Med rätt att klaga

Ny påve, flipp eller flopp eller rent beklagligt?

Pedofilgubbar, plundrare, mördare och våldtäktsmän eller guds högra hand? Runt 1.2 miljarder människor är katoliker det vill säga nästan 1/6 av jordens befolkning bekänner sig till denna religiösa rörelse. Den argentinske nytillträdde påven Franciskus är redan 77 år fyllda och tillika den 266 påven i världshistorien. Även om densamme tycks vara ett helgon och troligtvis en god människa så har den organisation han basar för ett minst sagt mörkt förflutet bakom sig.

Min käre mamma är ifrån Italien och när hennes mor och  far sökte sökte sig till  det svenska folkhemmet på 50-talet, ville de självklart att en katolskt präst skulle välsigna deras nya lägenhet i Sverige. Det blev dessvärre en dyr historia när guds hantlangare tog 300 kronor för besväret. När min morfar skulle begravas blev det också konflikter utöver det vanliga när mormor och mamma ville ha en svensk begravning istället för den katolska. De giriga ränderna tycks aldrig gå ur den religiösa institutionen.

Historiskt har katolicismen manifesterat sig som en av de mest intoleranta religioner någonsin. Huvudorsaken är att de kristna redan från början uppfattade sig själva som representanter för den endaste guden, sanningen och frälsningen. Därför avvisade man andra religioner och kallade dem falska i kombination med en massiv missionsverksamhet som ställde dem på konfrontation med omvärlden. Mellan år 311 och 313 utfärdade man toleransbrev som legaliserade kristendomen ungefär som när Hitler använde demokratin för att senare avskaffa den, så använde de kristna toleransen till att avskaffa den. Kejsar Theodosius gjorde kristendomen till statsreligion det vill säga helt sonika förbjöd alla andra religioner.

”Den katolska kyrkan betyder den allmänna kyrkan och den riktningen av kristendomen är den äldsta. Den katolska kyrkan leds av påven, som anses som Guds speciella språkrör på jorden. Denna tanke grundar sig på en särskild tanketradition: Det apostoliska arvet: Efter Jesu död på korset och uppståndelse blev apostlarna trosvissa och hans efterföljare och den katolska kyrkan anser sig förvalta deras arv”.

”Den apostoliska successionen Invigningen av biskopar, kyrkans ledare, förs vidare genom handpåläggning och på detta sätt skulle man kunna säga att apostlarnas ”andliga gener” överförs till biskoparna vid deras invigning”.

”Förbudet att döda är viktigt för den katolska kyrkan, därför råder förbud mot abort, eftersom människolivet räknas från och med befruktningsögonblicket. Från kyrkans håll är man också negativ till preventivmedel,och tanken är att Guds avsikter inte ska motarbetas”.

En mycket hedervärd tanke att dödandet i sig är bannlyst samt är en av grundstenarna i deras ”stadgar”. Tyvärr lever de gamla goa gubbarna inte riktigt som de lär. Ur ett historiskt perspektiv har man genom alla tider förföljt och i många fall avrättat människor som anses ”besvärliga” eller går emot essensen i katolicismen. Inkvisitionen, häxbränningen och korstågen är bara några härliga strategier att ackumulera sin makt eller undanröja människor med andra åsikter. Det faktum att Jesus sagt att man ska älska sin nästa som sig själv och förlåta sina fiender har inte hindrat påvedömet från att förfölja, tortera och utöva massmord på människor.

Den första inkvisitionen skapades år 1184 och utdömde sitt sista dödsstraff 1826 men dess säte existerar fortfarande och senaste chefen var Joseph Ratzinger, numera känd som påve Benedictus XVI. Inkvisitionen var en katolsk organisation och domstol som hade till uppgift att spåra upp och döma kättare. Inkvisitionen växte under hela medeltiden och var starkast i Spanien. Straffen var i regel milda utom i de fall då offren vägrade att erkänna sig skyldiga och göra avbön. Då kunde straffet bli att brännas på bål, något som ligger helt i linje med organisationens våldsbenägenhet.

Fördomarna frodades i 1400-talets Europa och runt 50 000 kvinnor torterades och mördades, anklagade för att ha haft sex med Djävulen. Katolska kyrkan och inkvisitionen tvingade inte bara misstänkta konverterade judar att stundtals bära speciella kännetecken och kläder. Innan katarerna utrotades av kyrkan så hade man även tvingat dem att bära ett gult kors för att identifiera dem som kättare, en idé som senare nazisterna anammades med gula stjärnor på judar. Ett annat mycket svart kapitel i den katolska kyrkans historia är häxprocesserna. Protestantismen hakade sedan på detta vansinne och skulle med tiden göra sig skyldig till ännu fler dödsbränningar än katolicismen, men det hela hade alltså sin upprinnelse i påvedömets vansinniga jakt på kättare.

Korstågen som sanktionerades av påven i Guds namn var en orgie av mord, plundring och våldtäkter; en tid när Europa var i upplösning och kyrkan splittrad. Påven Urban II kunde bara se en lösning: ett heligt krig, som skulle förena de kristna,  och dessutom belönas rikligt genom att få syndernas förlåtelse. Med flammande tal eldade han 100000 riddare, bönder, kvinnor och barn till uppgörelse med islam – död åt hedningarna. Då förbudet att döda var viktigt för den katolska kyrkan så ansåg nog  varken påvar eller kardinaler att de så kallade hedningarna var riktiga människor. Korstågen blev ett av den allt mäktigare påvekyrkans medel för att reglera adelns våld och öka sitt eget inflytande samt ta del av alla plundringar.

Att leva i celibat efter bibelns asketiska regler är upp till var och en att ge sig i kast med. Då sexualiteten är en drift är den dock svår att bemästra, även som helgon. Över 4 000 av de katolska prästerna i USA har anklagats för sexuella övergrepp på nära 11 000 barn och ungdomar sedan 1950, ett av oräkneliga exempel runt om i världen. Att sekten sedermera skyddar dessa så kallade individer som gömmer sig bakom religiös hierarki borde vara nästa lika olagligt. För mig tycks katolicismen vara en frizon eller plantskola för pedofiler, om man hårdrar det lite granna, vilket är aningen mer frestade. Här är ett axplock  ur detta våldtäktshärbärge, mörkertalet är troligtvis obeskrivligt högt. Forskningen har visat att de som har sexuella dragningar till barn och unga söker sig till sådana arbetsplatser där unga finns. Kunskap som katolicismen onekligen missat eller helst inte vill veta av.

2010 fram kommer det att 20 vuxna män på ett katolskt prästseminarium i Tyskland har blivit utsatta för sexuella övergrepp på 70- och 80-talet.

2010 får ett TV-bolag i Brasilien en video som visar en präst som förgriper sig på en 19-årig korgosse. Även två andra präster har polisanmälts.

2010 Katolska kyrkan i Tyskland ger ut ett nödnummer som offer för sexuella trakasserier i kyrkan ska kunna ringa för att få hjälp. Det har katolska kyrkan i Holland och Österrike tidigare gjort och där har flera offer trädit fram.

2010 suspenderas en tysk präst som tidigare dömts för övergrepp mot minderåriga pojkar efter åter varit i kontakt med barn.

En kardinal i Kanada ställs inför rätta 2010 anklagad för att ha sexuellt utnyttjat barnhemsbarn på 1980-talet.

Kardinal Angelo Bagnasco kritiserar kyrkan då de inte sparkar dem som mörklagt sexskandalerna.

I Norge har katolska kyrkan arkiv där man har dokumenterat sexanklagelser mot präster, men man är tveksam till att lämna ut dessa till Polisen.

En dansk präst i aktiv tjänst anklagas i april 2010 för sexuella övergrepp.

2010 april uppdagas två fall i Sverige.

Till skillnad ifrån exempelvis Vänsterpartiet som försöker skyla över sitt mörka förflutna vidmakthåller Katolicismen vikten av ultrakonservatism. Då tycker jag att att ovanstående grymheter på sina medmänniskor inte heller kan eller bör förkastas. Varför ska just dem plocka russinen ur den historiska kakan, utan att ta ansvar för hur de egentligen kom till makten?

Gud själv kan väl knappast sägas föregå med gott exempel, då hen visade vart maktskåpet skulle stå. Förintelsen av exempelvis kanaanéerna var en krigsförbrytelse helt  jämförbar med våra dagars folkmord. Hen utplånar hela folkslag istället för att vända andra kinden till. Vart går skillnaden mellan den allsmäktige, Pol Pot, Stalin eller Hitler? Jehovas vittnet har sin egen tolkning till den omnipotenta gudens handlingar. ”Man kan inte jämföra Guds ingripanden med mänskliga krig. Varför inte det? Därför att till skillnad från människor kan Gud läsa hjärtan – han kan se hur vi är inombords”. Herregud att jag inte tänkte på det själv, det löser ju alla problem.

”Om du ger folket i vårt våld skall vi viga deras städer åt förintelse” Herren hörde Israels bön och de vigde dem åt förintelse (4 Mos 21:3)

Jag är Gud.. ..straffa alla som hatar mig. Mina pilar skall berusas av blod. Mitt svärd skall äta köttet av fiendens ledare (5 Mos 32:39)

Nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd (Luk 22:36)

Den nat­ten drog Her­rens äng­el ut och tillin­tet­gjor­de 185 000 man. Nästa mor­gon låg de där al­la, döda. (2 Kung 19:35)

Jesus: ”Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö (Mark 7:10)

Jesus: ”Bind honom och kasta ut honom i mörkret. Där skall man gråta och skära tänder. Många är bjudna, men få är utvalda” (Matt 22:13-14)

Nya Testamentet:  låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: ”Min är hämnden, jag skall utkräva den”, säger Herren (Rom 12:19) 

Eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö. (2 Sam 12:14)

Den släkt Gud låter lotten falla på skall stiga fram, familj för familj & brännas med allt de äger. De har brutit Guds förbund (Jes 7:14)

Josua lät ingen komma undan. Han vigde allt levande åt förintelse, som Herren Gud, hade befallt för alla dessa kungar & länder. (Jos 10:40-42)

Om ni avvisar mig, kommer jag i vredesmod straffa er. Ni skall bli tvungna att äta era söners & döttrars kött! (3 Mos 26:27-29)

Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom. (3 Mos 24:16)

Continue Reading »

Kunskap är makt

Orkar man inte bry sig om fler orättvisor, vänskapskorruption eller ultrakapitalism till vilket pris som helst – köp absolut inte denna bok. Vill man som jag få någon form av rätsida på verkligheten vi lever i så är denna bok ett utmärkt måste,  och  dessutom en ångestfylld vän på boktraven invid sängen. Då i stort sett allt som skrivs förutom nöje har någon ”adekvat” studie i ryggen är det värdefullt att ha i åtanke att man bör ta reda på vilka som står bakom studien, följ pengarna så att säga. Studier i sig är ett utmärkt sätt att ge tyngd åt sin argumentation, och dessutom påverka/manipulera andra människor med  det vill säga ett marknadsföringsverktyg av rang.

Kost- och Läkemedelsbranschen är så infiltrerad och infekterad så boken har av motståndarna tolkats som en gigantisk konspirationsteori. Det är mina ögon en vedertagen strategi för eliten att sopa besvärliga argumentationer under mattan. Ralf berättar här om hur de nuvarande kostrekommendationerna till friska och sjuka  har uppkommit. Korruption, både vänskaps- och rent ekonomisk, och  politik, har haft avgörande betydelser i framväxandet av kostråden. Han berättar också om den aktuella kostdebatten i Sverige, om hur prestige och etablerade namn tillåts att styra vilka röster som ska få höras och läsas. Han skriver på ett sätt som är intressant för de forskningskunniga, men också förståeligt även för de som inte är av akademisk börd, precis så som det ska vara då man lägger universitets-ord-onani-hierarkin åt sidan.

Att förkasta vetenskapen helt vore idiotiskt, med forskning kommer vi framåt i utvecklingen, något som behövs för att applicera mer och bättre kunskap. Tyvärr finns det en baksida på myntet, det finns alltid de personer som missbrukar makten som vetenskapen och forskningen har. Vissa bedriver medicinsk forskning av anledningar som nyfikenhet, att hitta sanningen på något viktigt, medan andra lever för att snabbt klättra uppför karriärstegen, vars samvete mildras av lukten av pengar. Eftersom läkemedelsindustrin är beroende av att läkare använder sig av just deras produkter så är det inte konstigt att de söker samarbete och binder kontakter sig emellan det vill säga en av källorna till nepotism.

Människans girighet upphör aldrig att förvåna, och makt korrumperar; med den kunskapen i bagaget så underlättas ens fortsatta liv betydligt. Stiftelser, vinstdrivande företag, forskare med anslag från företag stiftelser olika särintressen, alla vill tjäna pengar, helst så mycket som möjligt; det är få företag som inte vill ha vinst i boksluten.

De globala läkemedelsbolagen tillsammans med olika branschorganisationer styrda av USA har subtilt invaderat den globala världen. Det amerikanske systemet har drivit forskarna till en nivå där en ung entusiastisk forskare som inte har pengar till forskning indirekt måste prostituera sig för att få anslag från någon stiftelse eller företag; då gäller mantrat ”Bit inte den hand som föder dig”. Sverige är fullt av kända professorer som inte bitit i den handen, men dessvärre många som gjort så och fortfarande gör. Denna dysfunktionella elitkultur har subliminalt tillåtit en osund utveckling av läkes- och livsmedelsindustrin något som urholkar demokratin, men som ackumulerar korruptionen.

Ralf Sundberg har för oss andra idioter lagt ned ett gigantiskt arbete som närmast motsvarar en avhandling. Det är grotesk att läsa om hur pengar alltid går före hälsa och hur sanningssägare tystats ned, och hur mammon har fått offentliga institutioner att bli villiga offer för aggressiva lobbyister. Ralf framavlar en svidande kritik  till människor och beslut som troligtvis ligger bakom många av dagens metabola sjukdomar som diabetes, fetma samt hjärt- och kärlsjukdomar. Innehållet i boken är omfattande, trots en orgie av branschförkortningar var det med febriga fingrar jag mot slutet allt snabbare vände blad tills jag bedrövad insåg att boken plötsligt var finito. Oavsett om Ralf Sundberg har rätt eller fel så är boken en rejäl tankeställare. Människans fysiologi är i grunden oföränderlig, men vår kunskap om kroppen behöver ständigt uppdateras, utan dolda ekonomiska agendor.

Då var det dags igen.

Melodifestivalen 2013 blev det tolfte året i rad där upplägget med deltävlingar på olika håll i Sverige avverkades tillika 53:e upplagan av musiktävlingen historiskt sett.

• Den 14 maj 2013 sänds den första semifinalen av Eurovision Song Contest.
  
• Den 16 maj 2013 sänds den andra semifinalen av Eurovision Song Contest.
• Den 18 maj 2013 sänds finalen av Eurovision Song Contest där vinnarlandet koras.
  

Deltävling 1: Karlskrona

Värdparets klyschiga klämkäckheter avbröts av David Lindgrens ”Skyline”. Det var en fartfylld historia som hade mycket av allt, dock inte en helt tillfredsställande refräng, något som drog ner helhetsbetyget. Cockies N beans: ”Burning flags” gjorde inte bort sig. Tre mogna kvinnor med mycket slagkraftiga röster framförde lättviktsrock på ett inte alls ett oävet sätt. En av mina personliga favoriter  är Jay-Jay Johansson, vilken hittills släppt 8 album. Hans bästa skiva Antenna från 2002 var mitt inträde in i hans musikrum. Melankolisk intelligent electropop är hans signum. Bidrag nummer tre ”Paris” följde den mallen slaviskt; suggestivt och dramatisk, men ändå kraftfullt i sin lågmäldhet. Tyvärr är han inte den mest karismatiska personen i scenvärlden. Fjärdelåten var inte något som föll mig på läppen. Mary N`diaye sjöng halvmediokra låten ”Gosa”, rytmisk så det förslog, men också groteskt intetsägande.

Erik Gadd: ”Vi kommer aldrig att förlora” utkristalliserades till en riktigt bra poplåt, med en toppenrefräng; ett gediget melodihantverk helt enkelt.  Yohio: ”Heartbreak hotel” var däremot den hitintills bästa låten trots svajig sång. Likt en androgyn japansk seriefigur med en låt som periodvis påminde mig om gruppen The Rasmus ägde han självsäkert scenen. Att den innehöll något tyngre gitarrer än i de andra bidragen gjorde inte saken sämre. Anna Järvinens ”Porslin” var sprött, sorgset och vackert, dock not my cup of tea.  Michael Feiner &: Caisa framförde ”Were still kids”; de moderna clubbmusikmattorma i  symbios med saxofoninslag borde inte generera i något sensationellt. Det gjorde inte låten heller, men den var en av de bättre  startfältet, saxofonslingan var verkligen en älska-eller-totalt-avsky-grej -  jag gillade den.

Mellanakten med trion Gina, Danny och Kristian Luuk och Lena Philipsson var överraskande bra. Självironiska texter och en skön låt förpackad i ett Oscarsgala-lyxigt shownummer var receptet. De två bästa bidragen gick nog vidare trots att David Lindgrens ”Skyline” var ljusår ifrån förra årets hit ”Shout it out”.  Per Andersson från Grotesco spelade olika karaktärer som skickat in bidrag till Melodifestivalen och som alla blivit ratade. Först ut var hårdrock på ukulele med MegaHell, och det var faktiskt lite småroligt, inte alls så påfrestande som det annars kan bli . Yohio och Erik Gadd direkt till final enligt mig.  Till andra chansen borde David Lindgren och Jay-Jay Johansson tagit sig.

Deltävling 2: Göteborg

Anton Ewald inledde det hela med sin Saade/Lindgren/Danny patenterade danssång. Klonen gjorde inte alls bort sig, utan kunde både sjunga och dansa dessutom var låten ”Begging” en av de bättre i startfältet. Nästa bidrag framfördes av Adele-inspirerade Felicia Olsson som stod för kvällens mest sofistikerade inslag, den smäktande soulballaden ”Make me no 1″. Den kräver några extra lyssningar, men är en given radiohit. Joacim Cans är en halvidol utifrån mitt hårdrocksintresse. Att han nu framför en låt i en hel annan genre tycker jag är inte alls är fel trots konservativa och dogmatiska hårdrocksprotester. Tyvärr var låten ”Anneli” alldeles för träig precis som nyckelharpan. Swedish housewives bestod av tre sexiga mogna tjejer i sina bästa år: Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Jenny Silver. Utrustade med glittrande korta klänningar, hotpants och leenden som kan spräcka vilket käkben i världen framförde de standarddängan  ”On top of the world”.

Ultraläckra norska Tone Damli och vår egen Erik Segerstedt bildade ett gulligt lättsmält team. Tyvärr var konstellationen kemilöst och låten ”Hello goodbye” i sig totalt intetsägande. Louise Hoffsten har aldrig varit någon idol och kommer nog aldrig heller att bli. Därför blev jag positivt förvånad när Linköpingstjejen framförde en bluespopdänga som faktiskt var grymt stark. Denna omgångs svar på Erik Gadd: Rikard Wolff kändes i mitt tycke som ett skapligt nerköp. Visst, det är vackert och melankoliskt till bristningsgränden, men långt ifrån något jag någonsin kommer att lyssna på igen. Att Sean Banan fick ytterligare en chans i dessa sammanhang tycker jag är värre än att ta med Rickard Wolff. Förra årets bidrag ”Sean den första banan” var en guldlåt i kombination med ett vansinnigt fräckt och roligt nummer. Sean Banans senaste alster ”Copacabanana” gick endast vidare på grund av kidsen i betonggettona som ringde så de blev blåa i ansiktet.

Mellanakterna med de minst sagt äldre damerna var inget som tilltalade mig. Detta respiratornummer stod i konstrast till förra veckans toppeninslag, så detta var ett riktigt bottennapp. Brist på fantasi och humor var väl några faktorer som skapade dessa så kallade mellanakter. Danny var aningen mindre stel än förra veckan, vilket inte säger mycket, eller snarare allt. Per Andersson från Grotesco avhandlade familjeschlager på ett udda vis. Som helhet var deltävling två sämre än förra lördagens. Felicia och Louise var mitt finalpar. Anton och Swedish Houewives till andra chansen.

Deltävling 3: Skellefteå

Först ut var svartklädde Eddie Razaz, som avfyrade fartfyllda låten ”Alibi”. Han sjöng och dansade bra, men jag börjar bli ytterst trött på Danny/Saade komplexen som framavlas runt om i Sverige, dock är den bättre än “Skyline”, men sämre än “Begging”. En stor kontrast till koreografiorgien var melodifestivaldebuterande Elin Peterssons lågmälda skapelse: ”Island”. Vackert, enkelt, avskalat och äkta, men tyvärr också tämligen ointressant.  Fyra mogna gubbar tog sedan över scenen: Ravaillacz  framförde schlagerparodin: ”En riktig jävla schlager”. Vad kan man säga, charmigt och trallvänligt, men ett bidrag som aldrig skulle gått vidare och definitivt aldrig nått finalen. Jag blir ångestfylld när jag inser hur horribelt svenska folket proteströstar. Amanda Fondell tog över stafettpinnen med sin teatraliska och melankoliska ”Dumb”. Det var ett år sedan Amanda ställde upp i Idol och tog hem hela tävlingen. I Melodifestivalen kammade hon noll, vilket jag tyckte var synd när ”Dumb” definitivt tillhörde finalstartfältet.

Martin ”BWO” Rolinskis”In and out of love” var en 80-tals pastisch av guds like. Med hyperövertydliga Modern Talking vibbar och sin karakteristiska nasala stämma gjorde han allt som stod i hans makt. Men som sagt låten var på tok för redundant för sitt eget bästa. Janis Joplin imitatören Caroline Af Ugglas låt ”Hon har inte” innehöll en tänkvärd text, annars var det inget nytt under solen. Goo-Goo dolls inspirerade State of drama var  onekligen talangfulla, ungaoch hungriga. De framförde proffsigt hård-pop-låten ”Falling” vars  blankpolerade reklamradiorock tilltalade mig. Janet Leons ”Heartstrings” framförde ett underhållande nummer som omfamnades av en partyhöjande dansorienterad pop. Det var hugget som stucket vem som skulle knipa den sista Andra-chansen-platsen mellan Janet och Eddie.

Den här gången reste Gina till Italien i några förinspelade inslag för att reda ut varför de var det enda land som inte gav Loreen ett enda poäng i Eurovision ifjol. Ett uppslag som definitivt fungerade bättre i teorin än i praktiken. Shownumret var ett stepp/jazz-nummer där Gina sjöng, Danny steppade och Rennie Mirro & Karl Dyall dominerade. Per ”Grotesco” Andersson raljerade dansbandsgenren i kombination med könsbyten i ”kvinna och karl”.  Mina två finalfavoriter var Amanda Fondell och State of drama.  Eddie Razaz och Martin Rolinski till andra chansen. Detta var i mina ögon för övrigt den bästa deltävlingen av de fyra.

Deltävling 4: Malmö

En av mina favoritgrupper Army of lovers  inledde deltävlingen i Malmö med ”Rockin the ride”. Den visade sig vara en skön låt men också extremt tjatig. Lucia Piñeras ”Must be love” hade allt för mycket drag av världshiten ”Rolling in deep” med Adele för sitt eget bästa. Synd, för såväl energin som rösten fanns med i numret. Robin Stjernberg sjöng ”You” och ylade sig oväntat fram till andra chansen. Egentligen inget fel på vare sig låten eller uppträdandet, men så himla bra var den väl inte. Sylvia Wrethammar – ”Trivialieter” var något som inte alls föll mig i smaken, trots jazzsamba i klinch med en hybrid av Bondlåtar.

Ralf Gyllenhammar framförde hårdrockballaden ”Bed on fire”. En obehaglig svengelska uppenbarade sig i låtens inledning. När låten väl kom i gång reducerades det värsta; tyvärr blev den periodvis för skrikig. Terese Fredenwalls Lene-Marlin-doftande Breaking the silence” var en skön lågmäld låt som definitivt kommer växa sig starkare i radion. Behrang Miri – ”Jalla dansa sawa” stod för karnevalsstämningen med en extremt trallvänlig refräng på franska och arabiska. En låt som jag blev glad av, och som troligtvis kommer att spelas sönder i etern. Ulrik Munthers ”Tell the world I´m here” blev en oväntad överraskning. Mogen framförd universal poprock som växer sig starkare för varje lyssning som avverkas.

Utifrån ett julaftonsperspektiv så måste många partyhomosexuella fått en tidig julklapp, dels att Army of lovers var med, dels att Alcazzar agerade mellanakt featuring Danny med ett potpurri av deras största hits. Inslaget visade dessvärre upp bristen på riktigt klockrena låtar i årets melodifestivalupplaga. Per  ”Grotesko” Andersson parodierade på Tommy Nilsson, och uppvisade det roligaste inslaget av de fyra, med den narcissistiska tönten. Mina finalfavoriter var Ulrik Munther och Ralf. Army of Lovers och  Behrang Miri till andra chansen

Sista chansen

Äntligen har programmakarna tagit sitt förnuft till fånga; kvartsfinalsduellerna i Andra chansen har  tagits bort. Den befängda lotteritillställningen som genomsyrats musikprocessen har varit så orättvis och intelligensbefriad har modifierats. Nu fick svenska folket rösta, sedan ha dueller; ett steg i rätt riktning att helt ta bort spelet för galleriet.

Detta var Gina och Dannys näst sista framträdande som programledare för detta jätteevenemang. Utifrån ett artistperspektiv har de klarat sig standar, utifrån ett komediperspektiv har det varit ett nerköp. Halvtaskiga tillrättalagda manusskämt från omnipotenta Edward Af Sillén faller ännu plattare till marken via dessa två artistkanaler och då främst via Danny. Genuin humor är en skör balansgång, alla kan helt enkelt  inte berätta en rolig historia på ett roligt sätt. Petra Medes återkomst är efterlängtad, trots att hon inte ingår i min stab av favoritkomiker. David Batra eller Johan Glans bör ta över detta spektakel nästa år, utan inblandning av Edward Af Sillén.

Duell nr 1: Till Final: Anton Ewald – “Begging”
Utslagen: Behrang Miri – “Jalla Dansa Salwa”

Duell nr 2:
Till Final: Robin Stjernberg – “You”
Utslagen: Martin Rolinski – “In And Out Of Love”

Utslagen efter andra omröstningsomgången:
5. “Hello Goodbye”, Erik Segerstedt & Tone Damli

Utslagna efter första omröstningsomgången, i resultatordning:
6. “Hon har inte”, Caroline af Ugglas
7. “Burning Flags”, Cookies N Beans
8. “Vi kommer aldrig att förlora”, Eric Gadd

Mellanakter:
“Jedward duellerar mot Danny och Gina”
“Peter Jöback som Fantomen i Melodifestivalen

De två artister som jag önskat gått vidare till finalen var ”Begging” med Anton Edwald samt ”Vi kommer aldrig att förlora” med Erik Gadd. Trots duellreduceringen skapade kvarvarande moment orättvisa in i det sista. Robin Stjernbergs tonsäkerhet var usel och borde vara bannlyst i en sådan här stor tillställning. Det är ett hån mot alla som dels inte nådde andra chansen eller finalen, dels mot alla duktiga artister som kan sjunga ordentligt. Om det visar sig att han var övernervös så är det väl en godkänd ursäkt.

Jag förhåller mig dock aningen ambivalent om Martin Rolinski skulle gått vidare istället? Trots karisma, scenvana, adekvat röst och ett annorlunda shownummer så är det omöjligt att skaka av sig den påträngande likheten Modern Talkings: ”Cherie Cherie Lady”. Var går gränsen för inspiration eller stöld ? Här överträddes tyvärr min gräns, någon seriös måtta får det helt enkelt vara.

Mellanakterna var lika upphetsande som nakenkatter på en kattutställning. Med ett programarkiv att döda för, där potentiella guldkorn skulle kunna vaskas fram på löpande band kastar de in de mest påfrestande snorungarna i hela norra Europa: Jedward. Låten som var poppis för tre år sedan är visserligen bra; men att hybridisera en duell mellan dem och programledarna visar på fantasilöshet utöver det vanliga. Då var Peter Jöbacks avskalade nummer betydligt bättre, även om partystämningen sjönk till minusgrader.

Finalen i Friends arena Stockholm

Innan finalen hade jag inhandlat Melodifestivalen 2013 på cd. Det är först då som jag får den adekvata helhetsbilden serverad. 2013 år var inget undantag när bidragen sållades mellan de bra, standard och rent usla. Jag anser att 2009 års melodifestival när Malena Ernman ”oturligt” vann, var den bästa någonsin med toppar som: ”Tic Toc”, ”Baby goodbye”, ”Disconnect me”, ”Jag ska slåss i dina kvarter”, ”Hope and glory”, ”1000 miles”, ”Youré not alone”, ”Show me heaven” och ”Jag tror på oss”. Årets upplaga höll också bra klass, men utifrån den höga kvaliteten från och med 2009 var 2013 ändå det sämsta sedan 2008.

Startfältet genomsyrades utav att männen dominerade tillställningen. I finalen delades antalet röster mellan tittarna och elva jurygrupper runt om i Europa, där tittarnas röster omvandlas till procentuella poäng. Proceduren med röstningsomgångar i deltävlingarna såg likadan ut som den gjorde året innan. Jag tycker det upplägget fungerar riktigt bra. Röstningsförfarandet blir inte som förut en segdragen historia, utan de två timmarna pinnade på snabbt. Jag tittade med Hanna och Frida, då Marie var bortrest. Med ostbågar, lösgodis och vatten i högsta hugg slocknade Fridas ögon redan vid 21.00 tiden, Hannas en halvtimme senare.

1. Tell the world I’m here – Ulrik Munther
2. Skyline – David Lindgren
3. Falling – State of Drama
4. Begging – Anton Ewald
5. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten
6. Bed on fire – Ralf Gyllenhammar
7. En riktig jävla schlager – Ravaillacz
8. Copacabanana – Sean Banan
9. You – Robin Stjernberg
10. Heartbreak hotel – YOHIO

I mitt tycke hade Yohio det bästa bidraget. 80-tals dimman låg som  bomull runt The Rasmus inspirerande tonerna; två faktorer till mitt gillandet. Han fick mest röster av svenska folket i finalen, men snubblade på mållinjen efter den internationella juryns valv. Vuxet, moget och radiovänligt framförde Linköpings stolthet Louise Hoffsten den ultrasköna ”Only the dead fish follow the stream”. En toppenplåt som jag verkligen gillade, men inte velat skicka till Malmö. Detsamma gällde hård-pop-bandet State of drama. En ruskigt skön refräng och kamerahångel, men jag tror personligen att den precis som Louise låt hade drunknat i Europa låthav.

De låtar som jag anse borde har varit med i finalen var Amanda Fondells ”Dumb” samt Felicia Olsson ”Make me no 1″. Lite utanför hamnade Erik Gadds ”Vi kommer aldrig att förlora” och Janet Leon med ”Heartstrings”  samt Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa”. Martin Rolinski och Lucia Pinera hade bra låtar, men som helt sonika föll bort på grund av alltför stora likheter med andra kända världshits.

Efter att ha vunnit internationella juryns röster och kommit tvåa hos svenska folket, fick en anmärkningsvärd överraskad Robin Stjernberg representera Sverige i Eurovision Song Contest i Malmö i vår, för två veckor sedan var han inte ens i final. Låten är skriven av honom själv, Linnea Deb, Joy Deb och Joakim Harestad Haukaas. Som koreograf har de anlitat Ambra Succi, som förra året skapade koreografin till Loreen. Jag upplevde till en början ”you” som aningen för tjatig samtidigt som han sjöng halvtaskigt. Ju fler gånger jag hörde låten desto starkare blev den, och till slut jag fick devalvera ursprungsåsikten.

Mellanakterna var väl sisådär. Carolas uppdaterade version av ”Främling” var inte alls så bra som den kunde ha blivit. Cameos från gamla programledare var väl inte heller topp-1000 precis. Den sentimental barnkörs sjungna ”Euphoria” med Loreen själv i spetsen var betydligt mäktigare, men pricken över i:et fanns inte med denna finalkväll.

Min topp-lista

1. Heartbreak hotel – YOHIO

2. Begging – Anton Ewald

3. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten

4. Falling – State of Drama

5. You – Robin Stjernberg

Alla snygga foton är tagna från http://blog.qruiser.com/schlagerprofilerna/

Med rätt att klaga

Kött är kött?

När det äntligen uppdagats fragment av fusk inom köttbranschen borde någon människa parallellt kunna synka frågan vart all importerad åsne- och kängurukött tagit vägen? Jag menar när vi ändå håller på att undersöka hur detta kan ske är det bättre att lägga ut alla köttkorten på bordet. Att marknadsföra en produkt som innehåller något helt annat än vad den utger sig för att är oförsvarbart. Som konsument är jag helt utelämnad i händerna på livsmedelsindustrins giriga korvfingrar. Inte för att hästkött är sämre kött, utan för att rätt ska vara rätt. Vad blir nästa steg, tusenfotingar, hundar, tvestjärtar eller råttor?

Essensen av det som händer är branschens pressade priser, det vill säga är konsumenternas krav på billigare och billigare produkter. Vi vill alla ha ren och närodlad mat utan tillsatser, men helst bör den inte kosta något alls. Att det blir så här beror på att vi får vad vi betalar för (förtjänar). Jag medger gärna att jag betalar mer för maten, problemet är att det är alldeles för få som konkret anpassar sina fagra tal till verkligheten när de storhandlar. Många av oss gnäller när mjölken går upp några ören, stiger priset med 1 kr extra blir vi förfärade. I nästa stund handlar vi lösgodisberg för 30-50 kr, 6 pack med läsk, två påsar chips eller fikar café latte ute med lyxsmörgås till för 100 kronor. På vägen hem passar vi på att handla det senaste numret av någon dyrt månadsmagasin för nästan 100 kronor. Kontentan av detta  är om många av oss inte vore så horribelt dumsnåla så skulle en köttskandal kanske inte ha inträffat, snålheten bedrar visheten.

Bloddopade ikoner?

Bloddopning är ett sätt att öka antalet röda blodkroppar och därmed även öka kroppens syreupptagningsförmåga. En relativt friktionsfri genvägsprocess för idrottare att öka prestationen under krävande tävlingar. Efter Uppdrags granskning av 90-talets bloddopingsorgier så utkristalliserar sig i vilket fall som helst en sak. Det är att förbunden precis som i cykelsfären hellre skyddar sina åkare, än rensar i de egna leden. Att något ikon a´la Smironov, Fauner, Dählie med flera skulle ha något ont uppsåt förutom att vinna, är heliga kor, en bild som förbunden till varje pris tycks vilja upprätthålla. Dessa hederliga idrottsmän har uppvisat en abnorm diskrepans i blodvärdena, mellan normala 14 till osannolika 17.5-19.8. Att hemoglobinvärden är som högst inför och under OS  är det ett rent sammanträffande, troligtvis inte.

Dopningsexperten och forskaren Bengt Saltin berättar för SVT att det fanns bloddopade åkare i startlistorna på VM i längd och skidskytte 2013; risken att åka dit är helt enkel minimal. Bengt Saltin vidmakthåller också sitt uttalande om att HB-testerna är enkla att utföra, men har svårt att visa fel, även de första som dök upp på 90-talet.

Bengt Saltin menar på att exempelvis Kristen Kjeldal skulle behövt vara på 3 000 meter över havet i fem veckor och sedan ta provet på den höjden för att komma till de värdena, men ingen kan träna på den höjden. Om man slår ihop de här männen med de normalvärdena blir de ordentligt över de normalvärdena runt 14,5-15 . Den enklaste varianten är lågdos-epo; på den tiden hade man precis lärt sig hur man skulle göra. Motsvarande de här norska värdena finns inte i dag, jag har sett de aktuella värdena. säger Saltin. Norrmännen hävdar att de höga värdena var resultat av höghöjdsträning, men så fort man åker ner från hög höjd så anpassar sig kroppen och värdena sjunker. Det är så etablerat att värdena återgår efter 48 timmar, så hur Norge kan påstå något annat förstår jag inte, säger Bengt Saltin (Aftonbladet 2013-03-01).

Reaktionerna har varit snuskigt starka, främst från vårt kära grannland Norge. Sverige har i skrivande stund gått ut med att de ska offentliggöra alla blodtester under 90-talet, i syfte att att de lever som de lär, vilket återstår att se. Det tilltaget gillar jag starkt; har man inget att dölja är den uppoffringen problemfri. Frågan är om Norge, Tyskland, Ryssland eller Finland kommer att offentliggöra sina listor? Jag bara antar att något sådant inte kommer att ske, vilket i sig är minst sagt misstänkt.

Grammisgalarättvisa

Ibland undrar man hur det kan komma sig att artister hamnar i en kategori där de inte hör hemma, det vill säga upptar en artist eller grupps plats vilka gjort sig förtjänt att vara där. Under årens lopp har det varit oräkneliga sådana fadäser, ingen tycks bry sig nämnvärt, den sista 5 års perioden har detta dock förbättrats.

Amanda Jenssen som i mina ögon skapade en av de bästa plattorna alla kategorier under 2012 blev inte ens nominerad. Jag vet inte hur jag ska tolka denna miss: ”spel för galleriet”, inkompetens, okunskap eller ren nonchalans? Det märks också ganska tydligt vilka subgenrer inom hårdrocken som har mest makt. Den melodiösa hårdrocken är som ett svart hål i grammis-nomineringarna. Att Eclipse släppte en av förra årets bästa plattor inom den genren, och unisont hyllades i världens medier går grammis-juryn helt obemärkt. Samma process som Work of art förra året, och Treat dessförinnan drabbades av. Hade man spelat 70-tals hårdrock eller growlat sig igenom låtarna så hade dessa i-landsproblem varit lösta för banden. Tommy Dennander och Erik Mårtensson är två trotjänare inom den melodiösa hårdrocken som samarbetar med välrenommerade musiker och världsartister. Deras multikompetens som globala musiker, producenter, låtskrivare har inte heller gjort något som helst avtryck hos de som bestämmer. Jag tycker att denna light-diskriminering som reproduceras från år till år är genant, då detta verkligen är signifikativt med epitetet: ”det svenska musikundret”.

Galan fick subtilt kritik för att vara för tråkig, det var bättre förr när man serverade alkohol innan prisutdelningen än som nu efteråt, tyckte många. Jag tycker precis det motsatta,  att det är mycket bättre nu. När artisterna överkonsumerat alkohol blir tacktalen dock mera oförutsägbara, men innehåller desto mera trams. Denna gala må vara tråkigare, men också bra mycket mindre patetisk och fjantig.

Continue Reading »

Svensk popmusik i världsklass.

Amanda Jenssen föddes 1988 i Lund. Hon  ingick tidigare i bandet ”Oh hollie neverdays” och spelade med sin pappa i bandet ”Amandas and the papas”. Jenssen ristade in sig hos svenska folket medvetande efter sin andraplacering i talangjaktsprogrammet Idol 2007.

Amanda släppte sin första egna platta 2008 med titeln ”Killing my darlings”. Två år senare kom kritikerrosade ”Happyland” ut, något  som genererade i två Grammispriser 2010: för ”Årets kvinnliga artist” samt för ”Årets kompositör” tillsammans med vapendragaren Pär Wiksten (Wannadies melodisnickrare).

Hon sommarpratade också radioprogrammet Sommar på 2010 Två år efter succéalbumet skulle hon försöka toppa Happyland, något som hon i mina ögon lyckades med i och med tredje plattan Hymns for the haunted. Oförklarligt nog blev hon inte ens nominerad i en enda kategori i Grammisgalan 2013.

Med en röst och en stil som inte faller långt ifrån brittiska Adele fortsätter denna älva att leverera musik i yppersta världsklass. Hade Amanda varit britt eller amerikan hade hon toppat hitlistorna runt om i världen, nu är hon svenska och det sätter vissa käppar i hjulet, då de anglosaxiska brödraskapet fortfarande vill vara bäst i pop- och rocksfären.

Varken debuten eller uppföljaren var några dåliga album, snarare tvärtom, men ”Hymns for the haunted” känns mer komplett. Den är mustigare, bredare, hesare och svulstigare än sina föregångare samtidigt som hennes egna musikaliska identitet cementerats.

Plattans inledning är sanslöst fenomenal: ”Ghost, Boom och ”Volcano swing” är storbandsjazz för 2020 -talet. Singelspåret ”Dry my soul” ligger troligtvis nära hennes egna beskrivning på musikstil: ”jungle jazz” eller ”voodoo jazz”. Den låten och ”Open the lid” är rytmiska underverk som jag nynnat ihjäl mig på under halvjobbiga löppass.

En annan låt som jag instinktivt fäst mig vid är sköna ”Leon”. Alla nämnda låtarna tillhör albumets tempostarka, men även de lågmälda är guldkorn i sig. Jag får direkt associationer till slavsånger på amerikanska söderns bomullsplantager. Det känns tydligt att hon hänger sig passionerat i varje takt och ton, något som förstärker de redan starka låtarna. Till skillnad ifrån Adele så är låtarna mindre intima och avskalade samtidigt som balladerna är färre; kritikerna muttrar, men jag jublar, såhär ska en slipsten dras.

1. ”Ghost”
2. ”Boom”
3. ”Volcano Swing”
4. ”Light and Easy”
5. ”Dry My Soul”
6. ”Lay Down”
7. ”Open the Lid”
8. ”Illusionist”
9. ”Leon”
10. ”Thunderful Jolene”
11. ”Michael’s Garden”
12. ”The Carnival”

British melodic steel

Om Y & T var ett av mina första hårdrockvinylköp fylld med energi, känsla och kvalitet fanns det andra förstlingar som likaväl kunde passa in på den beskrivningen. Def Leppards High´n dry skakade om mina heavymetalgener ända in i ryggmärgen med sin obscent melodiska hårdrock i symbios med en gnutta new wave.

Def Leppards andra skiva från 1981 har en råenergi och ett sound som jag fortfarande dyrkar. Deras två kändaste alster ”Pyromania” och ”Hysteria” är mer nytänkande, vågade och låtskrivarmässigt starkare. Men det är via denna skiva som gruppen hybridiserade fram något unikt vars charm låg i att den var aningen oslipad.

För mig är detta album också ett bättre sådant än efterkommande och hyllade Pyromania. Det finns en hunger som av förklarliga skäl reducerats på nästkommande platta där gruppen har landat, och är i fasen: ”vi har förstått att vi har någonting på gång, låt oss reproducera”.

Där Y & T ståtar med mer blues i botten, kontrar Def leppard i ännu högra grad med starkare chorus, och ännu mer minnesvärda och klassiska melodier. För mig är detta ett album i världsklass; ett sådant som med lätthet tar sig in på min  topp-25 i den melodiska hårdrockens/a.o.r listan.

Jag tror att det var albumet som styrde mig med ett gigantiskt kliv närmare den mer melodiska hårdrocksfåran, och då framförallt A.O.R-genren. Under detta musikaliska vägskäl dominerades min musiksmak av 80-talspunk med The Exploited, GBH, The Blitz och The Dead Kennedys i spetsen samt allt med sminkposörerna i KISS.

Dock finns det låtar på skivan som jag tagit till mig mer än vissa andra som exempelvis energiska inledningslåten ”Let it go” och efterföljande ”Hit and run”. De lite lugnare låtarna ”Lady strange”, ”Bringing on a heartbreak”  och ”Mirror mirror”en orgie bombastisk melankoli .

”Me and my wine” är däremot en låt jag inte är förtjust i, men den ingick inte heller i utgåvan 1981, utan infogades som bonuslåt 1984, då plattan släpptes på nytt i kölvattnet av Pyromanias osannolika framgångar världen över. Jag sällar mig som sagt till den lilla skaran som föredrar deras tre första plattor, och inte alls är superförtjust i deras överproducerade alster efter Pyromania. Det som då var överdådigt, nyskapande och experimentell tyr sig  idag som de mest daterade skivorna i deras musikbagage.

Def Leppard bildades 1977 i  den engelska industristaden Sheffield. Originalmedlemmar i gruppen var sångaren Joe Elliot, Rick Savage på elbas, Pete Willis och Steve Clark på gitarr och Tony Kenning på trummor. Bandet har sålt över 65 miljoner plattor och albumet ”Hign´n dry” landade på nummer 38 på Billboards 200, och nummer 26 på den brittiska motsvarigheten.

Det är komplicerat att inte nämna producenten och låtskrivaren Mutt Lange som i mångt och mycket kan ses som en subtil 5:e medlem utifrån ett sound och låtskrivarperspektiv. På High´n dry äntrade han för första gången Def Leppard skutan och skulle så göra det på de tre nästkommande: Pyromania, Hysteria och Adrenalize, en framgångssaga som slagit in sig i musikhistorien.

Mutt Lange har för övrigt producerat den bäst säljande plattan någonsin av en kvinnlig artist, det vill säga skönheten Shania Twain tillika hans egna fru; hennes Come on over som kom ut 19997. Mannen ligger dessutom bakom otaliga succéer med anrika band som AC/DC, Nickelback, Foreigner, The Cars, Bryan Adams, Billy Ocean, The Corrs, Maroon 5 med flera

Dead Kennedys – Tidlös politisk punk från USA

När

kom ut 1980 blev jag tvungen att rita om mitt musikaliska landskap från rockklyschor till smärtsamt sanningsenliga budskap. De provokativa, sarkastiska och cyniska texterna som proklamerades ut var chockerande ärliga, de sjöng om sådant som inte andra sjöng om, men borde gjort.

I mina öron är detta inte bara ren skär nostalgi, utan texter som är kvalitetssäkrade, och i många fall fortfarande lika aktuella. Lustigt nog var detta det enda albumet jag gillade, de resterade albumalstren blev lite väl experimentella. ”Holiday in cambodia, Chemical warfare, California uber alles, Let´s lynch the landlord” och ”When ya get drafted” är odödliga låtar helt enkelt.

Dead Kennedys bildades i San Francisco 1978. De spelade in sin första singel California Uber alles 1979. Den var förövrigt en regelrätt attack mot Kaliforniens dåvarande guvernör, Jerry Brown. Dead Kennedys snabba, aggressiva punkmusik med politiska texter har fått många efterföljare.

Idag räknas de som ett av de mest inflytelserika punkbanden i historien tillsammans med exempelvis Black Flag och Bad Brains,  och var de en del av den första amerikanska hardcorevågen. Sångaren Jello Biafra har spelat in musik under eget namn efter att Dead Kennedys splittrades 1986, bland annat i samarbete med kanadensiska punkbandet D.O.A, med Ministry i ett projekt kallat Lard och i samarbete med The Melvins. Jello Biafra är även känd som politisk talare och så kallad spokenswordare.

Spoken word eller spokenword är en form av enmansteater som kan talas, rimmas eller sjungas acapella. Ibland framförs spoken word till musik, men då förutsätts endast talad eller rimmad monolog i otakt. Berättelsernas form och innehåll är av stor betydelse. Artisterna försöker att fängsla publiken genom fyndiga ordvändningar, smarta idéer och perspektiv av olika slag.

Samhällsreflektion, anekdoter, absurda berättelser och brandtal blandas i en ofta obruten monolog. Artisterna kan arbeta med att förstärka effekten av innehållet i sina monologer genom yttre attribut. Antingen genom att klä ut sig eller genom att texten kontrasterar vad man kan förvänta sig av artistens vanliga utseende. 

Publikens emotionella upplevelse är också  av central betydelse inom spoken word. Till skillnad från den närbesläktade ståuppen måste inte spoken word bara vara rolig. Spoken word kan upplevas inom alla delar av känslospektrat. En metod som används för att maximera känsloeffekten är att inkludera olika kontrasterande känslor i samma framförande.

Texten till Holiday in Cambodia
So you been to school for a year or two / And you know you’ve seen it all / In daddy’s car, thinkin’ you’ll go far / Back east your type don’t crawl / Play ethnincky jazz to parade you snazz / On your five grand stereo / Braggin’ that you know how the niggers feel the cold / And the slum’s got so much soul / It’s time to taste what you most fear / Right Guard will not help you here / Brace yourself, my dear… /

It’s a holiday in Cambodia / It’s tough, kid, but it’s life / It’s a holiday in Cambodia / Don’t forget to pack a wife / You’re a star-belly sneech, you suck like a leech / You want everyone to act like you / Kiss ass while you bitch so you can get rich / While your boss gets richer off you / Well you’ll work harder with a gun in your back / For a bowl of rice a day / Slave for soldiers ‘til you starve / Then your head is skewered on a stake / Now you can go where people are one / Now you go where they get things done / What you need, my son… / Is a holiday in Cambodia / Where people dress in black / A holiday in Cambodia / Where you’ll kiss ass or crack / Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, etc…. / And it’s a holiday in Cambodia / Where you’ll do what you’re told / A holiday in Cambodia / Where the slums got so much soul

1. Kill the Poor – 3:07
2. Forward to Death – 1:23
3. When Ya Get Drafted – 1:23
4. Let’s Lynch the Landlord – 2:13
5. Drug Me – 1:56
6. Your Emotions – 1:20
7. Chemical Warfare – 2:58
8. California Über Alles – 3:03
9. I Kill Children – 2:04
10. Stealing People’s Mail – 1:34
11. Funland at the Beach – 1:49
12. Ill in the Head – 2:46
13. Holiday in Cambodia – 4:37
14. Viva Las Vegas – 2:42

Y & T – Eartshaker, 1981; pure hårdrockenergi.

En av mina första plattor förutom alla kiss skivorna var Judas Priest -  British steel, Def Leppard – Hign ´n dry samt  Y & T – Earthshaker. Det sistnämnda ett genuint mästerverk även i ett nutidsperspektiv, dels för att jag aldrig tröttnar på innehållet, dels står pall för tidens tand såväl produktionsmässigt som låtmässigt.

Jag var ganska ensam på den tiden att förstå storheten med detta band, de tycktes inte vara tillräckligt coola, snabba eller karismatiska. Tyvärr var efterkommande skivor definitivt inga sanna mästerverk, men där fanns ändå 4-7 låtar på varje platta att döda för.  Albumet faller lätt in under epitetet ”inte en dålig låt” och låter nästintill lika vital som på det ”glada” 80-talet.

Av de tyngre låtarna är det fortfarande ”Hungry for rock” och  ”Knock you out” som står ut lite extra. Jag måste nämna en låt som från början inte alls uppskattades av mig, men som vuxit sig starkare för varje lyssning som avverkats är hårdrockcrescendot ”Dirty girl”. Dave Menikettis solo på sista upptempoballaden ”I belive in you” är en av världens största anledningar till att få gåshud till musik. Det är omöjligt att inte bli berörd av gitarrspelet, Gary Moore framstår i kölvattnet som en glad amatör.

”Rescue me” är också en själfull halvballad som alstrar euforikickar likt Fransmän äter sniglar. Jag, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen såg dessa hjältar på Sweden Rock festival två år i rad varav den första var ett av mina största liveögonblick någonsin. Leadgitarristen är för mig den sannaste gitarrhjälten i hela musikvärlden, utan att vare sig spöka ut sig eller stapla verbala hårdrock-klyschor på varandra; killen låter sparsmakade gester, passionen och gitarren tala istället.

San Francisco-gänget har dessvärre aldrig nått upp till de riktigt kommersiella höjderna, vilket de musikalisk sett är mer än förtjänta av. Det är först under senare år som de fått någon form renässans. Jag är definitivt ingen blueskille, men i Y & T blusbaserade hårdrock är ett enda gigantiskt undantag, Earthshakerplattan är obeskrivligt bra, och att sätta ord på den är nästintill omöjligt, 24 karat hårdrock helt enkelt.

Dave Meniketti – vocals and guitar
Joey Alves – guitar and background vocals
Phil Kennemore – bass and background vocals
Leonard Haze – drums and background vocals

1. ”Hungry for Rock” – 3:47
2. ”Dirty Girl” – 5:06
3. ”Shake it Loose” – 2:55
4. ”Squeeze” – 4:04
5. ”Rescue Me” – 4:44
6. ”Young and Tough” – 3:47
7. ”Hurricane” – 3:23
8. ”Let Me Go” – 3:12
9. ”Knock You Out” – 2:59
10. ”I Believe in You” – 7:13

Hur man väljer att se sin livssituation

Offer eller möjlighet, arbetslös eller arbetssökande? Det beror nog på vilka glasögon man väljer att se sig själv utifrån. Arbetslinjen och ens omgivningen indoktrinerar de individer utan heltidsarbete att ta på sig stigmatiseringsglorian. Att inte ha ett arbete att gå till är förenat med en form av skam, när frågan vilket yrke man innehar vanligtvis är en topp-3 när vi möter nya människor.  Om man väljer att se den uppkomna situation ur ett livskvalitetsperspektiv fyllda med möjligheter istället för iklä sig offerrollen är det betydligt lättare att få ett riktigt bra liv, även om man är arbetssökande.

Vid min förra arbetslösa sejour mellan studierna så var jag betydligt mer sårbar mentalt än jag numera är. I och med universitetsstudierna har jag tillskansat mig ett historiskt som framtida perspektiv, vilket underlättar min vardag. Då vandrade mina tankar obönhörligen till att skaffa mig ett jobb, och när jag nåddes av fel svar grävde i alla fall jag ner mig mycket mera än idag. Det stora och enda kallet bestod att vara delaktig i arbetslinjen där livskvalitet i sig var bannlyst. I och med min universitetsexamen 2011 har jag som sagt fått perspektiv på min tillvaro såväl historiskt som processen i sig, vilket möjliggör att man tänker på ett annat sätt, ett mer holistiskt sådant. För 100 år sedan såg inte samhället ut som idag, och om 100 år kommer inte heller samhället att se ut som idag.

Jag vill gärna tro på en återgång till sunda värderingar, förändrade attityder, kollektivism samt ett reducerande av den dysfunktionella 24-timmars stressen, där mycket pengar är lika med lycka, även om så inte är fallet.

”Tänk på vad du har – inte på vad du saknar”

”Målet med mitt arbete är att vinna fritid” Aristoteles

”De flesta  skulle ha mycket att glädja sig åt om de bara hade tid”   K.K Steinecke

“Den rätta tiden att koppla av är när du inte har tid till det” Sydney J Harris

En maskulin form av ordet hemmafru uppkom under 1960-talet nämligen hemmaman. Det syftar på en gift man eller sambo som, oftast tillfälligt, ej förvärvsarbetar utan sköter hem och barn precis som jag gör. Jag uppmuntrar både män och kvinnor att överstiga könsrollsgränserna. Hur feministiskt är det att att trakassera sysslor som ses som traditionellt kvinnliga?

VardagsExistentialism

Jag har ansvaret i familjen när det gäller: städningen, disken och ekonomin vilket inkluderar att jag betalar räkningarna

Marie sköter tvätten, och håller mer koll på klädinköpen till barnen än jag gör

Matsysslan delar vi på, men i och med att jag är hemma mest  vilar det ansvaret främst hos mig

Självklart så söker jag arbete och försöker hitta broar till försörjning, men livet kretsar numera inte enbart runt det. Jag ser mig som en uppdaterad hemmahen som sköter hemmet, och håller ordning på barnen. Att vara arbetssökande innebär i mitt fall också att skapa osannolikt bra kontakt med Hanna och Frida, och kunna hjälpa dem med läxor, umgås med dem och uppfostra dem till sunda och vettiga människor.

Vardagarna ser självklart olika ut, men generellt sätt är detta en adekvat beskrivning av en vardag i det Widholmska hemmet. Jag går i stort sett alltid upp 06.50 även fast Marie är hemma eller om barnen börjar senare  i skolan. Att vända på dygnet är helt förödande samtidigt som det kan vara komplicerat att bryta sena kvällar mot tidiga mornar om man finner ett arbete eller skapar ett företag.

Syftet med livet är väl att må bra, och varför inte må bra när man har så mycket tid till sitt förfogande, något många egentligen bara drömmer om. Den enda nackdelen är det ekonomiska, Maries 17 500 kr och mina 6000 kronor inkluderar inget inköp av chips, cigaretter, snus, kokain, alkohol och läsk, något som indirekt stärker såväl budgeten som hälsan.

Vardagsrutins-schema

• Det enerverande ljudet av väckarklockan lotsar upp mig klockan  06.50

• Väcker barnen aningen för att de inte ska behöva kasta sig ur morgondvalan

• Jag knäpper på morgon-tv för att följa vad som skett lokalt, regionalt, nationellt och internationellt

• Parallellt fixar jag frukosten, och dukar fram till minigrisarna samt påminner dem att gå upp ur sängen

• Jag ser till att läxor är med, och att de har med sig gympapåsar ifall de glömt det, runt klockan 08.00 lämnar dem byggnaden

• Jag fixar en stor kokainstark kopp kaffe och fortsätter följa morgon-tv

• Därefter stänger jag av tv:n och läser NT

• Sedan slår jag på mobilen för att kolla mail, sms och självklart spela några rundor Ruzzle, Wordfeud, Quizkampen.

• Förbereder därefter en oftast nyttig frukost bestående av nöt- och fröblandning, keso, naturell yoghurt samt 1 liter vatten med en stor klunk olivolja

• Hygienprocessen: rakning, tandborstning och en snabbdusch

• Börjar sedan luska fram vilken mat som familjen ska ha, lite beroende om Marie äter på jobbet eller inte.
  

• Försöker allt som oftast ta en tidig promenad med syftet att väcka kroppen in i nästa fas genom vardagsmotion, ”frisk luft”, förhoppnings sol och bra musik via Spotify.

• 3-4 dagar i veckan tränar jag löpning och squash, så dagen formas lite av dessa aktiviteter

• Försöker att beta av städningen varje dag under hela veckan för att inte överhoppas av dammråttor.
  

• Går in på datorn och kollar in jobbsituationen, och försöker finna alternativa lösningar till att dra in pengar till hushållet.

• Jag utkastbloggar varje dag, beroende vilka ämne som är intressanta för tillfället. Att skriva av mig och utveckla språket är för mig ruskig källa till kreativitet och eufori.
  

• Musik lyssnar jag nästan jämnt på vare sig det är stereon, radion eller Spotify; ett universalmedel till att må bra helt enkelt
  

• Dags att börja med maten, ibland är det pasta med köttbullar och ketchup, vilket tar mindre tid i anspråk, andra gånger är det komplicerade recept som kräver sin man/kvinna.

• Barnen kommer hem mellan 14.00-17.00. Kollar läget och umgås med dem samt ser till att de gör sina läxor direkt efter skolan, inte skjuter upp bestyret. På kvällen är de långt ifrån lika motiverade och mottagliga att göra dessa eller ta emot eventuell hjälp från sina kära föräldrar.
  

• Därefter börjar  lämmeltåget av rännande kompisar till Hanna och Frida dyka upp. Medling och strukturering står då på agendan.
  

• Runt 19.00är det dags att ta farväl av kompisar, och istället försöka vara ner, ev kolla på tv eller dator, äta kvällsmat, umgås, sedan i säng senast 20.00 (har en tendens att bli 30 minuter senare).
  

• Jag bloggar, tittar på film,  läser eller håller på med något annat projekt när  jag lagt barnen
  

• Klockan 21.30 kommer Marie hem och vi knyter verbalt ihop vardagssäcken

• Mellan 22.00-23.30 brukar jag gå ner och läsa för att sedan sova, eventuellt mysa lite.

Hemmafruidealet?

Min mamma jobbade till och från, men var under en stor del av mina 10 barnår så kallad hemmafru. Ur ett barnperspektiv var det helt optimalt. Frukosten, lunchen, middagen var alltid serverad från grunden. Maträtterna kunde inte på något sätt kategoriseras in köttbulle-snabbmakaron-ketchup-mentaliteten dessutom var det en varierad kost som spände mellan svensk husmanskost och italiensk mattraditioner. Det var kliniskt rent i lägenheten, spegelblanka fönster och ingen plaggkö till tvättkorgen dessutom fanns all tänkbar läxhjälp tillgänglig. Har man två vettiga föräldrar som sätter sina barn i fokus och med grundvärderingar att döda för, kan ens uppväxt bara beskrivas som harmonisk och trygg.

Det är en era som i mina ögon fått en ytterst romantiserad bild över sig, såhär i backspegeln är det lättare att reflektera över hur det egentligen låg till. Hur min mamma och typ alla andra hemmafruar verkligen kände sig och hur de bemästrade tiden då vi barn inte var hemma är var troligtvis en helt annan fråga. I en tid då familjekittet och det svenska folkhemmet var stålcementerat anmälde man troligtvis inte sin man för alkoholism, misshandel, våldtäkt eller pedofili i samma utsträckning som på senare år. Hemmafruarna var mer tolerantkuvade än dagens individualiserade arbetskvinnor, vilka  successivt byggt på sitt självförtroende och reducerat sitt beroende av mannen i samhället.

Ångest, sysslolöshet, utanförskap, alkoholism och vardagsslaveri var troligtvis vanligare än vad som hitintills framkommit. Mellan raderna börjar idealbilden krackelera, det är bara en tidsfråga innan någon skriver en adekvat bok i ämnet och vips är anden ute ur flaskan och biktorgierna i massmedia inleds.

Ibland tror i alla fall jag att det för en själv och sina barns skull vore bättre om vi i högre grad anammade hemmafru och hemmamanidealet, och omformar det till ren och skär livskvalitet. För att slippa det dysfunktionella som dessvärre är inbyggt i systemet bör man först och främst turas om att vara hemma en kortare period, typ några månader för att sedan turas om. Då ser man måhända processen som en möjlighet till livskvalitet istället för ett mentalt vardagsfängelse utan framtidsutsikter.

”Begreppet hemmafru uppkom under 1920-talet då det användes som motsats till yrkeskvinna. Livliga diskussioner förekom om kvinnas roll i samhället, om hennes rätt till utbildning och arbete samt om hennes betydelse för barnuppfostran och familjen. Många som var engagerade i frågan menade att hemmafrun hölls fången i sitt ekonomiska beroende till mannen, att det var orättfärdigt att hon inte fick lön för sitt arbete och att hon fråntogs möjligheter till stimulans och utveckling av sina förmågor. Man menade att hemmafrun, kvinnan, betraktades som en människa utan eget förstånd och egen kapacitet samt hindrades från att delta i samhället i stort. Andra ansåg att kvinnans uppgift var att sköta hemmet, uppfostra barnen och ge den arbetande mannen stöd och vila.

Statistik visar att det var under 1950-talet som de fanns flest gifta kvinnor som ej förvärvsarbetade. Från och med 1960-talet kom antalet hemmafruar stadigt att minska. En kombination av efterfrågan på arbetskraft och jämställdhetssträvanden ledde till flera politiska reformer som underlättade för kvinnan att förvärvsarbeta och för familjens gemensamma barnomsorg. Under 1930-och 40-talen hade nio av tio svenska barn en hemarbetande mor under sin uppväxt; under 1980-talet hade mindre än ett av tio barn en mor som var hemmafru tills de fyllde 16 år. I dagens Sverige då de flesta kvinnor utbildar sig och förvärvsarbetar talar man inte längre om att vara hemmafru utan om att vara föräldraledig (eller mammaledig, och för mannen pappaledig). Föräldrarna får under denna ”ledighet” genom föräldraförsäkringen (Wikipedia)”.

Hanna och Frida

De ”små” liven var sysselsatta av skola, kompisar, läxor, kattlekar, spela Uno med familjen och åka pulka såklart. För oss vuxna är pulkaåkning fortfarande roligt, men jag är inte lika mjuk i kroppen längre, vilket påverkar smärttröskeln efter 3 timmar i guppiga backar. Ett besök hos kiropraktorn dagen efter är mera regel än undantag numera. Barnens kompis Tilde i gul jacka var allt som oftast en ständig följeslagare i de olika backkonstellationerna.

Lillprinsessan redan 8 år

Osannolikt vad tiden fullkomligt rusar fram. Det känns inte som evigheter sedan vår ”lille” Frida låg i barnvagn; nästa år börjar hon 2:a klass. Frida fick mest pengar när hon fyllde år; hon och Hanna sparar till en laptop i höst. Hennes tårtval innehöll bland annat banan, marsipan, grädde vaniljsås och choklad, med lite godis på såklart. Hon bjöd fem klasskompisar på partyt som bestod av lekar, tacos, glass och dans i Hyresgästförenings rymliga närliggande lokal.

Kattungarna har vuxit snabbt

Dexter och Tussen har börjat acklimatisera sig i lägenheten under de två månader som de bott under vårt tak. Tyvärr har den snövite också insett att man kan hoppa från balkonggolvet till balkongräcket. Detta innebär att man endera måste ha ständig uppsikt över de små liven när de är på balkongen eller att helt sonika inte öppna dörren alls. De båda har också vaccinerats två gånger samt avmaskats, och snart är det dags för kastrering. Att ha katter är dock ingen billig ”hobby”, förutom oändligt med kattsand och snordyr sockerfri mat så kostar två sprutor 1400 kr och kastrering nästan 2000 kr.

Det går inte komma ifrån att livskvaliteten höjts några snäpp i och med hårbollarnas ankomst till vår familj. De är flexibla när det kommer till var de sover; ibland snarkar de i Fridas rum, ibland i Hannas, men oftast hos Marie och mig. Det är teoretiskt betydligt mysigare att ha två katter bredvid sig än i praktiken. Dexter har ett uppdämt behov av att snutta på något, och dessvärre har mina sargade bröstvårtor fått agera snuttefilt. Det innebär förutom djävulskt många plåster också en betydligt sämre sömnrytm. När jag håller för den ena vårtan och ligger på den andre börjar han irrationellt  istället strula med armhålan. Att kattskrället saknar luktsinne är därmed bevisat.

3-veckors släktinneboende

Maries brors fru skulle praktisera tre veckor på Vrinnevisjukhuset. De bor vanligtvis i Hofors, så det är en bit bort. I vilket fall som helst fick hon bo hos oss de tre veckor som processen fortgick. Det är onekligen en omställning att få någon vuxen inneboende i ens lägenhet. Övertrevligheten får ett ansikte samtidigt som ens favoritprogram blir outsourcade till andra kanaler. Det är självklara i-landsproblem, men ändå. De rutiner som är vardagspatenterade får rucka på sig. Men Nina är en positiv och glad människa så de tre veckorna avlöpte friktionsfritt. Den enda smolket i bägaren var lösgodisorgier varvade med mängder av nötter, chips och bullar som frestade och tärde på mitt sockermissbruk.  När hon åkt var jag vänlig nog att äta upp det som blev kvar i skåpen.

Nyårslöfte

Träna-upp-framsida-lår-processen har redan en gång havererat. Övningen tar egentligen inte lång tid i anspråk, och jag har beslutat att göra den 3 ggr i veckan. Huvudproblemet är att den är så groteskt tråkigt och obehaglig. Men som sagt, nu har jag Lidingöloppet som mål i september, något som sätter större krav på att klara deras mardrömsbacke enligt andra skadeglädjande löpare. Samtidigt har jag lärt mig av återfallen, och skriver numera upp alla gånger jag gör övningen, i syfta att pressa mig själv att göra dessa, samtidigt som dagboksskriveriet reducerar strategin förträngning.

3-dagars Sweden rock biljetter i hamn

Jag lovade mig själv för tre år sedan att det var mitt sista Sweden Rock vistelse. Hade med bland annat Stefan Hammarström avverkat åtta sådana, och kände instinktivt att det hela gick på tomgång, samtidigt som själva tältsovandet kändes alltmer avlägset. Jag var också mätt på de band som jag sett, och som tycktes återkomma år från år. Passande nog var jag helt nykter den festivalen, vilket i sig är en osannolik bedrift, och ett värdigt avslut på en epok. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig.

Först basunerade arrangörerna ut att Survivor gör sin första och enda spelning i Sverige någonsin. Detsamma gällde för ett annat av mina husgudar, nämligen Asia. Sedan tillkom några av mina tyngre favoriter som Avantasia, Nya Accept, Threshold, Axxis och Firewind. Grupper som Europe, Demon, Saxon, Accept, Sonata arctica, Kiss och Candlemass har jag redan sett. Sister Sin, Morgana Lefay, Amaranthe, Crazy Lixx, Hardline och Witchcraft är jag väldigt nyfiken på att se live. En av mina squashpolare Michael Garrido brukar årligen besöka festivalen med några kompisar, och han bjöd oväntat in mig till deras gemenskap. Ska bli kul med lite ombyte såväl socialt som musikaliskt, att 3-dagars biljetterna går på 2500 kr får man förtränga helt enkelt.

Firefest biljetterna kom med posten

Europas största och mest välrenommerade festival för melodisk hårdrock hålls i Nottingham England av alla ställen på jorden. Har varit bra sugen att besöka detta mecka för pudelrock i några år nu. Då varken Stefan Hammarström eller Jarmo Kolehmainen hade tid eller ekonomi att hänga på så tog jag situationen i egna händer. Bokade biljetterna första veckan de släpptes; en månad senare damp de ner i brevlådan. De åtråvärda biljetterna har en tendens att försvinna snabbt bland musiknördar runt hela Europa. För en gångs skull har jag ingen holistisk plan hur resprocessen kommer att se ut. Jag har datumen, biljetterna och min reseerfarenhet att luta mig tillbaka på, hur jag tar mig till Nottingham får bli en senare fråga precis som boendet. Att resa ensam bekommer mig inte så mycket då jag tågluffat två gånger ensam förut. Visst skulle det varit kul om någon bra polare hängt på, men samtidigt brukar man möta fler människor när man är ensam än när två stycken reser tillsammans.

Inför Nice Halvmaraton och division fyra i squash

Jocke ”Spurs” Andersson och jag fortsatte att springa 1 gång i veckan, ganska lagom, om ambitionen är densamma att ta sig runt Lidingöloppet med en genomsnittsfart runt 6 min/km. Jag sprang 16 km själv när Jocke och hans fru latade sig på andra sidan jordklotet, närmare bestämt tre veckor i Thailand.

Squashäventyret i fyran blev inte vad jag tänkt mig. Blev kvar i 4:an i tre squashomgångar, och ytterst när att åka ner i femman vid förra sejouren. Jag har dock uppdaterat mitt mantra: ”titta på bollbanan, ta mig till mitten”. Mitt mål är att få dessa två grundstenar att sätta sig i ryggraden. Först då kommer jag att vinna fler bollar tillika fler jämna matcher, men som sagt rutiner är svåra att förändra, främst de dåliga.

Jag trodde att virusproblemet var ur vägen, men icke sa Nicke. De låg och lurpassade så fort det blev för många bolldueller. När det gäller löpningen så märks det inte lika tydligt eftersom jag kan styra tempot på ett ett helt annat sätt, det är bara att lunka på så att säga. Rådfrågade min kiropraktor, och han sa att ett virus kan sitta kvar upp till 5-8 månader om det vill sig illa, och mitt har bara hållit på i 4½ månader. Jag tömde några budgetpostar och ökade pasta- och blodpuddingkvoten rejält i syfte att frigöra 2000 kronor för att framavla min hälsostatus. Mår jag bra, mår min familj bra eller? Provtagningsorgien skedde på Medicinskt Centrum och allt som nedanstående bild visar ska jag tydligen få svar på. Om en vecka har jag bokat tid med en läkare som kommer att att tala om vad som är bra och vad som är mindre bra med de miljarder prover jag tog vecka 7.

Pixel – Eskapism

En av mina favoritserier, True blood är inne på sin 6:e säsong. Den fjärde var dessvärre ett riktigt bottennapp där manus oinspiration och succéhybris delade på bördan att totalhaverera denna före detta utmärkta serie. Jag gav dock säsong 5 en sista chans att bevisa motsatsen: att handlingen är mer undead än karaktärerna. Ömsom vin ömsom vatten då serien onekligen ryckt upp sig lite granna, men långtifrån tillräckligt för att jag ska fortsätta följa detta inavlade spektakel. Karaktärerna som irrationellt nog var fulla av liv har de två senaste säsongerna blivit såpopera klyschiga och känns mera  som Twilight/Vampire diaries kloner än ett högkvalitativ skräckdrama. Denna själlösa sörja håller sig till vampyrbyråkrati temat som redan hunnit blivit tillräckligt sterilt och uttjatat. Det introduceras en ny vampyr in i serien, tyvärr en av få goda nyheter. Manusförfattarna väcker dessvärre liv i en gammal favorit nämligen Russel Edgington. Det tilltaget känns osannolikt fantasilöst i min värld, när möjligheterna att skapa en ny häftig karaktär var ändlös.

Från skaparen av Family guy (1999 – 2013) Seth MacFarlane dyker denna udda björn upp: Ted. Densamme har också den goda smaken att tycka att ”Supernollan” är världens roligaste film. Pålitliga Mark Wahlberg får förtroendet att integrera med teddybjörnen Ted (Seth MacFarlane voice). Lika involverad blir hans flickvän Lori Collins som spelas av det halvukrainska bombnedslaget Mila Kunis. Som barn, helt utan kompisar önskar han sig att hans teddybjörn blir levande. I denna vuxensaga går önskan i uppfyllelses med råge, men Ted förblir hans följeslagare även som vuxen. Densamma tycker jag är oerhört välgjord och ”trovärdig” för att vara en talande och tänkande nalle. Björnskrället röker på titt som tätt, är arbetsskygg, älskar prostituerade och dyrkar Flash Gordon. Det endimensionella språket är rått och genomsyras av ”under-bältet-humor”. Jag skrattar sällan högt under filmens gång, men  upplever ändå de infantila skämten som stundom geniala. Vardagsrasism, filmreferenser, sexskämt och drogliberalism är flagranta, och turas om att inneha skämt-stafett-pinnen. En annorlunda bagatell som höjer humöret ordentligt.

Lawless tar upp ett tema som annars är förbehållet maffiagenren: alkoholförbudet i USA under depressionen. Publiken slår följe med Bröderna Bondurant under 30-talet Virginia. När Forrest Bondurant vägrar betala mutor för den lukrativa men illegala sprithandeln inleds en vendetta mot bröderna och dess verksamhet. Detta drama med grova våldsinslag bärs upp av ett kavalleri av duktiga skådisar som Shia Lebeouf, Tom Hardy, Guy Pearce, Jessica Chastain, Gary Oldman och Jason Clarke. Cineastkombinationen av filmerna ”The Untouchables” möter ”Tombstone” möter ”Winter’s Bone” skapar hybriden Lawless, fast sämre, men ändå tillräckligt intresseväckande för att få mig att sitta kvar i favoritfåtöljen i två timmar, trots periodvis ett alltför lågt tempo. Mest karisma står dock inte de goda för, utan den ultranitiske polispsykopaten Charlie Rakes, som briljant gestaltas av Guy Pearce. Filmen baseras på verkliga händelser, men för trovärdighetens bästa hade filmskaparna kunnat tona ner Forresters Bondurants nio-katters-liv-syndromet, han framstår mer som superman än som mänsklig.

Lite intressant att se att se likheten med ett manusutkast som jag hade för några år sedan. Grundstommen är helt identisk med Seeking a friend for the end of the world. Idéer kommer och går och det gäller att vara först helt enkelt. Handlingen är som gjord att bli filmad. En gigantisk meteorit kommer inom tre veckor att krocka med jorden och utplåna dess blotta existens. Därifrån tar den fiktiva berättelsen fart. Då alla människor är medvetna att slutet är oundvikligt och att man får göra det bästa av tiden som återstår, säkerställs den dysfunktionella situationen ett irrationellt beteende hos karaktärerna. Steve Carell spelar Dodge som är singel. Av en händelse träffar han den impulsive granen Penny som gestaltas av Kiera Knightley. De far på en urban roadtrip där Dodges syfte blir att träffa sin ungdomskärlek, och Pennys att träffa sin före detta. Denna romantiska dramakomedi hade alla förutsättningar att kunna skapa cineastisk magi. Tyvärr misslyckas filmteamet fatalt. Kemin mellan Dodge och Penny existerar knappt inte, trots alla ansträngningar, vilket dränerar hela filmen på underhållning eftersom de båda är med i varje bildruta, som sömngångaraktigt får en att gäspa i brist på annat. När denna diskrepans ofrivilligt hittat ett hem så faller allt likt ett tillblandat korthus. Synd på så rara ärtor att allt blir ett intetsägande luftslott. Det bästa med filmen var embryot i filmen, den så kallade ramhandlingen, allt annat blev hemskt fel.

Riktigt bra skräckisar växer definitivt inte på träd och The Possession är inte heller något undantag, men filmen är över medel, vilket i sig är ett gott betyg. Regissören är den danske Ole Bornedal, mannen bakom band annat Nattvakten från 1994. Den nyskilde Clyde flyttar till ett nytt hus med sina två flickor som han har hand om varannan vecka. Den ena dottern köper på sig en vacker box på en villa loppis i närheten, helt ovetande om att den innehåller en forntids ande med endast onda avsikter på agendan. Exorcism i symbios med ”vad än du gör, öppna inte boxen syndromet” hemsöker såväl pappan som ex fruns frustration över dotterns successiva beteendekollaps. Även fast jag har sett oräkneliga varianter av detta tema så kan jag inte låta bli att tycka om tempot, skådespeleriet som handlingen i filmen, trots att de första 45 minuterna är klart otäckast och bäst.

Deadfall är en landsbygdsthriller som handlar om ett syskonpar vilka efter ett casinorån krockar någonstans i ingenmansland: De två överlevande går åt varsitt håll i syfte att förvirra polisdrevet. Innan de delar på sig avger de ett löfte att återförenas senare för att ta sig över gränsen till Kanada. Den lilla gränsbyn blir snart varse att en känslokall psykopat inkräktat på deras territorium. Den tighta stämningen och kemin mellan de tre inblandade familjerna är utöver det vanliga i denna vanligtvis överklyschiga genre. Med skådisar som Erik Bana, Sissy Spacel, Kris Kristofferson, Kate Mara, Olivia Wilde och Treat Williams skapas imposanta förutsättningar för en utmärkt nagelbitare. Det finns en middagsbordsscen i filmen som i mina ögon bör bli en kommande klassiker. Erik Bana är dessutom genialiskt bra som den demoniske skurken i denna välregisserade thriller. Regissören lyckas framavla vackra autentiska vintermiljöer som förstärker helheten i ännu högre grad. Den som är ute efter våldsorgier, biljakter, explosioner eller datoraffekter bör inte se denna lågmälda men ytterst sevärda thriller där relationer och karaktärerna bär fram handlingen.

Continue Reading »

Med rätt att klaga

KRAV – snart tandlösare än Centern politiska kompass.

Är KRAV främst en kapitalistisk strategi att sätta högre priser på sina produkter i syfte att frigöra mera pengar till sina aktieägare? Som kund har jag den senaste 10 års perioden försökt premiera KRAV-produkter framför kemikaliehärdar. På senare tid har det dock framkommit uppgifter att det förekommer halter av minst sagt farliga ämnen i antal produkter. Jag är rädd för om dessa tester skulle intensifierats så skulle alarmklockorna ljuda lite varstans. Deras främsta argument är det oerhört missvisande begreppet gränsvärden och det ständigt reproducerade mantrat: ”Vi håller oss inom EU:s gränsvärden”, vilken tur, då är det helt ok. Frågan är vem skapar dessa gränsvärden och vilka dolda agendor dem har i bagaget. När multinationella företag basunerar ut sitt missnöje över modifierade gränsvärden skapas en myriad av kompromisser där alla inblandande bildar en eklektisk gryta av nepotism där ingen vågar göra något eftersom de själva kan bli drabbade.

En annan aspekt av det hela är den så kallade cocktaileffekten. Samverkanseffekter uppstår när olika kemiska ämnen samverkar och kan leda till hälsofara. Vi utsätts varje dag för många olika kemikalier, bland annat via maten. De flesta av kemikalierna är naturliga och kan påverka hälsan både negativt och positivt. De icke naturliga kemikalierna är bland annat bekämpningsmedel, miljögifter och vissa livsmedelstillsatser. Hur alla dessa ämnen, både naturliga och icke naturliga kemikalier samverkar kallas ibland cocktaileffekt. Den uppstår redan vid mycket låga halter och är den troliga orsaken till en rad hälsoproblem hos barn och ungdom till exempel ADHD och andra beteendestörningar, såsom allergier, astma och cancer samt fertilitetsstörningar senare i livet. Det är de låga nivåerna som är en del av problemet. Gränsvärden gäller en viss mängd, men om man i vardagen köper andra produkter där också dessa dysfunktionella ämnen ingår, så överskrids med lätthet gränsvärdena och då är man helt plötsligt på fel sida av gränsen och hett villebråd för en uppsjö av farliga sjukdomar som bara beror på ämnena i sig.

Jag spenderar massor av pengar på krav-märkt och ekologis extra jungfruolja. ”Råd & Rön har låtit testa tio olika ekologiska jungfruoljor både i laboratorium och i ett smaktest med vår provsmakningspanel. Analysen på labbtestet visade att några av oljorna innehåller rester av bekämpningsmedel. Klorpyrifos heter ett insektsgift som påverkar nervsystemet och som hittas i tre av oljorna. Och i en av oljorna fanns också spår av DDT. Om vi hade testat olivolja av konventionellt odlade oliver är det troligt att vi även där hade hittat rester av bekämpningsmedel och i högre halter (Råd & Rön 2012-09-25). Det är anmärkningsvärt att ekologiska oljor innehåller bekämpningsmedel när märkningen ska borga för att vi konsumenter ska slippa dessa giftberg.

Det senaste alarmet handlade om våra barn framtid, de som ska ta över när vi dör tillika våra ögonstenar. Barnmat är ett lukrativ bransch, men när man tror sig köpt sig fri från tillsats-djävulen visar det sig att även KRAV produkterna innehar spår av gifter. För två år sedan slog svenska forskare larm om höga halter av bland annat arsenik, kadmium och bly i grötprodukter för barn. När Testfakta för ett tag sedan analyserade 14 olika gröt- och vällingsorter från svenska butikshyllor visade det sig att de giftiga ämnena fanns kvar, något som oväntat Livsmedelsverket i Sverige också konstaterade i en ny rapport där 92 olika livsmedel för barn analyserats.

För arsenik och kadmium, som två av tre produkter innehåller, saknas det lagstadgade gränsvärden för barnmat, något jag ser som ett kollektivt ögontjäneri, tills media vaknar till, då händer eventuellt saker beroende hur länge de är på heta listan. Nivåerna är höga nog att några få portioner om dagen ger barnen intag av arsenik eller bly som överstiger rekommenderade maxgränser. Fyra av produkterna var KRAV-mäkta och två av dem var sämre ut än genomsnittet. Enagos gröt som var sämst anger att de har 48 % ekologiska produkter. Det är ganska logiskt att ekologiska produkter inte är bättre- åtminstone inte än svenska konventionellt odlade produkter.

Den förmodligen största källan till att det förekommer höga halter av arsenik, kadmium, bly och andra icke uppmätta gifter i barnmat är att det fortfarande är tillåtet att sprida slam på åkermarken. Dessa återfinns ”naturligt” i marken och tas upp av ris och spannmål ur jorden. Det gör att halterna ofta är höga i just gröt- och vällingprodukter dock  överskred de inte gränsvärden som finns för bly. Ursäkterna är konkreta, ärliga men borde också fungera som en adekvat rannsakningskatapult att ta bort KRAV eller ekologiska märkningar eftersom de inte står för det de utlovar.

Det svenska jordbruket sprider som sagt stora mängder slam på odlingsmarken, vilka är kraftigt förorenad med tungmetaller. Det är främst ett företag som skall klandras: Lantmännen; de är medlem av slamföretaget Revaq och tar emot slamodlad spannmål. Slammet kommer som en restprodukt från reningsverkens hantering av allt avfall från industrier, sjukvården och hushållen som hamnar i våra samhällens avloppssystem Småbarnsföräldrar bör vända sig till främst Lantmännen, men också Semper, Nestle med flera i syfte att kräva att slamspridningen upphör, samma krav som för övrigt Naturskyddsföreningen ställer.

Måhända bättre att äta mer kött då? Njet, betänk att köttdjur oftast är uppfödda på spannmål, hur mycket tungmetaller finns i deras kött egentligen? Rationellt och etiskt ska de produkter som anses vara rena verkligen vara kliniskt rena. Det spelar ingen roll om KRAV- och ekoprodukterna reduceras från 10 000 till 500 stycken, bara de är rena från tillsatser och gifter. Går detta inte att garantera, se till att bannlys märkningen som dränerar konsumenter  som bryr sig om vad de stoppar i sina barn och sig själva på välbehövliga tusenlappar.

Hur skulle det vara om jag kör över en människa för han repar min bil, och skyller på föräldrarna för bristande uppfostran? Eller om jag rånar en värdetransport och skyller på att pengarna ändå kommer från korrumperade banker? Det ska inte vara så enkelt att skylla på närliggande icke-ekologiska odlingar ”smittpotential” och ändå få märka sina produkter med KRAV eller ekologisk, när man dessutom höjer priserna på produkterna. KRAV som inte är KRAV underminerar dessutom de KRAV-produkter som faktiskt är rena. Inom en snar framtid finns det bara förlorare, då trovärdigheten är lika med noll. Företagen kan då inte ta ut jättelika påslag på ”rena produkter” och vi konsumenter har en märkning mindre som leder oss mot tillsatsfri vardag.

Miljötänket som dödar – välj dubbdäck om du vill överleva i vintertrafiken

Dubbfritt är något som allehanda institutioner tycks vilja pränta in oss svenssonbilister är bäst att köra på. Propagandadreven är många och mäktiga, deras dogmatiska budskap är: ”för miljöns skull”. Om det vore så att bilister varken glider av vägar eller klarar motlut så vore valet enkelt. När ens egen, familjen eller medpassagerares säkerhet sätts på prov så tycker jag att varje liv som går förlorat för att man gjort ett miljöval är förkastligt. Om dessa istället inte valt dubbfritt så hade det enligt all forskning varit mycket säkrare på de svenska vinterunderlagen, det vill säga den som inte är ”sponsrade” utav dubbfrittmaffian. Det är precis som att man har glömt bort att det kan bli vinter i Sverige igen, men det vi nu upplever visar i allra högsta grad hur viktigt det är med riktiga vinterdäck på våra fordon. Att förbjuda dubbdäck är att utsätta svenska folket för en större risk för trafikolyckor. Förbudet mot dubbdäck påverkar inte bara de som bor i de aktuella kommunerna utan det påverkar trafiksäkerheten negativt i hela Sverige eftersom de trafikanter som nu väljer bort dubbdäck kör bil i hela Sverige och utgör därmed en ökad trafikfara för alla trafikanter.

Så länge de dubbfria är sämre  än traditionella dubbdäck tycker jag att det borde vara förbjudet för kommuner och andra stora samhällsaktörer att propagera för att avveckla dubbdäcken och dessutom skuldbelägga ont anande bilister i landet. Dessutom går Nollvisionen som vi har i Sverige stick i stäv med miljömålen, fast i detta fall prioriteras det miljömässiga. Om någon som jag känner dog av denna aspekt i trafiken , så vet jag inte riktigt om jag hade blivit tillfredsställd av svaret ”men dem gjorde ju det för miljön”. Skillnaden mellan att köra bil med dubbdäck än att köra utan är stor. Risken att drabbas av olyckor minskar drastiskt om bilen har dubbdäck till skillnad från om den har försetts med dubbfria vinterdäck. Skillnaden kan vara så stor som 43 procent, enligt en undersökning från Trafikverket, i om en trafikolycka kan resultera i en dödlig utgång eller inte. Även om nu många bilar i Sverige har antisladdsystem och antispinnsystem så hjälper inte tekniken vid kraftig inbromsning då man behöver fästet som bäst på vägbanan.

Delade turer, en arsenal av ångest

Delade turer är återigen i fokus, för några år sedan pågick det en nästintill likvärdig diskussion. Då skulle politikerna genast rätta till de dysfunktionella problemen som härjade i Kommun- och Landstingskorridorerna. I backspegeln uppenbarar sig istället fagra ord, men oerhört liten verkstad, nu är läget värre än någonsin. Alla maktinblandade skyllde politiskt korrekt på varandra, sedan pockade andra färska nyheter på uppmärksamhet, och problemen föll återigen i en medial dvala. Minst 150 000 människor främst i städbranschen, äldreomsorgen och bussförare huserar inom dessa otvivelaktiga arbetsramar.

Jag jobbade själv på ett äldreboende för några år sedan, där delade turer var en del av arbetsvardagen. Mitt vikariat räckte fullt ut för att inse att detta var helvetet på jorden utifrån ett arbetsperspektiv. Att många mår psykiskt dåligt är inte svårt att lista ut när hela ens mentala karta ristas om. Det är just känslan att inte vara ledig, inte ha dagens arbetsuppgifter bakom sig som terroriserar ens psyke konstant. Jag härdade ut på grund av att jag just hade ett kortare vikariat, annars hade jag nog inte klarat av det hela. Även om de erbjudit mig fast jobb så hade jag definitivt inte antagit deras lömska livskvalitets-reducerar-kontrakt; ekonomin får inte gå före ens hälsa. Besserwissrarna som inte prövat på skräcktiderna förstod aldrig vad de argumenterade emot. Delade turer måste helt enkelt upplevas för att förstå dess rättmätiga innebörd. Förståsigpåarna menade att den luckan på 3-5 timmar var ett utmärkt tillfälle att hinna med göra saker som man vanligtvis inte hann med. Precis däri ligger också grundproblemet; man tar sig sällan för något, när ens mentala frihet fotfarande är fjättrat kvar på förmiddagspasset. När jag gjorde saker som jag i vanliga fall gillade, så fanns tankarna ändå kvar på att gå tillbaka till arbetet inom några timmar. Jaha, nu är det 4 timmar kvar, 3, 2,1 och nu måste jag förbereda mig inför kvällspasset.

Här har Fackförbunden onekligen en viktig uppgift framför sig vilket borde kategoriseras som prioritet 1; tyvärr upplever jag bara att Kommunal är med i matchen. När detta fenomen dessutom ökar är det bråttom att slå näven i bordet en gång för alla. Jag minns fortfarande med fasa de hemska månaderna, och när någon nämner att de har delad tur så lider jag genuint med dessa individer. Jag bodde ändå nära min arbetsplats, värre är det för dem som är beroende av kollektivtrafik eller de  som bor lång ifrån sitt arbete. I mycket blir de oönskade arbetsfria timmarna mitt på dagen transport­sträck­or, då handlar livet enbart om jobb, jobb och att ta sig tur och retur från sitt arbete. Har man dessutom småbarn är risken stor att man bara träffar dem få korta stunder under dygnets 24 timmar. Barnpassningen blir dessutom ett gytter av tidspyssel för alla inblandade. Ens egentid med träning, föreningsliv och dylikt är i stort sett dränerad på tid, då de flesta aktiviteter sker efter klockan 18.00. Dagis är ju inte öppna så tidigt på morgonen eller sent på kvällen, så de man får förlita sig på släkt, vänner, pensionera­de föräldrar eller snälla grannen. Sedan finns det som alltid individer som tycker att denna arbetsfördelning är optimal. Men dessa är enligt studier utförda av fackförbunden i minoritet. Buuuuu, bort med delade turer, bort med det mentala fängelset.

Världseliten på plats i Linköping igen

Europas största squashtävling utanför England

Case Swedish Open 2013 är den största squashtävlingen någonsin i Norra Europa med 70 000 US dollars i rankingpotten i herrarnas PSA-tävling. 2013 års Case Swedish Open blev parallellt den 10:e upplagan som ActiPro Event med samarbetspartners genomför på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall. Med 10 av 20 världens bästa squashspelare på plats har tävlingen vuxit till en adekvat sporthändelse i squashsfären och bland de 12 största i världen. Linköping bör tacka squashgurun och före detta världsspelaren Fredrik Johnsson för att Linköping hamnar på världskartan. Arrangemanget är omåttligt populärt bland spelarna på touren.

 Lördag 2 februari

12.00 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
12.45 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
13.45 Semifinal Case Swedish Open
14.45 Semifinal Case Squash Cup, Herrar Elit
15.45 Semifinal Case Swedish Open (inställd p.g.a skada)

Gregory Gaultier

Datum för Case Swedish Open veckan 2013

29-30 januari kvalspel på Linköping Squash Center och Norrköping Squash Center.
31 januari-3 februari huvudtävlingen på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall
1-3 februari Case Squash Cup med ca 20 olika tävlingsklasser

Case  squash cup – Alla kan vara med och tävla, på sin nivå

Norrköpings bidrag till ”breddtävlingen” vilken bestod av 20 olika klasser utspridda bland 225 anmälningar var förutom Lino Ferrari  även Johan Lindström, Johan Steen och  William Lange. Mr Ferrari som vanligtvis har nerver av stål och kondition som en bergsget blev sviken av båda sina bundsförvanter mot Malmös Henrik Eriksson som vann komfortabelt med 3-1. Johan Lindström såg för ett tag riktigt segerviss ut, men även här enligt honom själv var tröttheten källan till förlusten mot Nicklas Mattsson med 3-1 i set. Johan Steen som numera tillhör Linköpings squashklubb förlorade mot den betydligt äldre Mikael Ledström med 3-1 William Lange som var den enda anmälda i C-gruppen blev groteskt pulvriserad med 3-0 av förstaseedade Andreas Carlberg tillika vinnare av den gruppen. Den gemensamma nämnaren för dessa glada amatörer var att alla dels åkte ut i första omgången, dels att ingen av dem tog två set.

En tradition värd att värna om

För femte året i rad åkte jag och Henrik Andersson till Linköpings sporthall för att avnjuta semifinalerna. Med oss denna gång var Jarmo Kolehmainen, Magnus Hjortberger, Börje Bjurström och Lino Ferrari. Jag blev bekvämt hämtad runt 12 tiden på Lidl-parkeringen. Tre bilar färdades i makligt tempo till vår tvillingstad, 40 minuter senare äntrades våra förbokade platser, denna gång på C-långsidan. Förra året bokade jag upp de allra bästa platserna, strategin var simpel: boka först av alla. Denna gång följde jag inte den taktiken, vilket genererade i sämre platser. Vädret ute var förövrigt  sagolikt vackert, och stämningen i hallen på topp utifrån ett nordiskt perspektiv.

I vilket fall som helst blev sällskapet matade med högkvalitativ squash som fick sitt klimax då regerande mästaren Gregory Gaultier gjorde slarvsylta av den brittiska världssjuan Peter Barker. Förutom ännu sämre självförtroende så inkasserade han också sin 11 förlust av 13 möjliga mot denna franska batman. Vi var snuskigt spända på att se världstvåan Nick Matthew mot egyptiern Tarek Momen, men som ett mycket oväntat slag mot solar plexus meddelade speakern att den sistnämnde tvingats lämna w.o på grund av skada. Densamme slog tidigare ut sin Egyptiske landsman Karim Abdel Gawad med 3-0 (20-18, 11-3, 11-9) Det första gamet går till historien som det längsta i Case Swedish Opens historia och varade i 30 minuter. Istället fick vi se en uppvisningsmatch mellan Joey Barrington och Laurens Jan Anjema vilka stod för ett publikfrieri av guds like. Jag skulle vilja se tennis-proffs-spelare skämta och spexa med sin publik likt dessa herrar gjorde, en angenäm överraskning, men som sagt den den uteblivna semifinalen gjorde sig ständigt påmind.

”Drömfinalen i Case Swedish Open 2013 är avslutad och det blev en final med spel i yppersta världsklass. Gregory Gaultier (FRA) var innan matchen regerande mästare och en hungrig Nick Matthew (ENG) hoppades kunna ta över den titeln. I första game tog Gaultier kontrollen direkt och gick fram till en 5-1 ledning. Matthew försökte hänga med men fransmannen höll uppe sitt fantastiska spel och vann till slut gamet med klara 11-3. Andra game var betydligt jämnare. De båda spelarna spelade en squash i världsklass och publiken i Linköping jublade åt många underbara dueller och en del roliga konversationer mellan spelarna och domarna. Efter att spelarna följt varandra åt till ställningen 10-10 var det till slut Gaultier som vann det viktiga andra gamet med 12-10. Nick var nu tvungen att vinna det tredje gamet och han startade det tredje bra. Matthew hade en 9-6 ledning och många i publiken trodde på ett fjärde game. Gaultier ville annat och tog efter ett underbart spel 5 raka bollar och vann det tredje med 11-9. Därmed hade Gregory Gaultier lyckats försvara sin titel genom en suverän 3-0 seger. (11-3, 10-12, 11-9 www.swedishopensquash.se).

Nordiska inslag i squash-hierarkin

Sverige tillhör definitivt inte toppnationerna i bollsporternas ”schack-maraton”. Den bäst rankade svensken Rasmus Hult  (150) som återigen tilldelades ett wildcard i turneringen blev utskåpad av 16:e rankade tysken Simon Rosner. Bakom honom finner man inte en enda svensk bland de 400 bäst rankade i världen. Vårt grannland Finland tycks däremot ha hittat squashformeln med hela 5 spelare på samma lista. Finländaren Olli Tuominen är rankad som 23 på världslistan medan hans landsman Henrik Mustonen befinner sig på 52:a plats på samma lista. Dansken Kristian Frost Olesen skuggar dessa finnar på nummer 53 i världen. Den fjärde nordiska spelaren på topp 100 är sedermera också dansk, Rasmus Nielsen  som befinner sig på 83:e plats. Efter Rasmus Hult hittar vi den tredje finländaren Matias Tuomi som parkerar på en 159:e plats tätt följd av listans första och enda norrman på 160:e plats, Kim Are Killingberg

Peter Blomqvist bäst i Norrköping och 66:a i Sverige

André Wikström bäst i Linköping och 11:a i Sverige

Rasmus Hult är bäst i Sverige, rankad 150 i världen

Whisky-race-light hos Hjortberger och mat på O´Léarys

Som skållade getingar for Jarmo hem till Svärtinge precis som Lino till Östra Husby. De kvarvarande samlades hos Henrik Andersson vars lägenhet var sprängfylld av dyra rökiga droppar. Det blev en provsmakningsorgie som hette duga, själv testade jag endast tre olika whiskysorter, några sambucca och en starköl eftersom jag inte ville få någon form av blackout. Börje ville irrationellt och ytterst diktatoriskt göra en Hollywoodentré till O´Learys via taxi. Då människan stod för kostnaden så fick vi andra rucka lite på våra gångpromenad-planer. I harmoni med Manchester United på storbilds-tv och en halvtaskig pasta alfredo tämjde vi några bägare öl. Stämningen var verkligen på  topp hela kvällen. Börje och Henka ville fortsätta att ”festa”, själv kände jag att min livskvalitetskvot hade uppfyllts med råge, och valde istället att gå hem. Att dagen efter vara bakfull på barnens heliga förmiddags-danskurs var långt ifrån en helhetsupplevelse att sträva efter.