Archive for juli, 2023

Musik kan upplevas på många sätt. Den kan  i allra bästa fall kännas som halvhård jabb i solar plexus. Det vill säga riff som går rakt igenom märg och ben. Första gången jag hörde Savatage var ett sådant tillfälle.

Floridabördiga bröderna Job och Criss Oliva skapade Savatage 1983. Samma år släppte de sitt debutalbum Sirens. Dock var det via uppföljaren Power of the night (1985) som jag fick upp ögonen för Savatage.

Titellåten var chilimarinerad i  blytung heavy metal.

Jon Olivas omisskänneliga röst tillsatte ännu mera kryddor i grytan. Det fanns helt enkelt ingen som lät som honom. Hans high-pitchade stämma matchade de rakbladsvassa riffen som en hand i handsken.

Detta är i mina öron definitivt inget helgjutet album. Plockade man fragment utav den så osade delar av plattan världsherravälde. Som sagt titellåten visade var meta-spat skulle placeras.

Efterkommande ”Unusual” sken ännu starkare. Den asketiska keyboarden piskade fram ett sound som bäst skulle kunna tituleras Ragnarök.

Vi fick hoppa några hack för att finna fortsättningen i den ödesmättande musiken. ”Fountain of youth”, var lika klockren som tung. Dessa tre alster var albumets starkaste kort.

Ville man ha en dos power heavymetal så fanns ”Washed out” att tillgå. Den sista låten som jag brann för var ”Stuck on you”. Trots att det bara existerade fem guldörhängen så måste musiken ändå upphöjas.

Gruppen fortsatte att producera ojämnheter parallellt magi med plattorna Fight for the rock, Hall of the mountain king, gutter ballet och Street: a rock opera.

Monterar man ner delar av maskineriet till ett tvättäkta blandband så utkristalliseras anthems som ”Hall of the mountain king”,  ”Lady in disguise”, ”Red light paradise”,”When the crowds are gone”, Hyde”,  ”Streets”, ”Jesus saves” och ”Gutter ballet”.

Power of the night

Unusual

Warriors

Necrophilia

Washed out

Hard for love

Fountain of youth

Skull session

Stuck on you

In the dream

Pretty Maids, världens bästa hårdrocksband!? Herre jösses, det är husgudar i sin allra renaste form

Gruppen startades 1981 av gitarristen Ken Hammer och sångaren Ronnie Atkins. Ronnie hängav sig i mångt och mycket att kreera texter, medan Ken var riffmaskinen.

Pretty Maids släppte sitt självbetitlade minialbum 1983 på brittiska Bullet records. Jag har faktiskt ett i exemplar i mintkondition av denna raritet i min skivsamling. Två ytterst lättklädda damer på en ”gnuggis” inkluderades.

Den osade potential, men inte i den graden att vad komma skulle via deras debutalbum.

Pretty Maids vävde sitt musiknät av pop, rock, hårdrock och powerballader.

Sångaren Ronnie Atkins mycket karakteristiska röstpendlade mellan aggressivitet och silkeslenhet var en spännande kombination som trollband mig samt skänkte variation till deras digra låtskatt.

Red, hot and heavy släpptes 1984. Som grupp la man ribban högt om man inledde ett album med ett intro taget från Carmina Burana.

Efterkommande ”Back to back” infriade förväntningarna med råge. Det var en rakbladsvass tingest som tillhörde ett utav albumets starkaste kort.

”Red, hot and heavy” har varit en livepärla utifrån Pretty Maids liveperspektiv. För mig var titellåten en av de minst betagande.

Halvballaden ”Waitin´for the time” var en behaglig kontrast till de inledande två låtarna. Här kom verkligen Pretty Maids storhet som band in.

De var aldrig bundna att låta likadant på varje låt. Snarare så att de kunde uppvisa bra låtar i de mer tunga och snabba låtarna, som i de mer AOR-iga. ”Watin´for the time” var en hejdundrande AOR-triumf.

De två kommande låtarna tillhörde de allra bästa på albumet. Först ut var ”Cold killer” som var ett riktigt hårdrocksanthem in den högre skolan. Därefter  ”Battle of pride”, som var tung, snabb och hade en melodi att döda till.

Den italienska splatterkungen Lamberto Bava använde sig av låten ”Night danger” i hans film Demons.

Efter denna låt kom nästa aor-iga låt ut. ”A place in the night” lättuggad men också oerhört infekterande.

Näst sista alstret ”Queen of dreams” var lika förförisk som semibetonad.

Albumet avslutades med en Thin Lizzy cover, ”Little darling”

Debutalbumet var en golgata av beroendeframkallande låtar. Man kan väl säga att det var ett av deras signum; den att hela tiden ha en sjukt hög lägstanivå. På min Pretty Maids Spotifylista har jag lagt in 135 låtar, något som ger en fingervisning hur många bra låtar de ynglat av sig på 15 studioplattor.

Jag har sett mina husgudar två gånger av fyra möjliga försök. Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström blev instinktivt minst lika betagen av Pretty maids som jag själv.

I mitten av 90-talet (1994) så åkte vi två och brorsan upp i en sliten Toyota Corolla. Vår destination var Stockholm, vårt mål var Pretty maids live på Gino`s vid Kungsträdgården.

När vi äntligen funnit inspelningslokalen så möttes vi av roadies som bar ut allehanda musikutrustning. Informationen som följde var att spelningen som vi bokat biljetter till blivit inställd. Detta var innan Internets födelse, så vi fick helt enkelt vända om och återvända till Norrköping.

Nästa livetillfälle som dök upp var 2001 på Sweden rock festival. Vi stod allra längs fram och hade dessutom timat in alkoholhalten perfekt, förutsättningarna kunde bara inte bli bättre.

Men från start til the bitter end så saknades den magiska stämningen, den där glöden som gör en musikupplevelsen tidlös och riktigt minnesvärd. Ljudet var dessutom sisådär, precis som vädret,

Tredje konserten blev till sand. Datumet var lördagen den 4 december 2010 staden var Jönköping och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Förfestandet blev så rejält att jag faktiskt missade Pretty Maids. Riktigt jäkla surt, och jag kunde inte skylla på någon annan än mig själv

Fjärde försöket var i Linköping på Palatset den 3 december 2016. Denna anrika spelplats var som skapat för att få se ett vitalt Pretty Maids rocka järnet.  Cirkeln var liksom sluten, det var nog meningen att detta skulle bli mitt sista framträdande med bandet utifrån Ronnie Atkins hälsotillstånd.

Det är få grupper som kan bibehålla en hög lägsta nivå på båda sidor av 2000-talet. Åtta album från 1984-1999 och sju plattor år 2000 till 2019

Jag tror att en framgångsfaktor har varit att Ronnie & Ken varit grundarna och kärnan i bandet. Under årens lopp har de bytt basist, trummis och keyboardister i en strid ström.

Det kan ha varit en vitaliserande anledning till all den kvalitet bandet skämt bort hos med det vill säga synergieffekter av att byta ut de utbytbara…ofta. Ken & Ronnie hade då likt en källa att ösa ur. Nya namn, ny energi och ännu mer motivation, duon hann liksom aldrig tröttna på sina medmusiker.

Anthon Berg och Pretty Maids måste vara Danmarks ädlaste exporter.

2007 var ett vansinnigt bra hårdrocksår. Några band som släppte guldkorn var:

Thunderstone – Evolution 4.0

Gotthard – Domino effect

Scorpions - Humanity – Hour 1

Threshold – Dead reckoning

Pink cream 69 – In10sity

Frederiksen & Dennander – Baptism by fire

The Poodles – Sweet Trade

Nightwish – Dark passion play

Masterplan – MKII

Pride of lions – The roaring of dreams

Within Temptations – The heart of everything

Nocturnal rites – The 8th sin

Sundsvallsbördiga Kay Backlund och  Lars Chriss startade Lions share runt 1987. Åtta år, så länge tog det innan bandets debutalbum (Europa) släpptes.

Jag kommer så väl ihåg när jag för första gången hörde bandet. Då befann  jag mig på Rocks i Globenområdet. Bara det var en upplevelse i sig, utifrån deras fäbless för melodic rock och AOR.

Låtarna ”Sins of a father” & ”Scarecrow” nästintill golvade mig. Kunde svensk hårdrock vara så här världsklassigt? Jo, så var fallet, därefter sällade jag mig till deras ökande fanskara.

Är man slav under Judas Priest Painkiller-eran eller ett fan av Black Sabbath-riffande så fick man också sitt lystmäte uppfyllt via Lions Share – Emotional coma, deras  femte sedan starten.

Tony Iommi är Gud! Hans patenterade riff har för alltid format kommande hårdrock. Dock är Lars Chriss hans rättmätiga arvtagare till riffens heliga förbundsark.

På Emotional coma visade han upp rifforgier som få andra kunnat uppbringa.

Det var ett groteskt välansat album med Nils Patrik Johansson sångdebut. Kombinationen slog mer än väl ut. Detta var en härdsmälta av allt som jag förknippar med tidlös hårdrock.

Lions Share släppte två år senare ett album Dark Hours, som var ännu grymmare, hur det än nu var möjligt.

Albumen från 2007 och 2009 är så osannolikt underskattade. I de bästa världar skulle de ha miljoner streams och vara i var och hens vinylbackar.

Lars Patrik Johanssons kväkande är i mina öron top notch, men jag kan förstå att det är en vattendelare. Antingen gillar man hans lite säregna stämmor, eller så gör man det inte.

Emotional Coma inleddes med blytunga ”Cult of denial”. Efterkommande ”The edge of the razor” visade var metal-skåpet skulle stå.

I titellåten utkristalliserades Black Sabbath look a likes, på ett bra sätt. Tempot höjdes markant i ”Clones of fate”. Den lite thrashiga tingesten genomljöds av melodisk testosteron.

Lika mycket speed hittades i ”Trafficking” som också adderade en AOR-refräng.

Som sagt, detta var ett helgjutet album som flörtade med såväl Black Sabbath som Judas Priest, fast med en egen själ och rediga kasslerfläskiga refränger.

2009 kom Dark Hours ut. Den kontaminerades av 11 projektiler, med stark betoning på just projektiler.

Inledande vitamininjektionen ”Judas must die” var omutbar. Full fart från första noten, utan att vara power metal.

På denna platta infogades det ännu mera AOR, fast på ett subtilt sätt som i ”Phantom rider”, ”Space scam” och  ”The presido 27”.

Vadå AOR? Jo det som skiljer agnarna från betet är Lars omisskännliga sinne för såväl melodier som refränger. Han är ett tvättäkta popsnöre. Något Lars visat prov på genom  tidigare covers på:

Secret service – Flash in the night

City Boys – The day the earth caught fire

Amy Steward – Knock on wood

Min absoluta favolåt var ”Heavy cross to bear”, Vibbarna förde mig till Tony Martin-eran med Headless cross och Tyr.

I mina öron var det en av 2000-tales höjdpunkter. Så mycket kvalitet och variation på en och samma gång. Det var nästan jobbigt att ta in.

Det ska tilläggas att de sedan en tid tillbaka är en duo det vill säga Lars & Nils. Borlängesonen Nils Patrik Johansson har också släppt två egna soloplattor. Självklart  i symbios med sin vapendragare Lars Chriss. Den första hette Evil deluxe och släpptes 2018.

Uppföljaren The great conspiracy släpptes två år senare. Om debuten var sisådär så var uppföljaren till och med bättre än Emotional coma och Dark Hours. Albumet var en best i sina bästa år. Ett av 2000-talets starkaste hårdrockplattor, precis som Lions Shares ovanstående album.

Lars Chriss måste ha en stor eloge eftersom han varit delaktig i tre av de bättre album på denna sida av 2000-talet. Det är ju långt ifrån många som kan skryta om det.

Att jag ser fram emot Lions shares sjunde album är ett understatement. Är det ens möjligt att bibehålla den kvalitet som bandet skämt bort oss med? Det tål att upprepas många många gånger! Emotional coma och Dark hours är obeskrivbart underskattade.

Emotional coma

Cult of denial

The edge of the razor

Soultaker

Emotionel coma

Clones of fate

Trafficking

Bloodstained soil

The arsonist

Hatred´s my fuel

Toxication rave

Dark hours

Judas must die

Phantom rider

Demon in your mind

Heavy cross to bear

The bottomless pit

Full metal jacket

The presidio 27

Barker ranch

Napalm nights

Space scam

Behind the curtain