Pixel – Eskapism

En intelligent sci-fi rulle, definitivt, men också ett thrillerliknande drama. I kölvattnet utav utmärkta Intestellar rammar Arrival sina tittare med knappt några nedskjutningar av farkoster – befriande, minst sagt. Helt utan förvarning posterar sig 12 ovala farkoster tillsynes randomiserat runt om i världen. Är de fientlig eller vänligt sinande, vad vill de? Den intressant och brännheta frågeställning fick lingvisten Louise Banks i sitt knä och matematikern Ian Donnely. Regissören bakom mästerverket Incendies (2019, Denis Villeneuve ligger bakom detta subtila framtidsdrama, inspirerad av Stanley Kubrick 2001: A Space Odyssey. Hans filmiska fingertoppskänsla lotsar utmärkta skådisar från fällan att vandrande bli klichéer. En av de bättre filmerna jag sett på bio på ett tag, spännande, trovärdig och oerhört tänkvärd.

Doctor Strange är en Marvel snubbe som jag trots ett idoga serietidningsläsande nästintill knappt lagt märke till. Att casta Benedict Cumberbatch som den arrogante läkaren Dr. Stephen Strange var ett genidrag. Förutom att han är en klasskådespelare, passar karaktären i sig honom som handen i handsken. Den subtila humorn som följer Mr drygs fotspår är faktiskt rolig. Precis som Antman, Guardians of the galaxy och Deadpool skiljer sig Doctor Strange från Marvels stadardhjältar, vilket för mig känns ytterst välkommet, när Avengers och X-men målat i sig trötta hörn. De psykedeliska visuella effekterna var både snygga och annorlunda. En klockren film som jag var glad att jag och brorsan avnjöt på bioduken.

Bra skräckisar växer sannerligen verkligen inte på träd. Därför var det en angenäm överraskning att få tillträde till nervpirrande Lights out. Svenske David F. Sandbergs kortfilm Lights out från 2013 drog en en vinstlott utav Guds like. Den blev en inträdesbiljett till självaste Hollywood. Han fick förtroendet att göra en långfilm av sitt kortfilmsalster. Det lyckades han över förväntan med. Bra skådespeleri i kombination med sparsmakade anti-överdrivna effekter och många hoppa-ur-stolen ögonblick. Spöket ”Diana” är i sig också djävulskt obehaglig. En tvättäkta ”popcorn horror movie story”.

Jag och kompisen Jocke Andersson äntrade Filmstaden med agendan att se krigsfilmen Hacksaw Ridge signerad Mel Gibson. Filmen baseras på verkliga händelser. Trots att genren krigsfilm är långt från min favoritgenre, vann de 2 timmarna och 19 minuter över mig på rätt sida utav kvalitetslinjen. Det mesta var rätt i denna film som torde passa Hollywood lite väl perfekt.

Historiens medelpunkt är Desmod T. Doss (Andrew Garfied). En man som vill tjäna sitt land genom att hjälpa andra…utan att själv bära vapen. Det rimmar självklart illa under utbildningen om präglas av testosteron och att just förbereda sig inför att döda sina motståndare. Desmond lyckas med konststycket att få tjänstgöra i slaget om Okinawa, trots manlig härskarteknik i det oändliga. Vince Vaughn som vanligtvis figurerar i komedier gör sin roll som Sergeant Howell trovärdigt precis som alla andra i denna kanonrulle.

I mina ögon är de bästa krigsfilmerna när man får se del 1: personliga motiv, utbildningen, där individerna skiljs från agnarna och sammansvetsat, del 2: där verkligheten omfamnar de nyrekryterade. Långt efter filmen slocknat i biosalongen ruskades jag runt mentalt hur fruktansvärt det måste ha varit att försöka inta berget. Först ta sig uppför det, sedan inte veta var ”de osynliga” japanerna höll hus när man väl kom upp, för att i nästa ögonblick se kamrater invid bli skjutna i huvudet. Mel Gibson spar inte på realistiska otäcka ”bli träffade av vapen scener”. Det är dock dessa som åskådliggör krigets  brutala fasansfulla innebörd och gör Hacksaw Ridge till en av de 10 bästa krigsfilmer jag sett.

Netflix storslagna epos om Marco Polos äventyr under Kublai Khans hov i 1300-talets Mongoliet. Gillar man historiska berättelser såsom Rome, Spartacus, Borgia och Vikings så blir man definitivt inte besviken på Marco Polo. Jag har sett alla avsnitt från de hittills inspelade säsongerna; jag vill se mer, ett gott betyg. Vackra miljöer, detaljrik kostymering, väl underbyggda intriger och adekvata skådespelarprestationer. Det känns också som upphovsmakarna försökt skilja kineser gentemot mongoler istället för att bunta ihop kulturerna. Jag gillar att Marco Polo karaktären mer fungerar som en observatör än en flashig superhjälte.

HBO´s nya slagskepp heter Westworld. Den baseras på Michael Crichton  (Jurasic Park) film Westworld från 1973. Handlingenkretsar runt en nöjespark där gästerna får leva ut livet i det gamla Amerika via revolvermän, salongsberusningar  och skökor. Parken befolkas av Androider som programmerats med historier anpassade för att tilltala besökarna, de är ”nästan” som människor. Det är tillåtet att ligga med de prostituerade eller skjuta folk man inte gillar; Androiderna har en inbyggd spärr att inte skada parkens inkomstkällor.

Jag gillar verkligen den filosofiska tanken med att visualisera hur människor beter sig mot sådant som till trots inte är mänskligt.  Ed Harris och  Anthony Hopkins äger verkligen alla sina scener i denna intelligenta sci-fi serie, kostar det så smakar det.  Artificiell  Intelligens är inget parkens börshajar vill ha mer av, utan snarare tvärtom. När detta embryo till självständighet får ett uns av fotfäste blir serien också ljusår bättre. Kontrasten mellan Amerikas födelse och framtid skär sig på ett positiv sätt. Trots alla coola detaljer och utmärkt skådespeleri var det inte med en renodlad eufori jag betade av måndagens nya avsnitt. Snarare var det aningen segt och faktiskt halvt ointressant. Som sagt brasan tog sig under andra halvan av första säsongen då helheten började ta form. Säsongsavslutningen vari Game of throne klass.

Pixel-Eskapism

Efter att ha sett denna rysare på bio blev kontentan; köp alltid IKEA, aldrig antikviteter. Familjen Russels överhuvud Maria skaffade en antik spegel till sin man Alans arbetsrum; det skulle hon inte ha gjort.  1400-tals spegeln innehöll ett ondskefullt väsen som familjen fick på köpet. Handlingen pendlar mellan nutid och 11 år tidigare. Familjens dogmatiska dotter Kaylie har ägnat en stor del av sitt liv att återta spegeln som indirekt tog livet av sin familj. Sonen Tim vilken fick skulden för att skjutit sin far släpps ut från en psykiatrisk anstalt. Han återförenas med systern Kaylie och spegeln och flyttar in i huset där allt hände. Filmens själ är nästintill befriad från svordomar, special FX, sex och alltför mycket splatter. The Shining eller The Orphanage  troligtvis filmer  inspirerat regissören Mike Flanagan. Han berättar en en historia som med små medel skrämmer skiten ur mig. Oculus kryper obehagligt sakta men säkert upp i famnen på sina tittare, och då har man hunnit att hoppa till ett antal gånger. Jag kan bara rekommendera att se denna klassiska psykologiska tvättäkta spökhistorien som dessutom också är underfyndigt  smart. När kvaliteten, skådespelarkompetensen och skrämseltillfällena är såhär hög är det  återigen ”roligt” att se skräckfilmer igen.

Efter att ha sett Game of Thrones säsong 4 så kan jag bara konstatera att världens bästa serie håller måttet. Krig och elände präglade de första tre säsongerna. Nu är det mindre av den varan och ännu mera fokus på de de redan fantastiska karaktärerna. I serien introduceras ytterligare en  klockren karaktär: Prince Oberyn Martell of Dorne. Dennes hämndlystnad över familjen Lannisters  är i sig underhållande. En stor del utav handlingen läggs på Jon Snow och  hans polare i nattväktarna i deras kamp mot ondskan bakom muren. De tre drakarna har också hunnit växa till sig och blivit tonåringar det vill säga blivit aningen bångstyriga parallellt som de nästan ser oerhört verkliga ut.  Jamie Lannister har under sin fångenskap, fritagning och ofrivilliga vänskap med  Brienne utvecklats som karaktär; från arrogant till nästan en man med heder. Förutom hämnd, konspirationer och intriger från alla flanker är det ett dysfunktionellt bröllop i Kings Landing och dess förberedelser som upptar en stor del av handlingen. Hela den processen är som klippt och skuren för att kunna matcha perfektionismen i säsong 3.  Det är absolut  ingen överdrift att jag faktiskt längtar efter säsong 5. I och med min familjs resa till Dubrovnik i år så öppnade sig möjligheten att se om hela serien innan femte säsongen äntrar HBO Nordic. Dubrovnik visade sig vara stället där allt från Kings Landing spelats in. Då jag gjorde en nästan 3 timmar Game of thrones tour i den staden blev det att återupptäcka gamla miljöer med nya ögon i tv-soffan.

Game of Thrones, Dexter, Rome, Six feet under och Sopranos är seriekällor till euforiska cineastdubbelslag. Det var dock ett tag sedan jag såg något som fick mig att dregla framför pixelväggen. True detectiv första säsong var så hypad att den lämnade mig oberörd obstinat. Av en tillfällighet så kom jag över de första tre episoderna och blev helt hänförd av serien och dess ultrasmarta upplägg där dåtid pendlar mellan två autonoma FBI-intervjuer med de två huvudrollsinnehavarna. Matthew McConaughey (1969, Texas, USA: Amistad, EDtv, U-571, Tropic thunder, The Lincoln lawyer, We are Marshall, Mud, Dallas buyers club,  The wolf on Wall street) spelar den lakoniska och oförutsägbare, men ytterst smarte Rust Cohle.  Husguden Woody Harrelson gestaltar seriens nyckfulle familjefader och andra halvan i polisteamet. Vi får följa dessa två poliser som är så olika varandra som bara det är möjligt i kampen att fånga en potentiell seriemördare.  De karga och dunkla miljöerna de rör sig i runt Louisiana är bara det värt en extra guldstjärna. Kemin mellan de båda i symbios med en dialog att döda för är hörnstenarna i denna mörka grymma tv-serie. Jag har väl aldrig riktigt upptäckt  McConaughey storhet förut. I och med denna horribelt utomjordiska uppvisning utav en karaktär som balanserar mellan geni och galenskap  i kombination med  grav nihilism och alkoholism måste jag gräva djupare i hans tidigare filmbibliotek. Game of Throne har pågått i fyra säsonger och det återstår att se hur nästa True detectiv säsong kommer att se ut. Ett nytt team dyker upp 2015, men med stor risk att reproducera detta framgångsrika konceptet till medelbra är överhängande. I vilket fall som helst var dessa åtta avsnitten  av True detectiv en sanslöst  briljant tv-underhållning och en kommande HBO-klassiker.

Inledningen när Irving Rosenfeld alias Christian Bale varsamt appliceras sin peruk tidigt på morgonen i nästan 4 minuter är bara för härlig bra utifrån vad man senare  får reda på hur viktigt hår på huvudet är för honom. Filmen är baserad på verkliga händelser som skakade om USA på sent 70-talet, tidigt 80-tal. Irving är en naturbegåvning  när det gäller att lura av människor ens pengar. Det är dock inte förrän han inleder samarbete med den sexiga Sydney Prosser som han blommar ut. De två bygger sin framtid på att i ännu högre grad ta andras pengar. När FBI kommer på dem då främst via agenten Richie DiMaso spelad av Bradley Cooper blir paret tvungna att samarbeta med byrån. Christian Bale, Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence är en sann fröjd för ögat. 70-tals miljöerna, den sköna dialogen och framförallt manuset är faktorer som greppade tag och ruskade om mitt skeptiska cineasthuvud rejält. Visst går det långsamt framåt och visst det är mycket dialog, men tråkigt blir det absolut inte. Med skådisar som går över gränsen hur bra de kan agera framför kameran kunde det fått varit ännu mera långsamheter. Bradley Cooper spelar sin neurotiskt karaktär så trovärdigt fantastiskt; definitivt hans allra bästa prestation någonsin på vita duken. I och med Jennifer Lawrence gestaltning utav Irvings fru hoppas jag att alla trögisar som tycker att hon är överskattad får skämmas; hon är helt fenomenal. Jag har också läst recensioner där de undrat om detta ska vara ett drama, komedi, romantik eller action. Poängen är istället att se problemet som själva essensen i filmen; American Hustle är en eklektisk gryta som inte blir överkokt av att hoppa mellan genrerna; det gör den bara ännu mer al dente, om en gryta nu kan vara al dente. Jag njöt i vilket fall som helst i varje minut utav denna fantastiskt briljantsmarta film som definitivt har glimten i ögat; den  blev nästan som en intim kompis.

Finns det bra vuxensagor? Tim Burtons Big Fish är för mig det bästa som gjorts i den genren. Winter´s tale är en saga som inte  utger sig för att vara något annat än en tvättäkta sådan. Den Dickensinspirerade karaktären Peter Lake  spelad förträffligt av Colin Farrell är en jagad man. Han är född att bli tjuv och vinner snabbt gängets chefs gunst tillika den som tog hand om den vilsna föräldralöse själen. Vid ett standardinbrott blir han tagen på bar gärning av en vacker, men döende arvtagerska. Peter blir träffad av kärlekens pilar och vill genast ändra livsstil, något som hans boss motsätter sig. Densamme är också ondskan själv och inser att att ett under är på väg att ske. Det blir en  kamp mellan det goda och det onda: änglar mot demoner och flygande hästar som kronan på verket. Helheten i detta episka poetisk-romantiska-drama bidrar till att jag fäller några dyra droppar på favoritkudden. Det finns många filmer som vill uppnå det stadiet men inte lyckas, eftersom Winter´s tale får mig berörd har den lyckats helt enkelt. Då spelar det föga roll om vissa fragment i filmen känns aningen malplacerade, även för att vara en saga. Colin Farrell kommer verkligen till sin rätta med sin äkta irländska accent och ”jordnära” karaktär. Att William Hurt, Russel Crowe och Lucy Griffith förgyller filmen med bra gestaltningar gör inte saken sämre. En oväntad bra, annorlunda saga som får mig att le och gråta – härligt.

Vad har hänt i skräckfilmsbranschen? Kvaliteten och kreativiteten har pekat spikrakt uppåt med filmer som The Conjuring, Oculus och nu Deliver us fom evil samt tv-serien American horror story. Dessa skrämmande nutida guldkorn har det gemensamt att de inte överdriver special FX och har skådisar som agerar någorlunda rationellt i irrationella situationer. Parallellt ligger också betoningen mera på spökhistorier än renodlade skräckfilmer. Deliver us from evil korsbefruktar exorcism- och polisfilmsgenren typ Seven och Exorcisten. Många gnäller just över detta och vill ha renodlade klyschiga skräckisar som oftast håller sig strax under kvalitetströskeln. Jag dyrkar detta med att blanda ihop genrerna då det oftast uppstår något nytt och fräsch istället för att gå i gamla uttjatade fotspår. New York polis officeren Ralph Sarchi spelad av Eric Bana (1968. Melbourne, Australien: Black hawk down, Hulk, Troy, Munich, Lucky you, The other Boleyn girl, The time traveler´s wife, Hanna, Deadfall, Closed circuit, Lone survivor) slåss mot sin egna inre demoner som med sådana på jobbet. För att lösa några komplexa mordfall tar han efter mycket begrundande hjälp utav en okonventionell präst vars primära kompetens ligger i exorcismutdrivning. För bara några år sedan var 9 av 10 skräckisar halvtaskiga, dit kan inte Deliver us from evil räknas in. Det är helt klart en av de bättre och mest intressanta som gjorts på ett tag. Att den baseras på ”verkliga” händelser gör det bara hela ännu mer underhållande. Det räcker med en svart svan för att i alla fall jag ska gå från skeptisk till troende på andar och demoner. Efter denna film så började jag forska lite i fallet precis som i verklighetsbaserade The Rite och The Conjuring; visst är det frestande att att tro att något av deras alla fall inte är påhittade rakt av. På History vs Hollywood kan man läsa in sig på filmer som  sägs vara baserade på verkliga händelser. Som sagt en annorlunda, spännande, oförutsägbar och otäck skräckis med en Eric Bana i dramahögform.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Adjustment Bureau är sci-fi, romantik och thriller på en och samma gång. Matt Damon spelar sanne-kärleks- hängivne David Norris som i ordets bemärkelse har ödet mot sig. Han blir kär i balettdansösen Elise Sellas som spelas av Emily Blunt (1983, Rockhampton, London: The devil wears Prada, The Wolfman).  Enligt de som styr ödet ska inte detta ske, och de utför dylika knep för att förhindra att de två blir ett par. Filmen är intelligent och estetiskt kreativ, något som är ovanligt i dyra produktioner förutom då förra årets Inception. Det går inte komma ifrån att dessa män har mycket gemensamt med ”Men in black”. Kemin mellan Blunt & Damon är osedvanligt bra, då Damon tidigare inte precis varit känd för någon kärleksfilmsromeo. En annorlunda och oförutsägbar film som jag verkligen gillade.

Biutiful är ett spansk drama som man inte bör titta på ifall man vill bli på extra gott humör. Detta är en naken och skitig film som är till för förståelse, reflektion och måhända en eventuell egen förändring. Javier Berdam (1969, Las Palmas, Spain: Collateral, Goya´s ghosts, No country for old men, The sea inside) spelar Uxbal, killen som nyligen fått reda på  av sin läkare att han endast har några månader kvar i livet. Han har vårdnaden om sina två barn, då modern via sin manodepressivt är aningen opålitlig.   Detta är en film om att vara människa, och hur smärtsamt det faktiskt kan vara ute i verkligheten. Uxbal gör sitt bästa för att dö med värdighet genom att försöka göra slut med den brottsliga bana som han infogats in i. Filmen målar upp en välbehövlig kontrast av att livet oftast inte slutar som en Hollywoodfilm. Biutiful känns otäckt verklighetstrogen, och sjunker upp till ytan likt cigarettrök. Vi får följa människor i den yttre samhällsperiferin, sådana som vi inte umgås med på våra weekendresor till Barcelona, där denna handlingen utspelas. Det här är en ruggigt stark film som alla bör se, för att måhända inse hur bra vi egentligen har det, och hur dåliga vi oftast är på att tillvarata sådan lyx.

Never let me go är ett kärleksdrama där svartsjuka spelar en bärande roll. Filmen är en nutida och verklighetsnära science-fiction historia där utvalda individer växer upp enbart för att harvas på sina organ. De är en del av en stor reservdelsindustri, där de saknar både värde och rätten till en egen vilja. Det är deras lott i livet, det är det som de är ämnade för, liknande kastsamhället i Indien fast värre. Andrew Garfield (1983, Los Angeles, USA:  Boy A, The social network) har för övrigt lyckats nästla in sig som  Peter Parker i kommande Spidermanfilmen. Detta är en vacker, sorgsen och trovärdig film om en dåtid som det skulle kunna ha varit, beroende vem som suttit med makten i sina händer. Never let me go är en film om att hoppet är det sista som överger en människa. Det finns också en parallell hopplöshet i filmen, allt är ödesbestämt, allt är en meningslös  i väntan på den oundvikliga dagen, då organen skall plockas. Det finns något vackert och spännande i den idén. Det är också en film om kärlek och förlorad sådan och tårar och tragedier. En djup film med rätt skådespelarkemi mellan de 3 sammanlänkade huvudrollsinnehavarna. En lika vacker som tänkvärd film. Den vackra Kiera  Knightley (1985, Teddington, England: Star Wars – episode 1, Bend it like Beckham., Pirates of Caribbean, Love actually,  Pride and prejudice) innehar en av de tre bärande rollerna.

Hall pass är gjord av Team Humors favoritregissörer: Peter och Bobby Farrelly, männen bakom  bland annat Dum och dummare, Kingpin, Den där Mary. Det har gått 4 för långa år sedan förra filmen Heartbrak kid. Två gifta män får möjligheten av sina fruar att under en veckas tid totalt bortse från att de är gifta, att således återigen leva ungkarlsliv (hall pass). De båda vännerna tittar nämligen hela tiden på andra kvinnor, och är ganska fula i munnen när de tror att ingen lyssnar. Fruarna hoppas denna vecka i frihet ska ge utlopp för omoralen. Det är en kul idé, men utförandet och  upplägget befäster förlegade könsroller, att männen tänker för mycket på sex och kvinnorna får framstå som nästan frigida i sina åsikter. Vilket de naturligtvis inte är(tror jag). Det finns en poäng här i att respektera sin partner, men det hade kunnat göras med en bättre nyans; nu känns det bara exceptionellt konservativt. Det betyder inte att jag ogillar filmen, snarare tvärtom, den är osedvanligt underhållande.

Cowboys and aliens är en korsbefruktning av genrerna western och sci-fi. 1873 i Arizona. En främling (Daniel Craig) med minnesförlust vandrar in i ökenhålan Absolution. Den enda ledtråden till hans förflutna är en mystisk boja runt hans ena handled. Han tar sig till närmaste stad som snart invaderas av rymdskepp som kidnappar flera invånare. Jake tvingas slå sig ihop med stadens förmögna översittare (Harrison Ford) och några andra, inklusive en mystisk kvinna (Olivia Wilde) med dolda avsikter, för att hitta överlevande och bekämpa utomjordingarna.Påhittiga idéer, snyggt och och underhållande, men avsaknaden av ”personlighet” drar ner helhetsintrycket. Här om någonsin handlar det om stor budget och stora producentnamn, vilket gör att man inte riktigt vågat gå hela vägen med konceptet, och nöjer sig med att tillfredsställa den breda publiken. Det blir lite försiktigt, snällt och alltför förutsägbart. Birollsveteraner som Sam Rockwell, Paul Dano, Clancy Brown, Keith Carradine och Walton Goggins ackompanjerar de andra på ett utmärkt sätt.

En spansk fängelsefilm från 2009, kan det vara något? Absolut, Cell 211 är en helt magnifik dramathrillerpärla, vilken hypnotiskt drar in tittaren  från första scen til the bitter end. Det är en film om förändring, om motivation, och brist på sådan. Handlingen utspelar sig under ett upplopp i ett spanskt fängelse, i minst sagt en farlig  och oförutsägbar värld. Juan Oliver ska börja sitt jobb som fångvaktare, och dyker upp en dag tidigare än förväntat, för att implicit gör ett gott intryck på sin nya arbetsgivare. Av en ren tillfällighet anländer parallellt 3 ETA-fångar, vilket indirekt är roten till ett planerat myteri. Juan vaknar upp i cell 211 med insikten att han blir tvungen att låtsas vara fånge för att överleva. Han lyckas vinna fängelsets värstings Badass tillit, men för hur länge? Den här filmen har det många amerikanska filmer i samma genre saknar: en själ, och en trovärdighet där klyschorna inte staplas på varandra. Manuset är utmärkt, precis som skådespeleriet, och trovärdighetsfaktorn är überhög. Skådespeleriet utger sig inte att vara Hollywoodska stereotyper, utan just fångar. Filmen i sig känns som en film, inte bara som en ren produkt i syfte att enbart tjäna pengar. Cell 211 är helt enkelt en svinbra film. Den tog för övrigt hem 8 Goyas, Spaniens motsvarighet till Oscars.

Förväntningar kan endera stjälpa eller hjälpa en film. I detta fall så baserades min förförståelse via trailerfragment och recensioner. Att göra en uppföljare till en av Sveriges bästa filmer någonsin är en utmaning. Generellt sett så fick Jägarna 2 osedvanligt goda recensioner. Det i sig är presentation, då merparten av de sequels som framavlas, ofta är karbonkopior av originalen, eller helt enkelt urusla. Pappa, jag och brorsan var en del av en fullsatt salong 5 i Filmstaden. Att ersätta Lennart Jähkel som gjorde sitt livs roll i första filmen kan inte varit det enklaste, men Peter Stormare gör det med bravur. När Stormare tar till våld, mår man helt enkelt dåligt, men den känslan framkallas enbart bara om karaktären i sig agerar trovärdigt, vilket Stormare verkligen lyckas med.

Jägarna 2 största ”psyko”, och en av filmens större behållningar var den finske skådisen Eero Milnoff gestaltning av den huvudmisstänkte Jari Lipponen. Det var Oscarsnomineringsklass på den rollen; den äkta ondska och missförståndhet som han utstrålade och förmedlade, vill jag egentligen inte veta hur han lyckades framalstra. Första filmen tog upp teman som lokalpatriotism, och rörde sig mycket mer bland lokalbefolkningen. I Jägarna 2 så fokuserar regissören Kjell Sundvall på en handfull karaktärer, vilket skapar en välbehövlig distans till Jägarna 1. Som tittare är det inte svårt att luska ut vem som är mördaren, det är transportsträckan till upplösningen som Kjell Sundvall lyckats så otroligt bra med. Lassgård/Stormare är Sveriges motsvarighet till De Niro/Pacino i HEAT, fast till skillnad från de amerikanska ikonerna lyckas de svenska skådisarna med sin skådespelaruppvisning. Just den ingrediensen har fått kritik, att allt kretsar för mycket på de två skådisarna enligt media, något som jag inte alls kan instämma i. Alla skådisar i Jägarna är top notch, och de hänförande bilderna och miljöerna är ytterligare dimensioner som förstärker bilden av en de bättre uppföljare jag sett, och då inkluderas även utländska sådana. Som sagt jag blev dels överraskad av en superb uppföljare, dels lyrisk över en film som dessutom  berörde mig starkt.

Mitt filmtittande är inne i en period, då jag helt enkelt inte är sugen att se på film. De två jag sett var däremot riktigt bra. Först ut var den lite mer traditionella The Company men.  I detta drama gör Ben Affleck en av sina bättre rollprestationer, som den välbetalda kontorsarbetande Bobby Walker. Han är mannen med fina framtidsutsikter inom företaget; tills den dag företaget i en tid av ekonomisk kris måste göra sig av med ett gäng anställda – inklusive Bobby. Förutom Ben Affleck så hittar vi storheter som Tommy Lee Jones, Kevin Costner och Chris Cooper som gemensamt bidrar till en solid skådespelarinsats. Det är onekligen en aktuell historia med relevans, både sett till helheten och de enskilda karaktärerna och till deras relationer. Det är stabilt och välgjort hantverk, men också aningen förutsägbart. Det blir aldrig tråkigt, men inte heller någonsin särskilt spännande. Jag gillar i alla fall filmen, som visar upp bilden att även högt betalda personer kan mista sitt jobb, och dessutom få svårt att hitta något nytt arbete. Detta mistande får konsekvenser för vad som ska behållas eller försakas i familjen. Behövs golfkortet, den dyra sportbilen, de lyxiga restaurangbesöken eller klarar man sig utan dessa statusattributer, och ändå lyckas må bra?

Pixel – Eskapism

Heartless är en udda film.  Jim Sturgess (1978, England: 21, Crossing over, The Way back) spelar den stigmatiserade  Jamie Morgan som har ett stort födelsemärke som täcker en tredjedel av hans ansikte. Han skäms över sitt utseende vilket gör att hans personlighet hämmas på grund av att de flesta tycker att han är ett ”freak”. Han får sedermera en chans till ett ”nytt” liv då han oväntat säljer sin själ till djävulen själv. Den suggestiva handlingen är parallellt  ett mysterieletande, då huvudrollsinnehavaren också ser demoner lite var stans, vilket försvårar för tittaren att luska ut slutet. Blandningen av mystik, skräck, action, men framför allt drama tilltalar mig hypnotiskt. Utmärkt skådespeleri och autentiskt skabbiga Londonmiljöer förstärker ett redan mörk och vacker film.

Little fockers är den 3:e filmen om den manliga sjuksköterskan Greg Focker (Ben Stiller) och hans familj patriarkriska svärfar Jack Byrnes (Robert De Nero). Meet the Fockers var i min utsago en av de bättre sequels som gjorts där också  utmärkta Dustin Hoffman och Barbra Streisand introducerades in som Ben Stillers mycket liberala föräldrar. Kontrasten mellan  De Niros råbarkade konservatism kontra den otursförföljde och lite naive Stiller håller ytterligare än runda. Detta är dock den sämsta filmen av de tre, men eftersom de två första var riktiga skrattpiller är Little fockers långtifrån dålig. Jag tjötskrattade vid två tillfällen när humorn var som lägst och mest infantil. Tiden går fort när man ser gänget återsamlas ännu en gång. Jessica Alba är den enda nykomlingen i ensemblen och gestaltar kollegan Andi Carcia som blir störtkär i Greg Focker. Detta skapar onekligen  ett virrvarr av komplikationer, då Jack Byrnes lite ofrivilligt utnämnt Greg till familjens The Godfocker. Jag kan bara inte låta bli att gilla den infantila filmen och dess starka karaktärer.

Lasse Hallström har verkligen blandat och gett under åren som gått,  merparten  av hans utbud har dessvärre varit intetsägande. I mitt tycke är hans bästa filmer: Mitt liv som hund, Gilbert grape, Once aruond, Something to talk about det vill säga hans tidigare filmer. Jag tycker att han på senare år blivit på tok för ”Disneysmörig”. Dear John är ett sömnigt kärleksdrama. Jag kan inte sätta fingret på varför inte filmen fungerar, troligtvis tillhör jag fel målgrupp. I vilket fall som helst är den tråkig och totalt oengagerade. Vi har den söte perfekte tjejen, den tyste hjälten, den svartsjuke konkurrenten  och  den autistiske fadern som samlar på mynt. Det finns massor av ved, som dessvärre inte tar sig ordentligt – igen, vilket innebär knappt godkänt.

The Social network är filmen om Faceboks grundare. Regissören David Fincher är en av vår tids mest spännande regissörer: med filmer som bland annat Seven, The Game, Alien 3, Zodiak, Fight club. Det är också han som fått förtroendet att visualisera remaken av Stieg Larssons böcker . Jesse Eisenberg (1983, New York: The Village, Zombieland, Adeventureland, The solitary man) gestaltar den lite träige och osympatiske Mark Zuckerberg. Jag var egentligen inte på humör att se denna genre av film, men drogs med i de splittringar som uppkom mellan de båda grundarna, då framgången visade sig. Girighet och dubbelspel är också ingredienser i denna framgångssaga som grundaren använt sig av. Filmen hade mått bättre om den varit aningen kortare, annars en sevärd film.

Kommissarie Mårten Späck har kallats till en brottsplats där en kropp hittats genomborrad med knivar, gafflar, skedar och en högaffel. Till allas förvåning drar Kommissarie Späck slutsatsen att det rör sig om ett självmord. Han kommer snart på andra tankar när hans råbarkade kollega Grünvald Karlsson hittar andra spår. Filmen är 79 minuter, men känns dessvärre längre. Jag och Stefan dyrkade denna humorgenre med komedier som The Naked gun, Hot Shots, Titta vi flyger och så vidare. Problemet är Zucker, Abrahams och Zucker männen bakom dylika infantila mästerverk redan genomdränerat genren. Allt efter deras uttömning, är i stort sett dömt att misslyckas. Innehåller en film en liten dos sådan humor blir det taget ur sitt sammanhang, tar man en för stor dos blir det istället karbonkopior dessutom finns det bara en Leslie Nielsen. Här har har Fredde Granberg inte bara influerats av  Z.A.Z, utan också kopierat en stor dela av klassiska vedertagna skämt, vilket i sig är patetiskt. Det finns dock skämtembryon som i teorin förefaller genialiska, men inte alls fungerar i praktiken. Det blir helt enkelt för mycket av allt. Bra skådespelare saknas inte, men det vill sig inte – tyvärr. Både jag och Stefan har väntat länge på ett svenskt bidrag, nu väntar vi dessvärre inte längre.

Den unge och framgångsrike romerske soldaten Marcus Aquila gör en komet karriär inom armén, men denna får ett hastigt slut när han blir allvarligt sårad. Han förlorar allt, framförallt möjligheten att återupprätta familjens ära. 20 år tidigare försvann hela den 9:e legionen under ledning av Markus pappa – en skamfläck för hela det romerska riket. Han måste rentvå familjenamnet genom ett sista livsfarligt uppdrag bakom fiendelinjer. Med sig har han bara sin slav Esca och sitt svärd. Channing Tatum (1980, Cullman, Alabama, USA: Step up, Dear John, Public enemies) spelar den höviske Marcus Aquila på ett förhållandevis icke irriterande sätt. Kemin mellan honom och slaven Esca spelad av Jamie Bell (1986, Billingham, England: Billy Elliot, King Kong, Jumper, Defiance) fungerar klockrent. The Eagle är ett intensivt och visuellt imponerande actionäventyr som utspelar sig i de vackra, förrädiska och fientliga skotska högländerna. Filmen visar också på att autentiska vänskapsband är universala och  kan knytas mellan individer som ligger i krig mot varandra.

Marinsoldaten Colter blir värvad till ett topphemligt statligt program. Ett av hans första uppdrag blir att hitta en terrorist som planerat ett bombdåd på ett tåg i Chicago. Colters medvetande placeras i kroppen tillhörande en av passagerarna. Problemet är att han endast har 8 minuter att hitta informationen som kan förhindra ytterligare en attack. Han skickas tillbaka i scenariot gång på gång vilket leder till oanade konsekvenser. Regissören Duncan Jones är fortfarande mes känd som David Bowies son, men också mannen bakom utmärkta sci-fi-thrillern Moon (2009) för övrigt hans försa långfilmsbidrag. Vill man ha renodlad sci-fi/actionactionrulle  så riskerar man att bli gruvligt besviken. Filmen bygger stämning med små medel inte på svulstiga effekter. Source code är ändå fartfylld, spännande, och underhållande  på samma gång. Med Henrik Lundqvist look-a-liken Jake Gyllenhaal(1980, Los Angeles, USA: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, Brothers, Prince of Persia) i huvudrollen flankerad av Michelle Monaghan och Vera Farmiga,  transformeras Source code till av de bättre filmerna i sommar.

Portionera ut lika delar av The Road, I Am Legend och  The Karate Kid så har ni fått fram hybriden Stake Land. Romeros zombies är ersatta med brutalt snabba blodsugande vampyrer, vilket innebär att tiden innan solnedgången är relativ lugn. Skådespelarna är förutom Kelly ”Top Gun” McGillis förhållandevis okända. Vampyrjägaren Mister tar sig an en pojke när dennes föräldrar dödas av vampyrer. På deras tillsynes eviga roadtrip till ”fristaden” New Haven applicerar Mister sina kunskaper på pojken Martin. I denna postapokalyptiska mardrömsvärld regerar anarki och kristna dysfunktionella grupperingar. Till skillnad från de flesta andra filmer i horrorgenren har bildkonsten fått större utrymme, och förstärker den fiktiva  dystopiska berättelsen. Jag gillade skarpt denna actiondramaskräckis som är seriös i sin oseriöshet. Kemin mellan lärlingen och hans Charles Bronson tuffe mentor är riktigt bra precis som i stort sett alla biroller.  Som tittare kan jag verkligen känna den där mardrömsklaustrofobiska känslan att aldrig riktigt kunna känna sig säker, och att nästa anhalt kan vara ens sista. Som sagt en riktig cineastisk pärla som fångar tittaren även när dramaperioderna infaller.

Mellan åren 1949 till 1969 gjordes 20 långfilmer om småbrukaren Åsa Nisse. Dorsin och Ulvshammar från Grotesco står för manuset, på rollistan finns 90% av svensk komikerelit. Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda skånska oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult  utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd. Detta är en film som hade gjort sig allra  bäst som oinspelad förutom första 10 minuterna är den dålig rakt genom. Huvudproblemet är att den helt enkelt inte är rolig. När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Sveriges komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Att den lockar så osannolikt många gigantiska namn får en att undra hur stor nepotismen är i filmindustrin.Filmens dialektorgie blir indirekt en av filmens huvudroller, men när inte skådespelarna ens kan prata småländska så hugger sig filmen själv i ryggen; Kjell Bergqvist är tyvärr värst av dem alla. Den osannolika handlingen målar in sig i ett hörn, då filmens otroliga handling blir ointressantare ju längre den lider, till sist är det så intetsägande att man bara väntar på att den ska ta slut. Är det verkligen möjligt med så mycket humorkompetens  att skapa något så mediokert – tydligen. Som sagt varför blev den här filmen till, varför sa ingen stopp innan Filminstitutets magra kassa dränerades ytterligare?

Limitless är en film i min smak. Bradley Copper (1975, Philadelphia, USA: Wedding crashers, Midnight meat train, Yesman, The Hangover, The A-Team) spelar huvudrollen som den misslyckade författaren Eddie Morra.En dag springer Eddie på en gammal vän, som förser honom med en topphemlig drog. Den visar sig snart förändra hans liv fullständigt. Drogen tillåter nämligen Eddie att använda 100% av sin hjärna och han blir den perfekta versionen av sig själv. Hans förbättrade förmågor lockar dock snart till sig fiender och han börjar känna sig förföljd. Limitlessär en lagom spännande film, aningen konspiratorisk och rättdoserad med oväntade vändningar. En del logiska luckor i historien får man helt enkelt godta. Överlag är det ändå en snygg film med en lite annorlunda twist och non-stop underhållning samt  underbara visuella effekter. Vad mer kan man begära om man för kvällen inte råkar vara upplagd för något halvsegt drama.

Pixel – Eskapism

Get low handlar om den impopuläre enstöringen Felix Bush har börjat grubbla över den oundvikliga dagen då han ska dö; hur kommer hans begravning att bli, vad kommer folk att säga om honom och vilka kommer att närvara. Förvåningen är stor när han plötsligt dyker upp i stan, men på begravningsbyrån tar man dock emot honom med öppna armar. Frank som äger byrån har alldeles för lite att göra, då det dör alldeles för få människor i staden. Han tvekar inte ett ögonblick att tillmötesgå Felix önskan om att arrangera hans begravning, även om det innebär att Felix i högsta grad kommer vara i livet under akten. Endast de som har något att berätta om honom ska bjudas in. Felix spelas av den gudomlige Robert Duvall (1931, San Diego, USA: Gudfadern 1 & 2, Apocalypse now, Falling down, Phènoméne, Sling Blade). Har denne gudomlige skådespelare någonsin gjort en dålig roll? Precis, han är lika bra ung som 80 åring. Frank spelas av Bill Murray (1950, Wilmette, Illinois, USA: Ghostbusters, Ed Wood, Kingpin, Groundhog day, Lost in translation) vars fulla potential uppnås när han är lite cynisk, manipulativ och grisig fast med ett gott hjärta. I Get low är han som gjord för rollen som Frank helt enkelt.  Filmen i sig är en orgie av skådespelarkompetens där en ytterst lågmäld berättelse formar en mycket sevärd helhet. Get low är subtilt charmigt, rolig och osedvanligt rörande – på samma gång. Jag gillar verkligen filmens mycket existentiella budskap som framförs  autentiskt med glimten i ögat.

I Unknown hamnar solida Liam Neeson(1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Schindlers list, Batman begins, Taken) i en prekär situation. Han vaknar ur en koma och börjar successivt ana att någon annan stulit hans identitet; inte ens hans fru tror på honom. Detta är början till en ganska oförutsägbar actionthriller som jag verkligen gillar. Liam Neeson  agerar sympatiskt, empatiskt och trovärdigt utifrån en genre där dessa ingredienser vanligtvis saknas. Han är lika bra i Unknown som i den underbara actionfilmen Taken (2008). Åskådarna får iklä sig rollen som detektiv,  i syfte att klura ut hur det verkligen förhåller sig -  en synnerligen underhållande film.

Super 8, teoretiskt lät filmkonstellationen Spielberg & J.J Abrahams som en filmgåva från gud.  Jag hade undvikit att läsa in mig på vare sig recensioner som handling. Berättelsen kretsar runt ett gäng ungdomar som håller på att spela in en scen till en film på en övergiven tågstation. När ett tåg närmar sig i horisonten blir ungdomarna extatiska över den perfekta kulissen och börjar genast filma. Snart blir de dock vittnen till en enorm kollision, då en bil kör ut på tågspåret. Vad som till en början bara ser ut att vara en olycka, tar en snabb vändning då militären anländer till platsen, och det snart börjar talas om ett monster som har rymt från tåget. Likt förra årets briljanta tv-serie ”Walking Dead” är inte det mest intressanta att se monster som river ner samhällen och slaktar människor, utan människornas reaktioner på det som händer. Min pockande förväntan mig en helt annan typ av film vilket medförde att filmen bara får godkänt. Det här en mellanstadiefilm a´la ET och The Goonies som för övrigt skapats av just Spielberg. En annan referens som dyker upp är fem-böckerna av Enid Blyton. Filmen i sig är väldigt bra gjord, karaktärerna är väl underbyggda och dessutom halvroliga, men jag kan ändå inte komma ifrån att den känns som en bagatell – tyvärr. Dessutom är filmens antiklimax riktigt urvattnad. Hade jag varit mellan 10-14 år så de detta varit världens bästa film, men nu är jag 44.

Ett dykarteam ger sig av på en expedition till en avlägsen del av regnskogen i Papua Nya Guinea. Tanken är att man ska utforska undervattensgrottor, men en tropisk storm omkullkastar planerna och en översvämning blockerar den enda vägen ut. Medan vattennivån stiger och syrenivån sjunker, kämpar dykarna för att hitta en luftficka och den okända floden som kan leda till havet och räddningen. Detta låter som storyn till världens mest spännande film, vilket så inte är fallet. Grottorna och alla andra underjordiska miljöer är ruskigt välgjorda precis som 3D effekterna.  Det jag saknar är en parallellhandling till situation och far-son.försonings-processen. Jag får heller ingen riktig känsla för karaktärerna, och brydde mig marginellt om vilka som kom levande ut ur denna helvetesfärd. Dialogen kändes endimensionell och krystad, något som förstärkte filmens avsaknad av hjärta och själ. Sanctum får godkänt, men det är på grund av de verklighetstrogna miljöerna inget annat.

Nicole Kidman (1967, Honolulu, Hawaii, USA: Days of thunder, Batman forever, Eyes wide shut, Moulin Rouge, The Others, Australia) och Aaron Eckhart (1968, Cupertina, California: Any given sunday, The pledge, Erin Brockovich, The dark knight, Meet Bill) spelar karaktärer som vid en första anblick är ett lyckligt gift par i en förort till New York. Hon sköter trädgården och tackar artigt nej till en middagsbjudning så att de kan spendera kvällen tillsammans istället. Sanningen är istället att paret förlorat sin fyraårige son åtta månader tidigare samtidigt som de försöker plocka upp splittret som är deras liv inser de att delarna inte längre passar. Rabbit Hole är en sorgsen film, men inte deprimerande,  utan intresseväckande. Filmen synliggör också på att efter tomhet kommer styrka – om man orkar härda ut tills dess. Rabbit hole spelar på samma genretema som utmärkta Revolutionary road (2008). Karaktärerna byggs upp från noll till att kännas som dina närmaste grannar – då har man lyckats bra.

Katie spelas av Kirsten Dunst (1982, New Jersey, USA: Interview with the vampire, Wag the dog, Spider-man, Eternal sunshine on the spotless mind) och  David spelas av Ryan Gosling(1980, Ontario, Canada: Young Hercules – TV, Half Nelson, Blue Valentine, Fracture) i dramathriller All good things David Marks är son till en mäktig fastighetsmagnat, men vill inte ha någonting att göra med vare sig familjeföretaget eller faderns kontrollbegär. När han träffar och senare gifter sig med Katie, en studerande från arbetarklassen, bestämmer han sig för att tillsammans med henne fly storstadslivet och slå sig ner i det idylliska livet på Vermonts landsbygd. När fadern, som vill försonas med sonen, till sist lyckas locka honom tillbaka till stan, återvänder Katie till sina läkarstudier och börjar skapa sig ett eget liv.  Det är då helvetet startar, ju mer självständig Katie blir, desto mer förvandlas David till en våldsam och dominant man. Filmens stora behållning är det fantastiska skådespeleriet främst från de båda huvudrollsinnehavarna. Att All good things baseras på verkliga händelser är också en av de stora behållningarna, då man under och efter filmen  ges tillfällen att reflektera över mänsklig ondska.

Jag, brorsan och Marie besökte gick på bio under självaste Nationaldagen, en förmiddag som präglades av äkta sommarväder. Jag dyrkade första filmen av Pirates of the Caribbean, 2 och 3:an såg jag bara för att jag ville veta slutet på den före detta trilogin. enligt mig så krånglade manusförfattarna till det starkt influerade av dysfunktionella serier som Alias, Lost, Heroes och Prison Break. Här har de gått back too basic, epitet påkostad matinéfilm är inte helt fel. En annan positiv sak är att både Orlando Bloom & Keira Knightley är borta vilket skapar nya manusperspektiv. Jag tycks tillhöra minoriteten när jag påstår att Jonnny Depp får alldeles för stort utrymme för sin rollkaraktär. I mitt tycke har han (producenterna) drabbats av ett ett karaktärsövermod, vilket jag upplever som ytterst enerverande. Den där hariga, fjolliga stilen i symbios med den schizofrent jobbiga sättet att tala är påfrestande. Jag skulle vilja se de förblindade tjejerna äta en vardaglig frukost med piraten – troligtvis inte lika sexigt. Första 20 minuterna var en orgie i återupprepningar och karaktärshybris; men ju längre filmen led desto bättre blev den faktiskt – trots mina inledande farhågor. Spanjorerna, Britterna och kapten Svartskägg  själv tävlade om vem som först  skulle finna ungdomens källa. Det blir riktigt spännande eftersom de agerar utifrån olika agendor. Kapten Svartskägg som spelas av Ian McShane (1942, Blackburn, England: Dallas, Rötter, Miami vice) är en bidragande orsak till att filmen landar lite över ett medelbetyg.

I saw the devil är en sydkoreansk  thrillerskräckis av deras främste filmskapare: Kim Jee Wo; temat är hämnd. Handlingen kretsar kring underrättelseagenten Soo-hyeon (Lee), vars gravida fru råkar ut för den ovanligt brutale seriemördaren Kyung-chul. Genom lite manövreringar kortar  han ner listan på misstänkta, och när han konfronterar Kyung-chul står det snabbt klart att Soo-hyeon har funnit den skyldige. Han nöjer sig dock inte med något så banalt som att skjuta eller knivhugga, utan han inleder en katt- och råttalek där han ömsom brutalt misshandlar sitt offer, ömsom släpper honom fri. I saw the devil är fantastiskt brutal, och det är väldigt sällan vi som tittar besparas de vämjeliga detaljerna, oavsett om det är testiklar som blir mosade av en rörtång, våldtäkt eller en makes reaktion på att hans hustrus avhuggna huvud. Förnedring, smärta, brutalitet – såväl fysisk som psykisk – läggs ut till fullt beskådande, som tittare kan man aldrig räkna med att slippa se det värsta. I saw the devil är nästan 2½ timmar, vilket är långt för en film i denna genre. Jag tycker ändå att filmen är riktigt bra. Bildspråket i sig är estetiskt fulländat. 3/5 av handlingen är helt annorlunda än vad jag sett förut, vilket ett gigantiskt plus i kanten.

Herregud vilken look-a-like mellan Björn Kjellman och den skotska skådisen James McAvoy som spelar Charles Xavier i X-men: first class. Har i sommarvärmen drabbats av en biohybris och denna prequel var den tredje storfilmen på kort tid. Jag dyrkade X-men från år 2000, medan X-men 2 (2003) och X-men: the last stand (2006) var lite för röriga och ”opersonliga” däremot gillade jag X-men origins: Wolverine (2009). Det var med en nedtonad förväntning som jag äntrade biografsalong 5. Handlingen utspelar sig innan Professor X och Magneto var bittra fiender. Det var en tid då mutanterna inledde sitt nätverkande i två olika falanger – en god en ond. Vi får som sagt en inblick hur allt började, vilket var väldigt välbehövligt. Detta blev högst oväntat en av de bästa prequel jag sett, då de flesta andra känns meningslösa. Att successivt se hur vänskap förbytts till fiendskap och varför, var en bra grogrund för storyn. James McAvoy (1979, Glasgow, Scotland: The last king of Scotland, Atonement) gestaltar Professor X på ett fantastiskt sätt precis som Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, 300, Eden lake, Fish tank) tolkning av en ung Magneto. I skurkrollen hittar vi dessutom en av mina absoluta filmskådisar: Kevin Bacon. Karaktärerna vävs samman på ett sätt som gör att jag faktiskt bryr mig om dem, vilket i vanliga fall brukar vara en akilleshäl i dessa seriehjältefilmer. Behöver jag tillägga att effekterna i filmen är exceptionellt bra.

Historien i Priest är enkel, eller förresten det är den inte alls, då det tar fem minuter att med berättarröst över animerade bilder förklara bakgrund och historia, men för att ta den korta versionen av detta koreanska serietidningsäventyr. I en slags alternativ framtid har kyrkan utbildad krigare (Priest) i kampen mot några slags vampyrer. Man tror att kriget är över, men vår Pries blir tvungen att gå emot kyrkan för att rädda sin systerdotter som blivit kidnappad av dessa vampyrer som kyrkan påstår inte finns längre. Jag är ytterst svag för filmer i denna genre som Blade trilogin och Underworld; det är snyggt, tight och stilmedvetet, actionspäckat och perverst underhållande. Att sedan vampyrerna behöver anamma sig av kampsporthybris är en annan femma och att slowmotion sekvenserna är fler än engelsktalande finnar i världen tänker jag knappt på.  Den dystopiska parallellvärlden är visuellt  likt Bladerunner, scenerna i öknen är som hämtade från Apornas planet medan tågscenerna lättast kan associeras till genren: västernfilmer. Priest är i 3D ,men man har inte överarbetat det hela utan det flyter på ganska naturligt. Jag ser verkligen fram emot den annalkande fortsättningen som lär komma ut i en snar framtid.

Continue Reading »

För oss som gillar horror, Sci-fi, fantasy, superhjältar

För oss dysfunktionella  individer som dyrkar filmer och serier innehållande monster, superhjältar, ufon, blodutgjutelser, ond bråd död, vampyrer och andra övernaturliga väsen och fenomen finns för oss en motsvarighet  och alternativ till Oscarsgalan nämligen – Scream Awards. Denna årliga tillställning är den femte i ordningen och arrangeras av Spike-tv; evenemanget hålls  då i The Greek Theater i Los Angeles. Till skillnad ifrån Oscarsgalans lite strikta och överambitiösa prägel så genomsyras Scream Awards av en ren trashstämning, där långa tacktal i det närmaste  är bannlysta. Scream awards tar sig inte heller på så stort allvar som Oscarsgalan, vilket i alla fall jag upplever som ytterst befriande.

Det finns inte en huvudvärd eller värdinna utan priserna presenteras och delas ut av olika individer som har något gemensamt med dessa underbara genrer. Megan Fox, Anna Paquin, Kelly Osbourne, Neve Campbell, Nina Dobrev var några  av galans presentatörer. Vid varje utdelning hyllas personer eller filmer, denna gång uppmärksammades 25-års jubileet av:  Back to the future triologin genom att både Michael J Fox och Christopher Lloyd skämtade och mindes tider som gått. Serien Lost hyllades också av galan som publiken. Förra året stod Muse för den musikaliska underhållningen, detta år var det den karismatiske M.I.A. som stod för den.

Galakritik

Den latenta agenda som genomsyrar filmindustrin profithunger lyser igenom på ett destruktivt sätt  i mitt sätt att se på saken. Å ena sidan bedyrar i stort sett alla vinnare fansens hängivenhet som källan till deras inspiration. Å andra sidan hädar Spike-tv just oss entusiaster genom att indirekt idiotförklara samma hängivna människor. De tävlande bidragen ska självklart vara förknippad till den kategori den ingår i. Exempelvis så är det minst sagt missvisande att ha med Toy story 3 i kategorin bästa fantasyfilm. Vilken idiot placerade Shutter Island som en av de 6 tävlande i kategorin bästa skräckfilm – helt absurt. Detta syndrom förtar lite av det seriösa som jag anser att vi fans vill ha mera av och dessutom är värda, då vi under årens lopp avverkat djävulskt många skräpfilmer, i syfte att hitta de guldkorn som får detta tittande värt tiden. Att de återkommande bidragen i de olika kategorierna är länkade till Spike-tv:s huvudmän är inte heller något som någon entusiast vill vara med om. Det är väl en av anledningarna att det saknas bra skräckfilmer från andra länder som exempelvis Spanien. En av de få icke-amerikanska bidragen är för övrigt den koreanska vampyrdramat: Thirst. Jag vill ha en seriös gala för just dessa genrer som bedöms seriöst utifrån kvalitet, inte utifrån marknadsföringsstrategier eller oligopol.

Kategorivinnare 2010

• The Ultimate Scream: Inception
• Most Anticipated Movie: Green Lantern
• Best Science Fiction Movie: Inception
• Best Fantasy Movie: The Twilight Saga: Eclipse
• Best Horror Movie: Zombieland
• Best TV Show: True Blood
• Best Director: James Cameron – Avatar
• Best Scream-Play: Shutter Island – Laeta Kalogridis
• Best Fantasy Actress: Kristen Stewart – The Twilight Saga: Eclipse
• Best Fantasy Actor: Robert Pattinson – The Twilight Saga: Eclipse
• Best Science Fiction Actress: Scarlett Johansson – Iron Man 2
• Best Science Fiction Actor: Leonardo DiCaprio – Inception
• Best Horror Actress: Anna Paquin – True Blood
• Best Horror Actor: Alexander Skarsgård – True Blood
• Best Villain: Iron Man 2 – Mickey Rourke as Ivan Vanko
• Best Superhero: Iron Man 2 – Robert Downey Jr. as Iron Man
• Best Supporting Actor: Joseph Gordon-Levitt – Inception
• Best Supporting Actress: Anne Hathaway – Alice in Wonderland
• Best Breakout Performance – Female: Chloë Moretz – Kick-Ass
• Best Breakout Performance – Male: Tom Hardy – Inception
• Best Cameo: Bill Murray – Zombieland
• Best Ensemble: Zombieland
• Fight Scene of the Year: Inception – ”Anti-Gravity Hotel Fight”
• Holy Sh*t Scene of the Year: True Blood – ”Head twisted 180 degrees during sex”
• Most Memorable Mutilation: The Human Centipede, The Human Centipede (First Sequence)
• 3-D Top Three: Avatar
• Best F/X: Avatar
• Best Television Performance: Matthew Fox – Lost
• Best Comic Book or Graphic Novel: The Walking Dead
• Best Comic Book Writer: Geoff Johns
• Best Comic Book Artist: Frank Quitley – Batman and Robin: Batman
• Best Comic Book Movie: Kick-Ass

Pixel – Eskapism

Först ut från filmträsket är filmatiseringen utav författaren Dennis Lehanes bok: Gone baby gone. När jag såg att anti-hjälten Bob Affleck stod för  regin välde fullkomligt alla tänkbara olustkänslor fram. Det positiva med de destruktiva känslorna var nog  att mina förväntningar sjönk från en 9-gradig förväntanskalan till en svag 2:a. Jag vet inte om det var det som gjorde filmen extra bra? En fyraårig flicka försvinner spårlöst från sitt hem, polisen sätter in stora artilleriet i sökandet. Flickans moster litar inte på polisens kompetens, utan hyr parallellt två privatdeckare. Detektiverna dras in i en otäck historia fylld med våld, gangsters och pedofiler.  Den ena spelas av en av mina personliga favoriter Ed Harris (1950: New jersey USA: The rock, The Abyss, Beautiful mind,9 . Den andre spelas av Casey Affleck (1975 Massachusetts USA: Will hunting, Oceans eleven trilogin, The killer inside me). Undrar förresten  om Affleck-bröderna verkligen har samma pappa. Utan att avslöja för mycket har filmen ett moraliskt tema insprängt i storyn, vilket förstärker ett redan ultrastarkt manus. Morgan Freeman och Michelle Monaghans filmiska närvaro bygger på ett redan fantastiskt skådespeleri. Fotot, stämningen och djupet är andra ingredienser som skapar denna djävulskt sevärda filmen. En eloge till Ben Affleck som gör ett riktigt gott hantverk, och som  fortsättningsvis borde hålla sig bakom kameran istället för framför.

Den 17-årige Ree Dolly bor med sin mentalt handikappade mamma och sina två syskon i en liten by med light-trash varning. Deras pappa har lämnat dem i syfte att finansiera sitt amfetaminberoende med brott. Ree håller ihop familjen genom att göra i stort sett allting i och utanför deras hus. Polisen kommer på besök för att berätta att deras pappa måste inställa sig i rätten snart, han har nämligen satt deras hus som pant istället för borgensumman. Det innebär att de måste hitta pappan för att inte behöva bli utkastade från sitt egna hus. Filmens brutala och påträngande miljö- och personskildringar känns exceptionellt realistiska. Fattigdom och kriminalitet förefaller vara vardagsmat i denna gudsförgätna håla någonstans i USA. Ree beslutar sig för att finna sin pappa, och dras indirekt in i lokala knarkintriger, familjekonflikter och revirtänkande. Hennes envisa kamp mot sin familjs undergång är motivationsfaktorer som får Ree att fortsätta sitt sökande, även fast hon ständigt varnas för konsekvenserna. En ruskigt stark och realistisk film. De relativt okända skådespelarna är helt fenomenala. Även om handlingen är väldigt lågmäld och händelsefattig så är filmen både intressant och tankeväckande. The Winters bone är ingen film man ser med polarna precis, men vilket otroligt underhållande drama detta var.

First snow. Guy Pearce (1967 Ely England: La konfidential, Momento, The count of Monte Cristo, Death defying acts,  Traitor, The hurt locker, The Road) spelar en vältalig och självsäker säljare som är på väg uppåt i sin karriär. Av en ren tillfällighet så kommer han i kontakt med en en siare som spår att hans framtid abrupt kommer avslutas när nästa snön faller. Från att vara minst sagt skeptisk så blir han istället maniskt paranoid. Han kan inte släppa sin tanken på sin destruktiva profetia, och börjar gräva allt djupare efter förklaringar ur det förflutna i syfte att motverka ödet. Detta är en sån här film som man bara måste gilla. Allt ifrån ett melankoliskt, men vackert bildspråk  till utmärkta och trovärdiga skådespelarinsatser gör First Snow till mer än en sevärd film. Jag trollbands av den välbalanserade övernaturliga handlingen. Det är inte heller  speciellt svårt att efter filmen slut  reflektera över  existentiella ledord som öde, kontroll och spådomsmakt;  First snow är helt enkelt en toppenfilm.

Inception var en film som jag sett fram emot länge att se. Christopher Nolan ligger bakom fantastiska filmer som Momento, Batman begins och The Dark night, och han har sällat sig till min topplista över bästa regissörer. Den komplexa handlingen kretsar runt Leonardo Dicaprios (1974 California USA: Gilbert grape, The Aviator, The Departed, Blood diamond, Revolutionary road, Titanic, Shutter island) karaktär vars styrka ligger i att stjäla andra människors värdefulla hemligheter när de sover. Han och hans team invaderar deras drömmar. Dom Cobb får chansen att återse sina barn om han utför den näst intill omöjliga: att implementera falska minnen i en av världens mäktigaste män. Han brottas inte bara med den komplexa uppdraget, utan också med ett mörkt och traumatiskt förflutet. Inception är smart, sofistikerad, vacker, oförutsägbar och spännande. Tyvärr så blev jag lite besviken på filmen. Var anledningen trötthet, för höga förväntningar eller var det bara så att filmen egentligen inte fick mig intresserad? Jag dyrkar ju denna genre och borde därmed ha svalt filmbetet. Jag kan inte sätta fingret på vad det varsom gjorde att jag inte tog filmen till mitt ciniasthjärta. Skådespeleriet och det ultraintelligenta manuset är minst sagt lysande. Jag tror faktiskt att filmen tillhör skaran av sällsynta filmer som blir avsevärt bättre andra gången man ser den.

En av mina absoluta toppserier ever är Dexter. Jag fixade boxen, tidsutrymmet och soffläget, för att under 1 vecka tid avverka 12 avsnitt av en högkvalitativ verklighetsflykt. De första 3 omgångarna har varit helt oemotståndliga. Kvaliteten har varit anmärkningsvärd hög, och karaktärerna har utvecklats successivt efter varje avsnitt och omgång. Förväntningarna var skyhöga inför denna 4:e omgång. Dexter har nu blivit pappa till en 6 månaders bebis och brottas med såväl sömnproblem som blöjbyten medan en ökänd, men okänd seriemördare härjar fritt i Miami. Michael C. Hall ( 1971 Raleigh, Nort Carolina USA: Six feet under 2001-2005, Gamer, Paycheck) som spelar Dexter är så snuskigt bra i rollen som vigilanteseriemördare. Alla karaktärer i serien är för övrigt helt enkelt totalt optimala, klockrena och ändå trovärdiga. Denna gång ställs Dexter mot The Trinity killer som spelas av John Lithgow (1945 Rochester, New York USA: Terms of endearment, The world according to Garp, Cliffhanger, Tredje klotet från solen 1996-2001). Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första 4 avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

Pixel-Eskapism

Resident evil: Afterlife; den fjärde filmen i den populära tv-spels filmatiseringen. Filmen fortsätter i samman utstakade actionanda fast med ännu mer fighter, ännu fler zombies och ännu mer avancerade vapen. Jag själv dyrkar Blade-triologin, och anser att dessa filmer spelar i samma filmgenre: actionskräck, med betoning på high-tek action. Icke-veganerna agerar kulisser i Resident evil, och visste jag inte bättre så kunde det misstänkas att USA:s vapenindustri sponsrade hela kalaset; det är vapen fetischism på hög nivå. Milla Jovovich (1975 Kiev Ukraina: Chaplin, The Fifth element, The million dollar hotel, Zoolander) spelar den konstruerade Alice i filmen, och på sedvanlig manér mejar hon ner alla zombies i sann Matrix anda.  ”Handlingen” utspelas sig vid kusten där Alice lierat sig med några överlevare i en för tillfället skyddad skyskrapa; deras mål är att nå fristaden Arcadia ,vilket är ett stort hangarfartyg i närheten. Umbrella corporation är lika ondskefull som vanligt och har självklart ett stort finger även i denna film. Vi hittar här även Prison break bekantingen Wenthwort Miller i en bärande roll. Jag måste dessvärre tillstå att jag finner filmen underhållande för stunden. Ingredienserna: ultravåld, zombies, halvnakna kvinnor och domedagskuliss tilltalar mitt schizofrena ciniastsinne.

Machete är en film som får ultravåldet i Resident evil att framstå som Aristocats: här pratar vi våld i ordets bemärkelse. Bakom kameralinsen döljer sig den troligtvis groteskt videoskadade regissören Robert Rodriguez (1968 Texas USA: From dusk to dawn, Once upon a time in Mexico, Sin city, Spy kids, Planet terror). Han är mannen  bakom i mitt tycke mästerverket From dusk to dawn. Till sin hjälp har han återigen hyrt in sin kusin Danny Trejo (1944 Los Angeles USA: Runaway train, Heat). De har samarbetat i stort sett i alla filmer som Robert regisserat. Danny Trejos utseende är som klippt och skuren för  att  gestalta bioskurkar, ofta väldigt otrevliga och sadistiska sådana. Hans förflutna har präglats av fängelsevistelser (San Quentin), knark och tung kriminalitet.  Danny Trejo spelar den osannolika Machete Cortez som inleder en hämndaktion på den organisation som förrådde honom. Handlingen får plats på lillfingernageln, vilket troligtvis också är meningen. Blodet flyter i takt med kroppsstympningarna -  under hela filmen; våldet är handlingen. Det roliga med Robert Rodriguez filmer  är att det är så många kända skådisar som gästspelar. I Machete är de fler än någonsin: Jessica Alba, Don Johnsson, Robert De Niro, Steven Seagal, Lindsy Lohan, Jeff Fahey, Michelle Rodriguez, Tom Savini.  Det är häftigt, coolt, ultravåldsamt, lite humoristiskt och  dessvärre tjatigt. Det blir till slut som en god chokladpudding utan grädde eller som en porrfilm med handling.

Handlingen i nästa film får mig att undra hur det står till i skallen på regissören/manusförfattaren: geni vs totalt sinnessjuk? När de funderingarna  väl lagt sig så blev jag indirekt tvungen att rannsaka mig själv, som ser på detta sjuka filmverk. Handlingen i The human centipede är minst lika simpel som i Machete. Den går ut på att en känd kirurg får för sig att förverkliga sina drömmars mål att skapa en mänsklig tusenfoting. Han utför denna aningen perversa vision i sin operationssal tillika hans lyxiga villa, mitt ute i ingenmansland.Två unga sexiga amerikanskor på besök i Tyskland åker vilse när de är på väg till en fest. Däcket går sönder och de måste gå till fots i regnet för att hitta en telefon. Så långt följer filmen skräckens ABS-bok. De finner vad de söker, de finner dessvärre också den galne forskaren. Han drogar dem med rohypnol och när de vaknar ligger de fastbundna vid operationssängar. Dr Heiter förklarar den makabra operationsprocessen, något som definitivt  inte får dem på ett bättre humör. Planen är foga ihop de två tjejerna med en japan till en levande enhet. Munnarna sätts ihop med anushålen, vilket gör att första individen äter födan den andra äter den förstes avföring, precis som den tredje länken och hon är den i kedjan som skiter ut maten.  Dieter Lasser gestaltar Dr Heiter på ett förhållande bisarrt,  men trovärdigt sätt. Som sagt jag har aldrig gillat tyskar, och denna film ändrar definitivt inte min inställning. Filmen i sig har blivit groteskt sönderhypad, något som bidrar till att höja förväntningarna enormt för att  landa i ett antiklimax. The human centipede får godkänt,  men definitivt inte mera, behållningen var ändå ”Dr Heiter one man show”.

Splice är titeln – oetisk forskning är temat. Adrian Brody (1973 New York: The thin red line, Harrisons flower, The pianist, The Village, King kong, Predators) spelar den aningen tofflige forskaren Clive som är gift med sin forskarkollega Elsa;  hon spelas av Sarah Polley (1979 Toronto Canada: Exitenz,Go, Dawn of the dead). Det unga forskarparet har fått ansvaret att utveckla en egen art genom att mixa DNA från en rad olika djur. De får ett nej från företaget då de anser att mänskliga DNA är nödvändiga. På egen hand går de parallellt vidare med sitt egna projekt. Embryot växer,  och det växer snabbt. Varelsen döps till Dren (Nerd bakvänt) och den visar sig vara minst sagt flexibel såväl psykisk som fysiskt. Detta uppdaterade Frankenstein tema tilltalar i alla fall mig, även om den har sina manusbrister. Filmens stora behållning är just den androgyna varelsen Dren, dels ser den ”trovärdig ut” (icke-dataanimerad), dels spelar hon trovärdigt.

Adrian Brodyoch Alice Braga (1983 Sao Paolo Brasilien:  City of god, I am a legend, Blindness, Crossing over, Repomen) gestaltar filmens två huvudkaraktärer. Predators är en sequel från Predator med Arnold Schwarsenegger i huvudrollen. 8 stycken soldater vaknar upp mitt i ett fritt fall och landar via fallskärm någonstans i en djungel. Soldaterna är handplockade från olika krigarkulturer och har till en början ytterst svårt att lita på varandra. Sakta men säker går det upp för dem att dem är de jagade och att jägarna inte är speciellt snälla. De blir också varse att de inte är på jorden och att jägarna inte är människor. De utomnjordiska krigarna har planeten som arena för deras jaktinstinkter. Till en början var jag ruskigt skeptisk till denna sequel, men filmen har faktiskt fler bottnar än jag från början anat. För det första är skådespeleriet riktigt bra för att vara en film i denna genre, sedan är det inte bara action och skjutande, utan också en orgie i jaktstrategier a´la Rambo. Som sagt Predators visade sig vara en positiv överraskning. Laurence Fishburne och Danny Trejo förstärker också filmens krigiska trovärdighet med deras blotta närvaro.

Det medeltida England är svårt härjat av Digerdöden (Black Death). Mitt i denna apokalyptiska värld full av skräck och vidskepelse får den unge munken Osmund i uppdrag att leda den skräckinjagande riddaren Ulric (Sean Bean) och hans mannar till en fjärran by. Deras uppdrag är att infånga en nekromant – en andebesvärjare som kan väcka de döda till liv igen. Osmund slits mellan kärlek till sin Gud och kärleken till en ung kvinna. Black death var en film som jag till en början inte alls var upplagd att se, men som successivt fångade mitt intresse. Sean Bean (1959 Sheffield England: Sagan om ringen triologin, Don´t say a word, Troja, The island) iklär sig återigen Sagan om ringen attributerna. Osmund spelas av Eddie Redmayne (1982 London England: The good shepard, Savage Grace, Powder blue, Elizabeth: the golden age). Black death ställer frågor vem är god vem är ond, utan att besvara dem. Det tycker jag är bra eftersom omständigheterna under digerdöden troligtvis satte empatin åt sidan. Det vilar en skön atmosfär över filmen, och som tittare leds man in i en värld av ovisshet och mysticism.

Jonah Hex är udda inslag i serietidningsexponeringen på bioduken. Vi förflyttas till en tid där indianer, nybyggare och prisjägare dominerar tidsbilden. Josh Brolin (1968 los Angeles USA: No country for old men, Wallstreet: money never sleep, Planet terror, Milk) spelar den hämdtörstande prisjägaren Jonah Hex. Han har numera själv ett pris på sitt huvud, men USA:s president ger honom ett erbjudande att mot sin frihet hjälpa till att fånga den hänsynslösa terroristen Quentin Turnbull  spelad av John Malkovich (1953 Illinois USA: Killing fields,  In the line of fire,  Being John Malkovich, Con air, The man in the iron mask, Rounders) som för övrigt mördat Jonahs fru och son. Turnbull har ett mål och det är att förgöra världen med ett hyperfarligt domedagsvapen. Jonah får ofrivilligt hjälp av den onaturligt vackra Megan Fox (1986 Tennessse USA: Tranformers, Jennifers body) som i denna film spelar prostituerad. Jonah Hex kan prata med döda och har likt fantomen en häst och hund som sina bästa vänner. Ömsom vin ömsom vatten med betoning på vatten blir min dom av denna film som varken är dålig eller bra -  en standardfilm helt enkelt.

Jag vet inte varför jag är svag för zombiefilmer; det är väl det klaustrofobiska känslan och hopplösheten som lockar. George A. Romero är synonymt med genren och är skaparen av av filmer som Night of the living dead, Dawn of the dead, Day of the dead, Land of the dead och Diary of the dead. Hans senaste film Survival of the dead skiljer sig lite ifrån de andra filmerna genom att en form av handling introducerats. På ön Plum regerar två familjeklaner, dessa har två olika uppfattningar hur zombiefrågan ska lösas. Den ena falangen vill  ha dem inspärrade i tron att framtiden ska finna ett botmedel, den andra falangen vill helt sonika utrota dem. En grupp militärer luras till ön i tron att den är zombiefri. Ledaren spelas av Alan Van Sprang (1971 Calgary Canada: Narc, Saw 3, Land of the dead, Diary of the dead) blir tvungen att välja sida. Jag är definitivt inte överförtjust i familjerivalitetshandlingen. Det värsta med filmen är att den  totalt misslyckas med att skrämma mig. Den bisarra humorn tar överhanden liksom klanernas herravälde; zombierna känns aldrig som ett riktigt  hot, vilket i denna genre inte är förenat med något positivt. Karaktärerna är på tok för endimensionella och stereotypa, något som minskar deras trovärdighet i sin kamp att överleva på ön. Romero uppfann i stort sett denna genre och har via denna film visat att han inte längre kan hantera de element som gjorde de första 3 filmerna så otäcka och sevärda – tyvärr.

Pixel-Eskapism

Ett avslutat sommarvikariat innebär mindre DVD-tittande. Den enda film som jag såg var den franska fängelsefilmen: Un propheté. Till skillnad ifrån de sedvanliga überklyschiga amerikanska filmerna i samma genre dryper Un propheté av trovärdighet. Den 19-åriga araben Malik ”tvingas” mörda en medfånge i syfte att inte själv bli dödad. Från att vara Korsianska maffians allt i allo (slav) avancerar han snabbt i fängelsehierarkin.  Malik använder fängelsets förmåner till att börja läsa och skriva, tyvärr används inte de nya färdigheterna till hederligt leverne, utan till utvecklas ifrån amatör till en fullfjättrad brottsling. Un Propheté  visar också upp hur svårt det kan vara med en blandad etnisk identitet i fängelset – arab eller vit? Malik sympatiska sida gör så att han kan umgås med alla fängelsefalanger, något som gör honom till spindeln i fängelsenätet. Manuset är ruskigt bra, skådespelarprestationerna lysande och regissörens öga för detaljer är beundransvärda – en fantastiskt sevärd film.

En skådis som alltid levererar högkvalitativa rollprestationer är den nu 77-åriga Michael Caine (Zulu, Hannah and her sisters, Dirty rotten scoundrels, Batman begins, Flawless). I denna vigilantefilm gestaltar han  den  pensionerade änklingen Harry Brown. Hans bästa vän och schackmotståndare Leonard blir brutalt mördad av lokala ungdomsligister. Det blir droppen som får bägaren att rinna över. Via sitt förflutna som soldat söker han upp de skyldiga i syfte att eliminera dem – en efter en. Temat har vi sett prov på förut, men Harry Brown är en film med fler bottnar än bara själva hämnden i sig.  Rotlöshet, gatunormer, utanförskap och ålderdomsambivalens är ingredienser i denna ”one man show” från Mr Caine. Filmen får i alla fall mig  att försöka dra paralleller till Norrköping – är det såhär ute i verkligheten? Läser man NT en måndagsmorgon är det dessvärre en del av vår vardag.

I filmen After.Life får vi följa en ung kvinnas psykiska kamp till sin egna begravning. Hon befinner sig i ett tillstånd mellan liv och död, och den enda som kan kommunicera med henne är hennes begravningsföreståndare: Eliott Deacon spelad av Liam Neeson (June 1952: Schindler`s list, Michael Collins, Batman begins, Gangs of New York). Den alltid lika underbara  och coola Christina Ricci (The Addams family, Sleepy Hollow, Cursed) spelar den unga kvinnan som inte förstår att hon är död. Hennes pojkvän  spelad av Justin Long (Jeepers creepers, Drag me to hell, Old dogs) kan inte riktigt släppa taget om sin flickvän och fortsätter sökandet, även fast han innerst inne vet att hon är död. Filmens filosofiska och melankoliska dialog mellan Ricci & Neeson är välregisserat, underfundigt och mycket tänkvärd. Filmen är otroligt originell i sin lågmäldhet och dessutom vackert gotisk. Ett gratisråd: sätt värde och ta vara på livet medan ni kan, annars kan det gå såhär.

Jag tillhör skaran av individer som dyrkade Jens Lapedius debutbok: Snabba Cash. Jag är också allergisk mot att se underbara böcker förvandlade till fragmentariska biodepressioner.  Jag tillhör kretsen som inte alls är förtjust i den svenska filmatiseringen av Stieg Larssons triologi. Böckerna var exceptionellt underhållande -  filmerna endast en skugga av sitt forna jag. Snabba cash faller inte alls i den fälla, istället blir filmen en orgie av kvalitet, något som jag anser att vi inte är bortskämda med i Sverige. Joel Kinneman (Arn, Johan Falk filmerna) spelar J.W på ett ytterst bokvärdigt sätt. J.W är killen som ägnar sitt liv åt att bygga upp en ny fin statusidentitet, ljusår ifrån sin egna enkla bakgrund. Hans dyra leverne kräver mer pengar, mycket mer, så han blir tvungen att utöka sin kokainhandel. Han dras in i smörgåsbord av intriger och lögner; vem kan man lita på, kan man lita på någon överhuvudtaget? Regissören Daniel Espinosa reducerar boken karaktärsmångfald på ett ypperligt sätt. Skådespeleriet, klippningen och storyn lyfter detta gangsterdrama till en nästintill amerikansk nivå, vilket i detta fall är något positivt.

Den Koreanska vampyrfilmen Thirst inledde denna filmstiltjeperiod. Ett misslyckat medicinskt experiment förvandlar den tillslutna prästen Sang- Hueon till en bloddrickande nattvarelse. Han försöker febrilt behålla sin ”mänsklighet” genom att inte döda människor, utan hittar andra strategier i syfte att bli mätt på blod. Han blir kär i en barndomskompis syster, vilken han senare berättar sin mörka hemlighet för. Filmen är förhållandevis lång – 2 timmar och dessutom väldigt poetisk. Den kombinationen genererade helt enkelt i att bli lite för lång för sitt eget bästa. Moral och ambivalens är två ingredienser som det udda paret ständigt får kämpa mot och framförallt sätter Sang-Hueons tro på prov.  Storyn är dels väldigt originell, dels väldigt vampyrklyschig, något som jag tyckte var positivt. Filmen är också oförutsägbar med många udda vändningar, bra effekter och makabert vackert filmat. I grund och botten är detta en ut kärlekshistoria om två helt olika personligheter som utnyttjar varandra på sitt sätt.

Roman Polanski (1933: Repulsion, Rosemary´s baby, Chinatown, Tess, The fearless vampire killer) är känd för massor av saker som definitivt inte kan kategoriseras in i livskvalitet. Hans senaste alster Ghostwriter är i alla fall en stegrande thrillerdrama. Ewan McGregor (1971: Trainspotting, Brassed off, Star wars episode 1-3, Black hawk down, Big fish) spelar en spökskrivare som får uppdraget att  återuppta  skrivandet av en före detta premiärministers memoarer. Materialet visar sig vara  en källa till politisk oro i flera falanger. Den Brittiska premiärministern Adam Lang  spelas av Pierce ”James Bond”  Brosnan (1953: Remington Steele 94 episodes 1982-1987, Dantes peak, Mars attacks, Mamma mia). Hans privata affärer nystas successivt upp och blir mediernas favoritobjekt, men spökskrivaren dras in i mystiska händelser som aldrig tycks ta slut. Denna politiska thriller är oförutsägbar och spänningen byggs stegrande upp a´la Hitchcock. Jag gillade starkt denna intelligenta och välspelade thriller som för övrigt översvämmas av kända birollsinhopp. Ewan McGregor är en skådis som snart tar sig in i min favoritskådis-topplista; han har haft en osedvanlig timing att medverka i såväl originella som riktigt bra filmer.

Prince of Persia: The Sands of time är  klassisk matinéfilm som doserar glimten i ögat humor, action, äventyr med bra skådespelare på ett minst sagt underhållande sätt, lite som Pirates of Caribbien. Filmen har fått lågt betyg i många tidningar kanske för att filmen baseras på det otroligt populära tv-spelet. Jake Gyllenhaal (1980: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, The day after tomorrow, Brothers)  spelar den oäkta prinsen Dastan som blir utsatt för en komplott på mordet på sin far och därefter jagad av alla tänkbara människor och varelser. I sin kamp att rentvå sig själv blir han involverad i Prinsessans Tamina och hennes magiska dolk. Lika ond som Gemma Arterton (1986: Rockn rolla, Quantum of Solace, Clash of the Titans 1 & 2) är vacker, är Ben Kingsley (1943: Gandhi, A1, Schindlers list, Shutter Island) i rollen som Kungens bror Nizam. Han är ju en karaktärsskådespelare av rang, även om han valt filmer som i bästa fall varit riktigt usla. Han behärskar i alla fall konsten att upprätthålla rollen som ondskefull på ett trovärdigt sätt. Effekterna är maniskt datoranimerade, men även dem på ett hyfsat tilltalade sätt. Det jag vill komma fram till är att jag gillar filmen; det är ett riktigt  äventyr i gammal god stil. En liten störande subjektiv petitess är att Jake Gyllenhaal i denna film är groteskt lik hockeyproffset: Henrik ”Zäta” Zetterberg; båda är för övrigt födda samma år. Likheten gav mig identitetsproblem, då jag ibland såg hockeyklubbor istället för slipade svärd.

The Haunting (No do) är ytterligare en psykologisk skräckis med ett mycket uttjatat tema. En kvinna som lider av posttraumatisk stress och hennes man flyttar in i ett isolerat gammalt hus, med ett dunkelt förflutet. Mannen sover alltid som en stock medan kvinnan hör knappnålar falla. Hon försöker förgäves övertyga sin man att det är någonting som är fel i huset. De får lämna bort din nyfödda son till svärföräldrarna eftersom de inte tror att hon är kapabel att ta hand om den lille. Katolska kyrkan är en huvudaktör i filmen och mycket kretsar runt präster och deras kamp mot det övernaturliga; ibland gör de fel som i detta fall. Jag gillade ändå filmen, spanjorer hittar otäcka kameravinklar i skrymslen där Hollywood aldrig letat. Detta är också en osedvanligt vacker filmad spökhistoria, vilket de flesta spanska filmer faktiskt är. Den suggestiva stämningen förstärker de gotiska bildvyerna och The Haunting blir aldrig riktigt långtråkig, utan bibehåller spänningen och ovissheten til the bitter end.

Pixel-Eskapism

The soloist är historien om en av de få svarta musiker som gått på den ansedda Julliard School i New York.  Filmen rymmer två teman: hemlöshet och schizofreni. Det är det sistnämda som får Nathaniel att skippa en ljus framtid för att istället fly till Los Angeles och istället bli en hemlös musikant. Jamie Foxx (Any given sunday, Ali, Ray) går in i rollen som den schizofrena Nathaniel Ayers på ett mycket trovärdigt sätt. Inte för att jag är någon expert på den diagnosen, men det känns som han studerat sjukdomen ingående. Robert Downey Jr (Chaplin, Wonder boys, Iron man) spelar den nyhetstörstande reportern: Steve Lopez som attraheras av Nathaniels levnadsöde att han successivt rör sig från scoopjakt till nära vän relation. Två mycket duktiga skådisar bär denna sanna. intresseväckande och fängslande historia framåt. Jag blev rörd av denna vackra, men sköra berättelse och kommer definitivt att läsa in mig mera på ämnet schizofreni – någon av oss i alla fa

Matt Damon (The talented Mr Riply, Rounders, The Bourne identity) har sedan filmen Good will hunting utvecklats i en positiv riktning. Han är betydligt mer mångfasetterad  än förut och till skillnad ifrån polaren Ben Affleck trovärdig i sitt agerande. I detta politiska krigsdrama gestaltar Matt Damon en sympatisk soldat som ifrågasätter sitt uppdrags uppsåt. Han är där i ett syfta att hjälpa befolkningen, inte att agera marionett till politiker med ekonomiska vinstintressen. Var är massförstörelsevapnen, finns det verkligen några sådana eller? Det är ett bra driv i filmen The Green zone och filmmakarna fördummar inte lokalbefolkningen som brukar vara så vanligt i amerikanska krigsfilmer.  Filmen skildrar istället Iranska individer som tänkande rationella människor som vill sitt lands bästa, utan krig och terrorism. En av de bättre Irakfilmerna som jag sett och jag har sett några stycken.

Först vill jag börja med att poängtera att jag gillar Nicolas Cage - den ”gamle” (The rock, Con air, Face off, City of angels). Den nuvarande Nicolas Cage väljer fel roller, spelar över, och är i mina ögon en skugga av sitt forna jag. I Bad lieutenant hade han chansen att korrigera lite av detta, men misslyckas kapitalt. Filmen i sig är heller ingen uppvisning av filmkonst precis. Här råder enbart stereotypism i den högre skolan som delar plats med oändliga  klassiska actionfilmklyschor. Nicolas Cage spelar en drog- och spelmissbrukande polis som får ett mordfall på halsen i efterdyningarna av stormen Kathrina i New Orleans. Polisutredningen blir lidande av jakten att fixa kokain till sig själv och sin prostituerade flickvän: Eva Mendes (Ghost rider, We own the night). Hon är sagolikt snygg, men får på grund av det spela samma roll om och om igen, vilket gör att man som tittare snart inte vet vilka filmer hon medverkat i. I en biroll hittar vi brorsans stora idol Brad Dourif (The lord of the rings, One flew over the cuckoo´s nest, Critters 4). Val Kilmer (Top secret, Willow, Felon, Top gun) spelar Cage partner som verkar inte bry sig nämnvärt om sin kollegas minst sagt irrationella beteende, något som jag upplever som märkligt och mindre trovärdigt, även om ett antal människor anser att det är svart humor på hög nivå.

Komedispökhistorien I sell the dead kretsar runt två gravplundrare och deras kamp mot ett rivaliserande likskändande gäng i mitten på 1800-talet. Dominic Monaghan (Lost, The lord of the rings) spelar ena halvan av teamet som även gräver upp odöda såsom vampyrer och zombies. Ron Perlman (Hellboy) spelar för övrigt en av the bad guys. I denna ”berätta – tillbaka – film” får vi följa hur Arthur Blake blev en gravplundrare och några av deras mest spektakulära äventyr. Jag gillade skarpt denna ”glimten i ögat” svarta komediskräckis med inslag av Tim Burtons vuxensagostil. Dialogen mellan de två gravplundrarna fungerade väldigt bra, och den blev aldrig riktigt ointressant. Detta är en äkta spökhistoria såsom jag vill ha dem serverade i mitt vardagsrum – en positiv överraskning.

The Book of Eli är en sofistikerad  post-apocalyptisk film i samma anda som The road warrior och The Road. Denzel Washington (Malcolm x, Mo better blues, Remember the Titans, The Hurricane, Deja vu. The inside man) ser vi i en genre som är lite ovanlig för honom. Han spelar en ensamvarg med en mission att skydda och föra en helig bok till västra USA.  Han är en djävul på att hantera alla slags vapen och fruktar ingen på vägen till sitt mål. Gary Oldman (Sid and Nancy, The fifth element, The dark knight) är filmens skurk och vill också åt boken som är den enda kvarvarande av sitt slag. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Moses, filmen har onekligen en kristen underton, visste jag inte bättre så hade jag gissat på  att Jehovas vittnen ensamma hade producerat detta actiondrama. Denzel Washington är för mig en liten idol, även om många kritiker anser att han gör

Vem har inte drömt sig bort till en värld där man själv är hjälten,och inte den grå vardagliga  killen som fogat sig i samhällets normsystem. Jag själv dyrkade Spindelmannen, Hulken, Fantastiska 4:a, och har för övrigt varje serietidning inplastad. Den här filmen är till för dem som ställt sig frågan: Varför finns det inga  superhjältar på riktigt, när de är så populära? Det är också en resa i från att vara osynlig i en skolvärld till att få uppmärksamhet. Alla skådisar i denna varma film ska ha eloge för ett mycket bra jobb. Jag måste medge att även Nicolas Cage gör en hedersvärd insats som den fanatiska vapen- och kampsportspappan som uppfostrar sin dotter till att bli  – superhjältinna. Som sagt Dave Lizewski är är highschoolkillen som är inte bra på idrott, lagom bra i skolan och inte innehar den minsta gnutta superkrafter. Han besitter tron att vilja hjälpa sin omgivning – maskerad. Han tar sig an skurkar med civilkurage som alla stadsbor borde lära sig av samtidigt som han undrar vad han gett sig in i. Filmen handlar också onårbar tonårskärlek, men i själva verket är det en fråga om inställning och självförtroende. Att civilkurage på rätt sätt är smittsamt är ingen myt, utan goda gärningar sprids – preci som superhjälteskaran i Kick-ass. Storyn är ytterst genomarbetad, och i sin förutsägbarhet är den oförutsägbar. Till skillnad i från andra superhjältefilmer är denna film filosofisk, tänkvärd och dessutom blev jag på ett riktigt bra humör såväl under som efter. Dialog, skådespeleri, musikinslagen, värmen, humorn vävs ihop på ett osedvanligt trivsamt sätt. Kick-ass är helt enkelt en film som inspirerar – en groteskt sevärd rulle.

Kevin Costner (The Untouchables, No way out, Bull Durham, Dances with wolfs, JFK, Bodyguard, Robin Hood: Prince of thieves, Tin cup, Mr Brooks – vilka filmer) spelar en nyskild författarpappa som flyttar med sin tonårsdotter och son till en ett hus på den amerikanska landsbygden. En indiansk begravningsplats på en kulle intill huset ruvar på en otäck hemlighet. Dottern dras till denna kulle och hon förändras successivt till något annat, under filmen gång. The New daughter är en psykologisk skräckfilm som man sett hundratusentals gånger förut, men jag jag upplevde den ändå som sevärd – en standardrulle med goda intentioner. Jag har alltid varit svag för Kevin Costner, även om han tillhör filmhistoriens värsta filmsumpare. Han hade världen i sin hand, gick sin egen väg, vilket är beundransvärt i sig, men i detta fall blev det ett smörgåsbord av filmfelval. I denna film så är han lite väl sömngångaraktig, men gestaltar annars rollen väl. Jag föredrar faktiskt denna sävliga, oblodiga och stegrande spökhistoria än exempelvis alla Saw kopior. De två barnen spelar för övrigt sina karaktärer på ett utmärkt sätt.

I denna psykologiska thriller hittar vi den alltid sevärda Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Kill bill, Snakes on a plane, The cleaner),  Carrie-Anne Moss (Matrix – triologin, Momento, Red Planet, Snow cake) och Miachel Sheen (Underworld, Blood diamond, The Damned united, New moon). Ta en dos Seven och en dos Förhandlaren så har ni grundkonceptet i Unthinkable. 3 kärnvapenbomber planeras att sprängas i 3 stora amerikanska städer; den skyldige anger sig själv i syfte att få igenom sina krav. Hela filmen går ut på att få honom att tala; Samuel L. Jackson är tortyrkungen och Carrie:Anne Moss agenten som åberopar Genevekonventionen. Hur hög moral har en nation när det gäller en akut hotbild som kan döda miljoner människor. Dillemmat speglar hela filmen och det är självklart ingen lätt fråga – offra 4 – rädda miljoner – vem är god vem är ond? Jag tyckte filmen var jättebra och fångar i mitt tycke upp ett moment 22 läge – hur långt får vi gå då vi inte anses mänskliga? Unthinkable får mig efter att fundera och reflektera, vilket få filmer annars får mig att göra – se den.

Steven Russel är lyckligt gift med sin Debbie och parallellt en framgångsrik polisman. En olycka får honom att inse att han inte ska dölja sitt homosexuelle dubbelleverne. Han skiljer sig och flyttar till Florida för att leva ett livet som en übergay med sin nya älskare. Det nya extravaganta livet har en nackdel – det kostar pengar – mycket sådana. Han blir tvungen att försörja sig på bedrägerier, något som han har talang för. Hans älskare dör, själv hamnar han i fängelset där ödet för honom till hans livs kärlek  – Phillip Morris. Efter frigivningen så försöker han med alla medel få ut den känslige, lågmälde och lite naive Phillip. De lever sedan lyckliga, men Steven symboliserar lycka med ett överflöd av pengar något som  måste finansieras av ännu mera sofistikerade bedrägerier. I love you Phillip Morris är en kärlekskomedi om äkta kärlek. Steven Russel spelas av en av mina större ”idoler”: Jim Carrey (Ace Ventura: Pet detective, The Mask, Dumb and dumber, Liar liar, Man on the moon, Me, myself and Irene, The Truman show, Bruce almighty, Yes man). Phillip Morris  spelas av Ewan McGregor (Trainspotting, Brassed off, Star Wars episode 1, Black hawk down, The man who stares at goats, The ghostwriter). De båda känns trovärdiga, vilket förstärks då även tungkyssar ingår i deras samspel. Jag vet inte om det är mina fördomar som får mig att vrida mig några extra varv i soffan då jag upplever kärlekshistorien som lite gay-fjantigt, och har då svårt att dras med i berättelsen fullt ut. En bra film är det i alla fall.

Clash of the titans är en remake ifrån 1981 och dessvärre en ganska hafsig  och steril sådan. Bra skådisar som Ralph Fiennes: (The English patenient, Quiz Show, Schindlers list, The Reader, The Hurt locker) och  Liam Neeson (Darkman, Schindlers list, Michael Collins, Taken, Gangs of New York) intar några bärande roller i denna antika äventyrsberättelse. Människorna har tröttnat på Gudarnas arrogans och förklarar krig emot dem. Guden Zeus vill sätta mänskligheten på plats, något Hades underjordens härskare  utnyttjar för sina egna syften. I filmen finner vi mytologiska väsen som Medusa, Pegasus, Djinner och Kraken himself. Sam Worthington (Terminator: Salvation, Avatar) gestaltar Zeus oäkta son och tillika halvguden Perseus; hans otacksamma lott blir att bekämpa Hades mörka planer. En av de vackraste människorna jag sett dyker upp som filmens andra halvgud: IO. Hon heter Gemma Arterton (RocknRolla, Pirate radio, Prince of Persia) och är exceptionellt karismatiskt och faktiskt filmens största behållning. Att jag är svag för klassiska äventyrshistorier gör att denna film klarar sig med betyget godkänt, men den har ingen själ och lämnar inget bestående intryck hos mig. Hos Hollywoodbossarna gjorde den det i alla fall det, en uppföljare kommer nämligen ut 2011.

Rec 2 är uppföljaren till den hårresande spanska klaustrofobiska zombiskräckisen Rec. Handlingen tar vid där första filmen slutar. Världens mest oproffisionella SWAT-team skickas in i huset med en teknisk expert som dess ledare. Huset sätts i karantän, ingen kommer varken  in eller ut förutom 3 stycken nyfikna tonåringar som nästlat sig in. Jag älskade första filmen som var en uppvisning i nagelbitande skräckorgiessekvenser. Rec 2 saknar dessvärre detta  moment samtidigt som jag upplever att skådisarna överspelar sin stresskräck. Det blir istället ett irritationsmoment att höra spanska på speed genom hela filmen, vilket dessvärre var det otäckaste i hela filmen. Jag är inte heller överförtjust i filmskapare som anammar ”skakiga kameran” som i Cloverfield eller Diary of the dead.  Denna uppföljare vill också på ett övertydligt sätt visa vad som hänt i 1:an, vilket gör att filmen tappar i tempo.

Jag avslutar denna ciniastsejour med en mänsklig  superhjältefilm. Precis som i Kick-ass har hjälten i Defendor inga som helst superkrafter att förlita sig på, utan enbart den goda viljan att hjälpa människor i nöd. Woody Harrelsson (Kingpin, White men can´t jump, No country for old men, Zombieland) är för mig likt Jim Carrey en riktig husgud, han spelar den halvt efterblivne Arthur Poppington som dagtid arbetar som trafikmärkeshållare, men kvällstid iklär sig rollen som  den maskerade Defendor. Filmen visar upp ett osannolikt vänskapsband mellan Defendor och den prostituerade Kat Dennings (The 40 year old virgin, Big momma house 2); de båda har en trasig barndom som en stark gemensam nämnare. Brottsbekämpare Defendor vill hämnas på drogerna som tog kål på hans mamma. Brottsbekämparen väjer inte för några brottslingar, utan kliver dogmatiskt in i stridens hetta med udda vapen som: getingar, dimma och glaskulor. Elias Koteas (Crash, The Thin red line, Zodiac, Shutter island) gestaltar den korrumperade snuten som får Defendor efter sig vart än han går. Jag dyrkar Woody Harrelsson, han är sorgligt underskattad, men behärskar alla genrer från komedi till drama och actionfilmer. Det gäller även i denna tragiska, men varma dramakomedi som även innehåller action och våld. Detta är onekligen en film som berörde mig; Defendors civilkurage och ärliga snällhet borde implementeras i varje storstadsmänniska med självaktning.