Pixel-eskapism

Tre minst sagt depressiva filmer blev periodens filmupptakt. Grace var den första filmen att avverkas. Handlingen kretsar runt en kvinna som mirakulöst nog föder ett dött barn som visar sig leva. Bebisen föredrar blod framförmjölk vilket onekligen ställer till  vissa problem vid amningen. Antingen är detta en film om en vampyr eller så är budskapet att veganism är skadligt eftersom bebisar behöver ”äkta mat”. Mamman beslutar sig att skydda sitt barn från besvärlig svärmor, myndigheter och andra personer som vill detta barn något illa.

Barn och våld är också temat i den betydligt bättre: Baby blues. Här är det en mamma som helt enkelt bryter ihop då hon i stort sett blir tvungen att ta hand om fyra barn och gård, konsekvenserna blir mindre bra för just barnen. I harmoni med kristen tro så får hon för sig att utrota sina fyra avkommor. Filmen baseras på verkliga händelser vilket förstärker det tighta manuset. Underbart foto och mycket trovärdighet skådespeleri, Collen Porch (Transformers, Starship troopers 2) är helt enkelt lysande i rollen som den psykotiska mamman.

Filmen Hunger är en film som en person som jobbar vakennatt inte borde se. Året är 1981, platsen är Belfast; vi får följa IRA-soldaten Bobby Sands sista veckor när han hungerstrejkar sig till döds i Belfast maze prison. Suggestiva och oändligt långa tagningar samt ytterst lite dialog kännetecknar denna visuella film som baseras på riktiga händelser. Michael Fassbender (Band of brothers, Edens lake, Inglorius bastards) gestaltar martyren Bobby Sands på exceptionellt trovärdigt sätt. Vill man action så ska man inte se Hunger, men vill man se filmkonst så hyr denna rulle genast.

Filmen What doesn´t kill you är också baserad på en verklig händelse. Ethan Hawke (Daybreakers, Brooklyn finest, Training day) och Mark Ruffalo (Shutter island, Collateral, Zodiak) spelar två småkriminella barndomsvänner som törstar efter den stora stöten, den som ger ordentligt med pengar. De är hantlangare åt en en högre rankad kriminell som styr dem med järnhand. Mark Ruffalos rollkaraktär slits mellan familjelivet och sitt minst sagt osunda leverne. Han börjar knarka, hamnar i fängelset och frugan lämnar honom. Efter fängelsevistelsen står han inför ett oundvikligt vägskäl: familjeliv vs kriminalitet.

Snygg , ung författarinna lånar hus mitt i urskogen för att kunna avsluta sin sin bok. Har vi sett detta förut? Ja det har vi dessutom åtskilliga gånger. Trots dålig kritik finner jag filmen Deadline underhållande. Brittany Murphy (Sin city, Spun) är väl inte direkt någon aspirant till en Oscarsstatyett, men i denna thriller/skräckis gör hon inte bort sig. Jag kom på mig själv sitta med kudden framför ansiktet, den krypande spänningen och ovissa handlingen höll mig igång genom hela filmen. Är det det hennes egna psyke som spökar, ett äkta spöke eller hennes före detta?

Jag har lyckats undgå att se den kritikerhyllade tv-serien: Band of brothers. Nu tog jag mig i kragen och såg de 10 avsnittet på 5 dagar. Serien är ifrån 2001 och är skapas av Tom Hanks och Steven Spielberg något som verkligen borgar för kvalitetsunderhållning. En fläckfri produktion som får även mig som inte är förtjust i krigsdraman att abdikera. Steven Spielberg har på sedvanligt sätt skapat ett historiskt korrekt drama som denna gång ger oss en inblick i e-kompaniet insats under 2:a världskrigets slutskede. Det är i stort sett omöjligt att inte bli berörd av dessa modiga människor. Inför varje avsnitt intervjuas de verkliga överlevande ifrån Easy company, vilket inte gör saken sämre.

Efter denna dos av überreallism så såg jag dess absoluta motsats: Mulberry street. Är det varulvar, vampyrer, zombies, inte alls utan en råtthybrid. Råttor infekterar människor som i sin tur omvandlas till blodtörstiga …….råttmänniskor. Hela Manhattan sätts i karantän och invånarna får förtroendet att undvika att bli dödade av dessa mutanter. Vi får följa sex stycken hyresgästers öde på Mulberry street. Med en så låg budget är filmen fantastisk, men bortser man från det så är den lite under horrorstandarden.

Denna filmperiod började inte ett dugg  mindre depressivt än den förra. Först ut var den brittiska  lågbudgetskräckisen: Mum and Dad; som fått obefogad dålig kritik av skräckfilmsentusiaster runt om i världen. Det finns en subliminal mörk brittisk humoristisk underton i tortyrfilmen som jag verkligen uppskattar, något som många andra tittare tycks missat. Kan en regissör kombinera makaber tortyr med underfundig humor – tydligen. De två ”föräldrarna” gestaltas på ett briljant skrämmande sätt, och den brittiska accenten förstärker dessutom deras agerande. En sak är helt säkert, detta måste vara ett barns absolut värsta mardröm, då vi kommer till dåliga föräldrar.

I en avlägsen liten stad sker en militärisk katastrof och ett giftigt ämne rinner ut i dricksvattnet som påverkar byns invånare på ett destruktivt sätt. De blir galna och våldsamma, vilket är en dålig kombination för resterande invånare i staden.Vi har sett det förut i många filmer: ett virus som smittar och gör de drabbade tokiga, men filmen The Crazies höjer sig över standardvärdet. Gillade ni 28 dagar senare så lär ni tycka om The Crazies som för övrigt är  en remake av George A Romeros film som han gjorde 1973 och som sedermera blev en kultfilm. Har inte sett originalet, men anser att filmskaparna lyckats alldeles förträffligt med denna blodunderhållning.

Cirque du freak:The vampire assistent är en vampyrfilm med mycket humor i. Även fast jag dyrkar humor så är det vanligt att det helt enkelt blir helt fel då man mixar dessa genrer med varandra; det är en mycket skör balansgång mellan genialitet och kalkonvarning. Filmen baseras löst på en bok av 12 skrivna om The Vampire saga of Darren Shane. Det märks att målgruppen ligger mellan 11-15 år, det blir aldrig riktigt roligt, aldrig riktigt otäckt. John C Reiley (Boogie nights, Stepbrothers, State of grace),  William Dafoes (Spiderman, Missisippi burning) och Salma Hayek (Traffic, Frida) insatser i filmen i harmoni med bra FX räddar rullen från att hamna under standardbetyg.

From Paris with love är regisserad och skriven av Frankrikes mest kända regissörer: Luc Besson. Han ligger bakom moderna klassiker som: The Big blue, Nikita, The Fifth element. i denna actionfilm har han lierat sig med John Travolta. Efter att ha sett Travoltas överspel och filmens überbanala handling så blev jag grymt besviken. Hur har de tänkt här, har de tänkt överhuvudtaget? Filmen är en orgie i actionklyschor och halvtaskiga FX. John Travolta är när han är som bäst en personlig favorit, men här blir det riktigt pinsamt dessutom ser han slätare ut en en nyfödd bebis, vilket tyder på ett antal botoxbehandlingar, något som jag är emot, då bland annat Travolta karaktäristiska  minspel helt enkelt botoxerats bort.

En actionfilm som däremot överraskade rejält var Armored, trots dålig kritik uppskattade jag denna relativt intelligenta actionthriller. Den ungerska regissören Nimro´d Antal har lyckats samla ett gäng riktigt duktiga skådisar som exempelvis Matt Dillon, Laurence Fishburne, Jean Reno, Fred Ward och Amarury Nolasco. Några anställda från ett vaktbolag värvar sista pusselbiten i syfte att komma över 42 miljoner dollar genom att manipulera sin egen arbetsgivare. Den sista pusselbiten har ekonomiska bekymmer och beslutar sig till sist att medverka i stöten mot löftet att ingen kommer till skada. Självklar sker det oplanerade och pusselbiten vänder sig emot gänget och står ensam i kampen mot klockan. Som sagt jag gillade starkt denna film, vill man hitta manusluckor och filmklyschor så gör man det det, men de är färre än i många andra amerikanska actionfilmer och betydligt trovärdigare.

Trovärdighet är ledmotivet i dramat: Crazy Heart. Jeff Bridges (The Fisher king, Arlington road, Tron, The Big Lebowski, K-Pax) spelar en 58-årig  före detta countryhjälte vars spelställen växlar mellan pubar och bowlinghallar. Bad Blakes två bästa vänner är whiskyflaskan och hans bil. Alkoholismen sätter ideligen stopp i hans försök att skapa nya låtar och nya relationer. En dag träffar han………. och står inför ett vägskäl; flaskan eller kärleken. Denna historia har sina beröringspunkter med The Wrestler som kom ut för något år sedan. Den är inte lika bra, men Jeff Bridges tolkning av denna avdankade musiker gav honom en Oscar 2009. Colin Farrell (Phone both, Minority report, In Bruges) gestaltar Bad Blakes lärling som numera är den som säljer ut arenorna. Robert Duvall (Apocalypse now, Day of thunder, Falling down, Sling blade) har också en roll i filmen som Bad Blakes troligtvis ända riktiga vän. Jag gillade denna sävliga historia som tar upp temat att det aldrig är för sent att ändra sitt leverne.

Bondock saints är Crazy Hearts raka motsats, en ultaactionladdad historia om två irländska bröder som beslutar sig för att döda syndare i Boston, att de sedan råkar vara högt uppsatta mafiosos spelar ingen roll. FBI sätter sin bästa detektiv för att lösa brottet och det är ingen mindre än William Dafoe. Hans gestaltning av den excentriska och homosexuella superdetektiven är en fröjd för ciniastögat. Filmen påminner dialogmässigt lite grann om Pulp fiction, men bara lite. Filmen är snuskigt överdriven och skulle kunnat urarta, men gör den inte – underhållande och lite annorlunda.

Filmer som vill skildra Irakkriget finns det numera gott om dessutom bra sådana. I The hurt locker försöker regissören mer intensivt än sina föregångare att penetrera soldaternas riktiga känslor  och beteende i ett krig där allt och alla är din potentiella fiender. Guy Pearce (Momento, First snow, The road, Traitor) och Ralph Fiennes (The English patient, Schindlers list, The Reader) spelar två karaktärer ur en elitbombtrupp. Känslor, dokumentärfilmskänsla, slowmotion tempo och bombinformation är ingredienser i denna lite väl sävliga film, även om den vann 6 Oscar. Filmen var helt enkelt för lång och lite väl seg på ett negativt sätt; det blev för mycket av det goda.

En komedi som var allt annat en seg var The ugly truth med bland annat Gerard Butler (Harrisons Flower, Attila, 300) och Katherine Heigl (Descendant, Knocked up). Gerard Butler är lika perfekt i rollen som den minst sagt provocerande men charmiga relationssanningssägaren som John Goodman och Fred Flinta. Att skapa en kemi mellan man och kvinna som efter många turer finner varandra i slutet måste vara en konstart i sig eftersom så många romantiska filmer just brister i det hänseendet. I The ugly truth är kemin mellan könen klockren. Gerald Butlers mansgrisargumentation är dels helt sant, dels ruskigt provocerande för såväl män som kvinnor. En av de bättre romantiska komedierna jag sett, utan för den delen vara Hollywoodistiskt klämkäckdrypande.

Eurovision song contest 2010

Jag tyckte att de 3½ timmarna från Oslo flöt på bra även fast Sverige inte var med i finalen. De vanligtvis hyperventilerade programledarna såg vi inte skymten av utan istället vägledde Nadia Hasnaoui, Haddy Jatou N’jie och Erik Solbakken publiken till en underhållande tv-kväll. Glimten i ögat humor i harmoni med en nedtonad programledarstil är ingredienser som de norska programledarna ska ha en stor eloge för. De visar att det är möjligt att presentera detta jippo utan att ge sken av att detta ögonblick är lika med Jesus återkomst eller ufolandningar på Sergels torg.

Mina topp-5

1. Turkiet, Manga: We could

2. Island, Hera Björk: Je ne sais quoi

3. Albanien, Juliana Pasha: It´s all about you

4. Ukraina, Alyosha: Sweet people

5. Tyskland, Lena: Satellite

Förra  årets kvalitetshöjande upplaga kändes som en engångsföreteelse eftersom vi i år var tillbaka på ruta 1. Lågvattenmärkena avlöste varandra.

Vänskapsröstning

En stor anledning till att hela underhållningsvärdet devalverades var länders förmåga att rösta på varandra istället för själva låten och uppträdandet. Det blev tillsist så pinsamt uppenbart att jag funderade att sluta se på skiten. Vi har lyckats landa på månen, men kan inte hindra länder ifrån att kompisrösta (fuska). I alla fall har tävlingsledningen sent om sider infört semifinaler i syfte att sära på exempelvis de baltiska, skandinaviska och balkanländerna. De har också delat upp röstningsförfarandet så att jurygrupper får lika stor makt som själva publiken, vilket jag tycker verkar ytterst rationellt. I år  liksom förra året var det inte alls så uppenbara kompisröstningar; att Grekland och Cypern är i symbios med varandra verkar inga regler i världen kunna rucka på.

Vad är syftet om inte…….

Något som uppsnappats av media i brist på ett svenskt deltagande, är att vi är så duktiga att skriva låtar som representerar andra länder än Sverige exempelvis Danmark och Norge. Jag tycker däremot inte att detta är något nämnvärt att vara stolt över eftersom grundvalarna och andemeningen med själva tävlingen just att land ställer upp med en inhemsk artist, låtskrivare och textskrivare. Det känns exceptionellt idiotiskt om ett land kan köpa till sig en artist, låtskrivare, koreograf och dylikt i syfte att vinna.  Eurovisions song contests själ är om detta får fortlöpa på väg att förtvina. Varje land kan indirekt lägga ut processen till de som anser sig vara bäst, vilket innebär att de också är beredda hosta upp dyrt för det. Det har egentligen ingenting med själva landets kultur att göra. Näe, ärligt talat så måste en ändring ske då vi kommer till detta idiotiska tilltag. Det är en sak om den inhemska artisten väljer att sjunga på sitt hemlands språk eller engelska, men där går faktiskt gränsen. Det här blir lika intressant som när rika oljeländer vill hävda sig i friidrott och importerar stjärnor ifrån exempelvis Kenya, hur kul är det egentligen? Få se nu; jag återuppväcker Miachel Jacksson, hyr in R. Kelly som låtskrivare och…….

Modersmål vs engelska

Jag är verkligen för att ett land kan välja att framföra sitt bidrag på sitt egna språk, engelska eller både och. Det som utkristalliserats sig de senaste åren är tyvärr en avigsida av denna regel. I syfte att publiken ska förstå vad de sjunger om så väljer en stor del av länderna att sjunga på engelska. Det innebär i praktiken två saker; först och främst behärskar många av artisterna inte engelska och får problem med accenten, för det andra så påverkas deras röstresurser då de tvingas omskola sitt sjungande till ett annat språk. Det är genant många av bidragen som lider av just detta syndrom. Det blir svårt för mig som lyssnare att ta dessa bidrag på allvar då deras framförande i så hög grad genomsyras av en groteskt dålig engelska.

Mediadiskriminering: hjälte vs syndabock

Jag börjar bli allvarligt trött på medias helomvändningar när det gäller Sveriges vinnarbidrag. Martin Stenmarck, The Ark, Charlotte Perrelli, Malena Ernman har alla blivit drabbade av vreden från media. Från att vara helgonförklarad till att nästintill bli idiotförklarad vid en sämre placering än förväntat är det som väntar en svensk artist. Ingen av ovanstående artister gjorde bort sig eller bidrog till någon form av fiasko. Det var svenska folket som valde dem och de är de skyldiga i så fall, inte låten – inte artisten. Anna Bergendahl var snuskigt hyllad innan framträdandet sedan blev hon istället föremål för medias fiktiva stigmatiseringar. Sanningen var att Anna gjorde ett utomordentligt bra framträdande, något som jag aldrig skulle kunna tänka mig definiera i termen fiasko.

Ett delikat problem?

I stort sett alla i mediasfären spekulerar i varför Sverige inte placerar sig bättre än de gör längre. Min teori går ut på att vår groteskt höga kvalitet istället blir kontraproduktiv. Artister som: Salem Al Fakir, Erik Saade, Ola, Darin, Timoteij, Sibel, Neo, Elin Lanto, Cruciefied Barbra  ar bidrag som jag anser hade borde ha gått vidare till final och troligtvis hamnat högt även där. Problemet är alltså att vi har alldeles för bra kvalitet på låtarna och framförandena. Det borde vara ett angenämt problem, men eftersom variationen har en så otrolig spännvidd så blir det till en nackdel istället. Annas låt och framträdande var mycket bra, men denna gång så borde ett annat bidrag ur det svenska kvalitetssmörgåsbordet fått respresentera svedala. Ledningen med Christer Björkman i spetsen är de som borde involveras i epitetet fiasko. Det är de som måste försöka nysta ut hur de ska lösa det delikata problemet med den höga kvaliteten. Ett gratisråd från min sida är att ta bort de ”publikvänliga” duellerna i andra chansen. De påminner mig mer om Lottodragningarna än syftet att få ihop det starkaste finalstartfältet. Jag lider med artisterna att behöva utsättas  för detta primitiva knep att uppnå spänning.

Nuvarande tillstånd

Mats Widholm & Stefan Hammarström Alias Team Humor

Stefan Hammarström & Mats Widholm alias Team Humor är back on the track again. Vi har helsynkroniserat våra livsfaser med varandra och är nu redo att ta världen med storm; vi går ut lite lugnt med regionen  Östergötland. Team Humors återinträde i filmprocessen innebär för oss att vi:

• Påbörjar kortfilmen Jesus
• Böjar marknadsföra oss på Facebook
• Skapat en Myspacesida: http://www.myspace.com/teamhumor
• Lagt ut våra 3 filmalster på Youtube
• Bombarderat våra producenter med information att vi är på gång igen

Hur det började – ”the story behind”

1987 blev Mats Widholm värvad från stadslaget Ektorps FF till landsortslaget Vikbo IK (Vibolandet – 3 mil från Norrköping). Denna värvning innebar inte bara en spelmässig uppryckning för själva fotbollsklubben utan också tillkomsten av humorkonstellationen: Team Humor. Vår infantila och likartade humor, musiksmak, reseintresse och visionen att Vikbo IK skulle bli nordeuropas coolaste fotboll klubb förenade oss likt talibaner med Ak4:or.

Embryot till vårt första gemensamma filmkomedimanus inleddes en stekhet midsommarafton1987. I brist på alkohol, orgier och smådjur spånade vi fram fragment av manuset via småsketcher. De blev bättre för varje promille vi fick i oss, något som vi såhär i efterhand förstått summerar alla sanna konstnärers mest kreativa perioder. Till skillnad ifrån Absinth så nöjde vi oss med hembränt och pappas hemmagjorda rosévin. En kombination som var som klippt och skurna för en total makeover av närminnet. Det vi råkade få ner på någon form av papper visade sig vara startskottet för en långlivad filmskaparprocess.

Kontakter & Utbildning

• Magma film – Våra allierade kameramän vid Räckemyrs sista chans. (De sysslor inte med film idag).
• Röde Orm film alias Thomas Allercrantz & Adel Kjellström (www.rodeormfilm.se)
• Studiefrämjandet i Linköping och Norrköping
• Adastra media  – produktion och undervisning (www.adastramedia.se)

Vi har i stort sett tagit alla tillfällen i akt att framavla nya fyndigheter till  manusprojekten och kortfilmerna. Vår devis är: absolut ingenting är heligt, och att alla  tänkbara situationer är humorkällor som kan infogas i någon form komedikreativitet. Det har uppkommit oändligt med uppslag på våra resor till Thailand, Malaysia, Singapor, Australien, Irland, Skottland,  Spanien samt oändliga konserter, festivaler och herrklubbsträffar.

2003 blev vi inbjudna till Röde Orm film i Stockholm på Svenska filmhuset. Vi blev bjudna på……sallad eftersom restaurangen var tillfälligt stängd. Våra förväntningar var fyllda till bristningsgränsen och jag själv hade fixat fram ett ramavtal ifrån Sveriges Dramatikerförbund, så att vi dels inte skulle bli lurade, dels ha underlag för att kunna ställa krav. Adel och Thomas med massor av kända produktioner i bagaget hälsade oss välkomna. Det var  ett osannolikt nervöst tillfälle, och vi var väl medvetna att de inte bjudit hit oss i syfte att vara snälla, utan för att de tyckte vårt manus var såväl annorlunda som välskrivet. Vi lyckades med konststycket att drabbas av hybris då vi helt sonika tackade nej till att istället göra en tv-serie av manuset istället för långfilm.  Felix Herngren var ett förslag på skådespelare som skulle kunna tänkas medverka i denna tv-serien. Näe, vårt filmmanus skulle definitivt inte bli någon otidlös tv-serie, utan helt enkelt en långfilm – punkt slut. Såhär i efterhand är det relativt enkelt att vara efterklok, men salladen var i alla fall ruskigt god.

I maj 2005 deltog vi i en två dagars manuskurs i Stockholm på Skeppsholmen i syfte att utveckla oss ifrån amatörer till rena fullblodsproffs. De två dagarna på Adastra media var  inspirerande, lärorika och trivsamma. Vår mentor/lärare Fredrik Lindqvist rekommenderade oss att inte fortsätta på vårt seriemördarmanus eftersom han ansåg att det uppstår komplikationer att behöva känna sympati för någon så ond som vår huvudkaraktär. Det sporrade oss så klart, och vi blev ännu mer angelägna att slutföra och vidareutveckla filmmanuset.Norrköping eller Östergötland är en metropol då det kommer till filmspetskompetens är att luras. Tyvärr har våra kontakter via Flimmer/Film i öst och Johan Karlsson inte resulterat i någon konkret hjälp. Hade vi inte varit för snygga, för gamla, för provocerande och gillat Woody Allen så hade vi definitivt få gjort en film i Norrköping. Det är självklart jättebra att det satsat på ungdomar sådana som har framtiden för sig, men det borde  onekligen också finnas plats för kreativitetseldsjälar likt Team Humor som inte tillhör ålderskategorin under 25.

Att påstå att in under 25 år.

Go all the way production – Roa, oroa och provocera

Röde Orm film rådde oss att göra kortfilmer i syfte att ha något att visa upp producenter. Vi tog dem på orden och producerade 3 stycken ”no-budget-kortfilmer”. Bitska, ironiska, provocerande och klämkäcka kortfilmer var och är vår nisch. Vad är en film utan provokation? Räckemyrs sista chans lyckade vi få med på SVF-festivalen 2003 (Sveriges Film- och Videoförbund) i Stockholm.  De i salongen skrattade oroväckande mycket och högljutt, vilket kanske inte var så konstigt eftersom många av de andra bidragen var i stil med The Cures mest deppiga låtar – filmer att begå lyckade självmord till. Titlar som Koma, Dimman och Den lycklige finnen kanske kan ge er en hint om innehållsnivån i dessa konstnärliga embryon. Skrattsalvorna stärkte ändå vårt självförtroende i syfte att fortsätta skapa sarkastiska kortfilmspärlor.

Vi vill passa på att hedra vår bortgångne kameraman Per Kjellberg. Han var vår kameraman/redigerare och sidekick vid Räckmyrs sista chans och Bland tall och kantarell. Per brann för filmskapandet och hade onekligen en  konstnärlig ådra som han ofta försökte kasta på oss i Team Humor, men Per fick inte gehör för modifieringarna ,något som vi alla skrattade mycket åt – även Per. Om vi i Team Humor i viss mån är perfektionister så var Per 1 miljard gånger värre; att redigera med honom var som att skapa Sagan om Ringen triologin. Pers favorit uttryck var hmmm, något han anammade varje gång han var ambivalent, eftertänksam och filosoferande -  alltså nästintill hela tiden. Hela paketen var onekligen charmen med Mr Kjellberg dessutom var han trevlig,  flexibel, noggrann och en mycket duktig filmare, men framförallt blev han en god vän till oss båda – R.I.P 2 maj 2005 – we miss you Per.

I och med kritiken från alltför många amatörfilmkritiker att vår östgötska dialekt förstörde helheten i Räckmyrs sista chans, så blev vi indirekt tvungna att ändra vår castingstrategi inför den andra kortfilmen: Bland tall och kantarell. För att ragga billiga skådespelare använde sig Team Humor av Sveriges största filmforum: Filmcafé. Det är helt enkelt ett fantastiskt ställe om man söker någon form av filmkompetens såväl framför som bakom kameran  i vårt avlånga land. Vi sökte två skådespelare utan Norrköpings dialekt och hittade också två underbara karaktärer. Priset blev en hotell natt på vandrarhemmet Hörnan och en brakmiddag på Cromwell House.

Fria tyglar var vår tredje kortfilm. Den  filmades inte av Per Kjellberg eftersom han inte längre var med oss; Linköpingssonen Jens Friman stod istället för filmandet och klippandet. Huvudrollen spelades av Stefans chef och tillika Vita hästen legenden: Krister Kårebrand. Den mannen var en naturbegåvning och  endast född till att gestalta en östgötsk bonde som undervisar i ämnet: ”tidelag med respekt”.

• Räckmyrs sista chans – http://www.youtube.com/watch?v=Y-K0T8CGk58
• Bland tall och kantarell  – http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.channel&ContributorID=43943620
• Fria Tyglar
• Jag och polaren Jesus (pre-production)

Långfilmkomedimanus

Kortfilmer i all ära, men vårt primära mål är att förverkliga våra två långfilmskomedimanus. Såväl Stefan som jag dyrkar all form av humor och vi vill skapa ett mästerverk som dels kan mäta sig med våra förebilder, dels förbli tidlösa. Vi vill också försöka applicera en mer amerikansk humor i våra alster eftersom våra förebilder härstammar just därifrån. Bröderna Farrelly med mästerverk som: Dum & dummare, Kingpin, Den där Mary och Me, myself and Irene. Z.A.Z (Zucker – Abrahams -  Zucker) ligger bakom komedipärlor som: Titta vi flyger, Top secret, The Naked gun och Hot shots. Dessa filmer är en bra indikation på vår låga humor som vi vill implementera i den svenska filmsjälen.

• Sommaren med Rogge
• Seriemördaren, praktikanten och den homosexuelle

Teknik och sånt

Nä, det är inte vårt bord helt enkelt. Visst vore det  optimalt om vi behärskade hela filmprocessen ifrån själva filmandet till redigerande, men de bitarna upplever vi mer som ett nödvändigt ont. Det är säkert bra att kunna meka med bilar, plantera blommor, och ha sex med insekter, men som sagt det är det kreativa skapandet som är vår lott. Gemenskapen, gamla som nya minnen, film & musikintresset samt subliminala deadlinekrav är faktorer som gör att trivs och  dessutom arbetar effektivast.

Projekt: insamlandet av 20 miljoner

Syftet med denna insamling är att själva producera filmen om inte några producenter nappar på våra filmmanus. Vi vill inte gå ut med denna nyskapande idé eftersom andra filmskapare troligtvis skulle plagiera (stjäla) denna geniala marknadsföringsstrategi. Team Humor har dessutom några andra unika idéer hur man på ett mer optimalt sätt kan arbeta med produktplacering. Den som väntar på något gott kan gärna vänta lite längre.

Spartacus season 1 (13 episodes)

Att sitta ensam utan några helst krav på diskussioner och följa en riktigt bra serie är för mig ett fragment av livskvalitet. Det finns några serier som verkligen lagt ribban högt då vi kommer till kvalitet. Det är självklart beroende vilken genre man gillar eller inte gillar. Min akilleshäl är är just att jag har ett  brett spektrum då vi kommer till seriegenrer. Dexter, Rome, Six feet under, True Blood, Father Ted, Black Books, The Sopranos är alla väldigt genrevarierade, men deras gemensamma nämnare är just kvaliteten; att berätta en historia med flerdimensionella  icke stereotypa karaktärer är sällsynt. Att som producent/regissör implementera  en ”glimten i ögat mentalitet” i många produktioner i harmoni med en svart humor är för mig ett annat viktigt inslag i en bra serie.

Dyrkar man filmer och serier som Gladiator, 300 och Rome lär man inte bli besviken på denna grymt underhållande seriejuvel. Finner man nöje i ingredienser som ultravåld, tonvis med blodutgjutelser, svek, orgier, mjukporr,  hämnd och svart humor så får man sina behov tillfredsställda via Spartacus. Ocensurerat underhållningsvåld med bra manus är dessvärre sällsynta, men här har vi ett sådant fall.

Jag går inte in på själva handlingen eftersom en del av underhållningen åderlåts. Kan väl sträcka mig så lång att berätta att handlingen kretsar runt en Gladiatorskola där Spartacus ofrivilligt hamnar efter att ha tagits tillfånga av romarna. Spartacus levererar briljanta karaktärsgestaltningar för att vara i denna genre där tråden mellan realism och parodi är minst sagt skör. Handlingen, intrigerna och miljöerna är disponerade på allra bästa sätt. Det är bara att sätta sig i favoritfåtöljen (utan barn under19 år) för att insupa 13 avsnitt av ren kvalitetseufori.

Sam Raimi & Robert G Tapart

Robert ville inte vara med på bild.

Denna produktiva duo är som skapta att reproducera och vidmakthålla  såväl fantasy- som horrorgenrerna. De har samarbetat i serier som Xena- Warrior princess, Hercules, Young Hercules Legend of the seeker, M.A.N.T.I.S. Även i långfilmssammanhang har de hållit ihop i vått och torrt genom bland annat: Evil Dead, Darkman, The Grudge, The gift, Drag me to hell, 30 days of night, Spiderman

Lucy Lawless

Lucy Lawless är född 1968  på Nya Zeeland.Denna tvättäkta gudinna är en producentfavorit hos duo teamet och dessutom Rob Taper fru, vilket troligtvis inte försämrat oddsen att få medverka i deras filmer. Hon spelade Xena – Warrior princess i 134 episoder (1995-2001). Hon medverkade även i serien Hercules,  Battlestar Gallactica och The X-files. Lucy har också varit med i filmer som: Eurotrip, Boogeyman, Bedtime stories Bitch slap. Det är onekligen inga Oscarsnomineringsroller som denna amazonaälva gestaltar, men är det  verkligen i dessa vi vill se henne – absolut inte. Sam Raimi lyckades ge henne en mikroskopisk roll som punk tjej i Spiderman, men i dessa få sekunder var hon helt enkelt magisk.

 Kärlek vid första lyssningen

1983 var det året som jag införskaffade mig ett exemplar av Pretty Maids första EP. Omslaget, produktionen och låtarna andades ungdomlig naivitet, men under denna tonårsyta doldes det ett kvalitetsembryo som fragmentariskt växte till sig till nästkommande platta. Pretty maids andra alster var albumet som fick mig frälst. Red hot and heavy var titeln på detta klassiska hårdrockmästerverk som utgavs 1984 med ett stort skivbolag i ryggen.

Sångaren Ronnie Atkins mycket karakteristiska röstpendlade mellan aggressivitet och mjukhet var en spännande kombination som instinktivt trollband mig. När låtar som: ”Back to back, Cold killer, Battle of pride” väl etsat sig fast fanns det ingen återvändo – jag var fast – jag var ett fan. Semiballaderna ”Waiting for the time och A place in the night” visade att bandet också  kunde skriva softare låtar, vilka dessutom var gudomliga.

Kvalitet före kvantitet

1987 utkom Pretty Maids andra riktiga platta: Futureworld. Denna gång var mina förväntningar  abnormt höga. Vanligtvis är dessa förväntningar källan till besvikelser eftersom de just är förväntningar. I detta fall och inför alla andra Pretty Maids skivsläpp så har jag hittills inte blivit besviken, snarare tvärtom. De tillhör den skara band och artister som jag alltid ser fram mot när de släpper något nytt material.

Det är en snuskigt skör balansgång som många äldre hårdrockband måste ta hänsyn till. De ultrakonservativa hårdrockarna vill att det ska låta som det alltid gjort, utan att upprepa sig för mycket medan liberallisterna istället vill se en ständig förnyelse, utan för den skull ge upp sin originalitet. Denna moment 22 situation har få band och artister kapacitet att klara av.

Många band återupprepar istället samma musikformel till oändlighet som exempelvis en annan av våra husgudar: Yngwie Malmsteen, andra band sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag  och gör istället en musikalisk  helomvändning a´la Bon Jovi. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty maids hittills klarat mycket bra.

Deras senaste studioalster Pandemonium är ett av de bästa de någonsin släppt, enligt mig. Pretty Maids förra album blev rejält hyllad av en enad kritikerkår, jag själv anser nog att att den skivan instinktivt kändes rätt, men efter ett par lyssningar så lyckades den inte fånga mitt intresse, utan saknade någon form av musikalisk själ.

En bidragande orsak kan ha varit att denna platta var den första för  det italienska A.O.R.-bolaget: Frontiers records där överhierarkin är ökända för att styra in sina artister och gruppen mot reproduktion och konservatism i syfte att blidka ölmagade medelålders män och övervintrade groupies. Dock brukar de släppa aningen på kontrollen i och med en grupps andra platta och då blev resultatet så bra som det blev på Pandemonium.

Såg dem live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström blev instinktivt minst lika betagen av Pretty maids som jag själv. I mitten av 90-talet (1994) så åkte vi två och brorsan upp i en sliten Toyota Corolla. Vår destination var Stockholm, vårt mål var Pretty maids live på Gino`s vid Kungsträdgården.

När vi äntligen funnit inspelningslokalen så möttes vi av roadies som bar ut allehanda musikutrustning. Det bådade definitivt inte bra och informationen som följde var att spelningen som vi bokat biljetter till blivit inställd. Detta var innan Internets födelse så vi fick helt enkelt vända om och återvända till Norrköping. I besvikelsen kölvatten lyckades jag nästan köra ihjäl oss på vägen hem.

Nästa livetillfälle som dök upp var 2001  på Sweden rock festival. Vi har besökt festivalen 8 gånger, men att få uppleva riktiga hårdrockshusgudar är onekligen snäppen större än att se andra favoritband. I ”husgudskategorin” har Stefan och jag avverkat: Y and T (2 ggr), Yngwie Malmsteen (6 ggr), Savatage (nu: John Oliva´s pain) (1 ggr), Black Sabbath (2 ggr), och nu Pretty maids för första gången. När sinnebilderna  och förväntningarna låg lika täta som Londondimman var det dessvärre lätt att bli apatiskt dränerade.

Vi stod allra längs fram och hade dessutom timat in alkoholhalten perfekt, förutsättningarna kunde bara inte bli bättre. Från start ”til the bitter end” så saknades den magiska stämningen, den där glöden som gör en musikupplevelsen tidlös och riktigt minnesvärd. Ljudet var sisådär precis som vädret, och några av medlemmarna var inte så karismatiska som vi förväntat oss. Ett tag trodde såväl Stefan som jag att vi hamnat i uttagningen i julbordsätnings-SM eller att Meat Loaf vikarierat in på ett hörn, vilket skapade konflikter i våra konservativa 80-tals sinnen och minnen.

Tredje konserten blev till sand

Datumet var den lördagen den 4 december – tiden 22.30 – staden var Jönköping – och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Stefan och jag dyrkar våra danska bröder som definitivt inte alls kan kategoriseras som ren skär nostalgi. Efter att ha städat, fixat i barnens rum, lyssnat på musik och kopplat av blev jag hämtad av Mr Hammarström runt klockan 15.00. Vi pratade nutid och dåtid konstant från Norrköping till Jönköping.

SMHI fick sig återigen en törn då det absolut inte skulle bli snö denna lördag, vilket det såklart blev. Klockan 17.30 stegade jag och Stefan över Johans villatröskel.Tredje gången gillt är ett vedertaget begrepp, tyvärr stämde det definitivt inte in när vi skulle se idolerna i Jönköping på Zaragon club den 4 december 2010. Jag hade tagit med precis allt i beräkningarna, trodde jag. Stefan och jag åkte upp till Jönköpings-Johan vår Swedenrock polare som bodde i trakterna. Hans hus var som en labyrint av kvadratmeter och att hitta något var som att hitta en nål i en höstack.

Det var inget som stoppade Stefans alkoholsinne, likt en tränad knarkhund sniffade han fram halvtaskig whisky Tanken var att vi skulle dra och äta före 20.00. Vi inledde med öl, men rent grottmannamässigt tyckte Stefan att Whiskey vore ”effektivare”, och av en ren slump stod det en liter Famous Grouse på bordet. Varningsklockarna tilltog när de otroligt stora whiskyglasen placerades framför oss. Stefan visade vart skåpet skulle stå genom att nästa fylla  upp de gigantiska glasen. Hur många centiliter ett glas bestod av vill jag än idag inte ens tänka på. ”NykteristJohan” drack desto mindre, en strategi jag alltid är lika avundsjuk på.

Alkoholdjävulen Stefan manade på oss att dricka snabbt, det var i princip bara piskan som fattades. Argumentet var att vi endast hade kort tid att dricka innan vi skulle dra till den italienska restaurangen. Tyvärr borde jag redan där försökt påverka den i princip fastlagda alkoholrutten. Nu gjorde jag återigen inte det, utan vi hade ruskigt trevligt då vi avhandlade förbjudna samtalsämnen, djupa diskussioner, nostalgifragment och sarkasmironi på hög nivå. Tiden gick groteskt snabbt, och glasen tömdes och  fylldes på igen, nästan omedvetet. Runt klockan 21.00 bokade vi en taxi, och då gick jag hastigt och troligtvis mycket oförutsägbart in i en form av alkoholkoma. Har i stort sett inget minne kvar från det klockslaget till jag vaknade i sängen nästa morgon.

Tredje konserten blev till sand

Datumet var den lördagen den 4 december – tiden 22.30 – staden var Jönköping – och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Stefan och jag dyrkar våra danska bröder som definitivt inte alls kan kategoriseras som ren skär nostalgi. Efter att ha städat, fixat i barnens rum, lyssnat på musik och kopplat av blev jag hämtad av Mr Hammarström runt klockan 15.00. Vi pratade nutid och dåtid konstant från Norrköping till Jönköping.

SMHI fick sig återigen en törn då det absolut inte skulle bli snö denna lördag, vilket det såklart blev. Klockan 17.30 stegade jag och Stefan över Johans villatröskel.Tredje gången gillt är ett vedertaget begrepp, tyvärr stämde det definitivt inte in när vi skulle se idolerna i Jönköping på Zaragon club den 4 december 2010. Jag hade tagit med precis allt i beräkningarna, trodde jag. Stefan och jag åkte upp till Jönköpings-Johan vår Swedenrock polare som bodde i trakterna. Hans hus var som en labyrint av kvadratmeter och att hitta något var som att hitta en nål i en höstack.

Min analys av att hamna i ett sådant ”fjortis-tillstånd” baserar sig på dessvärre tidigare erfarenheter.

• Jag åt alldeles för lite mat innan jag kom dit; 3 mackor och en banan
• Vi borde fortsatt med öldrickandet, whiskyn på bordet var boven i dramat
• Jag är innerst inne medveten om att jag dels inte ska dricka för snabbt, för mycket eller blanda: jag lyckade undgå alla de kriterierna
• Stefan har en tendens att vara övertygande (pådrivande) i att dricka mycket och snabbt i alldeles för stora glas.
• Jag borde haft vett att ta det lugnare, men när man väl börjat dricka så upplever i alla fall  jag det som svårt att hålla tidigare löften mot sig själv
• Vi borde ha dragit ner till restaurangen den ursprungliga tiden runt 20.00

Som sagt dagen efter blev ett uppdukat smörgåsbord av ångest. Jag hade verkligen sett fram mot såväl sällskapet, maten som Pretty Maids konserten. Det positiva var att kameran, mobilen och plånboken fortfarande fanns i min ägo. Den andra positiva aspekten var att inget allvarligare faktiskt inträffade. Det gäller återigen att reflektera på vad som hänt i syfte att det inte ska återupprepas.

Alkohol kan vara ett utmärkt sätt att slappna av och ha trevligt med, men i rätt mängder. Jag är ju ändå 43 år och borde ju onekligen inte alls uppträda såhär patetiskt. Nästa konsert med Johan ska enbart gå i ölens tecken ett tidigare restaurangbesök.

Jag kände mig betydligt bättre på måndagsmorgonen, även om jag sovit halvtaskigt; livet kom successivt tillbaka. Med ångest för 7½ personer och en huvudvärk att döda för svor jag att nästa spelning med dessa husgudar skulle sluta på ett trevligare sätt. Jag fick chansen när Pretty Maid återbesatte Zaragons scen året efter, men tyvärr passade datumet mindre bra. Ytterligare en chans att se dem dyker upp på Skogsröjet 2013, nära och bra, kruxet är att Lidingöloppet går av stapeln samma helg. Bad luck eller ödet?

Lite bandhistorik

De enda kvarvarande medlemmarna i bandet är: Gitarristen Ken Hammer och sångaren Ronnie Atkins. De är kärnan i bandet och dessutom gamla barndomsvänner. Ronnie och Ken  startade coverbandet Pretty pretty panick 1981. När de fick kontrakt med brittiska skivbolaget Bullet records så ändrades namnet till nuvarande Pretty maids. De har sedan starten 1981 bytt ut ett antal gitarrister, basister, trummisar och keyboardister. 5 av de utbytta hann att vara med över 5 år i bandet, något som jag tror varit en kvalitetsinjektion till de två kreativa  hjärnorna i bandet.

De utbytbara torde troligtvis smittat av sig med sin musikkompetens och sina influenser något som vidmakthållit bandets utveckling och hunger istället för stagnation. Basisten Kenn  Jacksson är den medlemmen som för övrigt varit med längst  med i bandet utöver grundarna. Han gick med i bandet 1991 och slutade ironiskt nog precis när jag skrivit klart detta inlägg. Anledningen till avhoppet ryktas vara alldeles  för många buffésittningar, för få groupies och nedröstningen av att inte få ha med egna bilder på profeten Muhammed på nästa skivomslag.

Discografi

1984 – Red hot and heavy

1987 – Future world 1987

1990 – Jump the gun

1992 – Sin decade

1993 – Stripped

1995 – Scream

1997 – Spooked

1999 – Anything worth doing, is worth overdoing

2000 – Carpe diem

2002 – Planet panic

2003 – Alive at least

2006 – Wake up to the real world (Frontiers records)

2010 – Pandemonium (Frontiers)

2012 – It comes alive (made in Switzerland)

2013 – Motherland (Frontiers)

2014 – Louder than ever (Frontiers)

2016 – Kingmaker (Frontiers)

2010 vs bästa året någonsin: 2009

Den maniska melodifestivalhypen har lagt sig och då tänkte jag passa på att reflektera och analysera detta svenska musikfenomen. Förra årets upplaga ansåg jag vara det bästa någonsin, årets upplaga når inte riktigt upp till 2009 års nivå. Var för sig var visserligen låtarna starka,  och det existerade dessutom inga riktiga kalkoner, men som sagt den enhetliga låtkvaliteten var  helt enkelt sämre i år. Festivalens genrehybris dränerar tittaren på möjligheter att kora den bästa låten. Det blir alltför komplicerat att välja mellan pop, ballader eller rocklåtar, vilket är ett dillemma då jag  tycker att genrepluralismen egentligen är både befriande och varierande.

Ett annat moment 22 läge är programledarrollen. En ensam programledare kan å ena sidan sätta sin egna personlighet på melodifestivalkartan, å andra sidan kan just en sådan programledarprägling bli överfokuserad . Petra Mede med sin personliga humor och stil satte prägel  på 2009 års program, men upptog dessvärre alltför mycket plats i förhållande till låtarna och artisterna, precis som sin företrädare Kristian Luuk. Årets tre programledare blir lagom anonyma vilket indirekt är positivt däremot blir de ibland fragmentariskt olidliga, då de tre ska vara ”varannan mening käckroliga”, något svenskarna ändå är bättre på än sina europeiska kollegor som oftast är omänskligt pinsamma. Petra Mede var i mitt tycke mer underhållande än årets tre värdar, men de gjorde ändå inte bort sig, även om jag hade bra mycket högre  underhållsförhoppningar på Christine Meltzer.

2009

• 1. EMD
• 2. Måns Zelmerlöw          
  
• 3. H.E.A.T                             
  
• 4. Alcazar
  
• 5. Sarah Dawn Finer
  
• 6. Sofia                                  
  
• 7. Emilia
  
• 8. Agnes
  
• 9. Malena Ernman            
  
• 10. Carolina Af Ugglas
  
• 11. Molly Sandén

2010

• Salem Al Fakir
• Erik Saade
• Ola
• Darin
• Timoteij
• Anna Bergendahl
• Andreas Johnson
• Jessica Andersson
• Pernilla Wahlgren
• Peter Jöback

Personliga låtar som inte nådde finalen 2009 var bland annat Maria Serenholt – Dissconnect me, Nina Söderqvist – Tick tock, The Queen – Velvet, Lilli & Sussi – Show me heaven och Lasse Lindh och bandet – Jag ska slåss i dina kvarter. Personliga låtar som borde ha varit med i finalen 2010: Elin Lanto – Doctor doctor, Sibel – Stop, Pauline – Sucker for love, Neo – Human frontier, Crucified Barbera – Heaven or hell. Tyvärr är andra chansens upplägg med duellmatcher något som reducerar chansen för de låtar som jag haft som personliga favoriter. Ur ett spännings- och variationsperspektiv är det utmärkt, men ur perspektivet att skrapa ihop den optimala finalen, är andra chansen idiotisk och dessutom groteskt lottobetonat orättvist.

Dolph Lundgrens uppdrag kunde ha blivit roligt, men blev mera krystat till skillnad från förra årets höjdare med Tingeling. Mellanakten Blue man  groups supershow var en av de mellanakterna som jag tyckte var både  udda och bra. Cassablancas version av La voix var faktiskt bättre än originalet; väldigt mycket bättre, och borde bli en kommande hit.

2009 års vinnare borde ha varit EMD – Baby goodbay, och 2010 Salem Al Fakirs – Keep on walking skulle ha vunnit årets melodifestival. Maria Bergendahls låt är bra, men lite intetsägande precis som hennes sköra framträdande. Det känns som att såväl låten, artisten och framträdandet ska vara mer i symbios med varandra, i syfte att kunna vinna eller komma upp på en tio-i-topp lista. Både EMD och Salem Al Fakir uppfyllde i mitt tycke alla kriterier på vilka låtar som borde ha skickats istället för Malena och Maria.