Linköpings Universitet – Deadlinetriggern

Essän skulle vara färdig senast den 1 oktober. Jag har varit skrämmande duktig med att ligga steget före studieschemat genom att i god tid beställa kurslitteraturen och dessutom läsa ut några av dem. En vanlig personlig bromskloss är annars när jag sitter framför skärmen: för att plötsligt inse att jag ligger före tidsschemat, vilket fungerar som en subliminal nödbroms. Jag får upp bilder på betydligt roligare och bekvämare aktivitetsförslag , studiemotivationen sjunker under noll, när jag innerst inne vet att jag egentligen inte behöver plugga, utan kan kan slöa till musik, se på film, städa och dylikt – det kallas förövrigt förträngning. Nu var jag i situationen att arbetet skulle vara inne om 7 dagar, jag blev så illa tvungen att ta tag i inlämningsuppgiften – då lossnade allt, kreativiteten flödade. Dagen D knackade till sist på studiedörren och in i det sista finjusterade jag essän. Det kändes som ett stort granitblock föll från mitt hjärta; den befriande känslan som infinner sig är faktiskt obeskrivlig. Klockan 11.20 körde jag ut de 14 sidorna från skrivaren. Essän var en  enda stor orgie av ordonanier, och jag undrade lite  för mig själv om läraren kommer att genomskåda detta  orddravel – troligtvis.

Sociologi 3 kursen går nu in i fas två, vilket innebär att studera de två tänkarna: polacken Bauman och tysken Beck, samt deras invecklade teorier om det moderna samhällets utveckling. Redan nu ska ett ämnesval göras inför den  så omtalade c-uppsatsen. Min tanke är att skriva om ämnet: ”Monotona arbetet – hur står man ut”, något jag är ärligt intresserad av att veta svaret på. Jag tänker dessutom skriva uppsatsen  på egen hand, vilket många inklusive lärarna avrådde mig ifrån att göra eftersom det är ett digert arbete – enligt dem. Tyvärr så kan 2 kockar stjälpa en c-uppsats om man inte delar en likartad grundambitionsnivå eller  enhetliga arbetsmetoder – 3 steg fram och 5 steg bakåt skapar troligtvis inga bra examensbetyg.

Min dotter fyllde 7 år

Helt otroligt vad tiden rusar iväg, det är främst via barnens födelsedagar jag inser att man själv faktiskt blir äldre. Vi hade en lite tillställning för henne i Hyresgästförenings intilliggande lokal. Det blev till sist 9 adrenalinstinna barn som samlats för att fira Hanna Afrodite Widholm. Födelsedagsprocessen bestod av paketöppnande, dans fiskdamm, lekar och avlöstes av ett gigantiskt sockerfrosseri  i glass, strösselberg, kolasåser, bullar, chokladbollar, läsk och saft. Släktpresenterna innehöll bland annat  inlines med skydd, discolampa, rockringar, snorkelutrustning samt block, pennor och dylikt.

En extrapresent var att åka att bada med två virrpannorna. Barnen dyrkar badhus och framförallt Finspångs skrytnybygge. Jag tycker att det moderna, det rena, det estetiskt mer tilltalande badhuset står i rak motsats till Norrköpings anskrämliga badhus. Jag lär i framtiden antingen åka med barnen till Finspång eller Linköpings badhus, i syfte att undvika den halvdeprimerande känslan att vara i någon form av öststatsinstitution.

Vinbrännbollsfest hos Stefan och Linda

Lindas & Stefans traditionella alkoholtillställning utspelade sig planenligt i hästhagen som turligt blev helt förskonade ifrån ett annalkande regnoväder. Med devisen: ”fullast vinner” fanns det  i stort sett bara en väg att vandra, denna vackra hösteftermiddag. Jag beslutade mig för att inte delta, på grund av en squashskada samt att jag  ville försöka att inte infogas i en alkoholprocess jag aldrig tycks lära mig behärska. Steffes bålbrygd är stark, lömsk och denna gång även djävulskt god, något som borgar för oändliga minnesluckor och überkonstigt beteende senare på kvällen. Istället för att medverka stod jag och pratade politik med Ubbe och Peter, med Stefans granskande och panoptiska blick på oss. Eftersom min plan bestod av att ta med mig lagom med öl, och inte deltaga i fylleupptakten, så gick helt plötsligt inte alkoholkonsumtionsekvationen ihop längre, utan även jag inhalerade 3-5 glas av denna satansbrygd. Hade tagit med mig ruccola & salladspasta med köttbullar, men utan dressing, vilket visade sig vara det torraste jag ätit – någonsin.

Festklientelet kunde delas in i 3 falanger; ryttartjejer, fotbollsfolk ifrån Skarphagen och kompisar till Steffe, som varken var fotbollsspelare eller ryttartjejer förutom då Persson och AIK, som visade på herrklubbsträffen att de hade detta i blodet -  till många ryttartjejers förtret. Alkohol har som tendens att frambringa sig i vilket grundtillstånd en individ befinner sig i. Jag själv är i fasen: ”Vad i helvete ska jag göra när studierna tar slut januari?”, ”Vem skulle vilja ha min kompetens, har jag någon sådan förövrigt?”. Det präglade mina samtalsämnen med Annika, Urbans dotter Madde samt Peters tjej; några stackare som jag kunde bolla studie- och arbetsargument med under kvällen. Jag lyckade i alla fall provocera fram två  ”glimten i ögat brottningsmatcher”, något som förhöjde såväl adrenalinflödet som stämningen. Jag gav Stefan en 3D-tavla med Liverpoolmotiv på; den var sagolikt snygg och jag kände mig manad att beställa den då jag själv beställde en 3d-spindelmantavla.  Lite efter midnatt så åkte familjen Svensson hem, precis som för kvällen  en nykter AIK och tillika min chaufför hem till Ektorp. Söndagen var inte  likas hemsk som herrklubbsfesten, men tillräckligt för att jag bara ville att dagen skulle vara över.

Öppet hus på Fiahemmet

Jag hade innan besöket hjärntvättad mig till att hata katter; de är inte gulliga framförallt inte de små äckliga kattungarna, var mantrat. Någon form av förebyggande strategi måste man som vuxen ha, med tindrande barnsögon som observerar varje rörelse mot plånboken. Vi kom lyckligtvis inte hem med någon kattunge, men även det mest frusna hjärta tinar snabbt upp när man kramar dessa små godingar. Det gäller som sagt att tänka på att de är potentiella matt- och soffpissare, gå-ut-jämt-jamare och riva-på-soffan-marodörer. Jag tycker att de nyare ägarna gör ett storartat jobb med all ideell verksamhet de tillhandahåller. Passade på att shoppa loss i loppisrummet, köpte prylar till barnen och fika till oss i syfte att på vårt sätt stödja katterna och deras mänskliga beskyddare.

Höstmarknad på Brunnsalongen

Micke Gustavsson Maries kusin och tillika filosofisk allkonstnär var en av många estetiska individer som sålde sina abstrakta alster på Höstmarknaden. Jag fann faktiskt något som jag verkligen kommer köpa inom en snar framtid. Det var makrofotografier med vattendroppar och ljus som såg helt fantastiska ut. Det var unik konst på hög nivå och som inspirerade mig enormt (www.leijoness.se av Agneta Sörlin Leijon). På vägen ut  hittade jag ett marknadsstånd som bland annat sålde spishanddukar med en knappanordning så att dessa tygtingestar sitter kvar när man ska använda sig av dem. 4 kökshanddukar rikare, men 200 kronor fattigare blev kontentan av den shoppinginteraktionen.

Kattutställning på Racketstadion

En helt ny värld omfamnade oss då vi steg över tröskeln till kattentusiasternas paradis. Så många burar, så många olika raser och sådant otroligt  tjatter. I det oändliga burvimlet så fanns det inte en bur som var exakt likadan, utan här var det en personlig prägel på attributen som gällde: häxburar, Harley Davidssons burar, Barbie burar etc etc. Jag klappade för första gången också en nakenkatt. Den var inte alls så slemmig som jag föreställt mig, utan istället len faktiskt lite halvgullig. Vid sidan av burarna stod säljarna på rad för att prångla ut sina kattrelaterade varor. Vi drogs med i kommersen och köpte 4 handdukar med kattmotiv samt två kattmuggar i keramik. Barnen tyckte det var en dröm som gått i uppfyllelse, jag personligen fann det intressant att få träda in i en subkultur med egna regler, normer, rutiner och språkbruk – alltid lär man sig något nytt. Det går ju inte heller komma ifrån att katter är ultrasöta djur – helst de små liven. Jag hoppas verkligen att ägarna till dessa pälsråttor tar lika väl hand om sina barn som de månar om dessa katter. Under några få sekunder skymdes euforin av en lite mörkare tragisk underton. Om människor kan ägna så mycket tid och omsorg om sina 4 fotade vänner, skulle de inte kunna göra lite mer för människor med problem istället. Katterna hade ägarna i sina bara händer och de hade tillgång till ett smörgåsbord av bekvämligheter som en hemlös bara skulle kunna drömma om.

IFK Norrköping & Åtvidaberg

Spännande, ovisst och faktiskt intressant ifall lagen i våra hjärtan: går upp, åker ner eller blir kvar. Även om jag inte tillhör de som ser varandra hemmamatch precis så har jag ändå ett stort patriotiskt hjärta. Det är ju klart att man som Norrköpingsbo vill ha IFK i högsta divisionen, precis som Åtvidaberg.  Norrköping har på senare tid börjat svikta lite via förluster mot bland annat  Syrianska och Falkenberg. Nu är det mer ovisst  än någonsin  förut och vi får hoppas på att konkurrenterna spelar ut varandra i kampen om ett Allsvenskt kontrakt. Jag och pappa ska för övrigt se Åtvidaberg vs Häcken den 17 oktober; det låter onekligen som det är läge för långkalsonger, mössa och tjocka handskar. Har aldrig varit i staden (byn) förut så bara det är en upplevelse i sig – tror jag.

Träning och tävling

Senaste omgången i squashstegen har präglats av ren apati, vet faktiskt inte varför. Jag har förlorat mina  3  inledande matcher, några jag istället borde ha vunnit, då målsättningen var fokuserad på att vinna divisionen,  för att sedermera gå upp i 3:an. Nu blev jag istället hänvisad att spela i division 5, efter min enda vinst mot Kent Kullander med 3-0. När mina tankar är på annat håll så är jag stekt, kokt, grillad, eftersom jag inte kan göra 2 saker samtidigt. Det kan bero på att jag kommit direkt ifrån Campus och tunga existentiella föreläsningar som omedvetet  får mig att tänka på andra saker än squashen? Den mentala biten är en minst lika viktig pusselbit som kondition och teknik.

Den löpning som jag borde ägnat mig åt har istället förbytts i fler squashtider eftersom fler människor vill spela med mig – förut var det bara jag & Lino. Nackdelen  i mitt fall att squashen dels är roligare, dels  mer socialt betingat än löpningen dessutom är det en riktigt bra ursäkt att inte behöva  bege sig ut att springa 1 mil i ett blåsigt, kallt och blött väder – jag kanske är för bekväm. Nu måste jag även i detta sammanhang  ta mig i kragen, då Höstmilen går av stapeln den 24 oktober och har definitivt  inte försvunnit ur tävlingsagendan.

Vecka 37 träningsdos innefattade 3 pass 185 minuter och vecka 38 blev det 6 pass a´la 326 minuter. På skadefronten ser det relativt bra ut, försöker verkligen utföra dagliga tåhävningar, framsida-av-lår-stretching och ryggåtdragningar.

V.39 träningsdos blev års-unik genom att jag hade minst 1 träningspass per dag måndag till söndag i 429 minuter. V.40 dos bestod av4 pass a´la 197 minuter.  Första matchen i 5:an mot Johan Carlgren höll på att sluta i total katastrof. Jag gjorde faktiskt en Lino och tog upp 0-2 i set och 6-10 i tredje set. Det blev till sist 0-11, 7-11, 15-13, 11-9, 11-4. Målet är självklart att återigen gå upp i 4:an för att där pulverisera mina motståndare i syfte att avancera upp till 3:an.

Continue Reading »

Nu var det klart

Moderaterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gjorde sitt bästa val någonsin, Socialdemokraterna sitt sämsta. Efter ett evigt gnatande om skattesänkningar, rut-avdrag eller inte och arbetslinjen vs bidragslinjen stod Alliansen som ”segrare” -  med SD som vågmästare; ett mardrömsscenario för en minoritetsregering.

Sverigedemokraterna

Att de kom in i Riksdagen och dessutom iklädd en destruktiv vågmästarroll anser  jag ha sin grund i att det dels blåser sådana politiska vindar för i stora delar av Europa, dels för att media hätskt utmålat alla politiker som rasister, när de väl försökt diskutera integrationsfrågor. Politikerna har i mitt sätt att se det fått oförskämt mycket kritik för sin passivitet. Deras tystnad beror i mångt och mycket om medias självvalda fokusering på att de som tredje stadsmakten ska ha ensamrätt att reagera på partier eller politiker som anstränger sig att föra fram integrationsfrågan på den politiska agendan. Media vinklar genast detta på ett ytterst  endimensionellt sätt, som  om att Hitler himself har återfötts. Media klankar snabbt ner på politiker och dess förmåga att förtränga ämnet i debatter, men de själva likt hökar manipulerar den politiska agendan ständigt. Det blir en form av moment 22 läge för politiker: att föra fram seriösa integrationsfrågor och då bli utpekade som rasistiska och indirekt äventyra sin personliga ställning som partiets vs helt enkelt inte ta debatten, med följder att SD helt legitimt och strategiskt får ensamrätt på frågor som engagerar alla i det svenska samhället.

Alla partier borde i symbios med invandrarna så fort som möjligt skapa ett gemensam och seriös plattform där dessa brännheta frågor diskuteras. Media i sin tur  förhålla sig sakliga och neutrala, i syfte att konkretisera problemlösningarna. På så sätt tar man udden ur SD argumentation, löser problemen gemensamt, vilket innebär att inte ett parti eller några enstaka politiker kan bli föremål för mediadrevets  rasistpoängterande hybris.

Min personliga åsikt som nationalist (INTE RASIST) är ur ett ”sunt-förnuft-perspektiv”. Jag tycker att integration och mångfald är något väldigt viktigt för ett välmående och demokratiskt samhälle. Vi är ett litet land som tillhört de länder som tar emot mest flyktingar ifrån drabbade länder vid krig och misärer. När andra stora länder tar emot procentuellt färre flyktingar än Sverige så ska vi ta in ännu flera människor i landet. Några bakomliggande faktorer till detta är inte bara att visa att vi är ett storsint land med världens bästa demokratiklimat, utan också ta emot ett ”bidrag” ifrån FN för varje flykting som ett land tar emot, något som ibland missas i debatten.

Oändliga studier visar på att ett lands språk är bästa vägen in i ett nytt samhälle. Det hjälper då inte att implementera dessa språkkunskaper enbart via teoretiska skolformer, utan måste kompletteras praktiskt genom socialisation och möten med det nya landets kultur och människor. Har de inget jobb så har de ingen grundplattform att praktisera det svenska språket på. Det här är ju ingen nyhet, utan alla politiker är väl medvetna om detta. Tar vi in för många invandrare utan att ta hand om de som vi redan tagit in så blir helhetsprocessen långt ifrån optimal, men statistiskt sett ser det bra ut. Det utmynnar självklart i större segregation, ett bidragstagande, en ökad stigmatisering från de som anser att de kommer hit för bidragens skull. Det är inte så enkelt att motverka dessa flaskhalsar om de inte kan få jobb i det nya landet. Ohälsan hos dessa individer ökar då många vill göra något med sin framtid, men indirekt inte får rätt verktyg av politikerna. Många invandrare har en familj att försörja och det  blir betydligt svårare om man som nykomling inte har samhällstryggheten med ett jobb – det skapar ohälsa  och utanförskap på alla plan.

Jag anser mig inte vara rasist genom att ha en åsikt att den svenska integrationspolitiken fungerar förhållandevis dåligt. Syftet är att successivt slussa in nyanlända människor till arbete eller föreningsliv för att de lättare ska integreras in i det svenska samhället  – efter det kan vi ta in flera människor. Som det ser ut nu så finns det ingen enhetlig strategi och problemen bara hopar sig, och i en snar framtid spricker bubblan och då lär detta groende missnöje utvecklas i en oacceptants som varken gynnar nyanlända eller ”svenskar”.

Socialdemokratins akilleshälar

När jag pratat med människor som dogmatiskt alltid röstat på Socialdemokraterna var det osedvanligt många av dem som i årets val vänt partiet ryggen och röstat på Moderaterna. Det krävs mycket för dessa indoktrinerade individer skulle byta ifrån ”det enda rätta” till partiets raka motsats. Jag har följt debatter, läst mycket i olika tidningar och diskuterat detta med såväl yngre som äldre personer och de 3 främsta anledningar till detta är i mitt tycke:

1. Mona Sahlin som stadsminister är grundat i att hon dels är en kompetent politiker som varit lojal partiet sedan barnsben och att Socialdemokratin ”krävde” att en kvinnlig ledare vore passande – dessa variabler gjorde att hon fick den posten samt att det dessutom var en bristvara i partiet över tänkbara kandidater till denna post. Tobleroneaffären och ineffektivitet med andra politiska uppdrag är ingredienser som ligger henne till last. Jag saknar karisma, detaljkännedom, timing , äkta självförtroende, vilket jag inte lär vara ensam om då Mona Sahlin finns långt ner i listan över partiledare som svenska folket har förtroende för – den positionen innehar Fredrik Reinfeldt; han är hennes raka motsats. Det är egentligen helt fel att partiets ansikte utåt får en så stor uppmärksamhet istället för själva politiken bakom dem, tyvärr har det visat sig så att många röstberättigade ändå ser till personligheten framför politiken. Ta bara Norrköpings egna Lars Sternqvist; han utstrålar också trygghet, kompetens och ett äkta lugn precis som Reinfeldt; det är en sådan person som Socialdemokratin behöver hitta (fast med mindre prat och lite mer verkstad). För varje dag som går gnuggar sig Moderaterna och Alliansen händerna och ber nog till högre makter att den Socialdemokratiska dogmatiska solidariteten låter Mona Sahlin få fortsätta på posten som partiordförande i 4 år till.

2. Kommunistsamarbetet är något som lyckats med konststycket att få Socialdemokraternas bägare att rinna över och i det höga priset blev att många råsossar röstade på det ”nya arbetarpartiet” istället. Att Lars Ohly tillhör den skara som skäller mest på Sverigedemokraterna  är i sig fantastiskt, då kommunisterna själva inte var guds bästa barn. Stalin och Lenin med flera är väl historiska personer som inte är bättre på pappret än exempelvis Hitler. Att se Lars Ohly ständigt hånle och ge sig i kast med att modifiera uppgörelser och förslag på eget bevåg spelar bara alliansen i händerna.

3. Avsaknad av konkreta och nyskapande idéer i ett modern samhälle. Jag ser mig som kapitalistkommunist, realist och visionär något som minsta sagt är konfliktfyllt. Det är dags för Socialdemokraterna att inse att vi lever i ett annat samhälle än det som existerade på det ”glada” 50-60-talet. Socialdemokraterna måste återta sin själ i symbios med ett 2000-samhälle och därifrån rannsaka sin politik för att utvecklas och återigen börja tilltala gamla som nya väljare..

Sammanfattning: Sparka Mona Sahlin, kasta ut Lars Ohly och kommunisterna ur det rödgröna samarbetet och uppdatera kollektivismen på den politiska agendan och inte bara blicka tillbaka på tiden som varit. Passa också på att byta ut finansministern Thomas Östros vid denna uppdateringsprocess, han inger varken förtroende eller engagemang – han bara skäller, gnäller, lyssnar inte, svarar inte på frågor och tycks leva i en parallell verklighet där  bland annat finanskriser inte existerar.

Min vision för ett samhälle i balans

I ett postmodernt samhälle där globalisering, individualisering och pluralistvalfrihet bestämmer samhällsfärdriktningen är jag för att implementera en 2000-talets kollektivism, inte återinföra, utan bara jämna ut samhällskrav som många människor har svårt att hantera. Tid och rum ska rationaliseras i den grad att vi inte hänger med längre, livskvalitet och egentid tycks vara begrepp som vi människor måste spara in på i syfte att skapa kapital för att kunna konsumera oss glada och hålla samhällshjulen igång. Föreningslivet, idrottsrörelserna som successivt tappar mark för varje år som går kommer snart att vara en skugga av sitt forna jag. Då kan man fråga sig vad det spelar för roll egentligen; samhällsutvecklingen tar ju automatiskt bort sådant som blir föråldrat. Problemet i detta fall är att föreningslivet i sig är en grogrund för solidaritet, något som jag anser vara fundamentalt. Civilkurage, empati, att hjälpa varandra utan att ta betalt är ingredienser som  genomsyrar hela bibeln – de är grundläggande, men de har dessvärre fått stå tillbaka för att samhället ska bli så rationellt som det bara går -  vilket inte alltid är det förenligt med livskvalitet och egentid.

Jag har sedan barnsben varit delaktig i olika föreningar, idrottsrörelser och styrelsearbeten. Som spelare, ledare, reseansvarig, kassör, problemlösare och medlare blir man väldigt snabbt medveten hur många olika människor som ingår i kollektiviseringen och hur bra samarbetet oftast blir genom att det är olika människor inblandade med olika kompetens och erfarenheter i livet. Vissa individer sköter tvätten, några är åskådare medan andra snickrar eller fixar fikat. Det finns inga egentliga krav som i arbetslivet att jobba heltid, utan här jobbas det oftast på en ideell basis med intresset att kunna vara en kugge i ett större sammanhang. Den kravlösa gemenskapen skapar ofta en gryta av många olika personligheter, unga som gamla, invandrare som ”svenskar”, vilket medför att människor möts, lär känna och respektera varandra på ett naturligt sätt. Kollektivism med ett gemensamt mål förebygger rasism och ökar chansen till en ökad integration. Gemenskapen minskar klyftorna mellan ung och gammal då de yngre helt plötsligt inser att de äldre även också kan vara coola och ha massor av erfarenhet att dela med sig av. Det är ju ett ypperligt sätt att främja bra förebilder och en bättre samhällsrespekt. I detta förslag slås många flugor i samma smäll. Det vore intressant att öka föreningarnas ekonomiska situation i kombination med att kunna få medel att ta in personer som brottas med ett ”utanförskap” och  då främja ett samhälle som i högre utsträckning bygger på samarbete i harmoni med individualism.

28:e middag traditionen och historien bakom

Det hela började i mitten av 1998 då jag och Marie endast varit ihop ett litet tag. Vi bestämde oss för att försöka äta ute på restaurang en gång per månad och till en början med så nära den 28:e som möjligt eftersom det var det datumet som vi förlovade oss. Det här var vårt sätt att unna oss lite lyx och flärd för att särskilja vardagsrutinerna åt. Ett av kriterierna var att försöka att inte ha med oss barnen på grund av att det oftast blir någon form av stressmoment. Det har blivit ett restaurangbesök varje månad sedan 1998, vilket genererat i 150 olika lyxiga mattillfällen. I många fall har vi kombinerat en middag med något evenemang eller konsert som exempelvis: Bryan Adams, Kiss, The Real Group, Lena P & Orup, Tom Jones, Rondo Veneziano med flera.

Många 28:e middagar har skett utomlands i städer som Riga, Tallinn, Firenze, Venedig, New York, Köpenhamn, Åbo, Toulon, Paris, London, Birmingham, Bath, Oxford, Prag, Cambridge, Barcelona. Vi har fått smak på indisk mat så i de flesta städer har vi testat Korma, Vindaloo och Naanbröd av alla dess slag. Det bästa indiska käket var nog i den pyttelilla engelska staden: Bury S:t Edmund – omänskligt gott. Det sämsta stället alla kategorier var i New York där den indiska ägaren sov såväl vid den urusla servicen som när han lagade maten.  Thailändska och Italienska  matkulturer är vi maniskt fästa vid och på besök i andra städer letar vi i stort sätt bara efter den typen av restauranger.

Det har blivit så att vi försökt variera och beta av framförallt Norrköpings restaurangbesök. Nya ställen öppnar medan andra stänger ner sin verksamhet. Det ställe som tycks vila en ”förbannelse”  över är Kungsgatan 1; där har många restauranger huserat, utan något lyckat resultat kanske är stället/platsen alltför oatmosfäriskt med all trafik utanför?  Vi får se hur det senaste tillskottet Tandoori Nights lyckas med matförbannelsen; att det är Indiskt borgar ju för en viss form av smakkvalitet. Några av våra absoluta favoriter i Norrköping är: Sing Thai, Pappa Grappa, Meze och Indra.

Tidbrist, mindre ekonomiska möjligheter,bekvämlighet, ”fel” öppettider är några ursäkter som vi använt som argument i syfte att besöka samma restauranger fler gånger samma år. Ett av våra andra matkriterier var att inte äta på pizzerior eftersom vår vardagsflyktstrategi inte riktigt såg den typen av matställen som riktigt ”representativa” – något vi ruckat på några gånger. Stenugnsbakade pizzerior har onekligen höljt statusen och kvaliteten några snäpp; det helt enkelt en gråzon som man får acceptera som gourmand.

Det kan verka lite trögambitöst att ta med alla besökta restauranger sedan starten i detta blogginlägg, men det kan vara lite kul att ögna igenom lista och då upptäcka gamla favoriter som gått i graven eller som bytt namn. Jag och Marie kan i alla fall varm rekommendera att beger er ut och upptäcka er själva som er egen stads utbud av matkultur. Det är ett utmärkt sätt att slappna av på, inspireras, träffa folk, kombinera med evenemang, få känna sig lite ”sofistikerad” och uppassad.

28:e middagar – 28:e middagar – 28:e middagar – 28:e middagar

1998

Jan               Highlander Inn

Feb               3-rätters Hos Kalle & Gull-Britt

Mar              Choy´s Garden

Apr              Charlie´s

Maj              O´Leary´s

Jun               Ninos (Halmstad)

Juli               Söderköpings Brunn

Aug              Pappa Grappa

Sep               New Orleans (Trädgårdsgatan)

Okt               Palace (Bråddway)

Nov              Choy´s Garden

Dec              Ghengis Khaan (Linköping)

1999

Jan               New Dehli

Feb               Thai (Bråddgatan)

Mar              China

Apr              Athena

Maj              Le´ Mansion

Jun               Le Jardin (Trädgårdsg)

Juli               Marinara (Merano – Italien)

Aug              Thai (Bråddgatan)

Sep               Pappa Grappa

Okt               Gu`skelov

Nov              President

2000

Jan               Kina Malaysia (Linköping)

Feb               Löfstad Slott

Mar              Durkslaget

Apr              Butler´s

Maj              Peking House (Buffé)

Jun               Thai (Bråddgatan)

Juli               Wasa stugan (Mora)

Aug              Olympia (Linköping)

Sep               Sing Thai

Okt               Peking House (Buffé)

Nov              Taj Mahal (Prag)

Dec               Babylon (Trädgårdsgatan)

2001

Jan               Tre rätters -  hemma

Feb               Charlie´s

Mar              Rest. China (Linköping)

Apr              Shanghai (Örebro)

Maj              Pappa Grappa

Jun               Hard Rock Café (New York)

Juli               Bröllopsmiddag (Kalle & Gull-Britt)

Aug              Foo Bar (Drottninggatan)

Sep               Choy´s Garden

Okt               Palace (File´ frossa)

Nov              Harry´s

Dec              Athena

2002

Jan               Sombrero (gamla Chamiram)

Feb               Beirut

Mar              Sing Thai

Apr              Spisrosen/Pronova lunch

Maj              Afrodite (Grekisk/Linköping)

Jun               Mauritzbergs slott

Jul                Usha (Stratford-upon-Avon  – england)

Aug              Stadsmuseumet

Sep               Highlander Inn

Okt               3-rätters i hemmet

Nov              Beirut

Dec               Choy´s Garden

2003

Jan               China (Nya lokaler vid Salutorget)

Feb               New Dehli

Mar              Carl Johan

Apr              Sahara (Libanesisk mat sedermera nedbränd – Drottninggatan)

Maj              La Uva (Min släkt/Söderköping)

Jun               Elevant (Indiskt/Tallin)

Jul                Akropolis

Aug              Zeus

Sep               Laxholmen

Okt               Gasten (Bråddgatan)

Nov              Pronova Pappa Grapa

Dec              3-rätters hemma

2004

Jan               The Cromwell House

Feb               Sukiyaki

Mar              La Famiglia Giovanni (Linköping)

Apr              Sangria (Linköping)

Maj              Butlers (nyinrett)

Jun               Mattam Bagdad (Linköping)

Jul                Slottsvillan (Vadstena/grillbuffe)

Aug              Bryggeriet (f.d Foo Bar)

Sep               S:t George (Repslagargatan)

Okt               Lindt  (Ikanohuset Linköping)

Nov              Wieng Thai (Eskilstuna)

Dec              Nyårsmiddag (Familjen Nolèr hit)

2005

Jan               Bomullsfabriken

Feb               Pizzeria Vesuvio

Mar              Istanbul Grill (Spiralen ströget)

Apr              Wreta Gestgiveri

Maj              Singh Thai

Jun               Bravur (Kungsgatan)

Jul                Arkösund Hotell

Sep               O´Learys (ny ägare)

Okt               Sukhothai (Link)

Nov              Pappa Grappa pizzeria

Dec              Burger king/Lindt´s

2006

Jan               Roma (Barcelona)

Feb               Bella Toscana (Barcelona)

Mar              Goa  (Barcelona)

Apr              La Vaca Paca (Barcelona)

Maj              Golden Bangkok (f.d Bryggeriet)

Jun               Restaurang Lokal (Kungsgatan)

Jul                Yogi (Indiskt, Linköping)

Aug              Vildmarkshotellet (buffé)

Sep               Texas long horn (Linköping)

Okt               Florens (Lubeck)

Nov              Bollywood (Lubeck)

Dec              Gula Huset (Linköping)

2007

Jan               Bomullsfabriken (gamla Guskelov)

Feb               Kniv och gaffel (Linköping)

Mar              Durkslaget (ny ägare)

Apr              Gasten

Maj              Sergio´s  (Åbo)

Jun               Indima   (Åbo)

Jul                Athena

Aug              Glacebolaget (parfait)

Sep               Riverside Grand Hotel

Okt               Akropolis

Nov              O´Leary´s

Dec              Papa Grappa

2008

Jan               Black horn (Lord hill)

Feb               Thai House

Mar              Asti Trattoria (Pierros Restaurang – G: Rådstugugatan)

Apr              Taj Rasoi (Göteborg)

Maj              Pasta plus  (Göteborg)

Jun               Indian Raja (Riga)

Jul                Fiskmagasinet

Aug              Texas Long Horn (Norrköping – Kungsgatan)

Sep               Kvarterskrogen Asken (Bråddgatan)

Okt               De Geer (Orup & ph med Annicka & Urban)

Nov              Black Lion Inn (G:a Rådstugugatan)

Dec              Forno Italiano & Papas Tapas (Hörnet S:t Persgatan/Kungsgatan)

2009

Jan               Scandic Hotell Nord

Feb               Olai (f.d Olai puben)

Mar              Manesa (tapas) Norrk.

Apr              Domherren (Hjärna)

Maj              Tre små rum (Trosa)

Jun               Raj Mahal (Toulon)

Jul                Le Colibri (Toulon)

Aug              Sabai Tong (Kungsg 1)

Sep              Athena (Jubileumsbuffé)

Okt               Mozzarella (Linköping)

Nov              Indria (Bråddgatan)

Dec              Meze (gamla  Gasten  – Libanesisk mat)

2010

Jan               La Uva (St:Persg)

Feb               Ektorps Sportbar

Mar              Asken (Knäppingsborg)

Apr              Mimmis Visthus (Knäppingsborg)

Maj              Stegeborgs Hamnkrog

Jun               Asian Garden ( gamla Choys garden)

Jul                Stjärnkrogen (IFK-Arenan)

Aug              Tandoori Nights (Kungsgatan 1)

Sep               Mitropa (tjeckisk mat)

Okt               Rest. Arze (Kungsg 1, Libanes)

Nov              Våffelmakeriet Sandg 1

Dec              Durkslaget

2011

Jan               Texas Long Horn (Norrk)

Feb               Bagarstugan Brasserie

Mar              Restaurant Sangria (Norrk)

Apr              Bondens Crepêrie (Sörping)

Maj              Thai fu quing (Vimmerby)

Jun               Lindbergs lila thai (Vimmer)

Jul                Meze (10 år – Marie val)

Aug              Lilla krogen (Kungsg 72)

Sep               Enoteket (Laxholmstorg)

Okt               Candle rest. (Albrektsv 79)

Nov              Rest Mandarine (Butängen)

Dec              Ardor (The lamp Hotel)

Mats ”Sista” högskoleterminen inledd

Sociologi 3 är kursen som ska ge mig en kandidatexamen  år 2011; terminen inleddes måndagen den 30 augusti. Det kändes inte alls jobbigt att stega över Campusbussens trösklar för att ta sig till Linköpings Universitet – snarare tvärtom. Det var skönt att komma in invanda rutiner igen efter en nästa för lång ledighet. En av dem jag pluggade med under förra terminen skulle inte fortsätta denna termin, den andre ur min grupp beslutade helt sonika att sluta efter endast 1 lektion – kvar stod jag.  I alla fall kände jag mig betydligt bättre förberedd då jag inte var ny i gamet längre, utan kände till processerna på Linköpings Universitet vilket ökade mitt självförtroende och reducerade min oro.. Under denna termin så ska den mytomspunna C-uppsatsen avverkas, och som det ser ut nu så får jag skriva den själv, vilket för mig känns jättebra – har redan funnit två ämnesval som jag väljer mellan: monotoni vs vardagsstress. Har dessutom förberett med genom att läst ut tre av kurslitteraturens obligatoriska böcker, något som underlättar studierna och mentalt får en att tro att man ligger steget före än steget efter.

David flyttar till egen lägenhet

Den 1 september 2010 blev David ”vuxen”. Han flyttade ifrån sin pappas trygga boning  och övermäktigt tjatande till en egen  tyst lägenhet på Luntgatan 21. Ettan är på 32 kvadrat med pentry och toalett; hyran är på 2700 kronor  exklusive el. Hans mamma och David själv inredde lägenheten under vecka 36 med funktionella prylar och möbler som han fått ifrån sina föräldrar. Inredningsutkastet blev riktigt bra och det är bara att inse att denna lägenhet är som gjord för vuxenprocessens första fas. Jag och David fyllde därefter upp frys och kylskåp med matvaror från Maxi; efteråt köpte vi en Laptop, skrivare och tillbehör för 7 000 kronor, en retroaktiv studentpresent. Jag tänkte visa honom hur man betalar räkningar via Internet, men sedan är det upp till honom att ombesörja små vardagliga problem med egna strategier inte andras.Killen har ärligt talat fått utmärkta förutsättningar inför vad som komma skall. Jag själv får nypa mig i armen ½ miljard gånger då jag insett att jag slipper att  tonårsklaga/tjata och höra  det ständigt återkommande ekot av underfundiga kommentarer som; ”Jag ska, Jag vet, Glömde det, Gör det nästa gång, Det var inte jag”.

David börjar på Linköpings Universitet.

Grundskolan och Gymnasieutbildningen är avklarade. David visste inte riktigt vad han skulle studera så det blev en fristående kurs istället för ett program. Jag tycker att det är ett bra beslut eftersom man under processens gång kanske lättare hittar sitt kall. Det kanske börjar med psykologi, men slutar med insektsuppfödning – vem vet? Högskolestudier är i alla fall  en snuskigt bra investering i såväl livskvalitet som framtida ekonomisk trygghet. Chansen är så mycket större att finna ett arbete som han verkligen vill jobba med, istället för att konkurrera med andra ungdomar om arbeten som bara genererar i kortsiktig försörjning och sedermera utmynnar i arbetslöshet. Tyvärr märkte han efter ett tag att studieverkligheten var mer krävande än han hade föreställt sig, och hoppade helt sonika av Universitetsstudierna för att istället infogas in i bidragsberoendets underbara värld.

Hanna & Frida får varsitt rum

Efter oändliga gräl, tjafs, tjut, retningar och gråt har vi särat på de små monstren. Att ha ett eget rum är främjande för såväl barnen som för föräldrarna. Barnen kan stänga till sitt eget rum, de kan ha olika kompisar, utan att inkräkta på den andres kompisar, de kan möblera om och utforma sitt egna rum. En föräldrar får lättare att  ställa städkrav på dem då de inte i samma utsträckning  kan skylla oredan på varandra eller någon annan kompis. Vi har ännu inte valt ut tapet, och då inte flyttat möbler och prylar till Hannas rum, men hon valde ändå att ligga i det sjukhusliknande rummet på en madrass- det bådar bra.

Träning och tävling

Den fulländade lårkakan som jag ådrog mig via Per ”stålknät” Belin spökar fortfarande -  sju veckor efter själva den uppkomna situationen. Har testat massage, kattsperma, salvor, kiropraktorer, is, seanser och värme – utan ett bra resultat. Alienembryot gör så att jag inte kan böja mig ordentligt; den påverkar såväl min squashträning som löpträning.Det mest fantastiska är ändå alla experters motstridiga råd hur en lårkaka egentligen ska behandlas på bästa sätt. Jag skulle kunna skriva en bok om alla metodalternativ som jag tagit till mig. Min främsta fasa är att lårkakan kan bli ”kronisk” eller att jag helt enkelt förvärrar skadan genom att göra helt fel. Veckas 33 träningsmängd uppmättes till:  3 pass/225 minuter, och vecka 34 till 3 pass/215 minuter.

Min ökända  och ytterst svårläkta lårkaka som jag fått av Per ”Stålknät” Belin var befriande nog väg att upplösas. En negativ nyhet var att jag  förlorade min första match i division 4 i Squashstegen mot Hjortberger; en av mina få förluster mot honom i år, och den kunde onekligen inte kunnat inträffa olägligare och dessutom med 3-0 i baken- ingen bra start, ingen bra start alls. Denna squashperiod har verkligen varit signifikativt med att förlora i stort sett alla matcher. Det positiva om jag ska försöka hitta något sådant är att jag överfört förbättringsstrategier ifrån ett A6 papper till att försöka pränta in det i matchsituationer. Det kanske är så att vinden snart vänder och att jag då står bättre rustad än någonsin. Träningsperioden v.35 har bestått av 3 pass/230 minuter, v.36 av 5 pass a´la 240 minuter. Jag har försummat löpningen vilket är mins sagt irrationellt eftersom Höstmilen går av stapeln den 24 oktober.

Herrklubbsträff

Jarmo, Steffe och Johnny var de som stod för kreativiteten och  planeringen för årets sista herrklubbsträff; Klacken och Urban var de enda som saknades. Vi 7 kvarvarande testade på att tävla i att rida en av Lindas frommare hästar runt en kon-bana. Jag blev dessvärre sist i denna berikande deltävling, först kom Stefan och sedan AIK. Att sitta på en hästrygg är inte alls lika riskfritt som att se aktiviteten framför tv-soffan. Det är überhögt och djävulskt rangligt; styrprocessen i sig är helvetisk komplex när jag som en otålig tävlingsmänniska endast har ett mål – att vinna, vilket inte hästen tycks fatta. Nästa moment bestod av en frågetävling där deltagarna skulle ”gissa” namnet på 5 hästattribut och vad de används till. På bilden ser vi Stefan sambo Linda och tillika kvällens hästinstruktör.

Det sista delmomentet utspelades sig vid Ensjön, och Stefan och Lindas vackert belägna bastubrygga. Vi grillade Johnnys specialmarinerade kotletter och åt hans E-nummersmörgåsbord -  potatissalladen.  Att Jarmo som fullblodsfinne skulle stå som segrare i att härda ut längst i en bastu kom väl inte som en större överraskning för någon eftersom det troligtvis är något genetiskt vid provrörsbefruktning, men att jag själv hamnade på en hedrande 3:e plats är mer anmärkningsvärt efter en väl kämpande AIK. Atmosfären , sällskapet, minnena, ölen, vyerna och det omänskligt kalla vattnet gjorde denna kväll till en otroligt trevlig tillställning.

Klockan 21.00 så tog vi en stor-taxi till The Black Lion Inn. Nu började vi bli lite luriga; Jarmo och jag blev nog mer än så eftersom vi var de som dessvärre ägnat mest tid att tömma Alko-Steffes 1:a pris i tävlingen – en jättebutelj med mousserande vin. Nästa anhalt blev The Bishop Arms och här började Norrköpingsdimman göra sig påmind, när Jarmo och jag tog oss till Harrys så var det bara fragment kvar av den kvällen. Gjorde jag någon sedvanlig dumhet, hur många provocerade jag, hur tog jag mig hem och när – frågeställningarna var i stort sett oändliga?  I alla fall vaknade jag med en öronbedövande tinnitushuvudvärk och en dödsångest av sista graden, detta tillstånd reducerades successivt under dagen, men satt ändå i under hela kvällen. Aldrig mer alkohol i dessa doser – aldrig mer (har hört detta mantra åtskilliga gånger förut)

Konsumtionshybris

Jag hittade Norrköpings enda exemplar av ett svart skrivbord på EM-möbler. Den passade som handsken nere i vår gillekällare, där färgerna går i svart och gult. I samma rum inköptes en osedvanligt stor svart spegel på Nordik som skulle uppfylla mina krav som den ultimata träningsspegeln. När David flyttade ut så öppnades möjligheten att dels låta barnen få varsitt rum, dels inreda dem på spännande sätt. Det fick bli en process som snarare växer fram istället för att bara låta otåligheten härska.

Jag skulle bara spela squash…..och kom hem med produkter för 4060 kronor från Strömma textil. Satan så snygga prylar till snuskigt bra priser; det var röda prislappar på allt. Det blev 5 gardiner, 4 duschdraperier, 4 badhanddukar, 1 badrumsmatta, 1 köksmatta, som tur vad har vi en buffert till sådana inköp, men nu tömde jag den guldkistan. Gardinfärgerna var de”omanliga”: rosa, lila och ljusblå – de är tänkta till barnens rum. Resultatet blev gudomligt – i ett rum av 3. Det är inte alltid som designperfektionism i teorin är förenligt med verkligheten.

Söderköpings Gästabud

Jag, Hanna och Frida spenderade 3 timmar i detta medeltida gytter. Arrangemanget var av första klass och Söderköping som stad är snuskigt perfekt att inhysa ett sådant evenemang. Gycklare, tornerspel. medeltidsmarknad, 5-kamp, teater, musik, pilbågskytte är bara några aktiviteter som omfamnade oss. Barnens absoluta favorit var i alla fall …Glitter. Butiken invid kanalen med outletpriser på krimskrams var ett mecka för Hanna, Frida och min min plånbok. Mitt Mecka var en djävulskt god fyra-kulorsglass i ren och skär Smultronställeklass. Regnet låg i luften, men bröt inte riktigt ut, vilket var tur då nederbörd är en rejäl stämningssänkare vid utomhusevenemang. Nästa år så ska hela familjen vara här och då i harmoni med en rejäl picknickkorg -  en bra strategi att dämpa rastlösa barn med.

Continue Reading »

Pixel-Eskapism

Ett avslutat sommarvikariat innebär mindre DVD-tittande. Den enda film som jag såg var den franska fängelsefilmen: Un propheté. Till skillnad ifrån de sedvanliga überklyschiga amerikanska filmerna i samma genre dryper Un propheté av trovärdighet. Den 19-åriga araben Malik ”tvingas” mörda en medfånge i syfte att inte själv bli dödad. Från att vara Korsianska maffians allt i allo (slav) avancerar han snabbt i fängelsehierarkin.  Malik använder fängelsets förmåner till att börja läsa och skriva, tyvärr används inte de nya färdigheterna till hederligt leverne, utan till utvecklas ifrån amatör till en fullfjättrad brottsling. Un Propheté  visar också upp hur svårt det kan vara med en blandad etnisk identitet i fängelset – arab eller vit? Malik sympatiska sida gör så att han kan umgås med alla fängelsefalanger, något som gör honom till spindeln i fängelsenätet. Manuset är ruskigt bra, skådespelarprestationerna lysande och regissörens öga för detaljer är beundransvärda – en fantastiskt sevärd film.

En skådis som alltid levererar högkvalitativa rollprestationer är den nu 77-åriga Michael Caine (Zulu, Hannah and her sisters, Dirty rotten scoundrels, Batman begins, Flawless). I denna vigilantefilm gestaltar han  den  pensionerade änklingen Harry Brown. Hans bästa vän och schackmotståndare Leonard blir brutalt mördad av lokala ungdomsligister. Det blir droppen som får bägaren att rinna över. Via sitt förflutna som soldat söker han upp de skyldiga i syfte att eliminera dem – en efter en. Temat har vi sett prov på förut, men Harry Brown är en film med fler bottnar än bara själva hämnden i sig.  Rotlöshet, gatunormer, utanförskap och ålderdomsambivalens är ingredienser i denna ”one man show” från Mr Caine. Filmen får i alla fall mig  att försöka dra paralleller till Norrköping – är det såhär ute i verkligheten? Läser man NT en måndagsmorgon är det dessvärre en del av vår vardag.

I filmen After.Life får vi följa en ung kvinnas psykiska kamp till sin egna begravning. Hon befinner sig i ett tillstånd mellan liv och död, och den enda som kan kommunicera med henne är hennes begravningsföreståndare: Eliott Deacon spelad av Liam Neeson (June 1952: Schindler`s list, Michael Collins, Batman begins, Gangs of New York). Den alltid lika underbara  och coola Christina Ricci (The Addams family, Sleepy Hollow, Cursed) spelar den unga kvinnan som inte förstår att hon är död. Hennes pojkvän  spelad av Justin Long (Jeepers creepers, Drag me to hell, Old dogs) kan inte riktigt släppa taget om sin flickvän och fortsätter sökandet, även fast han innerst inne vet att hon är död. Filmens filosofiska och melankoliska dialog mellan Ricci & Neeson är välregisserat, underfundigt och mycket tänkvärd. Filmen är otroligt originell i sin lågmäldhet och dessutom vackert gotisk. Ett gratisråd: sätt värde och ta vara på livet medan ni kan, annars kan det gå såhär.

Jag tillhör skaran av individer som dyrkade Jens Lapedius debutbok: Snabba Cash. Jag är också allergisk mot att se underbara böcker förvandlade till fragmentariska biodepressioner.  Jag tillhör kretsen som inte alls är förtjust i den svenska filmatiseringen av Stieg Larssons triologi. Böckerna var exceptionellt underhållande -  filmerna endast en skugga av sitt forna jag. Snabba cash faller inte alls i den fälla, istället blir filmen en orgie av kvalitet, något som jag anser att vi inte är bortskämda med i Sverige. Joel Kinneman (Arn, Johan Falk filmerna) spelar J.W på ett ytterst bokvärdigt sätt. J.W är killen som ägnar sitt liv åt att bygga upp en ny fin statusidentitet, ljusår ifrån sin egna enkla bakgrund. Hans dyra leverne kräver mer pengar, mycket mer, så han blir tvungen att utöka sin kokainhandel. Han dras in i smörgåsbord av intriger och lögner; vem kan man lita på, kan man lita på någon överhuvudtaget? Regissören Daniel Espinosa reducerar boken karaktärsmångfald på ett ypperligt sätt. Skådespeleriet, klippningen och storyn lyfter detta gangsterdrama till en nästintill amerikansk nivå, vilket i detta fall är något positivt.

Den Koreanska vampyrfilmen Thirst inledde denna filmstiltjeperiod. Ett misslyckat medicinskt experiment förvandlar den tillslutna prästen Sang- Hueon till en bloddrickande nattvarelse. Han försöker febrilt behålla sin ”mänsklighet” genom att inte döda människor, utan hittar andra strategier i syfte att bli mätt på blod. Han blir kär i en barndomskompis syster, vilken han senare berättar sin mörka hemlighet för. Filmen är förhållandevis lång – 2 timmar och dessutom väldigt poetisk. Den kombinationen genererade helt enkelt i att bli lite för lång för sitt eget bästa. Moral och ambivalens är två ingredienser som det udda paret ständigt får kämpa mot och framförallt sätter Sang-Hueons tro på prov.  Storyn är dels väldigt originell, dels väldigt vampyrklyschig, något som jag tyckte var positivt. Filmen är också oförutsägbar med många udda vändningar, bra effekter och makabert vackert filmat. I grund och botten är detta en ut kärlekshistoria om två helt olika personligheter som utnyttjar varandra på sitt sätt.

Roman Polanski (1933: Repulsion, Rosemary´s baby, Chinatown, Tess, The fearless vampire killer) är känd för massor av saker som definitivt inte kan kategoriseras in i livskvalitet. Hans senaste alster Ghostwriter är i alla fall en stegrande thrillerdrama. Ewan McGregor (1971: Trainspotting, Brassed off, Star wars episode 1-3, Black hawk down, Big fish) spelar en spökskrivare som får uppdraget att  återuppta  skrivandet av en före detta premiärministers memoarer. Materialet visar sig vara  en källa till politisk oro i flera falanger. Den Brittiska premiärministern Adam Lang  spelas av Pierce ”James Bond”  Brosnan (1953: Remington Steele 94 episodes 1982-1987, Dantes peak, Mars attacks, Mamma mia). Hans privata affärer nystas successivt upp och blir mediernas favoritobjekt, men spökskrivaren dras in i mystiska händelser som aldrig tycks ta slut. Denna politiska thriller är oförutsägbar och spänningen byggs stegrande upp a´la Hitchcock. Jag gillade starkt denna intelligenta och välspelade thriller som för övrigt översvämmas av kända birollsinhopp. Ewan McGregor är en skådis som snart tar sig in i min favoritskådis-topplista; han har haft en osedvanlig timing att medverka i såväl originella som riktigt bra filmer.

Prince of Persia: The Sands of time är  klassisk matinéfilm som doserar glimten i ögat humor, action, äventyr med bra skådespelare på ett minst sagt underhållande sätt, lite som Pirates of Caribbien. Filmen har fått lågt betyg i många tidningar kanske för att filmen baseras på det otroligt populära tv-spelet. Jake Gyllenhaal (1980: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, The day after tomorrow, Brothers)  spelar den oäkta prinsen Dastan som blir utsatt för en komplott på mordet på sin far och därefter jagad av alla tänkbara människor och varelser. I sin kamp att rentvå sig själv blir han involverad i Prinsessans Tamina och hennes magiska dolk. Lika ond som Gemma Arterton (1986: Rockn rolla, Quantum of Solace, Clash of the Titans 1 & 2) är vacker, är Ben Kingsley (1943: Gandhi, A1, Schindlers list, Shutter Island) i rollen som Kungens bror Nizam. Han är ju en karaktärsskådespelare av rang, även om han valt filmer som i bästa fall varit riktigt usla. Han behärskar i alla fall konsten att upprätthålla rollen som ondskefull på ett trovärdigt sätt. Effekterna är maniskt datoranimerade, men även dem på ett hyfsat tilltalade sätt. Det jag vill komma fram till är att jag gillar filmen; det är ett riktigt  äventyr i gammal god stil. En liten störande subjektiv petitess är att Jake Gyllenhaal i denna film är groteskt lik hockeyproffset: Henrik ”Zäta” Zetterberg; båda är för övrigt födda samma år. Likheten gav mig identitetsproblem, då jag ibland såg hockeyklubbor istället för slipade svärd.

The Haunting (No do) är ytterligare en psykologisk skräckis med ett mycket uttjatat tema. En kvinna som lider av posttraumatisk stress och hennes man flyttar in i ett isolerat gammalt hus, med ett dunkelt förflutet. Mannen sover alltid som en stock medan kvinnan hör knappnålar falla. Hon försöker förgäves övertyga sin man att det är någonting som är fel i huset. De får lämna bort din nyfödda son till svärföräldrarna eftersom de inte tror att hon är kapabel att ta hand om den lille. Katolska kyrkan är en huvudaktör i filmen och mycket kretsar runt präster och deras kamp mot det övernaturliga; ibland gör de fel som i detta fall. Jag gillade ändå filmen, spanjorer hittar otäcka kameravinklar i skrymslen där Hollywood aldrig letat. Detta är också en osedvanligt vacker filmad spökhistoria, vilket de flesta spanska filmer faktiskt är. Den suggestiva stämningen förstärker de gotiska bildvyerna och The Haunting blir aldrig riktigt långtråkig, utan bibehåller spänningen och ovissheten til the bitter end.

Subliminala semesterkrav

Det känns onekligen som att resandet har blivit ett postmodernt statusfenomen. Denna begivenhet är helig, familjemedlemmarna måste försöka respektera att allt annat som varit mindre bra under året helst måste sopas under mattan – temporärt. I de icke-harmoniska familjerna utan en stabil grund så är det en överhängande risk att semestern med ”nu ska alla vara glada mentaliteten” får en helt motsatt effekt. Småkonflikter och irritationsmoment som döljs av arbete, skola, dagis och fritidsaktiviteter kommer nu upp till ytan; till råga på allt nu när familjen äntligen ska umgås och ha roligt. Helt plötsligt är det också legitimt att ta fram Yatsy eller något kortspel i tron att aktiviteterna dels är sammansvetsade, dels ”så här umgås en familj under semestern”. Den främsta anledningen till att semestern stressar oss är att vi har så stora förväntningar på att det ska bli lyckat och mysigt. Speciellt nu när vi har vi längtat så efter en lång vinter.

Resesparande-paradoxen

Många familjer har det knapert och får under året slita ordentligt i syfte att spara till ett resemål i Sverige eller utomlands. Om inte familjen har ett eget sommarställe eller har möjlighet att bo hos släkt eller vänner så måste det finnas budget för bland annat: resefärdmedel, boende, mat, shopping, aktiviteter och så vidare, något med den gemensamma nämnaren att det blir djävulskt dyrt i slutänden, även om det bara rör sig om några dagar. Det är i stort sett helt okey att exempelvis göra avkall på vardagliga matinköp av ekologiska ”dyra” varor i syfte att spara till den hägrande semestern.

Dock är chips, lördagsgodis, läsk, cigarreter och snus helt oangripliga. Jag tycker att det är minst sagt kontraproduktivt att spara in på kost under året för att kunna ha råd att resa några få veckor. Risken är stor att billigare (oftast sämre) mat handlas in, vilket kan innebära betydligt fler tillsatser och sedermera ett holistiskt sämre  allmänt hälsotillstånd, något som många föräldrar egentligen inte vill anamma till sina kära barn – men nu är det faktiskt familjens semester som står på spel – då sätts naturlagarna ur spel -alla andra åker bort på sommaren – ska inte våra barn få göra det – är vi inte värda det efter ett års jobbande. Argumenten är många varför det helt orationellt dras ner på vardagligt viktiga livskvalitetsprodukter.

Den studentvärld jag trätt in i har en tendens att ständigt komma in på samtalsämnet ekonomi. Kärnan är oftast hur svårt det är att få vardagen att gå runt och att det i stort sett är omöjligt att kunna unna sig något. Det fantastiska är att väldigt många av dessa personer lägger ner en förmögenhet på…. fika. Av erfarenhet kan jag säga att det blir en hel del av den varan i studentmiljön. Fika tycks vara en aktivitet som sätter ekonomin ur spel, det finns inga gränser för hur mycket eller hur dyrt denna avstressande aktivitet får kosta. fika ska man. Det vore intressant att se hur mycket pengar dessa ”ekonomignällspikar” kunde frigöra om de bara minska sin fikaekonomi med 50%? De skulle troligtvis kunna lägga undan en rejäl summa till sin resekassa.

Leva i nuet?

Att leva i nuet är djävulskt problematiskt i ett kortsiktighetssamhälle;  jag själv är långt ifrån någon förebild då det kommer till det, men jag försöker verkligen. Ett av mina mål är att infoga livskvalitet i mitt liv, vilket innebär en pågående process att försöka reflektera nuet, varva ner, kunna koppla av utan att ha 100 projekt i huvudet, utan känna samvetskval för att inte ha rätt att kunna ligga ner på soffan och lyssna på musik. Jag har blivit mycket bättre på det, men processen är oändligt lång. Det är minst lika viktigt att vara ödmjuk inför de andra familjemedlemmar egentid; de måste också kunna få tid att vårda sin livskvalitet. Det är oerhört viktigt att tillgodose sina subjektiva intressen. Vill en person träna så ska tid frigöras för det, är det istället läsning, virkning, trädgårdsskötsel, svampplockning så måste familjen organisera fram ett schema med tillhörande luckor för detta ändamål och motverka vardagsstressen.

Jag tycker att det är ett mycket trevligt familjenöje att ägna sig åt allehanda familjespel,  även om jag själv inte tillhör kategorin som spelar.  Familjespel är något som föräldrar och barn kan utöva under hela året för att familjisera sig, fördriva tiden och ha en trevlig stund. Om detta spelnöje enbart tas fram under semestertider blir det istället patetiskt och istället en tom strategi att snegla på andra och deras livskvalitetsaktiviteter, utan att ha en egen uppfattning av vad som passar ens egna familj bäst.

Städ och fixarsemester

Dagens uppskruvade samhällsklimat gör oss individer till små stålmän/stålkvinnor. Vi är exceptionellt duktiga, men kan omöjligt hinna med allt eftersom dygnet faktiskt fortfarande innehar 24 timmar. För många människor går en stor del av ens 3-5 semesterveckor till att hinna ikapp sådant som inte hunnits med under de hektiska arbetsmånaderna. Tvätta alla fönster, sy ihop trasiga kläder, renovera något rum i hemmet, bygga ut verandan och så vidare är några exempel på saker som betas av under ledigheten. Några människor assimilerar ett sådant beteende i syfte att varva ner, de vill exempelvis inte ligga och pressa 8 timmar på en sandstrand; det tycker jag är helt ok. Det får bra inte bli så att alla måsten bildar ett A3 ark och att man av den orsaken mår dåligt när man inser att man bara hinner med en tredjedel av alla kraven. Det innebär bland annat att ångesten likt en skugga förföljer en då jobbrutinerna återupptas. Att tömma ens förråd, vindsvåningar eller andra utrymmen kan göras till en rolig aktivitet vid ett sämre sommarväder. Förrådstömmandet kan kombinera med bra musik, fikapauser, träning och gamla minnen kopplade till prylar som legat där sedan urminnes tider – man får bra inte ha för bråttom.

Thailand ”Friend or foe”

På senare år har ett nytt resemål etablerats sig på resehimlen: Thailand. På min tid så var det Mallorca, Kanarieöarna, Grekland, Jugoslavien, Italien som gällde; de länderna hade det gemensamt att de var relativt billiga och tillhörde sig inom Europa (vet inte hur man definierar Kanarieöarna). På 90-talet då Thailand som resemål blev tillgängligt så spred sig successivt via denna nidbild hur paradiset ut nya resenormer. De sekulariserade svenskarna kunde ta en genväg till paradiset via Thailand, utan  Svenska kyrkan som mellanhand.  När tillräckligt många åkt till detta vackra land och ryktet spridit sig om naturen, låga priser, god mat, lättåtkomlig och billig sex samt himmelska stränder  med varmt vatten blev det starten till att varje svensk blev tvungna att åka dit – till vilket pris som helst.

För de familjer som har det bra ställt ekonomiskt sätt är det inga större problem med en årlig resa för alla familjemedlemmar, men de under denna kapitalhierarki lurar såväl en skuldfälla som ouppnåelig samvetskval-resmåls-fälla. Att Thailand symboliserar sinnebilden av den optimala semestern gör att många människor upplever att de till vilket pris som helt bara måste ta sin familj dit. Kosta vad det kosta vill; krävs det det snabba lån eller norpande av ens sparkapital är det tillåtet; allt till priset att uppleva den perfekta semester och då sedermera uppleva äkta familjelycka där konflikter är bannlysta. Thailand ligger långt bort; det krävs minst 2 veckor för att kunna acklimatisera sig i detta oerhört vackra land. Det bidrar till att priserna för 2 vuxna och 2 barn kan bli sjukt dyra eftersom bara flygpriserna äter upp ansenlig del av resebudgeten och tar dessutom cirka 2 dygn tur och retur. Researrangören är självklart inte sena att ha de högsta priserna då människor är lediga som exempelvis jullov och sportlov. Det innebär att väldigt många familjer som egentligen inte har råd börjat rucka på barnens skolgång. Det som förut var otänkbart har nu blivit en realitet. Föräldrar som inte har råd att åka högsäsong passar på att åka då det är billigare – lågsäsong, vilket innebär att deras barn är tvungna att ta ledigt ifrån skolan i 2 till 3 veckor.

Hur mycket än föräldrarna ljuger eller förtränger för att döva sitt samvete så är denna uppoffring till paradiset inte för barnens bästa. Att läxor självklart inte blir gjorda på ett bra sätt är väl inte så svårt att räkna ut; mycket av skolarbetet är projekt, grupparbeten, och provtillfällen som inte kommer tillbaka, något som dessutom påverkar ens barns betyg. Det finns ungdomar som upplever att de efter resan jobbar i en rejäl uppförsbacke för att ta igen det som de förlorat under de 2-3 veckor. En Thailandsresa har också blivit synonymt med tradition; familjerna åker dit en gång per år och paradiseuforin kan indirekt påverka hela ens barns utbildningsprocess, om man som elev har lite svårare i för vissa ämnen i skolan.

Bruksanvisning till resekassan -  utan att göra avkall på äkta livskvalitet

• Rannsaka och prioritera
• Kollektivt försöka komma överens vad som är viktigt  i vardagen, för att sedan ta sig till punkt 2. Är det verkligen nödvändigt att byta ut den 2 år gamla datorn, TV:n eller mobiltelefonen mot någon ny?
• Sanera ekonomin
• Skippa snuset och cigaretterna samt reducera alkoholen (på köpet en avsevärt bättre fysisk- som psykisk hälsa).
• Dra ner på”helgmysprodukter” godis, choklad, chips, läsk. En sockerberoende-spiral i sig töjer på ens budget mer än man tror.
• Dra ner på ”uteätandet” som pizza, kebab och fika, en post som många förtränger.
• Drick mycket vatten och en bra frukost så minimeras småätandet och indirekt ens ekonomi.
• Är det möjligt att läsa Aftonbladet på nätet istället för 13 kronor varje dag?
• Är det möjligt att ersätta ett ett dyrt mobilabonnemang med ett kontantkort för att få bättre kontroll på dessa oftast skenande utgifter?
• Samla småmynt och avvarande pengar i en gemensam sparbössa som man tömmer 2 gånger per år.
• Spara bensinpengar & parkeringsavgifter genom att cykla mera inom stan samtidigt som konditionen förbättras.
• Synkronisera  semesterambitionerna
• Är det säker att barnen vill till Grekland? Någon kanske hellre vara med kompisar, ellöer åka till Skara, eller bara vara hemma med föräldrarna.
• Det är lättare att anta vissa saker än att ifrågasätta. Vissa barn/ungdomar följer med föräldrarna i syfte att inte göra dem besvikna, och då kanske det är en betydligt bättre idé att fixa något bra alternativ hos kompisar, släktingar och då istället åka utan barn och då en semester utan kommande konflikter i bästa fall får barnen hem ett harmoniskt föräldrapar som laddat batterierna och är mer ödmjuka inför vardagliga konflikter än förut.

Pixel-Eskapism

The soloist är historien om en av de få svarta musiker som gått på den ansedda Julliard School i New York.  Filmen rymmer två teman: hemlöshet och schizofreni. Det är det sistnämda som får Nathaniel att skippa en ljus framtid för att istället fly till Los Angeles och istället bli en hemlös musikant. Jamie Foxx (Any given sunday, Ali, Ray) går in i rollen som den schizofrena Nathaniel Ayers på ett mycket trovärdigt sätt. Inte för att jag är någon expert på den diagnosen, men det känns som han studerat sjukdomen ingående. Robert Downey Jr (Chaplin, Wonder boys, Iron man) spelar den nyhetstörstande reportern: Steve Lopez som attraheras av Nathaniels levnadsöde att han successivt rör sig från scoopjakt till nära vän relation. Två mycket duktiga skådisar bär denna sanna. intresseväckande och fängslande historia framåt. Jag blev rörd av denna vackra, men sköra berättelse och kommer definitivt att läsa in mig mera på ämnet schizofreni – någon av oss i alla fa

Matt Damon (The talented Mr Riply, Rounders, The Bourne identity) har sedan filmen Good will hunting utvecklats i en positiv riktning. Han är betydligt mer mångfasetterad  än förut och till skillnad ifrån polaren Ben Affleck trovärdig i sitt agerande. I detta politiska krigsdrama gestaltar Matt Damon en sympatisk soldat som ifrågasätter sitt uppdrags uppsåt. Han är där i ett syfta att hjälpa befolkningen, inte att agera marionett till politiker med ekonomiska vinstintressen. Var är massförstörelsevapnen, finns det verkligen några sådana eller? Det är ett bra driv i filmen The Green zone och filmmakarna fördummar inte lokalbefolkningen som brukar vara så vanligt i amerikanska krigsfilmer.  Filmen skildrar istället Iranska individer som tänkande rationella människor som vill sitt lands bästa, utan krig och terrorism. En av de bättre Irakfilmerna som jag sett och jag har sett några stycken.

Först vill jag börja med att poängtera att jag gillar Nicolas Cage - den ”gamle” (The rock, Con air, Face off, City of angels). Den nuvarande Nicolas Cage väljer fel roller, spelar över, och är i mina ögon en skugga av sitt forna jag. I Bad lieutenant hade han chansen att korrigera lite av detta, men misslyckas kapitalt. Filmen i sig är heller ingen uppvisning av filmkonst precis. Här råder enbart stereotypism i den högre skolan som delar plats med oändliga  klassiska actionfilmklyschor. Nicolas Cage spelar en drog- och spelmissbrukande polis som får ett mordfall på halsen i efterdyningarna av stormen Kathrina i New Orleans. Polisutredningen blir lidande av jakten att fixa kokain till sig själv och sin prostituerade flickvän: Eva Mendes (Ghost rider, We own the night). Hon är sagolikt snygg, men får på grund av det spela samma roll om och om igen, vilket gör att man som tittare snart inte vet vilka filmer hon medverkat i. I en biroll hittar vi brorsans stora idol Brad Dourif (The lord of the rings, One flew over the cuckoo´s nest, Critters 4). Val Kilmer (Top secret, Willow, Felon, Top gun) spelar Cage partner som verkar inte bry sig nämnvärt om sin kollegas minst sagt irrationella beteende, något som jag upplever som märkligt och mindre trovärdigt, även om ett antal människor anser att det är svart humor på hög nivå.

Komedispökhistorien I sell the dead kretsar runt två gravplundrare och deras kamp mot ett rivaliserande likskändande gäng i mitten på 1800-talet. Dominic Monaghan (Lost, The lord of the rings) spelar ena halvan av teamet som även gräver upp odöda såsom vampyrer och zombies. Ron Perlman (Hellboy) spelar för övrigt en av the bad guys. I denna ”berätta – tillbaka – film” får vi följa hur Arthur Blake blev en gravplundrare och några av deras mest spektakulära äventyr. Jag gillade skarpt denna ”glimten i ögat” svarta komediskräckis med inslag av Tim Burtons vuxensagostil. Dialogen mellan de två gravplundrarna fungerade väldigt bra, och den blev aldrig riktigt ointressant. Detta är en äkta spökhistoria såsom jag vill ha dem serverade i mitt vardagsrum – en positiv överraskning.

The Book of Eli är en sofistikerad  post-apocalyptisk film i samma anda som The road warrior och The Road. Denzel Washington (Malcolm x, Mo better blues, Remember the Titans, The Hurricane, Deja vu. The inside man) ser vi i en genre som är lite ovanlig för honom. Han spelar en ensamvarg med en mission att skydda och föra en helig bok till västra USA.  Han är en djävul på att hantera alla slags vapen och fruktar ingen på vägen till sitt mål. Gary Oldman (Sid and Nancy, The fifth element, The dark knight) är filmens skurk och vill också åt boken som är den enda kvarvarande av sitt slag. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Moses, filmen har onekligen en kristen underton, visste jag inte bättre så hade jag gissat på  att Jehovas vittnen ensamma hade producerat detta actiondrama. Denzel Washington är för mig en liten idol, även om många kritiker anser att han gör

Vem har inte drömt sig bort till en värld där man själv är hjälten,och inte den grå vardagliga  killen som fogat sig i samhällets normsystem. Jag själv dyrkade Spindelmannen, Hulken, Fantastiska 4:a, och har för övrigt varje serietidning inplastad. Den här filmen är till för dem som ställt sig frågan: Varför finns det inga  superhjältar på riktigt, när de är så populära? Det är också en resa i från att vara osynlig i en skolvärld till att få uppmärksamhet. Alla skådisar i denna varma film ska ha eloge för ett mycket bra jobb. Jag måste medge att även Nicolas Cage gör en hedersvärd insats som den fanatiska vapen- och kampsportspappan som uppfostrar sin dotter till att bli  – superhjältinna. Som sagt Dave Lizewski är är highschoolkillen som är inte bra på idrott, lagom bra i skolan och inte innehar den minsta gnutta superkrafter. Han besitter tron att vilja hjälpa sin omgivning – maskerad. Han tar sig an skurkar med civilkurage som alla stadsbor borde lära sig av samtidigt som han undrar vad han gett sig in i. Filmen handlar också onårbar tonårskärlek, men i själva verket är det en fråga om inställning och självförtroende. Att civilkurage på rätt sätt är smittsamt är ingen myt, utan goda gärningar sprids – preci som superhjälteskaran i Kick-ass. Storyn är ytterst genomarbetad, och i sin förutsägbarhet är den oförutsägbar. Till skillnad i från andra superhjältefilmer är denna film filosofisk, tänkvärd och dessutom blev jag på ett riktigt bra humör såväl under som efter. Dialog, skådespeleri, musikinslagen, värmen, humorn vävs ihop på ett osedvanligt trivsamt sätt. Kick-ass är helt enkelt en film som inspirerar – en groteskt sevärd rulle.

Kevin Costner (The Untouchables, No way out, Bull Durham, Dances with wolfs, JFK, Bodyguard, Robin Hood: Prince of thieves, Tin cup, Mr Brooks – vilka filmer) spelar en nyskild författarpappa som flyttar med sin tonårsdotter och son till en ett hus på den amerikanska landsbygden. En indiansk begravningsplats på en kulle intill huset ruvar på en otäck hemlighet. Dottern dras till denna kulle och hon förändras successivt till något annat, under filmen gång. The New daughter är en psykologisk skräckfilm som man sett hundratusentals gånger förut, men jag jag upplevde den ändå som sevärd – en standardrulle med goda intentioner. Jag har alltid varit svag för Kevin Costner, även om han tillhör filmhistoriens värsta filmsumpare. Han hade världen i sin hand, gick sin egen väg, vilket är beundransvärt i sig, men i detta fall blev det ett smörgåsbord av filmfelval. I denna film så är han lite väl sömngångaraktig, men gestaltar annars rollen väl. Jag föredrar faktiskt denna sävliga, oblodiga och stegrande spökhistoria än exempelvis alla Saw kopior. De två barnen spelar för övrigt sina karaktärer på ett utmärkt sätt.

I denna psykologiska thriller hittar vi den alltid sevärda Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Kill bill, Snakes on a plane, The cleaner),  Carrie-Anne Moss (Matrix – triologin, Momento, Red Planet, Snow cake) och Miachel Sheen (Underworld, Blood diamond, The Damned united, New moon). Ta en dos Seven och en dos Förhandlaren så har ni grundkonceptet i Unthinkable. 3 kärnvapenbomber planeras att sprängas i 3 stora amerikanska städer; den skyldige anger sig själv i syfte att få igenom sina krav. Hela filmen går ut på att få honom att tala; Samuel L. Jackson är tortyrkungen och Carrie:Anne Moss agenten som åberopar Genevekonventionen. Hur hög moral har en nation när det gäller en akut hotbild som kan döda miljoner människor. Dillemmat speglar hela filmen och det är självklart ingen lätt fråga – offra 4 – rädda miljoner – vem är god vem är ond? Jag tyckte filmen var jättebra och fångar i mitt tycke upp ett moment 22 läge – hur långt får vi gå då vi inte anses mänskliga? Unthinkable får mig efter att fundera och reflektera, vilket få filmer annars får mig att göra – se den.

Steven Russel är lyckligt gift med sin Debbie och parallellt en framgångsrik polisman. En olycka får honom att inse att han inte ska dölja sitt homosexuelle dubbelleverne. Han skiljer sig och flyttar till Florida för att leva ett livet som en übergay med sin nya älskare. Det nya extravaganta livet har en nackdel – det kostar pengar – mycket sådana. Han blir tvungen att försörja sig på bedrägerier, något som han har talang för. Hans älskare dör, själv hamnar han i fängelset där ödet för honom till hans livs kärlek  – Phillip Morris. Efter frigivningen så försöker han med alla medel få ut den känslige, lågmälde och lite naive Phillip. De lever sedan lyckliga, men Steven symboliserar lycka med ett överflöd av pengar något som  måste finansieras av ännu mera sofistikerade bedrägerier. I love you Phillip Morris är en kärlekskomedi om äkta kärlek. Steven Russel spelas av en av mina större ”idoler”: Jim Carrey (Ace Ventura: Pet detective, The Mask, Dumb and dumber, Liar liar, Man on the moon, Me, myself and Irene, The Truman show, Bruce almighty, Yes man). Phillip Morris  spelas av Ewan McGregor (Trainspotting, Brassed off, Star Wars episode 1, Black hawk down, The man who stares at goats, The ghostwriter). De båda känns trovärdiga, vilket förstärks då även tungkyssar ingår i deras samspel. Jag vet inte om det är mina fördomar som får mig att vrida mig några extra varv i soffan då jag upplever kärlekshistorien som lite gay-fjantigt, och har då svårt att dras med i berättelsen fullt ut. En bra film är det i alla fall.

Clash of the titans är en remake ifrån 1981 och dessvärre en ganska hafsig  och steril sådan. Bra skådisar som Ralph Fiennes: (The English patenient, Quiz Show, Schindlers list, The Reader, The Hurt locker) och  Liam Neeson (Darkman, Schindlers list, Michael Collins, Taken, Gangs of New York) intar några bärande roller i denna antika äventyrsberättelse. Människorna har tröttnat på Gudarnas arrogans och förklarar krig emot dem. Guden Zeus vill sätta mänskligheten på plats, något Hades underjordens härskare  utnyttjar för sina egna syften. I filmen finner vi mytologiska väsen som Medusa, Pegasus, Djinner och Kraken himself. Sam Worthington (Terminator: Salvation, Avatar) gestaltar Zeus oäkta son och tillika halvguden Perseus; hans otacksamma lott blir att bekämpa Hades mörka planer. En av de vackraste människorna jag sett dyker upp som filmens andra halvgud: IO. Hon heter Gemma Arterton (RocknRolla, Pirate radio, Prince of Persia) och är exceptionellt karismatiskt och faktiskt filmens största behållning. Att jag är svag för klassiska äventyrshistorier gör att denna film klarar sig med betyget godkänt, men den har ingen själ och lämnar inget bestående intryck hos mig. Hos Hollywoodbossarna gjorde den det i alla fall det, en uppföljare kommer nämligen ut 2011.

Rec 2 är uppföljaren till den hårresande spanska klaustrofobiska zombiskräckisen Rec. Handlingen tar vid där första filmen slutar. Världens mest oproffisionella SWAT-team skickas in i huset med en teknisk expert som dess ledare. Huset sätts i karantän, ingen kommer varken  in eller ut förutom 3 stycken nyfikna tonåringar som nästlat sig in. Jag älskade första filmen som var en uppvisning i nagelbitande skräckorgiessekvenser. Rec 2 saknar dessvärre detta  moment samtidigt som jag upplever att skådisarna överspelar sin stresskräck. Det blir istället ett irritationsmoment att höra spanska på speed genom hela filmen, vilket dessvärre var det otäckaste i hela filmen. Jag är inte heller överförtjust i filmskapare som anammar ”skakiga kameran” som i Cloverfield eller Diary of the dead.  Denna uppföljare vill också på ett övertydligt sätt visa vad som hänt i 1:an, vilket gör att filmen tappar i tempo.

Jag avslutar denna ciniastsejour med en mänsklig  superhjältefilm. Precis som i Kick-ass har hjälten i Defendor inga som helst superkrafter att förlita sig på, utan enbart den goda viljan att hjälpa människor i nöd. Woody Harrelsson (Kingpin, White men can´t jump, No country for old men, Zombieland) är för mig likt Jim Carrey en riktig husgud, han spelar den halvt efterblivne Arthur Poppington som dagtid arbetar som trafikmärkeshållare, men kvällstid iklär sig rollen som  den maskerade Defendor. Filmen visar upp ett osannolikt vänskapsband mellan Defendor och den prostituerade Kat Dennings (The 40 year old virgin, Big momma house 2); de båda har en trasig barndom som en stark gemensam nämnare. Brottsbekämpare Defendor vill hämnas på drogerna som tog kål på hans mamma. Brottsbekämparen väjer inte för några brottslingar, utan kliver dogmatiskt in i stridens hetta med udda vapen som: getingar, dimma och glaskulor. Elias Koteas (Crash, The Thin red line, Zodiac, Shutter island) gestaltar den korrumperade snuten som får Defendor efter sig vart än han går. Jag dyrkar Woody Harrelsson, han är sorgligt underskattad, men behärskar alla genrer från komedi till drama och actionfilmer. Det gäller även i denna tragiska, men varma dramakomedi som även innehåller action och våld. Detta är onekligen en film som berörde mig; Defendors civilkurage och ärliga snällhet borde implementeras i varje storstadsmänniska med självaktning.

Allmänt

Ett ostadigt väder med mycket regn inledde, präglade och avslutade vecka 31. Det som är bra med ett sådant väder är att jag får tillfällen att göra sådant som jag inte gjort om det varit strålande solsken ute. En annan positiv aspekt är att jag äter betydligt mindre glass och dricker mindre öl, något som håller min vikt på rätt sida om vågen. David åkte också till Gusum för att avsluta ”Des” pappas husmålning för att senare i veckan besöka Gotland i 4 dagar.

Träning

Min huvudtanke inför matchen mot Kent Kullander var att gå upp ifrån division 4 till 3 -  jag hade ett gyllene läge. Tyvärr så kretsade min fokusering lite för mycket på att bara ta 1 set och sedan i stort stå som gruppvinnare. Nu blev det istället en subliminal press, vilket gjorde att jag inte tog något set överhuvudtaget, och är i praktiken körd att avancera uppåt i squashhierarkin. Den mentala biten är en otroligt viktig ingrediens i de flesta sporter, och inte minst i squash där varje slag är som ett schackdrag, det gäller att tänka några steg framåt, något som jag är bra på att inte göra. Veckans träningsskörd uppgick till 4  intensiva pass alá 315 minuter.

Återigen ett vad gick upp i intet vid Linos och mitt 6:e squashmöte för säsongen. Kula och The Bulgarian stalion fick dela på ytterligare en studenthundring. Trots denna missräkning får jag glädjas åt att mitt spel var på topp, och att Lino var en hårsmån ifrån att förlora; vid ställningen 2-1 i set till Mats och 7-2 – då hände det. Psyket spelade återigen mig ett spratt; det var inte Lino som vann matchen, utan  jag Mats som förlorade den. När tanken att det bara var 4 bollar kvar till min första vinst på 2½ år så förvandlades ett exemplariskt spel till ett halv mediokert spel. Jag lever ju efter devisen att trägen alltid vinner: i denna process ingår det också att kunna förstärka den mentala biten – nästa match tar jag – den är min. På Cypern lär såväl mat- som alkoholkonsumtionen öka, något som jag kommer att ta tillvara på vid nästa möte.

Jag springer fortfarande 1-2 gånger i veckan och tempot trappas upp successivt. Höstmilen går av stapeln den 24 oktober och då är målsättningen att komma under 50 minuter. Det blir tufft eftersom de avslutande 4 km består av stigningar på hala skogsstigar. Höstmilen firar för övrigt 40-år i år. Denna veckas träningsdos bestod av 4 pass/259 minuter

För att skapa en ”hätskstämning” slog jag vad med Lino och hans polare Kula att vinna min första match på 2½ år – vadet bestod av 100 kronor. Nackdelen med vadslagning är att jag själv har svårt att leva upp till mina fiktiva förväntningar samt att vadet i sig sporrar Lino likt en kaktus utan vatten. Nu blev matchen otroligt välspelad, men Lino stod ändå som slutsegrare med 3-1. Innan jag dör måste jag luska ut hemligheten hur Lino av alla jordens individer kan stå så nära Gud, för det måste han ändå  göra, då kantbollar, felträffar, omöjliga träffar – går in på ett mins sagt onaturligt sätt och till råga på allt i de absolut viktigaste poängen – varje gång. Jag har en annan teori som går ut på att satan himself  ligger betydligt  närmare sanningen; Katolicismen kan ju omöjligtvis vara något av godo.

Julita gård och Vingåkers Factory Outlet

Vi trotsade vädergudarna och SMHI som varnat för 10-30 mm regn denna lördagsmorgon. Marie, Hanna & Frida och jag själv begav oss först till Vingåkers konsumtionsmekka. Marie och jag hade besökt denna outlet för 10 år sedan, och i stort allt hade förändrats. Nu var det big buisnees  som gällde alá Ullared och utrymmena hade ökats från 500 kvadratmeter1997  till 5000 kvadratmeter 2010. I nästan två timmar famlade vi bland de nedsatta priserna. Att ha med två energiknippen på 5- och 6 år är väl inte det ultimata om man ska handla kläder till sig själv, men det funkade till stor del med glassmutningsstrategin. För en gångs skull önskade jag mig vara endera ett fetto eller anorektiker; mediumstorlekar tycktes vara bannlysta på shoppingområdet. Jag fann till sist ett snygg  orange sportlinne, ett par svarta skinnsneakers för halva priset, 2 plånböcker och en Pumaväska; Marie hittade ”mysbyxor”, gångskor och shorts.

Vi hade lite överambitiöst förberett oss med lite picknickmat; Risi frutti, ruccola- skinka- ostwraps och pannkakor. Matflexibiliteten passade som handsken denna 1-dagars tur: billigt – gott och smidigt. Nästa anhalt blev Julita gård, ett ställe som jag inte hade någon aning om innan utflykten. En grannes reseberättelse fångade vår nyfikenhet och främst den delen om Petsson & Findus. Barnen älskar historierna om den virrige och påhittige gubben och den rastlöse katten på landet. Regnet stod fortfarande på vår sida, när vi betalade entréavgiften på 200 kronor för 2 vuxna och 2 barn.

I avgiften ingick det en guidning av området; vi hann med tjänstefolksvisningen klockan 14.00. Den var berikande och Herrgårdarna var fina såväl utvändigt som invändigt. Arthur Bäckström testamenterade sitt friluftmuseum till Nordiska museet 1941. I arvet ingick det runt 400 byggnader, parker, trädgårdar, skogsarealer; Lantbruksmuseet är ett av världens främsta och den ger en värdefull inblick ur Sveriges jordbrukshistoria. På ägorna finns bland annat ett Wärdshus, Vandrarhem, café, en shop och egen tillverkning av rapsolja.

Vi avrundade Julita gårds vistelsen, med att besöka Pettsongården och dess sagoomgivningar. Pettson & Findus lekte med barnen, matade får, kycklingar och letade efter mucklor runt de detaljrika minihusen. Glassätning varvades med picknickmat och varm choklad i de Astrid Lindgrenska miljöerna.  I Julitabutiken fanns det som vanligt alldeles för mycket intressanta varor som pockade på uppmärksamhet; ekologisk rabarbersaft/flädersaft, rabarbermarmelad,  ekologisk kallpressad rapsolja, lavendeltvål och en cool stenring köpte vi.

Regnet hängde i luften, men vågade inte trotsa vår 1-dagsutflykt förrän vi precis kommit hem. Det blev mysiga småvägar istället för den apatiska väg 55 som blev vår färdväg hem. Väl i hemmets ljuva vrå framträdde tröttheten på allvar; rådimmiga tittade vi på Nyheterna och The Seventies, för att några minuter senare kravla ner sängen – helt urlakade. Tyvärr passade vår katt Chili att ta sig ut, och vi har sen söndagskväll inte hittat den lilla mattrivaren än.

Tonårsfrånvaro

David var borta i en vecka vilket gjorde att jag slapp tjata på sådant som jag i stort sett inte borde behöva återupprepa miljontals gånger, något som kändes ytterst befriande. Tonårsnonchalansen och jag går inte riktigt  hand i hand. Min devis är: ”Det man tar fram ska man ställa tillbaka”, något som många tonåringar inklusive David inte följer punkt till pricka , vilket gör mig maniskt irriterad eftersom det är någon annan som får ta hand om det de flyr ifrån. Jag tror att många föräldrar förenklar detta beteende med att säga: ”sådär är alla tonåringar”. När det kommer till att ombesörja sina vita sneaker och dylikt så är det helt plötsligt en varsamhetshybris som gäller, då är det helt legitimt att vara noggrann och rädd om sina saker. Jag ser det mer som någon form av brist på respekt och att leva utifrån perspektivet: ”Att allt kretsar runt mig”.

Jag har blivit allergisk mot fraser som: ” Jag ska”, ”Jag vet”, ”Jag gör det sen” helst när de bara används i syftet att spara tid för att hinna undan uppmaningarna. Det finns olika strategier som en förälder kan användas sig av, min är att bli obstinat, svara med samma mynt, något som dessvärre dränerar mig på  såväl energi som  ett trevlighetsuppträdande, och som är baksidan av denna i mitt tycke bra uppfostringsstrategi. Att uppfostra barn/tonåringar handlar ju också att rusta dem inför vad om komma skall, och då är det inte alltid så översmart att ”bekvämalatisera” tonåringarna eftersom de kan få en verklighetschock då de flyttar hemifrån, i detta fall rör det sig om högst 1 månad. De tjatar ju jämt om att de är vuxna och att man inte ska lägga sig, men det gäller dessvärre bara när det passar dem själva.

Näst sista designpusselbiten

Äntligen – efter 4 veckors strul ifrån RUM:s leverantörer dök vårt vardagsrumsbord upp. Vardagsrummets makeover ser ljuset i tunneln, de pusselbitar som fattas är en 50-60 tums storbilds-tv med en bra hemmabioanläggning samt en matchande svart mediabänk. Inköpen ligger dock 1-2 år framåt i tiden, då studentekonomin förhoppningsvis är utbytt till en jobblön.

Pixel-eskapism

Tre minst sagt depressiva filmer blev periodens filmupptakt. Grace var den första filmen att avverkas. Handlingen kretsar runt en kvinna som mirakulöst nog föder ett dött barn som visar sig leva. Bebisen föredrar blod framförmjölk vilket onekligen ställer till  vissa problem vid amningen. Antingen är detta en film om en vampyr eller så är budskapet att veganism är skadligt eftersom bebisar behöver ”äkta mat”. Mamman beslutar sig att skydda sitt barn från besvärlig svärmor, myndigheter och andra personer som vill detta barn något illa.

Barn och våld är också temat i den betydligt bättre: Baby blues. Här är det en mamma som helt enkelt bryter ihop då hon i stort sett blir tvungen att ta hand om fyra barn och gård, konsekvenserna blir mindre bra för just barnen. I harmoni med kristen tro så får hon för sig att utrota sina fyra avkommor. Filmen baseras på verkliga händelser vilket förstärker det tighta manuset. Underbart foto och mycket trovärdighet skådespeleri, Collen Porch (Transformers, Starship troopers 2) är helt enkelt lysande i rollen som den psykotiska mamman.

Filmen Hunger är en film som en person som jobbar vakennatt inte borde se. Året är 1981, platsen är Belfast; vi får följa IRA-soldaten Bobby Sands sista veckor när han hungerstrejkar sig till döds i Belfast maze prison. Suggestiva och oändligt långa tagningar samt ytterst lite dialog kännetecknar denna visuella film som baseras på riktiga händelser. Michael Fassbender (Band of brothers, Edens lake, Inglorius bastards) gestaltar martyren Bobby Sands på exceptionellt trovärdigt sätt. Vill man action så ska man inte se Hunger, men vill man se filmkonst så hyr denna rulle genast.

Filmen What doesn´t kill you är också baserad på en verklig händelse. Ethan Hawke (Daybreakers, Brooklyn finest, Training day) och Mark Ruffalo (Shutter island, Collateral, Zodiak) spelar två småkriminella barndomsvänner som törstar efter den stora stöten, den som ger ordentligt med pengar. De är hantlangare åt en en högre rankad kriminell som styr dem med järnhand. Mark Ruffalos rollkaraktär slits mellan familjelivet och sitt minst sagt osunda leverne. Han börjar knarka, hamnar i fängelset och frugan lämnar honom. Efter fängelsevistelsen står han inför ett oundvikligt vägskäl: familjeliv vs kriminalitet.

Snygg , ung författarinna lånar hus mitt i urskogen för att kunna avsluta sin sin bok. Har vi sett detta förut? Ja det har vi dessutom åtskilliga gånger. Trots dålig kritik finner jag filmen Deadline underhållande. Brittany Murphy (Sin city, Spun) är väl inte direkt någon aspirant till en Oscarsstatyett, men i denna thriller/skräckis gör hon inte bort sig. Jag kom på mig själv sitta med kudden framför ansiktet, den krypande spänningen och ovissa handlingen höll mig igång genom hela filmen. Är det det hennes egna psyke som spökar, ett äkta spöke eller hennes före detta?

Jag har lyckats undgå att se den kritikerhyllade tv-serien: Band of brothers. Nu tog jag mig i kragen och såg de 10 avsnittet på 5 dagar. Serien är ifrån 2001 och är skapas av Tom Hanks och Steven Spielberg något som verkligen borgar för kvalitetsunderhållning. En fläckfri produktion som får även mig som inte är förtjust i krigsdraman att abdikera. Steven Spielberg har på sedvanligt sätt skapat ett historiskt korrekt drama som denna gång ger oss en inblick i e-kompaniet insats under 2:a världskrigets slutskede. Det är i stort sett omöjligt att inte bli berörd av dessa modiga människor. Inför varje avsnitt intervjuas de verkliga överlevande ifrån Easy company, vilket inte gör saken sämre.

Efter denna dos av überreallism så såg jag dess absoluta motsats: Mulberry street. Är det varulvar, vampyrer, zombies, inte alls utan en råtthybrid. Råttor infekterar människor som i sin tur omvandlas till blodtörstiga …….råttmänniskor. Hela Manhattan sätts i karantän och invånarna får förtroendet att undvika att bli dödade av dessa mutanter. Vi får följa sex stycken hyresgästers öde på Mulberry street. Med en så låg budget är filmen fantastisk, men bortser man från det så är den lite under horrorstandarden.

Denna filmperiod började inte ett dugg  mindre depressivt än den förra. Först ut var den brittiska  lågbudgetskräckisen: Mum and Dad; som fått obefogad dålig kritik av skräckfilmsentusiaster runt om i världen. Det finns en subliminal mörk brittisk humoristisk underton i tortyrfilmen som jag verkligen uppskattar, något som många andra tittare tycks missat. Kan en regissör kombinera makaber tortyr med underfundig humor – tydligen. De två ”föräldrarna” gestaltas på ett briljant skrämmande sätt, och den brittiska accenten förstärker dessutom deras agerande. En sak är helt säkert, detta måste vara ett barns absolut värsta mardröm, då vi kommer till dåliga föräldrar.

I en avlägsen liten stad sker en militärisk katastrof och ett giftigt ämne rinner ut i dricksvattnet som påverkar byns invånare på ett destruktivt sätt. De blir galna och våldsamma, vilket är en dålig kombination för resterande invånare i staden.Vi har sett det förut i många filmer: ett virus som smittar och gör de drabbade tokiga, men filmen The Crazies höjer sig över standardvärdet. Gillade ni 28 dagar senare så lär ni tycka om The Crazies som för övrigt är  en remake av George A Romeros film som han gjorde 1973 och som sedermera blev en kultfilm. Har inte sett originalet, men anser att filmskaparna lyckats alldeles förträffligt med denna blodunderhållning.

Cirque du freak:The vampire assistent är en vampyrfilm med mycket humor i. Även fast jag dyrkar humor så är det vanligt att det helt enkelt blir helt fel då man mixar dessa genrer med varandra; det är en mycket skör balansgång mellan genialitet och kalkonvarning. Filmen baseras löst på en bok av 12 skrivna om The Vampire saga of Darren Shane. Det märks att målgruppen ligger mellan 11-15 år, det blir aldrig riktigt roligt, aldrig riktigt otäckt. John C Reiley (Boogie nights, Stepbrothers, State of grace),  William Dafoes (Spiderman, Missisippi burning) och Salma Hayek (Traffic, Frida) insatser i filmen i harmoni med bra FX räddar rullen från att hamna under standardbetyg.

From Paris with love är regisserad och skriven av Frankrikes mest kända regissörer: Luc Besson. Han ligger bakom moderna klassiker som: The Big blue, Nikita, The Fifth element. i denna actionfilm har han lierat sig med John Travolta. Efter att ha sett Travoltas överspel och filmens überbanala handling så blev jag grymt besviken. Hur har de tänkt här, har de tänkt överhuvudtaget? Filmen är en orgie i actionklyschor och halvtaskiga FX. John Travolta är när han är som bäst en personlig favorit, men här blir det riktigt pinsamt dessutom ser han slätare ut en en nyfödd bebis, vilket tyder på ett antal botoxbehandlingar, något som jag är emot, då bland annat Travolta karaktäristiska  minspel helt enkelt botoxerats bort.

En actionfilm som däremot överraskade rejält var Armored, trots dålig kritik uppskattade jag denna relativt intelligenta actionthriller. Den ungerska regissören Nimro´d Antal har lyckats samla ett gäng riktigt duktiga skådisar som exempelvis Matt Dillon, Laurence Fishburne, Jean Reno, Fred Ward och Amarury Nolasco. Några anställda från ett vaktbolag värvar sista pusselbiten i syfte att komma över 42 miljoner dollar genom att manipulera sin egen arbetsgivare. Den sista pusselbiten har ekonomiska bekymmer och beslutar sig till sist att medverka i stöten mot löftet att ingen kommer till skada. Självklar sker det oplanerade och pusselbiten vänder sig emot gänget och står ensam i kampen mot klockan. Som sagt jag gillade starkt denna film, vill man hitta manusluckor och filmklyschor så gör man det det, men de är färre än i många andra amerikanska actionfilmer och betydligt trovärdigare.

Trovärdighet är ledmotivet i dramat: Crazy Heart. Jeff Bridges (The Fisher king, Arlington road, Tron, The Big Lebowski, K-Pax) spelar en 58-årig  före detta countryhjälte vars spelställen växlar mellan pubar och bowlinghallar. Bad Blakes två bästa vänner är whiskyflaskan och hans bil. Alkoholismen sätter ideligen stopp i hans försök att skapa nya låtar och nya relationer. En dag träffar han………. och står inför ett vägskäl; flaskan eller kärleken. Denna historia har sina beröringspunkter med The Wrestler som kom ut för något år sedan. Den är inte lika bra, men Jeff Bridges tolkning av denna avdankade musiker gav honom en Oscar 2009. Colin Farrell (Phone both, Minority report, In Bruges) gestaltar Bad Blakes lärling som numera är den som säljer ut arenorna. Robert Duvall (Apocalypse now, Day of thunder, Falling down, Sling blade) har också en roll i filmen som Bad Blakes troligtvis ända riktiga vän. Jag gillade denna sävliga historia som tar upp temat att det aldrig är för sent att ändra sitt leverne.

Bondock saints är Crazy Hearts raka motsats, en ultaactionladdad historia om två irländska bröder som beslutar sig för att döda syndare i Boston, att de sedan råkar vara högt uppsatta mafiosos spelar ingen roll. FBI sätter sin bästa detektiv för att lösa brottet och det är ingen mindre än William Dafoe. Hans gestaltning av den excentriska och homosexuella superdetektiven är en fröjd för ciniastögat. Filmen påminner dialogmässigt lite grann om Pulp fiction, men bara lite. Filmen är snuskigt överdriven och skulle kunnat urarta, men gör den inte – underhållande och lite annorlunda.

Filmer som vill skildra Irakkriget finns det numera gott om dessutom bra sådana. I The hurt locker försöker regissören mer intensivt än sina föregångare att penetrera soldaternas riktiga känslor  och beteende i ett krig där allt och alla är din potentiella fiender. Guy Pearce (Momento, First snow, The road, Traitor) och Ralph Fiennes (The English patient, Schindlers list, The Reader) spelar två karaktärer ur en elitbombtrupp. Känslor, dokumentärfilmskänsla, slowmotion tempo och bombinformation är ingredienser i denna lite väl sävliga film, även om den vann 6 Oscar. Filmen var helt enkelt för lång och lite väl seg på ett negativt sätt; det blev för mycket av det goda.

En komedi som var allt annat en seg var The ugly truth med bland annat Gerard Butler (Harrisons Flower, Attila, 300) och Katherine Heigl (Descendant, Knocked up). Gerard Butler är lika perfekt i rollen som den minst sagt provocerande men charmiga relationssanningssägaren som John Goodman och Fred Flinta. Att skapa en kemi mellan man och kvinna som efter många turer finner varandra i slutet måste vara en konstart i sig eftersom så många romantiska filmer just brister i det hänseendet. I The ugly truth är kemin mellan könen klockren. Gerald Butlers mansgrisargumentation är dels helt sant, dels ruskigt provocerande för såväl män som kvinnor. En av de bättre romantiska komedierna jag sett, utan för den delen vara Hollywoodistiskt klämkäckdrypande.

Skandinavien näst hippaste huvudstad.

Dag 1: Tisdag

Jag, Marie, Frida och Hanna gick upp runt klockan 06.00 på tisdagsmorgonen. Solen strålade, men jag själv var nästintill i en medvetslöshetscoma. Vår granne Danne skjutsade oss till Centralstationen där vårt x2000-tåg tog oss till Köpenhamn. Resan flöt på smärtfritt och vi anlände runt 11.30 till the city of bikes. Första anhalten var att ta oss till vårt förbokade hotell: Scandic hotell. Jag kastade i praktiken in kläderna på hotellrummet eftersom min upptäckarklocka tickade på och vi hade ingen tid att förlora.

Kolckan 12.00 inhalerade vi in Strögets utomsvenska atmosfär. Ströget är egentligen det gemensamma namnet för Frederiksbergsgatan, Vimmelskaftet och Östegatan samt torget Amagertorget. Det var minst sagt hett ute och svetten pärlade sig konstant runt hela  kroppen. Ett bättre tillfälle att köpa flera öl till mig och glass till barnen och Marie  fanns helt enkelt inte. Dagens rutt bestod av att ta sig runt Köpenhamns äldsta kvarter vid Universitetet. Lite sömn, 4 timmar i tåg och den kvalmiga värmen satt som en gigantisk notislapp i pannan på oss.

Barnens befogade trötthetstjat fick oss att att modifiera rutten till närmaste lekpark. Rosenbergs slott och kungens trädgård blev lösningen på det problemet. Hanna & Frida borde i deras tillstånd vila sig, men istället blev det ett oändligt jagande runt de spartanska lekanrättningar med mig själv i huvudrollen. På vägen tillbaka till hotellet så passade vi (jag) på att handla ett 6 pack öl för att ha på kylning i hotellbaren. Vi gick också runt i den helt beårande Örstedsparken, och parken gav mig faktiskt lite Central park vibbar eller så var jag helt enkelt övertrött. På hotellet stöp jag som en italiensk fotbollsspelare på den halvhårda hotellsängen. Vi bodde på 10:e våningen med en djävulsk fin utsikt över Planetariumet och några stadssjöar, något som ingen av oss brydde sig om för tillfället.

Efter att vi (Marie)  packat upp kläder och acklimatiserat oss i rummet, bar det iväg till en rekommenderad Indisk/Pakistansk restaurang på Vesterbrogade. Bufféfokuseringen förtog lite av den stämning som jag ville befinna mig i vid dessa middagshögtidsstunder, maten var i alla fall väldigt god. Runt 19.00 stod vi äntligen utanför Tivolis grindar. Att Köpenhamn är en dyr stad hade jag förstått, men inte såhär dyr. Det kostade snuskigt mycket att bara komma in i parken 300 kr. Vill man åka karuseller så kostade varsitt multiband 225 dkr alltså 13oo dkr för två vuxna och två barn. Tilläggas ska att de karuseller som barnen fick åka höll Axels tivoli klass. En ekonomisk besvikelse som fick mitt humör att gå i taket; jag pendlade mellan halv- till helirriterad och anledningen var att resebudgeten fick sig en törn i förhållande till en riktig usel upplevelse främst för barnen. På kvällen kunde inte ens det dåliga humöret förta att Tivolis ljusbelagda vyer var sagolika.

Mitt råd till barnfamiljer är att infinna sig tidigt i parken för att kunna tillgodose dess utbud på bästa sätt. Runt 23.00 så anlände vi till hotellrummet -  totalt dränerade på energi. Hanna & Frida lyckades ändå frambringa utomjordiska krafter som gjorde att det tog 1 timme att lägga de små liven. Utsikten skymdes tyvärr av alla alkoholister som ockuperade bänkarna framför  Sankt Jörgens sjön.

Dag 2: Onsdag

Jag vaknade 06.30, vilket i stort sett borde ha varit omöjligt ur ett trötthetsperspektiv. Helt orationellt bestämde jag mig för att dra ut och springa. Det blev runt 1 mil som avverkades i rehabtempo på storgatorna Vesterbrogade och Gammel konvej samt runt Fredriksbergs park där också Köpenhamn Zoologiska låg inbäddat. Det var en drömsk park som utkristalliserades under min jogging. Slingrande åar med sagolika trädgårdskreationer som fick  mig att känna mig som någon ur Bröderna Lejonhjärta fast i löparmundering.  Jag avslutade löpningen med att springa runt de 3 stadsjöarna intill hotellet.

Pigga, alerta och kreativ intog vi hotellvistelsens pärla: Scandics frukostbuffé. Ett sant smörgåsbord i ordets bemärkelse. Att jag sprungit 1 mil innan frukosten innebar att det fanns utökat utrymme för: pannkakor med nutella, ultrakrispiga bacon, frukt & bär, juicer, oändliga brödsorter, flingor av alla dess slag. För en gourmandbulimiker är detta en våt dröm att skåda såhär tidigt på morgonen.

Dagens rutt började 10.30 i Köpenhamns turistbyrå. Vi avverkade därefter resten av Ströget och hamnade till sist i pittoreska Nyhamn. Klockan 13.15 tog vi en Waterfront boat tur. Taxibåten stannade till på de mest sevärda attraktionerna som Operan, Tre kroner fortet och den lilla havsfrun. Den timslånga båtturen var ett smidigt sätt att se sådant som annars blir lite för tidskrävande att ta sig till. Vi tog oss därefter till Centralstationen i syfte att ta oss till Klampenborg via ett regionaltåg. Den smärtfria resan på högst 15 minuter inklusive ett byte fungerade optimalt.

Klockan 16.15 hade vi betalat 880 dkr för 4 multiband exklusive 150 kronor t/r för regionaltåget. Det var nästan lika dyrt som Tivoli, men Bakkens attraktioner var värda varenda dansk krona. Hanna & jag tog en åktur i Enterprise, något vi båda ångrar; jag blev åksjuk och Hanna skrek maniskt tills maskinkillen stannande karusellen. Köerna var förvånansvärt korta, vilket innebar att barnen kunde åka flera karuseller efter varandra. Glass, sockervadd och öl varvades mellan åkandet. 20.30 så stegade vi förbi Bakkens grindar för att ta tåget tillbaka till Tågstationen. Efter ett 7-eleven besök kastade vi oss återigen i sängen helt tömda på energi, någon form av kvällsmys fanns inte ens med på agendan.

Dag 3: Torsdag

Jag vaknade av ett strilande regn, ett inslag som förändrade mina löpningsplaner. Det blev istället att springa på Scandics gym löpband; frågan är hur epitetet gym klassificeras. 3 maskiner och ett av europas minsta utrymmen att hantera de få vikter tillhandahölls. Jag var fortfarande i koma såväl före som efter passet. Glad över att ha livet i behåll efter löpbandsäventyret så var det äntligen dags för frukostbuffén. Denna gång var jag avsevärt mer matstrategisk och plockade minst sagt russinen ur kakan. Efter 3 koppar kaffe och ½ kg knaperstekt bacon så började trötthetsdimman att lätta.

Torsdagens digra program innehöll den sedvanliga 5-7 timmars promenaden, fast denna gång till nya delar av Köpenhamn. Första anhalten blev Guinness World of records; 4 våningar  fyllda av rekord  med olika teman. Världens längsta man samsades med världens fetaste, något som dämpade min frukostbufféångest avsevärt. Barnen var lite för otåliga för att riktigt sätta värdet på museet och det hade inte skadat om de också kunnat läsa eftersom varje rekord var beskrivet i text, något för de lite äldre barnen alltså.

Vi gick över Knippelsbron för att komma till Holmen (Christianshamn). Ultramodern arkitektur samsades med Köpenhamns äldsta bebyggelse i harmoni med ett holländskt  kanalsystem. Vårt första mål blev Our saviours church, en kyrka från 1600-talet, 95 meter hög, 400 trappsteg varav 150 sådana utomhus. Toppen på denna kyrka kunde endast nås via en spiraltrappa utomhus. I ärlighetens namn var det en ambivalent upplevelse för en höjdrädd människa som jag själv. Å ena sidan en helt makaber utsikt, å andra sidan en traumatisk skräckupplevelse, framförallt när man var tvungen att gå ner samma väg som man gick upp.

Efter denna nära-döden-upplevelse så var inte steget långt till den mytomspunna fristaden Christiania. Stadsdelen ”grundades” 1971 då hippies tog över ett övergivet militärt område. De danska myndigheterna har många gånger genom åren försökt stänga området, men utan att lyckas. Åsikterna kring fristaden har sedan starten gått isär; är det ett tillhåll för cannabisanvändare eller eller en frizon för fritänkare? Det som slog mig var att området var så ofantligt stort och dessutom relativt mysigt med intilliggande gigantiska grönområden. Det såldes också helt öppet hasch, vilket troligtvis var huvudförklaringen till att några invånare tänkte ”mörda” mig, då jag maniskt fotade och filmade vyerna i fristaden – då var det inte alls så fritt längre. Christiania är paradoxalt Köpenhamns 2:a största ”turistattraktion”. I vilket fall som helst var denna upplevelse minst sagt intressant.

Vi avslutade vår upptäcktsfärd av Christianshamn med att flanera runt kanaler, pittoreska hus och  sterila stenglasbyggnader. På vägen hem passerade vi det mäktiga kungliga biblioteket. Vårt mål var guds gåva till 2000-talets människan: Kentucky Fried Chicken. Vi frossade i alltför många  friterade kaloribomber, men vi gjorde det med stil och respekt. Vi njöt faktiskt av att komma hem runt 19.30, det var skönt att bara kunna semesterslappa och ta-det-lugnt-packa.

Dag 4: Fredag

Det sämsta vädret hittills under resan visade sig då vi skulle fara hem. Jag ville avsluta min löpprocess med att utforska Örestad och Frederiksberg.  Sprang 1 timme i ett strilande regn, men ändå i en behaglig värme. Futuristisk, modern, vågad och relativt steril arkitektur passerades under min joggingrunda. Efter passet väntade vår sista frukostbuffé. Det var med stor saknad som vi (jag) lämnade det knaperstekta baconets rike. Tågresan hem fungerade friktionsfritt. ”Borta bra men hemma bäst” är en riktig reseklyscha, men likafullt  en sann sådan. Det var riktigt skönt att komma hem och göra inget speciellt.Vi var hemma runt 14.30.

Är löpning på ledighet semester?

Många i min vänkrets rynkar på pannan och anser att löpning inte hör hemma på semestervistelsen. Självklart är det individuellt vad en person anser tillhöra semestern eller inte, och det är upp till var och en att utforma sin egna livskvalitet på bästa sätt. Det finns ändå några konkreta ingredienser i denna aktivitet som onekligen kan förstora upplevelsen för alla resenärer. Att vara totalt passiv under en semester är för mig inte en optimal ledighet, då mitt träningssamvete ständigt gör sig påmind.

• Löpningen utsöndrar bland annat endorfiner som gör att du mår bättre och lättare laddar om  de mentala batterierna
• Att löpa stärker, skelettet, musklerna, ligamenten samt håller vikten på rätt nivå.
• Att se mera av resemålet då staden vaknar till liv är en upplevelse i sig
• Att kunna samvetsfrossa i en frukostbuffé är också livskvalitet
• Överlag blir man mer harmonisk vid löpning något, som kan vara en bra motformel mot de subliminala resekraven: ”nu ska allt vara bra”.
• Ett par löparskor, löparshorts, löparstrumpor och ett linne tar liten plats i bagaget.
• Aktiviteten är lika med  flexibilitet, då man kan springa i stort sett när som helst på dygnet och var som helst

Semestra med barn i åldrarna 5 och 6 år

Måste barnen verkligen vara med överallt; är det en subliminal curlingföräldernorm? Jag tycker att det är viktigt med en konkret självrannsakan hur bra ett barn eventuellt får det i sin nya resemiljö vs hos exempelvis mormor och morfar. Min åsikt är att det är minst lika viktigt med harmoniska föräldrar, vilka barnen får tillgång till om de på tu man hand får chansen att ”fly” vardagen och dess oftast inrutade rutiner. Barnen är ju indirekt kärnan i just de rutinerna. Är det vår statusegoism som gör att vi  ”tvingar” med barnen till Rivieran istället för exempelvis Varamobadet? I vårt fall så var Tivoli, Bakken, Båtutflykt med mera självklara inslag i resan, och Köpenhamn sägs dessutom vara ett av de mest barnvänliga länderna i Europa. Vi ansåg  att resan föll under resekategorin barnsemester. Helhetsintrycket med en nordisk frukost, barnvänliga reserutter, många pauser, många lekparker och mängder av glass blev över förväntan vilket är positivt med de annars höga kraven man ofta ställer på sin dyra semesterresa.

Hotellbetyg. 3/5

Överlag ett bra hotell, med bland annat fri Internet, gym, bastu och mycket mera. Frukostbuffén är gudomlig och den självklara höjdpunkten i vistelsen. Ekologisk certifiering och en nästintill oändlig variation gör att man står sig halva dygnet. Servicen var dessutom oklanderlig.

På minussidan fanns den bångstyriga duschen och en luftkonditionering som började fungera någon gång mellan klockan 04.00-06.00. Jag tyckte att det såg lite skabbigt runt hotellet dessutom påminde betongkolossen väldigt mycket om någon hög byggnad i Alby, något som förstärkte skabbigheten. Att definiera ett gym kan inte vara lätt; det utrymme som fanns att tillgå med 3 maskiner och några vikter borde i ärlighetens namn i inte få inneha epitetet gym utan kallas något helt annat.