Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Steve Walsh ’

Streets  – Crimes in mind  &  Seventh Key – 1:st

Tiden stod liksom stilla, alla hade samma mål, folkmassan var helvetiskt taggade. Testosteronet och östrogenet låg som Budapestdimma över vad som komma skulle när startpistolen väl ljöd. Alla var väl medvetna att loppet var ett hendomsprov av rang.

Jag själv hade lagt min själ i mina förberedelser. Detta resulterade dock i överträning, vilket såklart ledde till en skada, som i sin tur ledde till frustration. Mitt  primära mål var att  ta mig under 3 timmar 55 minuter var indirekt som bortblåst.. Mitt skadedrabbade jag fick ändra fokus från rekord, till att ta mig runt dessa 4 mil 2 kilometer och 197 meter.

När det endast var en mil kvar av Budapest Maraton så hade arrangörerna delat upp banan med att mindre lyxigt avskilja löparna med endast ett typ Lidl-rep. På andra sidan repet såg jag en kille som högst kunnat vara 1.30 meter ”lång”.

Det var självklart inget problem, men att han spökat ut sig genom att ha på sig rubins kub, från halsen till benen var ett sådant. Från noll tävlingsinstinkt på grund utav skadan, till att slå i taket på samma skala. Den jäveln skulle över min döda inte komma före mig över mållinjen!

Jag lämnade min trogne vapendragare Jarmo Kolhemainen, stängde av smärtbatterierna och gav mig ut på jakt. Tiden och metrarna hade sin egen löpagenda – de fullkomligt spurtade fram. Min självvalda kamp såg då inte speciellt ljus ut.

Någon kilometer från mål såg jag det som många kristna kallar frälsning. En kort man, med ytterst korta ben, iklädd/påklädd en Rubinskub. Det vill säga inget ämne att komma före mig i ett maraton, inte ens som skadad eller död för den delen heller

Jag uppbringade krafter från både heaven and hell samt synkade min översvettiga hörlurar med AOR. En stund senare passerade jag honom, och känslan var helt obeskrivligt, till och med  ännu bättre än den att passera själva målsnöret.

Jag kommer så väl ihåg  låttrippeln som jag stödde mig emot i jakten på denna besynnerliga människa och det var en ”The nightmare begins”, ”I can´t wait” och ”Dont´look back”. 

Musik överlag är i mitt fall en avledande manöver med syfte att täcka över känslor som ”nu ger jag upp”, ”kanske lika  bra att sänka tempot?” och ”jag undrar vad som ingår i frukostbuffén?” Jag är evigt tacksam för denna musikboozt, som om denna inte inspirerat mig eventuellt hade blivit ett svart kapitel i mitt psykiska skörhet.

Ingen mer skrift om några djäkla maraton

Steve Walsh, Mike Slamer, Billy Greer, Randy Goodrum  - a match in heaven! Så enkelt var det bara. De fyra kompletterade varandra uti fingerspetsarna och såg till att en av de mest odödliga AOR-album, Crimes in mind såg dagens ljus 1985.

Britten, basisten, gitarristen och låtskrivaren Mike Slamer inledde sin karriär i Birminghambaserade City Boys. De ändrade namn från Band in black till City boys inför deras debutplatta som släpptes 1976. Medlemmarnas folkrockbakgrund låg som en tät dimma över de tre första albumen, de rönte inte heller några som helst kommersiella framgångar.

En petitess i sammantaget var att demonproducenten Robert ”Mutt” Lange rattade debuten samt fyra plattor till i ett band han själv var medlem i. Denne ikon behöver ingen presentation, fråga Def Leppard bara.

Det var på deras fjärde platta, Book early, som polletten föll ner. Låten ”5-7-0-5 ”slog stort både i Storbritannien och USA. Så hade säkert inte varit fallet  ifall låten hade getts ut i originaltitel ”Turn on to Jesus”. På nästkommande album When the earth called fire konstruerade de en pure aor-classic. Titellåten banade vägen för ett sound som jag dels dyrkar, dels blev Slamers musikaliska kompass.

Stämsångsorgier, förunnades med en bombastisk refräng flankerad av en fantastik melodi och pure pomp-AOR. Såväl Jorn som Lars Criss upptäckte samma sak och gjorde  dessutom två helt underbara covers på den melodiska käftsmällen.

Den var dock en anomali eftersom resten av albumet var i mina öron vedervärdigt…”även en blind höna kan hitta ett korn. Gruppen släppte två plattor till, men även om de i högre grad influerades av aor och pop så var de inte närheten av When the earth called fire. Efter 7 studioalbum splittrades de 1982 av helt naturliga skäl.

Amerikanen Steve Walsh inledde sin karriär i progressiva rockbandet Kansas. För mig var deras levebröd inte riktig my kind of music, utan det var först på deras fjärde album, Left overture (1976) som jag såg någon form av ljus i tunneln.

Där ingick den uberikoniska ”Carry on my wayward son(Kerry Livgren) förövrigt deras bäst säljande album. Kerry Livgrens låtskriverier visade prov på lite mer lättabsorberande toner. Resten dröp av progg, rockiga tongångar och refrängovilja, något som helt skymde sikten för mig.

Jag vet inte om  Livgren blev en pånyttfödd kristen när Steve Walsh lämnade bandet. I vilket fall som helst introducerades en annan uttalad religiös snubbe i bandet: John Elefante. Hans första framträdande skedde på Vinyl Confessions (1982).

Den mannen; vilken jäkla pipa! Det var förövrigt han som skrev Kansas starkaste låt ”Fight fire with fire” från albumet Drastic Measures (1983). Då hade bandet infogat sig i aor-ledet parallellt som violinisten Robby Steinhardt lämnat skutan. Två faktorer som bidrog till Kansas mer kommersiella sidor. John Elefantes envåldshärskerier gick till sitt ände 1984 när bandet splittrades.

John Elefante och hans bror Dino var långt ifrån sysslolösa. Brödraskapet blev istället en urkraft i kristen rockmusik med grupper som Petra, Rick Cua,  och deras egna band Mastedon. Det är värt att nämna hans soloalbumen från 1995 Windows of heaven innehöll pärlan ”Hello my good friend”.

Värt II att nämna, även Mastedons andra album, It´s a jungle out there  (1989) innehöll  ”Love that will survive”, en nästintill lika bra kronjuvel.

Steve Walsh passade påpassligt att återta kommandot och reformera Kansas 1986, när katten var borta dansade råttorna på bordet. Han skyfflade bort Jesus och hans sektmedlemmar, men aor-inslagen klamrade de sig fortfarande fast i. på. Det var förövrigt  bandets första studioalbum på skivbolaget på MCA Records.

- Steve Walsh / lead vocals, keyboards
– Rich Williams / electric guitar
– Steve Morse / electric guitar
– Billy Greer / bass, backing vocals
– Phil Ehart / drums

Kansas upplaga från 2020

1988 så släpptes  konceptalbumet In the spirits of things, där en av deras starkaste låtar framavlades: ”One man one heart” Dock hade Steve inte en fingeretoppen med i nutellaburken, utan Dann Huff och låtskrivargeniet Mark Spiro låg bakom AOR-slickepinnen.

Jag skulle ju ljuga om jag titulerade Kansas som ett band som ingår i min arsenal över de 100 bästa AOR-bandet. Ojämna, spretiga och en låg högsta nivå, självklart utifrån ett AOR-perspektiv.

Vår vän Steve Walsh lämnade sedermera Kansas den 2 augusti 2014 för att förtidspensionera sig. Det är nu vi backar bandet några centimeter. Efter han lämnat Kansas första gången 1982 bildade han Streets samma år i Georgias (ej förväxlas med Georgien) huvudstad Atlanta (ej förväxlas med Atalanta).

Mike och Steves vägar hade aldrig tidigare korsats förrän Walsh bjöd in honom på en audition. Det innebar en enkelbiljett från Storbritannien till The land of opportunitets och indirekt en katapult att lämna såväl punk- som syntvågen bakom sig, mot en guldbiljett i första klass i AOR-tåget, kaffe och kex fick ändå Walsh stå för.

Som vanligt var det gemensamma vänner som banade vägen för detta historiska möte. Demonproducenten Jeff Glixman som producerat ett antal Kansas album dyrkade också City Boys och på den vägen var det.

Lite innan denna händelse så lånade Mike ut sina gitarr utrustning till inspelningen av ett upcoming band, Def Leppard, på sätt och vis bidrog han till deras osannolika Pyromaniastacken, som för övrigt producerades utav den tidigare City Boys medlemmen Mutt Lange. Alla vägar tycks bära till Rom i denna musikkrönika!

Mike  adderade Tim Gehrt på trummor och Billy Greer på bas. Den sistnämnde fick  förövrigt Walsh fulla förtroende, när han återigen äntrade diktatortronen hos  Kansas i mars 1985. Billy Greer var därefter Kansas trogen från plattan Power (1996) till nutid.

Bandet signades av storbolaget Atlantic troligtvis utifrån Kansas popularitet. Deras skyhöga förväntningar grusades som sagt av usla försäljningssiffror.

I vilket fall som helst, fyra vita män i sina bästa år skulle revolutionera världen med lite vuxenorienterad rock utspädd med lite progressiva rock. Det vill säga den tidens musikaliska trend via hårdrock med snygg stämsång, vackra keyboardslingor och ett ruffigt gitarrspel. Till sin hjälp inkorporerades demonproducenten Neil Kernon.

Den mannen var essensen av rattande producenter i genren med grupper som  Charlie, Spys, Autograph, FM  (Tought it out), Kansas (Drastic measures, 1983), Dokken, Scorpions och Queensryche på sitt samvete. Att han också producerat  tre av de mest ikoniska albumen ever: Aviator – 1:st. Shy – Axcess all  Areas och Michael Boltons – Everybody´s crazy gjorde inte saken sämre.!

Tyvärr var Streets första alster en halvokejig platta. För mig var ”I love should go”, So far away”, ”Fire” bra, medans ”Cold hearted woman” och ”Lonely´s womans cry” gudomliga, resterande fyra låtar var egentligen inget att hurra för.

Inför uppföljaren Crimes in mind två år senare, så ersatte de  Kernon med en annan ikon: Beu Hill. En man som producerat  bland annat Wingers som Ratts debuter samt Alice Cooper, Warrant , Twisted Sister och Europes Prioners in paradise (1991). Dennes handpåläggning blev en mer polerad, men ändå en veritabel fullträff när alla stjärnorna radade upp sig bredvid varandra.

På debuten stod Walsh för typ av all låtskriverier, medans de på Crimes in mind tog hjälp utifrån av Randy Goodrum. På de tre inledande  låtarna stod trio  Goodrum, Slamer, Walsh  för det som ekade majestätiskt ut ur högtalarna. Vad kan man inte säga; jo AOR-historia skrevs.

Don´t look back” inledde detta smörgåsbord av tidlösa aor-klassiker. Kvartetten skapade ett sound som skiljde sig från dåtiden och framtiden på ett fantastiskt sätt. De progressiva dragen flöt samman med pomp-aor i kombination med förföriska melodier och förtrollande bombastiska refränger.

Plattans andra låt ”The nightmare begin” var dock den mäktigaste av dem alla. En låt som förövrigt återfinns på Steelhouse Lanes andra och sista album i en nyversion

Balladen ”Broken glass” kunde lika gärna adopterats av Survivor, den bara nailade manifestet hur något så tårdrypande särskiljer sig från övriga sådana. Efterkommande ”Hit´n run” höjde tempot med ett betydligare rockigare anslag. I ärlighetens namn ett av albumets svagare stunder dessutom knappt ingen keyboard.

Det åtgärdade man på efterföljande titellåten ”Crimes in mind”. Den var bra, men fungerade bäst som bete för vad som komma skulle! ”I can´t wait” var essensen av vad AOR stod för. Albumets absolut starkaste konstruktion med ”The nightmare begin”. Dessa två låtar kommer alltid vara två av de 50 bästa låtar som skapats i genren. Steve Walsh var nog på toppen av sin bästa version av sig själv när han skapade låten.

Gun runner” reducerade återigen keyboardinslagen och då föll kvaliteten betänkligt, dock från en exceptionell hög nivå ska tilläggas. På åttonde låten stegrades tempo ”Desiree” rockigt och poppigt avlöste varandra, trots det en skön slagdänga.

På näst sista alstret avfyrades StreetsRat race” Inledningen var  i paritet med de tre inledande och ”I can´t wait”. Refrängen höll  världsklass, men helheten nådde inte upp till nyligen nämnda, men inledningen, my God! Den är tillika en av fyra som välsignats av trion Goodrum, Slamer, Walsh

Albumets avrundades med ”Turn my head”. Den särskiljer sig rätt mycket från de andra. Jag fick lite U2 och Ultravoux-vibbar av denna halvbra låt,

Mike spelade som vanligt på sitt personligt lekfulla, men samtidigt tekniska och ack så lättflytande sätt. Han påminner stark om Pete Lesperance i Harem Scarem, eller om det är tvärt om. Här samsades så väl smäktande AOR-ballader med mer explosiva saker.

Jag måste vara ärlig med att jag helt enkelt tänjer på mina egna skapade kriterier. Detta album är som helhet sämre än Foreigner 4 som i sig inte nådde upp till album classics som Stan Bush, Shy, Aviator, Michael Bolton, Signal, Bon Jovi, The Storm, Fortune, Rick Springfield, Khymera, Axe, Cannata, Red Siren, Tommy Shaw, KISS etcetera.

Skulle jag vara en paragrafryttare av rang med tydliga asketiska drag så  hade Crimes in mind diskvalificerats

Nåja, livet är dock inte alltid så svart eller vitt. Någonstans däremellan landar såväl Crimes in mind och 4. Båda dessa album innehar så gigantiskt många klassiker att det bör premieras. Då jag tummar på helheten är det inte svårt att helt plötsligt kunna implementera en hel radda av album, där 4-5 låtar är ikoniska, men inte resten.

När så sker så falnar helheten och inträdet till de mest helgjutna albumen genom tiderna bannlyses. Dessa två album får ändå ståta som två undantag helt enkelt, två svarta svanar som lyser upp aor-himlen på tok för mycket för att kunna ignoreras.

Vad hände sedan med Steve Walsh efter han återinträtt till Kansas? Vad hände med Mike Slamer överhuvudtaget?  Blev de veganer? Slutade dem med musiken för att istället ägna sig åt badminton? Är det en annan historia? Nu när jag ändå har ångan upp är det lika bra smida medans järnet är brännhettt.

Först och främst återanknyter jag till Randy Goodrum. Har han välsignat AOR-världen med något annat matnyttigt? Först och främst så var han delaktig I Steve Perrys bästa låt” Oh Sherrie” . Han skrev   också ”Desperate heart” med Michel Bolton till ikoniska Everybody´s crazy album.

Dessutom så korsades Walsh vägar med Randy genom samarbetet på KansasPower från 1986 via titellåten. Beroende vilken gryta man vill koka sin AOR på, så valde Randy att mer inkorporeras in i den västkustsidiga delen av AOR via exempelvis Michael McDonald, Chicago och David Foster.

Steve-Perry-cirkeln slöts via dennes comebackplatta där Randy med Perry skrev låten ”Most of all”.  Tyvärr var den plattan riktigt usel, trots all musikkompetens. Goodrum blev förövrigt år 2000 invald i Nashville Songwriters Hall of Fame.

Andrew Freeman & Mike Slamer: The Devils Hand

Mike Slamer

Efter sejouren med City boy  flyttade Mike och hans fru till Östkusten, närmare bestämt New Jersey, därefter Kalifornien. Under processen med att färdigställa Crimes in mind hade Mike och Beau Hill blivit vänner. Närheten till jobben i New York området och sedermera  Los Angeles var mer och mindre på Beus inrådan.

Det ena ledde till det andra, bland annat som inhyrd till massor av upcoming band. Atlantic Records president Doug Morris rekryterade Beau att producera nysignade Ratts debutalbum. Det blev hans inträde till en helt annan nivå, då albumet sålde mer än 3 miljoner exemplar.

Parallellt så var det också inkörsporten för Mike Slamer som fick agera ghostmusiker på många kommande legendarer såsom på Warrants två första album. Förresten värt att nämna att Beau även kunde skriva låtar, något han gav prov på via Wingers debutalbum genom underbara AOR-pastischen Seventeen (1988) ett album han självklart producerade. 

Europes ”Get your mind in the gutter”, Unruly Child´s ”When love is gone” var två prov på hans känsla för att skapa tidlösa hits. Det vore ett helgerån att inte berätta vilken inverkan denne man haft på AOR-genren. Brian McDonald Group, Europe – Prisoners in paradise, Unruly Child sist men inte minst, The Storms ikoniska två album.

Tillbaka till Mike Slamer, han drogs in i soundtrack/TV/film-sfären där enligt han själv utvecklade honom till vad som komma skulle. Utan dessa ingredienser, där han gick ur sin komfortzon hade varken Seventh Key, Slamer blivit som de blivit.

Ett annat kapitel i historien är hans samarbete med Mark Baker som ledde till att skriva låtar och producera House Of Lords. Han har även skrivit den ultimata tunga AOR-låten ”Dr. Love”, som spelades in av Hardline 1992 på sin klassiska Double Eclipse. Kontakter som ledde vidare till mer aoriga kontakter med bland annat  tyskasvenska MTM, brittiska Escape och italienska Frontiers .

Man skulle väl kunna uttrycka sig som att Europa räddade aor-genren från ett totalt förfall efter grungen och hiphopens härjningar i Nordamerika. Europa tog över stafettpinnen från jänkarna och gav tillbaka Mike till Storbritannien. Mike berättade att han saknade att spela den typen av musik, men inte att kuska runt i en turnébuss – en win win så att säga.

Han slog dessa flugor i en smäll genom att infiltrera allt han kom över via Escape Musics framynglande av det som återstod av genren i början av 2000-talet. MTM, Frontiers, Escape, AOR heaven med flera…snacka om räddande änglar.

Dock satt genren i utvisningsbåset genom att vara så anti-mainstream som det bara var möjligt. Det passade verkligen fansen som handen i handsken, precis som hårdrockare och deras fäbless för KISS: revansch och konservatism blev två bländande norrsken.

Så 1998 släppte Mike Slamer Steelhouse Lane debutalbum Metallic blue. (MTM). För mig kändes den som ett uppsamlingsheat om man vill anamma ett känt idrottsuttryck.  Ett album bestående av covers? Så kan man också se det, men också precis tvärtom. Mike var ju den rättmätige ägaren till de låtar han skapat till andra. Metallic blue var egentligen hans sätt att göra ett bokslut av 90-talet.

Han rekryterade Keith Slack som adekvat sångare (Miachel Shenker Group). ”Metallic blue” och ”Find your way home” hade implementerats på House of lords album, medan ”Dr love” härstammade från Hardlines debutplatta, medans ”Addicted” hämtades från gruppen Wall of sound, avslutande balladen ”Brighter day” togs från House of Lords sångarens James Christians Rude awakening album.

Detta till trots så var hopkoket not my cup of thee. För mig gestaltade musiken det sämsta med 90-talet, rockiga låtar med en portion sleaze. I mitt anteckningsblock skrivs det inte mycket, eftersom det inte egentligen fanns så mycket att skriva om

Mike producerade, spelade gitarr  och skrev alla 11 låtar på sin väns Terry Brocks soloplatta Diamond Blue från 2010. Ett album fylld av just Mike Slamer som ynglade av sig AOR-hits som  ”Diamond blue”, ”Jessie´s gone”, ”Broken” och ”Too young”. Den bästa låten Terry  Brock sjungit och dessutom skrivit är titellåten och Rockyinspirerade ”Back to Eden” från 2003

Steelhouse Lane andra platta Slaves of the new world utgavs året efter debuten på MTM. Även den präglades av ett uppdaterat 90-tals sound. I detta uppsamlingsheat fanns det inte många deltagare, det mesta var nyskrivet material som även involverade sångaren Keith Slack i fyra låtar. ”The nightmare begins” fick en upputsning på detta albumet tillika den klart bästa vad uppföljaren hade att erbjuda.

10 år senare så sammanfördes Ousey och Slamer via Heartlands första album sedan 2007, Into the future. Dock bidrog inte  Mike heller denna gång som låtskrivare, utan mer som  gitarrist, keyboardists och produktionen av albumet. Låtskriveriet sköttes av Barish Kepic & Chris Ousey.

Mike Slamer är en skamlöst undervärderad gitarrist, låtskrivare,  men även med skills som trummis och erkänd producent. Han äger en  melodikänsla som varsamt varierats med lekfulla solospel, men även att han just blandar snälla melodier med ett bitvis riktigt elakt gitarrspel.

Hans vänskap med såväl Mutt Lange och Beu Hill låg väl inte precis legat honom i fatet när det kom till att producera sina album som många andras. det är väl därför, man direkt känner igen Slamersoundet när man väl hör det. Allt som står i Mike Slamer namn på är skapade i hans egna studio.

Mike Slamer & Billy Greer: brothers in arms

Billy Greer blev sitt Kansas ständigt trogen, utöver detta  ingick han i supergruppen- The Sign  med ikoner som Terry Brock. Mark Mangold, Bobby Rondinelli  och Randy Jacksson

Seventh Key

Trots all annan likhet med Streets så är det ändå Seventh Key som kommer närmast som helhet. Frontiers president  Serafino Perugino  kontaktade Billy Greer att skapa guld. Billy kontaktade då  sin gode vän Mike med syfte att inre sitta ensam i projektskutan.

På så sätt fick  fick Serafino två för priset av en, utan att behöva använda Napolitanska maffiametoder. Den gudabenådade britten Terry Brock, (Strangeways, The Sign) fick det hedersamma uppdraget att agera vokalist.

Bandet/projektet släppte 3 urstarka plattor, Debuten kom ut 2001, uppföljaren Raging fire 2003 och sladdisen I will survive 2013, alla släppta av och på Frontiers. Vill man vara sentimental tillika uppriktig så var debuten det som fullbordade Street trippeln det vill säga uppföljaren till Crimes in mind

Herregud vilka moderna klassiker! ”The kid could play”, ”Only the brave”, ”Missy”, ”Surrender”, ”No man´s land”, ”Everytime it rain” och ”Forsaken”.  Vi får inte heller förglömma den schizofrent lyckade balladen ”When love is dying”. Musikorgien var som att bli påsatt av ett nysminkat  Las Vegas smörgåsbord!

Utifrån detta sekundära uppvaknande kom jag till insikt att detta också var en AOR-Classic, det vill säga ett album som måste infogas bland de bästa som skapats, självklart med motivet helgjutet inklusive 1-2 si-sådär-låtar.

Tituleringen Streets 3:e album grundades på att 3/4 av Streets medverkade. Steve Walsh figurerade som keyboardmaestro. Dock var detta ändå Mike Slamers husdjur! Det innebar så länge ingen klagade och medlemmarna  serverade kaffet  och dr Pepper så var allt frid och fröjd.

Mike skötte diktatorisk låtskriveriet, förutom på avslutande ”Broken home” där AOR-ikonen Mark Spiro stöttade musikaliskt. Mike Slamer producerade förövrigt albumet förtjänstfullt.

Herregud, att man ens vågade på en uppföljare. Den kom som sagt tre år senare. Skötebarnet fick ännu mera omvårdnad utav Mike. Alla låtar på plattan skrevs av honom.  Självklart intog han även producentstolen. Att Slamer har en inneboende låtskrivargenialitet inbyggd, förstärktes av denna uppföljare.

Det vimlade av genant snygga konstruktioner som inlednings låten ”The sun will rise”, precis som efterföljande ”Always from the heart” och ”It should have been you”.  Slamer toppade inte debuten, men låtar som kompletterade de första som ”You cross the line”, ”The raging fire” och ”Pyramid princess”. Kanske saknade han ändå Steve Walsh?

Triologin avslutades nio år senare 2013. På denna, precis som på de två tidigare vokaliserade Terry Brock & Billy Greer. Trummisen från debuten och Slamer var back in buisness: Chet Wynd.  En sanning med modifikation eftersom det är ett alias för Mike Slamer. Hans riktiga namn är Michael Chetwynd Slamer. Ingen stjäl trumsetet från Mike heller.

Från envåldshärskare till allmighty giver! Vapendragaren Billy Greer och Mike Slamer skrev alla 11 låtarna tillsammans! Producentstolen ville dock inte käre Mike lämna ifrån sig. Hur skulle detta sluta?  Ärligt, riktigt bra. 7 av 11 alster var riktigt bra, dock inte lika starka som tidigare. ”I see you there”  var alstret som belystes med mest kvalitet. För mig som ett stort fan vore det återigen dags för Frontiers att övertala övertyga duon om en ett fjärde alster.

Förutom ovannämnda inputs med sin sin musikaliske soulmatee Billy Greers så Mike bidrog de också med sin musikkompetens till Chris Ouseys första soloalbum.  Rhyme & reason utgavs av Escape music 2011. Värt att nämna; en av de 25 bästa låtarna på 2000-talet finns med där: ”Give me shelter” (Ousey/Tommy Dennander).

Vi får inte heller förglömma projektet Khymera (2003) som i sitt grundursprung var en kollaboration mellan den italienska gitarristen och producenten Daniele Liverani med Kansas-sångaren Steve Walsh. Såklart var även Mike Slamer involverad i debuten precis som Billy Greer. Låtar som kunde tända fyrar var ”Strike like lightning” och ”Who´s gonna love you tonight”.

Slamer

Gitarrförgylld melodisk hårdrock med egen stil och eget sound ackompanjerad av sånginsatser från himlen.  Det närmaste vi kommer ett soloalbum skedde via Slamer – Nowhere land. Vokalisten Terry Brock inte bara sjöng på albumet utan co-write alla 11 med Mike och på fyra av dem ingick även såklart Billy Greer dvs 2/4 av Streets. De  allra största höjdpunkterna var ”Nowhere land” ”Jaded”, ”Runaway” och ”Superstar

Devil´s hand

Mike slog i detta Frontiersprojekt ihop sina påsar med Andrew Freeman från Last In Line. De båda delade på låtskriverisysslan. Om det var en bieffekt varför  inte albumet i mina öron inte var någon höjdare vet jag inte.

Dock  kan jag rekommendera inledningslåten: ”We come alive” och näst sista låten  ”Heartbeat away” som höjde sig markant  över de relativt intetsägande låtarna. För mig var det en platta som var lite för bluesrockig och saknade adekvata refränger.

Ozone – Self Defence

Superprojektet Ozone (2015) från Escape Music  involverade vår Tommy Dennander, Chris Ousey & Steve Overland och självklart vapenbrodern Billy Greer. Trots all denna kompetens så blev slutresultatet inte alls något som fick mina ögonbryn att höja sig nämnvärt, snarare tvärtom. Titellåten och  ”Practice what you preach” utmärkte sig mest och bäst.

Overland  – Epic

Steves  tredje soloplatta  (2014) fick Mike Slamer stort spelrum från 2014 där även vapendragaren Billy Greer  inte oväntat sällade sig till gänget som bakgrundssångare. På plattan återfinns tre låtar som verkligen är top notch. ”Radio radio”, ”Down comes the night” och ”Time for letting go”.

Mike Slamer spelade gitarr och keybords på Heartlands första album på 14 år. 2021 såg Into the future dagens ljus. Det visade sig dessutom att det var en riktig vital comeback från britterna.

Steve Walsh

I hans CV hittar vi fyra soloalbum: Schemer-Dreamer (1980),  Glossolalia från 2000, som reunionerade Steve Walsh med Billy Greer och Mike Slamer, cirkeln var liksom slutet. Musiken var dock  inget som föll mig i smaken, precis som på tredje soloeskapaden  Shadowman från 2005.

Efter Steve lämnat Kansas  2014, så gjorde han en Rick Springfield,  det vill säga tog ett långt break från musiken. Två stora anledningar till detta var  ett röstproblem samt brist på motivation.  Hans fjärde soloplatta släpptes 2017: Black butterfly. Hans vapendragare denna gång blev svenske Tommy Dennander, mannen som gett arbetsnarkomani ett ansikte.

De kom i kontakt med varandra när Walsh sjöng på av Tommys låtar ”The piper” från Radioactivis album F4UR som de skrev tillsammans. Den låten finns även med på Black butterfly. Walsh & Dennander skrev tillsammans materialet på dennes fjärde soloäventyr.

Steve Overland gästade som backgrundssångare. Black butterfly var utan tvekan Walsh soloögonsten. Det fanns många höjdpunkter på albumet, men ”Warsaw” stod över det mesta.

Värt att nämna var underbare sångaren Jerome Mazza (Angelica) gästsjöng på fyra av låtarna. Densamme släppte ett soloalbum året efter titulerad Outlaw son (2018). Det albumet var en veritabel fullträff helt enkelt. Låtskrivarparet bestod av Steve Overland och Tommy Dennander. Mäktiga alster som ”Neverland”, ”Immortal” och ”Streets on fire” var helt enkelt obetalbara

Slutord

Denna krönika skulle helt sonika ta upp en AOR-classic, och det var Streets – Crimes in mind. Men under textprocessen  inkorporerades ytterligare ett AOR-Classic album: Seventh Keys debut.

Den slängdes subtilt in i historien efter jag insett att den faktiskt tillhörde denna sagolika skara av band som skapat helhetsmagi utöver det vanliga. Det vill säga en av de bästa och jämnaste 50 AOR-album som som sett dagens ljus på båda sidor av 2000-talet.

Samma fenomen uppdagades när jag skrev om The Storms – Calm before the storm (del 17)  och parallellt återupptäckte JourneyRevelation (2008), första plattan med Arnel Pineda bakom mickstativet.

Jag ratade alltså Escape (1981) och Frontiers (1983) trots att den innehöll världens bästa AOR-låt, ”Separate ways”. Det var som att svära haranger i kyrkan. Escape och, eller Frontiers toppar väl de flesta AOR-listor, men nära skjuter ingen kolibri. utifrån ett helgjutenhetsperspektiv.

Som sagt detta är min 2o:e krönika över de absolut mest helgjutna AOR-albumens som konstruerats. Förutom ovanstående duo så hände samma sak i del 15 där Khymeras – The greatest wonder skulle dissekeras.

Under den resan fann jag deras senaste alster Master of illusion (2020). För att göra en lång historia kort, av 20 påtänkta har det istället framynglats 23 stycken. Det där med kort är en sanning med modifikation utifrån att den egentligen blev längre än just kort.

Om man av någon anledning vill läsa om dessa kolosser till AOR-bumlingar så gör man det på The Maloik rock blogg, eller på min egna blogg Livskvalitetsguiden. Vi pratar inte konkurrenter, utan vi är alla entusiaster med samma intresse, nämligen musik att göra keyboarddansen till.

Vill man ha sin AOR serverad med lite progressiva rötter i kombination med pure AOR samt ett egensinnigt gitarrriffande så är Streets  – Crimes in mind och Seventh Key debut något utöver det vanliga. Jag skulle kunna titulera Mike Slamer som the king of AOR, men det finns en man som överskuggar denna ikoniska figur nämligen Jim Peterik. Så därför dubbar jag Mike istället till The prince of AOR.

 Av Mr Mats Widholm

 

Continue Reading »
No Comments

Del 15: Khymera – The greatest wonder & Master of illusion

Förra hyllningen var till en platta som låg på ”fel” sida om 2000-talet det vill säga mera åt nutid. Även denna gång kommer jag att gräva i samma grop dessutom grävs det två sådana. För att en a.o.r platta ska bli riktigt bra så måste ingredienserna innehålla: adekvat sångare utan accent, men med exceptionella röstresurser, fläckfri och polerad produktion samt bra refränger som balanseras ihop med snygga melodier. Tvillingplattorna har alla dessa komponenter samt att låtarna vävts ihop till nya låtar det vill säga inte bara  är övertydliga ekon från gamla klassiker.

De som hävdar att a.o.r musiken är död är inte enbart tröga, utan främst  ruskigt okunniga. Genren lever och frodas… fast inte på listorna, inte i media, inte på radion, utan i sin egna lilla subkulturhörna. Den är otroligt bred, med fans från alla kontinenter, förutom Antarktis, men ändå så smal.

Klientelet som lyssnar på dessa har klara drag av aspberger förtäckta som nörderier. Jag borde veta, jag tillhör sällskapet. Vi vårdar och hyllar det förgångna, som vampyrer till blod, vi låtsas vilja ha nyskapande, men är konservatismens högborg. 2000-talet har fått fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet. Två av dessa plattor är Khymera – The greatest wonder från 2008 och deras senaste från i år: Masters of illusion.

Daniele Liverani

Khymera föddes 2003 när den italiensk producenten tillika keyboardisten Daniele Liverani (Empty Tremor/Genius – The Rock Opera) och Kansas-sångaren Steve Walsh bestämde sig för att samarbeta. Debutalbumet blev en veritabel fullträff. Krunchiga gitarrer, bombastiska refränger, melodier att döda till och musiker som hade ambitionen att skapa ett mästerverk. Debuten var den fansen hyllade som den bästa, därefter devalverades uppföljarna till epitetet ”Det var bättre förr”. Tyvärr en alltför vanlig kommentar i dessa kretsar.

Via mina fluffiga AOR-glasögon så var inte förstlingsverket det där riktiga mästerverket egentligen. Albumet innehöll dock några AOR-classics som ”Strike like lightning”, ”Who´s gonna love you tonight”, ”Without a warning”, ”Love leads the way” och ”Tears on the pages”. Låtskrivarna var Jim Peterik, Kip Winger, Mark Spiro, Giorgio Moroder – top of the class.

I och med att projektembryot fick en uppföljare två år senare och att Walsh utgick och ersattes av Dennis Ward (Pink Crem 69/Magnum) var magin enligt många bruten, det var liksom inte lika coolt längre. A new promise innehöll inte heller lika starka låtar. ”Alone”, ”Let it burn”, ”Looking for you”, ”After the way” och ”You can´t take me” var kvalitetsessensen. Förra plattans låtskrivarteam hade utraderats. Nu var det främst bröderna James- och Tom Martin som stod för hantverket (7 stycken). Andra musikkonstruktörer var Jeff Scott Soto, Don Barnes och Martin Briley.

2008 kom tredje albumet ut: The greatest wonder. Utifrån tidigare erfarenheter var inte mina förväntningar superhöga. Jag trodde nog att att projektet skulle gå i graven via urvattning eller brist på fortsatt skivbolagsintresse. Att albumet skulle bli en av de bästa AOR-plattor som släppts på 2000-talet såg jag helt enkelt inte komma.

Bröderna Martin hade manövrerat ut dem alla i allra bästa Stalin stil. De stod för all musik, alla texter, samt kontinuerlig tillförsel av fish´n chips till resten av bandet. Dessa bröder skulle väl i mångt och mycket kunna tituleras melodigenier och ADHD-produktiva.

Duon har nästan skrivit allt material på de sex plattorna som huvudbandet Vega släppt mellan 2010-2020. De har parallellt nästan fått agera husband till Frontiers Records uppsjö av projekt som Sunstorm, Issa, From the inside, House of Lords, Ted Poley, Tony Mills, Find me med flera.

Hörde förresten dagsfärska rykten att det florerade en ny diet i Storbritannien under den perioden. Den gick kortfattat ut på att bara äta fish ´n chips en gång månad tillskillnad från snittet på tre dagar i veckan. Det innebar inte bara smalare britter, utan även trögare sådana eftersom omega 3 halterna samtidigt reducerades kraftigt. Brexit var förövrigt en av konsekvenserna, från ett kapitel i Storbritannien historia befolkningen helst ville lämna bakom sig.

Enligt hörsägen drog bröderna detta ännu längre och skippade fish chips helt och hållet. Saknaden efter nationalrätten i sju månader blev en för stark beroendefiende. Så istället för fisk tre gånger i veckan blev det i genomsnitt två sådana… per dag. Det innebar intelligens långt utöver genomsnittet. Det vill säga, de var 24/7 påtända av omega – 3, kostens svar på rökheroin.

Bröderna Martin

Vad som egentligen hände med brödernas vikt var höjt i dunkel. Vassa rykten berättade att de svettades kopiöst med frityrolja. Något som bokstavligen innebar att de som gick i brödernas fotspår halkade. Försäkringsbolagen blev skogstokiga och gav dem ett ultimatum: sluta äta fish´n chips varje dag eller flytta från staden!

Sedan dess har bröderna aldrig riktigt återhämtat sig som låtskrivare. De dementerade kraftigt att de i slutet av 2019 återigen börjat importera Fish´n chips från östra Vietnam. Årets underbara album från Vega berättade dock en helt motsatt historia.

Stilen på The Greatest Wonder gentemot de två tidigare var påtaglig. Detta var mellantempo rakt igenom, något som teoretiskt skulle kunna bli präktigt tråkigt. Så var inte fallet, utan flödet av starka kompositioner som dels kontrasterade och dels kompletterade varandra blev istället resultatet. Det var lätt att bli lurad av det lugna tempot i att detta egentligen var ett renodlat mästerverk.

Bröderna måste ha varit sjusärdeles harmoniska och helt fria från distraktioner, men sprängfyllda av omega – 3, för annars skapades inte så högkvalitativ melodisk rock. Brödernas musikkonstruktioner upplevde jag nästan skräddarsydda för Dennis Wards något nasala röst.

Albumet innehöll 12 halvlugna keyborddrivna melodiska rockanthems det vill säga tolv all killers no fillers. Plattan var ett överdådigt smörgåsbord av magiskt låtskriveri, motiverade musiker och ett klockrent ljudlandskap. Adderade man fluffiga refränger som kvalitetsstämplats i kombination med utomjordiska melodier så var det bara att abdikera.

De låtar jag som dröp mest av förrädiska transfetter var: ”Beautiful life”, ”Borderline”, ”Since you went away”, ”No sacrifice”,” Love will find you”, ”The other side” och den otroligt vackra balladen ”Love had come and gone”.

Fast alla låtar var så starka att det var ett äventyr att skilja agnarna från vetet. Daniele Liverani levererade slingor som Greg Giuffria skulle dreglat över. Likt den aor-missbrukare jag tyvärr får etikettera mig själv som blev albumet en källa till ett livslångt medberoende. Vissa samlar på frimärken, andra på muggar medan jag hoardar in mig på refränger som är skapta av någon uppe i himlen. På The greatest wonder fick jag mitt lystmäte tillfredsställt!

Dennis Ward – Sång, bass

Daniele Liverani – Keyboards

Tommy Ermolli – Gitarr

Dario Ciccioni – Trummor

Sju år efter detta mästerverk var det Dennis Ward tur att köra diktatortricket, mer än Greve Vlad. Ut med bröderna Martin, ut med gamla medlemmar och ut med grundaren Daniele Liverani. Sådana rockrockadfasoner brukar sluta avgrundsfullt, samtidigt som ett långt uppehåll mellan två album sällan brukar tillhöra framgångsfaktorerna.

Dennis Ward måste ha sett projektet Khymera som ett narcissistic tillfälle att yngla av sig melodiös hårdrock/AOR av världsklass. Denna tilltro till projektet uppvägde de två ovanstående generella trappstegen ner i källaren. The Grand Design från 2015 var ett jämnare album än de två första Khymera-albumen, men innehöll inte lika starka låtar. De som verkligen höjde sig över den jämntjocka underlaget var: ”Never give up on you”, ”I believe”, ”A night to remember”, ”She´s got the love” och ”Land of the golden dreams”.

Vem är nu Europas svar på Alexander den store!? Född 1967, med en pappa som jobbade för USA´s arme. På grund av jobbet flyttade familjen till Tyskland. Dennis växte upp där och gick i skolan. Redan som tioåring visade han prov på en oerhörd multimusikalism. Trots ambivalensen att välja huvudinstrument blev det till sist bas som rönte mest inspiration hos den unge Dennis. Han harvade sedan runt mellan olika lokala band innan han fann Pink Cream 69. De fick snart kontrakt med CBS och det självbetitlade debutalbumet såg dagens ljus 1989.

Bandet bestod utav Dennis på bas, Alfred Koffler på gitarr, Kosta Zafirios (Helloween, Unisonic, Axxis, Gotthard, Krokus, D.C Cooper, Place Vendome) på trummor/keyboards sist men inte minst Andy Deris (Helloween) som vokalist. En liten kuriosa var att Andy och Kosta spelade i ett band innan de bildade Pink Cream 69 vilka släppte två EP; de kallade sig Kymera!

Timingen kunde dock inte vara värre utifrån att genren redan var på väg att självdö, kväva sig själv eller helt sonika blivit kontraktmördade av grungen. Det var dock inget de tänkte på när debuten uppmärksammades. Förstlingsverket andades potential ända uti fingerspetsarna samtidigt som den var a mixed bag.

Platta nummer två iscensatte strategin att släppa ett nytt alster vart annat år. Den fick den mogna titeln One size fits all. Musiken som konstruerades hade blivit bättre på alla tänkbara fronter och innehöll ett knippe riktigt starka låtar. Om det var Helloween som subtilt ropade Andys namn eller om han var synsk inför vad som komma skulle låter jag vara osagt. Att Games people play blev hans sista med PC69 var i vilket fall som helst mer konkret. Deras tredje alster var också en platta som var över medel.

Grungen var en musikalisk subkultur som bildades i slutet av 1980-talet och kunde etiketteras som ”Seattlesoundet”. Genren var en kombination av heavy-metal, punk, och rock. Typiska drag för grungen var att användandet av ganska distade gitarrer och grovhes röst. Texterna berättade om hur samhället såg ut på det tidiga 90-talet.

Den fienden var inte att leka med! ”Resistent is futile”, ett fantastiskt citat ur Star Trek från de skoningslösa Borgerna passade väl in här. Antingen blev du uppäten eller så spelade du med. Pink Creams 69´s la sig diplomatiskt mitt emellan. David Readman (Adagio, Axxis, Andersen/Laine/Readman) deras nye sångare gjorde väl ifrån sig på Change, men identitetsproblemen och tonårstrotset kunde inte ens han råda bot på. Ett år senare frångick de vart annat år utgivningen, men inte grungeinspiration. För mig var Food for thoughts ytterligare ett förlorat album.

Döm av min förvåning när deras efterföljande album gavs ut endast år senare! Inte bara att de gått tillbaka till rötterna till One size fits all; de framavlade också ett av 90 talets bästa album. På Electrified föll alla pusselbitar på plats, även kantbitarna, när man absolut minst anade det. ”Shame”, ”Stranger in time”, ”Break the silence”, ”Losing my faith” och ”Gone again” var melodier made in heaven. Hur gruppen kom dit jämfört med året innan var nog lika bra att man inte nystade i. Att ge sig kast med the dark lord har väl bara visat sig vara en ytters kortsiktig lösning.

Under millenniumåret kom deras sjunde platta ut. Förväntningarna var för första gången skyhöga. Sonic dynamite ikläddes en ännu skarpare produktion. Dennis Ward virkade in musiken i en mer europeisk melodisk hårdrockskrud. Det som utkristalliserad från den kvalitativa rocken var definitivt en klassiker i genren. Med låtar som ”Seas of madness”, ”Followed by the moon”, ”The spirit” och ”Lost in a illusion” satte de ribban högt för efterkommande band.

Åttonde albumet Endangered (2002) skulle visa var det melodiösa skåpet skulle stå; nu var det dags för herravälde! Njet, så blev inte fallet. ”Promised land”, ”Trust the wise man” och ”He took the world” var bäst på en halvljummen platta. 2003 utökades bandet med gitarristen Uve Reitenauer vars främst uppgift var att bistå Alfred koppler, då denna led av en jobbig neurologisk åkomma. Thunderdome kom ut 2004. Musiken som ekade ur högtalarna var mer melodiös hårdrock som ibland spillde över i hårdrock. ”Here I am”, ”Shelter”, ”Gods come together”, ”Carnaby road” och balladen ”That was yesterday” var killerlåtar från detta metalliska album.

Tre år senare äntrade deras In10sity hårdrockvärlden. Denna deras tionde platta var ett gyllene tillfälle att steppa upp ett snäpp. Inledande ”Children of the dawn” hade allt det där man som lyssnare ville bli serverad PC69. Precis samma sak gällde efterföljande ”No way out” tillika albumets allra starkaste låt. Tredje alstret ”Crossfire” sänkte tempot, men reducerade inte kvaliteten; vilken kanonöppning! ”A new religion” kompletterade de tre i toppen precis som ”Out of this world”. Ett modernt mästerverk som kunde matcha Electrified och dessutom slå den på fingrarna.

Sex hade förflutit mellan från albumet In10sity till Ceremonial (2013). Inledande ”Land of confusion” bådade nästan för gott. Efterkommande ”Wasted years” och ”Special” fyllde sin melodisk hårdrockfunktion. Tyvärr var de anomalier, ljusår från något som stavades helgjutet. Plattan efteråt döptes till Headstrong (2017). Topplåtar, njaa de var en bristvara. Det sista albumet med gruppen visade upp en splittrad sida med en knippe halvhyfsade låtar som ”Walls come down”, ”Unite and divide”, ”Man of sorrow”, ”Path of destiny” och ”Whistleblower”. Ett standardavsked som slutade kvalitetsmässigt ungefär som karriären inleddes 1989 – en era kom till sitt slut.

Parallellt med PC69 jobbade Dennis med många av Frontiers projekt. Ett av dem var med power metal ikonen Michael Kiske. Densamme ville i början av 2000-talet inte beblanda sig med tunga gitarrer överhuvudtaget. Han lierade sig istället med italienska A.O.R fantasterna på Frontiers Records. 2005 slog debutalbumet med Place Vendome ner som en bomb hårdrockvärlden. I skrivande stund har projektet ynglat av sig i fyra album. Dennis medverkan var som allra störst på första plattan där han skrev nästan alla låtar. Några av dessa var juvelprydda tingestar som tunga ”Cross the line” och softa ”I´ll we waiting”.

2012 uppenbarade sig en dyngnvåt dröm för fans av Helloween via Unisonics debutalbum. Michael Kiskes dynamiska röst prydde bland annat de två klassiska albumen från Helloween: Keeper of the Seven Keys part 1 & 2. Efter att ha avhandlat två plattor med Place Vendome och en med Kiske/Somerville så försonades han med forna Helloween medlemmen Kai Hansen samt en ny tilltro till sylvassa gitarrer och dubbeltramp. Förutom nämnda insikter så ingick Dennis Ward och Kosta Zafiriou från Pink cream 69. Formationen kunde väl liknas vid en tysk supergrupp.

Förstlingsverket spretade hårdrocksmässigt åt en väldans massor av väderstreck, vilket i detta fall inte gjorde mig något. Fansen som förväntade sig hårdrockspeed a´la Helloween blev snuskigt besvikna. Nördar som dyrkade Masterplan kunde ta emot plattan med  öppna armar. De bästa låtarna var ”Unisonic”, ”Souls alive”, ”Never change me”, ”I´ve tried” samt  halvpunkiga ”Never too late”. Det mesta av materialet var signerade Hansen och Ward.

Två år senare kom uppföljaren ut: Light of dawn ut. Merparten av musiken var det Dennis som stod för. Han orkestrerade också produktionen på båda albumen. Tyvärr hjälpte inte ens det, utan musiken blev sämre än på debuten. Minnesvärda alster var ”Exceptional”, ”Night of the long knives” och ”When the dead is done”.

1996, när Ward arbetade med PC69 sagolika Electrified och gästsångerskan Elizabeth White trillade polletten ner. Han insåg att han parallellt skulle stå på scen, men också jobba bakom densamma… som producent. Året innan fick han förtroendet att producera PC69 femte album, något som gav mersmak.

Superproducent inom AOR, Melodiös hårdrock, Hårdrock, Heavy metal och Neo-classical musik! Det var bara förnamnet! För mig var han helt synonym med ett exceptionella ljudlandskap som bara kan matchas av dansken Jacob Hansen.

Här följer ett axplock av grupper som han producerat: Adagio, Angra, Axxis, Bob Catley, Codex, David Readman, Edens curse, Edenbridge, Fergie Frederiksen, Frederiksen/Denander, Firewind, First signal, House of lords, Human Zoo, Jaded Heart, Khymera, Krokus, Mind key, Mecca, Paradise Inc, Place Vendome, Primal Fear, Places of power, Panorama, Robin Beck, Silent force, Sunstorm, Ten, VegaVoodoo circle och Unisonic.

Så återigen skymde molnen solen, återigen såg jag inte vad som komma skulle. Det var högst oväntat att Khymera skulle knocka mig fem år senare med ett album som även det tillhör de bästa som släppts på denna sida av 2000-talet. Frontiers projektets Khymeras femte platta var en sådan som definitivt inte uppfinner hjulen på nytt, eller implementerar in udda inslag i sin musikreproduktion Khymera är dem som  innehar taktpinnen då liknande projekt som Sunstorm, Place Vendome och First signal sviktar betänkligt. Om de förut tagit en halvnelson så är det ett kraftigt strupgrepp med bakbundna händer som gäller numera.

Dennis Ward adopterade skötebarn levererade varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock till helt nya nivåer. Förutom att han är en multiinstrumentalist, är han en gudabenådad producent och utifrån Khymera dessutom en riktigt riktigt bra vokalist. Den biten har han skött sedan platta nummer två. Skillnaden är att han numera styr det mesta i detta projekt.

Inledande ”Walk away” satte agendan direkt! Hur bör en adekvat refräng låta? Jo såhär ungefär! Allt var så välavvägt att det gjorde ont i kroppen. Detta gällde i allra högsta grad efterkommande ”First time”. Elegantfeta keyboards som matchade Michael Kleins utsökta gitarrlir. I tredje spåret ”Masters of illusion” utkristalliserades det magisk aor i sin renaste form. Precis som i de två inledande alstren blev man knockad av ett chorus som stavades perfektionism.

När blir en låt smittsam? ”Paradise” kontaminerade mig med en refräng som var omöjlig att värja sig emot. Självklart var grusstigen till antiklimaxet en uppbyggnad som upphöjde choruset till helgonstatus. Hur skulle mannen hantera den obligatoriska balladen? Med den äran såklart. Inte för polerad, inte för sötsliskig inte för klämkäck. ”Father to son” var bara knäckande bra. Inlevelsen han berikade musiken med kändes självupplevd. Jag tänkte inte detaljanalysera varje låt utan enbart konstatera att det inte existerade en enda svag länk på Masters of illusion. All killers no fillers var ett epitet som sällan passat bättre på ett rockalbum än på Khymera senaste.

Ward har skapat en av 2000 talets bästa aor-plattor. Det gör han med mängder av passion och råenergi. Han tittar i backspegeln, men tillskillnad från många andra även i framspegeln. Produktionen, låtarna, arrangemangen andas nutid, inte bara retro. Han bär och klär musiken till hur denna genre ska låta, trots bristen på nyskaperi.

Dennis Ward (sång, bas)
Michael Klein (gitarr)
Eric Ragno (keyboards)
Pete Newdeck (trummor)

Dennis enthusiasm för musiken lär troligtvis inte avta. Numera är han fast medlem i Magnum som basist istället för Al Barrow. Basist, sångfågel, låtskrivare och producent? Synergierna från dessa roller är den stora vinnaren. Frågan kvarstår, kommer han någonsin att kunna toppa det han skapade på Khymeras- Masters of illusion? Hoppet är det sista som överger människan, men jag tror inte han kommer överträffa den bedriften.

Dock kommer denna musikallkonstnär vara närvarande på många fantastiska plattor framöver, den saken är säker. I vilket fall som helst kommer jag inte bli speciellt överraskad nästa gång Khymera släpper nytt material. Att två plattor från samma ”grupp” kan tituleras som aor – klassiker är en bedrift i sig. Skulle detta ske en tredje gång så blir det ett ypperligt tillfälle att skifta religiöst fokus från agnostiker till ortodoxt troende.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Continue Reading »

No Comments

Del 14: Frederiksen-Denander

Svetten lackade sakta men säkert ner på den stora morgontidningsbilagan. Luften tycktes vara helt befriad från syre. Jag flankerades av en korpulent tant med bister uppsyn och en yngre, smalare sådan, som bläddrade flyktigt i någon glättig veckotidning. Tiden tycktes stå stilla, varför tog det så lång tid för de tre kunderna att bli klara!? Som taget från någon skräckfilm hörde jag mitt namn ropas ut.

Min främsta upplevelse från uppmaningen var röstresursen hos den späda kvinnan i 30-års åldern iklädd sitt främsta kundleende. För mig lät det som en jordbävning som hela varuhuset måste ha hört. Tittade alla i lokalen på mig när jag la ifrån mig tidningen jag gömde mig bakom? Min utroperska hänvisade mig vidare till en tom stol och satte på mig ett plastigt mörkblått förkläde.

I den gigantiska spegeln en meter framför mig såg jag en nervös yngling med långt rakt hår. Kunde verkligen dessa stripor förvandla sig till halvkrulliga lockar? Jag visade tafatt upp två foton på hur jag ville mitt hår skulle se ut. Det ena var på Joey Tempest, det andra på David Coverdale. Det ska vi ordna sa hon klämkäckt! Nervositetscrescendot var på väg ner, tills min frisörska i förbifarten nämnde att hon inte utfört så många permanentar förut. Ridån föll tillbaka till ursprungsläget. Processen i sig var ganska behaglig i kombination med hennes servicevänlighet och kallprat.

En och en halv timme passerade fort. Helt plötsligt var det dags för moment of the truth, ungefär samma känsla som att lägga upp bollen på straffsparkspunkten. Skulle det bli mål eller sköt hon utanför. Till en början blev jag absolut förförd av den lockighet som ersatt en tidigare stripig kalufs.

Det var väl först när jag började syna lockarna ovanför pannan som jag började ana oråd. Lika snabbt som jag drog ner dem, åkte de likt en gummisnodd upp till ursprungsläget, likt en helvetisk fabriksinställning. Jag poängterade detta för frisörskan. Hon frågade en kollega som studerade hårkonstellationen.

Aj då, var en kort fras som kändes ödesmättade. Det visade sig att hon hade missat att allt hår inte skulle permanentas utan vara fri från lockighet. Som läget gestaltade sig såg det mera ut som en halvtaskig peruk eller att en fet hamster hade lagt sig på huvudet. Ännu värre, det var inget de kunde göra åt saken, utan det skulle typ växa bort!

Skygg, besviken och otrygg smög jag längs varuhusväggarna närmaste vägen hem till mina föräldrar. Målet var att lägga sig under täcket och tjura, och det gjorde jag också. Kan man vänja sig vid Bingolotto, Guiness och surströmming så kan man vänja sig vid peruker. Det är i nöden som kreativismen skapas. Små kosmetiska justeringar fick bäverboet att se mindre bäverboigt. Stormen var över, ångesten lade sig successivt. Det blev många permanentar under de kommande åren.

Dock var jag därefter diktatorisk sträng i mina beskrivningar att lämna opermanterat hår kvar i pannan. Tyckte personligen att jag så sjukt cool ut, och intalade mig likheter med såväl David Coverdale, E-Type och Tommy Nilsson. 1995 tog jag beslutet att klippa av mitt vackra långa hår. Det hade sina pris att se cool och förförisk ut!

När det blåste under fotbollsmatcherna devalverades mitt målskytte anmärkningsvärt! På vintrarna tog det evigheter att torka håret! Det gick dessutom åt en förmögenhet att införskaffa bra hårsprayer! Vid fester blev kompisarnas flickvänner vansinniga på mig för att jag dränerades deras lager av just hårspray, vilket i sig var dysfunktionella signaler till deras tjejkompisar att ta avstånd från mig. Ständig träningsvärk i högerhanden, inte på grund av ett onanerade, utan ett frenetiskt borstande av håret.

Sett i backspegeln har varje årtionde sin charm, men som korthårig var hårskötandet betydlig mindre krävande. De säger att trender kommer tillbaka. Jag tror dock inte att eran för pudelfrisyrer någonsin kommer att få fotfäste i vårt universum något mer, men man ska aldrig säga aldrig.

Tyvärr har göteborgssonens Håkan Hellström fått enstaka personer att uppskatta krulligheten i sig. Om hårexpandering tillhör det förgångna så kanske det är dags att plocka upp ett album som andas någorlunda nutid. Eftersom genren för den stora massan inte tycks existera längre så vill jag bevisa att det görs lika mycket kvalitet efter 2000-talet som det gjorts tidigare. En av de plattor som jag skulle kunna titulera som klassiker är från 2007. Frontiers var de som stod bakom Fredriksen & Denander – Baptism by fire.

Vad kan man säga om dessa två herrar. För det första är en i livet, och den andre död, sad but true. Frederiksen avled i sviterna av cancer 2014. För mig och många andra var Fergie synonymt med vad en a.o.r-röst egentligen stod för. Steve Perry, Jimi Jamison, Joe Lynn Turner, Bobby Barth, Jeff Scott Soto, Mark ”Marcie” Free och Lou Gram är några andra som hamnar i samma legendariska odödliga fack.

Fergie inledde sin musikaliska bana redan som 13 åring. Några år senare erbjöd hans kompis Tommy Show honom vokalistrollen i MSFunk, medan Tommy hastade vidare till det något större Styx. Deras vägar skulle återigen korsas eftersom Styx, Heart och Trillion gav sig ut på en gemensam turné. Fergie sjöng då på Trillions debutplatta, vilken släpptes 1978. Det blev bara ett album med dem.

Han ersatte därefter Jeff Pollard Leroux. Bandet hade redan hunnit yngla av sig fyra album innan. So fired up (1983) var gruppens femte, ett alster Fergie var högst delaktig i. Han skrev bland annat hiten ”Carries gone” efter uppbrottet från flickvännen Carrie Hamilton tillika dottern till komediguben Carol Burnett. Som många plattor på den tiden var det sällan renodlad AOR som gällde, utan det blandas hej vilt mellan rockgenrerna – tyvärr. So fired up höll sig mångt och mycket till AOR-essensen.

En av de bästa låtarna genom tiderna i genren fanns med på det albumet: ”Turning point”, pomp-aor i sin allra renaste form. ”Yours tonight” var också en ögonbrynshöjande skapelse som fick pomp-ådrorna att svälla. Albumet är i mina ögon djävulskt nära att etiketteras in i Classic AOR Melodic Rock Saturday! Mats Widholm´s Tidlösa A.O.R. – klassiker av oproportionerliga mått!

Fergie lyckades på något sätt alliera sig med de riktigt stora i branschen som exempelvis backgrundsångare i Survivor.  drog de längsta strået före Fergie i att fronta Kansas efter vacuumet från Steve WalshGregg Giuffria och Fergie kämpade för ett nytt Angel album. Det gick visserligen i stöpet, men han träffade istället på Ricky Philips. De två förblev bästa vänner in til the bitter end. Även i okänt ökända Giuffria var han med en period utan att släppa ett fysiskt album. Kontentan av Gregg Giuffria och Fergie Frederiksen samarbeten var lika med moll.

Keyboardvirtuosen lyckades ändå släppa två plattor med gruppen. Debuten (1984) ynglade av sig ”hitsinglarna” och ”Call to the Heart” (Hot 100 #15) and ”Lonely in Love” (Hot 100 #57). Två år senare landade efterföljare på vinyldisken: Silk + Steel. Mitt betyg på debuten var varken bu eller bä, men betoningen landade mer på bu. Uppföljaren var betydligt bättre och hade verkligen sina stunder. Likt många andra så kallade ”klassiker” som för många fans upphöjs till skyarna utan att vilja granska helheten var den långt ifrån helgjuten. Albumet bestod av fem bra låtar. En av dem var hiten ”I must be dreaming”, sedan ”Change of heart” och ”Tell it like it is”.

Det var dock de två övriga ”No escape” och ”Lethal lover” som penetrerade mitt AOR-hjärta. De var inte bara överdjävliga, utan helt sonika Gudomliga. Den som söker han finner! Är man ute efter Giuffrias tredje alster så är oddsen betydligt högra att finna Atlantis, Förbundsarken eller Stalins blålila hårspänne, den i marmor, men utan guld. Det blev nämligen ingen tredje gängen gillt! Dessa demon transformerades dock till till material på Gregg Giuffrias kommande projekt: House of Lords (1987, Simmons Records).

Två av den maskerade långa tungans tungt vägande krav var: byt namn: byt vokalist! Den bryska innebörden innebar med omedelbar verkan; Ut med David Glen Eisley, In med James Christian!  ”I Wanna be loved” (Hot 100 No. 58) och Stan Bush pennade ”Love Don’t Lie” släpptes som singlar. För mig var det två andra uppenbarelser som rånade min uppmärksamhet. Såväl ”Hearts of the world” och ”Jealous heart” var två tvättäkta aor-classics, det vill säga forever and ever odödliga. Gregg basade över House of Lords på de två efterföljande albumen Sahara (1990) och Demon down (1992). James Christan övertog sedermera babyn, Gregg slickade sina sår. Kontrasterna som uppstod var att House of Lords idag är vitalare än någonsin, medan Gregg nästintill la musiken på hyllan. Den enes bröd, den andres död?

Jag kunde helt enkelt inte låta bli att göra en avstickare i aor-historien, men nu tillbaka till Fergie! Nästa steg i den musikaliska evolutionen skedde via Abandon Shame som innehöll kompisen och basisten Ricky Philips (The Babys, Bad English), trummisen Pat Torpey (Mr Big). I bandet ingick även keyboardhalvguden Jonathan Cain (The Babys, Bad English, Journey) och hans fru Tane. Ricky Philips sköt sig själv och det namnkunniga bandet i lilltån genom att vidarebefordra en demo på vad Fergie var röstkapabel till, via sin polare Jeff Porcaro. Det ekot studsade omedelbart tillbaka. Toto stod nämligen utan sångare under inspelningen av femte albumet Isolation. Han ersatte därmed Bobby Kimball, före Eric Martin, en prestation i sig.

Plattan från 1984 innehöll inte bara hiten ”Strangers in town” utan också en golgata av pärlor som ”Carmen”, ”Lion”, ”Angel´s don´t cry” och ”Endless”. Enligt mig den bästa plattan Toto släppt och en självklar contender till att vara med på denna eminenta uppradering av a.o.r. – klassiker. Lustigt nog blev euforiädelstenen ingen riktig framgång hos den stora massan.

Efter 12 år i musikbranschen övergav Fergie temporärt musiken för att istället satsa på att testa på matbranschen med sin pappa. Smaklökarna marscherade dock fortfarande ikapp med musiksjälen. Saknaden blev till sist för tung att bära. Den blev en katapult till ett återinträda i musikbranschen. 1995 släppte kompisduon Frederiksen/Phillips sin debutplatta. I mina öron blev det tyvärr inte sensationellt. Dock innehöll den en morbid kvalitativ låt: ”Oh Diane”. Dean Castronovo, Neal Schon, Mike Finnigan och Steve Grove var bara några av storheterna som bistod med sin musikkompetens.

Fyra år senare hjälptes teamet åt att snickra ihop dennes första soloäventyr – Equilibrium. För en AOR kille som mig själv var detta en våt dröm av gästmusiker som: Bruce Gowdy (Unruly Child, Stone Fury )Ron Wikso (The Storm, Foreigner), Tim Pierce (Rick Springfield, John Waite)Guy Allison (Air Supply, Unruly Child )Jason Scheff (Chicago)Jeff Scott SotoNeal Schon (Journey)Rocket Ritchotte (Stan Bush & Barrage, Rick Springfield)Steve Porcaro (Toto) och Dave Amato (Ted Nugent, REO Speedwagon, Jimmy Barnes) och Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner). Två av låtarna skrevs förövrigt ihop med Mr AOR, Jim Peterik, en annan med hitmaskinen Desmond Child. Titellåten Equilibrium av Jim var väl inte oväntat det bästa på en väldigt westcoastig, Totoliknande platta, vilken var aningen över medel.

Samma år blev han medlem i World Class Rockers. Det var en all-star-line-up med medlemmar från bland annat Toto, Journey, Lynyrd Skynyrd, Steppenwolf, The Eagles och Spencer Davis Group. De släppte två liveplattor 2000 och 2001. Det var i den vevan han kom i kontakt med svenska Tommy Denander. Deras vägar skulle korsas mer än en gång. Fergie var exempelvis delaktig i tre av fyra av Tommys ögonstenar med Radioactive (2001, 2003, 2005).

För mig var det dock Meccas (2002) debut ett av de projekt som jag gillade allra bäst. Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe. Totos basist David Hungate och Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som lätt platsar bland de 10 bästa som släppts på denna sida om 2000-talet. Förutom extraordinära sånginsatser från de två sångfåglarna var det Mr AOR:s melodiska fingrar som låg bakom alla låtar på albumet, sex av dem med hjälp av Joe.

Velocitized (Jim Peterik & Frankie Sullivan)
Without You (Joe Vana & Jim Peterik)
Can’t Stop Love (Fergie Frederiksen, Jim Peterik & Larry Millas)
Silence Of The Heart (Joe Vana & Jim Peterik)
You Still Shock Me (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Mecca (Joe Vana & Jim Peterik)
Wishing Well (Fergie Frederiksen, Joe Vana & Jim Peterik)
Close That Gap (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)
Blinded By Emotion (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Falling Down (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)

1968 föddes Tommy Denander. Han växte upp i metropolen Åkersberga. Redan som fem-åring började han plinka på såväl piano som gitarr. Två år senare såg han en KISS-affisch och blev typ frälst. Föga oväntat blev hans första inköpta vinyl: Kiss – Rock and roll over. Uppenbarelsen ledde till att han maniskt jobbade ihop till sin första elgitarr; förstärkaren fick han i julklapp. Vid nio års ålder gjorde Tommy sina första gig. Sitt första skivkontrakt gick via gruppen A.T.C som ledde till debutalbumet Cut in ice (1984 Polygram/Vertigo = Universal idag); då var killen endast 14 år!

1987 flyttade han till Los Angeles; 19 år fyllda. Han byggde upp ett gigantiskt musikerbibliotek med kontakter under den perioden. Det var också i L.A. som första Radioactive plattan såg strimmorna av ljus. 23-åringen producerade sin första egna skiva med Toto som kompband samt en drös andra världsmusiker. Jeff Porcaro, Mike Porcaro, Steve Porcaro, David Paich, Steve Lukather, Steve Augeri, Neal Schon, Alex Ligertwood, Bruce Kulick, Steve George, David Foster var bara några som gästspelade. Fergie Frederiksen, Joseph Williams och Bobby Kimball stod för vokalistuppvisningarna. Dock tog det cirka 10 år innan Ceremony of innocence släpptes; perfektionismen hade inga tidsgränser?

Mindre sol och värme kanske inte var de främsta drivkrafterna att flytta tillbaka till Svedala efter fem hektiska år i The Ciy Of Angels. Dock var det färre upplopp i Stockholm än i Los Angeles, men betydligt flera Sibyllahak. 2011 iscensatte han bland annat projektet Legends Of Rock, där fokuset låg på antika rocksångare som turnerade ihop och åt Sibyllakäk. Bobby Kimball, Jimi Jamison, Joe Lynn Turner, Tony Martin, Graham Bonnet, Eric Martin, Mickey Thomas, Fergie Frederiksen och Steve Augeri tillhörde gardet av högexplosiva rockvokalister.

Tommy Denander är ett musikaliskt multigeni, ett unikum helt enkelt. Dygnet har bara 24 timmar, och av dem bör man sova 6-8 för att kropp och själ ska hinna återhämta sig. Frågan är hur många timmar sover Tommy? Här följer en definition av en person som jobbar väldigt mycket: ”Arbetsnarkomanen har även svårt att säga nej. De är till andras förfogande hela tiden, antingen personligt eller genom personsökare, mobiltelefoner mm. Eftersom man har svårt att säga nej till nya arbetsuppgifter går arbetsnarkomanen ofta med ont samvete över dåligt utförda arbetsuppgifter. För en arbetsnarkoman är arbete och fritid samma sak. Den så kallade fritiden är ofta fylld med en massa aktiviteter som skall ge en avkoppling, men som i själva verket skapar alldeles för intensiv tillvaro. (www.beroendelinjen.se)”.

Om Tommy är en arbetsnarkoman eller inte har jag egentligen ingen aning om. Utifrån delaktighetsprincipen så skulle det krävas minst tre livstider för att hinna med allt som Tommy redan tycks företagit sig i olika projekt. Det kanske är dags att uppdatera definitionen av just begreppet arbetsnarkomani? Med över 3000 album i sitt musik-CV i olika genrer har han jobbat med schizofrent mycket kända som okända människor.

Här är ett axplock: Alice Cooper, Michael Jackson, BB King, Dan Reed, David Coverdale, Steve Vai, Michael Schenker, Meja, Santana, Tokyo Hotel, Yngwie Malmsteen, Backstreet Boys, Jimmy Page, Deep Purple, Anastacia, Ricky Martin, Hollywood Vampires , Rob Thomas, Jeff Beck, Peter Cetera, Dr Alban, Richard Marx, Steve Walsh, Rob Zombie, Ace Wilder, Vince Gill, Ke $ ha, Steve Perry, Robert ”Mutt” Lange, David Foster, Robin Beck, Max Martin/Denniz Pop, Stan Bush, Bob Ezrin, Desmond Child, Kelly Keagy, Humberto Gatica, Bob Clearmountain, Alice Cooper, Harry Hess och Umberto Tozzi.

Svenska helgjutna pure a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen gick och fortsätter att spatsera i den lite mer ”tuffare” a.o.r-fåran med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse H.E.A.T, Grand illusion, Heartwind och Wildness. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds – Full cirkle samt W.E.T, Perfect plan och Work of arts plattor. Denander själv agerade för övrigt vapendragare till Jim på underbara Full Cirkle. Tyvärr tillhörde hans egna gruppkonstellationer som exempelvis Radioactive, Deacon street, Prisoner inte rakt av super dupig AOR. Min upplevelse generellt sett var att musiken kändes lite för slätstruken, lite för polerad och lite för refrängfattig.

Orkar ni med en uppradering av grupper igen? Tyvärr så får ni hålla till godo med litet urval av svenska artister som han jobbat med. Syftet är att skapa perspektiv på produktiviteten hos Tommy. OZ, Talk of the town, Yale Bate, Rat Bat Blue, Mikael Erlandsson, Glory, Lion´Share, Sayit, Eclipse, Street Talk, Jim Jidhed, Last Autumn’s Dream, Locomotive Breath, Talisman, Spin Gallery, Audiovision, Novak, Sha-Boom, Jill Johnsson, The Poodles, Jan Johansen, Erika, Grand Design, Houston, Björn Skifs, Stonelake, Impera, Love under cover, Nils Patrik Johansson och Henning Hallqvist.

Vad gör killen nu? Att han skulle ligga på latsidan vore väl en anomali. Under detta coronaår har han jobbat med ungerska Stardust, Robert Harts helt underbara soloplatta, Overland, House of Lords, Stoneflower, Pinnacle Point, Nils Patrik Johansson och Bright Shining Light. Född 1968 har han många år framför sig. Om han redan nu tillhör de mest anlitade studiomusikerna i världshistorien så lär han göra en Stenmark om han lever och har hälsan i behåll i framtiden – för energin lär troligtvis inte avta nämnvärt.

Synergieffekterna av teamet Fredriksen och Denander gemensamma samarbete utkristalliserades till ett smörgåsbord av kvalitetslåtar. Precis så som rosafluffig a.o.r. skulle låta. Inspirationen var återigen inhandlad ifrån deras gemensamma husgudar: Toto. På denna platta låg strålkastaren mera på Totostuffare era” med robusta ekon från plattor som Isolation och The Seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil kontra det västkustinfluerade soundet som många anser vara det äkta Toto. De första sju låtarna på Baptism by fire (2007) var utomjordiskt starka, faktisk en låtkronologi som tillhörde det bästa jag någonsin hört. Michael Thompson, Steve Porcaro, Eric Z Daniel hjälpte till, medan bland annat Thomas Vikström och Jan Johansen körade.

Där många skulle skrika förutsägbart ropade jag meloditräffsäkerhet. Där andra viskade dålig produktion bollade jag tillbaka med ”skaffa ny hörapparat”. Dyrkade man genren borde det vara bannlyst att få tillåtelse att kritisera albumet eftersom åtta låtar andades untouchability. De 12 låtarna på albumet skapades av duon med hjälp av olika låtskrivarekreatörer som exempelvis Chris Antblad och Pamela McNeil. Såklart dök Mr AOR himself upp på plattans sjunde spår ”Baptism by fire”. Jim Peterik enda bidrag på albumet, men blotta hans närvaro stärkte en redan bra låt.

Inledande ”Let him go” tog fullkomligt andan ur en. Det var melodisk rock av högsta kaliber det vill säga en musikalisk orgasm. En krunchig gitarr som ackompanjerades av en välavvägd keyboardslinga visade var AOR-skåpet skulle stå. Arrangemanget förde genast tankarna till Journeys – ”Separate ways. Visst, självklart inte lika bra, men mäktighet var likvärdig. I ”Right heart, wrong time” synkades svärta och smärta med Fergies kristallklara röst och Tommys mjuka gitarrhandlag – Tindervarningsperfektionism.

På tredje spåret ”Silver lining” fick pomp musklerna jobba frenetiskt. Denna gång irrade sig tankarna vidare till LeRoux – So fired upp. Refrängen var obeskrivligt bra, precis som hela låten i sig. Nu kom de igen, ”Separate ways vibbarna”! ”Crossing over” hade precis som ”Let him go” en värdig aura av världens bästa låt tätt slingrande runt sig, utan på något sätt kännas stulet.

Efterföljande ”Written in stone” fortsatte på den inslagna vägen med serveringen av sjusärdeles välkomponerad AOR. Refrängerna hade hittills varit exceptionellt klockrena. Frågan man ställde sig, när kommer dippen? I vilket fall som helst inte på nästkommande ”Saving grace”. Det var ytterligare en pärla som verkligen osade Toto. I ”Baptism by fire” återfanns en av plattans mest majestätiska refränger.

I mina ögon bröts magin tvärt via hårdrockiga ”Can´t get enough”, trots att det var ett steg bort från resten av materialet. En låt utan refräng är som ett fullskaligt krig utan vapen. ”Never try to love again” återgick till det som varit; rakbladsvassa gitarren i kombination med pumpande keyboards. Ytterligare ett infekterande chorus som kunde läggas till handlingarna. Tyvärr följdes den av hårdrockiga ”Dead end”. Denna gång iklädd ett embryo till refräng. Näst sista alstret ”Keep a light on” var Totoeskapism på hög nivå. En riktigt bra låt, som dock inte kunde mäta sig med de tidigare åtta mästerverken.

Left with nothing” avrundade albumet, även den med tydliga Totoinfluenser. Motsatsen till beroendeframkallande var väl där denna välgjorda, men aningen sömniga pastisch hamnade. För att återfinnas bland dessa aor-hyllningar krävs det i stort sett att nästan alla låtar är top notch. På Baptism of fire gör jag ett halvrejält undantag. Såväl ”Can´t get enough” och Dead end” föll ur denna perfektionistiska ram. Dock var det som jag påpekat tidigare: åtta av 12 låtar var odödliga aor – classics. Det är ju egentligen vad hyllningarna handlar om, när nivån var så överdjävlig hög kunde man bara buga och abdikera. En kuriosa: ”Just a man” var tilltänkt till plattan, men utgavs istället åtta år senare på Radioactives album Four.

Att jag aldrig kommer att permanenta mig något mera är lika sant som att det tragiskt nog inte kommer att dyka upp någon uppföljare till 2007 underverk – Baptism by fire. Stjärnorna stod som klarast främst för Tommy Denander, men i vissa avseenden även för Fergie. Att skriva ett nästan helgjutet album i sitt CV är få förunnat, i synnerlighet om man vill att låtarna särskiljer sig från varandra, utan att de egentligen gör det. Det är en konst i sig, och en diabolisk balansgång som Baptism by fire hanterade på allra bästa tänkbara sätt.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Wiholm

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu