Pixel – Eskapism

Hoppet är det sista som överger människan är ett välformulerat citat som passar in på den annorlunda dramathrillern: Buried. Jag själv hade liggandas i  en byrålådan ett kortfilmmanus som avhandlar just detta ämne med en kuslig likhet; nåväl nu ligger  manuset djupt begraven i papperskorgen. Det gäller helt enkelt att vara först och djävulskt snabbt i processen att anamma nyskapande idéer innan de försvinner till andra kreatörer. I vilket fall som helst är denna  film hela 90 minuter lång, vilket är låååångt eftersom hela handlingen utspelas under jord i ett kistliknande utrymme. Huvudpersonen  som spelas av Ryan Reynold (1976 Vancouver Canada: Blade: trinity, Chaos theory, X-man origins: Wolverine, Paperman) har blivit tillfångatagen i Irak och utnyttjas av invånare som vill ha pengar för ett amerikanskt liv. Tiden rinner iväg, precis som syret, mobiltelefonens batterikapacitet och tändarens gasnivå. Det blir en kamp mot tiden att försöka lokalisera den oskyldiga amerikanska medborgaren som ligger levande begravd någonstans i Irak. Jag gillade den minst sagt sävliga thrillern där det inte alls är svårt att sätta sig in i den klaustrofobiska situationen som huvudpersonen befinner sig i. Med små medel trappas spänningen upp  i en ytterst begränsad miljö.

Danny Boyle är en brittisk regissör som ligger bakom moderna klassiker som Trainspotting, 28 days later och Slumdogs millionaire I 127 hours har han laborerat med ett helt annat tema och ett mycket sävligare tempo än föregående filmer. Temat i sig själv ligger ganska nära ovanstående film Buried då de båda avhandlar hur det är att vara fast i ett trång utrymme fast på olika sätt. James Franco (1978 California USA: Spiderman 1-3, American crime) gestaltar äventyraren och bergsklättraren Aron Ralstons vars äventyr är tagna ur verkligheten. Mitt ute i Utahs förföriska, men vilda och oförutsägbara ökenlandskap är Aron oförsiktig när han ska ta sig ner i en isolerad canyon. Han får ett stenblock över sin arm, något som gör att han fastnar och inte kan ta sig därifrån. Han har inte tillgång till en välbehövlig mobiltelefon och har inte talat om för någon vart han skulle. Det blir en kamp mot vatten- och matbrist, den demolerade armen och sitt egna psyke. Aron får tid över att reflektera över sina tidigare bra som dåliga livsbeslut, något som väldigt effektfullt omsätts i visuella återblickar under filmens gång. Det här en film om att vilja överleva och vikten av att anamma en rationell positiv livssyn i irrationell situation. Arons mörka självdistanshumor  i harmoni med målbilder och minnesprojiceringar gör så att han bibehåller ett sunt förnuft, där många individer troligtvis givit upp för länge sedan.  127 hours är en filosofisk och vacker film som visar på vikten av att trivas med sig själv och dessutom kunna umgås med densamme, men det är framförallt en film om hopp.

Antingen dyrkar man filmen A-Team eller så får man rejäla sura uppstötningar till den. Jag tillhör i detta fall kategori två; det bör tilläggas att jag generellt sett gillar actionfilmer. Amerikanska actionfilmer är väl inget som förknippas med intelligens eller trovärdighet. Fast jämförelsevis med A-Team framstår till och med Hulken som realistisk. Sådana här filmer brukar räddas av coola kommentarer och en tight kemi mellan huvudpersonerna, något som vanligtvis skymmer avsaknaden av ett rejält manusarbete. I A-team så fungerar inte den glimten-i-ögat-strategin, vilket innebär att filmens mikroskopiska själ blottläggs och stjälper hela filminnehållet.  ”There is no plan B” är mer latent fyndigt än vad upphovsmakarna själv förstått. Vad Liam Neeson (1952 Ballymena Nortern Ireland: Taken, Schindler´s list, Star Wars, Batman begins, Michael Collins) och Bradley Cooper (1975 Philadelphia USA: Tv-serien Alias, Wedding crashers, The midnight meat train, Yesman, The Hangover) och Jessica Biel (1982 Ely Minnesota USA: The Texas chainsaw massacre, The illusionist, Blade: Trinity, Final call) gör i filmen förefaller endast kunna förklaras genom det ekonomiska perspektivet.

En film från 2005 som jag missat är Wedding crashers. Barndomsvännerna och affärskollegorna John Beckwith och Jeremy Grey har en genomtänkt strategi tillsammans. De nästlar in sig på alla slags etniska bröllop i syfte att ragga brudar, äta mat och dricka sprit – gratis. De har uttänkta lösningar på alla situationer och geniala raggningsstrategier för olika tjejtyper. Vid ett bröllop händer det som bara inte får hända, en av dem blir kär. Det är intrigen till en osedvanligt charmig romantisk komedi, med betoning på komedi. Owen Wilson (1968 Dallas Texas USA:  Cable guy, Meet the parents, Zoolander, Shanghai Knights, Starsky & Hutch) spelar John som blir förälskad i finansministerns dotter som är trolovad med den steroidiske Bradley Cooper (1975 Philadelphia USA: Tv-serien Alias, Wedding crasher, The midnight meat train, Yesman, The Hangover).   Vince Vaughn ( 1970 Minneapolis Minnesota: Anchorman, Dodgeball, Starsky & Hutch, Fred Claus) spelar Jeremy som är andra parten i raggningsduon. Jag kan inte göra annat än abdikera för denna trivsamma och helsköna komedi. Kemin mellan Owen & Vince är helt underbar och på köpet får man en exceptionellt uppskruvad Bradley Cooper. Christopher Walken är alltid lika karismatisk som sevärd i vilken genre han befinner sig i. De båda tjejerna Rachel McAdams och Isla Fisher är inte bara snygga de är som gjorda för för rollerna som finansministerns döttrar. Kronan på verket är när Will Farell träder in som den The Master Wedding Crasher, och Jane Seymour som den förföriska  och psykotiske finansministerns fru. Det här är en groteskt underhållande komedi som präglas av en bra kemi mellan alla roller, ingen pusselbit fattas. Wedding crashers kravlar in på min topp-5-romantiska-komedi-lista.

Shelter är en Julianna Moore: (1960 Fayetteville, North Carolina, USA: Magnolia, Benny & Joon, The big lebowski, The Houts, The Forgotten) spelar Dr Cara Harding en psykiatriforskare som  likt Dana Scully i Arkiv X vägra tro på  något övernaturligt. Filmens första hälft är en  psykologisk thriller som i andra hälften övergår till en övernaturlig uppdaterad voodoofilm. Jonathan Rhys Meyers (1977 Dublin Ireland: Bend it like Beckham, Matchpoint, Mission impossible 3) spelar en Adam /Wesley/David som först tros lida av en multipel personlighetsstörning, men sanningen är långt mer skrämmande – alla Adams personligheter är mordoffer. Jag tyckte filmen var spännande och oförutsägbar och hålls uppe på rätt kö genom ett utmärkt skådespeleri.  Filmen är för övrigt regisserad av svenskarna Måns Mårlind & Björn Stein som ligger bakom Disco Kung fu, Spung, De drabbade, Storm och Snapphanar.

Conviction är ett drama som är baserad på verkliga  händelser. Hillary Swank (1974 Washington USA: Boys don´t cry, The gift, Million dollar baby, Insomnia, P.S I love you) gestaltar Betty Ann Waters som parallellt med sin arbete slutför en advokat utbildning i syfte att rentvå sin bror Kenny Waters som för övrigt spelas av Sam Rockwell (1968, California, USA: The Green mile, Joshua, Matchstick men, Moon). Även fast de två är helt olika som individer så genomsyras de av en utomjordisk stark syskonrelation. Den viljestarka systern har varken tillgång till kontakter eller pengar, men utrustad med en motivation som kan besitta berg och juridisk byråkrati. Det är inte svårt att bli involverad i historien och det är inte heller svårt att lista ut slutet, men vägen dit är riktigt underhållande. Hillary Swank och Sam Rockwell gör två groteskt bra skådespelarprestationer, vilket holistiskt sett skapar en ytterst trovärdig film.

The Devil wears Prada fick vi se i utbildningssyfte på pedagogikkursen. Anna Hathaway (1982, Brooklyn, USA: The princess diaries, Get smart, Alice in wonderland) spelar den lite naive före detta småstadstjejen Andy Sachs som mot all förmodan får jobbet som modeikonens Miranda Prieslys assistent. Hon vill egentligen jobba i tidningsbranschen, men ser det nya jobbet som en station av många på väg till den visionen. Den hänsynslöse och cyniske chefredaktören  Miranda karakteriseras av Meryl Streep ( 1949, New Jersey, USA: Holocaust tv-serie 1978, The Deer hunter, Manhattan, Out of Africa, Mama mia, The Hours ) som styr modetidningen med järnhand. Andy måste till sist välja att gå i klinch med djävulen eller sälja sin själ till den samme. The Devil wears Prada är en form av dramakomedi med betoning på drama. Det är en film om vikten av att passa in i en kontext, i detta fall den ultrakonservativa modevärlden. Jag gillar filmens budskap och på vilket sätt den förmedlas eftersom berättelsen inte alls blir töntig, utan håller sig på rätt sida om dramakomedilinjen. Både Anne Hathaway och Meryl Streep gestaltar sina karaktärer på bästa möjliga sätt.

Faster är en Kill Bill-influerad berättelse om en ohämmad hämnd utan tillstymmelse till dödsångest. ”Jag har skapat mitt eget helvete”, en cool kommentar till en cool film. Däremot måste man vara medveten att  ta  filmer som Faster med en nypa salt. Jämfört med A-teams framstår Faster som Broarna på Madison County i såväl trovärdighet som manusbearbetning. Efter 10 år i fängelset för att ha kört flyktbilen från ett stort rån ägnar sig  Dwayne Johnson (1972, Hayward, California, USA: The Mummy returns, The Scorpion king, Walking tall, The Other guys) alias Driver  att  selektivt döda alla som han ansåg varit involverade i hans brors död. Under den strukturerade hämndprocessen så blir han själv jagad av dels en veteranpolis, dels av en lejd mördare. Den dogmatiske polisen spelas av en av mina favoritskådisar på senare år: Bill Bob Thornton (1955, Hot springs, Arkansas. USA:Blood in blood out, Sling Blade, U-turn, A simple plan, Monsters ball, Bad Santa, Mr Woodcock).   Överraskande nog en tvättäkta hämndactionfilm utan krusiduller och utan att parodiera på sig själv dessutom var det kul att återse gamle Tom Berenger i en biroll.

The kids are allright handlar om ett lesbiskt par som tillsammans uppfostrat två tonårsbarn. Den 15-årige Laser tar via sin 18-årige syster Joni reda på vem som är deras pappa. De vet att han agerade som spermadonator, men beslutar sig ändå att kontakta ”fadern” på eget bevåg. Tilltaget kommer fram till de två mammorna som också vill möta denna Paul. Barnen börjar umgås med sin far precis som Jules något som rör om den idylliska familjegrytan och får undertryckta känslor att komma upp till ytan. Annette Bening (1958, Topeka, Kansas, USA: Bugsy, The American President, American Beauty) spelar den pedantiska Nic medan Julianne Moore gestaltade den mer kuvade Jules. Mark Ruffalo (1967, Kenosha, Wisconsin, USA: Eternal sunshine of the spotless mind, Windtalkers, Zodiac, Collateral, Shutter island) spelar spermadonatorn och tillika fadern i filmen. Detta är en riktigt stark och tänkvärd film om identitet och bekräftelse. Skådespeleriet är minst sagt klanderfritt och filmen nominerades för fyra Oscars.

Skådespelaren Paul Giamatti förbereder en stor roll på Broadway, men har tappat all inspiration och känner sig tyngd i själen. En dag får han läsa om en klinik som lösgör och fryser ned människosjälar. Paul testar den udda tekniken men ångrar sig efter några minst sagt annorlunda veckor och vill ha sin själ tillbaka. Till sin fasa får han reda på att den nu befinner sig på vift i St Petersburg. Hur ska han få den tillbaka och vem har han egentligen blivit? Vår själlöse vän Paul Giamatti (1967, New Haven, Connecticut, USA: Donnie Brasco, My best friend´s wedding, Truman show, The negotiator, Sideways, The Illusionist, Fred Claus) spelar för övrigt sig själv i filmen. Cold souls befinner sig på samma dramahumorskala som I huvudet på John Malkowich, vilket i detta fall inte alls är något negativt. Den mörka provokativa och absurda atmosfären är inget man ser på om man inte är upplagd för en humor som är subtil, men ändå mycket underhållande på sitt lite sävliga sätt.

Tags: 127 hours, A-Team, Buried, cineast, cineasthörnan, Cold souls, Conviction, DVD, Faster, film, komedi, recensioner, Shelter, skräck, skräckfilmer, The Devil wears Prada, Wedding crashers.

This entry was posted on 9 mars, 2011 at 16:03 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.