Posts Tagged ‘ Yngwiw Malmsteen ’

Hårdrock kan betyda olika för olika människor. För vissa innebär det en dragning till melodiös hårdrock,  à la  W.E.T., Treat och Eclipse, eller sleaze som Confess eller The Cruel intentions, medans andra pekar på att Sveriges bästa hårdrockalbum kommer från Entombed, Bathory, In Flames eller Opeth.

Då Death- och black metal är totalt bannlyst i min skivsamling så lär inte dessa grupper dyka upp bland de jag noga valt ut. Doom metal är väl inte heller någon favoritgenre, så då faller även Candlemass bort. Tuff blueshårdrock ska vi inte ens prata om.

Varför blev det dessa sex som fick slåss om titeln? Varför kom inte Talisman med? Var W.E.T. för mjuka? Är du totalt dum i huvudet? Glömde du inte Eclipse, Ghost, Hammerfall eller Sabaton?

Ja det här med tycke och smak är en komplicerad fråga som alla tycks ha sina egna svar på, precis som det bör, detta är mina val av Sveriges bästa hårdrockalbum.

1.  Skivan ska vara helgjuten; ”Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det vanligtvis existerar 2-4 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. Tyvärr har folk aningen svårt att hålla reda på vad som kännetecknar en klassiker, från vad som inte är det. 

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Dio!

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

Yngwie Malmsteen – Marching out

Detta är en hyllning till en av mina största ”idoler”. Dock måste jag först ge gubben en bruksanvisning i hur han ska evolva sig. I mina ögon är Yngwies senaste riktiga bra låt ”Leonardo” från Alchemyplattan. Den är från 1999, det vill säga 27 år sedan. I viss mån funkar låten ”Razor eater” från Attack (2002).

I syfte att återfå sin fornstora glans i kombination att förnya sig behöver han främst:

1. Hålla så långt bort ifrån en sång mick som det överhuvudtaget är möjligt.

2. Gömma nyckeln till producentrummet, eller ännu bättre…släng den.

3. Tvinga på honom andra låtskrivare som Erik Mårtensson eller Anders Wikström, med syfte att få Yngwie att dels vidga sina vyer, dels se till att återupprepningsvakumet bryts.

Att det blev Marching out framför Odyssey, Trilogy eller Eclipse beror på att Yngwies andra album med Jeff Scott Soto är den brutalaste, fast med fantastiska melodier och helgjutna refränger.

I mitt fall så är det svårt att välja plattor med Yngwie eftersom varje ny sångare modifierat till en ny Yngwie-era, vare sig det rörde sig om Soto, Boals, Edman, Turner,  Vescera  eller Leven, något som varit väldigt positivt, men som dessvärre helt upphört, det finns sedan 27 år inga nya eror, tyvärr.

Marching out är så onaturligt knäckande bra, Jeff Scott Soto sjunger brunstigt lungorna ur sig. Man riktigt kan ta på hur Yngwie är ett flow i sin karriär, musiken kommer verkligen från hjärtat.

Kombinationen av hårdrock och klassisk musik är verkligen Yngwies egna hybrid, dock med rötterna i Ritchie Blackmoore Rainbow. Han lyckades evolva hela hårdrock-musik-kartan med sin neo-classical metal.

Lars Johan Yngve Lannerbäck fortsatte sedan med ett pärlband av helgjutna plattor som i mina öron är helt fantastiska; där olika otroligt bra sångare avlöser varandra och fungerar som musikaliska vägvisare.

Vill man ha sin neo-classic metal griljerad i mäktiga melodier och gitarronani på högsta nivå, så är Marching out ett måste: ”I’ll See the Light, Tonight”, ”Don’t Let It End”, ”Anguish and Fear” och ”I Am a Viking”, vilket artilleri av högoktaniga käftsmällar!

Crashdïet - Automaton

De flesta, om inte alla skulle nog välja det klassiska debutalbum som förstahandsval. Håller med om att den dels är ikonisk, dels har sina stunder, men den är långt ifrån helgjuten, och faller så på kriteriet 1. ”Riot in everyone” är beyond bra låtar och måste bara omnämnas.

Jag gillar ju AOR väldigt mycket, men många avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt.

Ovanstående kan nog användas om Automaton. Tillrättalagd skulle kunna adderas. Men för mig faller alla pusselbitarna på plats, även hörnbitarna. I låten ”Powerline” visar de dessutom var det tunga AOR-skåpet ska stå, en eloge för det.

Utan bra låtar spelar det dock ingen roll ifall produktionen sitter som den ska. Och det är ju just det, kreationerna är tunga, oemotståndliga, popiga och  hårdrockiga, ett Mötley Crue light så att säga. All killers, no fillers är ett epitet som passar handen som handsken.

Crashdïet har alltid tillhört ett av mina favoritband. I min best of med gruppen innefattar den hela 51 låtar, det visar bara på vilket låtskatt detta band ruvar på, och den mest helgjutna av dem alla är Automaton.

Lions share – Dark hours

Efter den uberbraiga plattan Emotional coma från 2007 följdes den upp av mästerverket, Dark Hours, det låg liksom i luften.

Musiken är en hybrid av främst Black Sabath, men också Judas Priest(Painkiller eran) och sin egna hemvävda unika stil. Kombinationen osar en musikalisk härdsmälta lång väg, på ett positivt sätt.

Lars Chriss är en man med många strängar på sin lyra. Att han infogar såväl pop som AOR i sin musik gör skillnad, det skapar variation och lägger konkurrenter bakom sig.

”Heavy cross to bear” är låten som lätt kunnat vara med på Black Sabbaths The Headless cross, Tyr eller the mighty Mob rules.

Det finns så mycket fluktuation och nyanser på albumet att man faktiskt får lite hårdrocksyrsel, för mycket kvalitet månne? Ta bara doldislåtar som ”Full metal jacket”, ”The presido 27″, ”Barker ranch” och ”Space scam” är så mångsidiga att det gör ont i hela kroppen och själen.

Europe – Wings of tomorrow

Tiden mellan ”oborstade” och ”mjäkiga” finns att finna på plattan efter den självbetitlade debuten och deras mest kända album The final countdown. Europe avfyrar en trio av odödliga energistinna tingestar såsom ”Stormwind”, ”Scream of anger” och ”Wings of tomorrow”.

Det blir bara sju låtar kvar när de två näsduksskrynklande balladerna ”Dreamer” och ”Open your heart” samt instrumentala ”Aphasia gjort sitt. Därutöver är det en knippe på fyra låtar som är riktigt bra.

Jag har alltid föredragit Treat framför Europe, trots att Tempest är en såväl bättre sångare som mer karismatisk än Ernlund, så har Treat matat oss lyssnare på båda sidor av 2000-talet med melodiös hårdrock i världsklass, dessutom med en löjligt hög lägsta nivå.

Europe däremot  gick i helt motsatt riktning och levererade blueshårdrockig trögflytande sörja i albumen: Bag of bones, War of kings och Walk the earth (även om titellåten i sig är ett mästerverk). Som ett gravt Europe fan var det som en golgata utan adekvata melodier och klockrena refränger, något som faktiskt var gruppens signum.

Jag hade för länge sedan räknat ut gruppen som olyssningsbara… eftersom blues är något jag inte alls är förtjust i. Till min glädje hade bandet fått för sig att återgå till just minnesvärda melodier och grymma chorus.

De två singlarna ”The Cult of Ignorance” och ”One on One” är sinnessjukt bra och får lätt plats på deras live scen set. De bådar också exceptionellt gott inför vad som komma skall via deras nya album Come this madness som släpps den 25 september.

Men som sagt, Wings of tomorrow är deras mest hårdrockiga och dessutom klockren, därmed in på denna lista över de bästa svenska hårdrockalbumen ever.

H.E.A.T. – H.E.A.T. II

Ett av mina favoritband alla kategorier. Dock var det inte speciellt invecklat att att välja deras starkaste album. I min best of H.E.A.T spotify lista så har jag med hela 52 låtar. Dock fem från debuten och endast 1 på uppföljaren Freedom rock.

Det var egentligen via Erik Grönwalls intåg i gruppen det vill säga på Adress the nation som mitt intresse för gruppen tog raketfart. Därefter har jag varit ett inbitet fan, även när Kenny Leckremo gjorde rockaden mot Grönwall på Force majeure, trots att mina farhågor låg åt det misstänksamma hållet slog inte profetian in.

H.E.A.T II är i mitt tycke ett helt fantastiskt album, ”när alla planeter står rätt” kan det bli såhär gudomligt. Jag har svårt att se att de någonsin kommer att överträffa det albumet. Alla låtar var klart över medel, variationen helt sanslös och hit-potentialen 100 procent.

Nils Patrik Johansson - The Great Conspiracy

Överskattad är motsatsen till underskattad. Frågan vad som är motsatsen till osannolikt underskattad? Filmer som Nyckeln till frihet, The Big lebowski och Blade Runner floppade av olika anledningar på bio, men fick renässans på video eller streaming.

Nils Patrik Johanssons andra soloalbum The Great Conspiracy vilken handlar om Palmemordet, bara det genialiskt, har aldrig fått en sådan återupprättelse. För mig som varit hårdrockare sedan barnsben upplever det som en skymf mot genren i sig.

Visst jag är medveten att Nils Patrik Johanssons kväkande kan vara en vattendelare, antingen älskar man det eller så gör man det inte. Jag tillhör det förstnämnda och älskar hans Dio-bräkande.

”En svala gör ingen sommar”, rösten kan inte rädda de sämsta låtarna. Men herregud så osannolikt braiga låtarna om mordet på Olof Palme är. Att denna platta nästintill gått obemärkt i hårdrockvärlden är för mig helt dysfunktionellt, vad är det för fel på dagens hårdrockare?

Kan det vara så I, att majoriteten av dessa goa gubbar faktiskt är uberkonservtiva uti fingerspetsarna? Kan det vara så II, att AC/DC, Iron Maiden, Judas Priest och KISS alltid kommer att vara bäst, och varför då lyssna på någon ny musik överhuvudtaget?

Jag är svarslös när det kommer till att ens välja en topp-5, eftersom det är i mina öron stört omöjligt. Som Yngwie skulle ha sagt ”What a fucking album”! Om det finns en rättvis musikGud, se till att att albumet gör en Nyckel till frihet.

En djävulsks kort sammanfattning utav valet av dessa 6

Duon Nils Patrik Johansson och Lars Chriss tycks vara ett team made in heaven. De båda frontar såväl The great conspiracy och Dark Hours. Lägg till Lions´s share Emotional coma vilken också hamnar bland de 25 bästa hårdrockalbumen som skapats i Sverige, då måste epitetet genialism läggas till?

Trion Crashdïet, Nils Patrik Johansson och Lion´s share förstår jag många ställer sig frågande till, det är ju inga klassiker och blev inte så populära när de kom ut. Nä, de hade oturen att ha typ ½ miljoner faktorer emot sig precis som filmen Bladerunner.

Skulle hårdrockare ta tid att lyssna på dessa tre album ordentligt, flera gånger än två så är jag helt säker på att en form av renässans skulle ske. De är liksom för bra för att förbises.

”What´s in the water” är ett epitet som all världens hårdrocksmedia ofta frambesvärjer när det kommer till hur många genrer av hårdrock det existerar i Sverige, och hur bra kvaliteten i banden i sig är.

Konkurrensen är knivskarp och det finns så otroligt många contenders. Det är dock väldigt viktigt att skilja på ifall ”en klassiker” verkligen korrelerar med ”helgjuten”?

Oftast är så inte fallet. Utan det är 2-4 grymt bra låtar som spelas mycket, de är loket, men det är inte alltid som vagnarna är med, utan det blir som en musikalisk Mandelaeffekt.

Man liksom tror att hela skivan är bra, trots att den faktiskt inte är det, därefter överförs den effekten från generation till generation, från recensent till recensent, från lyssnare till lyssnare, tills den blir en självuppfylld profetia eller ett självspelande piano.

Mandelaeffekten är när många personer gemensamt minns en sak på ett visst sätt, trots att det är bevisligen felaktigt. Fenomenet fick sitt namn efter Nelson Mandela, då tusentals personer trodde att han dog i fängelset på 1980-talet, fastän han levde till 2013.

Ett annat bra exempel är  sällskapspelets Monopol-gubben: Många minns att gubben i Monopol har monokel, men han har inga glasögon alls. I mitt sätt att se det går effekten att applicera även i musikens underbara värld:))

Om jag under pistolhot blir tvungen att välja ett av dessa sex svenska album så blir det faktiskt Nils Patrik Johansson (de första 8 låtarna måste vara bland det bästa som uppbringats), tätt skuggad av en testosteronstinn Yngwie Malmsteen.

Vilka album skulle ni läsare kora till Sveriges bästa…om vi inte räknar in death- och black metal?