sjöd av kreativitet, en stad som lockar till sig horder av konstnärer runt hela världen, oändliga ringar på vattnet som framavlar ännu mera nyskapande experimentlusta. Men som sagt då gäller det för en stad att veta vart den ska gå, och hur den kommer dit. I nuläget är är vi ljusår ifrån min vision om hur Norrköping i sig blir en världsattraktion.

Stunt city, Berlin 2005 av Edgar Mueller

The Crevasse, Dun Laoghaire, Ireland 2008, av Edgar Mueller

Where do I go, Tepic, Nayarit, Mexico 2010 av Edgar Mueller

Pretend to fall, London 2011, av Edgar Mueller

En lyxig torsdagskväll

Vi lämnade Hanna och Frida i händerna hos min son David och hans tjej Josefin i hans lägenheten på Luntgatan. Jag och Marie bilade ner till Lagerqvist Restaurant & Bar, det vill säga före detta Bacchus. Vi synkroniserade vår vedertagna månatliga 28:middagsbegivenhet med duohumor i världsklass. Ett av målen med att varje månad unna oss ett restaurangbesök är livskvalitet utan barn; parallellt reducerar vi också den östgötska matfloran. För närvarande är detta den enda kvarvarande restaurangen av Norrköpings utbud. De rymliga lokalerna var obeskrivligt atmosfäriska, och fick mig genast att tänka på Gamla stan i Stockholm. Vår erfarenhet av Bacchus var inte det allra bästa, därför var det med tillförsikt vi synade nya ägaren, namnbytet och inriktningen på menyn. Samma dag hade NT gett restaurangen 5 av 5 möjliga, något som ökade vår nyfikenheten.

Kombinationen modern design med autentiska medeltidsvalv i symbios med en lokal särprägeln var minst sagt en vinnande formula. Vi beställde in varsin Wallenbergare med mos, ärtor och lingon. Jag tycker mitt potatismos är oslagbart, men fingertoppskänslan och råvarorna som anammades i denna rätt gav husmanskosten ett välbehövligt ansiktslyft. Färsen, ”flottet”, moset det vill säga allt på tallriken var en gourmetisk sensation för såväl smaklökarna som estetiskt – världsklass. Jag tog två öl kalla medan Marie dräpte en bubblig Ramlösa, när hon återigen axlade rollen som chaufför. Efterrätten för egen del blev Trädgårdsäpplen: stekta äpplen, bakad kaka, vaniljkräm och sorbet. Marie beställde in bakad choklad med kolasås, körsbär och nötter med gräddfilsorbet; båda var ljuvliga, men Maries var nog aningen godare om jag under pistolhot blev tvungen att välja mellan de båda sockerbomberna.

Chaufför Marie navigerade ryckigt mot karga Himmelstalundshallen där de båda humorikonerna skulle framföra sin  populära show: ”Ljust & Fräscht”. Instinktivt kändes väl ”arenan” aningen malplacerad i våra ögon. Jag fick en klar aula-känning som lämnade ett bestående avtryck före, under som efter föreställningen. Hade man  dessutom ont i ryggen innan så hjälpte inte dessa bräckliga och kalla plasttingestar till precis. Det var dock den enda smolket i bägaren denna livskvalitetskväll.

Helt klädda i vitt och barfota gjorde komikerna Fredrik Lindström och Henrik Schyffert entré inför 2000 östgötar. Det här är för övrigt första gången de står på scen tillsammans. Ljust & Fräscht handlar om jakten på det perfekta boendet och vår slitsamma väg dit, kantad av hopp, förtvivlan och ett ständigt lager av byggdamm. Den två timmar långa showen var indirekt indelad i fyra sjok. I den inledande fasen var de båda komikerna närvarande, sedan fick Schyffert tillgång till 20 egna minuter i rampljuset för att efteråt avlösas av Fredrik Lindström egentid. Cirkeln slöts när vännerna återigen samlades på scenen. Oväntat nog så skrattade jag allra mest åt Schyfferts ståup-fasoner som mångt och mycket handlade om återvinning. Det hysteriska upplägget stegrades, och var faktiskt helt genialiskt fyndigt. Ännu mer oväntat var det också att han sammantaget var den roligaste av de två. Han stod för de sylvassaste sarkasmerna och för flest komiska poänger. Självklart var de båda såväl tighta som roliga, men som sagt Schyffert fick en renässans i mina ögon.

Kontentan av showen gick ut på att vi inte blir lyckligare människor av att renovera ihjäl oss eller följa rådande tidningstrender. De menar på att man bör sätta värde på det man har och rannsaka sig själv i sömmarna om man är i behov av att genomgå ett förändringsbeteende. Jag är väldigt förtjust i när man integrerar samhällskritik med syrlig komik, och ändå komma undan med detta genom att anamma ett spektrum av igenkänningsfaktorer. Existentialismen och konsumtionshybrisen ironiserades effektivt under hela föreställningens gång. Jag har väldigt svårt att tro att någon i publiken gick hem besviken. Förhoppningsvis kanske en och annan sätter efterskrattet i halsen när de börjar reflektera hur vi och våra medmänniskor allt som oftast agerar i vårt vardagliga liv. Jag kan inte göra annat än att konstatera att föreställningen var groteskt underhållande, varierad men som sagt också tänkvärd. Medelåldersmännen avslutade spektaklet med att leva ut sina rockdrömmar genom att framföra en punk-hårdrock-låt med mängder av pyroteknik: Det var verkligen kronan på verket; en show för alla sinnen som jag inte lär glömma på väldigt länge.

Fredrik Lindström – en husgud av rang

Oftast är man bara rolig eller bara intellektuell tråkig. Att som Fredrik Lindström lyckas med konststycket att pragmatiskt balansera seriositet och humor är ytterst sällsynt. Denna mänsklig husgudhybrid är född och uppvuxen i Eskilstuna. Mellan åren 1979-1982 var han medlem i Eskilstunas stolthet Crystal Pride; deras debutskiva som också huserar i min vinylsamling var inte alls oäven. Mr Lindröm slutade dock som trummis i bandet innan albumet släpptes. Från hårdrockstrummis till en i ensemblen av ironiska och cyniska busringare i det nu nedlagda radioprogrammet Hassan i Sveriges Radio P3 (1993-1994). Fredrik har också härjat rejält i radion genom att förgylla det underbara programmet ”På minuten” dessutom har han varit Sommarpratare hela tre gånger. Lindströms akademiska bana inleddes med en fil kand i nordiska språk, litteraturvetenskap och idéhistoria vid Uppsala universitet 1987. Med blodad tand tag han sig igenom Poppius journalistskola 1989 för att sedermera bli doktorand i Nordisk språkhistoria vid Uppsala universitet. Fredrik Lindström är en Sveriges mest efterfrågade föreläsare,  konferencier och moderator. Få kommer ens i närheten av Fredrik när det gäller kombinationen av att vara helt sanslöst rolig ena sekunden, för att i nästa ögonblick respektfullt beundrad av publiken för sin djupa, seriösa och imponerande kunskap inom brett varierande områden. Hans sätt att tala i harmoni med hans intelligenta humor är nästan oslagbart, en husgud helt enkelt

Denne mångsysslare har också regisserat en av mina topp-3 svenska komedifilmer nämligen: ”Vuxna människor”; en pärla som är är snuskigt underskattad. Han har också agerat medförfattare till en av Sveriges (norskt originalmanus) bästa sit-com c/o Segerhmyr. Hans seriösa sida i symbios med glimten i ögat reportage infogades i SVT: ”Värsta språket”, ”Svenska dialektmysterier” och ”Vad är en människa”. Mest känd är han troligtvis genom ”På spåret”, där han och polaren Kristian Luuk på ett utmärkt sätt fyller vakuumet efter Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg.

Henrik Schyffert – långt ifrån en husgud

Jag vet inte varför jag aldrig varit riktigt förtjust i Henrik Schyffert, men så är det bara eller snarare var det. Hans energiska uppträdande i Himmelstalundshallen var dock en källa till att blicka tillbaka på hans digra artistproduktion. Henrik är född 1968 i Ronneby och blev halvkänd genom Z-TV och busringningar med bland annat Fredrik Lindström och Kristian Luuk i Hassan. Kändisskapets dörrar öppnades på vida gavlar i och med att Killinggänget bildades. Konstellationen skapade eufori hos såväl tv-tittare som hos en enad kritikerkåren med: ”I managen med Glen Killing”, ”Nilecity 105.6″, ”Percy tårar” och ”Fyra små filmer”. Han har också varit programledare på TV4:s ”Parlamentet” och SVT: ”Landet brunsås”. Det var för övrigt det programmet som min inställning till honom började förändras. Jag gillade konceptet, karaktärerna, och sedermera även Henrik Schyffert. Ståuppkarriären har varit spikrak, och bevisen för detta är priset för ”Årets Nykomling” 2003 samt ”Årets manliga komiker” 2007. Denna mångsysslare var också med i gruppen Whale  med Cia Berg, från 1993-1993, ett kollektiv som rönte musikaliska framgångar på hemmaplan.

Tidlös Pomp A.O.R

1. ”Rock ‘N’ Roll Party In The Streets”
2. ”Video Inspiration”
3. ”Steal Another Fantasy”
4. ”Jennifer”
5. ”I Got The Fire” (Ronnie Montrose)
   
6. ”Burn The City Down”
7. ”Now Or Never”
8. ”Holdin’ On”
9. ”Silent Soldiers”

Min första renodlade a.o.r platta utöver Def Leppard var Axe med albumet Offering. På den tiden härjade Judas priest, G.B.H, One way system, Dead Kennedys, Y and T, Anvil, Metallica och Slayer på vinylspelaren. I ett tidevarv när man sällan kunde lyssna på musiken innan man köpte den fick jag allt som oftast förlita mig på andras åsikter huruvida en platta var bra eller inte. Mina obskyra inköpsställen var främst Stockholmsbaserade Heavy Sound och Pet Sounds. I fallet med Axe köpte jag plattan mest på grund av namnet och det coola omslaget.

När skivspelararmen kränkt vinylen två gånger blev jag ruskigt frustrerad och ansåg instinktivt att detta var ett skapligt nerköp, ett fatalt ekonomiskt misstag. Efter några genomlyssningar hade jag gjort en musikpudel, och svängt snabbare än en EU-tjänsteman. De mjuka tonerna förförde mig om och om igen; man kan väl säga att detta var min adekvata inkörsport till A.O.R-genren. De fluffiga låtarna etsade sig fast  i hjärnbalken i symbios med Bobby Barths utomjordiskt vackerstarka röst. Varje nästkommande platta var källor till fiktiv eufori. Tyvärr var det mer ett önsketänkande när Offering sett i backspegeln var kronjuvelen i deras albumkatalog, därefter gick det sakta men säkert utför i en oändlig nedförsbacke.

Floridabaserade Axe första alster från 1979 var ett A.O.R-embryo, potentialen fanns onekligen där. ”Loves just an illusion” var en låt som visade prov på ett melodiskt hantverk utöver det vanliga. Deras andra platta: Living on the edge, inhandlades kvickt efter jag indoktrinerats in i deras magiska melodiorgier. Där fanns det verkligen några riktiga guldkorn, och det var inte svårt att förstå att det handlade om en ren och skär musikgenialitet. Melodier som ”Living on the edge, ”Fantasy of love” och ”Carry on” var och är vansinnigt bra. Några av låtarna har återutgetts med nytt ljud, vilket i detta fall inte alls var en dum strategi, vanligtvis brukar slutresultaten bli horribla.

Den fjärde plattan hade jag obeskrivligt stora förväntningar på, dessvärre infriades dem inte. Låtar som stack ut var snabbtunga: ”Heat in the street”, ”I´ll think you remember tonight”, ”Eagle flies alone”,  ”Foolin your momma again” och framförallt ”Young hearts”, det var låtar i patenterad Axe stil. 1984 skedde det tragiska, då Bobby Barth och gitarristen Michael Osborne var med om en bilolycka. Michael omkom medan Bobby hade änglavakt och överlevde. Det var troligtvis början till slutet för en grupp som hade framtiden i sin hand; kemin som de båda gitarristerna hade gick inte att reproducera.

På den femte plattan, tillika comebackplattan ekade det bara fragment utav det förflutna. Det var dock ett tuffare sound, men ljusår ifrån de minnesvärda låtar som de tidigare vinylframavlat. Deras comebackplatta part två  blev tyvärr ännu sämre än sin halvmediokra föregångare, och såklart inte heller någon försäljningsframgång. Axe var därmed passé och en skugga av sin egen skugga; det var helt enkelt tid att lägga gruppen till handlingarna. Numera lyssnar jag i ännu högre utsträckning på deras många A.O.R-juveler,  och upplever det unika melodisnickeriet som tidlöst. För mig kommer alltid plattan Offering tillhöra en topp 15 i A.O.R-genren. Bobby Barths smekande, men kraftfulla röst en klar 10 i topp, där tronen bland annat  delas mellan Steve Perry, Lou Gramm, Fergie Frederiksen, Jimi Jamison, Mark Free (Marcie),

• Axe (1979)
• Living on the Edge (1980)
• Offering  (1982)
• Nemesis (1983)
• V (1997)
• The crown (2001)

Medlemmarna är spridda med vinden, men the man behind the band: Bobby Barth (1952, Coffeyville, Kansas) bor och verkar i New Orleans där han bland annat har en egen studio. Killen som också spelat med Blackfoot  och Babyface har fortfarande ett brinnande intresse för musik, numera är det mer blues än A.O.R som han förordar musikaliskt. Han är också mycket involverad i uppbyggnaden av New Orleans efter härjningarna av orkanen Katrina 2005.

Pixel-Eskapism

Familjen Widholm traskade ner till ett relativt dyrt lördagsförmiddagsnöje där Pixars nyaste animering stod på agendan: Brave. I barnens natur ligger en form av rastlöshet; när filmen visade sig vara 1. 43 minuter exklusive reklam, och trailers blev jag aningen orolig för att någon av änglarna skulle hinna somna. Den oron visade sig vara obefogad, de satt som klistrade vid de bekväma och rymliga sittplatserna. Merida är en skotsk prinsessa i tonåren. Hon gillar att ge sig ut i skogen och träna på att skjuta med sin pilbåge, men hennes mamma drottning Elinor vill helst att Merida ska lära sig att bli mer stolt och hyfsad som en riktig prinsessa. En dag kommer kungarna från grannrikena och Merida tvingas välja en av deras söner som ska bli hennes make. Hon flyr in i skogen, där hon efter ett tag träffar på en häxa som ger henne möjligheten att ändra sitt öde: en trollformel i en kaka som ska förändra drottning Elinor. När Elinor äter kakan förvandlas hon till en björn. Merida måste inom loppet av två dygn hitta ett sätt att förvandla tillbaka sin mamma annars kommer hon att förbli en björn i evig tid. Det hela låter som en genialiskt originell idé, tyvärr tyckte jag att det hela blev på tok för endimensionellt. Utifrån en Pixar-standard så hamnar den under deras exceptionellt höga kvalitetssäkring. Allt är väldigt förutsägbart och den annars grymma vuxen/barn humorn är starkt reducerad. Frågan är efter denna film och mediokra Bilar 2, om Pixar genialitet håller på krackelera? Modig är självklart bra och väldigt vacker gjord, men som sagt en besvikelse, och tycks vända sig till en ännu yngre målgrupp än vad vi är vana vid.

Brittiska Aardman Studios (britternas svar på Pixar) har nu i 40 år vävt sitt finmaskiga spindelnät tjockare för varje produktion som lämnat det experimentella animationsbordet av stop motion-animationer med lerfigurer. Deras galjonsfigurer är  dock ”Wallace & Gromi”t och ”Fåret Shaun. Aardman”. Studios långfilmsbibliotek består av: ”Flykten från hönsgården” som var först ut, sedan följde, ”Wallace and Gromit and the were-rabbit”, ”Flushed away” och ”Arthur Christmas”. Den årliga tävlingen om årets pirattrofé närmar sig, och vår huvudperson Piratkaptenen har siktet inställt på att för en gångs skull ta hem pokalen. Han har det snyggaste skägget av dem alla, och den mest entusiastiska besättningen. Dessvärre ekar det tomt i skattkistorna, för om sanningen ska fram är de inget vidare duktiga på hela den där plundra-och-döda-grejen. Det ser mörkt ut, tills Charles Darwin korsar deras väg med en liten men viktig upplysning som kan vända på piraternas tur. Människors nyfikenhet kontra människans girighet, två oftast motstridiga mänskliga egenskaper presenteras via piratbulvaner. The Pirates är självklart vansinnigt bra gjord, och till bredden fylld av genuin brittisk galghumor. De subtila småskämten, som att en kvinna i lösskägg smyger runt bland besättningen utan att någon hajar till är absurt underhållande. Humorn drar emellanåt åt slapstick, men här finns också gott om underfundiga samtidskommentarer och popkulturella referenser. Aardmans rundade lerfigurer gör sig fint i 3D, och varje scen är späckad med typiskt fyndiga detaljer och formuleringar. Jag föredrar helt klart denna pärla framför Pixars senaste, medan barnen hellre ser den förstnämnda.

Jag tog barnen till Höstlovets höjdpunkt: en biofilm i 3D och på svenska, Hotel Transylvania. Att det handlade om monster gjorde det hela mycket intressantare än pirater, pandor eller dinosaurier. När Drakulas fru blir dödad av arga bybor, skapar han en fristad för honom men framförallt för hans ögonsten, dottern Mavis. Hotellet besöks av alla typer av groteska varelser eller monster, kravet är dock att slippa konfronteras med människor, något de är rädda för a´la ”Monsters inc”; denna film är dock 150 gånger bättre.  Såklart dyker det ganska snabbt upp en människa till hotellet som dottern till råga på allt blir kär i. Draculas swengelskrumänska accent är bara för härlig; nästintill allt han gör och säger blir egentligen komiskt precis som den orgie av slapstick som präglar en stor del av Hotel Transylvania. Det drivs också hej vilt med monstergenren i sig på ett ytterst charmigt och klockrent sätt. Ett gott betyg måste väl vara när en film uppskattas från början till slut av barn såväl som vuxna, filmen slår exempelvis ”Brave” med hästlängder. Varning detta är en rolig film.

Morgan Freeman som Nelson Mandela var nästan en lika god idé som John Goodman som Fred Flinta. Clint Eastwood som regisserar detta sportdrama går verkligen från klarhet till klarhet. Den 82-åriga vandrande legenden ligger numera bakom moderna klassiker som: Heartbreak ridge, The bridges of Madison county, Absolute power, Blood work, Mystic river, Billion dollar baby, Changeling, Gran Torini, Hereafter, J. Edgar. I Invictus koncentreras handlingen till Sydafrikas värdskap i Rugby-VM 1995. Mandela såg detta evenemang som en möjlighet till att ena det apartheiddrabbade landet, när ingen annan gjorde det. Vi får följa hans egensinniga strategi genom hela filmen, från att vara aningen ifrågasatt till att bli dubbelt hyllad. Matt Damon gestaltar den ”nationella” stoltheten: Springboks lagkapten, och dennes kamp att vinna mästerskapsbucklan med sina kluvna lagkamrater. Filmer som baseras på verkliga händelser och som dessutom är i händerna på übersentimentala amerikanare är orosmoment i sig. Denna film klarar sig riktigt bra från de allra värsta fällorna, då främst castingen är superb. I filmen implementeras fragment där vi tittare får ta del av hur Mandela upplevde den 30-åriga fängelsevistelsen vilket är en ständig påminnelse att trägen vinner (dock gäller det inte i squashsammanhang). Jag kan inte göra annat än att abdikera för ett välregisserat drama där ett gemensamt mål blir kittet till reducerade fördomar.  Viljan att förändra hopplöshet till hopp är alltid lika intresseväckande moment i filmer, om de görs på rätt sätt. Ett klanderfritt hantverk med en handling som är som gjord för inspirera sina tittare.

Den numer 58-åriga australiensaren Mel Gibson tredje film efter sitt uppehåll  2004; Edge of darkness (2010) och The Beaver (2011) och 2012 Get the Gringo. Detta är ett actiondrama med glimten i ögat, och med en själsligt betydligt mörkare Mel Gibson. Borta är den pojkaktiga charmen som präglade en stor del av hans tidigare karaktärer. Handlingen kretsar runt ett Mexikanskt fängelse där fångarna inte får lämna platsen, men ändå lever ett ”normalt liv”. Hit förs Driver (Mel Gibson) som kraschat med sin bil invid Mexikanska gränsen, och där korrupta poliser lagt händerna på den stora summan pengar som låg i samma fordon. Han lämnas med syftet att bli glömd och begraven. Driver tämjs dock inte i detta fängelse, utan tar ofrivilligt hjälp av en pojke i hans kamp att överleva detta helvete på jorden. Denna light-Taratino-rulle kunde ha blivit groteskt pinsam, men istället klarar den balansen i den överdrivna actionhandlingen mellan intresseväckande handling och klyschor. Mel Gibson genomgår i mina ögon en vitalare omvandling än jag trodde var möjlig: från föredetting till någon att räkna med i kommande alster. Hans nya lite mörkare sida klär honom perfekt, i kombination med coola one-liners. Snorungar som leker besserwissrar brukar vara ytterst påfrestande, men i Get the gringo fungerar kemin mellan grabben, hans mamma, Driver och skurkarna förvånansvärt bra. Kroppsdelarna kapas, blodet sprutar precis som drogerna och orättvisorna, men helheten känns ändå tillräckligt ”trovärdiga” för att få mig på ett väldigt bra filmhumör. En av de största actionöverraskningarna på 2000-talet med bland annat filmen Taken (Liam Neeson).

6 Bullets är min första Jean-Claude van Damme film på över 20 år. När jag var runt 19 år, ensamdeprimerad och tågluffandes runt Europa, stiftades min första bekantskap med denna belgiska superhjälte. Platsen var Antwerpen, filmen ”Blood sport”. Jag vandrade däckad därifrån, och alla tillsynes sömnlösa nätter på obekväma tåg var som bortblåsta. På Stefan Hammarströms och mina resor runt världen var densamme en källa till euforiska kickar hos oss båda med filmer som ”Kick-boxer”,  ”Lionheart” och ”Double impact”. Sedan svalnade intresset för att sedermera avta helt, tills denna film. 6 Bullets är ”Taken”, fast i b-films-tappning. Handlingen, dialogen, skådespeleriet och manuset lär inte generera i några filmfestivalpriser. Att jag tittade på hela filmen beror faktiskt att den var riktigt underhållande. Man vet vad, hur och när man får minuterna serverade, men som sagt något etsar sig fast i hjärnbalken, något för reptilhjärnan att frossa i. Skön action, coola stunts, och en godtagbar handling om trafficking räddar filmen från att ramla ner i ”varför-gör-man-sådana-här filmer-egentligen-träsket. Kanske dags att ta en titt på några tidigare alster ändå, killen har ju nästan 50 filmer i sitt endimensionella film-cv. Klart bättre än The Expendables 1 och 2 – tillsammans.

Jag dyrkar vampyrfilmer, tyvärr är de riktigt bra lätträknade. I Abraham Lincoln: vampire hunter har manusförfattarna onekligen hittat en ny absurd infallsvinkel. Jag var verkligen skeptisk till denna uppfinningsrikedom när en välkänd president är filmen hjälte, vars subjektiva uppdrag går ut på att hindra vampyrerna ta över USA. Förväntningarna var obeskrivligt låga, men ibland kan det vara en films största fördel. Vi  får episkt följa en 9-årig Abraham från hans mamma blir dödad av vampyren Jack Barts till vuxen ålder och presidentämne. En vampyrdödare tar honom under sina vingar och lär ut allt han kan om dessa nattens demoner. Det går inte komma ifrån att kemin mellan de båda är filmens allra största behållning. Betyget landar aningen över standard, men fyller gott och väl sitt underhållningssyfte med lagom portioner roligheter och snygg action.

Helt plötsligt är det nästan folkligt och legitimt att se på zombiefilmer, nästan som att gilla hårdrock. Tv-serien ”The Walking dead” öppnade dörrar för såväl dåtid som framtid för genren i sig. Dessvärre är många zombiefilmer rena karboniseringar och klyschabon, där man sällan blir överraskad, bara trött på upprepningar som reproducerats tillsynes för evigt. La Horde är en fransk zombiefilm där man också sett det mesta förut. En grupp motstridiga människor i ett hyreshus måste samarbeta för att inte bli uppätna levande. Betoningen ligger dock på action, inte inälvsscener, men inte ”Resident evil action”, utan mer jordnära sådan. Skådisarna håller ovanligt hög klass precis som logiken för en gångs skull, även om den är groteskt förutsägbar. De kan upprätthålla den tunna men ändå bakomliggande handlingen sinsemellan, utan att man somnar eller blundar generat. Zombierna i denna rulle är djävulskt snabba, och här finns det definitivt inte plats för att vara en dålig skytt om man ska träffa essensen – huvudet. De ultrasnabba köttätarna finns som vanligt överallt, men regissören lyckas bra med konststycket att man faktiskt bryr sig om hur det går för de jagade bytena, en överraskande bra zombiefilm, gjord med en mörk humor och glimten i ögat.

Livskvalitetsfaktorer att stoppa i munnen

I och med min och Maries landsättning av ”varannan-vecka-recepten-strategin” 2005 så har vår kompetens i köket ökat markant. Strategin består utav att ena veckan ombesörjer jag för en middag och en efterrätt, veckan därpå min fru. Det primära kriteriet är att receptet i sig ska vara nytt, dock en sanning med modifikation eftersom det finns miljarder äppelpajrecept runt om i världen. Middag och efterrätt behöver nödvändigtvis inte tillagas samma dag, bara de blir gjorda under ens egna vecka. På så sätt har den ansvarige relativt god tid på sig att leta, planera och köpa in råvaror till de båda recepten. Syftet med detta var från början ett försök att använda sig av de många och fina kokböckerna som innan dess bara agerat dammagneter. Från att vara medioker kock som föredrog själva ätandet, till att bli riktigt händig i köket blev resultatet av denna veckovisa receptjakt.

Jag har för tillfället snöat in på klassisk svensk husmanskost. Mina senaste recept har varit sådana som jag vuxit upp med, sådana som jag prenumererade på under min uppväxt. Mamma stod för 95 procent av all matlagning, pappas patenterade köttbullar för resterande. Då min käre mor härstammar från Toscana i Norra Italien så har det blivit nästan lika mycket husmanskost som traditionella italienska rätter på middagsbordet.

Dillkött, skånsk kalops, mustig  köttgryta samt några exotiskt inslag var några av rätterna som jag lade till kosthandlingarna. Mina minutiösa förberedelser genomsyrades av att helt enkelt ha tiden på min sida, något som reducerade såväl stress som fatala misstag i köksmiljön. Att reproducera mammas kalops och dillkött var onekligen en djävulsk utmaning, men med ett adekvat recept löser sig väl allt? Icke sa Nicke, matkonstellationerna präglades av att de inte alls smakade som hos mamma, även fast jag följde recepten slaviskt och nästintill bara använde mig av ekologiska råvaror, köttet köptes exempelvis på Skönero. Det är kanske där hela hemligheten ligger, jag hade för bra råvaror till mitt förfogande, något som måhända skapade en smakdiskrepans gentemot processade moderna glutamathärdar?

När man väl tillskansat sig tid för att laga dessa tidskrävande recepttingestar så är det ju aldrig fel att göra processen ännu trevligare, vilket i sig skapar en cocktaileffekt utav livskvalitet. Jag brukar harmonisera matlagningen med att:

• Lyssna på ny musik som gamla klassiker på väldigt hög volym

• Lyssna på radion, dock inte den reklamfinansierade.

• Vardagsmotion i form av att parallellt damma, dammsuga, skura och flytta om i lägenheten.

• I bland ta mig  friheten att smutta på lite sambucca, körsbärsvin eller Amaretto.

• Strukturera upp, och bocka av saker på min. ”borde-jag- snart-göra-lista”

• Läsa korta avsnitt ur tidningar eller böcker.

Betygen blev slutligen dessa:

Skånsk kalops: 3½ av 7

Dillkött: 3 av 7

Mustig köttgryta: 3½ av 7

Stuvad vitkål: 4 av 7

Äkta risotto med saffran: 4 av 7

Potatis- och löksoppa: 4 av 7

Tabbouleh med limekyckling: 4 av 7

Indisk Mulligatawnysoppa: 4 av 7

Matbetygen är för övrigt:

7. Fulländat gudomligt

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

Länge sen sist

När jag i ensamt majestät tågluffade runt Europa i tonåren såg jag också min sista James Bond film på bio. Staden var London, platsen Leicester square och filmen ”A  view to a kill” med Roger Moore. För mig har Bondkaraktären dränerats  på substans för varje Bondfilm som passerat bioduken sedan ”Octopussy”. Upphovsmakarna har dels varit kedjade vid författarens Ian Flemings kalla-kriget-romantik-böcker samt fångna sin egen agentidentitet som de lyckades förinta hur många gånger som helst. Genom att überreproducera Bondattributerna som: en flashig ingress, Bondlåt, spektakulär actioninledning (gärna på skidor), ett knippe utomjordiskt snygga Bond-bimbo-brudar, en klyschig endimensionell Bondskurk i symbios med att James Bond hinner avstyra jordens undergång 2-3 sekunder innan katastrofen inträffar och så vidare.

Bondfilmerna i sig blev mera en produkt-placerings-orgie än en ”riktig film”, storyn blev bara en restprodukt när kommersialismen fått säga sitt. Ian Flemings romantiserade spionhistorier med miljoner ryska soldater kändes också väldigt malplacerade långt innan de ens hade fått premiär. De senare filmerna har dock lämnat det kalla kriget bakom sig för att istället avhandla den globala terrorismen. Amerikanska agentfilmer som Bourne med Matt Damon, och Mission impossible med Tom Cruise lyckades föra agentarvet vidare medan Bond ständigt havererade.

Detta är den tredje filmen med Daniel Craig som Bond. Den första hette ”Casino Royale” och kom ut 2006, ”Quantom of Solace” hade premiär 2008, en film som för övrigt var Bondhistoriens enda uppföljare. Casino Royal var dessutom en remake av en James Bond parodi som spelades in 1967 med David Niven i Huvudrollen. Daniel Craig har kontrakt på två filmer till, något t troligtvis kommer att utökas, då Skyfall slagit Brittiskt premiärrekord, före filmer som Harry Potter.

Skyfall är första riktiga filmen där Ian Flemings litterära skugga inte skymmer Bondtemat, en epok gick i graven, något som i mina ögon var helt nödvändigt. Här har upphovsmakarna sneglat på Christohper Nolans nygjutning av den bevingade superhjälten Batman. Dessa kritikerrosade kassasuccéer inspirerade upphovsmakarna till en mörkare och personligare skildring av den brittiska superagenten. I Skyfall passar Daniel Craigs karga utseende som handen i handsken i symbios med att de infogat en trovärdig backstory-skildring av James Bond förflutna, vilket ger en tyngd till karaktären, något som helt saknats förut. Ledordet för storyn, Bond och hela konceptet är: nystart, något som lär locka folk till biograferna, de som för länge sedan gett upp hoppet på Bondfilmerna, precis som jag själv. De fyra år som gått mellan Quantum of Solace och Skyfall är för övrigt det längsta uppehållet i Bondserien, utan ett byte av skådespelare i huvudrollen.

Storyn är simpel, men ändå tillräckligt intresseväckande, när Bonds lojalitet gentemot bossen M sätts på prov. MI6 blir provocerade, attackerade och synliggjorda av en okänd gäckande skugga som hela tiden ligger steget före den tillsynes förlegade underrättelseorganisationen. Två adekvata teman i rullen är pånyttfödelse och hämnd. Filmen inleds med en spektakulär biljakt i sann James Bond anda följd av en superläcker bilddekor till Adeles sköna Bondlåt: ”Skyfall”. Det är precis som vanligt, fast ännu snyggare, ännu tuffare och ännu mer bombastiskt. Ola Rapace gestaltar bihansgsskurken utmärkt och får på köpet osedvanligt mycket utrymme, utan att säga ett enda ord, typiskt svenskt. Därefter antar filmen successivt en annan karaktär gentemot tidigare alster. Bonds förflutna framavlas intelligent för varje bildruta som passerar bioduken, ingredienser som förstärker karaktären, storyn och hela filmen i sig. Actionscenerna är fantastiska, men inte overkligt fantastiska, utan mer som att detta skulle kunna utföras på riktigt. Manusluckorna är många, men inte fler än i andra actionfilmer. Istanbul, London, Macau, Shanghai och de Skotska högländerna beskrivs bildligt sett optimalt, utan för den skull kännas som resebyråreklam.

Med en Daniel Craig som klippt och skuren för rollen, underbara machobyråkratiska Ralph Fiennes, och gudomligt grymme Javier Bardem, får skådespeleriet sig en renässans i Skyfall, och höjer den nivån markant gentemot andra Bondrullar. Javier Bardem som spelar Bondskurken Silva gör en sen introduktion i filmen, vilket är såväl ett annorlunda men oerhört lyckat filmiskt grepp. Regissören Sam Mendes (1965, Reading, England. American Beauty, Road to perdition, Revolutionary road) har lyckat med konsttycket att göra en tvättäkta actionfilm med både djup och klass. Jag tillhör kategorin av tittare som föredrar en Bond som inte räddar jordens befolkning genom att koppla ifrån någon form av destruktiv manick i syfte att rädda världen eller Europa i sista stund. Ett Bondfenomen som befriande nog lyser med hela sin frånvaro. Skyfall kan oväntat mäta sig med såväl ”The Avengers”, ”Mission impossible 4″ som ”Batman begins, inte lika bra men inte så jättelångt ifrån.

Sammanlagt skrev Fleming 14 böcker om James Bond, alla under sina semestrar i sitt hus Goldeneye på Jamaica. Rättigheterna till Flemings romaner köptes under tidigt 1960-tal upp av Albert R. Broccoli och Harry Saltzman som tillsammans startade produktionsbolaget EON Productions. Filmerna om agent 007 är den tidsmässigt längsta serien filmer i filmhistorien (50 år 2012) och dessutom den som tjänat in mest pengar. De 22 Bondfilmer som producerats av EON Productions har dragit in närmare 5 miljarder amerikanska dollar enbart i biointäkter. Räknas intäkterna från samtliga filmer om till dagens penningvärde stiger summan till över 11 miljarder amerikanska dollar. Närmaste konkurrenten är Harry-Potter filmerna, tar man hänsyn till inflationen under Bondfilmernas snart halvsekel långa historia är emellertid James Bond-serien ohotad etta. Alla tiders största Bondsuccé, Åskbollen, spelade, omräknat i dagens penningvärde, in nästan en miljard amerikanska dollar, det vill säga ungefär lika mycket som Sagan om ringen filmerna.

Sean Connery född 1930  (6 filmer: 1962-67 och 71)

George Lazenby född 1939  (1 film: 1969)

Roger Moore född 1927   (7 filmer: 1973-85)

Timothy Dalton född 1946  (2 filmer: 1987-1989)

Pierce Brosnan född 1953  (4 filmer: 1995-2002)

Daniel Craig född 1968  (3 filmer 2006-2012)

Mina favorit-James Bond-filmer har baserats på den Bond jag gillat allra mest nämligen Roger Moore. Dessa ”mästerverk” är kronologiskt: ”Live and let die” (1973), ”The spy who loved me” (1977),  ”For your eyes only” (1981) och” Octopussy” (1983). I dessa teknikorgier har tidens tand hunnit sätta tänderna även i mina favoritrullar, men jag ser dem utifrån andra ciniastglasögon. Jag kan bara säga att den senast Bond inte är långt ifrån denna välrenommerade filmtopp, vilket är ett oerhört gott betyg.

V.45  – Fokus på innovationer och entreprenörskap

När ålders – och erfarenhetsdiskrimineringen tagit ett kraftfullt men genant strypgrepp på mig i samklang med att jag testat åtskilliga okonventionella hitta-jobb-strategier såg jag starta-eget-företag som en potentiell möjlighet. Symboliken med min ålder kändes som ett kall och jag kollade genast in kalendariet för att hitta denna tillsynes intressanta föreläsning en ovanligt vacker onsdagsförmiddag. Evenemanget var sedan länge förbokat,  något som tvingade mig att göra en ”fuling”, det vill säga spela hjälplös och sårbar .”Jag bara måste in, och står gärna längst bort, bara jag får höra föreläsningen”, blev mitt mantra i några ovissa minuter. Det ambivalenta klartecknet krävde att jag inte tog någon macka från de som bokat plats. Det gröna ljuset var nog en kombination av moderskänslor som ungdomlig osäkerhet hos värdinnan. Runt 30 personer hade samlats i detta minimala rum i Strykbrädan lokaler på plan 2. De som arrangerade föreläsningen heter Venture cup och är en icke-vinstdrivande organisation som är ett samarbete mellan alla Sveriges Högskolor/Universitet, Näringslivet och Offentliga sektorn. Essensen i deras verksamhet är en tävling där bästa affärsidé årligen koras. Inspiration, nätverk och affärsutveckling är deras tyngsta ledord. En timmes föreläsningen ville kortfattat konkretisera: ”Hur vet man att ens affärsidé fungerar i verkligheten” eller ”Från idé till framgångsrikt företag”. Jag upplevde såväl föreläsarskans som innehållet som mycket givande, och antecknade så att skinnet på knogarna avskildes. Förutom rundvandringen i de två  estetiska planen så lyckades jag snika med mig en macka, tyvärr tog jag fel sort och fick med mig räkmackan istället för skinksmörgåsen, något som gladde min fru.

Det andra evenemanget bestod av en idémottagning utan anmälningsplikt på Strykbrädan. Hit kunde man komma mellan klockan 09.30-120 och brainstorma idéer med duktiga affärscoacher och andra aktörer, högt eller lågt. Jag var först av alla och inledde processen genom att sätta mig i den mycket bekväma fåtöljen. Draknästetkänslan smittade genast av sig på mig när VD för Nyföretagarcentrum: Johan Listenius, och Verksamhetsansvarig på New Factory Norrköpings Science Park  Fredrik Borgsjö undrade vad jag hade på hjärtat. Drakduon studerade mitt embryo till affärsidé ingående med groteskt vältrimmade falkögon. Lika ödmjuk som vis, var Fredrik ärlig. Han förklarade att han hade svårt att se hur man tjänar pengar på detta koncept. 40 minuter senare tackade jag för mig, det var ett välbehövligt uppvaknande som skedde denna torsdagsmorgon. Mitt uppdrag blev att konkretisera vad jag vill göra, och hur jag uppnår detta på ett mycket mer intresseväckande sätt än i nuläget.

Nice halvmaraton och Squashstegen

Min nära-döden-upplevelse i squashhallen för några veckor sedan mot bittre konkurrenten Mr Hjortberger var grunden till en veckas ofrivillig ledighet från allt som har med träning och tävling att göra. Jag var konstant alkoholistsvag, och hade feber vart om annat dessutom var jag genomförkyld. Min strategi för att kunna ta revansch mot oberäkneliga  Börje Bjurström baserades på vila, vila, vila och god sömn. Försökte parallellt dricka massor av vatten och äta nyttigt, det vill säga mestadels nötter, grönsaker och keso. Tyvärr blev processen en segdragen historia som inte hann lägga sig till min nästa drabbning sju dagar senare. Matchen mot Börje Bjurström var en orgie av felträffar, och jag stod dessvärre för merparten av dem. Jag till och med vann ett set genom detta omedvetna segervapen. Efter varje bollduell frustade jag likt en välrenommerad porrskådis, det blev inte riktigt en nära-döden-upplevelse, men inte långt därifrån. Varje bollduell kändes som en Kiljimanjarobestigning, det var bara syrgastuberna som saknades. Börje läxade planenligt upp mig med de komfortabla setsiffrorna: 11-4, 10-11, 11-7, 11-9 det vill säga 3-1.

Med tre dagar kvar till Höstmilen bestämde jag mig i samma veva att avpollettera det krävande terrängloppet, nu var det helt enkelt operation ”bli-frisk” som gällde. Jocke Andersson rekommenderade 3-4 snabba whisky, teoretiskt sett ett spännande kur,  men praktiskt dessvärre helt tandlös, men för ett tag glömde jag faktiskt bort att jag var sjuk. Processen hade inletts och jag hamnade på nätterna under epitetet” Svettas som en gris”. Tyvärr berodde det inte på oändligt med sex, utan feber i sin renaste form. Det var ju inte så att jag grät över att jag missade självmordsbanan runt Ljursla, men det var ju en helt annan femma. Mitt nästa mål ligger långt fram i tiden ur ett tävlingsperspektiv. Nice halvmaraton går av stapeln söndagen den 21 april, så tiden är ändå på min sida

Vampyrism, förkylning, hjärnskadan, viruset, eller vad det nu var jag drabbats av vägrade släppa släppa taget om min kropp och själ, hur frustrerande än processen var. Den låg där guppande likt en övermänsklig Londondimma, och hånlog mot mig med anti-tränings-fingret rakt in i ansiktet. Att man kunde svettas så kopiöst mycket varje natt utan sexuella aktiviteter eller utav att drabbats av influensan är för mig en kryptisk gåta. Vårdcentraler och andra så kallade vårdinrättningar hade bara en lösningen på problemet: ”ta det lugnt, det försvinner av sig självt snart”. Men som sagt 7-8 veckor tycker jag är aningen för lång tid utan att bli speciellt mycket bättre. Detta ledde till att jag sköt upp matchen mot ödmjuke Kent Kullander tillika min första squashmatch på över tre veckor. Även det önsketänkandet fick sig en rejäl törn när jag insåg att såväl viruset samt ett  härligt skoskav grusade alla planerna. Enda möjligheten var att lämna WO till både Jesper och Kenta, något som innebar att jag slutade sist i grupp 3.  Jag får helt enkelt ta nya tag i division fyra, något som kanske är det bästa som kan hända i nuläget. Dags att bevisa var squashskåpet ska stå, för det ska väl mycket till om jag blir sjuk igen, så mycket som kroppen fått jobbat övertid med detta tillstånd.

Jag, Björn Olsson och Joakim Andersson anmälde oss första dagen när biljetterna till Lidingöloppet släpptes måndagen 29 oktober. Kostnaden för loppet innan nyår låg på 595 kronor exklusive ett diplom för 50 kronor. Anmälningsprocessen var ny för i år och fungerade exceptionellt smärtfritt när man använde sig av Internet explorer, inte Mozilla firefox. Det ska bli spännande att ta sig an detta mandomsprov som dessutom ingår i en ”Svensk Klassiker” med Vansbrosimmet,  Vättern runt och Vasaloppet. Vansbrosimmet är för mig lika uteslutet som Vätterrundan, men att avverkat  ett Vasaloppet och ett Lidingöloppet är inte fy skam. 2013 tycks bli ett spännande löpningsår med Nice halvmaraton och Grabbhalvan på våren och Bråviksloppet,  Lidingöloppet och Höstmilen på hösten.

Virusdjävulen

Onsdag vecka 45 stegade jag till sist ner till Kneippens vårdcentral med syftet att ta reda på vad som hemsöker min smärta kropp. Ovissheten och frustrationen kom upp till ytan efter nästan 9 veckors ofrivillig squash- och löpningsdvala. Vampyrism var uteslutet, eftersom jag fortfarande kunde vistas i dagsljus utan några som helst problem; kampen mellan virus och bakterier var desto jämnare. En timmes väntan i kölapparnas förlovade land var bra mycket behagligare när man innehar en mångsidig smartphone. På labbet tog de min sänka och det entydiga svaret blev att jag definitivt inte hade någon bakterieinfektion i kroppen. Kontentan av det förvandlades snart till ett dilemma med ett inbyggt moment 22. De två nära-döden-upplever som jag varit inblandat i kunde enligt sköterskan inte när det gäller virus leda till döden, utan bara osedvanlig trötthet. Densamme menade att det är fullt möjligt att träna även, om hon inte rekommenderade det. Ett av scenarierna var att antingen träna och bli riktigt sjuk efteråt, och på så sätt få bort virus ganska snabbt. Det andra bestod av att träna och drabbas-av-nära-döden upplevelse igen, men dock inte dö, utan istället förlänga virustillståndet med 3-7 veckor.

Min tävlingsinstinkt gav mig klartecken medan min rationella sida tackade nej till detta frestande erbjudandet. Min promenadstatistik utökades såväl tidsmässigt som antal gånger per vecka, och strategin var att ta det lugnt, men ändå förbereda kroppen för vad som komma skall. Som vanligt består inte ens verklighet av enbart svart eller vitt. Motstridiga argument haglade snart in från alternativmedicinens ringhörna, där deras kontenta var att det var lika farligt att träna med ett virus i kroppen som bakterieträning. En infektion vare sig det är virus eller bakterier är inget man bör träna hårt med; fantastiskt, vem skulle man lita på? Jag satte dock min tilltro till Vårdcentralen, och valde att gå in i kriget mot alienviruset från helvetet, på två fronter, syftet var att chocka igång kroppen.

Den första strategin bestod av ett ytterst kostsamt inköp på hälsokostaffären Big Heart: Kolloidalt silver, en mirakelkur som sägs neutralisera virus. Det andra blev en 1 timmes squashpass mot tävlingsardennern Lino Ferrari. De första 3 minuterna tränade vi faktiskt slagteknik, därefter var vi åter igång med sedvanlig matchsituation. Jag försökte dock inte springa på bollarna, utan koncentrerade mig istället på att positionera mig rätt på banan. Den lilla illern han roffa åt sig 12 set innan den bokade tiden var över. Efteråt var jag mer död än levande, och tillbringade en allt för stor dela av kvällen liggandes i soffan. Det fullskaliga kriget fortsatte två dagar senare med en 8 km runda i rollatortempo. Såväl under passet som efteråt kändes kroppen förvånansvärt bra, och förhoppningarna började spira.

Continue Reading »

Hudcancer – definitivt en källa till oro

Jag cyklade i ett raskt tempo ner till min Vårdcentral och en förbokad läkartid. Mitt ärende var att kolla upp hudförändringar och dylikt på kroppen, efter 10 år av ren skär ambivalens kom jag till sist till skott. Denna proaktiva strategi grundar sig dels på medias obehagliga fallbeskrivningar, dels att jag i min ungdom solat en hel del. Dessutom så manar sjukvården allt som oftast på att man bör kolla upp hudförändringar.

Tyvärr tycks inte den devisen gälla överallt, då jag upplevde min läkare som aningen arrogant, empatilös och otålig (stressad). Mellan raderna kände jag mig aningen stigmatiserad; hade jag kunnat läst läkarens tankar kunde de utläst med följande mening: ”vad gör du här din hypokondriker, du har väl inte cancer din idiot”. Några minuter senare låg jag på britsen redo att ta emot en bedövningsspruta, innan hon skar e bort en del av mitt mörkbruna märke. Min A3-lista på frågor och  fler undersökningar på andra skumma märken var indirekt bannlysta i denna stressatmosfär. Jag fick istället fokusera på att hålla min spruträdsla i schakt, vilket i sig var en prestation.

Nästan lika snabbt som jag hamnat på britsen var jag ute ur rummet, mer förvirrad än innan. Läkaren lovade att höra av sig när provet kom tillbaka. Jag fick också en tid på hudkliniken angående en mörk fläck i ansiktet. Därefter tänkte jag faktiskt inte mer på saken. Det vill säga tills densamme ringde upp mig i början av vecka 38. Hon ville delge mig provresultatet, vilket hon ytterst bryskt gjorde. Det visade sig oväntat att mitt prov hade innehållit spår av cancerceller. Enligt henne ingen fara om man tog bort det snarast, men inom 1-2 år hade jag utan tvivel fått hudcancer, vilken form visste hon dock inte. För mig är cancer likvärdigt med döden så det är ju klart att man blir aningen skärrad. Min första tanke var att asketiskt googla fram all tänkbar information om hudcancer, min andra motsatta tanke gick istället ut på att barriärera min hypokondri. Jag valde den senare strategin eftersom jag ändå inte kunde påverka situationen som den såg ut för tillfället.

I vilket fall som helst fick jag en ny tid när cancerhärden och det-runt-omkring skulle utrotas. Min läkare blev typiskt nog själv sjuk, så tiden flyttades fram några veckor, något som spädde på ovissheten till bristningsgränsen. Till sist låg jag ändå på britsen igen, med en oväntat mindre arrogant läkare till mitt förfogande. Sprutan var gigantisk, precis som mina myriader av svettdroppar. Att övervaka sprutprocessen var helt otänkbart; jag försökte istället fokusera på vart jag skulle åka om jag vann på Triss. Det måste ha varit minst 2 liter vätska i sprutan för ögonblicken kändes oändliga. Lika plötsligt som välkommet var det värsta över, och jag kände verkligen hur lokalbedövningen hade verkat. Sedan inledde hon processen med att ta bort den ödesdigra mörkbruna märket, för att i nästa steg sy ihop det hela med fyra stygn.

Jag blev absolut inte klokare vilken typ av cancer jag skulle ha ådragit mig, även om mina 800 frågor till henne syftade till att få fram just det svaret. Hon visste helt enkelt inte vilken av form av cancer som skulle ”dykt” upp om jag inte kommit in i tid. 1 vecka senare tog jag bort stygnen, och om ytterligare 5 veckor skulle jag få besked av patologen om allt var borta eller om det krävdes ännu mera köttborttagning. ”Bättre sent än aldrig”, passar inte in till 100 procent , men att jag dök upp innan eventuella tumörer och metastaser fått fotfäste, får jag nog tacka min hypokondriska sida för.

En snarlik situation likt min egen: ”ett oväntat besked”,  upplevde huvudpersonen Adam i filmen 50/50 från 2011. Personen i fråga fick svaret att han drabbats av cancer och sedermera det ännu dystrare beskedet att han endast hade kort tid kvar att leva. I The Doctor från 1992 som också handlar om cancer fast ur ett annat perspektiv får man följa den välrenommerade cancerläkaren Jack Mackee (William Hurt). Förutom att vara en utmärkt läkare behärskar han konsten att raljera över sina kollegor och patienter. Hans attitydproblem reduceras kraftigt när han får utlåtandet att han själv drabbats av cancer. Detta är två riktiga guldkorn i ”cancergenren”. Det sägs ju att en bild ibland säger mer än 1000 ord, i detta fall  var dessa ögonöppnare effektivare med rörliga bilder, än att läsa en bok rakt upp och ner. Genom att se dessa riktigt bra och tankeväckande filmrullar blev i alla fall jag en ödmjukare och öppnare individ, när det kommer till cancerämnet.

Basalcellscancer, skivepitelcancer och malignt melanom är tre olika typer av hudtumörer.

Mest känd till namnet är för många människor: malignt melanom. Antalet fall har på senare år ökat, och sjukdomen är nu bland de vanligaste cancerformerna i Sverige. Varje år drabbas cirka 2 800 personer i Sverige. Malignt melanom förekommer i alla åldrar, men är mycket sällsynt hos barn. Genomsnittsåldern när diagnosen ställs är för både kvinnor och män omkring 55 år. Cancern uppstår i överhudens pigmentbildande celler  och orsakas ofta av för mycket solande, särskilt om man haft kraftiga solbränner under uppväxten. Hos män är den vanligast på bålen, hos kvinnor på benen. Malignt melanom uppstår ibland i ett födelsemärke, men kan även börja som en ny fläck eller knuta på tidigare normal hud. Fläcken eller knutan är oftast brun eller svart, men kan ibland även vara hudfärgad eller rödaktig. Denna kan sprida sig och ge dottersvulster därför ska tumören alltid tas bort så fort som möjligt. Mellan 80 och 85 procent av alla patienter med malignt melanom i huden botas. Den främsta förklaringen är att melanomet upptäcks i ett tidigt skede, därför att man söker läkare för sina hudförändringar.

Symtom på malignt melanom vara att en pigmentfläck förändras på något sätt. Den kan:

• börja växa
• börja klia
• ändra form
• ändra färg (Lägg även märke till om fläcken har två eller fler färger).

En annan typ av hudcancer är skivepitelcancer som drabbar cirka 5 000 personer per år. Sjukdomen är vanligare bland män än bland kvinnor; 60 procent är män och 40 procent är kvinnor. Skivepitelcancer i huden är den hudcancerform som ökar mest. Skivepitelcancer är en cancer som uppstår i vanliga hudceller i överhuden.

Skivepitelcancer sprider sig inte lika ofta som melanom och är sällan dödlig. För vissa patientgrupper, till exempel de som har behandlats med immunsänkande läkemedel, kan skivepitelcancern dock vara mer aggressiv. Cirka 3 200 nya fall registreras per år och medelåldern vid insjuknandet är cirka 75 år. Liksom melanom ökar denna hudcancerform kraftigt, men risken anses mer relaterad till den totala solmängden man fått på sig under livet än antalet solbränner. Tumören förekommer i första hand på solexponerade hudområden som nästipp, ytteröra, underläpp eller på handryggar. Den är ofta svår att känna igen men är i det typiska fallet sårliknande med en skorpa eller bara en rodnad fjällande fläck. Behandlingen är i första hand kirurgisk. Omkring 95 procent av all skivepitelcancer kan botas med operation, men det finns en risk att sjukdomen återkommer på en annan del av kroppen, och då krävs det en ny operation.

En tredje form av hudtumör är basalcellscancer som ibland också kallas basaliom. Cancerformen är en speciell typ av hudcancer som växer långsamt, och den saknar vanligen förmåga att bilda dottertumörer. 2009 upptäcktes nästan 37 000 fall, ungefär lika många hos män som hos kvinnor. Basalcellscancer registreras sedan 2004 i Cancerregistret men inkluderas inte i den ”vanliga” cancerstatistiken. Eftersom man har större risk att få basalcellscancer på äldre dar och medellivslängden blir allt högre, kommer sannolikt antalet fall av basalcellscancer att öka under de kommande åren. Sjukdomen är lika vanlig hos män som hos kvinnor.

• Ytlig basalcellscancer (superficiell) växer i överhuden som en rodnad, fjällande fläck. Fläcken kan se ut som ett litet eksem. Vanligast är att man får ytlig basalcellscancer på bröstet och ryggen, men ibland förekommer den i ansiktet.

• Knutformad basalcellscancer (nodulär) växer i hudens mellanlager, läderhuden. Cancern yttrar sig som en hudfärgad eller svagt röd knuta. Så småningom bildas en kant runt knutan och sår kan uppstå i tumören. Knutan sitter oftast i ansiktet och på halsen, men ibland också på bålen.

• Aggressivt växande basalcellscancer (infiltrativ, morfealik) växer på ett djupare, mer diffust sätt. Tumören kan yttra sig som en hård, vitskimrande, ärrliknande förändring i huden och kan vara svår att se med blotta ögat. Ibland bildas ett sår i mitten. Aggressiv basalcellscancer uppstår oftast i ansiktet, runt näsan och ögonen

Det finns flera olika sätt att behandla basalcellscancer. Cancern växer i regel långsamt men bör tas bort så snart som möjligt för att minska risken att den växer och förstör intilliggande hud. Vilken typ av behandling som används beror på vilken typ av basalcellscancer det är och var på kroppen den sitter. De flesta blir helt botade av behandlingen och risken för återfall är minimal

• Cancerfläcken/knutan skärs bort med skalpell. Hudprovet skickas till mikroskopisk analys för att säkerställa att all cancer har tagits bort.

• Tumören skrapas bort. För att ta bort kvarvarande cancerceller bränns eller frysbehandlas därefter området med en särskild teknik. Den vävnad som skrapats bort skickas för mikroskopisk analys.

• Ibland används så kallad fotodynamisk behandling, PDT i utvalda fall av basalcellscancer. En salva som ökar ljuskänsligheten hos tumörcellerna stryks på huden och därefter belyses området med rött ljus vilket dödar tumörcellerna.

• Hudcancern kan i vissa fall behandlas med radioaktiv strålning. I dessa fall ges upprepade behandlingar med små doser strålning, ofta under några veckors tid.

Hudcancer är vanligare bland vita människor ju närmare ekvatorn de bor. Det är också känt att utomhusarbete medför ökad risk för skivepitelcancer. Solen spelar alltså en stor roll för uppkomsten av dessa sjukdomar. Sverige och i övriga Norden har vi dessutom ett dysfunktionellt skönhetsideal som försvårar att adekvat information tränger igenom förträngningsnivån. Cancerfonden hävdade att reklamen befäster ett livsfarligt skönhetsideal och bidrar till att fler dör i hudcancer.

• Solens ultravioletta strålning orsakar skador i cellernas arvsmassa. Det kan så småningom resultera i cancer. Man vet att risken för malignt melanom ökar hos personer som har utsatts för många brännskador av solljus. Det anses vara särskilt riskabelt att få sådana skador som barn och ung, eftersom huden hos en växande individ är mer sårbar än hos en vuxen.

• Solning i solarium kan också bidra till ökad risk för malignt melanom enligt vissa undersökningar. Strålskyddsinstitutet rekommenderar att barn och unga under 18 år inte ska sola i solarium. Den som använder solarium mer än tio gånger per år löper risk för samma typ av hudskador som man kan få av för mycket sol. Vid första solariebesöket bör man inte ligga där mer än 5–10 minuter, råder Strålsäkerhetsmyndigheten.

• Födelsemärken riskerar ge malignt melanom. De flesta människor har födelsemärken, så kallat nevi, i huden. Personer med ovanligt många eller stora och oregelbundna nevi – även kallade dysplastiska nevi – löper ökad risk att få malignt melanom. De bör därför vara extra noga med att skydda sin hud i solen. Om ett nevus förändras bör man söka läkare för bedömning. Av patienter med malignt melanom tillhör 5–10 procent familjer där två eller flera släktingar har haft sjukdomen. Det är vanligt att medlemmar i sådana familjer har många dysplastiska nevi. Då är det angeläget att regelbundet låta en specialist undersöka hudförändringarna. Om det i en släkt finns minst två personer som haft malignt melanom brukar alla familjemedlemmar erbjudas en undersökning för tidig upptäckt av dysplastiska nevi.

• Olika ärftliga faktorer kan också bidra till dessa sjukdomar. Personer med ljus, fräknig hy löper ökad risk för hudcancer. Även nedsatt immunförsvar ger ökad risk.

• Fototerapi som används för att behandla andra hudsjukdomar medför marginellt ökad risk för skivepitelcancer. Det gör också strålbehandling och brännskador.

Metastaser tillika dottertumörer är en allvarlig och fruktad del av cancer. Det är metastaser och annan spridning av sjukdomen som kan göra den livshotande. Enligt den statistik som finns har omkring en tredjedel av patienterna metastaser som upptäcks samtidigt med cancern. Det som skiljer cancerceller från friska celler är inte bara deras förmåga att dela sig okontrollerat; det finns flera andra olikheter. Cancerceller kan förstöra angränsande vävnad och på så sätt växa in i andra organ än det där de bildats. Cancerceller kan också lossna och fara i väg med blodet eller lymfvätskan. Det kan vara många tusentals cancerceller som följer med blodet eller lymfvätskan. De flesta av dem dör men en eller flera som överlever kan fastna i de allra minsta blodkärlen, kapillärerna, i ett annat organ i kroppen. Om miljön där cellen stannar tillåter att den överlever och börjar dela sig bildas en metastas, en dottertumör.