För oss som gillar horror, Sci-fi, fantasy, superhjältar

För oss dysfunktionella  individer som dyrkar filmer och serier innehållande monster, superhjältar, ufon, blodutgjutelser, ond bråd död, vampyrer och andra övernaturliga väsen och fenomen finns för oss en motsvarighet  och alternativ till Oscarsgalan nämligen – Scream Awards. Denna årliga tillställning är den femte i ordningen och arrangeras av Spike-tv; evenemanget hålls  då i The Greek Theater i Los Angeles. Till skillnad ifrån Oscarsgalans lite strikta och överambitiösa prägel så genomsyras Scream Awards av en ren trashstämning, där långa tacktal i det närmaste  är bannlysta. Scream awards tar sig inte heller på så stort allvar som Oscarsgalan, vilket i alla fall jag upplever som ytterst befriande.

Det finns inte en huvudvärd eller värdinna utan priserna presenteras och delas ut av olika individer som har något gemensamt med dessa underbara genrer. Megan Fox, Anna Paquin, Kelly Osbourne, Neve Campbell, Nina Dobrev var några  av galans presentatörer. Vid varje utdelning hyllas personer eller filmer, denna gång uppmärksammades 25-års jubileet av:  Back to the future triologin genom att både Michael J Fox och Christopher Lloyd skämtade och mindes tider som gått. Serien Lost hyllades också av galan som publiken. Förra året stod Muse för den musikaliska underhållningen, detta år var det den karismatiske M.I.A. som stod för den.

Galakritik

Den latenta agenda som genomsyrar filmindustrin profithunger lyser igenom på ett destruktivt sätt  i mitt sätt att se på saken. Å ena sidan bedyrar i stort sett alla vinnare fansens hängivenhet som källan till deras inspiration. Å andra sidan hädar Spike-tv just oss entusiaster genom att indirekt idiotförklara samma hängivna människor. De tävlande bidragen ska självklart vara förknippad till den kategori den ingår i. Exempelvis så är det minst sagt missvisande att ha med Toy story 3 i kategorin bästa fantasyfilm. Vilken idiot placerade Shutter Island som en av de 6 tävlande i kategorin bästa skräckfilm – helt absurt. Detta syndrom förtar lite av det seriösa som jag anser att vi fans vill ha mera av och dessutom är värda, då vi under årens lopp avverkat djävulskt många skräpfilmer, i syfte att hitta de guldkorn som får detta tittande värt tiden. Att de återkommande bidragen i de olika kategorierna är länkade till Spike-tv:s huvudmän är inte heller något som någon entusiast vill vara med om. Det är väl en av anledningarna att det saknas bra skräckfilmer från andra länder som exempelvis Spanien. En av de få icke-amerikanska bidragen är för övrigt den koreanska vampyrdramat: Thirst. Jag vill ha en seriös gala för just dessa genrer som bedöms seriöst utifrån kvalitet, inte utifrån marknadsföringsstrategier eller oligopol.

Kategorivinnare 2010

• The Ultimate Scream: Inception
• Most Anticipated Movie: Green Lantern
• Best Science Fiction Movie: Inception
• Best Fantasy Movie: The Twilight Saga: Eclipse
• Best Horror Movie: Zombieland
• Best TV Show: True Blood
• Best Director: James Cameron – Avatar
• Best Scream-Play: Shutter Island – Laeta Kalogridis
• Best Fantasy Actress: Kristen Stewart – The Twilight Saga: Eclipse
• Best Fantasy Actor: Robert Pattinson – The Twilight Saga: Eclipse
• Best Science Fiction Actress: Scarlett Johansson – Iron Man 2
• Best Science Fiction Actor: Leonardo DiCaprio – Inception
• Best Horror Actress: Anna Paquin – True Blood
• Best Horror Actor: Alexander Skarsgård – True Blood
• Best Villain: Iron Man 2 – Mickey Rourke as Ivan Vanko
• Best Superhero: Iron Man 2 – Robert Downey Jr. as Iron Man
• Best Supporting Actor: Joseph Gordon-Levitt – Inception
• Best Supporting Actress: Anne Hathaway – Alice in Wonderland
• Best Breakout Performance – Female: Chloë Moretz – Kick-Ass
• Best Breakout Performance – Male: Tom Hardy – Inception
• Best Cameo: Bill Murray – Zombieland
• Best Ensemble: Zombieland
• Fight Scene of the Year: Inception – ”Anti-Gravity Hotel Fight”
• Holy Sh*t Scene of the Year: True Blood – ”Head twisted 180 degrees during sex”
• Most Memorable Mutilation: The Human Centipede, The Human Centipede (First Sequence)
• 3-D Top Three: Avatar
• Best F/X: Avatar
• Best Television Performance: Matthew Fox – Lost
• Best Comic Book or Graphic Novel: The Walking Dead
• Best Comic Book Writer: Geoff Johns
• Best Comic Book Artist: Frank Quitley – Batman and Robin: Batman
• Best Comic Book Movie: Kick-Ass

Pixel – Eskapism

Filmen The killer inside me utspelar sig i en byhåla i Texas på 40-talet. Casey Affleck (1975 Massachusetts: Will hunting, Oceans eleven, Gone baby gone) gestaltar Lou Ford, en småstadspolis som lever ett dubbelliv. Han är  dels en respektabel polisman, dels en sadistisk, våldsam och störd natur. Vår psykotiske vän är uppväxt i denna håla,  där alla tror sig känna alla. Hans mörka sida triggas igång av den prostituerade Joyce Lakeland,  som han får i uppdrag att skicka iväg från byn. De inleder istället ett hemligt  sadomasochistiskt förhållande. Jessica Alba (1981 Pomana Kalifornien: Sin city, Fantastic four, Awake) spelar den prostituerade kvinnan i filmen. Den osympatiska Lou Fords agenda är  långtifrån lika euforisk som Joyce agenda. Casey Affleck spelar rollen som den empatilösa polisen på ett föredömligt sätt. Det är inte speciellt svårt att lista ut vem i familjen som ärvde skådespelargenen. Jag gillade verkligen detta kriminaldrama som sävligt rör sig mot det oundvikliga slutet.

Robin Williams (1951 Chicago: Mork & Mindy, Dead poets society, Good morning vietnam, Awakenings, ) gestaltar den lågmälde poesiläraren Lance som lever för att skriva, men aldrig lyckats få något publicerat. Han bor med sin groteskt jobbige och självupptagne tonårsson Kyle. Hur än Lance försöker umgås med sin son såsom föräldrar bör och gör, får han bara otrevligheter tillbaka. Mitt under en stryponani upplevelse dör Kyle. Lance iscensätter och omstöper olyckshändelsen till självmord med ett egenhändigt skrivet självmordsbrev som grädden på moset. Det filosofiska och välskrivna  brevet letar sig snart fram till lärare och elever. Från att varit hånad och hatad av sin klasskompisar som levande, blir Kyle hyllad och kultförklarad – som död. Pappa Lance  greppar ödet och publicerar sonens fiktiva dagbok, som sedermera leder Lance från patetisk till cool, från misslyckad till hyllad. Via sin döde son får Lance den berömmelse som han längtat efter.  Worlds greatest dad är en av de bättre filmer som jag sett på länge, och framförallt Robin Williams bästa film på evigheter. Den originella handlingen genomsyras av en mörk humor och en nedtonad Robin Williams. Det här är en film som både underhåller, trollbinder och inspirerar sina tittare. Jag älskar filmen och dess budskap: drömmar är ibland bättre som drömmar en förverkligade. För övrigt levandegör Daryl Sabara tonårsmonstret Kyle på bästa möjliga sätt – vilken horribel unge.

M. Night Shyamalan (1970) ligger bakom underbara filmer som The sixth sense, Unbreakable, The Village, och The Happening, men också stolpskott som The Last airbender och Lady in the Water. Hans senaste ciniastalster Devil utspelar sig till 98% i en hiss. En grupp människor som fastnat i hissen blir varse att djävulen själv är involverad i processen att reducera antalet individer i den klaustrofobiska miljön. Chris Messina (1974 New York. Six feet under serien, Away we go, Greenberg) spelar detective Bowden  blir den utvalde att  försöka hjälpa de drabbade ur denna prekära situation. Till sin hjälp har de också brandmän och säkerhetsvakter. Bowden får successivt ge upp sitt logiska tänkande för att istället tackla situationen med irrationella polismetoder. Handlingen är enkel, tydlig och faktiskt också osedvanligt underhållande, för att bara uppehålla sig i en hiss. Devil är endast är 80 minuter kort, vilket jag tycker är perfekt, varför dra ut på handlingen i onödan. Shyamalns klart bästa film sedan The happening

Ben Stiller (1965 New York:  Keeping the faith, There´s something about Mary, Along came Polly, Meet the parents, Dodgeball) är för mig en idol; det finns få i filmvärlden som passar så bra i crazykomedier som han gör. Det innebär att han alltför ofta får  spela en och samma rollkaraktär om och om igen. I denna mycket mörka komedi spelar han en dysfunktionell 40-åring  med drag av tvångssyndrom som kommit till ett vägskäl i livet – han vill inte göra någonting. Roger Greenberg  får ta hand om sin yngre  brors hus och hund när familjen drar på semester. Han kommer i kontakt med sin brors assistent och de blir förtjusta i varandra – på ett komplicerat sätt. Medan han är i stan tar återupptar han kontakten med gamla vänner, och upptäcker saker om dem som får honom att omvärdera sin omgivning och sig själv. Roger är minst sagt en komplicerad själ som överanalyserar alla situationer och dessutom är ruskigt uppriktig, något som inte alltid uppskattas. Han lyssnar hellre på sig själv än på andra, och har svårt att sätta sig in i andras situation. Jag upplevde Greenberg som mycket underhållande; filmen tar upp  teman som sårbarhet och osäkerhet på ett ytterst okonventionellt sätt, och kan närmast beskrivas som en antiromantiskt komedi. Ben Stiller gör sitt livs seriösa roll, och visar att han faktiskt är en tvådimensionell begåvning istället för den utmålade endimensionella. Greenbergs ”närmaste” kompis spelas trovärdigt och karismatiskt av Rhys Ifans (1968 Wales Storbritannien: Notting hill, Shipping news, Mr Nobody). Som sagt filmen är tänkvärd, originell och dialogmanisk, men  den tar också upp det stigmatiserade av att vara över 40-år, singel och barnlös.

I crazyhumorfilmen The other guys vimlar det av kända skådespelare dessutom en del seriösa sådana som Michael Keaton, Samuel L Jackson och Eva Mendez. Till facket seriösa kan vi knappast kategorisera Will Ferrell (1967 Irvine California USA: Anchorman, Stepbrothers, Blades of glory) -  2000-talets svar på Chevy Chase. Han spelar i alla fall skrivbordssnuten Allen Gamble som hånas av alla på sitt jobb. Mark Wahlberg (1971 Boston USA:  Boogie nights, Three kings, The Happening) spelar hans våldsbenägne och karriärsugne skrivbordspolare Terry Hoitz. När New Yorks två tuffaste snutar oväntat dör i tjänsten, ser Terry ett gyllene tillfälle att förflyttas sig ifrån ett anonymt skrivbordsarbete, till att fylla luckan som stans nya supersnutar. Det krävs att han får med sin torre skrivbordspartner Allen Gamble, som trivs utmärkt med sin situation. Terry upptäcker under filmens gång att Allen är en brudmagnet av rang och dessutom har en social kompetens utöver det vanliga.  Jag gillar den torra humorn, jag gillar också Mark Wahlberg, Will Ferrell och Eva Mendez. Tyvärr måste regissören drabbats av hybris eller solsting, sådana här filmer bör helst inte överstiga 90 minuter. The other guys klockas på 107 minuter, vilket gör det roliga mindre roligt. Filmen reproducerar skämten två varv för mycket, något som tar udden av skämten och filmen som  helhet. En 25 minuter kortare film hade  sannolikt skapat ett effektivt skrattpiller, nu blir betyget istället bara halvljummet.

Extraordinary measures är en bekväm film som är baserad på verkliga händelser. Det brukar till 99 procent i fallen innebära en ytterst tillrättalagd historia, så  som bara Hollywoodfilmer kan skildras. Efter några minuter in i filmen på ett äkta hollywoodskt manér vet man  precis hur filmen kommer att sluta, och vägen dit; denna film var absolut inget undantag. Harrison Ford spelar en dogmatisk, ihärdig och lite virrig forskare som står och stampar på samma forskarfläck. Brendan ” Djungel-george” Fraiser gestaltar en pappa vars två barn lider av en ”obotlig” sjukdom: pomp. Det är en muskelsjukdom som får musklerna att förtvina, och ett barn lever högst i 7-8 år innan kroppen tackar för sig. Brendan kontaktar Harrison eftersom han är den ände som hittills uppvisat någon form av framsteg på det här området.  Även fast jag är alldeles för medveten  om hur denna film kommer att sluta, så kan jag inte låta bli dras in i handlingen.  Mina tårkanaler var inte synkroniserade med mitt rationella ciniastsinne, utan jag fällde några sentimentala tårar i slutet av filmen – det är oundvikligt. Dessutom har jag lärt mig mer om denna muskelsjukdom, än om jag hade läst en bok i ämnet. Jag tror jag relaterar bättre till bilder än text faktiskt. Som sagt, för mig var filmens stora behållning att jag lärt mig massor om något jag inte visste existerade.

Femte säsongen av Dexter; 12 nya avsnitt av min favorit seriemördare. Hur hade manusförfattarna valt att disponera denna omgång? Vilket tema kunde de använda sig av i syfte att inte återupprepa sig? Är det överhuvudtaget möjligt?  I alla fall kunde inte förutsättningarna vara bättre. I förra säsongens sista avsnitt så fick man symboliskt se Dexters bebis sittandes i badrummet fylld av blod. Hans fru Rita låg några meter längre bort, död i ett blodfyllt badkar. Denna omgång präglades mer av att det fanns fler parallella bihandlingar, vilket skapade en ännu mer intresseväckande handling. Manusförfattarnas lösning på seriemördar-variationen hade de löst genom att implementera inte bara en mördare, utan ett nätverk av sådana.  Jag såg denna omgång iförd mina kritiska glasögon. Hur skulle kunna de kunna bibehålla eller öka  den osannolikt höga kvaliteten? Hur har hade de utvecklat karaktärerna, hade de utvecklats överhuvudtaget? Svaret blev ett rungande yes, dessa geniala manusförfattare hanterar manuskonsten likt skickliga schackspelare, där oförutsägbarhet, trovärdig och fyndig dialog ligger tre till fyra drag före tittarna -  sådant gillar jag. Tittade på 6 avsnitt för att julafton  för att sedan drabbas av en Dexterhybris, där jag satt ifrån 23.00-04.00, och såg klart den spännande upplösningen.  Det blev 3 timmars sömn, för att sedan förflytta mig ifrån sängen till tangentbordet och c-uppsatsprocessen, men det var det verkligen värt. Jag vill inte vara den som avslöjar några handlingsfragment som i sin tur kan påverka intrigerna. Koppla av och njut.

Ultrababen Angelina Jolie (1975 Los Angeles USA: The bone collector, Lara Croft, Gone in sixty seconds, Changeling) är vackrare än någonsin i denna enkvinnas show. Det är egentligen hemsk att inleda en recension med hur snygg, sexig eller vacker en kvinna är, istället för att kommentera hennes skådespelarprestationer. Angelina är i Salt ändå osedvanligt snygg ,och gestaltar dessutom sin roll på ett utmärkt sätt. Spionfilmshandlingen går ut på att en rysk agent avslöjar att CIA har en mullvad i organisationen, som inom några dagar ska mörda Amerikas president. Den som får bära hundhuvudet är just Angelina Jolie. Hon flyr då  fältet likt värsta James Bond, eller snarare en kvinnlig Jason Bourne. Hur många som dör i filmen på grund av henne är nog omöjligt att säga. Filmen är så antirealistisk som en film bara kan bli, om vi undantar superhjältegenren, men vilka amerikanska actionfilmer är förresten realistiska? Även om ryssarna är snuskigt stereotypa, handlingen überklyschig och manusluckorna oändliga, så klarar sig såväl Angelina som filmen i sig förvånansvärt bra.  Salt är inte sämre än många andra amerikanska våldsactionorgier.

Pixel – Eskapism

Först ut från filmträsket är filmatiseringen utav författaren Dennis Lehanes bok: Gone baby gone. När jag såg att anti-hjälten Bob Affleck stod för  regin välde fullkomligt alla tänkbara olustkänslor fram. Det positiva med de destruktiva känslorna var nog  att mina förväntningar sjönk från en 9-gradig förväntanskalan till en svag 2:a. Jag vet inte om det var det som gjorde filmen extra bra? En fyraårig flicka försvinner spårlöst från sitt hem, polisen sätter in stora artilleriet i sökandet. Flickans moster litar inte på polisens kompetens, utan hyr parallellt två privatdeckare. Detektiverna dras in i en otäck historia fylld med våld, gangsters och pedofiler.  Den ena spelas av en av mina personliga favoriter Ed Harris (1950: New jersey USA: The rock, The Abyss, Beautiful mind,9 . Den andre spelas av Casey Affleck (1975 Massachusetts USA: Will hunting, Oceans eleven trilogin, The killer inside me). Undrar förresten  om Affleck-bröderna verkligen har samma pappa. Utan att avslöja för mycket har filmen ett moraliskt tema insprängt i storyn, vilket förstärker ett redan ultrastarkt manus. Morgan Freeman och Michelle Monaghans filmiska närvaro bygger på ett redan fantastiskt skådespeleri. Fotot, stämningen och djupet är andra ingredienser som skapar denna djävulskt sevärda filmen. En eloge till Ben Affleck som gör ett riktigt gott hantverk, och som  fortsättningsvis borde hålla sig bakom kameran istället för framför.

Den 17-årige Ree Dolly bor med sin mentalt handikappade mamma och sina två syskon i en liten by med light-trash varning. Deras pappa har lämnat dem i syfte att finansiera sitt amfetaminberoende med brott. Ree håller ihop familjen genom att göra i stort sett allting i och utanför deras hus. Polisen kommer på besök för att berätta att deras pappa måste inställa sig i rätten snart, han har nämligen satt deras hus som pant istället för borgensumman. Det innebär att de måste hitta pappan för att inte behöva bli utkastade från sitt egna hus. Filmens brutala och påträngande miljö- och personskildringar känns exceptionellt realistiska. Fattigdom och kriminalitet förefaller vara vardagsmat i denna gudsförgätna håla någonstans i USA. Ree beslutar sig för att finna sin pappa, och dras indirekt in i lokala knarkintriger, familjekonflikter och revirtänkande. Hennes envisa kamp mot sin familjs undergång är motivationsfaktorer som får Ree att fortsätta sitt sökande, även fast hon ständigt varnas för konsekvenserna. En ruskigt stark och realistisk film. De relativt okända skådespelarna är helt fenomenala. Även om handlingen är väldigt lågmäld och händelsefattig så är filmen både intressant och tankeväckande. The Winters bone är ingen film man ser med polarna precis, men vilket otroligt underhållande drama detta var.

First snow. Guy Pearce (1967 Ely England: La konfidential, Momento, The count of Monte Cristo, Death defying acts,  Traitor, The hurt locker, The Road) spelar en vältalig och självsäker säljare som är på väg uppåt i sin karriär. Av en ren tillfällighet så kommer han i kontakt med en en siare som spår att hans framtid abrupt kommer avslutas när nästa snön faller. Från att vara minst sagt skeptisk så blir han istället maniskt paranoid. Han kan inte släppa sin tanken på sin destruktiva profetia, och börjar gräva allt djupare efter förklaringar ur det förflutna i syfte att motverka ödet. Detta är en sån här film som man bara måste gilla. Allt ifrån ett melankoliskt, men vackert bildspråk  till utmärkta och trovärdiga skådespelarinsatser gör First Snow till mer än en sevärd film. Jag trollbands av den välbalanserade övernaturliga handlingen. Det är inte heller  speciellt svårt att efter filmen slut  reflektera över  existentiella ledord som öde, kontroll och spådomsmakt;  First snow är helt enkelt en toppenfilm.

Inception var en film som jag sett fram emot länge att se. Christopher Nolan ligger bakom fantastiska filmer som Momento, Batman begins och The Dark night, och han har sällat sig till min topplista över bästa regissörer. Den komplexa handlingen kretsar runt Leonardo Dicaprios (1974 California USA: Gilbert grape, The Aviator, The Departed, Blood diamond, Revolutionary road, Titanic, Shutter island) karaktär vars styrka ligger i att stjäla andra människors värdefulla hemligheter när de sover. Han och hans team invaderar deras drömmar. Dom Cobb får chansen att återse sina barn om han utför den näst intill omöjliga: att implementera falska minnen i en av världens mäktigaste män. Han brottas inte bara med den komplexa uppdraget, utan också med ett mörkt och traumatiskt förflutet. Inception är smart, sofistikerad, vacker, oförutsägbar och spännande. Tyvärr så blev jag lite besviken på filmen. Var anledningen trötthet, för höga förväntningar eller var det bara så att filmen egentligen inte fick mig intresserad? Jag dyrkar ju denna genre och borde därmed ha svalt filmbetet. Jag kan inte sätta fingret på vad det varsom gjorde att jag inte tog filmen till mitt ciniasthjärta. Skådespeleriet och det ultraintelligenta manuset är minst sagt lysande. Jag tror faktiskt att filmen tillhör skaran av sällsynta filmer som blir avsevärt bättre andra gången man ser den.

En av mina absoluta toppserier ever är Dexter. Jag fixade boxen, tidsutrymmet och soffläget, för att under 1 vecka tid avverka 12 avsnitt av en högkvalitativ verklighetsflykt. De första 3 omgångarna har varit helt oemotståndliga. Kvaliteten har varit anmärkningsvärd hög, och karaktärerna har utvecklats successivt efter varje avsnitt och omgång. Förväntningarna var skyhöga inför denna 4:e omgång. Dexter har nu blivit pappa till en 6 månaders bebis och brottas med såväl sömnproblem som blöjbyten medan en ökänd, men okänd seriemördare härjar fritt i Miami. Michael C. Hall ( 1971 Raleigh, Nort Carolina USA: Six feet under 2001-2005, Gamer, Paycheck) som spelar Dexter är så snuskigt bra i rollen som vigilanteseriemördare. Alla karaktärer i serien är för övrigt helt enkelt totalt optimala, klockrena och ändå trovärdiga. Denna gång ställs Dexter mot The Trinity killer som spelas av John Lithgow (1945 Rochester, New York USA: Terms of endearment, The world according to Garp, Cliffhanger, Tredje klotet från solen 1996-2001). Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första 4 avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

Pixel – Eskapism

Först ut var uppföljaren till den ”kritikerrosade  Marvelhjälten: Iron Man. En bidragande orsak till kvaliteten är de utmärkta skådespelarna. Robert Downey JR (1965 New York: Chaplin, Short cuts, zodiac, Tropic thunder) gestaltar klanderfritt den arrogante Tony Stark alias Iron man. Filmen tar vid där 1:an slutade; allmänheten vet nu om att Tony stark är en superhjälte precis som militären. Filmen handlar just om militärens rädsla för att inte ha kontroll om i deras ögon ett livsfarligt och okontrollerbart vapen. Mickey Rourke (1952 New York: Rumble fish, 9½ week, Sin city, The Wrestler) spelar filmens badguy: Ivan Vanko,  som drivs av att förgöra Iron man, i tron att det är han som är ansvarig för faderns död. Gwyneth Paltrow (1972 Los Angeles: Sliding doors, Shakespears in love, Seven) är Tony Starks fästmö som i denna film får tampas med en bitvis irrationell pojkvän. Jag tycker effekterna, skådespeleriet, historien och det varierade tempot är riktigt bra. Tyvärr saknar jag något  i Iron Man 2 som får mig att bli …. berörd, likt Batman begin eller Spiderman -  kan dessvärre inte sätta fingret på vad det är.

All den hype som kretsat runt den amerikanska tv-serien The Event fick mig intresserad att i alla fall se de första avsnitten. Vad än man kan säga om amerikanska serier så håller de överlag ohyggligt hög klass och lirar ofta i en division för sig själva. Producenterna har onekligen inspirerats av lösa-trådar-inavel-hybrisen som Lost, Alias, Heroes, 24 och Prison break. The Event börjar likt dem osedvanligt bra. Jag hoppas innerligt att de inte går i samma fälla som ovannämnda serier. Första säsongen av såväl Lost som Prison break är bland det bästa jag någonsin i serieväg. I andra säsongen sjönk manuskvaliteten oroväckande mycket medan intrigmätaren istället visade på överhettning. Det var till sist så många utlagda röda trådar att inte ens manusförfattarna själva visste hur de skulle kunna foga ihop manussoppan. I den ultrakapitalistiska entertainersfären är en succé lika med en exceptionell utdraget med syftet att generera mer reklamtid och sedermera håva in mer lättförtjänta pengar, något som dränerar efterföljande säsonger på kvalitetsaspekter. Det finns självklart några undantag som istället frambringar en utveckling av karaktärer. The Sopranos, Dexter, Rome, Six feet under och The Walking Dead är några  sådana riktiga kvalitetsbomber. Förresten var kommer alla bra och nästintill okända skådisar ifrån; de tycks ha oändligt med tillgång av sådana i USA?

Dolan´s cadillac är baserad på en kortnovell av Stephen King. Det positiva med detta är att hans icke-skräck-böcker har visat sig bli de bästa filmatiseringarna som exempelvis: Doleres Clairborne, The green mile, Nyckeln till frihet förutom då Djurkyrkogården. Nackdelen är just att detta är en kortnovell, vilket med rätt regissör skulle kunnat skapa filmmagi – Jeff Beesley var inte  en sådan. Filmen kändes överdrivet långdragen och varje scen föreföll lida av ” jaha, vad ska vi hitta på nu grabbar syndromet”. Att sedan Christian Slater (1969 New York: The Name of the rose, Young guns II, Interview with a vampire, Very bad things, 3000 miles to Graceland) ) ”spelar” huvudrollen får mig dessutom att skruva mig lite extra i soffan. Han tillhör skådisar på min hata-lista som för det mesta sabbar bra filmer likt Mathew Broderick och Keanu Reeves. Tyvärr för oss ciniaster så måste han haft ett varaktigt intimt förhållande med regissören eftersom han får exceptionellt stort utrymme i filmen. Jag kan sammanfatta handlingen via dessa kronologiska tematiska ledord: civilkurage – orättvisa – tomhet – beslutsamhet – ambivalens – hämnd.  Det är med gott samvete som jag rekommenderar att inte hyra denna rulle när  ni istället  kan hyra Micke & Molle 4.

När vi ändå pratar om mediokra skådisar så är nästa film ett uppdukat smörgåsbord av sådana. The Expendables är en orgie av avdankade actionhjältar. Filmen är skapad och regisserad av Sylvester Stallone (1946 New York: Nighthawks, Rambo, Rocky, Lock up, Cop land); och ärligt talat är idén egentligen inte helt fel. Det som räddar upp denna actionsoppa är flera faktorer. ”Skådespelarna” utger sig inte för  att vara Oscarsnomineringsaspiranter, de driver med sig själva, de refererar till andra filmer de medverkat i på ett fyndigt sätt. Handlingen är som vanligt i denna genre übertunn, den kretsar runt ett team av legosoldater som får ett uppdrag att störta en diktator i Sydamerika. Teamet består av actionskådisar som Jason Statham, Dolph Lundgren, Jet-Li, Mickey Rourke, Randy Couture; i andra roller ser vi bland annat Bruce Willis, Eric Roberts och Arnold Schwarzenegger (mikroskopisk roll). Överlag tycker jag att detta är en helt okey glimten-i-ögat-actionfilm med bra slagsmål, mycket nostalgi och roliga referenser. ”Vår” egen Dolph Lundgren passar utmärkt in i denna film, killen har karisma – även om han inte är en bra skådis. Sylvester Stallone är 64 år, men slätare än min dotter i hyn, något som blir mer och mer vanligt. Botoxifieringen skapar hybrider eller snarare dåligt klonade kopior av idoler som via detta ingrepp mister en del av sin mimik och indirekt en del av sin skådespelarsjäl. De drar sitt strå till samhällsstacken där individualismen ständigt uppdateras -  fast på ett ytterst beklagligt sätt.

Den norska skräckfilmen Snarveien (Detour) kan närmast beskrivas som en korsning mellan Saw och Wrong turn. Det norska språket påverkade mig mindre än jag trott innan jag spelade upp filmen. Sådana här filmer har en tendens att bli väldigt opersonliga eftersom huvudpersonerna i regel dör innan karaktärerna byggts upp ordentligt. Hollywood äger denna typ av horrorfilmer på gott som ont, men denna norska konkurrent gör definitivt inte bort sig. Skådisarna agerar trovärdigare än i de amerikanska förlagorna. Det är betydligt lättare att identifiera sig med karaktärerna då de de agerar någorlunda rationellt i en mycket irrationell situation. De flesta skådisarna pratar svenska och en gammal bekanting dyker dessutom upp som psykopat nämligen Johan Hedenberg ifrån serien Varuhuset (1987-1989). En klart godkänd film.

En ny Robin Hood i dubbel bemärkelse, dels är detta en prequel, dels gestaltas Nottinghams stolthet av Russel Crowe (1964 Wellington New Zeeland: Romper stomper, A beautiful mind, LA confidental, Gladiator, American gangster) Filmen skildrar en hjältes uppkomst innan han blir den legendariske Robin hood. Det finns tyvärr alltför många manusluckor i filmen som exempelvis att alla i Nottingham tycks blivit blinda och inte kan skilja mellan Ron Longstride (Robin Hood), och den avlidne Sir Robert Loxley. Förutsättningarna kunde egentligen inte vara bättre då favoritregissören Ridley Scott (1937 England: Alien, Blade runner, Thela & Louise, Gladiator, Black hawk down, American gangster) står bakom kameralinsen. Cate Blancett (1969 Melbourne Australia: Elizabeth, The talented Mr Ripley, Lord of the ring triology, The Aviator, Babel, The curios case of Benjamin Button) spelar rollen som Marion Loxley och gör det med sedvanlig grace. Max von Sydow och William Hurt kompletterar våra huvudkaraktärer på ett utmärkt sätt. Jag hade inga högre förväntningar på Robin Hood, vilket troligtvis var huvudanledningen till att jag ändå upplevde filmen som relativt sevärd.

It´s complicated är en dramakomedi med djup. Meryl Streep (1949 New Jersey USA: Förintelsen tv-serie, The bridges of  Madison County,  Out of Africa, Mamma mia) träffar på sin sons examen -  pappan spelad av Alec Baldwin (1958 Long Island New York: Beetle juice, The Shadow, Along came Polly, The Aviator, Departed). Känslor som svalnat och förångats tänds återigen; problemet är att de är skilda sedan lång tid och han dessutom är omgift. Det blir ett triangeldrama mellan dem och den snälle arkitekten spelad av Steve Martin (1945 Texas USA: The Jerk, Three Amigos, L.A story, Dirty rotten scoundrells, Roxanne). Excellenta skådespelare som skapar en realistisk stämning mellan de kärlekstörstande. Maryl Streep står mellan kvalet och valet mellan den irrationella  Alec Baldwin och den lite mer trygga och rationella Steve Martin. Jag blev positivt överraskad av denna intelligenta romantiska komedi.

Jag var helt enkelt sugen på en riktigt ultravåldsaction och valde instinktivt Valhalla Rising. Mads Mikkelsen (1965 Köpenhamn: Pusher, Clash of the titans) gestaltar en nordisk krigare som rymmer ifrån sitt fångenskap och motvilligt slår följe med en pojke. De möter ett gäng kristna soldater vars mål är att försvara Jerusalem från barbarerna. One eye och pojken  slår följe med de kristna vikingarna på deras skepp. De åker vilse och hamnar – någon annanstans. Det är en stilistisk och vacker film, längre en så kan jag inte sträcka mig. Mads stumme rollkaraktär One eye får Clintan att framstå som Jim Carrey; killen säger faktiskt inte ett ord under hela filmen. Ingmar Bergman hade lovprisat detta grovhuggna filosofiska våldsdrama.  Det är många frågor som snurrar i mitt huvud under filmens gång: vilka tabletter gick Mads på då han tackade jag till rollen, hur starka var då inte regissörens tabletter och varför såg jag på skiten.

Jag är ytterst svag för dystopiska science-fictionfilmer där kapitalismens bieffekter skannas in. I framtidssceneriet Repomen så kan alla människor få tillgång till artificiella kroppsdelar -  om man betalar dem på kredit. Om man inte lyckas hålla sig till avbetalningsplanen så använder sig företaget ”The union” av sina repomän som hämtar tillbaka företagets organreservdelar, även om det innebär att kunden dör på kuppen. Ett smutsigt jobb, men någon måste utföra det, och i detta fall får vi följa repomännen: Jude Law (1972 London: Artificial intelligens, Road to perdition, The talented Mr Ripley, Cold mountain, The Aviator) och Forrest Whittaker (1961 Texas USA: The Platoon, Stakeout, Good morning Vietnam, The crying game, Phenomene, The last king of Scottland). Jude Law  blir ironiskt själv offer för en olycka, vilket innebär att han blir så illa tvungen att applicera ett konstgjort hjärta, något som komplicerar hans vardag.  Repomen kan kategoriseras i samma genre som ”Surrogates” med Bruce Willis. Den största skillnaden är att den filmen är betydligt bättre än Repomen. Som sagt jag gillar genren för mycket för att vara totalt objektiv och rekommenderar den till sanna ciniast-dystopister.

En genre som jag dyrkar ännu mer är vampyrfilmer. Jag vet faktiskt inte varför, men något fel är det väl på mig. 30 days of night: dark days är en sequel till en av 2007 års bästa skräckisar. Filmen tar vid där den första slutar. Stella är den enda överlevande utav de 98 offren från staden Barrow i Alaska. Hon gör allt som står i sin makt att övertyga resten av USA om vampyrernas härjningar, men utan resultat. En grupp på fyra vampyravengers värvar henne till gruppen och deras mål är Lilith – vampyrdrottningen själv. Om man tar död på henne så skulle vampyrväldet ta slut och drönarna ge upp. Det var lättare sagt en gjort då halva Los Angeles var infiltrerat av blodsugare. Jag älskade första filmen och jag är svag för sequels som, börjar där första filmen slutar, men tyvärr lyckas inte alls denna film att ens komma i närheten av originalets originalitet och klaustrofobiska stämning. Uppföljaren var varken riktigt otäck eller  alltför spännande och vampyrerna kändes intetsägande, något som inte alls är positivt i denna genre. Kiele Sanchez (1977 Chicago USA: Lost, A perfect getaway) är förövrigt helt okey i rollen som hjältinna.

Pixel-Eskapism

Ett avslutat sommarvikariat innebär mindre DVD-tittande. Den enda film som jag såg var den franska fängelsefilmen: Un propheté. Till skillnad ifrån de sedvanliga überklyschiga amerikanska filmerna i samma genre dryper Un propheté av trovärdighet. Den 19-åriga araben Malik ”tvingas” mörda en medfånge i syfte att inte själv bli dödad. Från att vara Korsianska maffians allt i allo (slav) avancerar han snabbt i fängelsehierarkin.  Malik använder fängelsets förmåner till att börja läsa och skriva, tyvärr används inte de nya färdigheterna till hederligt leverne, utan till utvecklas ifrån amatör till en fullfjättrad brottsling. Un Propheté  visar också upp hur svårt det kan vara med en blandad etnisk identitet i fängelset – arab eller vit? Malik sympatiska sida gör så att han kan umgås med alla fängelsefalanger, något som gör honom till spindeln i fängelsenätet. Manuset är ruskigt bra, skådespelarprestationerna lysande och regissörens öga för detaljer är beundransvärda – en fantastiskt sevärd film.

En skådis som alltid levererar högkvalitativa rollprestationer är den nu 77-åriga Michael Caine (Zulu, Hannah and her sisters, Dirty rotten scoundrels, Batman begins, Flawless). I denna vigilantefilm gestaltar han  den  pensionerade änklingen Harry Brown. Hans bästa vän och schackmotståndare Leonard blir brutalt mördad av lokala ungdomsligister. Det blir droppen som får bägaren att rinna över. Via sitt förflutna som soldat söker han upp de skyldiga i syfte att eliminera dem – en efter en. Temat har vi sett prov på förut, men Harry Brown är en film med fler bottnar än bara själva hämnden i sig.  Rotlöshet, gatunormer, utanförskap och ålderdomsambivalens är ingredienser i denna ”one man show” från Mr Caine. Filmen får i alla fall mig  att försöka dra paralleller till Norrköping – är det såhär ute i verkligheten? Läser man NT en måndagsmorgon är det dessvärre en del av vår vardag.

I filmen After.Life får vi följa en ung kvinnas psykiska kamp till sin egna begravning. Hon befinner sig i ett tillstånd mellan liv och död, och den enda som kan kommunicera med henne är hennes begravningsföreståndare: Eliott Deacon spelad av Liam Neeson (June 1952: Schindler`s list, Michael Collins, Batman begins, Gangs of New York). Den alltid lika underbara  och coola Christina Ricci (The Addams family, Sleepy Hollow, Cursed) spelar den unga kvinnan som inte förstår att hon är död. Hennes pojkvän  spelad av Justin Long (Jeepers creepers, Drag me to hell, Old dogs) kan inte riktigt släppa taget om sin flickvän och fortsätter sökandet, även fast han innerst inne vet att hon är död. Filmens filosofiska och melankoliska dialog mellan Ricci & Neeson är välregisserat, underfundigt och mycket tänkvärd. Filmen är otroligt originell i sin lågmäldhet och dessutom vackert gotisk. Ett gratisråd: sätt värde och ta vara på livet medan ni kan, annars kan det gå såhär.

Jag tillhör skaran av individer som dyrkade Jens Lapedius debutbok: Snabba Cash. Jag är också allergisk mot att se underbara böcker förvandlade till fragmentariska biodepressioner.  Jag tillhör kretsen som inte alls är förtjust i den svenska filmatiseringen av Stieg Larssons triologi. Böckerna var exceptionellt underhållande -  filmerna endast en skugga av sitt forna jag. Snabba cash faller inte alls i den fälla, istället blir filmen en orgie av kvalitet, något som jag anser att vi inte är bortskämda med i Sverige. Joel Kinneman (Arn, Johan Falk filmerna) spelar J.W på ett ytterst bokvärdigt sätt. J.W är killen som ägnar sitt liv åt att bygga upp en ny fin statusidentitet, ljusår ifrån sin egna enkla bakgrund. Hans dyra leverne kräver mer pengar, mycket mer, så han blir tvungen att utöka sin kokainhandel. Han dras in i smörgåsbord av intriger och lögner; vem kan man lita på, kan man lita på någon överhuvudtaget? Regissören Daniel Espinosa reducerar boken karaktärsmångfald på ett ypperligt sätt. Skådespeleriet, klippningen och storyn lyfter detta gangsterdrama till en nästintill amerikansk nivå, vilket i detta fall är något positivt.

Den Koreanska vampyrfilmen Thirst inledde denna filmstiltjeperiod. Ett misslyckat medicinskt experiment förvandlar den tillslutna prästen Sang- Hueon till en bloddrickande nattvarelse. Han försöker febrilt behålla sin ”mänsklighet” genom att inte döda människor, utan hittar andra strategier i syfte att bli mätt på blod. Han blir kär i en barndomskompis syster, vilken han senare berättar sin mörka hemlighet för. Filmen är förhållandevis lång – 2 timmar och dessutom väldigt poetisk. Den kombinationen genererade helt enkelt i att bli lite för lång för sitt eget bästa. Moral och ambivalens är två ingredienser som det udda paret ständigt får kämpa mot och framförallt sätter Sang-Hueons tro på prov.  Storyn är dels väldigt originell, dels väldigt vampyrklyschig, något som jag tyckte var positivt. Filmen är också oförutsägbar med många udda vändningar, bra effekter och makabert vackert filmat. I grund och botten är detta en ut kärlekshistoria om två helt olika personligheter som utnyttjar varandra på sitt sätt.

Roman Polanski (1933: Repulsion, Rosemary´s baby, Chinatown, Tess, The fearless vampire killer) är känd för massor av saker som definitivt inte kan kategoriseras in i livskvalitet. Hans senaste alster Ghostwriter är i alla fall en stegrande thrillerdrama. Ewan McGregor (1971: Trainspotting, Brassed off, Star wars episode 1-3, Black hawk down, Big fish) spelar en spökskrivare som får uppdraget att  återuppta  skrivandet av en före detta premiärministers memoarer. Materialet visar sig vara  en källa till politisk oro i flera falanger. Den Brittiska premiärministern Adam Lang  spelas av Pierce ”James Bond”  Brosnan (1953: Remington Steele 94 episodes 1982-1987, Dantes peak, Mars attacks, Mamma mia). Hans privata affärer nystas successivt upp och blir mediernas favoritobjekt, men spökskrivaren dras in i mystiska händelser som aldrig tycks ta slut. Denna politiska thriller är oförutsägbar och spänningen byggs stegrande upp a´la Hitchcock. Jag gillade starkt denna intelligenta och välspelade thriller som för övrigt översvämmas av kända birollsinhopp. Ewan McGregor är en skådis som snart tar sig in i min favoritskådis-topplista; han har haft en osedvanlig timing att medverka i såväl originella som riktigt bra filmer.

Prince of Persia: The Sands of time är  klassisk matinéfilm som doserar glimten i ögat humor, action, äventyr med bra skådespelare på ett minst sagt underhållande sätt, lite som Pirates of Caribbien. Filmen har fått lågt betyg i många tidningar kanske för att filmen baseras på det otroligt populära tv-spelet. Jake Gyllenhaal (1980: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, The day after tomorrow, Brothers)  spelar den oäkta prinsen Dastan som blir utsatt för en komplott på mordet på sin far och därefter jagad av alla tänkbara människor och varelser. I sin kamp att rentvå sig själv blir han involverad i Prinsessans Tamina och hennes magiska dolk. Lika ond som Gemma Arterton (1986: Rockn rolla, Quantum of Solace, Clash of the Titans 1 & 2) är vacker, är Ben Kingsley (1943: Gandhi, A1, Schindlers list, Shutter Island) i rollen som Kungens bror Nizam. Han är ju en karaktärsskådespelare av rang, även om han valt filmer som i bästa fall varit riktigt usla. Han behärskar i alla fall konsten att upprätthålla rollen som ondskefull på ett trovärdigt sätt. Effekterna är maniskt datoranimerade, men även dem på ett hyfsat tilltalade sätt. Det jag vill komma fram till är att jag gillar filmen; det är ett riktigt  äventyr i gammal god stil. En liten störande subjektiv petitess är att Jake Gyllenhaal i denna film är groteskt lik hockeyproffset: Henrik ”Zäta” Zetterberg; båda är för övrigt födda samma år. Likheten gav mig identitetsproblem, då jag ibland såg hockeyklubbor istället för slipade svärd.

The Haunting (No do) är ytterligare en psykologisk skräckis med ett mycket uttjatat tema. En kvinna som lider av posttraumatisk stress och hennes man flyttar in i ett isolerat gammalt hus, med ett dunkelt förflutet. Mannen sover alltid som en stock medan kvinnan hör knappnålar falla. Hon försöker förgäves övertyga sin man att det är någonting som är fel i huset. De får lämna bort din nyfödda son till svärföräldrarna eftersom de inte tror att hon är kapabel att ta hand om den lille. Katolska kyrkan är en huvudaktör i filmen och mycket kretsar runt präster och deras kamp mot det övernaturliga; ibland gör de fel som i detta fall. Jag gillade ändå filmen, spanjorer hittar otäcka kameravinklar i skrymslen där Hollywood aldrig letat. Detta är också en osedvanligt vacker filmad spökhistoria, vilket de flesta spanska filmer faktiskt är. Den suggestiva stämningen förstärker de gotiska bildvyerna och The Haunting blir aldrig riktigt långtråkig, utan bibehåller spänningen och ovissheten til the bitter end.

Pixel-eskapism

Tre minst sagt depressiva filmer blev periodens filmupptakt. Grace var den första filmen att avverkas. Handlingen kretsar runt en kvinna som mirakulöst nog föder ett dött barn som visar sig leva. Bebisen föredrar blod framförmjölk vilket onekligen ställer till  vissa problem vid amningen. Antingen är detta en film om en vampyr eller så är budskapet att veganism är skadligt eftersom bebisar behöver ”äkta mat”. Mamman beslutar sig att skydda sitt barn från besvärlig svärmor, myndigheter och andra personer som vill detta barn något illa.

Barn och våld är också temat i den betydligt bättre: Baby blues. Här är det en mamma som helt enkelt bryter ihop då hon i stort sett blir tvungen att ta hand om fyra barn och gård, konsekvenserna blir mindre bra för just barnen. I harmoni med kristen tro så får hon för sig att utrota sina fyra avkommor. Filmen baseras på verkliga händelser vilket förstärker det tighta manuset. Underbart foto och mycket trovärdighet skådespeleri, Collen Porch (Transformers, Starship troopers 2) är helt enkelt lysande i rollen som den psykotiska mamman.

Filmen Hunger är en film som en person som jobbar vakennatt inte borde se. Året är 1981, platsen är Belfast; vi får följa IRA-soldaten Bobby Sands sista veckor när han hungerstrejkar sig till döds i Belfast maze prison. Suggestiva och oändligt långa tagningar samt ytterst lite dialog kännetecknar denna visuella film som baseras på riktiga händelser. Michael Fassbender (Band of brothers, Edens lake, Inglorius bastards) gestaltar martyren Bobby Sands på exceptionellt trovärdigt sätt. Vill man action så ska man inte se Hunger, men vill man se filmkonst så hyr denna rulle genast.

Filmen What doesn´t kill you är också baserad på en verklig händelse. Ethan Hawke (Daybreakers, Brooklyn finest, Training day) och Mark Ruffalo (Shutter island, Collateral, Zodiak) spelar två småkriminella barndomsvänner som törstar efter den stora stöten, den som ger ordentligt med pengar. De är hantlangare åt en en högre rankad kriminell som styr dem med järnhand. Mark Ruffalos rollkaraktär slits mellan familjelivet och sitt minst sagt osunda leverne. Han börjar knarka, hamnar i fängelset och frugan lämnar honom. Efter fängelsevistelsen står han inför ett oundvikligt vägskäl: familjeliv vs kriminalitet.

Snygg , ung författarinna lånar hus mitt i urskogen för att kunna avsluta sin sin bok. Har vi sett detta förut? Ja det har vi dessutom åtskilliga gånger. Trots dålig kritik finner jag filmen Deadline underhållande. Brittany Murphy (Sin city, Spun) är väl inte direkt någon aspirant till en Oscarsstatyett, men i denna thriller/skräckis gör hon inte bort sig. Jag kom på mig själv sitta med kudden framför ansiktet, den krypande spänningen och ovissa handlingen höll mig igång genom hela filmen. Är det det hennes egna psyke som spökar, ett äkta spöke eller hennes före detta?

Jag har lyckats undgå att se den kritikerhyllade tv-serien: Band of brothers. Nu tog jag mig i kragen och såg de 10 avsnittet på 5 dagar. Serien är ifrån 2001 och är skapas av Tom Hanks och Steven Spielberg något som verkligen borgar för kvalitetsunderhållning. En fläckfri produktion som får även mig som inte är förtjust i krigsdraman att abdikera. Steven Spielberg har på sedvanligt sätt skapat ett historiskt korrekt drama som denna gång ger oss en inblick i e-kompaniet insats under 2:a världskrigets slutskede. Det är i stort sett omöjligt att inte bli berörd av dessa modiga människor. Inför varje avsnitt intervjuas de verkliga överlevande ifrån Easy company, vilket inte gör saken sämre.

Efter denna dos av überreallism så såg jag dess absoluta motsats: Mulberry street. Är det varulvar, vampyrer, zombies, inte alls utan en råtthybrid. Råttor infekterar människor som i sin tur omvandlas till blodtörstiga …….råttmänniskor. Hela Manhattan sätts i karantän och invånarna får förtroendet att undvika att bli dödade av dessa mutanter. Vi får följa sex stycken hyresgästers öde på Mulberry street. Med en så låg budget är filmen fantastisk, men bortser man från det så är den lite under horrorstandarden.

Denna filmperiod började inte ett dugg  mindre depressivt än den förra. Först ut var den brittiska  lågbudgetskräckisen: Mum and Dad; som fått obefogad dålig kritik av skräckfilmsentusiaster runt om i världen. Det finns en subliminal mörk brittisk humoristisk underton i tortyrfilmen som jag verkligen uppskattar, något som många andra tittare tycks missat. Kan en regissör kombinera makaber tortyr med underfundig humor – tydligen. De två ”föräldrarna” gestaltas på ett briljant skrämmande sätt, och den brittiska accenten förstärker dessutom deras agerande. En sak är helt säkert, detta måste vara ett barns absolut värsta mardröm, då vi kommer till dåliga föräldrar.

I en avlägsen liten stad sker en militärisk katastrof och ett giftigt ämne rinner ut i dricksvattnet som påverkar byns invånare på ett destruktivt sätt. De blir galna och våldsamma, vilket är en dålig kombination för resterande invånare i staden.Vi har sett det förut i många filmer: ett virus som smittar och gör de drabbade tokiga, men filmen The Crazies höjer sig över standardvärdet. Gillade ni 28 dagar senare så lär ni tycka om The Crazies som för övrigt är  en remake av George A Romeros film som han gjorde 1973 och som sedermera blev en kultfilm. Har inte sett originalet, men anser att filmskaparna lyckats alldeles förträffligt med denna blodunderhållning.

Cirque du freak:The vampire assistent är en vampyrfilm med mycket humor i. Även fast jag dyrkar humor så är det vanligt att det helt enkelt blir helt fel då man mixar dessa genrer med varandra; det är en mycket skör balansgång mellan genialitet och kalkonvarning. Filmen baseras löst på en bok av 12 skrivna om The Vampire saga of Darren Shane. Det märks att målgruppen ligger mellan 11-15 år, det blir aldrig riktigt roligt, aldrig riktigt otäckt. John C Reiley (Boogie nights, Stepbrothers, State of grace),  William Dafoes (Spiderman, Missisippi burning) och Salma Hayek (Traffic, Frida) insatser i filmen i harmoni med bra FX räddar rullen från att hamna under standardbetyg.

From Paris with love är regisserad och skriven av Frankrikes mest kända regissörer: Luc Besson. Han ligger bakom moderna klassiker som: The Big blue, Nikita, The Fifth element. i denna actionfilm har han lierat sig med John Travolta. Efter att ha sett Travoltas överspel och filmens überbanala handling så blev jag grymt besviken. Hur har de tänkt här, har de tänkt överhuvudtaget? Filmen är en orgie i actionklyschor och halvtaskiga FX. John Travolta är när han är som bäst en personlig favorit, men här blir det riktigt pinsamt dessutom ser han slätare ut en en nyfödd bebis, vilket tyder på ett antal botoxbehandlingar, något som jag är emot, då bland annat Travolta karaktäristiska  minspel helt enkelt botoxerats bort.

En actionfilm som däremot överraskade rejält var Armored, trots dålig kritik uppskattade jag denna relativt intelligenta actionthriller. Den ungerska regissören Nimro´d Antal har lyckats samla ett gäng riktigt duktiga skådisar som exempelvis Matt Dillon, Laurence Fishburne, Jean Reno, Fred Ward och Amarury Nolasco. Några anställda från ett vaktbolag värvar sista pusselbiten i syfte att komma över 42 miljoner dollar genom att manipulera sin egen arbetsgivare. Den sista pusselbiten har ekonomiska bekymmer och beslutar sig till sist att medverka i stöten mot löftet att ingen kommer till skada. Självklar sker det oplanerade och pusselbiten vänder sig emot gänget och står ensam i kampen mot klockan. Som sagt jag gillade starkt denna film, vill man hitta manusluckor och filmklyschor så gör man det det, men de är färre än i många andra amerikanska actionfilmer och betydligt trovärdigare.

Trovärdighet är ledmotivet i dramat: Crazy Heart. Jeff Bridges (The Fisher king, Arlington road, Tron, The Big Lebowski, K-Pax) spelar en 58-årig  före detta countryhjälte vars spelställen växlar mellan pubar och bowlinghallar. Bad Blakes två bästa vänner är whiskyflaskan och hans bil. Alkoholismen sätter ideligen stopp i hans försök att skapa nya låtar och nya relationer. En dag träffar han………. och står inför ett vägskäl; flaskan eller kärleken. Denna historia har sina beröringspunkter med The Wrestler som kom ut för något år sedan. Den är inte lika bra, men Jeff Bridges tolkning av denna avdankade musiker gav honom en Oscar 2009. Colin Farrell (Phone both, Minority report, In Bruges) gestaltar Bad Blakes lärling som numera är den som säljer ut arenorna. Robert Duvall (Apocalypse now, Day of thunder, Falling down, Sling blade) har också en roll i filmen som Bad Blakes troligtvis ända riktiga vän. Jag gillade denna sävliga historia som tar upp temat att det aldrig är för sent att ändra sitt leverne.

Bondock saints är Crazy Hearts raka motsats, en ultaactionladdad historia om två irländska bröder som beslutar sig för att döda syndare i Boston, att de sedan råkar vara högt uppsatta mafiosos spelar ingen roll. FBI sätter sin bästa detektiv för att lösa brottet och det är ingen mindre än William Dafoe. Hans gestaltning av den excentriska och homosexuella superdetektiven är en fröjd för ciniastögat. Filmen påminner dialogmässigt lite grann om Pulp fiction, men bara lite. Filmen är snuskigt överdriven och skulle kunnat urarta, men gör den inte – underhållande och lite annorlunda.

Filmer som vill skildra Irakkriget finns det numera gott om dessutom bra sådana. I The hurt locker försöker regissören mer intensivt än sina föregångare att penetrera soldaternas riktiga känslor  och beteende i ett krig där allt och alla är din potentiella fiender. Guy Pearce (Momento, First snow, The road, Traitor) och Ralph Fiennes (The English patient, Schindlers list, The Reader) spelar två karaktärer ur en elitbombtrupp. Känslor, dokumentärfilmskänsla, slowmotion tempo och bombinformation är ingredienser i denna lite väl sävliga film, även om den vann 6 Oscar. Filmen var helt enkelt för lång och lite väl seg på ett negativt sätt; det blev för mycket av det goda.

En komedi som var allt annat en seg var The ugly truth med bland annat Gerard Butler (Harrisons Flower, Attila, 300) och Katherine Heigl (Descendant, Knocked up). Gerard Butler är lika perfekt i rollen som den minst sagt provocerande men charmiga relationssanningssägaren som John Goodman och Fred Flinta. Att skapa en kemi mellan man och kvinna som efter många turer finner varandra i slutet måste vara en konstart i sig eftersom så många romantiska filmer just brister i det hänseendet. I The ugly truth är kemin mellan könen klockren. Gerald Butlers mansgrisargumentation är dels helt sant, dels ruskigt provocerande för såväl män som kvinnor. En av de bättre romantiska komedierna jag sett, utan för den delen vara Hollywoodistiskt klämkäckdrypande.

Spartacus season 1 (13 episodes)

Att sitta ensam utan några helst krav på diskussioner och följa en riktigt bra serie är för mig ett fragment av livskvalitet. Det finns några serier som verkligen lagt ribban högt då vi kommer till kvalitet. Det är självklart beroende vilken genre man gillar eller inte gillar. Min akilleshäl är är just att jag har ett  brett spektrum då vi kommer till seriegenrer. Dexter, Rome, Six feet under, True Blood, Father Ted, Black Books, The Sopranos är alla väldigt genrevarierade, men deras gemensamma nämnare är just kvaliteten; att berätta en historia med flerdimensionella  icke stereotypa karaktärer är sällsynt. Att som producent/regissör implementera  en ”glimten i ögat mentalitet” i många produktioner i harmoni med en svart humor är för mig ett annat viktigt inslag i en bra serie.

Dyrkar man filmer och serier som Gladiator, 300 och Rome lär man inte bli besviken på denna grymt underhållande seriejuvel. Finner man nöje i ingredienser som ultravåld, tonvis med blodutgjutelser, svek, orgier, mjukporr,  hämnd och svart humor så får man sina behov tillfredsställda via Spartacus. Ocensurerat underhållningsvåld med bra manus är dessvärre sällsynta, men här har vi ett sådant fall.

Jag går inte in på själva handlingen eftersom en del av underhållningen åderlåts. Kan väl sträcka mig så lång att berätta att handlingen kretsar runt en Gladiatorskola där Spartacus ofrivilligt hamnar efter att ha tagits tillfånga av romarna. Spartacus levererar briljanta karaktärsgestaltningar för att vara i denna genre där tråden mellan realism och parodi är minst sagt skör. Handlingen, intrigerna och miljöerna är disponerade på allra bästa sätt. Det är bara att sätta sig i favoritfåtöljen (utan barn under19 år) för att insupa 13 avsnitt av ren kvalitetseufori.

Sam Raimi & Robert G Tapart

Robert ville inte vara med på bild.

Denna produktiva duo är som skapta att reproducera och vidmakthålla  såväl fantasy- som horrorgenrerna. De har samarbetat i serier som Xena- Warrior princess, Hercules, Young Hercules Legend of the seeker, M.A.N.T.I.S. Även i långfilmssammanhang har de hållit ihop i vått och torrt genom bland annat: Evil Dead, Darkman, The Grudge, The gift, Drag me to hell, 30 days of night, Spiderman

Lucy Lawless

Lucy Lawless är född 1968  på Nya Zeeland.Denna tvättäkta gudinna är en producentfavorit hos duo teamet och dessutom Rob Taper fru, vilket troligtvis inte försämrat oddsen att få medverka i deras filmer. Hon spelade Xena – Warrior princess i 134 episoder (1995-2001). Hon medverkade även i serien Hercules,  Battlestar Gallactica och The X-files. Lucy har också varit med i filmer som: Eurotrip, Boogeyman, Bedtime stories Bitch slap. Det är onekligen inga Oscarsnomineringsroller som denna amazonaälva gestaltar, men är det  verkligen i dessa vi vill se henne – absolut inte. Sam Raimi lyckades ge henne en mikroskopisk roll som punk tjej i Spiderman, men i dessa få sekunder var hon helt enkelt magisk.