Hemmahelg – underbart

Denna helg fungerade som en otrolig konstrast gentemot förra veckans traumatiska och turbulenta upplevelse i Jönköping. Jag drack inte en droppe alkohol denna helg, utan frestade istället mina smaklökar med goda hemmagjord middagar och efterrätter. Jag och barnen begav oss till närliggande Galgebacken, både lördag som söndag för att åka pulka. Gårdagens badminton- och squashsejour gjorde sig påmind på ett ytterst obehagligt och ärligt sätt. Barnen dyrkade snön, de isiga guppen, backarna och att leka jaga i densamma med mig som vargen. Det var så otroligt behagligt och harmoniskt att komma hem till några koppar rykande varm choklad i symbios till rörliga bilder av några Dexter avsnitt.

Marie och jag lämnade bort barnen några timmar till grannen, i syfte att storhandla, fika och inhandla de två sista julklapparna. Det känns djävulskt bra att varit tillräckligt strukturerad genom att successivt betat av julklappslistan under året. Det är helt enkelt ett i-lands- livskvalitets – problem att slippa detta destruktiva butiksjagande. Jag byggde klossar med Frida och ritade med Hanna; såg sedan barnprogram tillsammans med de båda änglarna. Min egentid bestod av att utkastblogga, plugga 4-5 timmar och bara surfa runt på nätet till tonerna av the allmighty Staffan Hellstrand. Det var exceptionellt skönt att slippa alla krav, alla måsten och den ständigt närvarande tidspressen – utan bara njuta av en lugn helg. Marie och barnen drog ner till Hyresgästföreningslokalen, 34 meter ifrån vår bostad för att äta gröt. Jag passade på det, men passade istället på att se de 3 sista avsnittet från Dexterboxen omgång 4. Kalla det verklighetsflykt, underhållning eller avkoppling, men livskvalitet var det onekligen. Jag unnade mig att detaljerat läsa nya nummer av såväl Powerplay som Sweden rock magasin.

Granen är här liksom julförberedelserna

Marie och barnen följde med morfar i Vångas urskog för att fälla denna relativt vackra gran. Mina positiva barndoms-associationer med julen var gemenskapen, kravlösheten, julmaten, ledigheten, julkalendern och framförallt julförberedelserna med att exempelvis klä granen och pynta lägenheten. Vi försöker återskapa dessa julingredienser till Hanna och Frida. Det är Marie som håller mest liv i detta genom sitt hängivna pyntande, bakande och pysslande. Detta är andra veckan i rad som det är en lugn och trevlig hemmahelg. Som sagt det är behagligt skönt att kunna plugga, blogga, läsa, se på film, lyssna på musik, leka med barnen, fixa nya som gamla recept – utan att behöva känna sig det minsta tidspressad.

Nya recept

Vissa recept ser på pappret gudomliga ut, men visar sig sedan inte vara något speciellt. i praktiken. Marie gjorde en efterrätt kallad: Cornetto med nötkräm, en osedvanligt dumt namn på denna sockerbomb. Förenklat är det smördegsrullar med nutella i som gräddas i ugnen. Resultatet blev klart över förväntan och fick betyget 4½ av 7 möjliga - smarrigt.

Nästa recept var pitabröd/kebabbröd linnehållandes köttfärsröra med en salladsröra. Även denna anrättning fick högt betyg: 4 av 7 möjliga. Det var ingen så de naturliga smakerna fick företräde gentemot någon salsa som tar överhanden, fräscht och väldigt gott.

Kormacurry med äpple och ärtor och ris, alltså en egen variant av denna osannolikt goda maträtt. Det blev inte ett dugg sämre med äpple och ärtor till, snarare ett lyft. Äpplet bidrar som kontrast till det starka med lite sötma och ärtorna blir ett fräscht inslag till riset. Betyget blev 4 av 7, vilket innebär mycket gott

Varm chokladpudding med knäckigt täcke lät väldigt avancerat, men var inte alls så komplicerat. Vi valde rom före cognac som receptets bärande ingrediens , och resultatet landade på 3 av 7, vilket innebar gott. Ofta så är alkoholsmakerna väldigt subtila i efterrättsrecept, men i denna anrättning tog cognacaromen lite för stor plats, vilket i sig borde vara helt osannolikt.

Cheescake med kexkross och ingefärshallon. Efterrättsreceptet fick det att vattnas i munnen på oss.Denna gång levde också det färdiga resultaten upp till de skyhöga förväntningarna vi hade (jag). Den färskpressade citronsaften i harmoni med hallonen och ingefära skapade en ljuvlig smakhybrid som smälte i munnen. Det måste poängteras att detta är en mindre mastig variant av cheescake eftersom det ”bara” ingick 200 gram färskost. Betyget fick 4½ av 7, vilket är väldigt högt.

Saffranäpplekakan såg nog godare ut på pappret än det färdiga resultatet. Helt klart så motverkade äpplearomen saffranbrödet från att bli sådär snuskigt torrt som, bara saffranbröd kan bli. Betyget hade blivit högre om det ingått en gnutta mandelmassa, nu blev betyget gott, vilket innebar 3 av 7.

Studiestrul med ekonomiska konsekvenser

Min c-uppsats hörnsten är 6 stycken olika intervjuer med spårvagnsförare i Norrköping. När man utför dessa intervjuer så finns det vissa vedertagna regler hur man ska gå tillväga, i syfte att uppnå det optimala resultatet. Ett av dem är att ha en väl fungerande diktafon. Grundtanken är att kunna ägna sig åt själva intervjun och dess frågeställning. En annan aspekt av att spela in dialogen istället för att anteckna är att dessa sedermera ska transkriberas. Detta krångliga ord kan bäst förklaras att man ordagrant skriver it dialogen på ett word-dokument inklusive pauser, tveksamheter, hostningar och så vidare. I kurslitteraturen återupprepas i det oändliga vidden av att kontrollera diktafonens funktion samt att ha med tillbehör som extrabatterier extraband och dylikt.

Jag följde instruktionerna till punkt och pricka och satt till sist framför min första intervjuperson på ett fik i centrala Norrköping. Jag tryckte på rec-knappen och processen var i gång…….i 45 sekunder. Ett otäckt prasslande som får helvetet att framstå som paradiset -  överröstar oss båda. Bandet har fastnat i själva mekanismen; det visar sig att den är  helt obrukbar, och intervjun får fortsätta med traditionella hjälpmedel som block och penna. Den 3:e intervjun använder jag mig av en nyinköpt Olympus diktafon M650. Det är en digital diktafon som inhandlats på Clas Ohlsson för 999 kronor. Min förra ljudupptagningstingest var en Olympus med kassettband. Denna teknikpryl visade sig både vara lätthanterlig, smidig och av mycket god kvalitet.

När intervjuerna efter 17 steg bakåt och 19 framåt var avklarade så inleddes nästa fas i c-uppsatsprocessen. Den går ut på att överföra den dialog som överförts till diktafonen till datorn och till sist till ett word-dokument. Denna del kallas transkribering, ett ord jag aldrig kommit i kontakt med förut. Inte i min vildaste fantasi hade jag trott att någonting kunde gå så otroligt sakta. Det tog mig lite över 6 timmar att överföra 74 minuter dialog till 6 A4-sidor. Det visade sig på handledningen efteråt att jag inte gjort helt rätt eftersom hela dialogen skulle vara med, jag skrev bara ner informantens svar. Det känns väldigt positivt att veta att jag har min längsta intervju framför mig på hela 100 minuter. Jag vill egentligen helst förtränga den processen eftersom jag nu är medveten om  vilken tidsåtgång som den aktiviteten medför.

Min deadline går ut den 17 december. Jag måste skriva 4-5 sidor innan C-uppsatsembryot på fredag ska skickas in till min handledare. Har sedan jul och till nyår att kompletta, förbättra och förändra texten och innehållet, i syfte att bli godkänd för att sedermera få min eftertraktade examen. Men som sagt det är en process och jag är ytterst tacksam att jag fortfarande inte är långhårig eftersom det troligtvis inte skulle varit så många hårstrån kvar kvar vid det här laget. Min strategi har utgått från gamla synder och misstag där jag fokuserat, reflekterat och maniskt suttit framför datorskärmen, i syfte att arbeta fram studieperfektionism. Det var onekligen en kontraproduktiv strategi som nu ersatts av att hitta på andra saker emellan själva skrivandet, att försöka skingra tankarna och ta bort fokus från arbetet. Det har hittills fungerat väl, även om jag känner lust att sitta på nätterna och skriva, men istället kopplar jag av med tv och familjen efter klockan 20.00.

Nu uppdagades det att min strategi att hoppa mellan kapitlen inte alls var en så lysande idé eftersom det mesta är halvfärdigt och allt det svåra tycktes jag skjutit framför mig. De 17 december skickade jag i alla fall in 41 skrivna sidor till min handledare inför min fjärde handledning på tisdag i Linköping. Domen faller alltså på tisdag hur mycket av jul, mellandagar och nyår som kommer att genomlevas framför datorskärmen och tangentbordet. Jag försöker mentalt att förhålla mig så neutral som möjligt inför vad som komma skall, samt snegla lite mot Matteuskyrkan bara ifall.

Träning & Tävling

Efter mina 3 inledande vinster i Squashstegen så visade det sig att jag redan var klar segrare eftersom Lars Ljungström förlorat sin match, även om han vinner mot mig i sista omgången kan han inte ta in de setpoäng som krävs för att vinna gruppen. Jag tycker nog att division 3-nivån är där jag bör ligga med min nuvarande form. Min träningsdos vecka 48 bestod  av 3 pass a´la 220 minuter.

Förlorade sista matchen i squashstegen, men vann ändå gruppen, och är nu äntligen i division 3, av 12 möjliga sådana. Det finns en pro-grupp där de bästa 7 håller till, inklusive Lino, ingen där åker ur gruppen. Jag tycker det är bra att de bästa sparrar mot varandra, vilket också bidrar till en högre kvalitet och bättre konkurrens om platserna till Norrköpings squashlag.

Jag och Alexandro körde Badminton i Racketstadion över 1 timme; tyvärr blev det i samband med 1½ timme squash innan, vilket blev lite väl mastigt. Jag spelade nästan jämt mot greken, men han vann med 3-2 och 2-1 i set. Trodde att jag skulle få århundradets träningsvärk dagen efter, men så blev inte fallet konstigt nog. Veckans träningsskörd uppgick till 6 pass på 290 minuter. Träningen fick maka på sig på ordentligt grund av den tidsbrist som helvetesuppsatsen genererade. Det blev i alla fall en välbehövlig och intensiv fredagssquash med 6 personer involverade i 1. timme och 40 minuter samt 2 korta styrkepass. Min veckodos av träning bestod av 3 pass a´la 160 minuter

Continue Reading »

Barnens nya favoriter – Aqua

1. ”Happy Boys & Girls” – 3:37
2. ”My Oh My” – 3:22
3. ”Barbie Girl” – 3:16
4. ”Good Morning Sunshine” – 4:05
5. ”Doctor Jones” – 3:22
6. ”Heat of the Night” – 3:33
7. ”Be A Man” – 4:22
8. ”Lollipop (Candyman)” – 3:35
9. ”Roses Are Red” – 3:43
10. ”Turn Back Time” – 4:10
11. ”Calling You” – 3:33
12. ”Didn’t I” – 3:22*

I syfte att flytta barnens fokus från Eric Saade till något annat introducerade jag Aquas första platta. Tanken var att ge dem ett musikalternativ, istället blev det en kontraproduktiv tillställning. Från att barnen lyssnat måttligt på musik, till att lyssna ständigt och ihärdigt på Aqua dessutom i discomiljö med tillhörande volymhöjningar. Till råga på allt så kom jag på mig själv nynna på olika låtar från detta kvalitetsalbum. Dessa smittsamma toner etsade sig fast i min hjärnbalk och ersatte Stone sour, Murderdolls, Kamelot, Staffan Hellstrand med just Aqua.

Det går inte att komma ifrån att låtarna i mitt tycke fortfarande håller hög pop-tuggummi-klass. Denna typ av genre är känd att profitera på idioter som mig själv med att släppa 2-3 riktiga hits och resten utfyllnader. Den digitala revolutions positiva aspekter motverkar detta destruktiva konsumtionsbeteende. Istället för att bli uppfuckad på 159 kronor så är det möjligt att välja ut och köpa de låtar som man tycker bäst om och betala för endast dem, vilket förhoppningsvis främjar en kvalitetshöjning.

Tillbaka till Aqua; denna danska grupp som tog världen med storm 1997. Debutalbumet är sprängfyllt med bubbelgumpärlor a´la  ”Happy boys & girls, My oh my, Barie girl,  Doctor Jones, Lollipop, Roses are red”. Jag vill definitivt inte beblanda dessa popjuveler med exempelvis blöjartister som Dr Bombay, vilka alltför många hänvisar till. Det här är bara riktigt bra poplåtar, vilket jag inte tror de flesta riktigt förstått. Även balladerna på skivan är helt ok.

Med norskan Lena Nystrom  i spetsen kom gruppen år 2000 ut med en efterföljare. Plattan hette Aquarius och innehöll hitlåtar som ”Cartoon heroes”, ”Bumble bees”, och ”Around the world”. Tyvärr präglades plattan av att försöka återupprepa debutalbumets  lyckade formula. Det medförde istället att albumet kändes krystat och för tillrättalagt samtidigt som låtarna helt enkelt var betydligt sämre och saknade den naturliga och lekfulla  charmen  som genomsyrat debutplattan. Gruppen splittrades därefter  för att återuppstå 2009 genom att släppa en helt ny låt: ”back to the 80´s” som var riktigt bra.

Utomjordiskt bra melodisk hårdrock

1.Runaway

2.Roulette

3.She don’t know me

4.Shot through the heart

5.Love lies

6.Breakout

7.Burning for love

8.Come back

9.Get ready

En riktig klassiker som fått renässans i mitt hem är Bon Jovis första alster från 1984. Jo, ni läste rätt, första plattan är i mitt tycke en topp-10  på min a.o.r lista – ever. Plattan är en orgie av melodiska hårdrockspärlor som står sig väl även i dag,  och har sålts över 2 miljoner exemplar. 8 av de 9  låtarna är rena rama klassiker med absoluta toppar som: ”Runaway”, ”Shot through the heart”, ”Roulette”, ”Breakout” och ”Burning for love”.

Jag, Jarmo och Harry såg  förövrigt Kiss på 80-talet och förbandet var Bon Jovi, som precis släppt sitt debutalbum. Jag var den enda i bussen som tyckte att de var klart bättre än själva huvudbandet. De uttalandena fick Kiss fansen att gnissla tänder och rikta sitt patetiska  hat mot mig, resten av den långa bussresan ifrån Stockholm.

Min andra konsert med Bon Jovi upplevdes då de var väletablerade via ultrahits som: ” Living on a prayer, You give love a bad name, Wamted dead or alive, Blaze of glory och Lay your hand on me”. Jag, Jarmo och hans fru Helena såg dem i Globen någon gång under det glada 90-talet. Det först då jag insåg att Jon Bon Jovi var en brudmagnet av rang; alla tjejer/kvinnor i publiken hade lätt varit otrogna mot sina pojkvänner, om han bara frågat någon av dem; då menar jag verkligen alla.

Han är dessutom en väldigt karismatisk sångare med en röst som inte liknar någon annan. Tyvärr är jag inte alls förtjust i deras musikaliska utveckling som skedde efter fjärde plattan från 1988 New Jersey. De må fortfarande sälja ut arenor och skivor, men jag håller mig dogmatiskt anti till deras countrydoftande rock.  Näe, för mig kommer alltid debutalbumet vara en källa till musikeufori.

David Guetta – Poplife

Jag hade aldrig hört talas om David Guetta innan jag hörde låten ”Love is gone” via en dancesamlingsskiva. Den låten väckte mitt intresse, och jag lyssnade in mig på mp3- previews och beslöt mig sedermera för att köpa plattan på Ginza. David Guetta är född 1967  i Paris och är av marockansk-judisk härkomst. Han har släppt fem plattor: 2002 – Just a litle more love, 2004 – Guettablaster, 2007 – Poplife, 2009 – One love, 2011 – Nothing but the beat.

Han fick stora framgångar 2005 med singeln ”The World Is Mine” som toppade de europeiska dansmusiktopplistorna, sedan har framgångssagan bara eskalerat. Personligen föredrar jag denna platta framför miljonsäljaren – ”One love”. Den plattan är också riktigt bra, men är iklädd en en mer hip-hop skrud, vilket inte riktigt är min nisch.

David Guetta – Poplife ifrån 2007 är absolut en av de bättre plattor jag har i min skivsamling inkluderat melodisk hårdrock. Detta är som sagt plattan innan han blev mannen på allas läppar i ”skivbranschen”, med skivan  ”One love”, som kom ut 2009. Poplife är fullmatad med danshits och starka poplåtar. En bra DJ är alltför sällan synonymt med ett gediget låtskrivarhantverk, allt som oftast är det  endimensionella beats som utkristalliserar sig.

Inte nog att ljud och och bra låtar sammanflätas även genrevariationen på plattan är osedvanligt  bred.  Det som tilltalar mig är den lite punkiga attityden; den är lite rebellisk, uppkäftig och aningen unik. Låten ”Joan of Arc” är just en sådan new wave pärla i hybrid med dancemusikens främsta kännetecken. Min absoluta favorit är dock fortfarande låten: Love is gone och jag föredrar faktiskt mixen framför originalet. Andra superlåtar är: Baby when the light, Winner of the game, och Always.

1. Baby When The Light

2.Love Is Gone (Original Mix)

3.Everytime We Touch

4.Delirious

5.Tomorrow Can Wait

6.Winner Of The Game

7.Do Something Love

8.You’Re Not Alone

9.Never Take Away My Freedom

10.This Is Not A Love Song

11.Always

12.Joan Of Arc

13.Love Is Gone (F. Rister & J. Garraud remix)

Dennender & Frederiksen – Baptism by fire 2007

Svenska helgjutna a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen går mer i den lite ”tuffare” a.o.r-skolan med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse HEAT, Grand illusion. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds  – Full cirkle  från 2003. Tommy Dennander ligger bakom ett antal egna gruppkonstellationer (Radioactive, Deacon street, Prisoner) som kan kategoriseras som pure a.o.r, men jag anser inte att de är tillräckligt bra.

Där finns låtembryon som skulle kunnat blivit riktigt bra, men som saknar de där  klockrena refrängerna som gör låtarna till a.o.r klassiker. Här har han i alla fall i symbios med Fergie Fredriksson skapat ett smörgåsbord av kvalitetslåtar, precis som a.o.r ska låta. Inspirationen är återigen inhandlad ifrån hans husgudar: Toto. På denna platta är det mer fokus på Totos ”tuffare era” med ekon från plattor som Isolation och The seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil än det västkustinfluerade som många anser vara äkta Toto.

Fergie Frederiksen har en röst som går in på min topplista över sångare som är skapta för att sjunga denna typ av mjukishårdrock med exempelvis och Terry Brock.  Han har spelat  och sjungit i grupper som Trillion, Toto (Isolation), Le Roux och Mecca. De första sju låtarna på Baptism by fire är gudomligt starka, faktisk en låtkronologi som tillhör det bästa jag någonsin hört. De efterkommande låtarna kommer inte alls upp i samma standard, och varvas dessvärre också med lite rockigare tongångar, något som inte alls passar mig

Låtlista

1.Let Him Go

2.Right Heart, Wrong Time

3.Sliver Lining

4.Crossing Over

5.Written In Stone

6.Saving Grace

7.Baptism By Fire

8.Can’t Get Enough

9.Never Try To Love Again

10.Dead End

11.Keep A Light On

12.Left With Nothing

Pixel-Eskapism

Resident evil: Afterlife; den fjärde filmen i den populära tv-spels filmatiseringen. Filmen fortsätter i samman utstakade actionanda fast med ännu mer fighter, ännu fler zombies och ännu mer avancerade vapen. Jag själv dyrkar Blade-triologin, och anser att dessa filmer spelar i samma filmgenre: actionskräck, med betoning på high-tek action. Icke-veganerna agerar kulisser i Resident evil, och visste jag inte bättre så kunde det misstänkas att USA:s vapenindustri sponsrade hela kalaset; det är vapen fetischism på hög nivå. Milla Jovovich (1975 Kiev Ukraina: Chaplin, The Fifth element, The million dollar hotel, Zoolander) spelar den konstruerade Alice i filmen, och på sedvanlig manér mejar hon ner alla zombies i sann Matrix anda.  ”Handlingen” utspelas sig vid kusten där Alice lierat sig med några överlevare i en för tillfället skyddad skyskrapa; deras mål är att nå fristaden Arcadia ,vilket är ett stort hangarfartyg i närheten. Umbrella corporation är lika ondskefull som vanligt och har självklart ett stort finger även i denna film. Vi hittar här även Prison break bekantingen Wenthwort Miller i en bärande roll. Jag måste dessvärre tillstå att jag finner filmen underhållande för stunden. Ingredienserna: ultravåld, zombies, halvnakna kvinnor och domedagskuliss tilltalar mitt schizofrena ciniastsinne.

Machete är en film som får ultravåldet i Resident evil att framstå som Aristocats: här pratar vi våld i ordets bemärkelse. Bakom kameralinsen döljer sig den troligtvis groteskt videoskadade regissören Robert Rodriguez (1968 Texas USA: From dusk to dawn, Once upon a time in Mexico, Sin city, Spy kids, Planet terror). Han är mannen  bakom i mitt tycke mästerverket From dusk to dawn. Till sin hjälp har han återigen hyrt in sin kusin Danny Trejo (1944 Los Angeles USA: Runaway train, Heat). De har samarbetat i stort sett i alla filmer som Robert regisserat. Danny Trejos utseende är som klippt och skuren för  att  gestalta bioskurkar, ofta väldigt otrevliga och sadistiska sådana. Hans förflutna har präglats av fängelsevistelser (San Quentin), knark och tung kriminalitet.  Danny Trejo spelar den osannolika Machete Cortez som inleder en hämndaktion på den organisation som förrådde honom. Handlingen får plats på lillfingernageln, vilket troligtvis också är meningen. Blodet flyter i takt med kroppsstympningarna -  under hela filmen; våldet är handlingen. Det roliga med Robert Rodriguez filmer  är att det är så många kända skådisar som gästspelar. I Machete är de fler än någonsin: Jessica Alba, Don Johnsson, Robert De Niro, Steven Seagal, Lindsy Lohan, Jeff Fahey, Michelle Rodriguez, Tom Savini.  Det är häftigt, coolt, ultravåldsamt, lite humoristiskt och  dessvärre tjatigt. Det blir till slut som en god chokladpudding utan grädde eller som en porrfilm med handling.

Handlingen i nästa film får mig att undra hur det står till i skallen på regissören/manusförfattaren: geni vs totalt sinnessjuk? När de funderingarna  väl lagt sig så blev jag indirekt tvungen att rannsaka mig själv, som ser på detta sjuka filmverk. Handlingen i The human centipede är minst lika simpel som i Machete. Den går ut på att en känd kirurg får för sig att förverkliga sina drömmars mål att skapa en mänsklig tusenfoting. Han utför denna aningen perversa vision i sin operationssal tillika hans lyxiga villa, mitt ute i ingenmansland.Två unga sexiga amerikanskor på besök i Tyskland åker vilse när de är på väg till en fest. Däcket går sönder och de måste gå till fots i regnet för att hitta en telefon. Så långt följer filmen skräckens ABS-bok. De finner vad de söker, de finner dessvärre också den galne forskaren. Han drogar dem med rohypnol och när de vaknar ligger de fastbundna vid operationssängar. Dr Heiter förklarar den makabra operationsprocessen, något som definitivt  inte får dem på ett bättre humör. Planen är foga ihop de två tjejerna med en japan till en levande enhet. Munnarna sätts ihop med anushålen, vilket gör att första individen äter födan den andra äter den förstes avföring, precis som den tredje länken och hon är den i kedjan som skiter ut maten.  Dieter Lasser gestaltar Dr Heiter på ett förhållande bisarrt,  men trovärdigt sätt. Som sagt jag har aldrig gillat tyskar, och denna film ändrar definitivt inte min inställning. Filmen i sig har blivit groteskt sönderhypad, något som bidrar till att höja förväntningarna enormt för att  landa i ett antiklimax. The human centipede får godkänt,  men definitivt inte mera, behållningen var ändå ”Dr Heiter one man show”.

Splice är titeln – oetisk forskning är temat. Adrian Brody (1973 New York: The thin red line, Harrisons flower, The pianist, The Village, King kong, Predators) spelar den aningen tofflige forskaren Clive som är gift med sin forskarkollega Elsa;  hon spelas av Sarah Polley (1979 Toronto Canada: Exitenz,Go, Dawn of the dead). Det unga forskarparet har fått ansvaret att utveckla en egen art genom att mixa DNA från en rad olika djur. De får ett nej från företaget då de anser att mänskliga DNA är nödvändiga. På egen hand går de parallellt vidare med sitt egna projekt. Embryot växer,  och det växer snabbt. Varelsen döps till Dren (Nerd bakvänt) och den visar sig vara minst sagt flexibel såväl psykisk som fysiskt. Detta uppdaterade Frankenstein tema tilltalar i alla fall mig, även om den har sina manusbrister. Filmens stora behållning är just den androgyna varelsen Dren, dels ser den ”trovärdig ut” (icke-dataanimerad), dels spelar hon trovärdigt.

Adrian Brodyoch Alice Braga (1983 Sao Paolo Brasilien:  City of god, I am a legend, Blindness, Crossing over, Repomen) gestaltar filmens två huvudkaraktärer. Predators är en sequel från Predator med Arnold Schwarsenegger i huvudrollen. 8 stycken soldater vaknar upp mitt i ett fritt fall och landar via fallskärm någonstans i en djungel. Soldaterna är handplockade från olika krigarkulturer och har till en början ytterst svårt att lita på varandra. Sakta men säker går det upp för dem att dem är de jagade och att jägarna inte är speciellt snälla. De blir också varse att de inte är på jorden och att jägarna inte är människor. De utomnjordiska krigarna har planeten som arena för deras jaktinstinkter. Till en början var jag ruskigt skeptisk till denna sequel, men filmen har faktiskt fler bottnar än jag från början anat. För det första är skådespeleriet riktigt bra för att vara en film i denna genre, sedan är det inte bara action och skjutande, utan också en orgie i jaktstrategier a´la Rambo. Som sagt Predators visade sig vara en positiv överraskning. Laurence Fishburne och Danny Trejo förstärker också filmens krigiska trovärdighet med deras blotta närvaro.

Det medeltida England är svårt härjat av Digerdöden (Black Death). Mitt i denna apokalyptiska värld full av skräck och vidskepelse får den unge munken Osmund i uppdrag att leda den skräckinjagande riddaren Ulric (Sean Bean) och hans mannar till en fjärran by. Deras uppdrag är att infånga en nekromant – en andebesvärjare som kan väcka de döda till liv igen. Osmund slits mellan kärlek till sin Gud och kärleken till en ung kvinna. Black death var en film som jag till en början inte alls var upplagd att se, men som successivt fångade mitt intresse. Sean Bean (1959 Sheffield England: Sagan om ringen triologin, Don´t say a word, Troja, The island) iklär sig återigen Sagan om ringen attributerna. Osmund spelas av Eddie Redmayne (1982 London England: The good shepard, Savage Grace, Powder blue, Elizabeth: the golden age). Black death ställer frågor vem är god vem är ond, utan att besvara dem. Det tycker jag är bra eftersom omständigheterna under digerdöden troligtvis satte empatin åt sidan. Det vilar en skön atmosfär över filmen, och som tittare leds man in i en värld av ovisshet och mysticism.

Jonah Hex är udda inslag i serietidningsexponeringen på bioduken. Vi förflyttas till en tid där indianer, nybyggare och prisjägare dominerar tidsbilden. Josh Brolin (1968 los Angeles USA: No country for old men, Wallstreet: money never sleep, Planet terror, Milk) spelar den hämdtörstande prisjägaren Jonah Hex. Han har numera själv ett pris på sitt huvud, men USA:s president ger honom ett erbjudande att mot sin frihet hjälpa till att fånga den hänsynslösa terroristen Quentin Turnbull  spelad av John Malkovich (1953 Illinois USA: Killing fields,  In the line of fire,  Being John Malkovich, Con air, The man in the iron mask, Rounders) som för övrigt mördat Jonahs fru och son. Turnbull har ett mål och det är att förgöra världen med ett hyperfarligt domedagsvapen. Jonah får ofrivilligt hjälp av den onaturligt vackra Megan Fox (1986 Tennessse USA: Tranformers, Jennifers body) som i denna film spelar prostituerad. Jonah Hex kan prata med döda och har likt fantomen en häst och hund som sina bästa vänner. Ömsom vin ömsom vatten med betoning på vatten blir min dom av denna film som varken är dålig eller bra -  en standardfilm helt enkelt.

Jag vet inte varför jag är svag för zombiefilmer; det är väl det klaustrofobiska känslan och hopplösheten som lockar. George A. Romero är synonymt med genren och är skaparen av av filmer som Night of the living dead, Dawn of the dead, Day of the dead, Land of the dead och Diary of the dead. Hans senaste film Survival of the dead skiljer sig lite ifrån de andra filmerna genom att en form av handling introducerats. På ön Plum regerar två familjeklaner, dessa har två olika uppfattningar hur zombiefrågan ska lösas. Den ena falangen vill  ha dem inspärrade i tron att framtiden ska finna ett botmedel, den andra falangen vill helt sonika utrota dem. En grupp militärer luras till ön i tron att den är zombiefri. Ledaren spelas av Alan Van Sprang (1971 Calgary Canada: Narc, Saw 3, Land of the dead, Diary of the dead) blir tvungen att välja sida. Jag är definitivt inte överförtjust i familjerivalitetshandlingen. Det värsta med filmen är att den  totalt misslyckas med att skrämma mig. Den bisarra humorn tar överhanden liksom klanernas herravälde; zombierna känns aldrig som ett riktigt  hot, vilket i denna genre inte är förenat med något positivt. Karaktärerna är på tok för endimensionella och stereotypa, något som minskar deras trovärdighet i sin kamp att överleva på ön. Romero uppfann i stort sett denna genre och har via denna film visat att han inte längre kan hantera de element som gjorde de första 3 filmerna så otäcka och sevärda – tyvärr.

Sagolik intressant föreläsning

”Ett eldhav stort som Globen omger oss. Det är 1000 grader varmt. En människa börjar kremeras vid 700. Håret och skägget knastrar när det brinner av, och det bubblar i hörselgången när öronen smälter. Fingrarna förkolnar utan att det känns.”

”-Jag dör nu, tänker jag och andas in hårt för att det skall gå fortare. Mina värderingar brann upp tillsammans med mitt ansikte den där natten.
När jag vaknade var det till en ny värld. En värld av skönhet.”

Lasse Gustavsson är en före detta  brandman från Göteborg som hade turen att överleva en ohygglig olycka. Efter att ha bearbetat sin situation, förändrade han sitt sitt liv radikalt. Resultatet blev ett nytt liv med en ökad livsglädje från ett annat livsperspektiv.

Detta är ett utdrag ur Lasse Gustavssons inspirerande och tänkvärda bok: ” Leva vidare”.  Jag och Marie betalade 700 kronor för att få se  och höra denna fantastiska människa föreläsa på Folkborgen från klockan 18.30-21.00. Lasse hade en überbehaglig talarröst som pedagogiskt förförde och levandegjorde de exceptionellt tänkvärda visdomsorden. Mina förväntningar infriades med råge; föreläsningen kvalade med lätthet in på min topp-5-lista över intressanta talare. Det var en lysande och varm föreläsning om att vara medmänniska i en stressad vardag.

Lasses egenhändiga version av kommunikationstrappan var helt enkelt genialisk. Han applicerade sin  smittande livsenergi, kreativitet, omtanke, värme och humor på oss i publiken – ingen av oss lämnade föreläsning oberörd. Istället för att successivt glömma bort allt det tankeväckande försökte jag i min tur att hitta strategier som kan applicera Lasses visa ord till min egna livssituation. Den processen började med ett block, en bläckpenna och fortsatte som ett word-dokument för att sedermera sluta som en laminerad påminnelse på kylskåpsdörren.

Studieslutfasen – c-uppsats

Jag inledde min första handledning med Mats Pellbring den 8 november, min andra skedde de 17 november och därefter fortsatte processen via en mailkommunikation. De första mötena präglades utav att försöka bena ut c-uppsatsembryot till en mer strukturerad studie. Slutresultaten ska ligga runt 50 sidor exklusive förstasidor och bilagor. För tillfället känns det oerhört mastigt då jag ska vara färdig med arbetet innan juluppehållet. I nuläget måste jag snarast fixa fram 6 stycken spårvagnsförare som jag personligen ska intervjua de växer inte på träd.

C-uppsatsarbetet tuffar på och studiepusslets ordfragment blir enhetligare för varje dag som går. Tyvärr uppenbarar sig parallellt  fundementala bromsklossar som i denna uppsatsfas verkar lika oöverstigliga som Hagebybacken. Tre steg framåt och två steg bakåt genomsyrar min strävan att avverka sex stycken intervjuer med spårvagnsförare : jag pendlar mellan eufori och melankoli. Ena dagen ser det otäckt bra ut, för att nästa dag förbytas  i ren oförutsägbarhet. Får jag inte tag i sex stycken deltagare till studien så kan jag dels inte arbeta vidare med andra avsnitt i studien, dels så lär jag få stressa för att  överhuvudtaget klara av c-uppsatsen -  under jul- och nyårshelg.

Alexandro Almasidis – den gamle greken

Herrens vägar är outgrundliga; i syfte att ragga upp 6 stycken spårvagnsförare till min C-uppsatsstudie vände jag mig bland annat till en gammal klasskompis – Alexandro Almasidis. Vi gick i samma klass i grundskolan från årskurs 1 till 9 och vi inledde  också våra ”fotbollskarriär samtidigt i fotbollsklubben IF Sylvia. Han var en bra kompis under hela skolgången och tycks inte ha förändrats nämnvärt när han han blivit äldre; en trevlig och positiv prick. Den halvtimmeslånga intervjun följdes av en 4 timmars spårvagnsobservation som sedermera ledde till en fika som följdes av en squashbatalj med efterföljande kolhydratpåfyllning på Spicy Hot.

Samma kväll bjöd jag honom på middag för att han hjälpt mig att fixa 3 av mina 6 intervjuer. Det blev Harry´s runt niotiden som stod i fokus denna mycket kalla lördagskväll. Jag åt 300 gram kycklingfiléer med rödvinssås och klyftpotatis samt 3 kalla flasköl. Harry´s var knökfullt och det kändes bra att slippa tillhöra skaran som stod i kön utanför de varma lokalerna. Av alla människor inne i lokalen kände jag endast 4 stycken; Alexandro däremot kände massor av människor främst på grund av att Veolias buss- och spårvagnsförare dök upp på Harrys runt 22.00, efter att ha varit på ett gemensamt julbord.  Det var annars en trevlig kväll som jag valde att avsluta runt 01.00, då jag avdomnad cyklade hem. Alexandro var kvar till stängningsdags för att avsluta kvällen på McDonalds.

Innebandyrivalitet: BK Vingen VS  Finspång IBK

Lino gav mig dåligt samvete för att jag missade: ”årets match” mot Åby för ett tag sedan. Det  medförde att jag fick resa mig från soffan och ta bilen genom ett helvetesregnoväder till obygden, närmare bestämt Skärblacka och Mosstorpsskolans gymnastikhall. Det var förvånansvärt mycket människor i lokalen när matchen blåstes igång. Hafsigt, slarvigt eller rent ut sagt pissdåligt spel genomsyrade hela första halvleken. Finspång gjorde 0-2 när det var 4 sekunder kvar, snacka om opsykologiskt. 0-2 blev sedan 0-4 och Finspång drev stundtals en  lekstuga . Vingen kändes tama, de hade ingen säkerhet vare sig framåt eller bakåt. Linos prestation tillhörde väl inte hans 10 1000 bästa, men han lyckades reparera skadan genom att göra det enda rätta – bli skadad och sedermera  bli utbytt. Ett uddlöst Vingen gjorde några mål, men kunde inte stå emot verkligheten  – de var flera  klasser sämre än Finspång. Vingen tog bollen, sprang med den och blev av med den. Finspång däremot vårdade den ömt och hade ett kombinationsspel att tillgå, något som Vingen saknade helt. Det blev till sist 3-10, vilket Vingen ska vara nöjda med. Vingen ståtar med o poäng, medan Finspång tog sin andra skalp försäsongen. Åker inte Vingen ur division 1, så lovar jag att se The Human Centipede 3 gånger på raken – utan vare sig läsk eller lösgodis.

Reptilmässa i Folkborgen

Jag, Hanna och Frida ägnade lördagsförmiddagen med att se ormar, spindlar, grodor, skorpioner, tusenfotingar och ödlor. Majoriteten av besökarna tycktes instinktivt vara här för att  de var intresserade av dessa slibbiga varelser. De ville helt enkelt köpa fler kryp till sina  redan bisarra och irrationella samlingar. Barnen tycktes uppskatta reptilmässan, vilket var syftet med besöket. Till skillnad ifrån kattmässan så  tjatade de inte ihjäl sig att köpa hem något; även om de gjort det, så skulle jag aldrig köpa hem något så obehagligt. Reptilmässan anordnas av Tropikföreningen Alba och The Boa Group, de reproducerar en handfull liknande mässor runtom i landet. Förutom försäljning och en utställning hölls en rad föreläsningar i anslutning till mässan. Det var antimysigt att se ormarnas föda på ett alltför nära håll: krälande larver i olika storlekar, djupfrysta möss, levande råttor, insektshärdar och dylikt. Jag vet dessvärre inte vilket som var mest skrämmande – reptilerna eller köparna?

Träning och Tävling

Squashstegen i division 4:an inleddes med en vinst mot Markus Lundberg med 3-1 set. Jarmo och jag gnetar vidare varje måndag mellan 16.30-17.30 -  i egen hall. Vi har spelat runt 8 gånger, och han blir bättre för varje spelomgång som avverkas. Det var faktiskt Jarmolinken som introducerade mig in  i squashens subkultur. På den tiden var det  han som vann alla  matcher, och de otaliga läskvadslagningarna. Nu är rollerna som tur är helt ombytta, men trägen-vinner-syndromet gäller väl även finländare.

Fighten i Squashstegens division 4 fortsatte. Jag vann min första match med 3-1 mot Markus Lundberg. Träningsdosen för vecka 45 bestod av 4 pass a´la 210 minuter. Vecka 46 uppgick träningsfrekvensen till 3 pass i 215 minuter. Jag har på sedvanlig manér försummat löpningen. Det blev ingen 1½ milare denna vecka heller, utan jag blir istället tvungen att börja om med 1 milsträningen. Anledningen  till det beteendet är att man inte ska öka sträckans längd för snabbt, i syfte att undvika skador. Den rekommenderade successiva höjningen är högst 10% av bansträckningen. I mitt fall innebär det att jag nästa gång ska springa 1.1 mil. Det går inte komma ifrån att det är trevligare att springa på våren än på vintern. En riktig gråmulen dag i symbios med lite blåst och blöt terräng kan förta lusten på ett väldigt effektivt sätt. Det är min träningsakilleshäl; jag är helt enkelt inte tillräckligt ambitiös och motiverad att ta mig över vissa väderlekströsklar däremot är jag en djävul på att hitta alternativa ursäkter.

Squashstegkampen i division 4 blev ett smörgåsbord utav spänning och sifferkonstellationer. Jag vann min andra match mot Peter Hasselgren med 3-0 i set. Min tredje match spelades mot Kent Kullander. Har haft svårt spelmässigt att slå honom de senaste 4 gångerna, men denna gång stämde  det mesta och jag vann med 3-1. Det betyder i praktiken att jag endast behöver ta 1 set av Lars Ljungström i sista matchen för att gå upp i division 3. Fast det är nog inget jag bör fokusera på eftersom det inte riktigt är min nisch att sätta press på mig själv.

Träningsdosen blev denna vecka  ruskigt hög med 10 pass a´la 476 minuter. Det var förövrigt årsbästa när det gäller såväl pass som antal träningsminuter. Jag känner mig überstark helt enkelt, och helt fri från förkylningar och dylikt. Jag vill gärna tro att beror på att jag spetsat min kost med oändliga chili och piri-piri. Det känns också skönt att jag kommit igång med att springa igen; det har blivit 3 tuffa 5-km pass på kort tid, även om dessa bara utförts på löpband.

28:e middagar

Vi hade ett släpande restaurangbesök i bagaget och  inte hittat någon barnvakt till denna 28:e middag, så minimonsterna fick följa med denna kväll.  Valet föll på den enda restaurangen som vi inte besökt hittills i Norrköping – Mitropa. Jag hade ärligt talat ingen aning att de överhuvudtaget bedrev någon kvällsverksamhet. Namnet och platsen förfaller  ha funnits i minst i 90 år här i Norrköping. Det är faktiskt endast i 6 år som de har haft kvällsöppet, innan dess fungerade Mitropa enbart som lunchställe. När jag och Marie besökte Prag för några år sedan ballade jag ur, då jag skulle testa alla Tjeckiska klassiker. Denna kväll skulle i alla fall jag få min matrevansch, vilket inte blev alltför problematiskt, då det endast fanns tjeckiska specialiteter på menyn.  Det blev gulasch med knödel för min del, och tjeckisk fläskschnitzel med ungstekt potatis till Marie. Jag drack 2 flaskor av den goda tjeckiska ölen Bernard till maten. Efterrätten bestod av äppelstrudlar som smälte i munnen. Vi gillade såväl maten, servicen samt den familjära stämningen som omgärdade hela  lokalen och personalen.

Roffe ”Kontorab” Okons´s 40-års fest

I mer än 12 år var denna tyskättade coka-cola-broilenr min arbetskompis på Kontorab. Arbetstiden bestod av bitska,torra, ironiska, sarkastiska omen  framförallt väldigt barnsliga och låga skämt. Det var en av huvudanledningarna till att jag härdade ut så länge på Kontorabs lagergolv. Vi var faktiskt ett riktigt härligt och sammansvetsat gäng som umgicks såväl under arbetstid som privat. Vi var unga, arga, festsugna, kåta, tävlingsinriktade, musik- och filmintresserade, coola, halvtröga och dessutom var vi i våra bästa år. Jim Ljungholm, Patrik Andersson, Roberto Mazzarella, Mats Johansson, Jens Nordin,  Håkan Lilja, Tommy Olsson, Dick Berndtsson är bara några namn som passerat under Bruno Carincis vinande ”anti-motivations-piska”. Roffe och jag spelade bland annat ihop i Kontorabs fotbollskorplag och där ut över några år i  landsortsklubben: Vikbo IK. Våra  ökända och otaliga squashmatcher spelades främst under lunchtid, vilket  allt som oftast inkräktade på själva ”arbetstiden”. Halvtysken hade en förmåga att vara bra i vilken sport än han utövade, allt ifrån fotboll, squash, badminton, bowling, innebandy till minigolf. Det är synd att killen numera inte ägnar sig åt någon form av sport,  what a waste -  ölhävning är ännu inte en OS-gren Gert-Arne.

1994 gjorde jag och Roffe en gemensam båtöluffning runt Greklands paradisöar bland annat Naxos, Paros, Ios och Santorini. Det var samma magiska sommar som Sverige tog VM-brons i fotboll, det var dessvärre också året som Greklands ”regering” testade på att reglera nattklubbsöppettiderna  från 06.00 till klockan 01.00. Det var självklart ett dolkhugg i partymagen, framförallt vid besöket på partyöarnas partyö: Ios, staden som aldrig sover (det året gjorde den det i alla fall). Det blev en oförglömlig resa med Sveriges VM-brons som grädden på moset; Tommy Olsson och Micke Jonander var de två andra medresenärerna. Sol, otrolig hetta, öl, mopedkörning, armhävningar, slitna färjor, fettbrosk-kebaber och ruskigt lata greker blev  också synonymt med resan.

Jag, Marie, Hanna och Frida parkerade vår bil intill grusvägen och vandrade ner till deras villa på Ringstamovägen. Det var öppet hus så folk kom och folk gick under kvällen. ”Nillas” pappa, syster och bror var där liksom halva forna Hageby innebandyklubb samt Janet, Roffes syster. Det blev in väldigt trivsam kväll där Roffes oändliga anekdoter avlöste varandra. Jag själv gick från öl till whiskey, något som sällan utmynnar att gå upp före klockan 10.00 dagen efter; denna kväll var i alla fall ett undantag. Skämten föreföll bli allt grövre ju längre kvällen led och samtalsämnena kretsade runt sex, musik, film, resor, men också runt lite mer existentiella och djupa frågor. Jag brukade reta Mr Rolf för att bli ultrasentimental när han dricker, något han inte motbevisade – ränderna går visst aldrig ut. Maries tonartshöjningar fick till sist gehör och klockan 22.30 var vi på väg hem, med två mycket trötta barn i baksätet.

Kompiskväll

Jag Stefan och Jarmo skapade en magisk trivselkväll som bestod av 4 moment. Vi lade upp resestrategier och planerade upp vår gemensamma Bratislava resa som går av stapeln  den 28 mars 2011. Stefan och jag snackade manusidéer medan Jarmo slipade knivar, drack hembränt och flådde kaninungar.

Föst ut var Ängelholm – Norrköping på TV4. Matchen var en uppvisning om hur orättvis fotbollen ibland kan vara. Istället för 5-0 till Ängelholm, så blev det istället 1-2 till IFK, något som definitivt inte speglar vare sig matchbilden eller målchanserna. Nu är i alla fall Norrköping klart för Allsvenskan och det känns väldigt angenämt. Sett ur ett helhetsperspektiv så har IFK spelat bra, även om huvudkonkurrenterna slagit varandra vid precis rätt tillfällen.

Ombokade 3 platser på Indra då vi blev kvar hos mig för att följa efterkommentarerna. Vi stegade över tröskeln till Indra runt klockan 18.30. Det var mycket folk i lokalen och vi fick troligtvis restaurangens sämsta platser. Med 6 öl i kroppen så var det inget egentligt problem. Stefan hade någon form av magproblem och beställde endast naanbröd. Jarmo tog en delikat Kadaigryta medan jag återigen gick i fällan att beställa en alltför het rätt: Jalfrezigryta. Vet inte varför jag har tendensen att beställa de starkaste rätterna på menyn, kanske  är det  en form av ett ”mandomsprovsyndrom”. Jag borde såhär i efterhand tagit samma rätt som Jarmo – satan. Det positiva med den ultrastarka koriander- och chilianrättningen var att förkylningen otroligt nog gick tillbaka. Staffan Hellstrand med familj åt också på Indra. Jag antar att det är perfekt kost för en sann vegetarian som Staffan.

Damkören med Staffan Hellstrand på Kulturkammaren 20.00 blev nästa anhalt. 100 kronor var pinsamt billigt för en sådan högkvalitativ underhållning. Ljudet blev bra efter några små justeringar. Den främre publiken satt på uppradade stolar,  så någon form av stagedivande eller euforiska danser kändes instinktivt hopplösa denna lördagskväll.  Staffan var på sitt allra bästa spelhumör och bombarderade publiken med underfyndiga anekdoter mellan låtarna. Att få veta upprinnelsen till texterna är verkligen ett bra sätt att levandegöra de oftast depressiva berättelserna. Stefan och jag har sett Staffan otaliga gånger, men aldrig med en stor kör förut, vilket blev en extra bonus till oss invigda. Körerna förstärkte på ett maffigt sätt Staffans avskalade framförande med endast en akustisk gitarr som verktyg. Stefans föredrar de äldre låtarna medan jag känner mer för de nya musikskatterna. Jag tror att vi båda blev nöjda då han under den 1.20 timmar långa konserten blandade hej vilt. Han spelade bland annat ”fel sida av vägen” och ”fanfar” som är två av mina personliga favoriter. Självklart blev det  även ”lilla fågel blå” eftersom det är hans mest kända låt.

Vi avslutade trivselkvällen på Bishoph Arms som var fylld till bristningsgränsen. Stefans syster Anna var även där och bjöd oss på öl, och pikade framför allt mig hur dryg och tråkig jag var, fast med glimten-i-ögat (tror jag). Det blev någon timme i lokalerna sedan drog Stefan hemåt på grund av sin ”magåkomma”,  en halvtimme senare lämnade både jag och Jarmo puben för att vandra hem åt varsitt håll. Dagen efter blev inte alls så jobbig som jag föreställt mig. Det kan berott att jag för en gångs skull höll mig till öldrickandet istället för att blanda alkoholalternativen med varandra.

Åtvidaberg FF vs Häcken live på Kopparvallen

Pappsen och jag har aldrig besökt Åtvidaberg tidigare och självklart då aldrig heller beträtt den anrika ”arenan”: Kopparvallen. Nu var det sent om sider dags, och timingen kunde säsongsmässigt inte vara värre. Vädergudarna stod oss bi och bjöd publiken på 8  vindstilla plusgrader samt en klarblå himmel; mössa, handskar och långkalsonger kändes nästintill överflödiga. Vi utforskade det livlösa centrumet som inte alls såg ut som jag föreställt mig

det. Hade förväntat mig något mer  mysigt, istället fann jag en mycket steril och opersonlig betongmiljö som inte fick mig att längta hit igen. Vi hamnade till slut på Pizzeria Oasen där vi beställde in 2 feta hamburgertallrikar med varsin burkcola. Åkte sedan ut på en Åtvidaberg-tour i 10 minuter innan vi äntrade  parkeringsplatsen och sedermera den idylliska Kopparvallen.

Det var avspark klockan 15.00. Vi satt på D-läktaren, rad 2, plats 39 och 40 vilket innebar en ruskigt bra vy över såväl planen som spelet. Solen gassade behagligt på oss, något som spelet dessvärre inte gjorde. Det var vedervärdigt spel med oändliga felpass, ingen struktur och i stort sett inga målchanser. Slutresultatet 0-0 speglade onekligen den spelmässiga kvaliteten. Åtvidaberg hade verkligen behövt dessa 3 poäng, men ett oavgjort resultat var faktiskt helt rättvist. Andfådd av det exceptionellt dåliga spelet inhandlade jag i alla fall en Åtvidabergsmugg  i pausen för 80 kronor. Mitt egna kritserie för att få tillåtelse att köpa en mugg är att ha sett arenan eller besökt densamma. Den svarta muggen pryder nu min samling bredvid Ajax-,  Barcelona-, Liverpool- och Arsenalmuggar.

Färdigtapetserat i Hannas rum

Äntligen, nu var Hannas rum färdigtapetserad, golvlisterna vitmålade och andra ytor också vittäckta. Det blev helt enkelt jättebra; vår tapettjej Anna ska ha en stor eloge för det noggranna arbete som hon åstadkommit. Nu ska det inhandlas mattor, hyllor och skrivbord för att fylla dessa ögonstenar till barnrum. Anna är redan i full gång med Fridas rum.

Alla rum är i stort sett färdigrenoverade, det har varit en 2 års-process som kan tyckas vara lite överambitiöst eftersom det dels är en hyreslägenhet, dels ett miljonprogramhus i bästa 60-tals stil.Vi har i vilket fall som helst bestämt oss att bo kvar i lägenheten ett bra tag tag till, och resonerat att det är lika bra att trivas,fullt ut, än att visionärt intala sig ”när vi flyttar till villa, då ska vi renovera”. Risken är istället statistiskt  stor att vi varken har pengar eller är ihop längre – vem vet? Det här är ett sätt att leva i nuet. Vi är ruskigt nöjda med resultatet med de mycket begränsade förutsättningar som ett hyreslägenhetsboende innebär.

Miljöförbundet Jordens Vänner föreläsning

MJV är den svenska grenen från världens största demokratiska miljörörelse med omkring 2 miljoner medlemmar: Friends Of  The Earth. Jordens vänner är en partipolitisk  och religiöst obunden ideell förening som arbetar för miljö och solidaritet; i Sverige är medlemsantalet runt 2500. Föreningen verkar för en rättvis fördelning av jordens resurser, för fred samt ett ekologiskt hållbart och mänskligt samhälle där djur omfattas av hänsyn, medkänsla och respekt. De värnar om demokrati, folkrörelsesamarbete, jämlikhet mellan könen och kulturell mångfald. MJV för en samhällskritisk debatt och är miljörörelsens radikala röst. Föreningen arbetar lokalt, nationellt och internationellt:

• för en ekologisk, hållbar utveckling och en rättvis fördelning av jordens resurser
• med aktioner och projekt för ett miljövänligt och jämlikt samhälle
• för att förändra den ekonomiska världsordningen till att bygga på solidaritet och ekologisk hållbarhet♠

Jag och Maries bror Thomas åkte ifrån familjemiddagen i Vånga för att medverka på en föreläsning. Vi hade samlats i Kulturhusets trivsamma lokaler, och det var runt 40 stycken åhörare. Kvällens föreläsare hette Margareta Sandebo Eriksson och hon berättade i 45 minuter om ett beteendevetenskapligt perspektiv på klimatfrågan. Efter den hyperintressanta föreläsningen så bjöds publiken in för diskussion. Den blev brännhet och  många sunda åsikter avlöste varandra. Klockan 19.45 så var det dags att dra sig hemåt för att se på Vampire diaries.

Spårvagnsträcka-invigning

Från början var jag mer än skeptisk till denna process, men när jag såg helheten i processen och åkt den nya sträckan måste jag helt enkelt abdikera. Det finns som sagt fler aspekter än enbart de miljömässiga. Sträckan förkortar resandet från Ljura-till Hageby på ett effektfullt sätt, parallellt med utmärkta cykel och gångbanor. De lite slitna områden längs med sträckan har förskönats med bland annat fler nödvändiga grönområden. Sträckan i symbios med Hageby Centrum känns nu med facit i hand som riktigt bra. Det här såhär multishopping och mötesplatser skapas genom att kombinera och optimera fler faktorer. Jag är förtjust i det mycket futuristiska framtoningen som utkristalliserar sig ju närmare Hageby Centrum man kommer. Att låta folk åka gratis var ett smart drag  i syfte att marknadsföra sträckan, området och troligtvis hela Hageby Centrum numera Mirum.

Träning & Tävling

V.41 går inte till historien som den bästa träningsvecka precis samtidigt är den långtifrån den sämsta heller – 3 pass i 193 minuter. Det blev irrationellt  nog alltför lite löpning – igen. Den 24 oktober smäller det – då är det Höstmilsdags. Tanken är att hinna två pass innan själva loppet, vi får se hur det blir med det.Äntligen 1 – från träsknivå till kärret-nivån; jag vann gruppen och är återigen uppe i division 4:a i Squashstegen. Vann mina 4 matcher inklusive den avgörande mot Peter Hasselgren med klara 3-1.

Äntligen 2 – nu har de infört en supergroup i stegen bestående av Peter Blomqvist, Daniel Linder, Jörgen Detterman, Lino Ferrari och Fredrik Malm. Det var på tiden att kvalitetsfragmenten cementerades ordentligt, i syfte att inte urholka squashtoppen ännu mera. Nu är det verkligen Norrköpings bästa squashspelare som ingår i pro-gruppen. Det fattas visserligen några toppnamn som Möller, Caap och Joelsson, men annars är flocken samlad – kul. Träningsdos 42 bestod av 5 pass a´la 346 minuter, en ganska mastig vecka. Vecka 43 bestod av 3 pass a´la 180 minuter och vecka 44 av 5 pass som stannade på 300 minuter. Nu börjar återigen klockan klämta för att bege mig ut på mitt första 1.5 milaren – hoppas det regnar.

Pixel – Eskapism

Först ut var uppföljaren till den ”kritikerrosade  Marvelhjälten: Iron Man. En bidragande orsak till kvaliteten är de utmärkta skådespelarna. Robert Downey JR (1965 New York: Chaplin, Short cuts, zodiac, Tropic thunder) gestaltar klanderfritt den arrogante Tony Stark alias Iron man. Filmen tar vid där 1:an slutade; allmänheten vet nu om att Tony stark är en superhjälte precis som militären. Filmen handlar just om militärens rädsla för att inte ha kontroll om i deras ögon ett livsfarligt och okontrollerbart vapen. Mickey Rourke (1952 New York: Rumble fish, 9½ week, Sin city, The Wrestler) spelar filmens badguy: Ivan Vanko,  som drivs av att förgöra Iron man, i tron att det är han som är ansvarig för faderns död. Gwyneth Paltrow (1972 Los Angeles: Sliding doors, Shakespears in love, Seven) är Tony Starks fästmö som i denna film får tampas med en bitvis irrationell pojkvän. Jag tycker effekterna, skådespeleriet, historien och det varierade tempot är riktigt bra. Tyvärr saknar jag något  i Iron Man 2 som får mig att bli …. berörd, likt Batman begin eller Spiderman -  kan dessvärre inte sätta fingret på vad det är.

All den hype som kretsat runt den amerikanska tv-serien The Event fick mig intresserad att i alla fall se de första avsnitten. Vad än man kan säga om amerikanska serier så håller de överlag ohyggligt hög klass och lirar ofta i en division för sig själva. Producenterna har onekligen inspirerats av lösa-trådar-inavel-hybrisen som Lost, Alias, Heroes, 24 och Prison break. The Event börjar likt dem osedvanligt bra. Jag hoppas innerligt att de inte går i samma fälla som ovannämnda serier. Första säsongen av såväl Lost som Prison break är bland det bästa jag någonsin i serieväg. I andra säsongen sjönk manuskvaliteten oroväckande mycket medan intrigmätaren istället visade på överhettning. Det var till sist så många utlagda röda trådar att inte ens manusförfattarna själva visste hur de skulle kunna foga ihop manussoppan. I den ultrakapitalistiska entertainersfären är en succé lika med en exceptionell utdraget med syftet att generera mer reklamtid och sedermera håva in mer lättförtjänta pengar, något som dränerar efterföljande säsonger på kvalitetsaspekter. Det finns självklart några undantag som istället frambringar en utveckling av karaktärer. The Sopranos, Dexter, Rome, Six feet under och The Walking Dead är några  sådana riktiga kvalitetsbomber. Förresten var kommer alla bra och nästintill okända skådisar ifrån; de tycks ha oändligt med tillgång av sådana i USA?

Dolan´s cadillac är baserad på en kortnovell av Stephen King. Det positiva med detta är att hans icke-skräck-böcker har visat sig bli de bästa filmatiseringarna som exempelvis: Doleres Clairborne, The green mile, Nyckeln till frihet förutom då Djurkyrkogården. Nackdelen är just att detta är en kortnovell, vilket med rätt regissör skulle kunnat skapa filmmagi – Jeff Beesley var inte  en sådan. Filmen kändes överdrivet långdragen och varje scen föreföll lida av ” jaha, vad ska vi hitta på nu grabbar syndromet”. Att sedan Christian Slater (1969 New York: The Name of the rose, Young guns II, Interview with a vampire, Very bad things, 3000 miles to Graceland) ) ”spelar” huvudrollen får mig dessutom att skruva mig lite extra i soffan. Han tillhör skådisar på min hata-lista som för det mesta sabbar bra filmer likt Mathew Broderick och Keanu Reeves. Tyvärr för oss ciniaster så måste han haft ett varaktigt intimt förhållande med regissören eftersom han får exceptionellt stort utrymme i filmen. Jag kan sammanfatta handlingen via dessa kronologiska tematiska ledord: civilkurage – orättvisa – tomhet – beslutsamhet – ambivalens – hämnd.  Det är med gott samvete som jag rekommenderar att inte hyra denna rulle när  ni istället  kan hyra Micke & Molle 4.

När vi ändå pratar om mediokra skådisar så är nästa film ett uppdukat smörgåsbord av sådana. The Expendables är en orgie av avdankade actionhjältar. Filmen är skapad och regisserad av Sylvester Stallone (1946 New York: Nighthawks, Rambo, Rocky, Lock up, Cop land); och ärligt talat är idén egentligen inte helt fel. Det som räddar upp denna actionsoppa är flera faktorer. ”Skådespelarna” utger sig inte för  att vara Oscarsnomineringsaspiranter, de driver med sig själva, de refererar till andra filmer de medverkat i på ett fyndigt sätt. Handlingen är som vanligt i denna genre übertunn, den kretsar runt ett team av legosoldater som får ett uppdrag att störta en diktator i Sydamerika. Teamet består av actionskådisar som Jason Statham, Dolph Lundgren, Jet-Li, Mickey Rourke, Randy Couture; i andra roller ser vi bland annat Bruce Willis, Eric Roberts och Arnold Schwarzenegger (mikroskopisk roll). Överlag tycker jag att detta är en helt okey glimten-i-ögat-actionfilm med bra slagsmål, mycket nostalgi och roliga referenser. ”Vår” egen Dolph Lundgren passar utmärkt in i denna film, killen har karisma – även om han inte är en bra skådis. Sylvester Stallone är 64 år, men slätare än min dotter i hyn, något som blir mer och mer vanligt. Botoxifieringen skapar hybrider eller snarare dåligt klonade kopior av idoler som via detta ingrepp mister en del av sin mimik och indirekt en del av sin skådespelarsjäl. De drar sitt strå till samhällsstacken där individualismen ständigt uppdateras -  fast på ett ytterst beklagligt sätt.

Den norska skräckfilmen Snarveien (Detour) kan närmast beskrivas som en korsning mellan Saw och Wrong turn. Det norska språket påverkade mig mindre än jag trott innan jag spelade upp filmen. Sådana här filmer har en tendens att bli väldigt opersonliga eftersom huvudpersonerna i regel dör innan karaktärerna byggts upp ordentligt. Hollywood äger denna typ av horrorfilmer på gott som ont, men denna norska konkurrent gör definitivt inte bort sig. Skådisarna agerar trovärdigare än i de amerikanska förlagorna. Det är betydligt lättare att identifiera sig med karaktärerna då de de agerar någorlunda rationellt i en mycket irrationell situation. De flesta skådisarna pratar svenska och en gammal bekanting dyker dessutom upp som psykopat nämligen Johan Hedenberg ifrån serien Varuhuset (1987-1989). En klart godkänd film.

En ny Robin Hood i dubbel bemärkelse, dels är detta en prequel, dels gestaltas Nottinghams stolthet av Russel Crowe (1964 Wellington New Zeeland: Romper stomper, A beautiful mind, LA confidental, Gladiator, American gangster) Filmen skildrar en hjältes uppkomst innan han blir den legendariske Robin hood. Det finns tyvärr alltför många manusluckor i filmen som exempelvis att alla i Nottingham tycks blivit blinda och inte kan skilja mellan Ron Longstride (Robin Hood), och den avlidne Sir Robert Loxley. Förutsättningarna kunde egentligen inte vara bättre då favoritregissören Ridley Scott (1937 England: Alien, Blade runner, Thela & Louise, Gladiator, Black hawk down, American gangster) står bakom kameralinsen. Cate Blancett (1969 Melbourne Australia: Elizabeth, The talented Mr Ripley, Lord of the ring triology, The Aviator, Babel, The curios case of Benjamin Button) spelar rollen som Marion Loxley och gör det med sedvanlig grace. Max von Sydow och William Hurt kompletterar våra huvudkaraktärer på ett utmärkt sätt. Jag hade inga högre förväntningar på Robin Hood, vilket troligtvis var huvudanledningen till att jag ändå upplevde filmen som relativt sevärd.

It´s complicated är en dramakomedi med djup. Meryl Streep (1949 New Jersey USA: Förintelsen tv-serie, The bridges of  Madison County,  Out of Africa, Mamma mia) träffar på sin sons examen -  pappan spelad av Alec Baldwin (1958 Long Island New York: Beetle juice, The Shadow, Along came Polly, The Aviator, Departed). Känslor som svalnat och förångats tänds återigen; problemet är att de är skilda sedan lång tid och han dessutom är omgift. Det blir ett triangeldrama mellan dem och den snälle arkitekten spelad av Steve Martin (1945 Texas USA: The Jerk, Three Amigos, L.A story, Dirty rotten scoundrells, Roxanne). Excellenta skådespelare som skapar en realistisk stämning mellan de kärlekstörstande. Maryl Streep står mellan kvalet och valet mellan den irrationella  Alec Baldwin och den lite mer trygga och rationella Steve Martin. Jag blev positivt överraskad av denna intelligenta romantiska komedi.

Jag var helt enkelt sugen på en riktigt ultravåldsaction och valde instinktivt Valhalla Rising. Mads Mikkelsen (1965 Köpenhamn: Pusher, Clash of the titans) gestaltar en nordisk krigare som rymmer ifrån sitt fångenskap och motvilligt slår följe med en pojke. De möter ett gäng kristna soldater vars mål är att försvara Jerusalem från barbarerna. One eye och pojken  slår följe med de kristna vikingarna på deras skepp. De åker vilse och hamnar – någon annanstans. Det är en stilistisk och vacker film, längre en så kan jag inte sträcka mig. Mads stumme rollkaraktär One eye får Clintan att framstå som Jim Carrey; killen säger faktiskt inte ett ord under hela filmen. Ingmar Bergman hade lovprisat detta grovhuggna filosofiska våldsdrama.  Det är många frågor som snurrar i mitt huvud under filmens gång: vilka tabletter gick Mads på då han tackade jag till rollen, hur starka var då inte regissörens tabletter och varför såg jag på skiten.

Jag är ytterst svag för dystopiska science-fictionfilmer där kapitalismens bieffekter skannas in. I framtidssceneriet Repomen så kan alla människor få tillgång till artificiella kroppsdelar -  om man betalar dem på kredit. Om man inte lyckas hålla sig till avbetalningsplanen så använder sig företaget ”The union” av sina repomän som hämtar tillbaka företagets organreservdelar, även om det innebär att kunden dör på kuppen. Ett smutsigt jobb, men någon måste utföra det, och i detta fall får vi följa repomännen: Jude Law (1972 London: Artificial intelligens, Road to perdition, The talented Mr Ripley, Cold mountain, The Aviator) och Forrest Whittaker (1961 Texas USA: The Platoon, Stakeout, Good morning Vietnam, The crying game, Phenomene, The last king of Scottland). Jude Law  blir ironiskt själv offer för en olycka, vilket innebär att han blir så illa tvungen att applicera ett konstgjort hjärta, något som komplicerar hans vardag.  Repomen kan kategoriseras i samma genre som ”Surrogates” med Bruce Willis. Den största skillnaden är att den filmen är betydligt bättre än Repomen. Som sagt jag gillar genren för mycket för att vara totalt objektiv och rekommenderar den till sanna ciniast-dystopister.

En genre som jag dyrkar ännu mer är vampyrfilmer. Jag vet faktiskt inte varför, men något fel är det väl på mig. 30 days of night: dark days är en sequel till en av 2007 års bästa skräckisar. Filmen tar vid där den första slutar. Stella är den enda överlevande utav de 98 offren från staden Barrow i Alaska. Hon gör allt som står i sin makt att övertyga resten av USA om vampyrernas härjningar, men utan resultat. En grupp på fyra vampyravengers värvar henne till gruppen och deras mål är Lilith – vampyrdrottningen själv. Om man tar död på henne så skulle vampyrväldet ta slut och drönarna ge upp. Det var lättare sagt en gjort då halva Los Angeles var infiltrerat av blodsugare. Jag älskade första filmen och jag är svag för sequels som, börjar där första filmen slutar, men tyvärr lyckas inte alls denna film att ens komma i närheten av originalets originalitet och klaustrofobiska stämning. Uppföljaren var varken riktigt otäck eller  alltför spännande och vampyrerna kändes intetsägande, något som inte alls är positivt i denna genre. Kiele Sanchez (1977 Chicago USA: Lost, A perfect getaway) är förövrigt helt okey i rollen som hjältinna.

Historik

Tävlingen inleddes 1971 för både damer som herrar, och firar i år 40 års jubileum. Höstmilen är en av Sveriges  absolut äldsta löpningstävlingar med det okända Lidingöloppet. Ursprungsarrangören Åby SOK har rationellt nog slagit sig ihop med Krokeks OK och bildat OK Kolmården. Banan är uppdelat i två faser varav de första 5.9 km genomförs på grus och asfalt, fas  två består av 4.7 km uppförslöpning  Mardrömsbacken inleder dessa 4.7 km som dränerar många tävlande på såväl energi som tempo. Att bege sig in i dessa skogs-stigs-miljöer är i mitt tycke förenligt  med självmord. De snorhala rötterna och ”klipporna” är minst sagt förrädiska, viket inte förbättras av  att löparkonkurrenter via alla tänkbara medel försöker springa om en.

Min Höstmilstatistik och banrekorden

Herrekordet är ifrån 2007 och är på osannolika 33.06 (tempo 3.07 km/timme, hastighet 19.21 km/h

Årets vinnartid stannade på 34.02

Damrekordet är ifrån 1996 och är på fantastiska 38.13 (tempo 3.36 km/timme, hastighet 16.64 km/h)

Årets vinnartid blev 42.35, vilket räckte till en hedrande 23:e plats

1995     46.27 minuter     Tempo 4.23 km/timme,    Hastighet 13.69 km/h

2006    49.57 minuter     Tempo 4.43 km/timme,    Hastighet 12.73 km/h

2009    51.17 minuter     Tempo 4.50 km/timme,     Hastighet 12.40 km/h

2010    56.30 minuter    Tempo 5.20 km/timme,     Hastighet 11.26 km/h Medelpulsen låg på 176

Det vore ruskigt enkelt att applicera dessa tider på tidens tecken. Jag blir onekligen inte yngre, men däremot envisare, vilket innebär att jag vägrar tro på att detta usla resultat beror på att jag helt enkelt blir äldre. Nästa år ska jag motbevisa Höstmils-statistiken genom att pressa  mig under 50 minuters strecket. Det vore onekligen roligt om fegisarna Jarmo och Stefan kunde medverka nästa år. Jag kunde ju bara pika mig själv i år och det är inta alls lika roligt.

Höstmilsprocessen 2010

Jag lade mig till smattret av ett ihållande regnoväder och vaknade till precis samma olycksbådande ljud. Inte nog med att det regnade, utan det vräkte ner. Min motivationsbarometer stod på -2 och jag ville bara gå och lägga mig igen. Jag sällar mig till kategorin bekväma löpare, vilket betyder att jag inte likställer exempelvis Höstmilen med Julafton eller Ramadan, däremot är det trevlig löpningstradition och ett utmärkt tävlingstillfälle inför längre sträckor. Omotivationen av att inte få ligga kvar i sängen då regnet öste ner denna söndagsmorgon genomsyrade  upplivningsförsöken. Till sist fanns det ingen återvändo, utan jag  for upp ur sängen 08.45 för att börja Höstmils- fokuseringen. Min frukost bestod av surdegsbröd med äggröra samt en skål blåbärsyoghurt med Havrefras och 1 liter vatten med en matsked olivolja. Det var inte förrän jag drack mitt überstarka kaffe som jag mentalt insåg att jag skulle springa över 1 mil – motivationsbarometern sjönk till -4. Jag hittade inga riktigt bra ursäkter för att slippa springa loppet och hade via min duglighetshybris målat in mig  i ett abnormt hörn.

Marie skjutsade mig i spöregnet till starten invid Sörsjön; motivationbarometern var uppe i -2. Hämtade nummerlappen runt klockan 11.10, och började därefter gåjogga. Det var helt enkelt helvetiskt kyligt ute, lite snålblåst och mycket regn fick de 4 graderna att kännas som bra mycket kallare. Mina Nike-handskar och den ultrafula Kraft-mössan kändes nu som mina två allra bästa vänner. Jag såg osannolikt nog  antal löpare som sprang i kortbyxor, vilket kändes obeskrivligt idiotiskt, hoppas de blev sjuka. Att jag inte hade några medtävlare att tracka eller bli trackad av gjorde sitt till att humöret 10 minuter innan start fortfarande gick på sparlåga. Regnandet hade inte upphört då starten gick och jag hade obstinat nog ställt mig längs bak. Denna omedvetna taktik visade sig vara snuskigt efterblivet eftersom det troligtvis var lättare att göra inbrott på Mediamarkt än att forcera hären av ”sämre” löpare. Jag trixade med mp3 kablarna och fick till sist in A.O.R-power vol 8 som för övrigt inleds med energimagiska ”Danger Danger – Under the gun”.

Loppet var som sagt igång och adrenalinet stegrades för varje sprungen meter. Jag förbannade mig själv att jag varit så apatisk och ställt mig bland de sista. Utgångstempot var snuskigt lågt; det var nästintill omöjligt att komma förbi några av mina konkurrenter de första kilometerna. Till min förvåning var grusvägarna inte alls så vattenbetäckta som jag antagit innan loppet. Jag blev så klart lite halvbekväm när jag sprungit förbi bra många löpare, och tog instinktivt rygg på en tjej som påminde alltför mycket om Angelina Jolie. Den positionen behöll jag ett bra tag innan jag kände mig manad att avancera i fältet. Vågade inte titta på min pulsklocka eftersom jag innerst inne visste att tempot var på tok för lågt.

Efter en halv mugg citronsaft så var det bara en kort sträcka till fas två. Backen från helvetet reste sig likt fågeln Fenix framför min tomma blick. Att springa uppför hela backen har jag aldrig lyckats med; denna gång var definitivt inget undantag. Dante hade kissat på sig om han hade försökt att bestiga denna överambitiösa backe. Jag fattar inte varför arrangörerna glömt att utfärda klass 1 varning. På träskliknande stigar med ishala rötter och bergssluttningar fanns det annat att koncentrera sig på än själva löpningen.

Jag hade ett enda mål i sikte och det var den varma chokladdrycken som jag visste Marie hade med sig till mig vid målfållan. Måttet var rågat då en 90-årig och 1. 40 kort gubbe passerade mig – gående. Jag hann dessvärre inte lägga krokben på honom innan hans ryggtavla försvann vidare in i skogen. Efter någon kilometer så blev jag snabbt varse vart vattenmassorna tagit sin tillflykt. Jag associerade dessa sjöbildningar snarare till längdhopp än till löpning. I snårskogen bestod kampen istället att undvika att sjunka ner i dessa träskliknande fällor, och undvika att halka på de otroligt hala bergsformationerna. Det oändliga stigningarna tycktes aldrig ta slut; efter 7 kilometer var det groteskt tungsprunget. När 2 km skylten äntligen uppenbarade sig kände jag att det i alla fall fanns ett slut på detta helvete. Jag lyckades i alla fall passera en brunklädd sate som jag retat mig på i sista stora backen, tyvärr spurtade han om mig precis innan mål, den empatilöse saten. Marie och Frida hejade fram mig de sista 200 metrarna.

Efter att ha passerat Höstmilsmålgången så var jag ändå väldigt glad, en känsla som faktiskt är relativt obeskrivlig. Även om tiden skvallrade om missade målsättningar så insåg jag  ganska snabbt att jag kommer att stå vid startlinjen även nästa år. Få se om de träningsskygga varelserna: Jarmo och Stefan hänger på nästa år. Att besegra lilldjävulen som sitter på axeln och  som kontinuerligt kommenterar hur skönt det vore att gå eller helst bryta loppet, är för mig en av de stora belöningarna med att genomföra ett lopp.

För mig är löpningen en form av träningsambivalens.  Jag får inte den kicken av den och jag känner inte att jag måste ut att springa likt många andra träningsmissbrukare. Frågan är oftast istället det omvända: ”hur kan jag slippa att ge mig ut i skogen för att löpa mellan 1-2 mil i snålblåsten”. Genom att sätta upp delmål som Grabbhalvan 5 km, Höstmilen 10.6 km och sedan ett halvmaraton lyckas jag ändå hålla min envishet på rätt sida om motivationsskalan. Nu går träningslöpningen in i fas 3 med att börja processen att öka kilometerdosen, i syfte att uthärda Bratislavas halvmaraton på  2.1 mil. Tyvärr är den annalkande säsongen inte den allra roligaste med mörker, blåst, halka och kyla som främsta förtecken. Hoppas vid gud att våren kommer tidigt till Slovakiens huvudstad eftersom loppet går av stapeln så tidigt som den 27 mars.

Antingen

Ett gytter av eklektiska aktiviteter

För första gången på några år drog jag och Marie till Kulturnatten – ensamma. Barnen fick vara i Vånga hos Maries föräldrar. Jag dyrkar denna tillställning; den är mysig, stämningsfull och variationsrik. Det är dessutom skönt att slipp fyllebiten med skrikiga småungar som beter sig som man själv gjorde när man var ung. Vi passade på att äta på den relativt nyetablerade: Tandoori nights. Namnet i sig ekade groteskt falskt, något som borde fått varningsklockorna att ringa. Det visade sig dessutom att de ännu inte hunnit fått  alkoholrättigheter, något som inte lindrade min skepsis, men en lättöl senare var stämningen på topp. Det är ju tråkigt att behöva klanka ner på saker som borde vara självklara, men deras inredning påminde mera om en taskig inredd lunchrestaurang. I mina ögon så borde ägarna se restaurangen inte bara som ett matställe utan en plattform att insupa en annan kultur. Inredningen och musiken ska andas Indien; det ska vara som att stiga över tröskeln till Bombay. Marie beställde en krämig traditionell korma där banan var en av de bärande ingredienserna, problemet var att i maten fanns det inte tillstymmelse till banan. Maten var väl helt ok förutom detta generalfel, hit kommer vi aldrig mer – tyvärr.

Från Kungsgatan 1 var det inte långt till scen Z på Kulturkammaren. Norrköpingsbandet Shineth med Sebastian Roos & Anders Berlin i spetsen skulle inleda sin spelning 19.30; deras musik är en hybrid mellan lättsam pop och melodiös hårdrock. Jag hade deras första skiva sedan tidigare.  Deras lite tillrättalagda musik passade bra mycket bättre live. Låtarna som på skiva kändes aningen livlösa blev energikickade på Kulturkammarens scen. Publiken bestod bland annat av av två tanter i sina bästa år, typ 78 år, men de satt faktiskt kvar hela konserten. Var de pantertanter-groupies, hörselskadade eller helt enkelt bara musikintresserade äldre människor? Jag vågade mig också fram när bandet manade fram publiken att hämta några exemplar av deras senaste platta. Om det var ren snikenhet eller att jag inte hade skivan i min samling kvarstår att se.

Vi drog vidare för att se våra vänner i familjen Nolér spela i 40 minuter på Louise De geer. Peter är en form av ett lokalt ”musikgeni” och dottern Linnea sjunger änglalikt vackert. Deras grupp Existens blandade friskt från personliga favoriter i publikfoajén som Lisa Nilsson – ”Himlen runt hörnet”. Nästa kulturmål blev att bege sig till Stadsmuseet och lite jazziga tongångar från Trivselensemblen. Det är nu som det börjar bli som mysigast: mörker möter ljus, gammal möter ung, till tonerna av alla tänkbara musikgenrer, teatrar, utställningar och överfyllda restauranger, pubar och fik.

En salig blandning av kravlösa kulturevenemang, oftast gratis eller till  en väldigt symbolisk kostnad. I mitt tycke är det såhär en magisk dag i Norrköping ska se ut – sensationellt bra. Marie och jag avslutade med att flanera runt det underbara Knäppingsborgskvarteret, Vaxkupan, Föreningen för hållbar utveckling (Etnoduon), och till sist Skandiateatern, där Skärblackabandet ”I´ll be there” avlossade sin moderna kraftfulla rockmusik. Överväldigade av kultur begav vi oss hemåt i den bitande kylan.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Flimmer Filmfestival 2010

Brorsan och jag såg 3 filmer under festivalveckan; först ut skulle den klaustrofobiska Buried vara. Jag  hade skrivit ett utkast till en kortfilm om det temat  med just det upplägget – fragment av denna före detta unika manusidé ligger för övrigt nu i papperskorgen. Buried hade hastigt ersatts av vampyrfilmen Thirst som jag redan sett, så brorsan och jag cyklade snabbt ifrån Hörsalen till närliggande Harlekinen där thrillern/skräckisen True nature visades. En lågbudgetfilm med  höga ambitioner, okända skådespelare med potential, och valambivalensen mellan egoism och altruism, var några bärande ingredienser ur denna filmgryta. Sinnebilden av den amerikanska drömmen med fint hus, två välbetalda jobb samt en underbar dotter får sig en rejäl törn. Under en joggingtur så försvinner plötsligt dottern, för att ett år senare  abrupt dyka upp igen. Hon är en spillra av sitt forna jag, och under komma-tillbaka-processen utkristalliseras baksidan av den idylliska familjefasaden. Filmen är oförutsägbar och pendlar ovisst mellan 3 tänkbara vem-är skyldig-scenarier . Jag kan inte i  alla fall låta mig förföras av denna sävliga psykologiska thriller-drama-skräckis med ett relativt oamerikanskt slut.

Den norska zombierullen Mörka själar/Dark souls utvecklar den relativt konservativa zombigenren genom att implementera en ny uppkomstkomponent. I detta fall är det i efterdyningarna av den attraktiva norska oljan som huvudproblemet uppstår. Orangeklädda män med borrar, tar sig friheter att döda helt oskyldiga människor genom att borra i deras hjärnor. Det visar sig ganska snabbt att de inte dör, utan vissa blir aggressiva medan andra blir hjärndöda (norska). Fadern till det första offret tar själv hand om sin dotter som likt en grönsak behöver hjälp med precis allt vardagligt samtidigt han på egen hand försöker lösa gåtan med sin dotters mördare. Pappa Morten kommer mördarna på spåren och träder samtidigt in i en helt bisarr värld med motiv ingen förstår sig på, ungefär som Sverigedemokraternas partiprogram. För att vara en lågbudgetfilm personifierad så tycker jag ändå den bisarra svarta torra humorn har sin charm. Den varma fadersrolls-gestaltningen, och den minst sagt oförutsägbara handlingen gör filmen någorlunda sevärd. Norge har förresten seglat upp som ett skräckproducerande land av rang, med ett antal skrämmande lågbudgetfilmer med glimten i ögat, något som ibland kan behövas, i denna oftast stereotypa genre som ibland tar sig själv på alldeles för stort allvar.

Den engelsk/rumänska samproduktionen Strigoi fick jag se själv, då brorsan hastigt blev sjuk, och han missade definitivt ingenting. 3 saker förstör filmen: 1. Den är alldeles för lång, 2. den oändliga mängd av ”Balkanhumor” var inte rolig (även om många otroligt nog skrattade i salongen), 3. de rumänska skådisarna pratar bruten engelska genom hela filmen. Att dessutom handlingen kretsar runt vem som äger vad förbryllar mig mer ju längre filmen lider – på ett negativt sätt.  Jag förstår absolut inte varför de envisas  med att prata engelska, vad är syftet? Hade det inte varit så mycket enklare och  bättre att låta de halvtaskiga skådisarna istället fått mer utrymme för själva skådespeleriet. De stereotypa karaktärernas melodifestival-fjolliga-dialog uppviglade mina ben att byta ställning varannan minut. Det enda konkret intressanta var de autentiska vyerna ifrån en traditionell rumänsk by.

Kontentan av de 3 filmerna förutom att de i sig är depressiva, är dessvärre att även kvaliteten var därefter. Filmfestivalstämningen hann aldrig sätta sig eftersom jag aldrig upplevde någon sådan. Blyga, antikarismatiska ”hallåor” indikerade att en film var på ingång; det var också det enda annorlunda inslaget -  var var festen, flärden och gratisspriten?

Jag, Marie, Hanna och Frida drog på vår första gemensamma 3D-visning. Jag själv hade sett Shrek 4 och Alice i underlandet förut på 3D. Denna gång var det Toy story 3 som stod på repertoaren. Filmen var nästan 1 timme och 50 minuter, vilket var ur en 6-årings tidsperspektiv relativ lång. Handlingen kretsade denna gång runt att Andy skulle flytta hemifrån för att börja på universitetet. Vad händer då med Andys gamla leksaker, hamnar de i: vindskartongen, universitetsboxen eller skräppåsen? Här har manusförfattarna applicerat genren ”rymma-från-fängelset- temat”, fast i barnvänligare upplaga, och det är bra, till och med mycket bra. Det är bara för en sann cineast att abdikera; 2:an tillhör tio-i-topp på efterföljarlistan, medan 3:an letar sig in bland topp-fem på bästa 3:a genom tiderna. Handlingen är fristående, men följer ändå de uppgrävda fotspåren från de  tidigare två historierna. Animineringen i kombination med 3D effekterna skapar perfektionism uti fingerspetsarna för biopubliken. Balanseringen av vuxenskämt och barnroligheter sammanvävs på ett  ultrafyndigt sätt. Den pillemariska dialogen harmoniserar fullt ut med det varierade manuset på ett skamlöst underhållande sätt. Som sagt det är bara att abdikera inför Pixars sanslöst underhållande triologi. Den vanligaste kommentaren i uppföljningsdjungeln är” behövde de verkligen göra en film till”, ”ytterligare en karbonkopia av förra filmen”. I detta fall skulle jag och barnen lätt kunna se såväl en 5 och 6:a om de fortsätter att vara sådana kvalitetsinjektioner

Agora är benämningen på torg i antika grekiska städer och användes latent som allmän mötesplats. Agora är också titeln på ett historisk drama som utspelar sig i ett romerskt styrt Egypten. Rachel Weisz (1970 London: The Mummy, Enemy at the gates, Runaway jury, The lovely bones, Fred Claus) spelar den intellektuella lärarinnan Hypatia som viger sitt liv åt astronomi och filosofi. Denna ojämlika tid är präglad av att pappsen enväldigt bestämde vem dottern skulle gifta sig med, men Hypitias kända filosofpappa älskar sin dotter och låter henne bestämma sådant själv, vilket nog inte var så vanligt. Hypatia är dessutom ateist, något som ställer till det då kristendomen knackar på dörren med vapen inte med ett kärleksbudskap. Filmen handlar också om hierarki, obesvarad kärlek, lojalitet  dessutom får vi se varför och hur världens största bibliotek Alexandria utplånades. Det är väl ingen film som man ska se lite halvtrött, men den är förfeministisk  historiskt intressant, välgjord och oviss.

En film som jag helt enkelt inte sett på 1½ år även fast jag haft den hemma är Brooklyn rules. Mina  förväntningar hade avväpnats på grund av den osedvanligt fula framsida. Min primära tanke var att se den i syfte att bara  bocka av den. Det visade sig istället vara en mycket sevärd film. Riktig vänskap rostar aldrig är det tema som tydliggörs mer än det maffiatema som såväl omslag och synopsis lurar en till. Michael, Bobby och Carmine är 3 barndomsvänner som vuxit upp i Brooklyn. Michael är den smarte som studerar, Bobby den som hederligt-arbetar och Carmin är den som successivt dras in i Maffians klor. Alec Baldwin (1958 New York: Beetle juice, Working girl, Pearl Harbor, The Departed, The Aviator, It´s complicated) gestaltar den charmige, men tillika lömske maffiabossen Caesar. Ingen av de 4 Baldwinbröderna tillhör mina favoriter, snarare tvärtom. Hans roll som maffiaboss tycks onekligen passa honom väl eftersom han levererar en helt godkänd roll. Mena Suvari (1979 Rhode Island USA:  American Pie, American beauty, Day of the dead) är tjejen som student-Miachel blir blixtförälskad i, hon däremot blir inte lika förälskad i dennes maffia vs hederlig ambivalens. Filmen skildrar de 3 vännernas upp- och nedgångar i symbios med en subtil lojalitet i  kvarter där risken att bli en brottsling är betydligt större än att bli god medborgare.

The Maiden Heist kretsar runt 3 åldrade säkerhetsvakter på ett stort museum. Det som sammanlänkar dem är deras böjelser för varsitt föremål ur en värdefull kollektion, konst som de är besatta av. Problemen för säkerhetsvakterna inleds då den nya ledningen bestämmer sig för att flytta utställningen till Danmark. Sista och enda utvägen för dem blir att stjäla föremålen innan de skeppas till vårt grannland. Problem två är att ingen av dem har någon erfarenhet ifrån kriminellt handlande. De är naiva, men ytterst målmedvetna. Det är tre riktiga ikonveteraner som står för skådespeleriet  och underhållningen i denna dramakomedi. Morgan Freeman (1937 Memphis USA: Brubaker, Robin Hood: Prince of thieves, Outbreak, Amistad, The Shawshank redemption , Bruce almighty, Million dollar baby, Batman begins, Gone baby gone). Christopher Walken (1943 Queens New York: The Deer hunter,  From a view to a kill, Waynes world 2, Pulp fiction, Catch me if you can, The wedding crasher). William C Macy (1950 Miami Florida: Radio days, Benny & Joon, Fargo, Magnolia, Wild Hogs). The Maiden heist underfundiga  och sävliga dialog mellan dessa pensionärer är onekligen filmens stora behållning. Skådespeleriet och det udda manuset tilltalade mig tillräckligt för att sätta ett medelbetyg på den.

Continue Reading »

Endorfinutsläpp, ljustillförsel  & viktbibehållning.

ENDORFINER: Skapar euforikänslor, minskar stress, stärker immunförsvaret.

DOPAMIN: Ger känslor av välbefinnande, är smärtstillande och lugnande, reglerar aptiten, påverkar arbetsminnen, inlärnings och koncentrationsförmågan ökar

SEROTONIN: Reglerar sömn, aptit, sinnesstämning

ACETYLKOLIN: Ökar blodkärlens diameter, inblandad i styrning av kroppens alla organ

ADRENALIN: Stresshormon som ökar kroppens prestationsförmåga

Att röra på sig är en universalmodell mot i stort sett alla sjukdomar och fungerar dessutom som en gratis livförsäkring. Det främjar kroppens alla funktioner såväl psykiskt som psykiskt. När man sitter framför datorn och känner att absolut inget händer på skärmen så är det hög tid att bege sig ut på en kreativitetspromenad. Minimikravet är 30 minuter för att få utdelning av rörelseprocessen helst 1 timme. Ibland kan det vara svårt att komma igång, det är  bara så mycket bekvämare att  vara hemma – här är några enkla strategier:

• Ta trapporna i stället för hissen
• Lämna bilen och gör dina ärenden till fots
• Gå av bussen en eller flera hållplatser tidigare
• Ta en promenad på lunchen
• Gå till dina arbetskamrater, vänner eller släktingar istället för att ringa
• Delta aktivt i barnens fysiska lekar
• Låna grannens hund

Även om solen lyser med sin frånvaro så är ljuset i sig fundamentalt om man som individ vill hålla sig i form och få utlopp för sin inneboende kreativitet. Ljuset påverkar bland annat d-vitaminproduktionen och indirekt kalciumupptaget som i sin tur kan vara orsaken till att en person lättare drabbas av benskörhet eller inte. Promenaderna sänker ens vilopuls som sedermera stärker hjärtat eftersom det inte behöver slå lika fort som förut.

Mängdläsning och skrivprocesser är fundamentala hörnstenar i en students vardagsliv, men motivationen till att utföra dessa processer sker dessvärre inte upp på beställning. Som student måste man skapa kreativitet för att  överhuvudtaget få något gjort. Via dessa promenader frigörs lyckhormonet endorfin samtidigt som kroppen reducerar stresshormoner som adrenalin och noradrenalin. Om man har  en A4 av småproblem och inte kan sluta älta dem eller finna lösningar på dessa – ta en timmes promenad, allt känns helt enkelt mindre komplicerat när du kommer hem igen.

Vikten bibehålls och ökar successivt ämnesomsättningen  dessutom ökar kroppens förbränning av fett. 1 burk cola förbränner man generellt sett vid 2½ km och ett wienerbröd runt 6 km promenerande. Andra positiva aspekter är att rörelse sänker blodtrycket och reducerar halterna av det ”onda” kolesterolet. Cirkulationen förbättras liksom balanssinnet och koordinationen, samtidigt som immunförsvaret stärks. Promenaderna ökar också hållbarheten  i skelett och ledbrosk, vilket inte är någon nackdel då man som jag själv passerat 40-års strecket, då dessa processer går åt  en helt motsatt riktning.

Jag tycker att det också är viktigt att planera in några vilopauser där man bland annat kan läsa, blunda, titta på folk, ta en fika  eller bara njuta av omgivningarna, istället för att destruktivt sitta bostadsisolerad i sin lägenhet. Variera gärna  promenadstråken för att uppleva nya områden och att undvika att dessa blir slentriana. Som sagt att promenera mera är ett sätt att förebygga och hålla våra vanligaste folksjukdomar på avstånd.

•  Det är lättillgänglig – du kan motionera när du vill
•  Det kräver inga förkunskaper eller särskild utrustning
•  Det är skonsamt – skaderisken är i det närmaste obefintlig
•  Det är socialt och samtalsvänligt om man inte vill gå ensam.
•  Det är helt gratis och på köpet uppnås en märkbar psykisk som fysisk förbättrad hälsa

Leta bilnummer

Jag har inte vågat börja gräva i mina små egenheter som exempelvis diktatoriskt skriva listor för allt och ingenting. Det finns nog en dos av diagnos inbäddat i min personlighet, något som jag egentligen inte upplever som något riktigt  negativt – tvärtom. En aktivitet som till en början gick över styr, var min frus hobby att räkna bilnummer; man börjar på sifferkombinationen 001 och fortsätter så tills siffrorna tar slut med 999. Det är inte tillåtet att räkna in 002 förrän man först hittat 001. Min tävlingsinstinkt drev mig maniskt  att göra små kartor över kommande bilnummer bland parkeringsplatserna i Ektorp och Vilbergen, där det fanns ett överflöd av bilnummer. Ett sådant beteende är troligtvis långt ifrån normalt, men onekligen väldigt effektivt. När jag en kall novemberkväll  stod vid en bro i Vilbergen och letade efter sifferkronologimönster, märkte jag  efter någon timme att händerna börjat domna och att fingrarna börjat anta en ljusblå ton; det var vid det tillfället som jag insåg att det fick vara nog. Jag slutade tvärt med det maniska beteendet och kastade egenhändigt skapade kartor där kommande bilnummer fanns – i papperskorgen. Nu har jag återigen tagit upp detta ganska harmlösa tidsfördriv, men i rätt proportioner, som inte tar överhanden; Marie är på siffran 260 och jag letar för närvarande efter sifferkombination 456.

Musikfokusering på ny musik

Via min lilla behändiga Sansa MP-3 och nätta träningslurar kan jag lyssna på gamla godingar som kommande klassiker . Jag har minst sagt svårt att göra två saker samtidigt som exempelvis att att arbeta framför datorn och lyssna ordentligt på nyköpt musik. Genom mitt maniska musikintresse blir det automatiskt mycket ny musik som samlas på hög. Det problematiska är att frigöra tid för att kunna hänge sig åt all denna  musik fullt ut.  Kreativitetspromenaderna  är då ypperliga tillfälle att avverka och lyssna in sig på ny musik utan störningsmoment och dessutom minimera risken att efter  några låtar falla i sömn på den bekväma soffan.

Jag har några egenhändigt skapade musiksamlingar som uppdateras:  ”Metal with a touch of class vol 8″, ”A.o.r power vol 10″, ”Music for all kind of moods vol 3″, ”Ballad vol 2″, ”Mats svenska favoriter vol 3″” dessutom sätter jag ihop dylika Best of cd som Pretty Maids, Y and T, Freda, Staffan Hellstrand, Black Sabbath, Army of lovers, Europe, Foo fighters, Yngwie Malmsteen, David Guetta och så vidare, konservativt men ändå kreativt.

Läsa kurslitteratur – gående

Att flanera och läsa samtidigt funkar tvärtemot många förståsigpåares helt utmärkt; det är onekligen en vanesak, men när den fasen suddats ut så är det inga som helst problem. Precis som musiklyssning liggande på en skön soffa så har bokläsning samma effekt på mig – jag somnar efter ett tag. Att läsa gående motverkar risken att lägga ifrån sig boken för att ”vila en stund” dessutom är jag helt förstörd då jag vaknar upp. Jag har fyra böcker som jag parallellt med kurslitteraturen läser: ”Lars Kepler – Hypnositören”, ”Graham Masterton – Blind Panic”, ”Dennis Lehane – A drink before the war” och ”Jonas Jonasson  – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Min kamera  är lika med vyfinnare

Jag har alltid gillat om att ta vackra kort, men är ibland dålig på att ha med mig kameran. I och med smartphones och appar som Instagram har det hela blivit så mycket lättare. Vid dessa kreativitetspromenader utkristalliserar det sig ofta gyllene tillfällen att fånga de perfekta vyerna. Via kameralinsen går det  också att upptäcka olika delar av staden såsom man inte upplevt dem förut. Fotoprocessen i sig gör att man utvecklas som fotograf  och vågar ta lite mera kreativa och experimentella bilder.

Mindfulness

Att återvinna nuet är inget som görs i en handvändning när livstempot i samhället upprätthålls av en subjektiv tidspress, vilket alltför lätt underminerar motstrategier. Att ta sig tid att vila en halvtimme kan för många människor vara förenat med ångest, då individer upplever att de istället borde beta av det vardagliga smörgåsbordet.  Teoretiskt är det enkelt att intala sig att försöka leva i nuet; praktiskt betydligt svårare. Det blir vanligtvis bara ett ett återupprepade mantra som efter ett tag faller i glömska för att senare komma upp till ytan igen för att reproduceras i det oändliga. Förutom att vilja leva i nuet så  är det en fördel att ärligt  rannsaka sig själv, och därefter skapa nödvändiga strategier med olika rutinförändringar. Att ändra ett indoktrinerat beteende är verkligen inte det enklaste, utan det krävs tålamod och mod, men framförallt motivation. Det ständiga jagande över nya materiella tillgångar mynnar ofta ut i mer arbete, och mindre tid för reflektion. Kreativitetspromenaderna anser jag vara en källa till att rikta  uppmärksamheten bort från vardagsstress, med avsikt att uppleva nuet, utan att värdera det som vi just uppmärksammat.

Egentid – kvalitetsutrymme på egen hand

Egentid är för många en bristvara då rutinerna i vardagen tycks vara konstanta. Egentid är något som jag tror att man själv måste skapa annars är det en stor risk att införlivas i samhällets många måsten. Om man inte trivs med sig själv hur ska då andra kunna göra det? Det är viktigt att få tid att reflektera över sitt egna liv i kombination med familjen. Jag känner alltför många som ständigt uppfattar att drömmar tillhör det förgångna -  de existerade innan man fick barn, men inte nu längre. Jag anser att man vid dessa promenader ska rannsaka sig själv och på det som varit. Fundera vilka drömmar som man hade förut, finns de fortfarande kvar, är det möjligt att återuppväcka dess a och hur går man då till väga?

Väldigt många skyller på tidsbrist, barnen, eller ens ekonomiska situation då denna fråga ställs. Det är helt enkelt lättare att må lite sämre, än att planera in att göra saker som man verkligen vill göra, innan man faller ifrån eller blir alltför gammal. Det behöver inte vara sådana spektakulära aktiviteter som att bestiga ett högt berg, utan mindre krävande saker som att ta MC-kort, hoppa fallskärm, börja med flamencodans – det är bara fantasin som sätter dessa gränser. Ett antal människor anser att ens drömmar kanske inkräktar på familjen, men det är inte alls säkert, utan ens egna dröm kan appliceras på familjen så även de blir delaktiga i processen. Jag tror att när man levandegör sina egenintressen utan att inkräkta i alltför stor utsträckning på de andra familjemedlemmarnas gemenskapsschema så mår man bra, mår man bra så mår ens omgivning bra  därför är det så viktigt att ta tag i sådant som man vill göra – nu inte sen.

Personligen har jag  lyckats strukturera upp några personliga scheman på dessa promenader. Ett sådant är konkreta luckor i vardagen som numera öronmärks för kvalitetstids med barnen utan Marie; syftet är att umgås kravlöst och helst göra det utanför hemmet, där telefoner, kompisar och andra störningsmoment kan stjälpa dessa gemenskapsstunder. Jag och barnen brukar gå långpromenader till olika parker och där ha tid på oss att leka. Länets badhus är också aktiviteter som Hanna och Frida verkligen gillar. Jag brukar ta med dem på bio, teater eller museum oftast i symbios med ett hägrande glasslöfte. Personligen tycker jag att kvalitetstiderna ska planeras in i almanackan,  annars är det en stor risk att skjuta upp kvalitetstiderna med en armada av dåliga ursäkter: ”Det kom saker emellan, Vi tar det nästa vecka, Jag känner mig lite krasslig”.

Väskinnehåll och utrustning

Bra skor med stöddämpningsfunktioner är  dyrken till  att avverka många effektiva 1 timmes kreativitetspromenader utan att få ont i olika delar av kroppen och på så sätt strunta i att gå fler långa promenader. I axelväskan har jag med mig kurslitteratur, skönlitteratur, block/pennor, plånbok, nycklar, mobiltelefon, kamera, mp-3. Om solen är på sitt bästa humör är det också en fördel att ha med en bra solkräm.

Continue Reading »