Pixel-Eskapism

Clint Eastwood tog sig an historien om gruppen The Four Seasons uppgång och fall. Bra musikaliska filmer växer sannerligen inte på träd, men Clintan lyckas skapa en trevlig film fylld med starka überkaraktärer, humor och drama. Strålkastaren kastas snabbt på den snälla killen med den mäktiga falsetten Frankie Valli (John Lloyd Young). Hans raka motsats är den charmige men strulige barndomskompisen Tommy DeVito (Vincent Piazza). Gruppnormen ändras när killen med låtarna kommer in i bandet, Bob Gaudio (Erich Bergen). Eastwoods fokus ligger minst sagt på gruppen i sig. Att Bee Gees och The Beach Boys samexisterar är det tyst om. Det var befriande att se en en film om ett band där sex, droger och våld får väldigt lite utrymme. I vilket fall som helst var detta en oväntad överraskning för såväl mig som min fru. Det ledde fram till att vi bokade biljett till Jersey Boys på China teatern i Stockholm den 12 december.

I och med denna fjärde film med Caniel Craig gick det upp för mig att James Bond är reebootad. Det började med Casino Royale (2006), fortsatte med Quantom of solace (2008), och utmärkta Skyfall (2012). Nu var det dags för fortsättningen på den trilogin: Spectre. Frågan jag ställer mig hur långt kan man dra det hela utan att ställa de andra filmerna på sin spets. Kommer alla andra skurkar som varit med i tidigare klassiker att återuppstå? Utifrån detta uppstår det en uppsjö av frågetecken som jag tror att upphovsmakarna inte rätar ut. Går filmerna bra, vilket de tycks göra försvinner nog den ambitionen. Hardcorefansen upplever jag som avvaktande tills nästa Bondfilm dyker upp. Det kan ju faktiskt vara så att upphovsmakarna implementerar en ny antagonist istället för att reproducera någon ur de tidigare filmerna. Skyfall var den första Bondfilm jag sett på oerhört länge, och jag fick definitivt mersmak. Daniel Craigs karga uppenbarelse i symbios med klockrena bitska kommentarer är helt i min smak. Att man via reebooten får en inblick i karaktärerna  M, Q och Moneypenny är också en framgångsfaktor. Den utomjordiske braige Christoph Waltz (1956, Österrike, Vienna: Inglorious bastards, The Green hornet, Water for elephants, Carnage, Django unchained) gestaltar Bonds största trätobroder Ernst Stavro Blofeld. Jag upplevde att första halvan av Spectre var i klass med Skyfall, därefter blev det mer och mer ointressant utan för den delen vara dåligt. Vill man ha realism så bör man inte se Bond överhuvudtaget. Filmen hade mått bra av att kortats med en halvtimme för att man som publik skulle slippa  börja skruva på sig några gånger för mycket i biofåtöljen.

Från en agent till en annan, från en Superman till en annan. Jag har sett alla Mission impossible filmerna med eufori till skillnad från Bond. Den förra filmen Ghost protocol var i mina ögon en vinnare i actiongenren där juvelen i kronan var scenen i och på världens högsta byggnad Burj Khalifa. Rouge Nation är den femte filmen i agentserien och Tom Cruise har spelat Ethan Hunt i alla dem. Bond har Spectre, IMF har Syndicate som organisationsantagonist. Mindre humor, mindre coola tekniska prylar och aningen för lång gör Rouge Nation till en sämre film än föregående Ghost protocol. Dock är det underhållning på hög nivå och bland det bästa man kan se i actiongenren. Filmen tar sig inte på fullt allvar utan har glimten i ögat, vilket skapar en skön stämning bland de redan inkörda huvudkaraktärerna i denna vuxensagaaction. Det otroligt vackra fotot är ett smörgåsbord för ögat. Skurken porträtteras av en personlig favorit till mig: Simon Harris (1966, London, England: The Borgias, Southcliffe, Harry Brown, Promotheus, 71, Deliver us from evil, Macbeth).

Ett förödande kärnvapenkrig har gjort jorden till en obebodd planet. De enda överlevande var de som befann sig på 12 rymdstationer. Dessa slog sig ihop och bildade mänsklighetens sista hopp – Arken. Från den skickas 100 stycken ungdomsbrottslingar tillika försöksdjur med syfte att se om jorden efter 100 år fortfarande är farlig att vistas på.  Detta är en ungdomsserie med influenser från såväl Hunger games, Maze runner, Divergent och klassiska Flugornas herre.The 100 har starka karaktärer som jag bryr mig om till skillnad från exempelvis The Walking dead. Visst finns det svarta hål utav manusluckor och trovärdighet, men vilka sci-fi serier lider inte av dessa problem. Om man bortser från detta så är The 100 riktigt bra tv-underhållning. Jag har sett två säsonger av serien och väntar med spänning på den tredje.

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Hellboy, Pan´s labyrinth, Barnhemmet, Pacific rim och The Devils backbone är i farten igen. Crimson Peak har en stor budget, bra skådisar och mycket självförtroende till sitt förfogande. När det kommer till gotiska filminramningar är Guillermo svårslagen. Filmens allra största styrka är just det visuella. Han tar i så att man nästan blir tårögd. Tyvärr blir man inte det av denna berättelse. Vuxensagan är på tok för lång och intetsägande. Tom Hiddleston, Mia Wasikowska agerar friktionsfritt framför kameran, men Jessica Chastain  (1977, Sacramento, USA: Jolene, The Debt, Take Shelter,  Corialanus, The tree of life, Interstellar, The Martian) är den som glänser mest och längst. Trots att detta är en spökhistoria får inte andarna någon framskjutande roll, fokuset ligger mer på det romantiska planet. Edgar Allan Poe’s ande svävar precis ovanför Guillermos übergotioska berättelse. Som sagt, om handlingen varit lika bra som det visuella så hade Crimsom Peak blivit en klassiker, nu får vi istället vänta på Guillermos nästa film.

Hotel Transylvania är i mitt tycke en av de senaste årens bästa animerade filmer. Den är  bara så klockren, från början till slut. Den överbeskyddande Dracula har accepterat tanken på  Jonathan som sin dotters .  I tvåan är det hans svärson som blir problemet. Blir han människa, vampyr eller en hybrid? Det vill Dracula och hans monsterpolare ta reda på. Flödet av genialiska one-liners från första filmen är som bortblåst. Jag skrattade knappt en enda gång under filmens gång. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara Hollywoodskt reproducerat. Hotel Transylvania 2 hamnar i den gigantiska  högen bland intetsägande uppföljare – tyvärr.

En bransch på gränsen till genombrott?

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor, tillika männen bakom dråpliga filmkomedimanus som ”Seriemördaren, den homosexuella och praktikanten” och ”Övercurlad snorunge söker morföräldrar” spatserade ner till Cnemas lokaler. Vår primära mission bestod av att stötta den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbransch kvar i Östergötland i en snar framtid eller inte. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att avslutas 12.15. Tv kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är för övrigt ett fragment av det lokala framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmskapare i Östergötland upplever när film som kulturell pelare placerar sig bland de allra sämsta i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner, vilken ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom oändligt mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten via Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till skott; sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några plastiga muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där talarna Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén- Vd på East Sweden, Lars Eklund – politisk ansvarig för Kultur och Krativitet på Östsam, Lars Vikinge – ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman - projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande panelsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med slagord som – hur och när? Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegrats väsentligt.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, stadens museer samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som diffust delas ut i Norrköping. Kvar till filmen blir bara genanta fyra kronor per invånare, när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva i det längre perspektivet. Då adekvat filmproduktion enligt Film i Skåne och Film i väst kan generera  i så mycket mera intäkter än bara filmpengar så torde mera ekonomiska smörjmedel gå till just filmen med ett av  syftena att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfoniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt intressant, informativ och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det är dock tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av majskornen som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna. Den skaran som numera vill skapa mycket mer än bara budgetstrama kortfilmer.

Allt är inte svart eller vitt då Norrköping går mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer och Bråvallafestivalen som en adekvat grogrund att stå på. Förutsättningarna finns därute, det gäller bara att samverka och tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någon annanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå processen skulle vara tänkt att ligga på?  Där kan vi i Team Humor bara instämma, vad är vår egentliga ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna och hur högt ska ribban ligga? De frågorna är onekligen berättigade. och något som herrarna i Östergötlands Förenade Filmare och Film i öst behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020. I och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Vi på Team Humor finner den fiktiva årliga filmfonden som en aning blygsam siffra. Vi själva har målet att samla in 13-15 miljoner för att kunna förverkliga våra genialiska komedifilmmanus. Ambitionen är att dessa filmjuveler ska spelas in i Östergötland av habila filmentusiaster i regionen. Dock är vår målsättning att skapa Sveriges roligaste film, och då är det inte bara det ekonomiska som ska ros i hamn utan också castingen som rätt regissör, fingertoppskänsla samt helvetisk mycket tur.

Pixel – Eskapism

Först ut i ”flottgenren” var denna norska storsatsning,vilken var obehagligt nära Life of Pi. Där den filmen närmare kan beskrivas som en saga så skildrar Kon-Tiki verkliga händelser. Den unge Thor Heyerdahl hade utvecklat en teori om att Polynesien har blivit befolkat från Sydamerika, i motsats till de etablerade teorierna om migration från Asien. För att bevisa sin teori gjorde han något som någon aldrig tidigare hade provat, han bestämde sig för att testa sin tes i praktiken och påbörjade ett farligt äventyr över Stilla havet år 1947. Kon-Tiki är Norges dyraste film någonsin, vilket onekligen sätter ribban högt. Tyvärr skildras Kon-Tikis långa resa på öppet hav som en relativt odramatisk tillställning. 101 dagar på osäker kurs borde kunna vara en orgie av konflikter som drabbar de sex våghalsiga skäggiga männen på flotten, men icke sa Nicke. Viss är det ett gott hantverk som framavlas, men helheten är och förblir intetsägande. Istället för att sätta fokus på relationerna där tristessen troligtvis var deras bästa vän har upphovsmakarna lagt krutet på allt annat än just essensen. Trots nästan två timmar känns filmen för lång och livlös. Låt jänkarna sköta dessa episka berättelser istället, visserligen hade de lagt till jättehajar, dinosaurier och varulvar, men den hade blivit så mycket mer intressantare än detta.

Efter vampyrtrenden är nu zombierna på stark frammarsch i populärkulturen. I ett postapokalyptiskt USA på en övergiven flygplats ”bor” zombien R som brottas med tomhetskänslor. Hans liv  börjar när han träffas av kärlekens pilar. Ljuv musik uppstår mellan den tillbakadragna zombien R (Nicholas Hoult) och den livs levande Julia (Teresa Palmer), trots att han tyvärr ätit upp hennes pojkväns hjärna. Filmen skulle kunnat totalhavererat, men med bröllopskistor av charm och självreflekterande humor blir det essensen i en ytterst underhållande film. Att kombinera genrerna komedi med skräck är bland det svåraste man kan ge sig i kast med. Det brukar vanligtvis vara källor till fatala misslyckande, då balansen mellan ”inte för rolig, inte för otäck” är svår att bemästra. Upphovsmakarna har integrerat skräck och komedi med ett existentiellt perspektiv, något som fungerar förträffligt. Jag vet att målgruppen är tonåringar det vill säga Twilight wannabes och att ”Romeo och Julia tema” kastas på sina yngre tittare. Jag måste ändå tillstå att jag gillade denna film där budskapet är att genuin kärlek kan lösa alla världens problem. Jag och brorsan såg filmen på en mindre bioduk, men att vi såg den var vi glada över – annorlunda.

Tredje säsongen av zombieeposet The Walking dead som slagit mig med häpnad (16 avsnitt). Vem trodde för 15 år sedan att zombies skulle bli var mans egendom i tv-rutan, inte jag i alla fall? Eftersom zombies efter vampyrer ligger högt på min genretopplista så tar jag emot det ökade intresset med öppna armar. Den fransk/ungersk/amerikanska regissören Frank Darabont står återigen bakom rodret, något som borgar för högkvalitativ underhållning. Den mannen har Stehpen King att tacka för sina framgångar. då hans största succéer är baserade på densamme som Nyckeln till frihet,  Den gröna milen och The Mist.  Han ligger också bakom den gravt  underskattade The Majestic med en tyglad Jim Carrey i en av huvudrollerna. Handlingen tar vid exakt var förra säsongens cliffhanger placerades. Gänget tar sin tillflyktsort till ett närliggande fängelse där de gör sig ”hemmastadda”. Inte långt därifrån huserar Guvernören och hans mannar i den stad som han iordningställt och döpt till Woodbury. Den otäcka känslan av att mänskligheten är på väg att utraderas, precis som hoppet och myndigheter som inte existerar längre, skapar en dystopisk ångestkänsla som förutom att vara underhållande också får mig fundera. Anarki och laglöshet är ett minst lika stort problem som de vandrande liken. Den klaustrofobiska vanmaktskänslan som målas upp och hur den påverkar allt och alla levande är den allra största behållningen; zombierna, blodet och våldet är bara bonusar. Denna säsong håller faktiskt bättre kvalité än andra säsongen, trots att nyhetens behag är borta. Starka karaktärer som hela tiden utvecklas utifrån dess omgivning är nyckeln till tv-underhållning i världsklass.

I detta drama pärla med socialrealistiska humorundertoner dominerar Robert De Niro. I mina ögon har han på senare år blivit en parodi på sig själv i kombination med val av roller som egentligen är under hans värdighet. I detta drama så ger han sig ut på en roadtrip för att hälsa på sina fyra barn som sedan länge sedan är spridda för vinden. Det var hans fru som skötte kontakterna med barnen, men när hon dog så blev besöken och telefonsamtalen färre för varje halvår som gick. Han trotsar sin läkares rekommendationer och beslutar sig för att överraska sina barn. Det blir en smärtfylld konfrontation med sitt förflutna, där hans jobb var hans andra hem. Jag kan inte nog proklamera hur bra Everybody´s fine är. De Niro gör sin bästa roll på århundraden, men alla involverade i dramat är som gjorda för sina karaktärer exempelvis Drew Barrymoore som jag vanligtvis inte alls är förtjust i. Sam Rockwell och Kate Beckinsdale tillhör samma skara. Subtil humor varvas med känslofyllda möten i en emotionell berg-och-dalbana. Doserna av sentimentalitet, sorg, glädje och nyfikenhet portioneras ut med fingertoppskänsla, utan för den delen drabbas av amerikanska sliskiga rollklichéer. Hela historien är en bruksanvisning hur man skapar trovärdiga karaktärer med ett riktigt bra manus som grund. En av 2009 års allra bästa filmer trots sitt hasande tempo, eller just därför.

Bra skräckfilmer är i mitt tycke en bristvara. ”Har man sett en har man sett alla” är aningen starkt uttryck, men dock inte allt för långt ifrån sanningen.  Karbonkopiorna eller ”föja-mallen-konceptet” är två sorgliga följeslagare i denna genre. Mama är ett av få undantag de senare åren. Filmen handlar om två barn som växer upp ensamma och isolerade i skogen med ett övernaturlig väsen som ”förälder”.  Barnens farbror lyckas hitta dem efter åratal av sökande, och får sedermera agera stand-in föräldrar till dessa två minst sagt förvildade ungar. Förutom det någorlunda originella manuset är det skådespelarnas förtjänst att Mama är så sevärd. De spelar trovärdigt utifrån den situation som uppstått. Jag sitter inte och muttrar över ”varför gör det på detta viset”. Gudabenådade Jessica Chaistain (1977, Sacramento, Kalifornien: Jolene, Stolen, The Debt, Take Shelter, The tree of life, Niceville, Lawless, Zero dark thirty) går från klarhet till klarhet, här spelar hon farbroderns flickvän Annabel tillika kvinnan som får den otacksamma uppgiften att agera svärförälder till vildingarna. Farbrorn spelas av den duktige nordbon Nikolaj Coster-Waldau (1970, Rudköping, Danmark: Nattvakten, New Amsterdam tv-serie, Wimbledon, Kingdom of heaven, Huvudjägarna, Blackthorn, Games of throne tv-serie, Oblivion) och är en annan som också bara blir bättre för varje film han medverkar i. De två småsyskonen agerar också nästintill naturligt, om inte så hade varit fallet så kunde hela filmen spolierats. Som sagt det är så befriande att se en skräckfilm där handlingen och skådespeleriet har huvudrollerna, inte de adekvata horrorklichéerna. Mama är absolut en av de bästa skräckberättelserna jag sett på bra mycket mycket länge, dessutom såg jag och brorsan den på bio.

Jag och brorsan bänkade oss framför Norrköpings största bioduk, utan att egentligen riktigt veta handlingen i sci-fi/thrillern Oblivion. Där vi mera väntade oss en film i stil med Looper eller Inception, blev vi båda nöjdare och överraskade med att Tom Cruise valt att medverka i en riktigt sci-fi rulle, utan överambitiösa tidsjakter. Människorna hade vunnit slaget om Jorden över utomjordingarna, men förlorat halva månen, något som gjort Jorden nästintill obeboelig. I denna dystopiska framtid bor mänskligheten istället på en mellanstation för att successivt slussas till en ny planet, en ny Jorden så att säga. Tom Cruise spelar mekanikern Jack Harper som med sin fru är stationerade på jorden med syftet att reparera drönare vars uppgift är att bevaka naturtillgångar som senare ska forslas till den nya jorden. Jack Harper räddar under ett reparationsuppdrag en kvinna från en säker död. Från det ögonblicket rämnar hans verklighetsuppfattning om vad som är sant och vad som inte är det. Förutom att Tom Cruise har en ruskig karisma så har den killen en fingertoppskänsla utöver det vanliga när det gäller att välja filmer som blir bra, och det gäller i alla genrer; Oblivion är definitivt inget undantag. Tom Cruise är perfekt i rollen som Jack Harper precis som resten av castingen. Förutom att det visuella är helt sanslöst snyggt och spektakulärt gjort pulserar det också en existentiell underton i filmen, något jag gillar skarpt. Parallellt är detta ett drama som sedermera byggs upp till en actionfilm med en kärlekshistoria inbyggd i filmnätet. Det görs få sådana här sci-fi filmer numera, tragiskt nog, men utifrån hur underhållande,vacker, annorlunda och mäktig Oblivion var så kommer förhoppningsvis fler i dess kölvatten.

Pixel – Eskapism

There be dragons är ett drama som alla som älskar bra kvalitetsfilm bör se. Jag grät som en stucken gris de sista 10 minuterna. De två barndomsvännerna separeras av den enes pappa, för att aldrig mer få umgås igen. Josemaria blir präst och godheten själv personifierad, spelad av Charlie Cox (1982, London, England: The merchant of Venice, Casanova, Stardust, Stone of destiny). Manolo´ som spelas av Wes Nentley (1978, Jonesboro, Arkansas, USA: American Beauty, The four feathers, Ghostrider, Dolan´s Cadillac) väljer den mer ondskefulla vägen genom att bli spion i det spanska inbördeskriget. Detta är en tillbaka-berättar-film av högsta kaliber, där Manol´s son blir tvungen att konfrontera sin pappa som han inte träffat på 8 år. Vi får utifrån det perspektivet följa den ”gode” och den ”onde” komplicerade vänskapsrelation genom inbördeskrigets fasor. Det är en film om tvivel och försoning, och konsekvenserna av de val vi väljer att göra. There be dragons innehåller så många olika filmiska lager utan att bli spretig dessutom är filmen oerhört vacker filmad.  Detta är en av de bättre filmer jag sett de senaste åren – gråt på.

Incendies är ett snuskigt trovärdig Kanadensiskt drama. Handlingen kretsar runt ett tvillingpar som upptäcker sin familjs historia i ett konfliktfyllt mellanöstern utifrån sin döde mammas sista vilja.  Tvillingarna dras djupare och djupare in i sin moders förflutna för varje dag som  de är kvar i Libanon. Tittarna får dels följa tvillingarna, dels deras mammas, den ackumulerade berättelsen varvas och vävs in i varandra med en näst intill övernaturlig fingertoppskänsla. Tillbakablickarna och nutidsmiljöerna känns mins sagt autentiska precis som det ofelbara skådespeleriet. Slutet har stora likheter med ett mycket känt grekiskt antikt begrepp, vilken jag inte vill avslöja, då det skulle spoliera helheten. En av årets absolut bästa filmer, där tittaren får en sätta-i-halsen-inblick  hur livet i en helt annan kultur ter sig  i ett inbördeskrig scenario – utan några som helt Hollywoodska klyschor och pekpinnar. Det är svårt att inte bli berörd av detta 130 minuters mästerverk.

That evening sun handlar om en 80-årig farbror som efter ett fall inhyses på ett ålderdomshem med hjälp av sin son. Där blir han kvar  i 3 månader innan han åter vill hem igen. Väl tillbaka till huset blir han varse att en familj flyttat in, arrangerat av sin egen son. Han känner sig sviken av sonen, och hävdar fortfarande rätten till sitt eget hus. Det är startskottet för en minst sagt bristfällig kommunikation mellan familjens arbetslöse överhuvud Lonzo, och den åldrande före detta husägaren Abner. That evening sun byggs nästa outhärdligt sakta upp i syfte att väcka tittarens tankar om att det inte är hälsosamt att på ålderns höst vara hemsökt av skuld och ånger. När samvetet är grumlat är det lätt att skylla på andra än sig själv. Hal Halbrook (1925, Clevland, Ohio, USA: Capricorn one, The Fog, All the President´s men, The Firm,  Into the wild) gestaltar en bitter man på ålderns höst med bravur. Ett annat tema i filmen är att det är mycket lättare att skälla, bråka och vara motsträvig, än att be om förlåtelse eller samarbeta. Filmen ger mig som tittare en oerhört fundamental tankeställare; att det är bättre att reflektera över sina vägval i nuet, än när man är i slutfasen i livet. That evening sun är ett starkt, naket och gripande drama om när ens bitterhet aldrig riktigt lyckas släppa taget.

Kill the Irishman är en sann historia om den karismatiske, envise och orädda amerikansk-irländske Danny Greene. Han var en en man med minst 9 liv i bagaget, och undvek effektivt undre världs oändliga hämndaktioner. Ray Stevenson (1964, Lisburn, Nordirland: The Book of Eli, Thor, The Other guys) gestaltar den impulsive på ett ytterst trovärdigt sätt. Det jag sett av honom tidigare är i den helt underbara serien Rome där han gestaltar Titus Pollo på ett minnesvärt sätt. Helvetet bröt loss när denna kaxiga, legendariska och svåråtkomliga bov startar ett områdeskrig, där ett oräkneligt antal maffiamedlemmar slås ned. Det leder till slut till kollapsen av maffian, inte bara i Cleveland men också Milwaukee, Kansas City och Los Angeles samt flera andra städer över hela USA. Verkligheten överträffar oftast dikten, vilket gör denna film ännu bättre. Det vimlar av idel skådespelarkompetens i filmen via Christopher Walken, Val Kilmer, Vincent D´Onofrio, Fionnula Flanagan (Familjen Macahan), Paul Sorvino, Bob Gunton, Steve Schirripa (Sopranos), Tony Lo Blanco. De tidstypiska miljöerna är  arrangerade med omsorg och förstärks av ett ytterst kompetent skådespeleri med en magnifik berättargrund som huvudessens – en toppenfilm.

En  idiotsäker plan , 3 skådisar och 3 rum, mer än så behövs det inte för att skapa filmmagi. Ta en dos In Bruuge och en dos originalitet så har ni denna mycket sevärda brittiska dramathriller The disappearance of Alice Creed. Denna stilistiska historia är angenämt  solid, vars ingredienser är tillräckligt bra för att lyckas skapa en ytterst trovärdig berättelse, utan vare sig en mångfald i effekter eller utdragna actionscener. Gemma Arterton (1986, Gravesend, Kent, England: Quantom of Solace, Clash of the Titans, Prince of Persia) visar i filmen att hon faktiskt kan kombinera utomjordisk skönhet med ren och skär skådespelartalang. Jag gillar verkligen filmens minimalistiska och lite klaustrofobiska stämning. Den stilistiska handlingen biter sig fast från första sekunden till den allra sista, och håller nyfikenheten på stången genom hela förloppet . En oväntad, men mycket positiv cineastisk överraskning.

En av mina absoluta favoritgenrer är superhjältefilmer. Vissa av dem har man en serietidningsrelation till andra inte. Till Gren Lantern har jag dock en bra relation, då han ingick i D.C Comics svar på Marvels Avengers nämligen Lagens Väktare. Jag gillade karaktären då och såg fram mot denna film. Likt Thor och Superman har denne superhjälte sin hemvist på en annan avlägsen planet, där en del av denna film utspelar sig. Ryan Reynolds (1976, Vancouver, Canada: Blade – Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, Paper man, Buried) spelar den kaxige och oansvarige stridsflygpiloten Hal Jordan. Av en händelse blir han utvald av ”ringen” från en nedskjuten Grön lyktan väktare som kraschat och sedermera dör på Jorden. Hal Jordan iklär sig motvilligt rollen som väktare, och en av dem som ska rädda världen från en utomjordisk kraft. Bakom ”Green Lantern” finns ingenting som ens kan liknas passion, blod, svett och tårar. Det är onekligen en stor nackdel, då i alla fall jag inte känner speciellt mycket för huvudkaraktären som exempelvis jag gör i såväl Spiderman och Batman. Filmen huvudbudskap är om mänsklighetens överlägsenhet. ”Vi är unga, vi har mycket att lära”, försöker huvudpersonen förklara för de tekniskt avancerade utomjordingarna, de som tvivlar på hans förmåga. Men mänsklighetens främsta vapen är inte teknologi och intelligens – det är hjärta och mod. Budskapet hamras in under filmens gång, och blir lite väl överamerikanskt tillrättalagtupprepande. Ur ett action och underhållningsperspektiv så får filmen godkänt. Green Lantern är snyggt gjord, bra skådespelarprestationer och okay effekter samt att de är trogna serietidningsoriginalet.

Conan utan Arnold Schwarzenegger kan det vara något? Filmbolaget ersatte Steroid-Österrikare med Jason Momoa från Game of Thrones och Stargate Atlantis för att spela Conan barbaren. Han är en visserligen också en satt muskelknutte, men har också visat att han faktiskt kan agera någorlunda trovärdigt framför kameran. Effektmässigt är det en evighet mellan 1982 och 2011, men vissa bitar går inte att ersätta via oändliga effektorgier. Något som exempelvis denna film saknar är bland annat originalets charm och subtila humor, vilka genomsyrade första filmen. Det här är lång ifrån rådåligt, men som sagt ganska endimensionellt och könslöst. ”Handlingen” består av korta andhämtningspauser mellan rutin-iscensatta, men hysteriskt våldsamma actionscener. Jag rekommenderar starkt första filmen. Vill man bli underhållen för stunden duger dock denna  fantasyactionrulle.

I spit on your grave är en remake som är så lång ifrån en feel god film som det är möjligt. Handlingen är tämligen enkel, och budskapet är hämnd i sin renaste form. Originalet från 1978 var en av 70-talets otäckaste suggestiva filmer. Filmen handlar om en en författarinna som söker lugn och ro på landsbygden ensam i ett hus, i syfte att skriva klart sin nya bok. De white trash liknande männen som jobbar på byns mack, vill störa hennes frid genom att ”ha lite kul med henne”. Allt eskalerar och slutar med brutal gruppvåldtäkt.  Mot alla odds klarar sig Jennifer undan sina förövare. Hon inleder sedermera en jakt på alla de inblandade. Vi som gillar skräckfilmer har sett detta scenario otalt gånger förut. Originalet i sig blev en stilbildare, men i dagens avtrubbade filmvärld känns nyinspelningen inte alls lika otäck. I och med en större budget än originalet så är skådespeleriet, regin och det bildmässiga flera klasser bättre. Hämndepisoderna präglas mycket av Saw-kreativitet hos ”hjältinnan”. Jag gillade i alla fall när rättvisan segrar, även om den i detta fall inte vinns i domstol. Hämnd är onekligen en stark drivkraft, något förövarna i denna brutala, men starka remake blev varse. Ska ni se en riktig bra film i samma genre se brittiska Eden Lake istället.

Pixel – Eskapism

Adjustment Bureau är sci-fi, romantik och thriller på en och samma gång. Matt Damon spelar sanne-kärleks- hängivne David Norris som i ordets bemärkelse har ödet mot sig. Han blir kär i balettdansösen Elise Sellas som spelas av Emily Blunt (1983, Rockhampton, London: The devil wears Prada, The Wolfman).  Enligt de som styr ödet ska inte detta ske, och de utför dylika knep för att förhindra att de två blir ett par. Filmen är intelligent och estetiskt kreativ, något som är ovanligt i dyra produktioner förutom då förra årets Inception. Det går inte komma ifrån att dessa män har mycket gemensamt med ”Men in black”. Kemin mellan Blunt & Damon är osedvanligt bra, då Damon tidigare inte precis varit känd för någon kärleksfilmsromeo. En annorlunda och oförutsägbar film som jag verkligen gillade.

Biutiful är ett spansk drama som man inte bör titta på ifall man vill bli på extra gott humör. Detta är en naken och skitig film som är till för förståelse, reflektion och måhända en eventuell egen förändring. Javier Berdam (1969, Las Palmas, Spain: Collateral, Goya´s ghosts, No country for old men, The sea inside) spelar Uxbal, killen som nyligen fått reda på  av sin läkare att han endast har några månader kvar i livet. Han har vårdnaden om sina två barn, då modern via sin manodepressivt är aningen opålitlig.   Detta är en film om att vara människa, och hur smärtsamt det faktiskt kan vara ute i verkligheten. Uxbal gör sitt bästa för att dö med värdighet genom att försöka göra slut med den brottsliga bana som han infogats in i. Filmen målar upp en välbehövlig kontrast av att livet oftast inte slutar som en Hollywoodfilm. Biutiful känns otäckt verklighetstrogen, och sjunker upp till ytan likt cigarettrök. Vi får följa människor i den yttre samhällsperiferin, sådana som vi inte umgås med på våra weekendresor till Barcelona, där denna handlingen utspelas. Det här är en ruggigt stark film som alla bör se, för att måhända inse hur bra vi egentligen har det, och hur dåliga vi oftast är på att tillvarata sådan lyx.

Never let me go är ett kärleksdrama där svartsjuka spelar en bärande roll. Filmen är en nutida och verklighetsnära science-fiction historia där utvalda individer växer upp enbart för att harvas på sina organ. De är en del av en stor reservdelsindustri, där de saknar både värde och rätten till en egen vilja. Det är deras lott i livet, det är det som de är ämnade för, liknande kastsamhället i Indien fast värre. Andrew Garfield (1983, Los Angeles, USA:  Boy A, The social network) har för övrigt lyckats nästla in sig som  Peter Parker i kommande Spidermanfilmen. Detta är en vacker, sorgsen och trovärdig film om en dåtid som det skulle kunna ha varit, beroende vem som suttit med makten i sina händer. Never let me go är en film om att hoppet är det sista som överger en människa. Det finns också en parallell hopplöshet i filmen, allt är ödesbestämt, allt är en meningslös  i väntan på den oundvikliga dagen, då organen skall plockas. Det finns något vackert och spännande i den idén. Det är också en film om kärlek och förlorad sådan och tårar och tragedier. En djup film med rätt skådespelarkemi mellan de 3 sammanlänkade huvudrollsinnehavarna. En lika vacker som tänkvärd film. Den vackra Kiera  Knightley (1985, Teddington, England: Star Wars – episode 1, Bend it like Beckham., Pirates of Caribbean, Love actually,  Pride and prejudice) innehar en av de tre bärande rollerna.

Hall pass är gjord av Team Humors favoritregissörer: Peter och Bobby Farrelly, männen bakom  bland annat Dum och dummare, Kingpin, Den där Mary. Det har gått 4 för långa år sedan förra filmen Heartbrak kid. Två gifta män får möjligheten av sina fruar att under en veckas tid totalt bortse från att de är gifta, att således återigen leva ungkarlsliv (hall pass). De båda vännerna tittar nämligen hela tiden på andra kvinnor, och är ganska fula i munnen när de tror att ingen lyssnar. Fruarna hoppas denna vecka i frihet ska ge utlopp för omoralen. Det är en kul idé, men utförandet och  upplägget befäster förlegade könsroller, att männen tänker för mycket på sex och kvinnorna får framstå som nästan frigida i sina åsikter. Vilket de naturligtvis inte är(tror jag). Det finns en poäng här i att respektera sin partner, men det hade kunnat göras med en bättre nyans; nu känns det bara exceptionellt konservativt. Det betyder inte att jag ogillar filmen, snarare tvärtom, den är osedvanligt underhållande.

Cowboys and aliens är en korsbefruktning av genrerna western och sci-fi. 1873 i Arizona. En främling (Daniel Craig) med minnesförlust vandrar in i ökenhålan Absolution. Den enda ledtråden till hans förflutna är en mystisk boja runt hans ena handled. Han tar sig till närmaste stad som snart invaderas av rymdskepp som kidnappar flera invånare. Jake tvingas slå sig ihop med stadens förmögna översittare (Harrison Ford) och några andra, inklusive en mystisk kvinna (Olivia Wilde) med dolda avsikter, för att hitta överlevande och bekämpa utomjordingarna.Påhittiga idéer, snyggt och och underhållande, men avsaknaden av ”personlighet” drar ner helhetsintrycket. Här om någonsin handlar det om stor budget och stora producentnamn, vilket gör att man inte riktigt vågat gå hela vägen med konceptet, och nöjer sig med att tillfredsställa den breda publiken. Det blir lite försiktigt, snällt och alltför förutsägbart. Birollsveteraner som Sam Rockwell, Paul Dano, Clancy Brown, Keith Carradine och Walton Goggins ackompanjerar de andra på ett utmärkt sätt.

En spansk fängelsefilm från 2009, kan det vara något? Absolut, Cell 211 är en helt magnifik dramathrillerpärla, vilken hypnotiskt drar in tittaren  från första scen til the bitter end. Det är en film om förändring, om motivation, och brist på sådan. Handlingen utspelar sig under ett upplopp i ett spanskt fängelse, i minst sagt en farlig  och oförutsägbar värld. Juan Oliver ska börja sitt jobb som fångvaktare, och dyker upp en dag tidigare än förväntat, för att implicit gör ett gott intryck på sin nya arbetsgivare. Av en ren tillfällighet anländer parallellt 3 ETA-fångar, vilket indirekt är roten till ett planerat myteri. Juan vaknar upp i cell 211 med insikten att han blir tvungen att låtsas vara fånge för att överleva. Han lyckas vinna fängelsets värstings Badass tillit, men för hur länge? Den här filmen har det många amerikanska filmer i samma genre saknar: en själ, och en trovärdighet där klyschorna inte staplas på varandra. Manuset är utmärkt, precis som skådespeleriet, och trovärdighetsfaktorn är überhög. Skådespeleriet utger sig inte att vara Hollywoodska stereotyper, utan just fångar. Filmen i sig känns som en film, inte bara som en ren produkt i syfte att enbart tjäna pengar. Cell 211 är helt enkelt en svinbra film. Den tog för övrigt hem 8 Goyas, Spaniens motsvarighet till Oscars.

Förväntningar kan endera stjälpa eller hjälpa en film. I detta fall så baserades min förförståelse via trailerfragment och recensioner. Att göra en uppföljare till en av Sveriges bästa filmer någonsin är en utmaning. Generellt sett så fick Jägarna 2 osedvanligt goda recensioner. Det i sig är presentation, då merparten av de sequels som framavlas, ofta är karbonkopior av originalen, eller helt enkelt urusla. Pappa, jag och brorsan var en del av en fullsatt salong 5 i Filmstaden. Att ersätta Lennart Jähkel som gjorde sitt livs roll i första filmen kan inte varit det enklaste, men Peter Stormare gör det med bravur. När Stormare tar till våld, mår man helt enkelt dåligt, men den känslan framkallas enbart bara om karaktären i sig agerar trovärdigt, vilket Stormare verkligen lyckas med.

Jägarna 2 största ”psyko”, och en av filmens större behållningar var den finske skådisen Eero Milnoff gestaltning av den huvudmisstänkte Jari Lipponen. Det var Oscarsnomineringsklass på den rollen; den äkta ondska och missförståndhet som han utstrålade och förmedlade, vill jag egentligen inte veta hur han lyckades framalstra. Första filmen tog upp teman som lokalpatriotism, och rörde sig mycket mer bland lokalbefolkningen. I Jägarna 2 så fokuserar regissören Kjell Sundvall på en handfull karaktärer, vilket skapar en välbehövlig distans till Jägarna 1. Som tittare är det inte svårt att luska ut vem som är mördaren, det är transportsträckan till upplösningen som Kjell Sundvall lyckats så otroligt bra med. Lassgård/Stormare är Sveriges motsvarighet till De Niro/Pacino i HEAT, fast till skillnad från de amerikanska ikonerna lyckas de svenska skådisarna med sin skådespelaruppvisning. Just den ingrediensen har fått kritik, att allt kretsar för mycket på de två skådisarna enligt media, något som jag inte alls kan instämma i. Alla skådisar i Jägarna är top notch, och de hänförande bilderna och miljöerna är ytterligare dimensioner som förstärker bilden av en de bättre uppföljare jag sett, och då inkluderas även utländska sådana. Som sagt jag blev dels överraskad av en superb uppföljare, dels lyrisk över en film som dessutom  berörde mig starkt.

Mitt filmtittande är inne i en period, då jag helt enkelt inte är sugen att se på film. De två jag sett var däremot riktigt bra. Först ut var den lite mer traditionella The Company men.  I detta drama gör Ben Affleck en av sina bättre rollprestationer, som den välbetalda kontorsarbetande Bobby Walker. Han är mannen med fina framtidsutsikter inom företaget; tills den dag företaget i en tid av ekonomisk kris måste göra sig av med ett gäng anställda – inklusive Bobby. Förutom Ben Affleck så hittar vi storheter som Tommy Lee Jones, Kevin Costner och Chris Cooper som gemensamt bidrar till en solid skådespelarinsats. Det är onekligen en aktuell historia med relevans, både sett till helheten och de enskilda karaktärerna och till deras relationer. Det är stabilt och välgjort hantverk, men också aningen förutsägbart. Det blir aldrig tråkigt, men inte heller någonsin särskilt spännande. Jag gillar i alla fall filmen, som visar upp bilden att även högt betalda personer kan mista sitt jobb, och dessutom få svårt att hitta något nytt arbete. Detta mistande får konsekvenser för vad som ska behållas eller försakas i familjen. Behövs golfkortet, den dyra sportbilen, de lyxiga restaurangbesöken eller klarar man sig utan dessa statusattributer, och ändå lyckas må bra?

Pixel – Eskapism

Get low handlar om den impopuläre enstöringen Felix Bush har börjat grubbla över den oundvikliga dagen då han ska dö; hur kommer hans begravning att bli, vad kommer folk att säga om honom och vilka kommer att närvara. Förvåningen är stor när han plötsligt dyker upp i stan, men på begravningsbyrån tar man dock emot honom med öppna armar. Frank som äger byrån har alldeles för lite att göra, då det dör alldeles för få människor i staden. Han tvekar inte ett ögonblick att tillmötesgå Felix önskan om att arrangera hans begravning, även om det innebär att Felix i högsta grad kommer vara i livet under akten. Endast de som har något att berätta om honom ska bjudas in. Felix spelas av den gudomlige Robert Duvall (1931, San Diego, USA: Gudfadern 1 & 2, Apocalypse now, Falling down, Phènoméne, Sling Blade). Har denne gudomlige skådespelare någonsin gjort en dålig roll? Precis, han är lika bra ung som 80 åring. Frank spelas av Bill Murray (1950, Wilmette, Illinois, USA: Ghostbusters, Ed Wood, Kingpin, Groundhog day, Lost in translation) vars fulla potential uppnås när han är lite cynisk, manipulativ och grisig fast med ett gott hjärta. I Get low är han som gjord för rollen som Frank helt enkelt.  Filmen i sig är en orgie av skådespelarkompetens där en ytterst lågmäld berättelse formar en mycket sevärd helhet. Get low är subtilt charmigt, rolig och osedvanligt rörande – på samma gång. Jag gillar verkligen filmens mycket existentiella budskap som framförs  autentiskt med glimten i ögat.

I Unknown hamnar solida Liam Neeson(1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Schindlers list, Batman begins, Taken) i en prekär situation. Han vaknar ur en koma och börjar successivt ana att någon annan stulit hans identitet; inte ens hans fru tror på honom. Detta är början till en ganska oförutsägbar actionthriller som jag verkligen gillar. Liam Neeson  agerar sympatiskt, empatiskt och trovärdigt utifrån en genre där dessa ingredienser vanligtvis saknas. Han är lika bra i Unknown som i den underbara actionfilmen Taken (2008). Åskådarna får iklä sig rollen som detektiv,  i syfte att klura ut hur det verkligen förhåller sig -  en synnerligen underhållande film.

Super 8, teoretiskt lät filmkonstellationen Spielberg & J.J Abrahams som en filmgåva från gud.  Jag hade undvikit att läsa in mig på vare sig recensioner som handling. Berättelsen kretsar runt ett gäng ungdomar som håller på att spela in en scen till en film på en övergiven tågstation. När ett tåg närmar sig i horisonten blir ungdomarna extatiska över den perfekta kulissen och börjar genast filma. Snart blir de dock vittnen till en enorm kollision, då en bil kör ut på tågspåret. Vad som till en början bara ser ut att vara en olycka, tar en snabb vändning då militären anländer till platsen, och det snart börjar talas om ett monster som har rymt från tåget. Likt förra årets briljanta tv-serie ”Walking Dead” är inte det mest intressanta att se monster som river ner samhällen och slaktar människor, utan människornas reaktioner på det som händer. Min pockande förväntan mig en helt annan typ av film vilket medförde att filmen bara får godkänt. Det här en mellanstadiefilm a´la ET och The Goonies som för övrigt skapats av just Spielberg. En annan referens som dyker upp är fem-böckerna av Enid Blyton. Filmen i sig är väldigt bra gjord, karaktärerna är väl underbyggda och dessutom halvroliga, men jag kan ändå inte komma ifrån att den känns som en bagatell – tyvärr. Dessutom är filmens antiklimax riktigt urvattnad. Hade jag varit mellan 10-14 år så de detta varit världens bästa film, men nu är jag 44.

Ett dykarteam ger sig av på en expedition till en avlägsen del av regnskogen i Papua Nya Guinea. Tanken är att man ska utforska undervattensgrottor, men en tropisk storm omkullkastar planerna och en översvämning blockerar den enda vägen ut. Medan vattennivån stiger och syrenivån sjunker, kämpar dykarna för att hitta en luftficka och den okända floden som kan leda till havet och räddningen. Detta låter som storyn till världens mest spännande film, vilket så inte är fallet. Grottorna och alla andra underjordiska miljöer är ruskigt välgjorda precis som 3D effekterna.  Det jag saknar är en parallellhandling till situation och far-son.försonings-processen. Jag får heller ingen riktig känsla för karaktärerna, och brydde mig marginellt om vilka som kom levande ut ur denna helvetesfärd. Dialogen kändes endimensionell och krystad, något som förstärkte filmens avsaknad av hjärta och själ. Sanctum får godkänt, men det är på grund av de verklighetstrogna miljöerna inget annat.

Nicole Kidman (1967, Honolulu, Hawaii, USA: Days of thunder, Batman forever, Eyes wide shut, Moulin Rouge, The Others, Australia) och Aaron Eckhart (1968, Cupertina, California: Any given sunday, The pledge, Erin Brockovich, The dark knight, Meet Bill) spelar karaktärer som vid en första anblick är ett lyckligt gift par i en förort till New York. Hon sköter trädgården och tackar artigt nej till en middagsbjudning så att de kan spendera kvällen tillsammans istället. Sanningen är istället att paret förlorat sin fyraårige son åtta månader tidigare samtidigt som de försöker plocka upp splittret som är deras liv inser de att delarna inte längre passar. Rabbit Hole är en sorgsen film, men inte deprimerande,  utan intresseväckande. Filmen synliggör också på att efter tomhet kommer styrka – om man orkar härda ut tills dess. Rabbit hole spelar på samma genretema som utmärkta Revolutionary road (2008). Karaktärerna byggs upp från noll till att kännas som dina närmaste grannar – då har man lyckats bra.

Katie spelas av Kirsten Dunst (1982, New Jersey, USA: Interview with the vampire, Wag the dog, Spider-man, Eternal sunshine on the spotless mind) och  David spelas av Ryan Gosling(1980, Ontario, Canada: Young Hercules – TV, Half Nelson, Blue Valentine, Fracture) i dramathriller All good things David Marks är son till en mäktig fastighetsmagnat, men vill inte ha någonting att göra med vare sig familjeföretaget eller faderns kontrollbegär. När han träffar och senare gifter sig med Katie, en studerande från arbetarklassen, bestämmer han sig för att tillsammans med henne fly storstadslivet och slå sig ner i det idylliska livet på Vermonts landsbygd. När fadern, som vill försonas med sonen, till sist lyckas locka honom tillbaka till stan, återvänder Katie till sina läkarstudier och börjar skapa sig ett eget liv.  Det är då helvetet startar, ju mer självständig Katie blir, desto mer förvandlas David till en våldsam och dominant man. Filmens stora behållning är det fantastiska skådespeleriet främst från de båda huvudrollsinnehavarna. Att All good things baseras på verkliga händelser är också en av de stora behållningarna, då man under och efter filmen  ges tillfällen att reflektera över mänsklig ondska.

Jag, brorsan och Marie besökte gick på bio under självaste Nationaldagen, en förmiddag som präglades av äkta sommarväder. Jag dyrkade första filmen av Pirates of the Caribbean, 2 och 3:an såg jag bara för att jag ville veta slutet på den före detta trilogin. enligt mig så krånglade manusförfattarna till det starkt influerade av dysfunktionella serier som Alias, Lost, Heroes och Prison Break. Här har de gått back too basic, epitet påkostad matinéfilm är inte helt fel. En annan positiv sak är att både Orlando Bloom & Keira Knightley är borta vilket skapar nya manusperspektiv. Jag tycks tillhöra minoriteten när jag påstår att Jonnny Depp får alldeles för stort utrymme för sin rollkaraktär. I mitt tycke har han (producenterna) drabbats av ett ett karaktärsövermod, vilket jag upplever som ytterst enerverande. Den där hariga, fjolliga stilen i symbios med den schizofrent jobbiga sättet att tala är påfrestande. Jag skulle vilja se de förblindade tjejerna äta en vardaglig frukost med piraten – troligtvis inte lika sexigt. Första 20 minuterna var en orgie i återupprepningar och karaktärshybris; men ju längre filmen led desto bättre blev den faktiskt – trots mina inledande farhågor. Spanjorerna, Britterna och kapten Svartskägg  själv tävlade om vem som först  skulle finna ungdomens källa. Det blir riktigt spännande eftersom de agerar utifrån olika agendor. Kapten Svartskägg som spelas av Ian McShane (1942, Blackburn, England: Dallas, Rötter, Miami vice) är en bidragande orsak till att filmen landar lite över ett medelbetyg.

I saw the devil är en sydkoreansk  thrillerskräckis av deras främste filmskapare: Kim Jee Wo; temat är hämnd. Handlingen kretsar kring underrättelseagenten Soo-hyeon (Lee), vars gravida fru råkar ut för den ovanligt brutale seriemördaren Kyung-chul. Genom lite manövreringar kortar  han ner listan på misstänkta, och när han konfronterar Kyung-chul står det snabbt klart att Soo-hyeon har funnit den skyldige. Han nöjer sig dock inte med något så banalt som att skjuta eller knivhugga, utan han inleder en katt- och råttalek där han ömsom brutalt misshandlar sitt offer, ömsom släpper honom fri. I saw the devil är fantastiskt brutal, och det är väldigt sällan vi som tittar besparas de vämjeliga detaljerna, oavsett om det är testiklar som blir mosade av en rörtång, våldtäkt eller en makes reaktion på att hans hustrus avhuggna huvud. Förnedring, smärta, brutalitet – såväl fysisk som psykisk – läggs ut till fullt beskådande, som tittare kan man aldrig räkna med att slippa se det värsta. I saw the devil är nästan 2½ timmar, vilket är långt för en film i denna genre. Jag tycker ändå att filmen är riktigt bra. Bildspråket i sig är estetiskt fulländat. 3/5 av handlingen är helt annorlunda än vad jag sett förut, vilket ett gigantiskt plus i kanten.

Herregud vilken look-a-like mellan Björn Kjellman och den skotska skådisen James McAvoy som spelar Charles Xavier i X-men: first class. Har i sommarvärmen drabbats av en biohybris och denna prequel var den tredje storfilmen på kort tid. Jag dyrkade X-men från år 2000, medan X-men 2 (2003) och X-men: the last stand (2006) var lite för röriga och ”opersonliga” däremot gillade jag X-men origins: Wolverine (2009). Det var med en nedtonad förväntning som jag äntrade biografsalong 5. Handlingen utspelar sig innan Professor X och Magneto var bittra fiender. Det var en tid då mutanterna inledde sitt nätverkande i två olika falanger – en god en ond. Vi får som sagt en inblick hur allt började, vilket var väldigt välbehövligt. Detta blev högst oväntat en av de bästa prequel jag sett, då de flesta andra känns meningslösa. Att successivt se hur vänskap förbytts till fiendskap och varför, var en bra grogrund för storyn. James McAvoy (1979, Glasgow, Scotland: The last king of Scotland, Atonement) gestaltar Professor X på ett fantastiskt sätt precis som Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, 300, Eden lake, Fish tank) tolkning av en ung Magneto. I skurkrollen hittar vi dessutom en av mina absoluta filmskådisar: Kevin Bacon. Karaktärerna vävs samman på ett sätt som gör att jag faktiskt bryr mig om dem, vilket i vanliga fall brukar vara en akilleshäl i dessa seriehjältefilmer. Behöver jag tillägga att effekterna i filmen är exceptionellt bra.

Historien i Priest är enkel, eller förresten det är den inte alls, då det tar fem minuter att med berättarröst över animerade bilder förklara bakgrund och historia, men för att ta den korta versionen av detta koreanska serietidningsäventyr. I en slags alternativ framtid har kyrkan utbildad krigare (Priest) i kampen mot några slags vampyrer. Man tror att kriget är över, men vår Pries blir tvungen att gå emot kyrkan för att rädda sin systerdotter som blivit kidnappad av dessa vampyrer som kyrkan påstår inte finns längre. Jag är ytterst svag för filmer i denna genre som Blade trilogin och Underworld; det är snyggt, tight och stilmedvetet, actionspäckat och perverst underhållande. Att sedan vampyrerna behöver anamma sig av kampsporthybris är en annan femma och att slowmotion sekvenserna är fler än engelsktalande finnar i världen tänker jag knappt på.  Den dystopiska parallellvärlden är visuellt  likt Bladerunner, scenerna i öknen är som hämtade från Apornas planet medan tågscenerna lättast kan associeras till genren: västernfilmer. Priest är i 3D ,men man har inte överarbetat det hela utan det flyter på ganska naturligt. Jag ser verkligen fram emot den annalkande fortsättningen som lär komma ut i en snar framtid.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Drama – action – thrillern: Unstoppable är löst baserad på verkliga händelser. Ett tåg med giftigt avfall som last skenar och måste stoppas till varje pris för att undvika en katastrof som riskerar att utplåna en hel stad. Desperata försök att återfå kontrollen över tåget misslyckas och det blir upp till två banarbetare att få stopp på det innan det slutar i katastrofen är ett faktum. Men hur stoppar man någonting som är så stort som en skyskrapa och rusar fram med kraften av en missil och med en last som kan ödelägga städer? Denzel Wahington (1954, Mount Vernon, New York, USA: The bone collector, Mo better blues, Malcolm X) spelar banarbetaren Frank  och Chris Pine (1980, Los Angeles, USA:  Star Trek 2009, Carriers) gestaltar hans kollega Will som står inför ovanstående prekära situation. Mer förutsägbart än såhär blir det inte, och ändå är Unstoppable så bra. Dels gillar jag Denzel Washington, dels  är filmen relativt trovärdig för att vara en actionfilm, med amerikanska mått mätt såklart. Den eskalerande handlingen kryper smittande in genom skinnet och stannar kvar där hela vägen till det dramatiska slutet. Det är en actionfilm, men som sagt inte en överdriven sådan vilket jag tycker är befriande; en uppdaterad Speed på spår.

Saw serien går äntligen i graven genom Saw – The final chapter 3D. För min del blev det inte 3d, men det gjorde inget. Jag hade inga direkta förväntningar, utan detta var mera  i stil med att jag kände mig manad att se avslutningen, då jag uthärdat de sex föregående blodsorgierna.  Filmen inleds tidigt på ett öppet torg; en stor genomskinlig box med två unga män som har varsin cirkelsåg framför sig och en ung kvinna som hänger i taket med en stor cirkelsåg under sig. De unga männen visar sig vara pojkvän och älskare och bara två av ungdomarna i boxen tar sig ur den levande. Ungefär samtidigt lanserar Bobby Dagen (Sean Patrick Flanery) sin nya bok i amerikansk morgon-TV. Han påstår sig ha tagit sig ur en av Jigsaws fällor och har blivit ansiktet utåt för gruppen av överlevare. Denna Bobby har  en dold agenda och  har på sin höjd sett en råttfälla; han vill bara tjäna pengar på  uppmärksamheten som Jigsaw fällorna röner i media. Man behöver inte vara en Einstein att förstå att verkligheten kommer att slå till med full kraft mot honom via en specialgjord fälla.  Manusmakarna har denna gång skapat ett pussel av pusslet; de myriader av bihandlingar sammanfogas dessvärre lite väl hastigt. Här gäller det att smida medan järnet knappt är ljummet. Jag tyckte första filmen var nyskapande, otäck, oförutsägbar och blodig – en riktigt bra skräckis som inte alls behövt dessa uppföljare. Ser jag en fälla till så dör jag troligtvis av tristess, än av innehållet i avlivningsprocessen.

State of play är politisk  thriller med Ben Affleck i en av huvudrollerna. Det är långtifrån ett drömscenario för en cineastdyrkare som jag själv. Kongressmedlemmen Stephen Collins tillika Ben Affleck (1972, Berkeley, California, USA: Good will hunting, Pearl Harbour,The sum of all fears, Daredevil, The Town) är den blivande stjärnan i sitt parti – tills hans forskningsassistent och älskarinna mördas och gamla hemligheter kommer i dagen. Den undersökande journalisten  Cal McCaffrey som spelas av Russel Crowe (1964, Wellington, New Zealand: Gladiator, A beautiful mind, The Insider, Body of lies) hamnar i ett dilemma, att dels vara en gammal vän till Collins och dels ha en hänsynslös redaktör som vill att han undersöker fallet. När Cal och hans partner Della avslöjar en mörkläggning som hotar att skaka hela landets maktstruktur, upptäcker de åtminstone en sanning: när miljarder dollar står på spel så är äkta vänner lätträknade. Jag upplevde State of play som ytterst välgjord, intelligent och underhållande i symbios med en trovärdig dialog. Trodde aldrig att jag skulle bli tvungen att skriva detta, men Ben Affleck går från klarhet till klarhet. Han gör en bra rollprestation i denna thriller precis som i den underbara The Town. Russel Crowe´s reporter gestaltning känns otäckt realistisk. Jag tyckte att State of play var en fantastisk film i en genre som jag vanligtvis inte är överförtjust i.

Furry Vengeance är först och främst en barnfilm, då Hanna & Frida fick göra ett demokratiskt filmval. Fastighetsmäklaren Dan Sanders  som spelas av Brendan Fraser (1968, Indianapolis, Indiana, USA:  Airheads, George of the jungle, The Mummy) beger sig från storstadens brus till de djupa skogarna när han får i uppdrag att bygga ett klimatvänligt bostadsområde i Rocky Springs. Den fredade skogen måste ge vika för lukrativa byggplaner, men det finns några som Dan har glömt att be om lov. Allt för snart står han öga mot öga med skogens invånare bestående av griniga gnagare, bitska bävrar och en barsk brunbjörn som strider för att bevara skogens djupa och stilla fridfullhet. Har man inga eller väldigt låga förväntningar så ställer man inga krav och det kan ibland vara en strategi som hjälper en igenom filmer som Furry vengeance. Filmen är roligast och barnsligast första halvan av filmen när djuren djävlas med Dan och  medan hans fru  och barn tror att blivit mentalt störd. När Hollywood sedan sätter in stora sentimentalitets-släggan och moralpåprackandet så dör filmen ut. I början är det faktiskt slapstickhumor på relativ hög nivå och jag kommer periodvis på mig att asgarva inför barnens oförstående granskande ögon. Dans fru Tammy spelas för övrigt av den vackrabarnfilmstjärnanv Brooke Shields (1965, New Yotk, USA: Pretty baby, The blue lagoon, Endless love, The midnight meat train). Filmens trailer är för övrigt bättre än själva filmen – tyvärr.

Hierro hade jag väldigt höga förväntningar på, och det berodde på att producenterna bakom fantastiska filmer som Pans labyrint och Barnhemmet ligger bakom den. Tyvärr kommer denna psykologiska dramathriller inte alls upp i samma klass som de ovan nämnda. Vad är det värsta som kan hända en mamma på semester med sin son, jo att barnet spårlöst försvinner när man själv varit lite oförsiktig.  Det är vad som händer mamman spelad av Elena Anaya (1975, Palencia, Spanien: Sex & Lucia, Savage Grace, Van Helsing, Talk to her). Hennes trauma tar ny fart då hon återigen måste bege sig till platsen där sonen 6 månader tidigare försvunnit; polisen behöver nämligen hjälp med identifieringen av ett dött barn. På ön upplever Elena att något inte är som det ska; är det hennes psyke som spelar henne ett spratt eller är det något annat – något okänt? Hierro är  en psykologisk thriller som inte riktigt lycka få mig berörd. Det är synd eftersom filmens  visuella och suggestiva drag är lite i klass med den italienske regissören Dario Argento.

Skyline är en film i samma sci-fi genre som Världarnas krig. Handlingen är i stort sett identisk, vilket jag kan tycka är aningen fantasilöst. En grupp av människor försöker fly undan ett oväntat utomjordiskt utrotningsförsök. Handlingen utspelas i en skyskrapa där de överlevande leker en dödlig kurragömmalek med de ondskefulla nykomlingarna. Invasionsstrategin består utav att locka människorna via ett hypnotiskt starkt sken till att bli fogliga, för att senare infogas ombord på varelsernas gigantiska skepp.  Eric Balfour (1977. Los Angeles. USA: Six feet under tv-serie, What women wants, The Texas chainsaw massacre, Hellride ) spelar den relativt lugne Jarrod som subliminalt iklär sig rollen som gruppens ledare. Tyvärr är jag ytterst svag för denna typ av sci-fi, vilket gör att jag sväljer i stort sett vad som helst. Jag gillar i alla fall filmer där utomjordiska motiv och dolda agendor inte  övertydligt beskrivs, utan istället bara fragmentariskt överraskar sin publik. Äta eller ätas, och den starkaste överlever, är fraser som dessvärre inte kan appliceras på människorna i denna dystopiska film.

The next three days är ett kriminaldrama om tillit och vigilante-rättvisa. Russel Crowe (1964, Wellington, New Zealand: Romper Stomper, L.A Confidential, Insider, Gladiator, A beautiful mind, American gangster) spelar John Brennan en familjefar vars vardag omkullkastas i ett enda ögonblick.  Hans fru Lara spelas av Elizabeth Banks (1974, Pittsfield, Massachsetts, USA: Spiderman, Catch me if you can, The 40-year old virgin, Meet Bill, Fred Claus) blir helt oväntat anklagad och dömd för mord på sin chef, och hamnar sedermera i fängelse. Collegeläraren John Brennan som är en helt vanlig kille transformeras till en manisk person som använder alla legala medel att försöka rentvå sin fru mot dogmatiska myndigheter. När  den strategin inte fungerar så tar han lagen i sina egna händer. Det här är en amerikans remake av den franska filmen: Pour Elle, från 2008. Underbara skådisar som underskattade Brian Dennehy och trygge Liam Nesson flimrar förbi bland birollerna. Utmärkt trovärdigt skådespeleri gör The next three days till en  mycket underhållande film fullt i klass med förr årets The Town.

Dodgeball är en sådan humorfilm som man endera avskyr eller dyrkat. Jag sällar mig till dyrkandealternativet; detta är enligt mig en av mina topp 50-humortoppfilmer of all times. Har sett den 3 gånger förut och brukar sällan se om filmer i vanliga fall, men jag gjorde ett undantag för denna humörhöjande komedipärla. Mycket står på spel, Vince Vaughn (1970, Minneapolis, USA: The lost world: Jurasic Park, The Cell, Zoolander, Old School, Wedding crasher) spelar Peter LaFleurs  vars älskade favoritgym riskerar att tas över av den stora kedjan Globo Gym med fitness-gurun White Goodman (Ben Stiller) i spetsen. För att rädda gymmet bestämmer sig LaFleurs gäng sig för att sopa banan med Goodman och hans gäng i Spökboll i syfte att vinna ½ halvmiljonen som står på spel – pengar som kan rädda gymmets existens. De har 3 veckor på sig att träna ihop ett handlingskraftigt lag. Om det fanns en oscarsnominering för för bästa humorroll så borde Ben Stiller fått det år 2004. Han är som klippt och skuren för rollen som White Goodman. Ingen kan spela en så patetisk  looser utan någon som helst självinsikt som Ben Stiller – inte ens Will Ferell. Här drivs det med utvecklingsstörda, homosexuella och sportnördar dessutom är i stort sett alla skämt under bältet humor – härligt.  Denna charmiga David mot Goliat kamp är ett stycke ”idrottshumorfilm” i världsklass, kravet är att man fortfarande har barnasinnet i behåll.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Hoppet är det sista som överger människan är ett välformulerat citat som passar in på den annorlunda dramathrillern: Buried. Jag själv hade liggandas i  en byrålådan ett kortfilmmanus som avhandlar just detta ämne med en kuslig likhet; nåväl nu ligger  manuset djupt begraven i papperskorgen. Det gäller helt enkelt att vara först och djävulskt snabbt i processen att anamma nyskapande idéer innan de försvinner till andra kreatörer. I vilket fall som helst är denna  film hela 90 minuter lång, vilket är låååångt eftersom hela handlingen utspelas under jord i ett kistliknande utrymme. Huvudpersonen  som spelas av Ryan Reynold (1976 Vancouver Canada: Blade: trinity, Chaos theory, X-man origins: Wolverine, Paperman) har blivit tillfångatagen i Irak och utnyttjas av invånare som vill ha pengar för ett amerikanskt liv. Tiden rinner iväg, precis som syret, mobiltelefonens batterikapacitet och tändarens gasnivå. Det blir en kamp mot tiden att försöka lokalisera den oskyldiga amerikanska medborgaren som ligger levande begravd någonstans i Irak. Jag gillade den minst sagt sävliga thrillern där det inte alls är svårt att sätta sig in i den klaustrofobiska situationen som huvudpersonen befinner sig i. Med små medel trappas spänningen upp  i en ytterst begränsad miljö.

Danny Boyle är en brittisk regissör som ligger bakom moderna klassiker som Trainspotting, 28 days later och Slumdogs millionaire I 127 hours har han laborerat med ett helt annat tema och ett mycket sävligare tempo än föregående filmer. Temat i sig själv ligger ganska nära ovanstående film Buried då de båda avhandlar hur det är att vara fast i ett trång utrymme fast på olika sätt. James Franco (1978 California USA: Spiderman 1-3, American crime) gestaltar äventyraren och bergsklättraren Aron Ralstons vars äventyr är tagna ur verkligheten. Mitt ute i Utahs förföriska, men vilda och oförutsägbara ökenlandskap är Aron oförsiktig när han ska ta sig ner i en isolerad canyon. Han får ett stenblock över sin arm, något som gör att han fastnar och inte kan ta sig därifrån. Han har inte tillgång till en välbehövlig mobiltelefon och har inte talat om för någon vart han skulle. Det blir en kamp mot vatten- och matbrist, den demolerade armen och sitt egna psyke. Aron får tid över att reflektera över sina tidigare bra som dåliga livsbeslut, något som väldigt effektfullt omsätts i visuella återblickar under filmens gång. Det här en film om att vilja överleva och vikten av att anamma en rationell positiv livssyn i irrationell situation. Arons mörka självdistanshumor  i harmoni med målbilder och minnesprojiceringar gör så att han bibehåller ett sunt förnuft, där många individer troligtvis givit upp för länge sedan.  127 hours är en filosofisk och vacker film som visar på vikten av att trivas med sig själv och dessutom kunna umgås med densamme, men det är framförallt en film om hopp.

Antingen dyrkar man filmen A-Team eller så får man rejäla sura uppstötningar till den. Jag tillhör i detta fall kategori två; det bör tilläggas att jag generellt sett gillar actionfilmer. Amerikanska actionfilmer är väl inget som förknippas med intelligens eller trovärdighet. Fast jämförelsevis med A-Team framstår till och med Hulken som realistisk. Sådana här filmer brukar räddas av coola kommentarer och en tight kemi mellan huvudpersonerna, något som vanligtvis skymmer avsaknaden av ett rejält manusarbete. I A-team så fungerar inte den glimten-i-ögat-strategin, vilket innebär att filmens mikroskopiska själ blottläggs och stjälper hela filminnehållet.  ”There is no plan B” är mer latent fyndigt än vad upphovsmakarna själv förstått. Vad Liam Neeson (1952 Ballymena Nortern Ireland: Taken, Schindler´s list, Star Wars, Batman begins, Michael Collins) och Bradley Cooper (1975 Philadelphia USA: Tv-serien Alias, Wedding crashers, The midnight meat train, Yesman, The Hangover) och Jessica Biel (1982 Ely Minnesota USA: The Texas chainsaw massacre, The illusionist, Blade: Trinity, Final call) gör i filmen förefaller endast kunna förklaras genom det ekonomiska perspektivet.

En film från 2005 som jag missat är Wedding crashers. Barndomsvännerna och affärskollegorna John Beckwith och Jeremy Grey har en genomtänkt strategi tillsammans. De nästlar in sig på alla slags etniska bröllop i syfte att ragga brudar, äta mat och dricka sprit – gratis. De har uttänkta lösningar på alla situationer och geniala raggningsstrategier för olika tjejtyper. Vid ett bröllop händer det som bara inte får hända, en av dem blir kär. Det är intrigen till en osedvanligt charmig romantisk komedi, med betoning på komedi. Owen Wilson (1968 Dallas Texas USA:  Cable guy, Meet the parents, Zoolander, Shanghai Knights, Starsky & Hutch) spelar John som blir förälskad i finansministerns dotter som är trolovad med den steroidiske Bradley Cooper (1975 Philadelphia USA: Tv-serien Alias, Wedding crasher, The midnight meat train, Yesman, The Hangover).   Vince Vaughn ( 1970 Minneapolis Minnesota: Anchorman, Dodgeball, Starsky & Hutch, Fred Claus) spelar Jeremy som är andra parten i raggningsduon. Jag kan inte göra annat än abdikera för denna trivsamma och helsköna komedi. Kemin mellan Owen & Vince är helt underbar och på köpet får man en exceptionellt uppskruvad Bradley Cooper. Christopher Walken är alltid lika karismatisk som sevärd i vilken genre han befinner sig i. De båda tjejerna Rachel McAdams och Isla Fisher är inte bara snygga de är som gjorda för för rollerna som finansministerns döttrar. Kronan på verket är när Will Farell träder in som den The Master Wedding Crasher, och Jane Seymour som den förföriska  och psykotiske finansministerns fru. Det här är en groteskt underhållande komedi som präglas av en bra kemi mellan alla roller, ingen pusselbit fattas. Wedding crashers kravlar in på min topp-5-romantiska-komedi-lista.

Shelter är en Julianna Moore: (1960 Fayetteville, North Carolina, USA: Magnolia, Benny & Joon, The big lebowski, The Houts, The Forgotten) spelar Dr Cara Harding en psykiatriforskare som  likt Dana Scully i Arkiv X vägra tro på  något övernaturligt. Filmens första hälft är en  psykologisk thriller som i andra hälften övergår till en övernaturlig uppdaterad voodoofilm. Jonathan Rhys Meyers (1977 Dublin Ireland: Bend it like Beckham, Matchpoint, Mission impossible 3) spelar en Adam /Wesley/David som först tros lida av en multipel personlighetsstörning, men sanningen är långt mer skrämmande – alla Adams personligheter är mordoffer. Jag tyckte filmen var spännande och oförutsägbar och hålls uppe på rätt kö genom ett utmärkt skådespeleri.  Filmen är för övrigt regisserad av svenskarna Måns Mårlind & Björn Stein som ligger bakom Disco Kung fu, Spung, De drabbade, Storm och Snapphanar.

Conviction är ett drama som är baserad på verkliga  händelser. Hillary Swank (1974 Washington USA: Boys don´t cry, The gift, Million dollar baby, Insomnia, P.S I love you) gestaltar Betty Ann Waters som parallellt med sin arbete slutför en advokat utbildning i syfte att rentvå sin bror Kenny Waters som för övrigt spelas av Sam Rockwell (1968, California, USA: The Green mile, Joshua, Matchstick men, Moon). Även fast de två är helt olika som individer så genomsyras de av en utomjordisk stark syskonrelation. Den viljestarka systern har varken tillgång till kontakter eller pengar, men utrustad med en motivation som kan besitta berg och juridisk byråkrati. Det är inte svårt att bli involverad i historien och det är inte heller svårt att lista ut slutet, men vägen dit är riktigt underhållande. Hillary Swank och Sam Rockwell gör två groteskt bra skådespelarprestationer, vilket holistiskt sett skapar en ytterst trovärdig film.

The Devil wears Prada fick vi se i utbildningssyfte på pedagogikkursen. Anna Hathaway (1982, Brooklyn, USA: The princess diaries, Get smart, Alice in wonderland) spelar den lite naive före detta småstadstjejen Andy Sachs som mot all förmodan får jobbet som modeikonens Miranda Prieslys assistent. Hon vill egentligen jobba i tidningsbranschen, men ser det nya jobbet som en station av många på väg till den visionen. Den hänsynslöse och cyniske chefredaktören  Miranda karakteriseras av Meryl Streep ( 1949, New Jersey, USA: Holocaust tv-serie 1978, The Deer hunter, Manhattan, Out of Africa, Mama mia, The Hours ) som styr modetidningen med järnhand. Andy måste till sist välja att gå i klinch med djävulen eller sälja sin själ till den samme. The Devil wears Prada är en form av dramakomedi med betoning på drama. Det är en film om vikten av att passa in i en kontext, i detta fall den ultrakonservativa modevärlden. Jag gillar filmens budskap och på vilket sätt den förmedlas eftersom berättelsen inte alls blir töntig, utan håller sig på rätt sida om dramakomedilinjen. Både Anne Hathaway och Meryl Streep gestaltar sina karaktärer på bästa möjliga sätt.

Faster är en Kill Bill-influerad berättelse om en ohämmad hämnd utan tillstymmelse till dödsångest. ”Jag har skapat mitt eget helvete”, en cool kommentar till en cool film. Däremot måste man vara medveten att  ta  filmer som Faster med en nypa salt. Jämfört med A-teams framstår Faster som Broarna på Madison County i såväl trovärdighet som manusbearbetning. Efter 10 år i fängelset för att ha kört flyktbilen från ett stort rån ägnar sig  Dwayne Johnson (1972, Hayward, California, USA: The Mummy returns, The Scorpion king, Walking tall, The Other guys) alias Driver  att  selektivt döda alla som han ansåg varit involverade i hans brors död. Under den strukturerade hämndprocessen så blir han själv jagad av dels en veteranpolis, dels av en lejd mördare. Den dogmatiske polisen spelas av en av mina favoritskådisar på senare år: Bill Bob Thornton (1955, Hot springs, Arkansas. USA:Blood in blood out, Sling Blade, U-turn, A simple plan, Monsters ball, Bad Santa, Mr Woodcock).   Överraskande nog en tvättäkta hämndactionfilm utan krusiduller och utan att parodiera på sig själv dessutom var det kul att återse gamle Tom Berenger i en biroll.

The kids are allright handlar om ett lesbiskt par som tillsammans uppfostrat två tonårsbarn. Den 15-årige Laser tar via sin 18-årige syster Joni reda på vem som är deras pappa. De vet att han agerade som spermadonator, men beslutar sig ändå att kontakta ”fadern” på eget bevåg. Tilltaget kommer fram till de två mammorna som också vill möta denna Paul. Barnen börjar umgås med sin far precis som Jules något som rör om den idylliska familjegrytan och får undertryckta känslor att komma upp till ytan. Annette Bening (1958, Topeka, Kansas, USA: Bugsy, The American President, American Beauty) spelar den pedantiska Nic medan Julianne Moore gestaltade den mer kuvade Jules. Mark Ruffalo (1967, Kenosha, Wisconsin, USA: Eternal sunshine of the spotless mind, Windtalkers, Zodiac, Collateral, Shutter island) spelar spermadonatorn och tillika fadern i filmen. Detta är en riktigt stark och tänkvärd film om identitet och bekräftelse. Skådespeleriet är minst sagt klanderfritt och filmen nominerades för fyra Oscars.

Skådespelaren Paul Giamatti förbereder en stor roll på Broadway, men har tappat all inspiration och känner sig tyngd i själen. En dag får han läsa om en klinik som lösgör och fryser ned människosjälar. Paul testar den udda tekniken men ångrar sig efter några minst sagt annorlunda veckor och vill ha sin själ tillbaka. Till sin fasa får han reda på att den nu befinner sig på vift i St Petersburg. Hur ska han få den tillbaka och vem har han egentligen blivit? Vår själlöse vän Paul Giamatti (1967, New Haven, Connecticut, USA: Donnie Brasco, My best friend´s wedding, Truman show, The negotiator, Sideways, The Illusionist, Fred Claus) spelar för övrigt sig själv i filmen. Cold souls befinner sig på samma dramahumorskala som I huvudet på John Malkowich, vilket i detta fall inte alls är något negativt. Den mörka provokativa och absurda atmosfären är inget man ser på om man inte är upplagd för en humor som är subtil, men ändå mycket underhållande på sitt lite sävliga sätt.

Pixel-Eskapism

Ett avslutat sommarvikariat innebär mindre DVD-tittande. Den enda film som jag såg var den franska fängelsefilmen: Un propheté. Till skillnad ifrån de sedvanliga überklyschiga amerikanska filmerna i samma genre dryper Un propheté av trovärdighet. Den 19-åriga araben Malik ”tvingas” mörda en medfånge i syfte att inte själv bli dödad. Från att vara Korsianska maffians allt i allo (slav) avancerar han snabbt i fängelsehierarkin.  Malik använder fängelsets förmåner till att börja läsa och skriva, tyvärr används inte de nya färdigheterna till hederligt leverne, utan till utvecklas ifrån amatör till en fullfjättrad brottsling. Un Propheté  visar också upp hur svårt det kan vara med en blandad etnisk identitet i fängelset – arab eller vit? Malik sympatiska sida gör så att han kan umgås med alla fängelsefalanger, något som gör honom till spindeln i fängelsenätet. Manuset är ruskigt bra, skådespelarprestationerna lysande och regissörens öga för detaljer är beundransvärda – en fantastiskt sevärd film.

En skådis som alltid levererar högkvalitativa rollprestationer är den nu 77-åriga Michael Caine (Zulu, Hannah and her sisters, Dirty rotten scoundrels, Batman begins, Flawless). I denna vigilantefilm gestaltar han  den  pensionerade änklingen Harry Brown. Hans bästa vän och schackmotståndare Leonard blir brutalt mördad av lokala ungdomsligister. Det blir droppen som får bägaren att rinna över. Via sitt förflutna som soldat söker han upp de skyldiga i syfte att eliminera dem – en efter en. Temat har vi sett prov på förut, men Harry Brown är en film med fler bottnar än bara själva hämnden i sig.  Rotlöshet, gatunormer, utanförskap och ålderdomsambivalens är ingredienser i denna ”one man show” från Mr Caine. Filmen får i alla fall mig  att försöka dra paralleller till Norrköping – är det såhär ute i verkligheten? Läser man NT en måndagsmorgon är det dessvärre en del av vår vardag.

I filmen After.Life får vi följa en ung kvinnas psykiska kamp till sin egna begravning. Hon befinner sig i ett tillstånd mellan liv och död, och den enda som kan kommunicera med henne är hennes begravningsföreståndare: Eliott Deacon spelad av Liam Neeson (June 1952: Schindler`s list, Michael Collins, Batman begins, Gangs of New York). Den alltid lika underbara  och coola Christina Ricci (The Addams family, Sleepy Hollow, Cursed) spelar den unga kvinnan som inte förstår att hon är död. Hennes pojkvän  spelad av Justin Long (Jeepers creepers, Drag me to hell, Old dogs) kan inte riktigt släppa taget om sin flickvän och fortsätter sökandet, även fast han innerst inne vet att hon är död. Filmens filosofiska och melankoliska dialog mellan Ricci & Neeson är välregisserat, underfundigt och mycket tänkvärd. Filmen är otroligt originell i sin lågmäldhet och dessutom vackert gotisk. Ett gratisråd: sätt värde och ta vara på livet medan ni kan, annars kan det gå såhär.

Jag tillhör skaran av individer som dyrkade Jens Lapedius debutbok: Snabba Cash. Jag är också allergisk mot att se underbara böcker förvandlade till fragmentariska biodepressioner.  Jag tillhör kretsen som inte alls är förtjust i den svenska filmatiseringen av Stieg Larssons triologi. Böckerna var exceptionellt underhållande -  filmerna endast en skugga av sitt forna jag. Snabba cash faller inte alls i den fälla, istället blir filmen en orgie av kvalitet, något som jag anser att vi inte är bortskämda med i Sverige. Joel Kinneman (Arn, Johan Falk filmerna) spelar J.W på ett ytterst bokvärdigt sätt. J.W är killen som ägnar sitt liv åt att bygga upp en ny fin statusidentitet, ljusår ifrån sin egna enkla bakgrund. Hans dyra leverne kräver mer pengar, mycket mer, så han blir tvungen att utöka sin kokainhandel. Han dras in i smörgåsbord av intriger och lögner; vem kan man lita på, kan man lita på någon överhuvudtaget? Regissören Daniel Espinosa reducerar boken karaktärsmångfald på ett ypperligt sätt. Skådespeleriet, klippningen och storyn lyfter detta gangsterdrama till en nästintill amerikansk nivå, vilket i detta fall är något positivt.

Den Koreanska vampyrfilmen Thirst inledde denna filmstiltjeperiod. Ett misslyckat medicinskt experiment förvandlar den tillslutna prästen Sang- Hueon till en bloddrickande nattvarelse. Han försöker febrilt behålla sin ”mänsklighet” genom att inte döda människor, utan hittar andra strategier i syfte att bli mätt på blod. Han blir kär i en barndomskompis syster, vilken han senare berättar sin mörka hemlighet för. Filmen är förhållandevis lång – 2 timmar och dessutom väldigt poetisk. Den kombinationen genererade helt enkelt i att bli lite för lång för sitt eget bästa. Moral och ambivalens är två ingredienser som det udda paret ständigt får kämpa mot och framförallt sätter Sang-Hueons tro på prov.  Storyn är dels väldigt originell, dels väldigt vampyrklyschig, något som jag tyckte var positivt. Filmen är också oförutsägbar med många udda vändningar, bra effekter och makabert vackert filmat. I grund och botten är detta en ut kärlekshistoria om två helt olika personligheter som utnyttjar varandra på sitt sätt.

Roman Polanski (1933: Repulsion, Rosemary´s baby, Chinatown, Tess, The fearless vampire killer) är känd för massor av saker som definitivt inte kan kategoriseras in i livskvalitet. Hans senaste alster Ghostwriter är i alla fall en stegrande thrillerdrama. Ewan McGregor (1971: Trainspotting, Brassed off, Star wars episode 1-3, Black hawk down, Big fish) spelar en spökskrivare som får uppdraget att  återuppta  skrivandet av en före detta premiärministers memoarer. Materialet visar sig vara  en källa till politisk oro i flera falanger. Den Brittiska premiärministern Adam Lang  spelas av Pierce ”James Bond”  Brosnan (1953: Remington Steele 94 episodes 1982-1987, Dantes peak, Mars attacks, Mamma mia). Hans privata affärer nystas successivt upp och blir mediernas favoritobjekt, men spökskrivaren dras in i mystiska händelser som aldrig tycks ta slut. Denna politiska thriller är oförutsägbar och spänningen byggs stegrande upp a´la Hitchcock. Jag gillade starkt denna intelligenta och välspelade thriller som för övrigt översvämmas av kända birollsinhopp. Ewan McGregor är en skådis som snart tar sig in i min favoritskådis-topplista; han har haft en osedvanlig timing att medverka i såväl originella som riktigt bra filmer.

Prince of Persia: The Sands of time är  klassisk matinéfilm som doserar glimten i ögat humor, action, äventyr med bra skådespelare på ett minst sagt underhållande sätt, lite som Pirates of Caribbien. Filmen har fått lågt betyg i många tidningar kanske för att filmen baseras på det otroligt populära tv-spelet. Jake Gyllenhaal (1980: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, The day after tomorrow, Brothers)  spelar den oäkta prinsen Dastan som blir utsatt för en komplott på mordet på sin far och därefter jagad av alla tänkbara människor och varelser. I sin kamp att rentvå sig själv blir han involverad i Prinsessans Tamina och hennes magiska dolk. Lika ond som Gemma Arterton (1986: Rockn rolla, Quantum of Solace, Clash of the Titans 1 & 2) är vacker, är Ben Kingsley (1943: Gandhi, A1, Schindlers list, Shutter Island) i rollen som Kungens bror Nizam. Han är ju en karaktärsskådespelare av rang, även om han valt filmer som i bästa fall varit riktigt usla. Han behärskar i alla fall konsten att upprätthålla rollen som ondskefull på ett trovärdigt sätt. Effekterna är maniskt datoranimerade, men även dem på ett hyfsat tilltalade sätt. Det jag vill komma fram till är att jag gillar filmen; det är ett riktigt  äventyr i gammal god stil. En liten störande subjektiv petitess är att Jake Gyllenhaal i denna film är groteskt lik hockeyproffset: Henrik ”Zäta” Zetterberg; båda är för övrigt födda samma år. Likheten gav mig identitetsproblem, då jag ibland såg hockeyklubbor istället för slipade svärd.

The Haunting (No do) är ytterligare en psykologisk skräckis med ett mycket uttjatat tema. En kvinna som lider av posttraumatisk stress och hennes man flyttar in i ett isolerat gammalt hus, med ett dunkelt förflutet. Mannen sover alltid som en stock medan kvinnan hör knappnålar falla. Hon försöker förgäves övertyga sin man att det är någonting som är fel i huset. De får lämna bort din nyfödda son till svärföräldrarna eftersom de inte tror att hon är kapabel att ta hand om den lille. Katolska kyrkan är en huvudaktör i filmen och mycket kretsar runt präster och deras kamp mot det övernaturliga; ibland gör de fel som i detta fall. Jag gillade ändå filmen, spanjorer hittar otäcka kameravinklar i skrymslen där Hollywood aldrig letat. Detta är också en osedvanligt vacker filmad spökhistoria, vilket de flesta spanska filmer faktiskt är. Den suggestiva stämningen förstärker de gotiska bildvyerna och The Haunting blir aldrig riktigt långtråkig, utan bibehåller spänningen och ovissheten til the bitter end.