Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Steve Newman ’

Probably the the best well reasoned yearlist in the world!

God is great? Som agnostiker blir denna hypotetiska påstående något obekväm, men om han skulle finnas så hade det inte alls varit ett omöjligt scenario. Nu får man istället förlita sig på att slumpen och coronapandemin. Dessa ståtade som  två orsakstillvägagångssätt på över hur fantastisk detta melodiska hårdrockår tedde sig. I vilket fall som helst var 2021 året som överträffade sig självt utifrån att de tidigare åren varit sensationellt fantastiska.

Covid 19 djävulen stal ytterligare ett år för många band i musikbranschen. Precis som förra året kontaminering så fullkomligt sprutade det ändå ut melodisk hårdrock och AOR av världsklass. Det innebar att djungeln var ännu tätare utifrån  hur man skulle ranka fram årets bästa.

Konservatismen var min antiledstjärna, även detta år, jag ville ha förändring och fick det i viss mån via ett antal modiga grupper som Art of illussion, Reach och The Night Flight Orchestra. Trots detta aber utkom det schizofrent mycket musik som helt förlitade sig på skuggor från 80-talet. På de första 10 albumen existerade det knappast en dålig låt, det vill inte säga lite, trots allt reproducerande.

I slutet av augusti meddelade regeringen att de flesta av Corona restriktionerna skulle lyftas. Beslutet gläntade på Pandoras box i och med att hoppet kom tillbaka. Ett antal grupper satt igång att skriva musik för att hinna släppa detta innan året var till ände, medans andra tidigarelade sina album, syftena var att kunna konkurrera med alla andra artister och grupper som skulle frälsa arenor, klubbar och pubar ungefär samtidigt. Men säg den lycka som varade för evigt, i december fick vi ta tre steg bakåt igen.

Konsertmässigt var GESCirkus det bästa jag och min fru såg live. Den stora anledningen till detta var just bristen på konserttillfällen. Den melodiska hårdrocken fick se sig övermannad även av Staffan Hellstrand och Anna Bergendahl.  De var helt klockrena, men som sagt visst hade det inte suttit fel med någon lite större dos av AOR eller melodiös rock 2021.

Allt som glimrar är ju inte bara melodiös hårdrock och AOR. För egen del så lyssnade jag väldigt mycket på tyska dysterkvistarna Lord of the Lost episka dubbelalbum som handlade om Judas. En annan platta som gick varm var Volbeats helt underbara Servant of the mind. Har aldrig tidigare varit något fan av dem, men för mig blev deras senaste en ursäkt att gå igenom deras musikbibliotek med betydligt större noggrannhet.

Ett axplock utav årets bästa låtar!

Rödmarkerade är svenska artister eller grupper

Lebrock - Heartstring,  Normandie - Babylon, Steel Rhino - Boom boom, Iron Fate – Mirage

Constancia - Stand your ground, Jakob Samuel - Fast lane, Vega - Had Enough, Tigress - Choke

Tim Tolkki´s Avalon - Beautiful lie, Alirio - All things must burn, Bad Habit - Retribution

Seventh Crystal - DeliriumNightranger - Breakout, The Night flight orchestra - Burn for me

Escape - Destiny, Helloween - Best times, Blood Red Saints - Karma, Dee Snider - In for the kill

Metalite - PeacekeepersMidnite City - They only come out at night, The Dirty Youth - Fire, Molybaron – Lucifer

Bite the bullet - Last chance radio, Flight of Icarus - Our burning star, Dead Reynolds - The only one

Starmen - Spaceplan, Temple Balls - Bad, Bad, Bad, Houston -HeroNitrate – Children of the lost brigade 

Brother against brother - What if, Cementary Sun - Misery´s company, Knights of the realm – When metal meets the beast

Sweet oblivion feat. Geoff Tate - Another change, Robin Red - Don´t leave meBlacktop Mojo - Rewind,

Art of illusion - My loveless lullabyToby Hitchcock - Before I met you, Twelve foot ninja - Over and out

Labyrinth - Words minefield, Touch - Try to let go, Hardline - Surrender, Nestor - Kids in the ghost town

Proud - Born for your love, Crowne - Mad worldBetween Worlds - These Walls, ToxicRose - Angel down

Sunstorm - Swan song, Mercutio - Chaos is the king, Light the torch - Wilting in to the light, Schattenmann – Chaos

Dennis DeYoung - Litle did we knoow, Save the world - Comic con, Legions of the night - Train to nowhere

Evergrey - In the absence of sun, Atreyu - Weed, Phil Vincent - It don´t matter anymore

Joel Hoekstra´s 13 - Finish line, Vince DeCola - Karla, Icons for hire - Last man standing, Fans of the dark - Life kills

Phantom Elite - Diamonds and dark, Walking papers - The value of zero,  The Ragged saints – Don´t let me go

Michael Schenker Group - Sail the darkness, Anette Olzon - Sick of youBlack veil brides - Torch

Jason Bieler and the baron von Bielski orchestra - Apology, Daughtry - Changes are coming

The Dead Daisies - Holy ground, Lord of the lost - For they know  not what they do, The sonic overlords – Past the end of time

Kent Hilli - Don´t say it´s foreverLaurenne/Louhimo - Striking like a thunder, Ad Infinitium - Reinvented,

Souls of diotima - Janas, Vicious Grace - Stars aligned, Solence - Good fucking music, Lordi – Bordeline

Shotgun Revolution - Enter the fire, King Company - Trapped in heart, All for the king - The Shelter

Heart Healer - Evil´s around the cornerCircus of rock - Desperate cry, Beast in black - Bella donna

Chez Kane - Too late for love, Devils in heaven - The night is over, Red Eleven - Before I fall,

White Void - Do not sleep, Powerwolf - Beast of Gevaudan, Epica - The skeleton key, Thy Row – Horizons

Electric Boys - Tumblin´dominoes, Rian - We belong, Peter H Nilsson - Ships burning in the night

Ronnie Atkins - I prophesize, Styx -Save us from ourselves, Newman - I´ll be the one

Wig Wam - Never say die, Tuple - Lies grow lies, W.E.T - Got to be out love,  Volbeat – Wait a minute my girl

Love and Death - Down, Robin Mcauley - They will be done, Jim Peterik and world stage - A cappella

Sirenia - December snow, Mayank - Hold on, Cavo - Lead on, Leverage - Emperor, Tony Mitchell – With you in a heartbeat

3.2 - Missing piece, Infinite & Divine - We are oneThe Grandmaster - Cannot find the way

Durbin - Into the flames, Inglorious - Messiah, Winding Road - On my own again, Creye - Siberia

Issa - The night i rained forever, Levara - Can´t get over,  Asking Alexandra - Alone again, Gemini Syndrome - IDK

Walk the walk - Running from you, Spektra - Runnin out of time, Lords of black - What´s become of us

Nightfox -  Dream come true, Mason Hill - Against the wall, Angeline - My heart won´t let you go, Crazy Lixx - Power

Kreek - At the bottom of hell, Bloodbound  - Creatures of the darkMemoria avenue - Stuck, 7th Heaven - Are we there yet

Immortal Guardian - Read between the lines, Pop evil - Stronger (The time is now), Heartland - A foreign land

Sirakh - Yours for breaking, Sonic Haven - Back to mad, The LRW project - Wrong fight, Bad Wolves - Comatose

Cheap Trick - The summer looks good at you, Eclipse - Twilight, Kens Dojo - Just an illusion, Evergrey – Escape of the Phoenix

Johan Kihlberg´s Impera - No, Kayak - Under a scar, Smash into pieces - Real oneEdge of paradise - Digital paradise

Escape the fate - Unbreakable, Animal house - Need to be me, Groundbreaker - Standing on a edge of a broken heart

We are the catalyst – Shallow ground, Blue Mountain - Tell the worldDion Bayman – Waiting for that day

Backman Johanson and the others – on my way home, Charlotte Wessels - Masterpiece, Mastodon – Teardrinker

Wicked Smile – Killer at large, The Murder of my sweet - Kill your darlings, Hitten – Eyes never lie

Perpetual Etude – Straight from the heart, Big City – Testify, Lillith Czar – Anarchy, Pretty Reckless – Crystallize

Siamese -Can´t force the love,  Heartland – A living thing, Bloodbound – Evil comes alive

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och  Fighter sångarna är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta.

Årets 30 bästa album nummer 10 till nummer 1

1. Art of Illusion – X-mark the spot

Krona eller klave kontra pest eller kolera. Bör man välja en av 2000-talets starkaste melodiska hårdrockalbum framför musikal-Toto-aor? Konservatism vs nyskapande? Det var något jag brottades med under en lång tid. Till sist fick nyskapandet företräde, men det satt rejält långt inne.

Vad händer när två talanger med multimusikompetens integrerar? Kommer de att ha ohämmad sex, börjar de slåss eller upptäcker de att keramiktillverkning är årets trend? Antingen skapas det magi eller så blir de som två magneter där egona kolliderar. Vokalisten Lars Säfsund (Work of art, Enbound, Lionville) har slagit ihop sina musikpåsar med Anders Rydholm (Grand Illusion, Code). Den senare står för det mesta medan Lars lägger fokus på sången, däremot har de producerat plattan gemensamt.

Anders har tagit texthjälp av Arlene Matza-Jackson som bland annat skrivit låtar till Grand Illusion Earth, Wind & Fire, Celine Dion, Kenny Loggins, David Foster, Robbie Nevil, Lulu och landsmannen Patrik Ahlm (Time Gallery, Too Far For Gracie). Processen inleddes redan 2015 då Anders skickade fyra låtar till Lars. Likt ett fint vin har låtarna fått mogna fram under sex års tid. På pappret ser det mer än lovande, men frågan är: vilken musikalisk inriktning får projektet från AOR Heaven?

Det är inte fråga om en formel utan flera lager som samexisterar. Totoeskapism späs ut med Big Money, A.C.T, Queen, Jono och Robbie Valentine. Inledande ”Wild and free” är bara en sådan där låt som är omöjlig att värja sig emot. Den har typ allt ett fan av melodisk hårdrock kan önska sig. Lars Säfsund röst matchar den majestätiska pomp-refrängen. Nästkommande ”Run” doftar Work of Art och Toto lång väg på ett ytterst positivt sätt. På ”My loveless lullaby” ändras återigen musikklimatet. Queenpomp blandas med musikalinslag i ett gytter av melodramatiska dramaturgier. Det är helt enkelt förtrollande bra, med stark betoning på förtrollande.

Waltz for the movies” är en kort låt. Den för tankarna till Chess som utspäds med Disneyinslag. Thomas Holopainen från Nightwish skulle kunna skänka hela sin frimärkssamling för att komma över dessa toner. Nackdelen i mina öron är just att den inte är lång, en petitess, men ändå. Jag vill helt enkelt höra mer än bara 1.43 minuter. Femte alstret ”4 AM” är en av plattans två ballader. Kort sagt, bedövande vacker, med en vardaglig text som berör på djupet.

Efterkommande ”Go” burnar upp tempot rejält. Denna bombastisk pärla hade lätt kunnat implementerats på Work of Arts album Framework. ”Snakebite charm” genomsyras av tydliga Totoinfluenser ihopblandade med pure scandi aor. Det giftermålet är lika förföriskt för utomstående som de två involverade. ”Culinary detour” återtar lyssnaren till Björn & Benny land med opera som vapendragare. Eftersom jag dyrkar musikalen Chess så dyrkar jag detta. Gruppens svar på Lasse Holms – ”Canelloni Macaroni” månne? När humor, lekfullhet blandas med musikspetskompetens och en world class vokalist så uppstår magi. Även här hade jag dock velat höra höra mer än de 2.22 minuter som serveras.

På åttonde låten ”Let the games begin” brakar musikalhelvetet löst! De bombombastiska arrangemangen utmynnar i en oerhört snyggt chorus som faktiskt tar andan ur mig. Duons dramatiska ljudlandskap visar var aor-pomp-skåpet ska stå. Den tionde låten ”Catch you if I can” är en mer traditional Toto/Work of Art konstruktion. Samma sak kan sägas om näst sista låten ”Rampant fire”. Båda dessa låtar skiljer sig mycket åt, trots att samma inspiratörer står som förebilder. Balladen ”Race against time” avrundar och knyter ihop teamets förstlingsverk. Det är en ytterst vemodvacker sak som tyvärr inte lyfter. Inte dåligt, men inte heller superb.

Jag upplever att när grupper som influeras av Toto ska presentera sin variant av sina Gudars avkommer blir det oftast sömnigt att lyssna på en hel platta i taget. Medtag kuddar, borde märkas upp med roströd varningstext! Detsamma gäller Work of arts musik. Jag drabbas oftast av en mättnadskänsla efter att ha avverkat någon av deras album. Ungefär samma känsla som när man roffar åt sig grannens ouppätna nutellapannacotta, för att några minuter senare inse att ingivelsen var en dålig sådan.

Art of Illusion lyckas med besked att undvika den fällan genom att anamma två musikaliska riktpunkter samt att mixa just dessa. Dels den cineastiskt pompiga, dels den Totoinfluerade, utan att det känns splittrat på något sätt. Just den stilen tilltalar mig, det vilar något oförutsägbart mellan tonerna, men som skapats med en inbyggd säkerhetsventil vars huvudsyfte är att dirigera tokerierna så att de inte går överstyr.

Det var väl egentligen Michael B. Tretows uppgift en gång i tiden, mannen som var ABBAS femte medlem. Jag har tjatat om Chess, men inte alls nämnt mycket om gruppen som jag upplever ligga närmast Art of Illusion musikaliska kompass, exkluderat distade gitarrer och TotoinspirationBig Money släppte debutalbumet Lost in Hollywood 1992. Den producerades just av Mr Tretow himself. Han var länken till dem men också till världens bästa musikalmusik: Chess.

Tro det eller ej men ena halvan av Rongedal (Magnus) var en av medlemmarna i gruppen. Lars Yngve (Vasa) Johansson (Nina letar UFO, Pontus & Amerikanarna) var den andre. För mig är deras förstlingsverk ett album som dels är sönderspelat till okännlighet, dels tidlösare än Bruce Springsteen, trots ett evinnerligt synthblippande. Visst QueenToto och Chess i all ära men Anders Rydholm har nog lyssnat på sin beskärda del av Big Money också.

I skrivande stund så har jag svårt att tänka mig att detta album inte kommer att finnas med på mitt val av årets bästa musik 2021. Det är den bästa plattan Work of art ännu inte släppt, parallellt skickar upp W.E.T till läktaringången. När ska man dela ut högsta pott!? Är det i paritet med gångna år eller är det utifrån hur året i sig gestaltat sig? Min spontana reaktion är en klockren 10:a.

Innebär det då att jag devalverar själva processen genom att infiltrera en dysfunktionell inflationsbedömning? Om denna platta hade kommit i november hade samma tankekonstruktion uppstått? Njet det tror jag inte eftersom jag skulle känna mig tryggare att dela en fullpoängare, utifrån att man har en vy över vad som släppts under året. Denna gång gång gör jag en omvänd Pontus Pilatus de vill säga, hellre friar än fäller.

Jag är något utav en expert på att tjata om hur genren i sig biter sig i stortån via sin grandiosa konservatism. När det väl kommer till ett album där lekfullheten beaktas och utmynnar i såväl variation och minnesvärda refränger så bör detta premieras fullt ut. Att produktionen, backgrundssången, arrangemangen, feta körer, musikerna och sången är världsklass förstärker helheten.

Ett gigantiskt plus i kanten är också att duon precis som Big Money använder sig av humor i många av sina texter. Det är så schizofrent befriande att höra underfundiga texter där man avväpnar de generella budskapen om brusten eller evig kärlek. Herregud, det finns ju så mycket mera att skriva texter om än just detta tema. AOR – genren har dessvärre en diktatorisk sida att ta sig själva på för tok stort allvar. Snälla ni, låt detta inte detta bli en engångsföreteelse eftersom ni behövs i syfte att utveckla och expandera AOR-världen.  Ps om ni ska få för er att göra en engelskspråkig cover på en bra udda svensk låt så är Jan Malmsjös – ”Hej Clown” ett spännande val Ds:))

Gästmusiker:
Per Svensson – background vocals
Frank ”Frallan” Nilsson – drums
Muris Varajic – guitar solos
Kristian Larsen – guitar solos
Jay Graydon – guitar solo
Pelle Holmberg – guitar solo
Daniel Rydholm – guitar
Tony Paoletta – steel 

2. W.E.T – Retromission

Konkret, detta är troligtvis den bästa melodiska hårdrock som uppviglats på 2000-talets! Detta till trots att deras tre tidigare alla varit små mästerverk. All killers, no fillers har aldrig passat bättre som epitet. Det gäller ärligt talat alla de 10 första placeringarna, men här är verkligen varje låt en singel, dessutom så sjukt varierat, utan för den delen hemsökas av Radiohead syndromet.

Deras tre tidigare plattor är forever inskrivet i aor- historien som sentida aor- classics. Trots det, bara tvåa på denna eminenta lista, hur är det ens möjligt? Det borde det inte vara, men Art of Illussion kniper första platsen för deras brygd sticker ut mera ur den melodiska hårdrockfållan, vilket bör och måste premieras utifrån genrens fortlevnad.

W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman). Erik Mårtensson arbetsnarkomanernas okrönte konung med Alessandro Del Vecchio, Phil Vincent och Magnus Karlsson visar var alla skåpen ska stå!

I vilket fall är han en av planetens bästa melodisnickrare. Först Eclipses utmärkta Wired, och som grädde på moset detta underverk. Han har faktiskt skapat alla låtar på W.E.T. i samklang med bandet, och väl utvalda utomstående låtskrivare som…Dag Finn. Det är förövrigt urkällan till att på allvar  kunna variera sitt musikskapande och därmed undvika dysfunktionell hemmablindhet.

Har man dessutom tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera alla inblandade. För mig är denna nästan svensk en forever topp-5 sångare. Han bara har det: utseendet, rösten och inlevelsen på scen, karisma kallas väl det.

W.E.T. Line-up 2021
Jeff Scott Soto (sång)
Erik Martensson (gitarr, keyboards)
Robert Säll (keyboards, gitarr)
Magnus Henriksson (gitarr)
Andreas Passmark (bas)
Robban Bäck (trummor)

Jag avstår ifrån helt enkelt från en låt-för-låt-presentationen, utan konstaterar helt sonika att detta är melodisk hårdrock/AOR av allra finaste snitt, det finns liksom inga flaws överhuvudtaget. Dock är det värt att undra om ”How far to Babylon” är en blinkning till Yngwie MalmsteensHow many miles to Babylon” från 1992 med Göran Edman  på sång? Troligtvis inte alls, men i alla fall en teori.

Jag måste också hylla gruppen för att inkorporera små subtila låtelement som dels förstärker låtarna, dels unikiserar musiken och faktiskt genren i sig eftersom W.E.T faktiskt utvecklar den. Det jag tänker på är kören i förchoruset av ”The call of the wild”. Helt brutalt obetydligt, men ändå inte, utan bara ytterst briljant.

Det är lätt som recensent  att bara tokhäckla genren för att implementera ytterligare en ballad bara för att det ska vara på det sättet. Men ”What are you waiting for” är inte bara ett måste, utan en helt förförisk tidlös kronjuvel som placerats som 8:e låt av 11 möjliga.

Som sagt, det tåls att upprepas, W.E.T´s starkaste platta och troligtvis 2000-talets vassaste album. Självklart är det lätt att ponera djupare hur denna platta hade hävdat sig under genrens glansdagar. Att sia om det är omöjligt, men då alla låtar är varierade och top notch, underbart producerad och bärs fram av en gudabenådad vokalist så skulle jag hävda att musiken skulle hamna anmärkningsvärt  högt, även på den listan.

3. Reach – A promise of life

Reach har ömsat skinn rejält från deras två tidigare album. Ett antal band hoppar på rådande trender och på så sätt förändrar sitt ljudlandskap. Exempelvis som när grungen stormade in så var det många som gjorde en en musikalisk helomvändning, det vill säga vände kappan efter vinden. Jag förstår detta, men gillade inte alls den strategin.

Det andra alternativet som jag hoppas Reach anammat, är ett inifrån ut perspektiv. Med det menar jag att ett paradigmskifte i genren vore en befrielse. Att skapa musik som man själv vill att det egentligen ska låta, till skillnad från hur andra vill att det ska låta. Det är ett perspektivbyte, men ack ett så viktigt sådant.

En egen konstruerad teori är att Queenfilmen som dels var schizofrent bra, dels blev en blockbuster förändrade rockvärlden mer än vad många trodde. De musiker som såg filmen tror jag subtilt antingen la in mera Queen i sina egna låtar eller ännu bättre, insåg att musik handlar inte bara att efterapa allt, utan själva stå för taktpinnen. I Queens fall så var man nyskapande på många plan: ”bara döda fiskar följer strömmen”, så att säga, fast omvänt. För i så fall hade anthems som ”We will rock you”, ”Innuendo”, ”We are the champions”, ”Bohemian rhapsody”, ”Bicyckle race”, ”The show must go on” och ”Radio ga ga” inte sett dagens ljus.

Ett annat utmärkt exempel är Avenged Sevenfolds musikaliska helomvändning genom plattan The stage från 2016. Många blev förskräckta, medan jag och några få applådera tilltaget fullt ut. Musiken kom (förhoppningsvis) från hjärtat, inte vad skivbolagsdirektörer, fans eller recensenter förväntade sig. I mina öron var detta det årets bästa album, helt nyskapande, utan för den skull vara för Radiohead-experimentella. För de som inte hört det albumet och vill tillföra något sagolikt ogripbart utifrån ett musikaliskt perspektiv – lyssna på det. Tredje låten på det banbrytande albumet ”Sunny disposition”, torde vara en av världshistoriens skönaste låtar alla kategorier.

Detta lång ordbajseriet leder in mig på Reach som tidigare följde den melodiska hårdrockens bruksanvisning till punkt och pricka. Reach stod under genrepiskan: ”förändra dig – men under givna ramar och vad ni än gör, stick inte ut för mycket”. De stod verkligen inte ut, utan de var ett i mängden av stereotypa melodiska hårdrockband. Jag upplevde inte heller att de tillhörde toppskiktet heller, snarare tvärtom.

2014 släppte kvintetten sitt debutalbum Reach out to rock som kunde lätt kvala in i ovanstående text. Fyra år senare landade The Great Divine parallellt som de blev en trio. Den var onekligen inte lika mallfixerad, utan andades originalitet med en modernare skrud. Jag fick dock känslan av att de inte riktigt visste vilket ben de skulle stå på. Det ena klamrade sig fast i de traditionella, det andra ville utvecklas.

Line-up
Vocals and Guitar: Ludvig Turner
Drums: Marcus Johansson
Bass: Soufian Ma´Aoui

Reach tredje alster präglas istället av pure lekfullhet och genregränsöverskrideri. Jag har tjatat mig blå och chockrosa på den rådande konservatismen i genren under en femårs period. Nu tycks det ske ett litet uppvaknande textmässigt såväl som låtsnickerimässigt. Underbara Art of illusion visade på var skåpet skulle placeras, Creye kom ut ur garderoben samtidigt som svenska Normandie stack ut hakan med sin elektism.

Sedan har vi Jono, A.C.T, Degreed och The Nightflight Orchestra. I Storbritannien kokar rockgrytan av nya band som kastar sig mellan genrerna likt Boston Manor, Cats in space, A jokers rage, The Dirty youth, The Struts, Starbender, These damn crowns, Mad Caddies, Icons for hire, Zero 9:36 med flera med flera.

Nu tillbaka till Reach! Grabbarna har inte bara gjort en musikalisk transformering, utan de har tagit ett helhetsgrepp såväl imagemässigt, visuellt som i texterna. Det är fler band i den melodiska hårdrockssfären som borde tänka mer utifrån ett marknadsföringsperspektiv. Ärligt, hade Ghost tillhört världseliten om inte fansen blivit matade med coola videos och en häftig mystik image – inte en chans. Det gäller som band att skapa intresse, och det gör man sällan bara via musiken, och definitivt inte under epitetet ”gubbrock”.

Det går inte längre bara att släppa ett gudomligt album och tro att hela världen ska lyssna. Att vara långhårig, dricka öl och bete sig allmänt schimpanslikt är inte tillräckligt tilltalande längre. Jag tror ärligt att såväl H.E.A.T, Eclipse, Crashdiet och W.E.T hade varit i paritet med Ghost om de tagit hjälp av någon marknadsförare som tänkt utanför boxen eftersom musiken i sig är i världsklass. Nu vänder man sig om man ska vara helt ärliga till de närmaste sörjande eller a dying breed.

Jäklar, nu tappade jag tråden igen. Just det Reach! Som sagt, de har implementerat en storytelling strategi vilket är något som definitivt fått mig med på höghastighetståget. Jag vill helt enkelt veta mer, se deras annorlunda videos, läsa om deras idéer, undra över deras texter och så vidare. Visst, de har som sagt ömsat skinn, men trots att de var halvhyfsade förut, har de nu evolvat musikmässigt. Det hr skett på alla tänkbara plan såsom låtskrivare, textförfattare och experimentella kufar.

Jag inleder med att spoila. Av tio låtar, är tio rena rama hitsen och potentiella singlar. Reach framynglar låten ”New frontiers” som inledningsspår. Inspirationen är skickligt taget från spagettiwesterngenren, hur snyggt som helst. Att de väljer att anamma trumpetljud som genomsyrar låten är bara för härligt. Efterkommande ”The Law” är betydligt mer gitarrdriven, periodvis. Kontrasten mellan lugnt och någorlunda aggressivitet är en del av just låtens charm. Att refrängen dessutom är en energisk käftsmäll gör ju inte saken sämre.

På tredje spåret, ”Young again” inleds härligheten med en tvättäkta indie-pop-keyboard för att sedan applicera såväl stämsång, adekvat refräng och en rejäl kontrastering. Instinktivt vandrar tankarna till The Struts. Snyggt är det, en bra låt är det tveklöst. Mer pop, mindre indie, mindre gitarren men likades ytterligare en riktigt bra låt återfinns i ”Satelite”. I femte låten ”Motherland” förändras ljudlandskapet till något i mina öron helt oförutsägbart. Trumpetkompet, storbandskostymen samsas med bryska gitarrer och pianoklinkande. Oh my God, det är precis så här jag vill bli serverad för att bli musikaliskt tillfredsställd. Det är galet, det är underhållande, det är genialiskt – ett av albumets absolut bästa låtar.

Den följs av kontrasterade meditativa halvballaden ”The seventh seal”. Hur man kom på det återupprepade synthljudet som känns så ödesmättade är en gåta. Jag kommer förresten tänka lite på svenska synthpop gruppen French Revolution som hade några hits på åttiotalet som ”The light from Fantasia”, ”Alien too”, ”This it´s not the end” och ”Moscow and Washington”. Stilen, melodikänslan och de bombastiska refrängerna, absolut, där finns det en gemensam nämnare. Efterföljande ”Higher ground” innehåller liten dos reggae, några droppar storbandsjazz, en allsångsrefräng samt fräcka Muse-stegringar. Helheten som sammanflätas är episk.

På albumets åttonde låt ”Cover my traces” sänks tempot, men kvaliteten tummas det inte på. Hade teamet bakom nya James Bond ännu inte valt ledmotiv till kommande film så hade denna låt passat som handen i handsken. Elegant och stämningsfylld kröns musiken i en helt sagolik refräng. Nu är de bara två låtar kvar och det var länge sedan jag kände en sådan nyfikenhet hur nästa sista alstret kommer att låta. I ”The Streets” inkorporerar de lite punk med en modernrock refräng av rang. Det gör de helt rätt i eftersom den kombinationen är klockren. Plattan knyts ihop med en lugnare låt som de döpt till ”Promise of life”. Titellåten är Muse-bombastisk, självklart iförd en adekvat refräng.

Jag är helt söker på att många tidigare fans dels kommer sätta energidrycken i halsen, dels helt förkasta bandet. I mångas öron har bandet helt sonika gått över gränsen. Det som skulle kunna tituleras som aor/melodic hardrock transformeras till något tyngre, något mer originellt, något mer oförutsägbart. Plattan nummer två banade vägen för vad komma skulle, för att på album nummer tre ta steget fullt ut och blomma ut helt och hållet.

Frågan är vad är de nu? Aor/melodic hardrock band, njet, modern rock, njet, alternative rock, njaa! Jag väljer att kategorisera dem som eklektisk melodic rock helt enkelt. De sällar sig mer till band som The Struts, Muse, Sparks och Coldplay inkorporerat classic rock och djävulskt mycket pop. Därutöver hörs ekon från Queen, Brainstorm några hundra band till.

Sångaren Ludwigs falsettsång tror jag också kan bli en vattendelare av rang. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Personligen upplever jag rösten passar betydligt bättre i denna skrud en förut. Det finns vissa likheter med Sparks sångare Russel Mael och deras fäbless för falsettsång. Hur många av deras tidigare fans som kommer att överge bandet då de nu förstår att de inte kommer att vandra i samma fotspår som Art Nation, Wildness, Dynazty, H.E.A.T och Crashdiet? Dock väljer jag hoppas på att de verkligen lyssnar på innehållet gör det med ett helt öppet sinne. Det som istället väntar Reach är världsherravälde. Först intar de svåråtkomliga Storbritannien därefter världen.

Tio av tio spår är helt enkelt sanslöst bra. Variationen hade inte ens en schizofren lyckats bena ut. Fantasirikedomen är i sig ett av albumets starkaste trumfkort. Inte en låt är lik den andra, något som skulle bli hur splittrat som helst. Men i händerna på Reach andas de mångfald och genrekompetens utöver gränserna. Jag vill bara lyckönska grabbarna till detta tilltag.

Det är modigt, men också en insikt att skapa musik utifrån ens egna hjärtan. Ett musikbagage som troligtvis blir lättare att hantera i framtiden. Jag har ju svårt att se att vissa band som propagerar för pirater, drakar, demoner, dysfunktionell alkoholkonsumtion och evig kärlek verkligen glöder för det innehållet 25 år senare.

Reach tredje album är ett mästerverk, en eklektisk wokpanna fyllda med smaker från musikens alla håll och kanter parallellt med ett tidsmaskinsperspektiv. Bandet har på The promise of alLife släppt alla hämningar, de har lyssnat på sitt hjärta och helt sonika börjat med äkta friklättring. Det är en värld utan skygglappar, rep eller andra mentala fängelseverktyg. Som lyssnare har du egentligen ingen aning vad som väntar bakom nästa hörn.

Även om jag hoppas på att de tar över streamingstjänsterna topplistor så är jag väl medveten om konservatismen som råder och dess icke förlåtande käftar. Med en gnutta tur och en rejäl timing så kanske de undgår detta, eftersom jag vill att de ska fortsätta med sitt musikskapande på sina egna villkor, inte på grund av vad en genre subtilt kräver – arenarock för 2020-talet!

4. Daughtry – Dearly belowed

Årets comeback? Egentligen inte, utifrån att de med jämna mellanrum släppt album. Snarare så att de äntligen återgått till ett lite tyngre sound igen, det vill säga reinventa dem själva från en mer elektronisk popbaserad ljudbild till att återigen anamma distade gitarrer.

Gruppens urfader Chris Daughtry, sångare, låtskrivaren och gitarrist var med i femte säsongen av American idol. Han hamnade inte på medaljplats, utan slutade på en ohedrande fjärde plats. Detta ledde i vilket fall som helst till ett lukrativt skivkontrakt. Det självbetitlade debutalbumet släpptes 2006 och blev en veritabel försäljningssuccé med 3 miljoner sålda ex.

Därefter har bandet släppt Leave the town (2009), Break the spell (2011), Baptized (2013) samt Maroon 5 inspirerade Cage to the rattle (2018). Deras bombastiska poprock har alltid legat mig varmt om hjärtat. Lyckas ett band uppbringa anthems som ”Renegade” (troligtvis deras allra bästa låt), ”Waiting for superman”, ”Over you”, och No surprise”, så är de värda att uppmärksammas.

Tillbaka till rötterna besluter tycks minst sagt gjort Daughtry gott. Nedstämda gitarrer, bombastiska refränger och förtrollande melodier. Addera Chris Daughtrys melankoliska stämma som ekar av svärta och smärta. Jag vet inte om det var inbillning, men sjunger han inte bättre än någonsin? Musiken är definitivt förklädd pop-kostym, ämnad för att spelas på radiostationer runt om i världen, trots aggressivare gitarrer.

Vad Chris gjort sedan senaste släppet från 2018 tycks  ha varit en mirakelkur  till att skapa infekterande låtar som ärligt talat inte lämnar ett nynningsläge. Att de separerat från skivbolagsjätten RCA har säkert haft ett finger med i spelet. På ett mindre label så fick nog Daughtry den nystart de var i behov, och ledordet stavades REVANCH.

Det intelligenta låtskriveriet på Dearly Belowed nådde en nivå som jag inte trodde var möjlig utifrån de senaste plattornas kräftgång. Men skilsmässan var nog källan till att visa alla där ute att bandet fortfarande var att räkna med. Den kristallklara kraftfulla produktionen bllev man också gråtmild av, det låter helt enkelt så djäkla bra! Det är liksom så många borttappade pusselbitar som återigen funnit sin rättmätiga plats i musiklabyrinten.

I stort sett alla de 11 inledande alstren var pure hits. Det gör nästan ont i kroppen av att lyssna på denna genialitet. Gillar man starka melodier, pompiga refränger, flankerade av en sanslös produktion samt en vokalist som blöder toner, kan man  som lyssnare knappt inte begära mera av musiken som levererades. Det spelade ingen roll om det var ballader, uptempo, electronika, pianolåtar eller R&B: - allt lät magiskt i Daughtrys händer.

Man kan i all oändlighet debattera huruvida man bör etikettera Daughtrys musik. Vissa kategoriserar den som modern rock, andra till post grunge. Mitt egna epitet blir stadiumpoprock-AOR. Varför inte, Dearly Belowed har ju all detta vi fans trånar efter. Kan man inkorporera Jimmy Davis & The Junction som AOR, då kan man modifiera det mesta. Det är bara så att vi sitter fast i ett tvångssyndrom-universum, där redan fastlagda musikgenretermer redan är cementerade.

Det är bara gratulera Daughtry till att efter 15 på deras femte platta yngla av sig den jämnaste och det vassaste  de hittills skapat i musikväg. Gruppen har funnit sitt perfekta sound! Det har de gjort genom sitt sökande via elektroniska pop. Den moderna skruden i kombination med ta-fram- gitarrerna-igen-strategin har skapat den bästa versionen av dem själva. Självklart med en stor portion revanchlusta i kombination med en konstnärlig frihet. Underverk skapas ofta utifrån de premisserna.

5. Nestor – Kids in a ghost town

Hype är ett uttryck som används om överdrivet optimistiska beskrivningar av nya produkter målgruppens (konsumenternas) orealistiskt uppdrivna förväntningar. I den melodiska hårdrockssfären är hype inget undantag, utan varje år dyker det upp grupper och artister som hypas eller smeks medhårs. Nestor är ett av dem.

Generellt sett brukar uppskrivna förväntningar vara en urkälla till besvikelse, det är liksom inbyggt i systemet. Det är mer än regel än ett undantag att hypad musik är  en stark kontrast till helgjutenhet.

Jag berömde tidigare i år kollegorna Reach för sin utmärkta storytelling den som bröt  upp dem från aor-sfären. Detsamma skulle kunna etiketteras Nestor. De liksom tänker två steg till med roligt träffsäkra videos, den geniala iden att göra en duett med ikoniska Samantha Fox och liera sig med låtskrivare i världsklass, som hitmakaren Andreas Carlsson.

Att producera 1989” med Per Ragnar som besatt präst och Tina Leijonberg som pilsk körsångerska kräver dels fingertoppskänsla, dels vara essensen av att tänka utanför boxen. Alla dessa out-of-the box-thinking genererar en helhet som gör att en platta som skulle fått 1000 streams, istället som i Nestors fall snart kanske passerar 1 miljon streams.

Nestors mainman har tidigare skrivit hits med Bosson, Itchycoos, EMD, Nelly Furtado, Martin Stenmarck och många många andra artister och grupper.  Jag länkar vidare till en utmärkt intervju som min kollega på Rocknytt, Peter Johansson gjorde tidigare i år med vokalisten Tobias Gustavsson. Där kan man läsa vidare om Tobias och Nestors spännande historia från dåtid till nutid.

Det är precis sådana här personer som genren behöver för att väcka liv i liket. Individer som dyrkar musiken, men inte står och faller med den. Personer utifrån, som har ett helt annat  mindset och kontaktnät via andra populärare genrer. Det krävs bara en svart svan för att att dra ut pålen från vampyren, det vill säga  fånga upp en genuin uppmärksam från kidsen.

Därefter kan processen snabbt ta fart; från självmordsbenägen till vital, med andra ord en melodisk hårdrocksenässans. Det är ju inte så att det saknas hjältar i den genren! Ta svenska The Night Flight Orchestra, Eclipse, H.E.AT, Houston, Magnus Karlsson W.E.T, Crashdiet, Perfect Plan, Gathering of Kings, Reach och Crazy Lixx för att nämna en handfull av kvalitativa melodickerier. I dagens samhälle , på gott som på ont räcker det med ett lyckat Tik Tok inlägg för att åtnjuta medial spridning och uppmärksamhet, något denna genre skriker om.

”Metal och hårdrock har blivit så seriöst. Det är inget fel med det, men jag tycker ju om band som Van Halen där man kan se att dom har kul och att dom garvar. Min idé var att vi skulle åka tidsmaskin tillbaka till 1989 och göra skivan vi inte kunde göra då. Det är underhållning vi håller på med. Man ska vilja se det här. När man läste OKEJ! förr i tiden och såg bilder på KISS, W.A.S.P och Alice Cooper där det var blod, giljotiner och grejer så kände man direkt att “det där måste jag se!” – Tobias Gustavsson.

Barndomsvänner som upphörde med sin musik i slutet på 80-talet, för att 2o17 återförenas. Det brukar generellt sett vara en golgata till helvetet. Det finns dock undantag som svenska Proud, förövrigt några som också bidrog bidrog till att skapa ett av årets 15 bästa AOR-album. I år  har jag etiketterat all killers no fillers till på tok för många grupper utifrån medel, men det sagt, det har varit ett osannolikt gott år för vänner av melodiös hårdrock och AOR.

Nestor tillhör den falangen som hamnar under inte ett dåligt spår. Att dessa dessutom precis som W.E.T´s låtar alla skulle kunna släppas som ”singlar” är ytterligare ett tecken på osedvanlig hög lägsta nivå. Jag går inte igenom låt för låt, men vill gärna passa på att nämna mina topp-7: ”Kids in the ghost town”, ”On the run”, ”Stone cold eyes”, ”Perfect 10″, ”We are not ok”, ”1989″ och avslutande balladen ”It aint me”. Den sistnämna är inte bara okejig ballad, utan en av årets allra mäktigaste näsduksskrynklare överhuvudtaget.

Den visar också upp en annan hörnsten av bandet nämligen Tobias himself. Han sjunger inte halvbra, utan helt fenomenalt, precis som en annan av årets överraskningar, Prouds sångfågel Anders Magnell. De sällar sig därmed till eliten av sanslösa svenska vokalister. På den tronen sitter fortfarande Kent Hilli säker, vilket inte är så konstigt då den mannen är en topp 3 i världen.

”Nestor är en kombination av bra musik och visuellt innehåll. Det är något som saknas för tillfället. Det är gjort med glimten i ögat och det syns att vi har kul. Jag tror det är svårt att värja sig mot det. Gillar man stora refränger, bra låtar och att det syns att vi har kul så är det spot on.” Tobias Gustavsson från Peter Johansson intervju

Detta säger väl allt om Nestor om varför de dels lyckats, dels kommer bli gigantiska – ifall de väljer att fortsätta. Frontiers records är väl de som gråter mest blod. Gillade man pur AOR som Aviator, där lekfulla keyboardslingor avlöste varandra så är detta lite i samma stil, och just i det segmentet saknades det en grupp, tills nu.

6The Nightflight orchestra – Aeromantic II

Recension, hyllning eller vänskapskorruption? Är det helt förbjudet att ligga med någon i bandet för att kunna dela ut superlativ i överflöd utan att dyka upp som huvudperson i Uppdrag granskning? Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o-r-genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik.

Gruppens första platta Internal affair (2002) lämnade mig tämligen oberörd. I mina öron var det ganska intetsägande 70 -tals retrorock. 2015 släpptes Skyline Whispers, ett album som  serverade sina lyssnare mindre retro, men desto mer melodiska melodier. Dock inget band som jag i min vildaste fantasi hade kunnat förutspå det som jag vet nu.

Fyra år senare kom plattan som fick med mig på  tåget: Amber Galactic. Fokus hade flyttats från skitigt till polerat, från  rivig rock till… 70 – tals a.o.r. De låtar som jag gillade allra bäst var: blytunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”, ”Space whisperer”, ”Something mysterious” och ”Saturn in velvet”Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfte de till också till högre höjder helt enkelt.

Bara ett år efteråt så landade albumet Sometimes the world ain´t enough. Ett alster som osade 80-tals soundtrack lång väg. Soundet hade finkalibrerats mer mot pomp – a.o.r, en genre jag för övrigt dyrkar. Att välja favoritlåtar från albumet var en knepig historia då spännvidden på materialet kändes genant varierat.  ”This time”, ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona”  var de som stack ut mest och bäst.

Varför är det så lätt för vissa men betydligt knepigare för andra grupper att skapa låtar som förgyller öronsnäckorna? Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig… men inte för mycket, men framförallt skapa helhetsmagi i sina låtar. 2020, två år efter förra mästerverket släpptes Aeromantic. Gruppen vräkte in discorytmer, och ännu mera pomp – a.o.r, parallellt som refrängerna var ännu fetare och produktionen top-notchare.

Att man adderat inspiration från ABBA tydde bara på exceptionell god musiksmak. När bandet uppbringade obetalbar; pure pomp – a.o.r i ”If tonight is our only chance” var måttet rågat på ett positivt sätt. Låten ”Transmission” med sina smattrande Miami Vice synthmattor var också en  given topp-3, precis som pompiga  ”Carmencita seven”. Sist men inte minst  ”Dead of winter”, som var ytterligare ett bevis för hur effektfullt deras dramatiska a.o.r tedde sig, lite som Asia i sina bästa stunder.

Aeromatic II line up:
Björn Strid – Lead and Backing vocals
David Andersson – Guitars
Sharlee D’Angelo – Bass
Sebastian Forslund – Guitars, percussion
Jonas Källsbäck – Drums
John Manhattan Lönnmyr – Keyboards
Anna Brygård – Backing Vocals
AnnaMia Bonde – Backing Vocals

Landskronapågarnas sjätte album krafsar på dörrkarmen. Är det ens möjligt att toppa Aeromantic, utan att slå knut på vare sig kvaliteten eller återupprepandet? Inledande ”Violent indigo” visade dock inte var  vitrinskåpet skulle stå. Visst, det är pompigt, det är ultrasnyggt, men ändå utrustad med en refräng som inte riktigt tränger igenom bruset. Bakom den så skuggar ”Midnight marvelous”. Helt klart en uppryckning, utan för den dels skull överövertyga fullt ut.

Det skeendet uppstår på albumets tredje låt ”How long”. Dyrkar man sitt Toto så lär man avguda detta. Häll över någon liter med lönnsirap made in Vietnam som vi döper till  ”vinnar-mentalitets-stinn-musik” över Totoeskapismen, så är detta vad som kommer ut i andra änden. För mig är det dock på ”Burn for me” som gåshuden utkristalliserar sig på riktigt. Korsar man Motownsväng med amerikansk radiorock i kombination med melodifingertoppskänsla från helvetet är det bara att abdikera. Alla pusselbitar är fernissade med bladguld innan det lagts klart något som borgar för musikalisk genialitet. I ”Chardonnay nights” fortsätter bandet att leverera utomjordiskt sköna rytmer. Med ett ”Eye of the tiger komp” skapar de, utan att sno för mycket, något som numera kan etiketteras som The Night Flight Orchestra musik det vill säga uppdaterat retro. Parallellt blir i alla fall jag typ glad över det som kommer ut ur högtalarna – det är helt klart toner att bli på gott humör av!

Det finns bara ett band som kan jämföras med TNFO. Vi behöver bara kika över axeln till vårt östra grannland för att finna dem. Förutom undernärda backhoppare, vodkaeufori, rallykamikazes , skelögda spjutkastare och  självmordsbenägna knivkastare har de Brother Firetribe. Deras gemensamma nämnare är: hitkänsla, en schizofren högsta lägsta nivå, uppdaterad retro, men framför allt att de deras musik associeras till en klarblå sommardagvistandes i bilen med stereon på allra  högsta volym. Skillnader mot många andra aor-band är att man i nästa sekund väljer att krocka den mot bergsväggen, medan man i TNFO/Brother Firetribe fall istället fortsätter till en hipp badstrand där man beställer en somrig drink och njuter av vinden som förgäves famlar efter hårvolymer från en svunnen tid. TNFO är ändå de som blandar mest och bäst, vilket gör att det inte är lika lätt att avfärda dem som fanbärare av AOR (gubbrock  dvs något negativt i alltför mångas ögon), utan snarare lika hippt och modernt som exempelvis The Struts och Halestorm.

Efterkommande ”Change” ändrar musikskepnad, men utan att tappa greppet om kvalitetsstafettpinnen. Efterkommande ”Amber through a window” däckar lyssnaren med lättsamt majestätisk radiorock. Jag kommer instinktivt att tänka på Dilbas G.R.A.V.T. underskattade platta Revolution från 2003 som hon skrev med  Per Aldeheim. Det är liksom samma karga ljudlandskap tillika refräng som breder ut sig. Det är ju sådana här låtar som man som musikälskare vill addera till sin melodisamling.

I will try” får jag vibbar av såväl Tears for fears som Mike and the Mechanics. Dessa förebilder går ju inte av för hackor precis. Det gör inte denna laidbackkonstruktion heller. Att den fungerar som en skön kontrast till det vi serverats tidigare förstärker helheten. Nionde låten har the döpt till ”You belong to the night”. Även denna förklädda poppärla med rockinslag ändrar låtlandskapet totalt. Att variera sin musik för varierandets skull är inte alltid en framgångsfaktor. Men när varje musikstycke var för sig är små mästerverk i sig själva har man som artist eller grupp lyckats med det svåraste man kan utföra, nämligen att bibehålla en helhet fast med genant variation. Efterkommande ”Zodiak” är definitivt inget undantag även om jag upplever den som aningen för tjatig.

Nästa låt ”White jeans” avfyrar årets absolut snyggaste inledning. Asia-synthar och ett ultra tungt riff attackerar varenda sinne och muskel i kroppen. Att refrängen är i paritet med inledningen och melodin skapar är hörnbitar som i sin tur bildar synergieffekter till en topp-3 på albumet. Discoinfluerade ”Moonlite skies” drar ner på distades gitarrer och tempo utan att tumma på kvaliteten. Albumet avrundas med bonusspåret ”Reach out” ett alster som sällar sig till första låten genom att den är okej, men inte mera.

Såhär ska en slipsten dras! Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg. 13 låtar brukar vara vara källan till att musiken känns som att det är 2-3 låtar för många, så är inte fallet här, snarare så att jag vill ha mera av samma vara. Det tyder dels på en exceptionell melodifingertoppskänsla i allt från genrestölder, coola arrangemang och förmågan att skriva hits,  dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor på en löjligt högsta lägsta nivå. Precis som i kollegorna i Proud tidigare i år väljer de att anamma ett black metal koncept: totalt balladfritt. För mig spelar det absolut ingen roll ifall de väljer att inkorporera en näsdukstingest eller inte.

Efter sex plattor är det lätt att säga att de funnit sin stil, men när det kommer till The Night flight orchestra hoppas jag faktiskt de inte gjort det eftersom då kommer förutsägbarheten in, och den är slugare än slugast, lite som Gollum eller Stefan Löfven. I deras genregryta upphävs gränserna mellan musikstilarna, utan att egentligen undergräva genren i sig, ett konststycke få i branschen lyckas balansera upp och komma undan med.

Bandets flirtande med 70-80-talet gör att de fungerar som en tidsmaskin genom sina glimten-i-ögat texter. Det är så bisarrt befriande att slippa de vanliga textklyschorna som tycks dominera såväl dåtid som nutid. Brusten eller spirande kärlek behöver inte genomsyra ett helt album. Det finns ju så otroligt många andra ämnen att skriva om, något som tur är TNFO tagit fasta på. Dessutom är deras texter embryon till skapandet av charmiga videos, lite som det faktiskt var på det ”glada” 80-talet. Reach och Art of illusion är två andra svenska band som släppt plattor i år med texter som engagerar, underhåller och fungerar som själsliga reflektorer utan att ha genrepiskan i bakhasorna.

Som sagt, knappt ett 1,5 år har gått, och så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, vilket i sig är en prestation i just sig. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga att nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike det vill säga världsherravälde. I min värld har de i och med  Aeromantic II redan traskat över den tröskeln. Jag måste dessutom höja betyget 4½ till 5 Rocknyttstjärnor med lite mera musikerfarenhet i bagaget, så klart att detta är högsta betyg.

Jag tror att USA  återigen är moget för ett band med ett helhetskoncept det vill säga inte bara stå på scen och hoppas att deras karismer ska räcka till, utan inser värdet av underhållning på scen genom dansare och dylika påhitt som förstärker 2020-talets liveupplevelser. AOR-invasionen 2.0 skulle kunna inledas med att exempelvis inkorporeras till några nya Netflixeskapismer, med lite tur

7. Ronnie Atkins – One shot

Min dyrkan för Pretty Maids kan definitivt inte vara hälsosam. De är Gudar av Gudar i mina ögon. Att recensera gruppens alster innebär att jag måste plocka bort lager av skygglappar. I år  släppre vokalisten Ronnie Atkins släppt sitt första soloalbum utan parhästen? Visserligen lösgjorde han sig från honom genom Nordic union projektet där han slog ihop sig med en annan husgud Erik Mårtensson. Debuten var faktiskt en liten besvikelsen, någon som uppföljaren från Second coming (2018) rådde bot på.

Att mannen inom en snar framtid kommer att dö av sin obotliga cancer är minst sagt tragiskt. Ronnie smider medan järnet fortfarande är ljummet genom jobba på uppföljaren. Pretty Maids musik har en så exceptionell hög lägsta nivå så att det nästa känns genant. Gruppen varierar sin hårdrock genom att infoga olika versioner av de själva.

Ibland poprock, ibland blytung hårdrock och ibland ballader. Konstruktioner som Paul McCartney och John Lennon skulle ge kasta sig över om de varit några år yngre. För det mesta så mixar de dessa musikaliska element så att dessa lager genererar i betydligt flera än var som generellt sett är brukligt i hårdrocksfären.

I duon Ronnie & Kens ådror flyter ett genuint hantverk för att mejsla fram musik i mängder, utan tillstymmelse till att upprepa sig för mycket; en konstart i sig. Vi får inte glömma Ronnies röst! Det är ett verktyg som sticker ut ordentligt i rockbranschen. Dels fungerar den i pop, dels i trash, lite beroende hur han väljer att använda det instrumentet. Mest effektfullt blir det i låtar där han skiftar från aggressivt till normal tonläge som i låten ”Virtuall brutality” från Planet Panic 2002.

LINE-UP:
Ronnie Atkins – Lead and Backing Vocals
Chris Laney – Rhythm Guitars, Keyboards and Backing Vocals
Allan Sørensen – Drums
Morten Sandager – Keyboards
Pontus Egberg – Bass
Anders Ringman – Acoustic Guitars

Lead Guitars/Solos
Pontus Norgren, Kee Marcello, Olliver Hartmann, John Berg, Chris Laney

Additional Backing Vocals
Chris Laney, Linnea Vikström Egg, Olliver Hartmann, Bjørn Strid

På denna debutplatta så skulle detta kunna vara spretigare än helvetet själv. Dels för att detta indirekt är hans första soloplatta, dels att döden punktmarkerar honom. Njet så blev inte fallet utan här serverade han oss fans Pretty Maids musik, precis det vi vill ha. Enda skillnaden är att de lite snabbare låtarna bytts ut mot de aningen mer aoriga. För mig är det a match in heaven, det vill säga en win win.

Sjukdomen tycks inte påverkas hamns röstkapacitet. Ronnie sjunger lika magiskt som han brukar. Den höga lägsta nivå motorn är också en faktor som implementerats. Det existerar inga halvmesyrer helt enkelt. Låtarna som som sticker ut över mängden är dessutom osedvanligt många. ”Real”, ”Scorpio”, ”One shot”, ”Subjugated”, ”Frequency of love”, ”Picture yourself” och ”I prophezsize”.

Ett Gudomligt bra melodiöst hårdrock album som krockat med ett antal andra sådana under samma år. Vi får inte heller förglömma de duktiga musikerna på plattan som också bidrar till detta mästerverk. Värst i klassen är svenske Chris Laney som dels producerat albumet, dels bidragit musikaliskt samt agerat som ett melodiskt musikkompass för Ronnie under process om det verkligen skulle  kunna iordningställa albumet överhuvudtaget.

8. Spektra – Overload

Bakom det lite James Bondaktiga namnet Spekrta döljer en av Brasiliens mest lovande unga rocksångare: BJ; dessutom en utan nämnvärt mycket accent. Han har grundat musiken i sin kärlek för klassiska melodiösas hårdrocksband som Journey, Foreigner, Winger och Danger Danger. BJ är vokalisten bakom micken i Tempest och vapendragare till Jeff Scott Soto’s musikkonstellationer som Jeff Scott Soto Band/ S.O.T.O sedan 2009, där han  både körar och spelar gitarr.

Att W.E.T injicerade Intermission med högre doser av Talisman-inspiration var bara en försmak av komma skulle i år. Ville man ha sin Talisman med  ännu mera mognad så var debutalbumet från Spektra en tidig julklapp. Att så skedde berodde främst på tre aspekter. Först och främst är Frontiers presidenten Serafino Perugino ett ohämmat fan av Talisman, för det andra så är kopplingen mellan Jeff Scott Soto och Talisman uppenbar, och för det tredje så hänger sig BJ att åka runt på festivaler genom att spela just Talismanlåtar.

En dag på jobbet kontra bästa versionen av sig själva? I detta fall var  de inte ens på jobbet, utan i ett parallelluniversum med full musikalisk klarhet. Alessandro Del Vecchio mannen som utan tvivel kan matcha såväl Erik Mårtensson som Magnus Karlson när det kommer till att utnyttja all vaken tid på dygnet var återigen spindeln i musiknätet.

I mina öron har en betydligt lägre högst lägsta nivå än ovannämnda. I år har hans arbete med Toby Hitchcock genererat i  klart-över-medel-resultat, precis som Spektra. Här samarbetar han med bland annat svenskarna Pete Alpenborg  (Arctic Rain) och Michael Palace. Dock är det teamet Jeff Scott Soto och Alessandro Del Vecchio som lagt hela grunden till det som kom ut ur högtalarnaSom sagt att diktatoriskt kontrollera allt som rör ett projekt kan ibland ha sina fördelar, men att samarbeta med andra är helt en långsiktigt vinnande faktor när det kommer till reducerandet  av hemma blindhet.

Bandet i sig bestod av idel italienare. Grymme gitarristen Leo Mancini, basisten Henrique Canale och Edu Cominato på trummor. Det är av naturliga skäl inflation av Jeff Scott Soto i denna halvkorta recension. Han producerade albumet, var delaktig i låtskriveriet och agerade backgrundsångare. Ett stort antal fans upplevde  att hog tar för stor plats. För mig var det helt tvärtom.  Jag uppskattade att de stöpte om  mixen så att den mångt om mycket skulle kunna vart duetter. När det kommer till Jeff karismatiska röst fanns det inga nackdelar med detta tilltag.

Overland var  skapandet av en egen identitet något upphovsmakarna inte ägnade en nanosekund till. Istället lades hela fokuset på att konstruera stadiumrock anthems, vars syfte var att inte släppa taget om nynningsmuskeln för de människor som älskar rock. Lyckades de? Mission was complete med ett starkt MVG (5). Detta är musik som sätter sig från  allra första tonanslag, men även i det längre tidlösa perspektivet.

Spektra slår an nivån på inledningstitellåten ”Overload”. Där kunde äventyrert slutat utifrån att många av Frontiersprojektet pumpar upp sin hypade släpp med 2-4 stycken riktigt starka kompositioner…för att låta resten drypa av standard.

Så var inte fallet med Overload! I rask takt avlöser ”Runnin´out of time”, ”Just because”, underbara balladen ”Since I found you” och  ”Our love”, ”Breakaway”, ”Don´t matter”, ”Back in the light”, ”Forsaken” och ”Behind closed doors” titellåten. Oops! Det var 10 av albumets 11 låtar!

Däckad eller knockad passar båda bra in av det som skedde efter jag lyssnat in mig på materialet. Alstret hamnade inte jättelångt ifrån W.E.T´s monumentala fjärde album. Ärligt, skulle lika gärna kunnat placera musiken betydligt högre upp i musikkierarkin än utfallet i denna lista. Återigen så blev ursäkten att det faktiskt varit ett helt exceptionellt år när det kommer till att släppa helgjutna kommande klassiker.

9. Newman – Into the monsters playground

Jävla britt, här kommer han och förstör SM i melodisk hårdrock/AOR!! Vilka jäkla fasoner, komma här och spela europeiskt märkvärdig! Skämt åsido, killen är en aor-trotjänare som äntligen får sin belöning efter åratal av slit framför och bakom musikkameran.

Bedfordsonen Steve Newman var lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med permanentat hår, Kennedymordet eller Prins Bertil, men mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så osedvanligt anonym. För mig var han mannen som fått musikbloddopade unisona hejarop från brittisk press, i brist på nya yngre förmågor från öriket. Jag själv har lyssnat med halvdöva öron på låtar som jag sedermera förkastat till andra divisionens aor-liga.

Trots bra musiker, hyfsad röst och adekvat produktion så är det oftast mer djupa dalar än riktiga höjdpunkter som basuneras ut. Det lilla extra fattades liksom, mycket av musiken föll på epitetet intetsägande; vilket instinktivt ledde tankarna till kultgubben Stan Bush. För mig klev Steve Newman ut ur anonymitetsskuggan via underbara Ignition (2020) Ett mycket oväntat starkt album; åtta klockrena hits av tolv möjliga var  a match made in heaven.

Var det så att han på allvar skulle samsas med storheter på den globala aor-arenan i fortsättningen? Svaret fick vi i år, endast ett år efter IgnitionInto the monsters playground är träffande nog ett rejält monster. Finskt vemod är minst sagt en fråga för 2700-talets terapeuter, dessvärre hamnar inte det svenska melankoliska lynnet långt efter.

Brittiskt vemod, hur är det möjligt, existerar det ens? Jo då, Newman är den melodiska rockens raka motsats till glättiga NestorCrazy Lixx och The Night Flight orchestra.

Produktionen är makabert befriande anti-aorig, dels är den parallellt rosafluffigt glättig. Denna diskrepans låter onekligen som en svår nöt att knäcka, men allas vår nyvunna AOR-hjälte Newman löser den med bravur. Steve lyckas fullt ut skapa kontrast till kalkylerande Frontiers projekt. I hans AOR- och melodiska progressiva hårdrock existerar det en genuin musikalisk själ som han återigen levererar med ett helvetiskt självförtroende.

Albumet är helgjutet, men ”Start the fire”, ”Icon”, ”Don´t come runnin”, ”Hurricane sky”, ”I´ll be the one” och ”This life alone” är alla kommande AOR-classics! I åttonde låten ”Give me tonight” går han dessutom bärsärk genom att skapa en melodisk ”Fast as a shark” (Accept) eller Rainbows ”Kill the king”.

10. Ches Kane – Ches Kane

Sydwalesiska sirenen Chez Kane tycks varit född i fel årtionde! Grungen kom, såg och segrade. Den melodiska hårdrocken fick sig se sig övermannad, nedslagen och styckmördad av denna otyglade genre. Det hindrade dock inte Chez från att dyrka det som varit. Hon hennes två syskon Stacey & Stephany bildade med fyra killar bandet Kane´d.

De har funnits sedan 2009 och släppt två album, varav deras senaste Show me your skeletons från 2018. Att genrebestämma dem är inte det enklaste, men modern rock låter väl som ett bra epitet, lite typ Halestorm?

Danny Rexon från Crazy Lixx gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera hennes solodebut, utan också skriva låtarna och texterna.

Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Det ska tilläggas att det faktiskt existerar ny aor/melodisk hårdrock på fel sida av 2000-talet med kvinnliga frontfigurer som Issa, Martina Edoff, Sharon den Adel (WithinTemptation), Orianthi, Charlotte Wessels (Delain), Taylor Momsen (The Pretty Reckless), Angelina Rylin (The Murder of my sweet), Jessica Wolff, Tåve Wanning (Adrenaline Rush), Elize Ryd (Amaranthe), Anette Olzon (The Dark Element), Nina Söderquist (Heartwind), Melanie Stahlkopf (She Bites), Amanda Sommerville, Noora Louhimo (Battle Beast), för att nämna några.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bär musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, men med mera keyboards. Han har verkligen städat runt i 80-talets obskyra som klassiska aor-plattor. Det dånar av konstanta ekon från det förflutna.

Hade plattan släppt under 80-talet, så hade den nämnts i samma anda som Pat Benetar, Vixen och Robin Beck. Det är djävulskt snyggt utfört. Att sno för mycket får en bitter eftersmak hos lyssnaren, men att sno lagom är en konst i sig, och det har käre Danny utan tvekan lyckats fullt ut med. Precis som Nestor har Chez & Danny lyckat skapa något som är fejk, men inte låter som det, utan något som mycket väl kunde ha kommit ut på 80-talet och blivit en så kallad tidlös klassiker.

Då i princip alla låtarna är gudomliga så behöver jag inte gå in och detaljberätta varje låt för sig. Självklart finns det låtar som jag föredrar framför andra. Inledande ”Better than love” är en sådan, precis som efterföljande ”All of it”. Den dutt i duttiga  keyboard ledda ”Too late for love” som troligtvis är albumets kronjuvel. Därutöver sällar sig den Bon Jovi-inspireradeBall´n chains”, ”Rocket on the radio” samt avslutande ”Dead end street” till det gänget. Med detta sagt, om två månader så skulle denna  jag-föredrar-lista se helt annorlunda, så hög är faktiskt kvaliteten.

Trots att Danny gör precis allt rätt när det kommer till dosering av körer, produktion, variation och råplagiering, så hade hela huset fallit ifall rösten varit sisådär. Chez Kane har verkligen tillgång till ett instrument som varken norska sångfågeln Issa eller svenska Angelina Rylin kan ståta med.

Hon bara har DET! Utan henne hade som sagt materialet inte lyfts till de höjder där musiken faktiskt befinner sig. Det ska bli ytterst spännande att höra uppföljaren som enligt planering sker med samma besättning. Kan Danny & Chez verkligen toppa detta, utan att stöta på patrull av hemblindhetsarmén , jag tror ärligt talat  inte det.

Ett försök till en kortfattad analys

Frontiers Records

Jaha då var det dags igen! Frontiers records radade återigen upp ett antal trumfkort som genomsyrade denna 30-topp lista. Precis lika osannolikt som den svenska dominansen ter sig Frontiers Records enväldshärskerier. Hälften av albumen på listan är signerade det romerska arvet. Eller är det egentligen så konstig att de lyckats med det konsstrycket?

Absolut inget kan ta ifrån italienarna dess särställning. Dock greppar de något som för många är lika med något som tillhör det förgångna. De flesta musikexperter upplever den melodiska hårdrocken/AOR som djupt död och begraven. Andra större skivbolag vill  helst inte röra genren med tång i ens.

Just därför kan man titulera dem som fanbärare för några genrer som troligtvis självdött om inte dessa eldsjälar kämpat för vad de älskar – aor och melodisk hårdrock. Hur än man vrider och vänder på detta så kommer man inte ifrån att för oss som dyrkar dessa musikstilar  att utan Frontiers skulle inte ens graven vara utmärkt påp kyrkogården. De är länken till det förflutna och  framtiden, det vill säga en där kidesen börjar uppmärksamma vad min generation redan förstått.

Alessandro Del Vecchio

Erik Mårtensson och Magnus Karlsson, men i år får de vika ner sig för multinstrumalisten. Alessandro överträffade sig själv detta år. Först och främst via Spektra och Toby Hitchcock, men han hade även fingrarna i andra syltburkar som bland annat Issa, Groundbreaker och Hardline.

Värt att nämna att han skrivit tillsammans med svenske Peter Alpenborg (Arctic Rain) två av årets bästa låtar: Robin McAuley´sThy will be one” och ”Standing on the edge”. Alpenborg tycks blivit Alessandros trognaste låtskrivarpartner. På nästan allt som italienaren varit med på kan också Peter ta åt sig äran för.

Hatten av för denna arbetsnarkoman som trots inte alltid hög lägsta nivå ändå får till konstruktioner som få människor är kapabla att matcha.

Svensk och nordisk hårdrock

Överdjävligt, det har varit ledordet de senaste fem åren när det kommer till mängden av högoktaniga svenska grupper/artisters releaser. I år måste beyond överdjävligt implementeras! 19 plattor av 30 var svenska, 6 av de 10 bästa var svenska. Då räknade jag faktiskt in Chez Kane som svenskt, något man självklart kan tvista om i evigheter.

Finland sak är vår sak! Njaa, inte riktigt, men att även de är hovleverantörer av hårdrock är inget understatement. Men när One Deisire och Brother Firetribe inte släpptes ut på grönbete, så saknades helt enkelt den sista kvalitetspusselbiten, så inget finskt på denna lista.

Allas vår Ronnie Atkins fick  förtroendet att företräda Danmarks på listan. Att Volbeat släppte en superb platta hjälpte föga, då detta mästerverk fick flytta på sig på grund av listans huvudsyfte: melodisk hårdrock.

Norska grupper lyste med sin frånvaro. Det betydde inte att det saknades kandidater, tvärt om. Wig Wam, Meer, Sirenia, Issa, Kens Dojo,  Nightfox, Memoria avenue och Zelbo förgyllde året, men utan att överglänsa.

Övriga länder på listan

Sverige ockuperade 19 platser om man räknade in Chez Kane, Danmark 1 placering. Det blev liksom inte mycket över att slåss för de andra nationerna utanför Norden. Storbritannien  (exklusive Chez Kane) hamnade på en hedersam andra plats via 5 bidrag på listan, USA skuggade eftehängsamt med 4 placeringar,  sist men inte minst Brasilien  med en placering.

Bästa debutalbum

Art of illussion, Chez Kane, Nestor och Ronnie Atkins var de debutanter som glimrade mest och bäst.

Överraskningar på listan

För mig var Phil Vincent en individ som flugit under min radar. Denne slog till med sitt jämnaste album ever, en prestation som räckte till ett inträde till topp-30.

En annan någorlunda osynlig artist som jag missat tidigare var Steve Newman. I och med utmärkta Ignition som kom ut 2020 fick jag på allvar upp ögonen för denna begåvade människa. Året efter toppade han det albumet, och tog sig därmed in på en oväntad topp-10 plats

Dance-AOR

Dance-AOR myntade jag förr året. Det innebär att jag kategoriserade grupper i en ny subgenre. Behovet av att inkorporera genren med något nytt kändes som något nödvändigt. The Dirty Youth,  Normandie, Smash into pieces, Icons for hire  Pink, Avril Lavinge, Milys Curys, menar jag spretigt nog skulle kunna infogas i just Dance-AOR.

Årets ledord för egen del har varit förändring! Varför köra i samma hjulspår in och ut, år efter år! Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Inte speciellt troligt. Hi-teach a.o.r, pomp och västkust är några underkategorier till AOR, där syftet var att infoga musik som inte riktigt passade in i mallen för hur AOR borde låta.

Nu var det dags att åter döpa fram en ny kategori inom aor-musiken nämligen Dance-AOR. Visst, jag kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till när det kommer till rock. Mando Diao och  The Struts är två bra exempel på euforisk musik. Nu har vi i stället Dance-AOR att orientera  och förhålla oss efter!

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu