Pixel – Eskapism

The Iceman baseras på en sann karaktär i Amerika och utifrån Hollywoodmått ”verkliga” händelser. Richard Kuklinski titulerade sig som sann familjeman tillika kontraktmördare av rang. Han tog för övrigt på sig över 200 stycken blodiga mord från sin karriär som människoslaktare. Denna bestialiske individ gestaltas utmärkt utav en av mina nya favoritskådisar nämligen Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Pearl Harbor, 8 mile, Tigerland, The Woodsman, Revolutionary road, Take shelter, Machine gun preacher, Man of steel). Många av sina brott utfördes med mordpartnerkollegan Robert ”Mr. Freezy” Pronge och med maffian som ytterst oförutsägbar arbetsgivare. Hans fru och två barn fick vetskap om hans dubbelliv först efter att han arresterades 1986. En stor del av filmen fokuserar på hans ambivalenta dubbelliv där mord och hålla reda på barnens utvecklingssamtal inte tycktes vara det lättaste att hålla isär. Trots fenomenalt bra spelat av Michael Shannon upplever jag filmen som aningen orealistiskt utifrån att situationen i sig är dysfunktionell. Winona Ryder spelar sociopatens ovetande fru; James Franco, Chris Evans samt kufen Ray Liotta är andra kändisar som medverkar i denna hyfsade rulle. Hade regisören putsat lite mera under historieytan så hade en betydligt bättre film framavlats.

Tyrannosaur är minst sagt en karg brittisk film. Huvudrollen framförs underbart av skotske Peter Mullen (1959, Peterhead, Skottland: Riff raff, Braveheart, Trainspotting, Boy A, War horse). Han gestaltar en bitter man med ett mörkt förflutet som präglas av ursinne, impulsivitet och våldsbenägenhet. Någonstans i detta svarta sinne finns det en människa som vill förändras, i alla fall lite granna. Den kuvade Hannah arbetar i en kristen secondhand affär och blir indirekt en språngbräda för dennes pragmatiska biktsejour. Vägen dit, och efter är dock allt annat än en rak sådan. I en av kurvorna tampas han med Hannahs obehagliga man som periodvis misshandlar henne. Att se detta tragiska karaktärsporträtt är smärtsamt tungt. Det är ingen film där popcornsskålen bör vara alltför bred eller hög, risken är obehagligt stor att man som tittare sätter sina smörinlindade tilltugg i halsen. Det borde vara svårt att gilla den cyniske och minst sagt impulsiva Joseph, men det blir en ambivalent kamp mellan ytorna svart och vitt som tornar upp sig. Två nedbrutna karaktärer försöker finna strimmor av hopp i ett samhälle båda upplever svikit dem, men utifrån helt olika perspektiv. Eddie Marsan som porträttterar Hannahs man är klockrent sliskigt otäck och raka motsatens till Hannah själv vilken spelas gudabenådat av Olivia Colman.

Promised land är en film i samma anda som Erin Brockovich det vill säga en man eller kvinna som kämpar för något där ekonomiska tentakler nästintill är onåbara. Alldagliga Matt Damon spelar den aningen naive Steven Butler som jobbar för ett gigantiskt stort naturgasföretag. Han och kollegans Sues uppdrag ligger i att övertyga invånarna i småbyar om fördelarna med att skriva på ett avtal som legitimerar företaget att borra och transportera naturgas över deras gårdar. Den omstridda processen att utvinna naturgas kallas fracking vilket i vissa fall innebär att det kommer gas ur kranvattenkranarna och brunnarna istället för just bara vatten, något som kan skådas i den utmärkta dokumentären Gasland från år 2010. Steve Butlers successiva förändring från företagshängiven till misstänktsam och tveksam är byggstenarna i Promised land. Jag gillar vad jag ser, filmen i sig kan väl kategoriseras som lagom. Bra skådespelare som varken tilldelas för mycket eller för lite att bita i som Frances McDormand och Hal Halbrook. Att detta är något som pågår i nutid gör att jag upplever temat och budskapet som väldigt intressant, hur det hela slutar kan vi bara se i backspegeln. Troligtvis vinner kapitalet trots miljöförstöring och att individers egendomar tappar i värde och sedermrera blir obrukbara, men vad gör det om 150 år? I vilket fall som helst är denna lagomfilm ett återuppvaknande och några timmars lagom förströelse. Den amerikanska drömmen får sig i alla fall ytterligare en törn via denna samhällskritiska dissekering.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är del två av tre i filmatiseringen av den lövtunna The Hobbit novellen av Tolkien. Bilbo, Gandalf och dvärgarna rör sig mot Ensliga berget för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor. Mikael Persbrandts Hollywoodpremiär tillhör inte en av de mest mångfacetterade rollerna i världshistorien. Hans korta getstaltning av skinnbytaren Beorn lär inte generera i någon Oscarsnominering, dock gör han inte på något sätt bort sig. Sminkningen är så snuskigt bra att jag knappt insåg att det var Persbrandt. Det är helt enkelt en väldigt fartfylld resa som hinns med på två timmar och fyrtio minuter. Under den tiden implementeras det subtil romantik mellan dvärgen Aidan Turners Kili och den nya ursnygge karaktären Tauriel, spelad av Evangeline Lily från bland annat  Lost (en karaktär som filmskaparna för övrigt hittat på helt själva). Den andra delen av Hobbit-trilogin har gentemot den första ingen seg/lång startsträcka med falsksjungande dvärgar. Historien tar vid direkt och slutar inte förrän filmens textrader mynnat ut från biosalongen. Draken Smaug är osannlikt datorbra gjord, den känns förhållandevis verklig. Till skillnad från första delen så har Peter Jacksson lyckats återskapa den känsla och magi som fanns/finns i den tidigare Sagan om ringen trilogin. Mindre barnvänligt, mera våld och mera äventyr är en kort sammanfattning av vad som gör denna del betydligt sevärdare än sin föregångare. Jag kan bara kapitulera inför den enormt välgjorda äventyrsfilm som The Desolation of Smaug är.

Gravity är en tvåmansshov av och med Sandra Bullock (Dr. Ryan Stone) och George Clooney (Matt Kowalsky). Den förstnämda har aldrig tillhört någon av mina favoritskådisar och kommer aldrig att göra så, men i denna film fungerar det osedvanligt friktionsfritt. I rymden kan ingen höra dig, en devis som väl överensstämmer med microtunna ploten i Gravity. Efter att en rysk satelit kommit ur kurs och olyckligt kraschat med deras skyttel så måste de enda överlevande det vill säga Dr. Stone och Kowalsky samarbeta för att överleva i den ogästvänliga rymden. Deras enda riktiga vän i rymden är Houstons tysta radioljud. Att fylla 90 minuter med ett visuellt smörgåsbord samt två skådisar är en bedrift i sig och parallelt Gravitys grund- och huvudproblem. Filmen har tokhyllats från alla håll och kanter dessutom utsetts till 2013 års bästa film av väldigt många filmkritiker. Tyvärr sällar jag mig inte till hyllningkörerna, eftersom det helt enkelt blir för händelsefattigt, för förutsägbart och för polerat. Jag får en IMAX- känsla över detta klaustrfobiska hantverk, något som inte är något positivt utifrån att ha korats till årets bästa film. Trots det gör Clooney och Bullock trovärdiga roller via den Disneyfierade halvtaskiga dialogen som tittarna får stå ut med. En bra, vacker och underhållande film, men inte ett dyft mera.

Säsong två av The Borgias fortsätter på samma vägvinnande inslagna sätt som första säsongen. Numera agerar den spanska anti-helylle familjen utifrån att de själva sitter på tronen och helt sonika måste försvara den från alla tänkbara riktingar såväl exteriört som interiört. Kardinal Della Rovere tar återigen på sig självmordsuppdraget att agitera, avsätta och helst utplåna Borgia med syftet att själv iklä sig påveattributerna. Det är dock i mitten av denna omgång som huvudfienden utkristalliseras, nämligen Caterina Sforza och resten av hennes mäktiga släkt. Bröderna Juan och Cesare hierarkiträterier eskalerar, och bara en av dem går segrande ur familjestriden. Bland oheliga allianser, otukt, dråp, syskonsex, prostituerade döljer sig också en historisk verklighet, dock i händerna på klåfingriga amerikanska kapitalistfingrar som skulle kunna skildra Obama som kvinna om så vore nödvändigt för att expandera det dramaturgiska anslaget. Fortfarande gestaltar Jeremy Irons påven Alexander VI horribelt underhållande. De andra i ensambeln är perfekta som exempelvis vackra Lucrezia Borgia vilken spelas utmärkt utav Holliday Granger (1988, Didsbury, Manchester, England: Jane Eyre, Anna Karenia). Jag köper kostymeriet, alla miljöer och den smarta dialogen de känns autentiska utifrån ett tv-serie perspektiv. Jag dyrkade för övrigt serien Rome och anser att det är den bästa historiska som producerats. The Borgias kommer inte långt efter samtidigt som Rome varade i två säsonger och The Borgias i för närvarande i tre.

Case Swedish Open 2014

Squashgurun och kommunikationsfenomenet Fredrik Johnson och hans team hade överträffat sig själva detta år. Numera kan turneringen titulera sig Europas näst största squashturnering efter British open. I år har arrangörerna lyckats med konststycket att få hit 10 av 14 världens bästa squashspelare.

En annan nyhet för i år är spelarnas protest via video preview eller appelering implementerad. Det innebär en win-win situation för såväl spelare, domare som för publiken. Varje spelare har en chans per set att ändra ett domslut via videoupptagningar. Vinner en spelare en sådan så får han/hon flera chanser att appelera, om inte, så är den man hade förbrukad.

En annan historisk squashhändelse är att det för första gången i historien finns två världsettor, eftersom Gaultier och Matthew låg på exakt samma poäng, och sedermera delade denna plats inför Swedish open.

Detta var mitt och Henriks 7:e turnering på raken sedan starten 2008. I år var det jag, Henrik och Jarmo Kolehmainen, Börje Bjurström samt Michael Garrido som åkte tillsammans och som delade radplatser. Tyvärr var jag en vecka för sent ute och fick inte åtnjuta de eftertraktade platserna i mitten av A eller B sektionerna. Dock är D-sektionen på rad två inget dåligt substitut på något vis, utan man ser fenomenalt bra.

Swedish open statistik

Det första Swedish Open spelades i mitten av 70-talet. Genom åren har vi sett vinnare som Jahangir Khan, David Palmer, Karim Darwish, Nick Matthew, James Willstrop och Gregory Gaultier. Sverige har haft fyra segrare genom tiderna och de har vunnits av Fredrik Johnson, Lars Kvant, Jan-Ulf Söderberg och Mikael Hellström. 2014 års tävling blir den elfte som avgörs på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall. Första gången var 2002 följt av 2003, 2004, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012 samt 2013.

Finalerna i Swedish Open har även avgjorts vid två tillfällen på Linköping Squash Center. På senare år så har kvaltävlingarna avgjorts på Linköping Squash Center och från 2009 års tävling spelas även kvalmatcher på Norrköping Squash Center, för att sedan spela slutomgångarna på fyrglasbanan.

Sveriges bästa squashspelare genom tiderna: Fredrik Johnson

2007 års tävling vann regerande världsmästaren David Palmer, Australien mot  Alex Gough från Wales. Damtävlingen vann Margriet Huismann från Holland som i finalen besegrade Line Hansen från Danmark.

I 2008 års tävling var bl a 7 av världens 20 bästa spelare anmälda. Tävlingen vanns av engelsmannen James Willstrop som besegrade sin landsman Peter Barker i finalen. Total rankingpott var 55 000 US Dollars.

2009 års tävling som hade en rankingpott på 60 000 US Dollars lockade återigen till sig stora delar av världseliten. I två mycket välspelade semifinaler besegrade engelsmannen Nick Matthew sin landsman James Willstrop, och i den andra semifinalen vann världsettan från Egypten Karim Darwish mot sin landsman Mohammed Shorbagy. Slutsegrare blev sedan Nick Matthew.

2010 års startfält var mycket starkt med bl a åtta av de tio bästa spelarna i världen. I semifinalerna besegrade Nick Matthew, England, Cameron Pilley, Australien och engelsmannen James Willstrop vann över Amr Shabana från Egypten. Slutsegrare för andra året i rad blev Nick Matthew.

2011 års startfält hade bl a fem av världens elva högst rankade spelare. För tredje året i rad vann engelsmannen Nick Matthew titeln efter finalseger mot landsmannen Peter Barker.

2012 års startfält hade bland annat 5 av världens tolv högst rankade spelare. Vinnare för första gången blev Gregory Gaultier från Frankrike efter finalseger med 3-0 mot Karim Darwish från Egypten.

2013 års tävling som blev ett bejublat 10-års jubileum med fyrglasbanan i Linköpings Sporthall blev en riktig succétävling för Gregory Gaultier som finalbesegrade Nick Matthew med 3-0. I startfältet fanns bl a 10 av världens högst rankade herrspelare.

Lördag 8 februari

12.00 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
12.45 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
14.00 Semifinal Case Swedish Open
Följt av semifinal två  Case Swedish Open
16.15 Semifinal Case Squash Cup, Herrar Elit
17.00 Semifinal Case Squash Cup, Herrar Elit

SVT play – direktsändning

För första gången någonsin så sändes rättmätigen de två semifinalerna och finalen direkt på svensk tv i sin helhet. Det var helt förträffligt att okomplicerat följa finalen på Ipaden i liggande ställning på SVT play med synnerligen bra kameraövervakning i symbios med en kunnig och behaglig tv-kommentator som visste vad han pratade om. Parallellt portionerade han ut adekvat information om regler och vad squash går ut på till de icke squashfrälsta.

Semifinal 1

Nick Matthew, England - Gregory Gaultier, Frankrike 12-10 11-8 11-1 (61min)

Först ut var Gregory Gaultier mot Nick Matthew. Det blev ett fantastiskt tufft första game där båda spelarna pressade varandra till det yttersta. Processen tog 33 min det vill säga längre än vissa matcher tidigare i turneringen. Trots gameboll för Gaultier lyckades han inte knyta ihop squashsäcken, Matthew vann till slut gamet med 12-10. Även andra gamet gick till  den brittiske tävlingsfenomenet; och då var det som all energi gick ur Gaultier, han tycktes vara aningen uppgiven och gav indirekt upp matchen efter ställningen 5-1. Det blev som sagt rena arkubuseringen i tredje gamet med 11-1 till Matthew, kanske inte helt den batalj som förväntades utifrån förra årets match dessa herrar emellan. Självklart var det ett fantastiskt spel som publiken bjöds, men också ett evinnerligt nötande, vilket ibland kan bli aningen tröttsamt i längden.

Semifinal 2

Ramy Ashour, Egypten mot Amr Shabana, Egypten 9-11, 11-2, 11-8, 6-11, 11-7 (71min)

Den andra semin stod mellan de båda Egyptierna Ramy Ashour och Amr Shabana. Till skillnad ifrån första semifinalens rånötande var denna semifinal en fröjd för squashögat. Det blev en glimrande uppvisning för publiken med massor av squashgodis, många nickshots och vad som närmast liknade omöjliga slag från de båda bollartisterna. Efter fem game stod Ashour som slutgiltiga segrare. Det kändes på något sätt som Ashour hade ytterligare en växel att lägga in när hans spel periodvis genomsyrades av nonchalantgalantism. Detta var en betydligt roligare tillställning än den första semifinalen.

Final

Nick Matthews England – Ramy Ashour Egypten med  11-13, 11-6, 11-8, 6-11, 11-4 (91min)

Finalen blev en välspelad tillställning där nötande mötte bollartisteri. Vi fick dock se en Nick som visade på att även han är en bolltrollare av rang. Trots det bör Matthews hålla sig till sitt grundspel då Ashour vann betydligt flera sådana dueller. Ramy var enligt utsago oerhört nöjd med spelet men framförallt med att han höll matchen igenom. Den två månaders långa skadeuppehållet var tveklöst en faktor som fick Ashour på fall denna kväll samtidigt som Matthews parallellt kört på för fullt. I vilket fall som helst utmynnade finalen i en horribelt underhållande tillställning, fylld med varierat spel, långa dueller, boost och orgier av stoppbollar.

Världsranking 2014 februari

Sverige är ett u-land gentemot sina nordiska grannländer exklusive Norge. Före svenskarna hittar vi finnarna Olli Tuomoinen på en imponerande 24 plats och Henrik Mustonen på 35:e. Dansken Kristian Frost Olesen återfinns på 57:e plats och finnen Matias Toumi på  137:e 30 åriga Rasmus Hult är fortfarande ohotad Sverigeetta och rankad som 156:a i världen. Sist men inte minst på 200 topplistan i världen finner vi ytterligare en finne, nämligen Jaakko Vahamaa på 190:e plats.

Bäst rankad i Östergötland är Linköpingstrion Fredrik Johnson (27), Sarosh Naqvi (34), Gustav Gauffin (37). Bäst rankad i Norrköping är Mattias Blomqvist på 62:a plats och brodern Peter på 79:e. Norrköpings återväxt ligger på -7 på en skala från 1 till 1000 och är dessvärre ingen smickrande läsning. De flesta som spelar är mellan 35-40 med ytterst stark betoning på 40 år. Squash är en  schizofrent krävande sport där bara de allra främsta får åtnjuta någon ekonomisk vinning utav sin sport. Tyvärr är det väl så att Sveriges ungdomar helt enkelt är för bekväma och inte orkar konkurrera med andra atleter; det finns ju som sagt tv-spel och dator.

Små pettisesser

• Jag kan tycka att det vore på sin plats att damerna fick spela någon match även på lördagen.

• Jag upplever också att biljettpriserna är på tok för billiga. Det kan tyckas underligt att klaga på det, men för världssquash så kunde jag med lätthet betala minst 500 kronor.

• Jag tycker också att synergieffekterna av arrangemanget är för dåligt. Visst har turneringet fått mer utrymme i media, men den borde vara betydlig större. Sedan kan jag tycka att det endast är de närmaste sörjande och de som spelar squash som vet om detta superarrangemang. I mina ögon är detta ett delikat tillfälle att marknadsföra sporten i Östergötland och i hela Sverige; bättre än såhär blir det nämligen  inte.

Restaurang Indra

Efter de två semifinalerna var vi ruskigt hungriga. De flesta valde att åka hem medan stommen det vill säga jag och Henrik Andersson drog ner till förträffliga indiska restaurangen Indra. Det blev två kalla öl, naan bröd och i mitt fall en rykande het Madrasgryta. Klockan 19.30 traskade jag mätt och belåten hem i ett moddigt Norrköping. Återigen hade vi blivit bjudna på världsquash som motiverat mig till att se nästa turnering samt att på något sätt försöka utveckla mig själv i denna eminenta sport.

En bransch på gränsen till genombrott?

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor, tillika männen bakom dråpliga filmkomedimanus som ”Seriemördaren, den homosexuella och praktikanten” och ”Övercurlad snorunge söker morföräldrar” spatserade ner till Cnemas lokaler. Vår primära mission bestod av att stötta den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbransch kvar i Östergötland i en snar framtid eller inte. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att avslutas 12.15. Tv kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är för övrigt ett fragment av det lokala framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmskapare i Östergötland upplever när film som kulturell pelare placerar sig bland de allra sämsta i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner, vilken ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom oändligt mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten via Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till skott; sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några plastiga muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där talarna Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén- Vd på East Sweden, Lars Eklund – politisk ansvarig för Kultur och Krativitet på Östsam, Lars Vikinge – ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman - projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande panelsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med slagord som – hur och när? Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegrats väsentligt.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, stadens museer samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som diffust delas ut i Norrköping. Kvar till filmen blir bara genanta fyra kronor per invånare, när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva i det längre perspektivet. Då adekvat filmproduktion enligt Film i Skåne och Film i väst kan generera  i så mycket mera intäkter än bara filmpengar så torde mera ekonomiska smörjmedel gå till just filmen med ett av  syftena att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfoniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt intressant, informativ och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det är dock tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av majskornen som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna. Den skaran som numera vill skapa mycket mer än bara budgetstrama kortfilmer.

Allt är inte svart eller vitt då Norrköping går mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer och Bråvallafestivalen som en adekvat grogrund att stå på. Förutsättningarna finns därute, det gäller bara att samverka och tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någon annanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå processen skulle vara tänkt att ligga på?  Där kan vi i Team Humor bara instämma, vad är vår egentliga ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna och hur högt ska ribban ligga? De frågorna är onekligen berättigade. och något som herrarna i Östergötlands Förenade Filmare och Film i öst behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020. I och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Vi på Team Humor finner den fiktiva årliga filmfonden som en aning blygsam siffra. Vi själva har målet att samla in 13-15 miljoner för att kunna förverkliga våra genialiska komedifilmmanus. Ambitionen är att dessa filmjuveler ska spelas in i Östergötland av habila filmentusiaster i regionen. Dock är vår målsättning att skapa Sveriges roligaste film, och då är det inte bara det ekonomiska som ska ros i hamn utan också castingen som rätt regissör, fingertoppskänsla samt helvetisk mycket tur.

Beta-av-receptboks-strategin

Jag och min fru startade detta matprojekt år 2005 utifrån mitt maniska samlade på kokböcker, med ytterst stark betoning på själva samlandet. De här dammsamlarna blev sedermera katapulten till att  skapa en strategi som dels inte skulle bli för påfrestande rutin, dels alltför simpel. I och med att vi har en hel vecka på oss att bestämma efterätt och middag som är ens egen blir det aldrig riktigt jobbigt eftersom det inträffar just varannan vecka.

Den personen har också ansvaret att handla in råvarorna samt tillaga dessa. Det finns inga som helst krav på vilken dag i veckan, eller om man gör recepten under samma dag; flexibilitet är ett ledord, annars blir det på tok för strikt. Livet går upp och ner, motivation kommer och går, något som påverkar att vi ibland hamnar efter i såväl efterrätt- som middagsreceptdjungeln. Det gör dock inget, utan det får ske för att senare jobbas ifatt; ibland händer det motsatta, att vi ligger före veckoschemat på grund av att man tidigarelägger sin vecka.

Ett bra råd vid exempelvis muffins, kladdkakor eller sockerkakor är att experimentera med olika ingredienser. Istället för att kombinera bara Polly med kladdkaka så kan man dela upp kakan i 2, 3 eller 4 delar, där varje bit i sig fungerar som ett adekvat efterrättsrecept. Till exempel kan en kladdkaka delas upp med Dajm, turkisk peppar, hallon eller likör; egentligen är det bara fantasin som sätter gränserna. Utifrån provresultatet framavlas i bästa fall en sensationell smakkombination som man vill göra om många gånger med, det vill säga föras in i favoritreceptlistan.

Tre administrativa steg:

Första steget är att dagboksföra villket recept som gjorts, vilken vecka och vem som gjort det.

Andra steget är just att betygsätta rätterna utifrån en sjugradig skala.

Tredje steget handlar mera om hur vi tillvaratar recept som vi tycker är extragoda.

Helheten skapar synergieffekter för att såväl bli en bättre kock som att måla upp vardagsbestyren i festskrud. De recept som vi graderar fyra eller uppåt är sådana recept vi sparar, de som får ett lägre betyg kastar vi helt sonika. Ifall en rätt blir megapopulär hos våra svårflörtade barn eller att vi ger rätten 5 eller över, så för jag in receptet i ytterligare en lista där själva matessensen hamnar. Efter några år har man inga problem att hitta fantastiska recept på middagar eller efterrrätter till vänner och släkt som kommer på besök, snarare det motsatta.

Betygskriterier

 7. Fulländat

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

Best of the best

Utifrån våra receptmatupplevelser 2013 var det några recept som dröjde sig kvar på näthinnan och som fortfarande får smaklökarna att våndas. ”Choklad och Hallonblåbärfyllda smördegsrullar med jordnötter” var en sådan dessert där utfallet blev av det euforiska slaget. Samma sak gällde för ”Marockansk kycklinggryta med couscous; citron, sambal oelek”, där smaklökarna blev tillfredsställda flera gånger om. Några andra recept som framavlade sådana känslor var ”Currykycklinggrytarisotto: morötter, vitlök, vitt vin, grädde”, ”Ugnskyckling med parmesan, citron och solrosfrön” och ”Currynuggets med kall curryröra och nudlar”. En efterrätt som  andades både sötma som surhet var ”Minikladdkakor med röda vinbär”, en för övrigt en utmärkt smakkombination.

Recept 2014

V.01 Mari 4/7                     Räkröra med bakad potatis: rödlök, paprika, curry

V.01 Mari 4/7                     Mangodröm: chokladcockies, kokos, philadelphiaost, gelatin

V.02 Mats 3½/7                 Tacogratäng: 1/3 påse nachochips

V.02 Mats 2/7                     Vår Kokbok Pannacotta med mjölkchoklad (matyoghurt ej bra)

V.03 Nina 5/7                     Ninas kycklinggryta i ugn med ris: kefir, citron, ingefära, chili

V.03 Mari 3½/7                  Chokladmuffins med cheesecakefyllning i silikonformar

V.04 Nina 4/7                     Ninas kycklingsallad med kikärtsröra

V.04 Mats 3/7                     Passionsyoghurt med varma hallon

V.05 Mari 4/7                     Simba -  Slät Thaisoppa. Purjolök, ingefära, fisksås, kokosmjölk

V.05 Mari 3/7                     Maries mörkchokladflarn: nötter, frön, marshmallows

V.06 Mats 3/7                     Kycklinggryta med dubbel pesto: tomater, persilja

V.06 Mats 2/7                     Chokladbollar: dadlar, valnötter, honung, aprikoser

V.07 Mari 3½/7                  Korv, Bacon och bananröra: curry, keso, chilipeppar

V.07 Mari 3½/7                  Mörka Chokladrutor med jordnötter: marshmallows

V.08 Mats 4/7                     Snabb gulasch: 1 tsk kummin, paprikapulver, vitlök, lök

V.08 Mats 3/7                     Limepaj med grädde: grädde, ägg, vaniljsocker

V.09 Mari 2/7                     Kycklingsoppa med risoni: grädde, chili pulver, lime

V.09 Mari 5½/7                 Choklad & Hallonblåbärfyllda smördegsrullar med jordnötter.

V.10 Mats 5/7                     Currykycklinggrytarisotto: morötter, vitlök, vitt vin, grädde

V.10 Mats 4½/7                  Krispiga Nuetella- & jordnötsbitar: sirap, flingor

V.11 Mari 2/7                       Egyptisk linssoppa: kummin, tomater, lök, citron

V.11 Mari 2/7                       Cranachan (skotsk): hasselnötter, grädde, hallon, whisky

V.12 Mats 2/7                      Guacamolesallad: chili, lime, färsk koriander

V.12 Mats 3½/7                  Pannkakor med päron och chilichoklad: vispgrädde, nutella, citron

V.13 Mari 3½/7                 Lättbakat morotsbröd: solrosfrön, pistaschnötter, apelsin

V.13 Mari 3/7                     Minigrottor med blåbärssylt

V.14 Mats 5/7                    Feta- och melonsallad: grönsallad, lime, 1 burk bönor,

V.14 Mats 2½/7                Chokladcheesecake: 70% choklad, Kesella, Maryland cockies

V.15 Mari 4/7                     Snabba kavringen: filmjölk, sirap, rågsikt

V.15 Mari 4/7                     Banan sockerkaka: kanel, ingefära, lite kaffe

V.16 Mats 3½/7                 Köttfärslimpa, vår kokboks grundrecept

V.16 Mats 3/7                     Vita polkarutor: krossad polkagris

V.17 Mari 3½/7                 Enkla Grahamsbullar

V.17 Mari 4/7                     Krämig rabarberpaj: kanel, vispgrädde

V.18 Mats 3/7                     Het currysoppa med kyckling, selleri, kokosmjölk, potatis

V.18 Mats 3½/7                 Rabarbermuffins med vit choklad

V.19 Mari 3½/7                 Currysoppa: vispgrädde, äggula, lök, buljong

V.19 Mari 4/7                     Lat rabarberpaj: vit choklad, havregryn, potatismjöl

V.20 Mats 4/7                    Kycklingtomatsoppa: äpple, matlagningsgrädde, lök, curry

V.20 Mats 3/7                    Rabarberpaj med kokos och ingefära

V.21 Mari 4/7                     Varm smörgåstårta: kyckling och bönor

V.21 Mari 3/7                     Kardemummabullar

V.22 Mats 3½/7                 Maries chili con carne

V.22 Mats 3/7                     Krämig rabarberpaj med grädde: gräddfil,

V.23 Mari 4/7                     Zuccini- och mozzarellagratäng: purjolök, basilika, tomater

V.23 Mari 4/7                     Kanelig rabarberkaka

V.24 Mats 4/7                     Vår Kokboks äggröra (8 ägg)

V.24 Mats 3½/7                 Rabarbersoppa med lakritskolasnittar (soppan toppengod)

V.25 Mari 4/7                     Korv Stroganoff: gräddfil, morötter

V.25 Mari 4/7                     Smulpaj med jordgubbar och rabarber

V.26 Mats 3/7                     Ugnsrostade rotfrukter: citron, olivolja, gula lökar

V.26 Mats 3/7                     Sweet potato pecan pie: kanel, sötpotatis, vispgrädde

V.27 Mari 5/7                     Ugnskyckling med parmesan, citron och solrosfrön

V.27 Mari 3/7                     Havreplättar med banan serverat med blåbär och hallon

V.28 Mats 4/7                     Äppel- och baconbiffar med festaoströra: Lök, matyoghurt

V.28 Mats 3/7                     Maries körsbärssmulpaj: keso, marsanpulver

V.29 Mari 4½/7                 Köttfärsgulasch med potatis: kummin, paprika, lök

V.29 Mari 2/7                     Jordgubbssmulpaj med vaniljglass (på tok för söt)

V.30 Mats 3½/7                 Kycklingfrikassé gröna ärtor, lök, vetemjöl, selleri, morötter

V.30 Mats 4/7                     Rabarber under smuligt täcke med kolasås

V.31 Mari 4/7                     Jordnötssås med ris och ugnsstekt kyckling

V.31 Mari 5/7                     Minikladdkakor med Marabou mjölchoklad i

V.32 Mats 4/7                     Kyckling i gul currysås: koriander, minimajs

V.32 Mats 3/7                     Mini kladdkakor mede körsbär

V.33 Mari 4½/7                 Riskassler i ugn med cemefraishe sås och ost på

V.33 Mari 3/7                     Chokladrulle med grädde och körsbär: vispgrädde, kakao,

V.34 Mats 5½/7                Currynuggets med kall curryröra och nudlar

V.34 Mats 3½/7                 Cheesecake med persika: maräng, hela persikor bitar

V.35 Mari 4/7                     Husets gulasch: kumminfrön, paprika, vitlök, lök

V.35 Mari 5/7                     Minikladdkakor med röda vinbär: surt och sött perfekt

V.36 Mats 4/7                     Fiskfilé kokt i sås: citron, grädde, fiskbuljongtärning

V.36 Mats 4/7                     Knäckig äppelkaka: mandelflarn, mald kanel

V.37 Mari 3/7                     Fläskfilé i sötsur sås: ananas, farinsocker, paprika, ingefära

V.37 Mari 3/7                     Bananäpple smulpaj Maries egna recept

V.38 Mats 3½/7                 Parsisk kycklingcurry med potatistickor

V.38 Mats  4/7                    Mjuk kaka med vit choklad: pärlsocker över

V.39 Mari 3/7                     Maries potatis och köttfärssoppa

V.39 Mari 2/7                     Äkta southern comfort pecan pie: mörk sirap

V.40 Mats 3/7                     Långpannebröd med lingonsylt och kummin

V.40 Mats 3½/7                Polly kladdkaka

V.41 Mari 4/7                     Stekt fläskytterfilé i ugn med bearnaise och potatismos

V.41 Mari 4½/7                 Äppelkaka med kanel och sesamfrön (mycket äpplen i, saftig)

V.42 Mats 3/7                     Östgötska raggmunkar

V.42 Mats 5/7                     Kolarutor med choklad och frasig havrebotten

V.43 Mari 3/7                     Paprikagryta: lök, fläskkött

V.43 Mari 2½/7                 Chili con kladd: chiliflakes

V.44 Mats 4/7                     Matsas Curryköttfärssås

V.44 Mats 3½/7                 Nuetellabollar med kokos och hasselnötter

V.45 Mari 4½/7                  Grön kycklingcurry med nudlar: fisksås, farin, lök, limeblad

V.45 Mari 2/7                      Glutenfria choklad-stevia-bollar; för mycket sötningsmedelssmak

V.46 Mats 4/7                     Vår kokboks ugnspannkaka med kanel och rivna äpplen

V.46 Mats 3½/7                 Lakritsbollar: lakritspulver, kokosflingor, havregryn

V.47 Mari 3/7                     Kokt skinka och sedan ugnsgriljerad

V.47 Mari 3/7                     Kladdkaka med Dajm

V.48 Mats 3½/                   Mats tacostekt köttfärs i ugn med äkta potatismos och ost

V.48 Mats 2/7                     Kladdkaka med Center

V.49 Mari 3/7                     Mats currystekt köttfärs ugn med äkta potatismos och ost

V.49 Mari 2½/7                 Muffins med pressad apelsinsaft i

V.50 Mats 3/7                    Äkta ärtsoppa med stekt fläsk: timjan, grönsaksbuljong, lök

V.50 Mats 4/7                    Kladdkaka med lakristchecker

V.51 Mari 3/7                     Kokossås med stekt kyckling och nudlar

V.51 Mari 3½/7                  Kladdkakmuffin med turkisk peppar

V.52 Mats 5/7                     Marockansk kycklinggryta med couscous; citron, sambal oelek

V.52 Mats 2/7                     Kladdkakemuffin med vit choklad

Kattkomplikationer

För några månader sedan kastrerades båda våra före detta kattungar: Dexter och Tussen. I Dexters fall blev det utifrån ett kattpissperspektiv minst sagt en oanlägenhet. Vi sprutade ”Fy spray” som besatta illrar, och Marie tvättade extra som något utomjordiskt. Vi bytte kattsand, stängde dörrar till barnens rum och sanerade mattor. Men icke sa Nicke, barnens väskor eller gardiner var revirade med nästintill omänsklig odör.

Till sist ringde vi till en annan veterinär för utförligare information om vår ögonstens dysfunktionella beteende. Av vad de fick höra trodde de otroligt nog inte att katten var helt kastrerad. Denna vändning skapade oneklingen spänningar till vår nuvarande veterinär, vilken utfört detta anti-ingrepp. Marie ringde och förklarade läget, vi fick en tid för en second opinion hos honom inom en vecka.

Det visade sig att han hade missat en viktig del del, närmare bestämt ena testikeln. Det diffusa försvarstalet: att han endast hört om något sådant här via några enstaka fall i England vet jag inte om man ska förkasta eller ta till sig. I vilket fall som helst så tog han itu med kastreringsförfarandet direkt, utan någon extrakostnad, och det i sig var förlösande. Om Dexter uppvisade revirkisserier efter en vecka så skulle det inte på något sätt vara förenat med något positivt för kattskrället. Vår käre Dexter har i skrivande stund inte skapat några revirtendenser, något vi är djävulskt glada för eftersom hela familjen dyrkar charmtrollet.

Efter 4 månader på nya jobbet

Efter den första månadens intensiva smekmånad med myriader av utbildningar började processen med nya arbetsuppgifter att skingra sig. Pragmatism på olika plan utkristalliserades sig successivt. Jag själv upplevde denna fas som hyperrolig, då grunden består att att gjuta liv i framtida rutiner och riktlinjer via listor och ännu mera listor. Ju bättre, grundligare och tydligare dessa är utförda desto bättre är det enligt mig, samtidigt som de ska vara estetiskt tilltalande såklart.

Om några månader har jag och mina kollegor troligtvis fullt upp, och inte tid med dessa viktiga implementeringar. Det är också först nu som gruppen i sig sätts på prov. Ett test som består att vi lever som vi lärt under vår korta tid tillsammans i symbios med ungdomarna. Det är inte det allra lättaste när teoretiska kunskaper ska omvandlas till praktiska. Missförstånd, feltolkningar och antaganden är några faktorer vi alla måste ta lärdom av, för att senare kunna hantera liknande situationer. I verksamheten skulle vi ursprungligen vara sju stycken, men är förnärvarande bara fem glada laxar. Den faktorn och en orgie av utbildningar har skapat ett scenario där man verkligen bara har ledigt typ en dag i veckan, något som är temporärt, men ändå vampyriskt suger musten ur en.

MI det vill säga motiverande samtal var en ruskigt konkret och välarrangerad utbildning. Under fyra hela dagar blev vi matade i kunskapen att rulla med motstånd. En annan sagolik utbildning var den med den lokala NP-gurun och rebellen Anne Lundin. Alla jag pratat med har varit lyriska, något som oneklingen höjde ribban, men Anne motsvarade förväntningarna med råge. Det enda tråkiga var att inte fler får chansen att infoga dessa adekvata formler hur människor med bokstavsdiagnoser lättare kan hantera sin omgivning utan större förändringar. Tyvärr tycks det gå spikrakt åt andra hållet; motvikten heter som vanligt irrationalism och kapitalbrist.

Jag fick också förtroendet att gå en 6-dagars utbildning i lokal evidens eller LOKE som det så snyggt kallas. Modellen härstammar från Umeå där den fått utvecklats i ett makligt tempo. Enligt Norrköpings kommun har det saknats ett verktyg som lättare kan konkretisera lokal uppföljning och utvärdering. Vår chef vill ha detta i verksamheten, något jag efter denna utbildning är benägen att hålla med om. Det bygger dock på att hon, hennes chefer, och alla vi som jobbar på Hjalmar Lundgrens korttidsboende fortsätter att föra in data, utvärdera och utveckla det som vi mäter. Det vill säga bli bättre på vad vi ska göra, vilket förhoppningsvis leder till nöjdare brukare, tillfredsställd personal gladare föräldrar.

Från 6000 kr  till 20 000 kr

Mitt nya arbete har förutom ett trivsamt jobb inneburit ett ekonomiskt uppsving för vår familj. Min fru Marie är den som försörjt familjen när jag studerat på Komvux, Folkhögskola och Universitetet samt två års arbetslöshet efter det. Helt plötsligt öppnar sig en ocean av möjligheter att lägga undan mer pengar till dylika resemål. 2014 består bland annat av en vecka i Dubrownik, en weekend i Stockholm med Gröna lund som kronjuvel samt att jag och Marie åker till Italien under fem dagar. Där kommer byar och städer som Portofino, Genua, Cinque Terre byarna avverkas i rask takt.

Det som känns extra tillfredsställande är att den listan som gjordes upp för cirka 7 år sedan förnärvarande är kliniskt ren. Ny bil, säng, laptop, mattor, soffa, storbilds-tv, dator, klädskåp med mera är redan inköpta och avbockade. Ärligt talat så har vi inget mer kvar att lägga pengar på, förutom att spara till att lägga över gamla DV band och  VHS till SD-kort sedermera hårddisk samt ett gigantiskt familjefoton hos en riktig fotograf. Parallellt har vi inga lån förutom mitt CSN lån på 150 000 kr det vill säga 880 kronor per månad.

Heldag i klass 2 med Frida

När jag var typ i Fridas ålder cirka 8 år så var båda mina föräldrar bannlysta i klassrummet såväl som på skolgården. Varför vet jag egentligen inte eftersom de både var/är ohyggligt snälla och gudomligt bra föräldrar. När Frida bombarderade mig i sin stilla undran om när jag skulle vara med henne i skolan blev jag tillika förvånad tillika förvirrad. Jag hittade en tidslucka innan jul och frågade först Frida om det verkligen var okey, sedan fick jag Fridas lärare Catrins välsignelse att vara med min dotter en hel fredag.

Det som mötte mig var ett virrvarr av ”sluta med det där”, ”sätt dig ner” och ”vad gör du där”. Det kluster av elever som var källan till oändliga tillsägelser förstörde indirekt för de som dels ville göra sina uppgifter, dels de som ville ha hjälp, men inte fick det eftersom läraren/lärarna hade fullt upp med att stävja eleverna. Jag frågade om detta var en ovanligt stökig dag, men enligt dem så var det en vanlig dag på jobbet. Min dag med min dotter blev ett sorglig uppvaknande utav att det saknas personal i klassrummen. Det positiva var att min dotter älskade att jag var med. Vi får väl se hur intressant detta är när hon börjar i trean?

Jul och nyårsfirandet

Rutiner är svåra att rucka på och är de dessutom nästintill optimala är det ännu besvärligare. I det Widholmska hemmet är ledordet livskvalitet och återhämtning, vilket i vårt fall innebär att vi inte flänger runt till olika släktingar och vänner på julafton och nyår. Den 23 december firades Jul hos Maries föräldrar i Vånga. Med vyer att döda för och ultrakonservativa måltidshålltider i symbios med få människor är detta ett firande där man helt sonika kan vara sig själv. Vi behöver inte föreställa oss inför patetiska som fantastiska släktingar, utan allt är som vanligt. Måhända aningen sterilt och tråkigt, men ett utmärkt tillfälle att ladda livsbatterierna på.

Vi äntrade det Widholmska hemmet runt 11.00. Vädret var sagoligt ovintrigt med blåskaskader och idel gröna ytor, men humöret var dock på topp. Maries bror Tomas och hans fru Nina som bor i Hofors var där. Förutom den två år äldre brorsan var det mamma Gull-Britt och pappa Karl samt Hanna, Frida, jag och Marie. Utöver hålltiderna med mat, eftertätt, fika, julgröt, och ännu mera fika så ingår det även i standarsproceduren en promenad efter middagen, Kinaschack och existentiella samtalsdialoger med Maries bror.

Detta år var inget undantag förutom att vi skippade promenaden och glömde bort kinaschack Sedan tre år tillbaka köper vi också bara julklappar till barnen. Till en början ruskigt tråkigt eftersom jag själv älskar att öppna paket, men det rationella tog över, samtidigt som det var ytterst skönt att slippa den processen. Att man efter julgröt kan ta och vila lite utan att någon tar illa upp är ren skär livskvalitet.

Dagen efter var det jul med mina föräldrar, samt brorsan Kjell och sonen David. Tyvärr mådde inte mamma bra så hon kunde inte komma. Traditionsenligt anammade vi en mer italiensk inriktining på julmaten med mitt specialrecept på köttfärs bolognese med gnoccoi, parmesan och svartpeppar. Till efterrätt bakade jag en himmelsk god amerikansk citronpaj medan Marie stod för en välbehövlig kontrast; kladdkaka med polly i kombination med nybryggt kaffe. Hos Maries föräldrar är vi från 11-00-22.00, men detta firande sträcker sig från 11.00-16.00. Vi har än så länge köpt julklappar till varandra. En tradition som förövrigt gick  i graven detta år. 2014 får bara Hanna och Frida  klappar – snålt, rationellt eller bara tråkigt?

Nyår var signifikativt med att Marie jobbade till klockan 21.00. Vi kan väl anses som tråkiga när alkoholkosumtionen är sparsmakad precis som fyrverkeriprocessen. Vi satsade istället på maten, trivseln och att uppbringa en bra stämning inför det nya året. Våra grannar Skarins kom hit och vi dippade grönsaker och åt lite chips. Vi umgicks till tolvslaget för att bryta av efter att tittat på de halvfarliga och förbjudna fyrverkeriskjutningarna på gården.

Inför Prag halvmaraton i april och squashstegen division 4

Latmasken i symbios med halvförkylningar hade mig i ett starkt grepp. Jag spelade pliktskyldigt av mina squashstegematcher där ömsom vin ömsom vatten var talande. Jag åkte i vilket fall som helst inte ur fyran, utan blev kvar där. Jag försökte matchlikt få in mina mål genom att följa bollbanan och ta mig till T:et i syfte att styra spelet. Dessa två ingredienser är förövrigt något som nybörjare först av allt får lära sig, men hos mig har de inte satt sig, trots ett idoga tänkande. Jag tänker dock inte ge upp, utan snarare lägga ännu större fokus på dessa faktorer, inte på att vinna matcherna. Jag är medveten om att jag blir 30-50% bättre squashspelare när väl dessa rutiner satt sig i ryggraden. Denna strategi är parallellt mitt nyårslöte som förhoppningsvis infriats innan nästa nyår.

Mitt löperi har varit förenat med förkylningar, energilöshet och brist på motivation. Den främsta orsaken till detta är glappet mellan Lidingöloppet i oktober och Prag halvmaraton i April 2014. Att vädret är som det är den här årtstiden sporrar mig definitivt inte ut i löpasrspåren. Söndagen den 17 novemer spräcktes denna fas och jag begav mig ut i strålande sol, 8 grader, med nästan ingen blåst, i ett ytterst behagligt joggingtempo. Med horribelt bra hårdrock i lurarna och min nya Garmin löparklocka på armen blev detta en så kallad nystart inför Prag Halvmaraton, i alla fall en gång i veckan. Märkte samtidigt att jag blev pånyttfödd via denna tur, vilken rensade såväl knopp som kropp från stress och gammal mjölksyra. Det var dock en chimär eftersom det tog nästan lika lång tid mellan nästa träningspass, men det var dock lika behagligt som gången innan.

Lördagen den 11 januari tog jag tag i reseprocessen i samklang med Magnus Ström, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen. Jag bokade en tur och tur resa till Prag genom Norwegian till ett bra pris runt 2150 kr per person inklusive extra bagage och försäkringar. Första tröskeln var därmed undanröjd och nu återstår det bara att boka lägenhet via Wimdu och sedan anmäla oss till själva loppet i Prag. Jag har beställt den gudomliga reseguiden First class från Adlibris, en kär vän som jag aldrig reser utan. Den är lika bra i planeringsfasen som under  själva resan.

En milstolpe i AOR-historien

Mjukt, åttiotaliskt, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt. Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bush 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässsigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2011 framavlat 11 studioalbum med väldigt långt mellan höjdpunketerna dessvärre.

2010 släpptes yttereligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk. Stan Bush har skrivit musik medstorheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey,) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith,) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour. The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush and The Barrage debut från 1987.

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

På denna platta vilken kom ut 1987 och med kompbandet The Barrage i bakhasorna var alla planeterna synkade, allt stämde. Inte en dålig låt är ett epitet som väl passar in på denna gudomliga platta.

Soundet är inte traditionellt aorigt, utan väldigt eklektiskt, men fortfarande utifrån de aor ramar som konstruerat på det glada 80-talet. Just blandningen, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn horribelt bra.

Uptempolåtar som ”Temptation”, ”Primitive lover”,  ”Gates of paradise”, ”Take it like a man” är bara för härliga och varierade, utan att vara karbonkopior utav andra aor låtar. Detsamma gäller för de två helt olika gudabenådade balladerna ”What is love” och ”Love don´t lie”.

Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysninger, en låt som för övrigt House of lords spelade in på nytt och fick en liten hit med. Det är bara att inse att detta album kommer vara en 10-i-top-ever på min aor lista. 2014 släpper Stan The Man sitt 12:e album kallad  ”The ultimate”.

Tragiskt underskattad pop

Dilba är född i den turkiska delen av Kurdistan, kom till Sverige när hon var fyra år och är uppvuxen i Uppsala och Karlstad. Dilba började sin karriär som Dj för att sedan köra bakom dåtida storheter som Jennifer Brown och Eric Gadd. Dilba hade dock ”oturen” att få en förrädisk  superhit med ”I´m sorry” från 1996.

En låt som en artist aldrig blir av med, och som i detta fall kanske en belastning in för vad som komma skulle. Dilba hade själv skrivit text och musik till alla låtar på skivan som sålde runt 100 000 exemplar. Detta är Dilba Demirbag tredje album ”Revolution” från 2003. Stilen är ljusår från hennes debutalbum från 1996 och andra plattan från 1999 ”You and I”.

Det som utkristalliseras på hennes tredje platta är lågmäld kvalitetspop som aldrig går ur tiden. Dilba sjunger som en prinsessa och sårbarheten i hennes röst blir som ett extraladdat vapen.

Plattan ”Revolution” från 2003 rönte dock inga försäljningsframgångar, men hos mig ristade den in sig i mitt musikhjärta för alltid. Där många måhända upplever en ljudbild som inte kan betecknas som annat än överproducerad och tråkigt radioanpassad hör jag istället snuskigt bra poplåtar.

Det karga öppningsspåret ”Every litle thing” sätter tonen på plattan direkt. Några av låtarna handlar om uppbrottet från före detta flickidolen Martin Svensson, de gifte sig för övrigt år 2000 för att skilja sig 2002.

Förutom den låten är mina absoluta favoritlåtar på plattan: ”That´s life”, ”Sold out”, ”Diamonds and motorcars” och ”Big brother complex”.  Balladen ”Nervous breakdown” är minst sagt en känslostorm om konsekvenserna av ett uppbrott, parallellt är den ruskigt skör och mäktig låt. En annan sådan lågmäld sak är ”Your spirit is gone”.

Hennes bidrag Melodifestivalen 2011 ”Try again” hade också en tydlig klubbkänsla över sig, vilket enligt Dilba själv var en förutsättning för att hon skulle ställa upp. Jag tyckte också den låten var en av de bästa låtarna det året, en klar topp-5. Ep:n ”Miracle” kom 2005 innehöll låten ”Easy” som skrevs till en reklamkampanj för Rusta 2008, titellåten ”Miracle” blev signaturmelodin för SVT tv-serien: Kommissionen.

Det året var onekligen hektiskt, då hon även deltog i TV:4 :s satsning Let´s dance tillsammans med Tobias Wallin. Mest uppmärksamhet de senaste åren har i stället hennes pokerframgångar fått, med andraplatsen i tävlingen Pokermiljonen som allra största merit. Hon blev även nominerad till årets pokerpersonlighet i Svenska Pokerakademien 2008.

Madina Lake – pop-rock-punk när den är som bäst

Madina Lake är ett amerikanskt post-hardcore/pop-punk band från Chicago som bildades 20005, vilka har tre plattor i sitt musikbagage. ”Attics to Eden” från 2009 är deras andra album, deras första From Them, Through Us, to You tyckte jag var sisådär.

Chicagos stoltheter Madina Lake har producerats av David Bendteh som även har jobbat med band som In Flames, Killswitch Engage och As I Lay Dying. Sångaren Nathan Leone tycker jag har en skön röst som passar väldigt bra till musiken, inte för pipigt tonårsgnälligt, inte för gubbig. Madina Lake har verkligen tagit grunderna till genren; moderniserat dem och balanserat ingredienserna sanslöst bra.

Låtarna ”Never Take Us Alive”, ”Let’s Get Outta Here”, ”Legends”, ”Not for this world” och  ”Welcome to oblivion” har den styrka, tyngd och ilska som både räcker och blir över. De är plattans allra bästa låtar, och de som förlåter att kvalitetshelheten haltar på de andra låtarna. De urstarka refrängerna till ovanstående ingredienser samt Nathan Leone röst bildar en hybrid som skapar musikhistoria hos mig.

Grabbarna har släppt ytterligare platta som kom ut 2011, och som aningen klämkäckt döps till World War III. Det är definitivt inget dåligt album, och några låtar är ruskigt bra, men ”Attics to eden” är och kommer nog att vara bandets kronjuvel til the bitter end. Det slutet kom redan nu i sptember 2013 då bandet beslutade att lägga ner efter 8 år tillsammans.  The Farewell tour UK sept 29- okt 23 blev enligt deras utsago det sista som sker med bandet, men de lämnar ett arv som jag även i fortsättningen med glädje kommer att lyssna på. 

“We feel content and grateful for the ambitious goal and dream we’ve been able to realize with this project, and now it will mark the coordinates from which we leap to our next endeavor, hopefully bringing along any of our new friends who wish to join us.”

1. Never Take Us Alive
2. Let’s Get Outta Here
3. Legends
4. Criminals
5. Through The Pain
6. Never Walk Alone
7. Not For This World
8. Welcome To Oblivion
9. Silent Voices Kill
10. Statistics
11. Friends & Lovers
12. Lila, The Divine Game

Power metallens svar på ABBA

•  1. Spirit Never Die
• 2. Enlighten Me
• 3. Kind Hearted Light
• 4. Crystal Nigh
• 5. Soulburn
• 6. Heroes
• 7. Sail On
• 8. Into The Light
• 9. Crawling From Hell
• 10. Bleeding Eyes
• 11. When Loves Comes Close
• 12. Through Thick And Thin
• 13. Black Dog

Masterplan bildades i augusti 2001 efter att Roland Grapow och Uli Kusch lämnat tyska power metal ikonerna  Helloween. Debutplattan från 2003 blev för mig en melodiös hårdrockschock av groteskt stora mått, med refränger och arrangemang som bara kan beskrivas som tvättäkta hårdrockshitseufori. Masterplans grundstryka var blodsbröderna Roland Grapow och Uli Kusch, vilka i symbios skapade dessa tidlösa melodier. Jorn Landes aor-intresse smittade av sig på dessa två dubbelkaggade herrar, vilket blev kronan på verket utifrån hur bra låtar skapas. Episka juveler som ”Spirits never die”, ”Enlighten me”, ”Kind hearted light”, ”Ceystal night”, ”Soulburn”, ”Heroes” och ”Bleeding eyes” är himmelskt bra helt enkelt, med stark betoning på himmelsk.

• Roland Grapow / guitars
• Uli Kusch / drums
• Jörn Lande / vocals
• Jan S. Eckert / bass
• Axel Mackenrott / keyboards

Plattan  nummer två Aeronautics släpptes två år senare ,och var inte alls långt borta från debutalbumets magiska kvalitetströskel. Med urgrymma låtar som ”Crimson rider”, ”Back for my life”, ”I´m not afraid”, ”Dark from dying”, ”Falling sparrow”, ”Treasure world” och ”Warriors cry” befäste bandet sina nyvunna fans. Dubbeltramp uppblandades ännu tydligare med Jorns aor rötter, något jag inte hade det minsta mot.

På plattan MKII ändrades dock förutsättningen för kvaliteten då Uli drog vidare, vilket gjorde att Roland stod som ensam härskare i Masterplan. Den gudabenådade Jorn Lande lämnade också bandet, istället kom amerikanske Mike DiMeo in. Skivan var oväntat bra eftersom jag indirekt trodde att dessa rockader skulle stjälpa bandets väg mot nya hits.

Dock är Masterplans melodiska power metal byggd på insatsen av duktiga musiker, stark sång och melodier att döda för, något som borgar för fortsatt kvalitetssampling. När låtar är så uberstarka som ”Lost and gone”, ”Keep me burning”, ”Take me over”, ”I´m gonna win”, ”Wathing the world”, ”Call of the gypsy” och ”Enemy” spelade det ingen roll ifall sången var betydligt sämre, och det episka täcket var aningen undandraget.

Time to be a king blev bandets 4:e platta där oväntat norrbaggen Jorn tog sitt förnuft till fånga och mikrofonstativet. En riktigt bra album som fick genomgående taskig kritik, något jag anser vara obefogat.

Med tunga melodiska his som: ”Fiddle of time”, ”Blow your winds”, ”Far from the end of the world”, ”Time to be a king”, ”The dark road” och ”Blue Europa” är det inte svårt att abdikera.

Masterplan har även nyligen genomgått ett par ändringar i uppsättningen av bandet. Numera består bandet av svenske Rick Altzi på sång, Roland Grapow på gitarr, Axel Mackenrott på keyboards, finske Jari Kainualinen på bas och Martin Skaroupka på trummor.

Tyvärr skapar dessvärre den sättningens Masterplans absoluta sämsta platta Novum Initium. ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal” och ”No escape” är undantagen som bekräftade låtkvalitetsdipen. Skrikigare, mörkare, men definitivt en klar sänkning på Masterplans kvalitetsskala.

Pixel – Eskapism

I mina ögon är Dexter världens bästa serie utifrån att ha varat hela 8 säsonger utan flagranta kvalitetssänkningar. Jag appelerade till högre makter att denna sista aviserade säsong skulle falla med flaggan i topp. Jag kan bara konstatera att de lyckades med att dels bibehålla kvalitetsapekten, dels binda ihop hela den röda tråden på ett fullständigt brilliant sätt. Serien hoppar 6 månader framåt från att Dexters syster skjutit sin chef LaGuerta framför sin bror seriemördaren. Deb har slutat i poliskåren och börjat om som privatdetektiv och knappt pratat med Dexter sedan den petitessen. Den avslutande säsongens huvudperson är Dr Vogel det vill säga den som formade och tyglade Dexters begär från att han var liten tillsammans med fadern. Den käre doktorn har ett dock ett mörkt personligt förflutet via dysfunktionella släktingar som gillar mörkt färskt blod mer än vad Dexter själv gör. Att knyta ihop en sådanhär kvalitetsstinn serie torde vara komplicerat eller i vilket fall som helst ett embryo till hybris. Balansen mella dessa harmoniseras mästerligt och bildar en holistiskt värdig avslutning på en av världens bästa serier alla kategorier. Jag kommer definitivt att sakna er: Deb, Battista, Masuka, Harry; Quinn och framförallt Dexter himself.

I kölvattnet av Ivanhoe, Rome och The Tudors landar detta välspelade drama The Borgias. Handlingen är förlagd till Rom år 1492 där spanske kardinalen  Rodrigo Borgia tagit  över som katolicismens överhuvud.  Han använder mutor för att bli påven Alexander VI, därefter ökar han på de kriminella strategierna för att bibehålla sin åtråvärda position. Till sin hjälp har han sonen Cesare som får bli hans ögon i kardinalkorridoren och Juan ögonen på de blodiga slagfälten. Jeremy Irons (1949, Cowes, England: The Mission, Deadringers, Scar i The Lion King, The man in the iron mask, Eragon) är seriens skarpaste upplysta stjärna och den som gestaltar den impopuläre spanske påven. Han har en karisma och aktriskopmpetens som kan besitta vertikala berg. Förutom detta vapen så är castingen makabert klockren med skådisar som är som klippt och skurna för sina roller. Det visuella smörgåsbordet, tempot, detaljrikedomen och självklart handlingen är andra flagranta pusselbitar som hittat sin rätta plats i tv-världen. Handlingen är verkligen intressant ur ett historiskt perspektiv trots stora amerikanska svarta hål från det förgångna. En annan förklaring till detta exceptionella historiska drama är den irländske regissörens Neil Jordand fingertoppskänsla (The Crying game, Michael Collins, Ondine, Brakfast on Pluto). En brilliant atmosfärisk serie som nästan når upp till Romes höjder, vilket inte vill säga lite.

M. Night Shyamalan pendlar mellan usel och genialisk. Genialitet i The Sixtht sense och Unbreakable, ren uselhet i Lady in the water och The last airbender. I After earth lägger sig han någonstans mittemellan. Handlingen utspelar sig långt fram i framtiden där mänskligheten för länge sedan övergivit jorden till förmån för Nova prime. I syfte att undvika ett asteroidbälte måste bestättningen landa på en planet som visar sig vara jorden. De enda överlevande från farkosten är legendariske Generalen Cypher Raiger spelad av Will Smith och hans 13-åriga son som han försummat under dennes uppväxt. Pappan blir liggandes halvdöd medan Kitai får greppa det sista halmstrået genom att ta sig förbi livsfarliga djur och växter för att kunna kontakta närliggande farkoster, en plats som ligger långt därifrån. Kitais högsta önskan är att bli lika bra soldat som sin känslokalle fader, nu får han chansen. Will Smith har inte gjort en enda filmälskare glad sedan I Robot, tyvärr blir inte After Earth den filmen som får mig att ändra uppfattning. Han är de färgades svar på Nicolas Cage. Han agerar anti-trovärdigt i symbios med tårdrypande usel dialog.  Jades Smith sonen i filmen tillika Wills egna son agerar stelare än doktor Alban och med ungefär lika stor karisma dessutom är kemin mellan dem obefintlig. Detta och halvtaskiga effekter gör så att filmen känns 35 minuter längr än den egentligen var. Jag har absolut sett sämre filmer än After Earth, men eftersom jag gillar denna typ av filmer så bidde det ändå ett halvt bottennapp.

Asgard är nästan lika förtrollande vacker som Vattnadal i Sagan om ringen trilogin. Det visuella är verkligen något att vila ögonen på. I uppföljaren har Thor – The dark world fått en budget av stora mått till sitt förfogande i kölvattnet av succén med The Avengers. I denna film tar han hjälp från sin minst sagt psykopatiske halvbror för att bekämpa ett hot som vill tillintetgöra universum för att ersätta det med ett mörkare sådant. Varelsen Malakit har dessutom en hantlangare som närmast kan beskrivas som en utomjordisk Hulk, så här finns det gott om antagonister att välja mellan. Den bitska lite brittiska humorn får gigantiskt utrymme, vilket jag bockar och bugar för. Det här är underhållningsaction på hög nivå, där handlingen går ut på att förhindra Malakit att utnyttja att planeterna konvergerar de nio världarna som Asarna har ansvar för första gången på 5000 år. Jag gillade faktiskt första filmen med Thor, och The Dark world är minst lika bra och definitivt lika rolig som sin föregångare. Tom Hiddleston’s (1981, Londom, England: Wallander tv-serie, The Avengers, War horse, Midnight in Paris, The deep blue sea) rolltolkning av halvbrodern Loki är klockren och nästan lika mycket huvudroll som Thor himself. Ironin har fått fritt spelrum mellan brödernas sköna och fräcka dialoger. En matinéfilm av stora mått som bjuder in biobesökaren till en berg-och-dalbane upplevelse fullspäckad med action och oneliners.

Trots adekvata medryggdunkningar i sann amerikansk anda är Pacific Rim i mina ögon en mer underhållande film än dennes förlagor som Godzilla och Transformers. Upphovsmakarna har dessutom studerat Avatar grundligt och typ uppdaterat Top Gun med ovanstående filmreferenser. Häxkittelns innehåll bildar ändå en muskellös hybrid som tilltalar mig. Pacific rim handlar om att aliens och monster som kommer för att erövra vår kära jord, men de kommer inte från rymden, utan istället från haven. I syfte att rädda mänskligheten från dessa förintare har jordens alla länder gått samman för att skapa ett vapen som kan matcha hoten. De monstruösa robotarna kallas Jaegers och styrs simulantat av två piloter. Handlingen är ultrasimpel, men karaktäriseringen av huvudpersonerna är väl tilltagna för att vara en genre som denna. Detta gör att jag faktiskt bryr mig ifall någon dör. I och med denna förutsättning frigörs alla andra faktorer som mycket coola visuella effekter och actionorgier. Guilermo del Toro är en personlig favoritregisör med filmer som Pans Labyrint, Blade och Hellboy i sitt filmbagage. Tyvärr har han blivit too much Hollywoodisk i sina senare filmer det vill säga sålt en del av sin spanska filmkonstsjäl till kapitalistdjävulen. Guilermo del Toro har  dock fått full tillgång till Hollywoods gigantiska leksakslåda där han troligtvis reproducerat sin barndoms fantasier till fullo – och jag gillar det oväntat nog.

Enders game har å andra sidan studerat Harry Potter, en knippe militärfilmer och Hunger Games. Detta är en sci-film med oerhört sköna visuella förstjänster. I hvudrollen finner vi en mini framavlad Elijaha Wood som krystar sig fram genom myriader av gruppnormer och hierarkier. Ender Wiggin axlar rollen som mänsklighetens sista hopp och hans allra tyngsta vapen är en irrationell logik i symbios med ett sjukt högt IQ. För mig blir denna militäronani aningen för mycket, även fast handlingen utspelar sig långt fram i framtiden i kombination med oförutsägbara aliens. En mogenfilm för ungdomar där gamlingen Ben Kingsley  (1943, Scarborough, England: Ghandi, Schindlers list, Species, Transiberian, Hugo, Iron man 3) är filmens allra största behållning. Likt en narcisstiskistisk lömsk giftorm manövrerar han sig genom halvtaskiga dialogformler. Harison Ford är en annan veteran som innehar en bärande roll i barnkrigsskolans innersta krets, men betydligt mer endimensionell framförd än sin äldre kollega. Ender Wiggins karaktär känns ihophastad vilket i mina ögon skapar en intetsägande karaktär som jag inte bryr mig om ifall han dör eller överlever sitt mandomsprov.

Continue Reading »

Kunskap är makt

Naturens egna livselixir?

”Ingen mat väcker väl lika starka känslor som just mjölk. Vi har alla en relation till denna vita dryck, även om det kanske var flera år sen vi drack den. Det är förresten inte så konstigt, mjölk är ju en naturlig del av livet för oss däggdjur och var man än befinner sig i Sverige är det aldrig långt till en mjölkgård. Men vad är grejen med mjölk, är det nyttigt eller något vi skall undvika? I tusentals år har vi druckit mjölk, men sedan 1937 bestämmer staten vilken sorts mjölk vi får dricka. Pastöriseringstvånget kom som ett vapen i kampen mot tuberkulos, men idag används det istället av mjölkföretagen för att tjäna mer pengar, medan konsumenter betalar priset med sviktande hälsa.

I Mjölkrevolutionen ställs frågan om huruvida mjölk är nyttigt eller inte, lite annorlunda. Nämligen: vilken sorts mjölk är nyttig och vilken är rent utav farlig? Tvärtemot den information vi får från myndigheter, menar författaren Fredrik Colting, är det den pastöriserade mjölken vi skall se upp med. Pastöriseringen förstör både enzymer och näringsämnen och förvandlar denna en gång så perfekta näring till ett processat halvfabrikat vi kan bli både sjuka och svaga av. Forskningsrapporter från hela världen visar att den opastöriserade mjölkens kvalitéer kan vara ett viktigt steg i kampen mot bland annat övervikt, laktosallergi, astma och allergier.

Med en inblick i bakteriologins uppkomst, mjölkens historia och det politiska spelet bakom vår mat, blir mjölk plötsligt något mer än bara sånt som står på frukostbordet. Mjölkrevolutionen är en vetenskaplig dokumentär om fifflet med vår mjölk, om en matindustri som ser både konsumenten och kon som en del av en lukrativ kedja och om de bakomliggande orsakerna till att vi idag inte själva får välja vilken mat vi vill äta (Fredrik Colting)”.

Under sommar-OS i London marknadsfördes mjölken hårt som den ultimata sportdrycken, när inte ens Svensk Mjölk förespråkar en ohejdad konsumtion, vilket inte vill säga lite. Organisationen följer Livsmedelsverkets rekommendationer om högst en halvliter mjölk eller mjölkprodukter per dag och förespråkar att mjölken ska ”vara en del av en balanserad kost”.

I opastöriserad mjölk finns 22 aminosyror, varav åtta essentiella, sådana som människokroppen inte själv kan syntetisera. De blir mindre tillgängliga när lysin och tyrosin förändras. Det finns 18 fettsyror, och i synnerhet de tio fleromättade förändras av värmen. A-, D-, E- och F-vitamin kan minska med två tredjedelar och C-vitamin halveras. Vitamin B 1, B 6, B 12 och B 9 förstörs. Den sista, folsyra, är viktig för gravida, och den minskar risken för autism, som inte fanns före pastöriseringen. Mjölken ger oss många viktiga enzymer. Fosfatas, som är nödvändig för kalciumupptaget inaktiveras till nio tiondelar. Benskörhet och dåliga tänder riskeras. Lipas som behövs för att spjälka fettet i mjölken förstörs.

I USA, pågår just nu ett mjölkkrig. De som kämpar är hälsomedvetna konsumenter och bönder som på ena sidan vill ha rätten att dricka färsk, opastöriserad mjölk, mot andra sidan där staten, sporrade av livsmedelsföretag, vill behålla och till och med utöka pastöriseringen av mjölken (och juicen och äggen och helst även köttet och salladen). De vill göra mjölk till en lika säker dryck som Coca-Cola. I några få stater i USA är det efter certifiering tillåtet att sälja ”rawmilk” (opastöriserad mjölk.) Man kan läsa på nätet om hur brutalt de amerikanska myndigheterna behandlar enskilda lantbrukare som säljer ”rawmilk”, i de stater där det inte är tillåtet. Det handlar om veritabla räder där man häller ut mjölken, bötfäller eller fängslar de som säljer den. Stora ekonomiska intressen hotas. Men USA är ju fantastiskt på det sättet att där finns allt. Där finns denna oerhört repressiva förföljelse av dem som handlar med ”rawmilk”, men också en stark rörelse mot myndighetsförtrycket och för rätten att dricka naturlig mjölk menar Margareta Lundström.

I Frankrike kan man köpa opastöriserad mjölk i butik. I Sverige förbjöds det 1937 av hälsoskäl, men bättre levnadsstandard hade redan reducerat tuberkulosen. Den finns inte i svenska besättningar och heller inte salmonella, som är vanlig i EU och som kan finnas på grönsaker. Majoriteten av bakterier är för oss nyttiga mjölksyrebakterier som undertrycker de dåliga. Med pastörisering slås allihop ut och vägen lämnas öppen för senare invasion av skadliga bakterier. I USA har de senaste trettio åren skett nära en kvarts miljon matförgiftningar med pastöriserad mjölk, men ingen med opastöriserad. Opastöriserad mjölk innehåller ett flertal ämnen som dödar främmande bakterier och den stärker vårt immunförsvar. Bakterierna i magen står för 70 procent av det. Själv åker Colting en timme fram och en timme tillbaka för att köpa mjölk från en ekologisk bonde med gräsfödda kor.

Skadorna, följdsjukdomar och överkänslighet för gluten och komjölk visar sig nu allt längre ner i åldrarna som exempelvis  ADHD, ADD, Damp, Autism, diabetes, psykiska besvär, luftvägsbesvär, infektionskänslighet, öron/ögon besvär, reumatiska besvär, små febertoppar, eksem, hudbesvär, diareé, förstoppning, uppsvälld buk, övriga mag/tarmbesvär, bristsjukdomar, anemi, blodtrycksbesvär, hormonell obalans, övervikt, undervikt, överdrivet sockerbegär, sköldkörtelbesvär. Lösningen till hur våra moderna sjukdomar uppkommit finns mitt framför näsan på oss, ta bort gluten och komjölk ur kosten reducera samtidigt ditt sockerintag och utvärdera resultatet själv! I de områden i världen där man inte använder det spannmål vi brukar och komjölk, finns knappt inte några av våra moderna sjukdomar överhuvudtaget menar Michael Håkansson

Morgondagens potentiella mjölkdrickare

Till de förskolor som ännu värnar om att laga egen mat till barnen skickar mjölkjätten ut receptböcker så att personalen inte ska råka glömma föda upp de små liven med denna vita dryck. Om du som läser det här har barn i förskoleålder så kan du ju alltid traska in i dagisköket och se om de har just denna bok och läsa själv om hur måna de är om att vi fortsätter konsumera denna dryck genom hela livet.

- ”Det är extra viktigt att förskolepersonalen ser till att barn under 5 års ålder får mjölk dricka till måltiderna så att de blir vana vid denna dryck och fortsätter konsumera den när de blir äldre”

Det har nämligen visat sig att 5 år är en magisk gräns. Om vi vuxna inte lär våra skyddslingar att dricka mjölk till maten innan dess så är sannolikheten stor att de inte heller kommer att göra det senare i livet (står också att läsa i Arlas häfte), det måste vara Arlas stora skräck och får under inga omständigheter ske. Vart når Arla sina framtida konsumenter bäst? Just det, på förskolan, därför ser man till att få in en fot där, och vad kan inte vara bättre än en receptbok som även Livsmedelsverket stödjer och står bakom.

Om Arla säger att mjölk ger starka ben så måste det sväl tämma eller? Frågan är då varför vi här uppe i Norden som för övrigt konsumerar denna dryck mer än något annat folkslag i världen har så stora problem med just benskörhet? Japanerna precis som svenskar lever länge däremot har de generellt sett starka friska ben, men de dricker knappt mjölk, något att reflektera över (taget från Livsglädje).

Continue Reading »

The man, The myth, The legend

Första gången jag stiftade bekantskap med denna aningen udda fågel var via en föreläsning när jag pluggade eko- och kultur Turism på Lunnevads folkhögskola år 2001 Jag har aldrig sett studenter lägga ner sitt godis, chips eller läsk så avväpnande under en föreläsning förut. Hans budskap skar rakt genom hälsohjärtat hos oss alla. När andra förträngde informationen någon månad senare så blev detta för egen del en fullskalig hälsorennäsanskatapult, där tidigare funderingar blev besvarade och ersatta med adekvata titlar. Tillsatserna i mat har eskalerat de senaste åren. Vad är det egentligen vi stoppar i oss? Är tillsatserna en strategi för tillverkaren att lura oss konsumenter till att tjäna mera pengar? I samma takt som maten utarmats har också allergier, diabetes, astma, fetma och andra kostrelaterade sjukdomar ökat markant. Vi utsätts dagligen för en ”cocktail” av främmande kemikalier, och absolut ingen vet med säkerhet hur vi påverkas av den processen.

Jag har sett denna vitale hälsoförespråkaren vid  ytterligare fem tillfällen. Tommy Svensson framför sin mission med samma beslutsamhet och pondus som alltid, trots att det allt som oftast är tragiskt glest i åhörarskaran, där merparten dessutom består av pensionärer. Omkring 120 föreläsningar per år a´la 2,5 timmar inklusive en kortare rast får man för priset av en biobiljett. Essensen handlar om tillsatser i vår mat, och hur vi påverkas av dessa. Kroppen skriker efter vitaminer, mineraler och antioxidanter; hälsoingredienser som ofta saknas i dagens snabbmatsbankomat. Tommy tar även upp multinationella företags påverkan på oss dödliga, och dess rovdrift att blidka sina giriga aktieägare – framför hälsoaspekten. Industrimaten fungerar tyvärr som sjukdomsalstrare, inte som välbefinnare, vilket de är ytterst medvetna om själva.

Dottern Lindas glutamatastma – en sanningskatapult

När hans dotter Linda var nyfödd fick hon sitt första astmaanfall under första promenaden med barnvagnen.  Hon rosslade och slutade andas; vi lyfte upp henne och åkte till sjukhus; läkaren trodde inte att barn kunde födas med astma, berättar Tommy Svensson.

Hon fick sitt andra anfall när hon var sju dagar, och vi förstod då att något var galet. De tog bort mjölk ur hennes kost, och när hon blev större kunde hon inte äta godis och läsk. Astman gjorde det omöjligt för henne att gå in ett stall. På en läkarkonferens om barnastma och barnallergi träffade Tommy en läkare som forskat om barnastma och som ansåg att för mycket av smakförstärkaren natriumglutamat (E 621) under graviditeten kan utlösa astma från födseln. Ämnet kan också vara en utlösande faktor för migrän, epilepsi och astmaanfall.  Jag vet många som har blivit av med svår huvudvärk sedan de slutat med natriumglutamat, förklarade Tommy Svensson.

Okärt barn har många namn; Natriumglutamat, E 621, eller Mononatriumglutamat finns bland annat i färdigmat, buljongtärningar, chips, soppor och såser. Liksom andra smakförstärkare tillsätts den för att maten ska smaka mer. Livsmedelsverket har förbjudit den i barnmat, men när jag ringde dem, sa de att det är ofarligt, menade Tommy Svensson. Han och Lindas mamma tog i alla fall bort natriumglutamaten ur dotterns kost, och en månad senare upphörde astmaanfallen. Efter fyra veckor var hon med en kompis till stallet, utan att få något anfall och sedan red hon fyra år, fem dagar i veckan, utan att det hände någonting, säger Tommy Svensson (www.nyheterna.net)

Tommy Svensson lyckades också bli fri från en otäck bitestikelinfektion, som läkarna ansåg var kronisk, genom att helt sonika lägga om kosten. Bland annat slutade han med raffinerat vetemjöl och lätt-produkter. När han bytte lättmargarin mot smör gick han också ner i vikt, men den främsta vinsten var att slippa ständig värk. Fettreducerade produkter drar ner immunförsvaret i botten, och gör att man lättare får infektioner, menar Tommy Svensson. Dessa händelser fick honom att börja skriva boken ”Handbok för den kräsne konsumenten” vilket visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom det tog hela fem år att skriva den. Det fanns/finns väldigt dåligt med forskning, och mycket av den forskning som finns är gjord av företagen själva. Att hitta den opartiska forskningen krävde såväl mycket tid som tålamod.

Tommy är utbildad naturguide, svampkonsulent och har jobbat som kock, trots att han inte har formell utbildning. Han har förutom böckerna om tillsatser och vitaminer skrivit böcker om svamp, medicinalväxter, natur och miljö. Han är en man med många strängar på sin lyra som även framavlat egen musik, barnböcker och egna matrecept. Innan han blev föreläsare på heltid var han miljösamordnare, dock är hans ”krig” mot tillsatser hans livsmission. Tommy är inne på sitt 17:e år som konsumtionsrådgivare till oss vanliga uppfuckade dödliga.

Han har i år kommit ut med en ny lättförståelig häfte/bok som kostar ynka 69 kr och är en investering i såväl hälsa som livskvalitet för en själv som för sina ögonstenar till barn. Den föreläsning som jag senast bevittnade var baserad på boken: ”Handboken till ett hälsosammare liv”. Här är ett mycket intressant utdrag ur ett av Tommys kostnadsfria nyhetsbrev som man kan/bör prenumerera på,  förnärvarande existerar  35 stycken sådana:

”Jämfört med fullkornslivsmedel så är dessa raffinerade spannmålsprodukter näringsinnehållsmässigt väldigt olika. Fullkornslivsmedel är rika på nyttiga näringsämnen, medan raffinerade spannmålsprodukter är väldigt fattiga på de samma, även om de, så att säga, ”berikas” genom tillsättning av syntetiska ämnen, för att kompensera den mängd av vitaminer och mineraler man förlorat när fullkornen raffinerades.

När man omvandlar helt vetemjöl till vitt mjöl, så förlorar man: – 98% av manganämnet – 95% av E-vitaminet – 80% av B1-vitamninet – 80% av järnet – 75% av B3-vitaminet – 75% av magnesiumet – 70% av fosforet – 65% av B2-vitminet – 65% av koppar – 50% av pantotensyra – 50% av B6-vitaminet – 50% av kalcium – 50% av kalium- 80% av fibrerna. Liknande förluster av vitaminer/mineraler händer när exempelvis fullkornsris omvandlas till vitt polerat ris och rågmjöl omvandlas till siktat rågmjöl”.

Det kan parallellt tilläggas att när producenterna bleker vetemjölet i syfte att blidka oss kunder så används klordioxid. De förenar sig med proteinrester och bildar senare i processen ämnet alloxan. Samma ämne används bland annat på labbråttor för att framkalla diabetes. Jag kan bara rekommendera att köpa ekologisk mjöl där denna dysfunktionella metod inte används, däremot får man inte sitt mjöl likblekt.

Senaste föreläsningen i Norrkping 2013

I mitten av september stegade jag ner till Hemgården för att ta del av hans senaste och nya föreläsning om strategier för ett hälsosammare liv. Förutom att själva informationen var sagolikt intressant så var det dels trevligt att lokalen var överfull, dels bestod av betydligt flera yngre personer än som varit fallet vid tidigare föreläsningar.

Denna miljöinspiratör, författare och debattör är som sagt mångfacetterad i sin läggning, och har ett genuint intresse för det han gör. Tommy berättar om problemen med tillsatser i mat och hur vi kan påverkas av dessa i symbios att vi konsumenter faktiskt kan påverka den processen själva. Föreläsningen har hittat en optimal balans i syfte att skapa ett engagemang, och för att få deltagarna att förstå vikten i allt man gör, även när det gäller de miljöfrågor som för de flesta känns oöverstigliga. Det är en fartfylld föreläsning som inte lämnar någon oberörd, och som garanterat förändrar deltagarnas motivation och miljöengagemang på flera plan.

Tommy Svensson reser land och rike runt och föreläser om tillsatser i mat och varför vi bör undvika dem. Han menar att läget egentligen är värre nu än när han började med med sin första bok.

-Du kan inte helt slippa tillsatserna, och allt är inte farligt för alla, men det går att dra ner på dem om man vet vad man ska undvika, säger Tommy Svensson.

Jag och min fru har sedan 2001 gått igenom en borttagningsprocess som än idag fortsätter med syfte att leva så sunt som det är möjligt, utan att bli asketiskt strikta. Först åkte alla våra Milda- och Keldaprodukter ut för att ersättas av naturliga produkter. Då trodde vi att det skulle bli djävulskt svårt att leva utan dessa när de stod för überbekvämlighet. Det enda vi använder oss av nu är ekologiskt smör, ekologisk Bregott, extra virgin olivolja samt kokosfett. Det lustiga är att det inte inneburit några som helst problem i vår omställning.

I stort sett är allt vi köper av ekologisk art, tyvärr måste vi tumma på det ibland, om vi inte vill åka runt halva stan för att hitta en vara som ska ingå i ett nytt recept. Dessvärre är Citygross, Coop Forum, ICA Kvantum och ICA Maxi groteskt dåliga på att tillhandahålla oss konsumenter bland annat ekologiska grönsaker och frukter såsom paprika, kivi, päron och dylikt. Ett ställe som vi anammar är helt underbara Big Heart som ligger på Repslagaregatan 42 och är ett mecka för oss att inhandla ekologiska produkter som kryddor, nötter, frön, ägg, grönsaker och 100 tals andra livsmedel. Saltå Kvarns produkter är ett  annat ekologiskt föredömme som vi flitigt anammar av oss.

En orgie av melodier

A.o.r står för adult orieted rock och var en musikgenre som jag fick upp ögonen för i mitten av 80-talet därefter har jag varit besatt av denna mollstämda melodieufori, ett val som Ginza troligtvis är oerhört nöjda med. För de icke omvände är grupper som exempelvis Journey, Survivor och Foreigner essensen av vad genren i sig står för.

Kieran Dargan och gänget är sanna entusiaster och har sett sitt skötebarn Firefest växa successivt, för att i år fira 10-års jubileum. Detta a.o.r -mecka har jag avundsjukt sneglat på  länge. och självklart varit himla sugen att se. När årets line up avtäcktes fanns ingen återvändo, då den på pappret var den bästa hitintills, nu eller aldrig så att säga.

Jag bönade och bad polare som skulle kunna tänkas hänga på till Nottingham, men vardagslunken, ekonomin, och svårighet att få ledigt komplicerade processen. Ville jag uppleva denna musikfest så fanns det bara en utväg, och det var att ta mig dit på egen hand.

När den tröskeln var passerad var det dags att snabbt som attan boka 3-dagars biljetter, för att senare pussla ihop den bångstyriga reserutten till Nottingham. De åtråvärda biljetterna kostade ca 1900 kr,  flyget 1500 (+1200kr extra) kr, hotellet 2500 kr,  tåget 1000 kr. Plötsligt var det dags att packa handbagaget, för övrigt första gången någonsin jag rest utan inlämnad resväska.

Att resa ensam har såväl fördelar som nackdelar. Det negativa är väl att inte ha någon att dela upplevelsen med, det positiva är att jag gör precis vad jag vill, kompromisser finns inte. Vill jag lägga mig klockan 22.30 så gör jag det, utan att känna att jag måste festa för att polaren vill det, trots att man är spytrött.

Fredag Dag 1

Upp runt klockan 06.30 för att 45 minuter senare bila i ett ytterst gråmulet väder till Skavsta. Enda smolken i bägaren var den sköra reseprocessen, föll en bit föll alla, eftersom reseschemat var så tight upplagt med syftet att hinna till festivalen i tid. Jag tog två lugnande Heineken på planet, och laddade med arbetsrelaterad litteratur om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Ett kritiskt läge uppstod vid passkontrollen till tröskeln in till England. Min kö, en av 20 tycktes stå still, medan de andra rörde sig betydligt kvickare. När psyket passerat rationalism kastade jag mig ovigt över repet till den andra kön efter fått deras välsignelse. Det valet gjorde att jag faktiskt hann med Stansted express och sedermera tunnelbanan från Liverpool street till S:t pancras.

När jag väl satt på tåget från London till Nottingham kunde jag slappna av för första gången. Den sista halvtimmen språkade jag med aor-legenden Rick Delin tillika bandmedlem i Houston och med en låtskatt av rang i sitt musik-CV. Resan till Robin Hoods hemtrakter tog ungefär 2½ timmar. Likt ett dopat näbbdjur tog jag första bästa taxi från tågstationen till Rock city för  5 pund, en resa på 5 minuter.

Jag äntrade aor:ens heliga katedral klockan 15.35 och fick i stort sett se hela finsk/norska The Magnificents uppträdande. Detta ”frontiersprojekt” har endast en platta i bagaget, men snabbt blivit populära i dessa kretsar.

Personligen anser jag inte det vara helt befogat, då plattan är halvbra. De låtar som är riktigt bra är ”Bullets”, ”Cheated by love”, ”Loves on the line” och  ”Holding out to your love” vilka avverkades med autentisk glädje; för övrigt  projektets första spelning någonsin.

Spelschemat var minst sagt tight upplagt om man som jag själv ville se alla banden. Det var 20 minuters paus mellan framträdandena, vilket endast frigjorde tid att stå i kö vid baren för i mitt fall dräpa en dubbel Sambucca och en iskall burk Tuborg. Nästa band till drabbning var multinationella och halvkristna Edens curse. De har fyra plattor i bagaget och på sista plattan har serbiske sångaren Nikola Mijic tagit över mickstativet.

Deras Dokken inspirerade melodiska hårdrock gör sig bra på scen och nye sångaren låter bra live, till och med bättre än originalsångaren. Till skillnad från The Magnificent klämkäcka framträdande var det full fart på Edens curse. De spelade Fly away som enligt mig är deras bästa låt. En rolig petitess i sammanhanget är satan-tecknet-hybrisen som sångaren använde sig av. En scenstrategi som kan tyckas gå stick i stäv med deras diffusa kristna texter.

Efter två bra framträdande blev det återigen 20 minuters paus och jag smet iväg för återuppleva smakerna av en dubbel Sambucca och en burk Tuborg. Blev snabbt medveten av den mångfald av svenskar i baren och framför scenen; det tycktes prata svenska i varje kvadratmeter. Blev också medveten om att jag endast ätit frukost klockan sex på morgonen.

I baren fanns bara drycker, men inga former av tilltugg, inte ens nötter konstigt nog. Klockan 17.20 stegade svenska hi-tech-aor killarna Work of art upp på scenen. Detta var deras andra spelning på anrika Firefest. Sångaren Lars Säfsund utstrålade genuin sprudlande glädje på scen, något som smittade av sig till oss i publiken. Han ägde scenen helt enkelt, en horribelt cool scenpersonlighet med glimten i ögat.

En kontrast till Edens curse sångaren som visserligen var duktig, men som parallellt omgav sig med miljarder hårdrockklyschor. De inledde urstarkt med The great fall och The price you pay till ett snuskigt bra ljud. När de avverkat underbara Robert Säll pennade Nature of the game så var det bara att abdikera, detta var absolut bästa spelningen hittills.

Kastade mig ut i ett ljummet Nottingham för att hinna vräka i mig en dubbel ostburgare och en kycklingburgare under pausen innan nästa svenska band skulle äntra scenen. W.E.T (Work of art, Eclipse, Talisman) med gudabenådade sångaren Jeff Scott Soto har släppt två renodlade kvalitetsmäktade plattor. Utifrån ett aor-perspektiv är en en bandpresentation överflödig eftersom W.E.T är den moderna erans nya kungar. Robert Säll fick kasta sig från Work of art spelningen till denna WET konsert, men tycktes inte beröras av den omställningen.

Erik Mårtensson från Eclipse är bandets brainchild densamme som skrivit merparten av deras låtmaterial. Den überkarismatiske Jeff Scott Soto vet hur en slipsten ska dras precis som resten av bandet. Jag blev extremt underhållen av herrar som andas aor via euforibefriare som: The best line, Brothers in arms och  One love, låtar som på det glada 80-talet hade härjat på varenda topplista i hela världen.

Jag hann med nöd och näppe köpa två burköl innan brittiska kultbandet Dare dök upp på scen. I mina ögon har de endast gjort en riktigt bra platta: Out of the silence (1988), därefter sjönk låtkvaliteten anmärkningsvärt på de nästkommande sju plattorna, samtidigt som aor rötterna blev på tok för tunna. Frontmannen Darren Wharton är mannen bakom Dare och den som skapat hybriden mellan melodiös rock och de keltiska tongångarna.

Jag blev nästan överrumplad av den energi och tyngd bandet uppvisade. De spelade endast tre låtar från deras bästa platta: ”Abandon”, ”The Raindance” och ”Into the Fire”. Personligen hade jag också velat hört ”Under the sun” och ”Heartbreaker” från första plattan.  Med den yngre coole gitarristen i bandet tillika ett scen-charm-troll av guds like blev detta en oväntad höjdarspelning.

Kvällens avslutades med den snuskigt underskattade kanadensiska headlinern Harem Scarem. De skulle spela aor klassikern Mood swing från 1993 i sin helhet. Deras musik har mångt och mycket varit en hybrid mellan aor och  en dos grunge, fast på ett positivt sätt. Harem scarem har släppt 12 studioplattor där post-core-inslagen blivit flera för varje platta som gått sedan Mood swing.

Gitarristen Pete Lesperance och sångaren Harry Hess och i viss mån Darren Smith är essensen i bandet, och de som skapar stundtals magiska låtar. Harry Hess på scen är anti-aor-sångare, något jag upplevde som befriande. Likt en hardcore/punk farbror provocerade han samhället, sig själv, bandet och publiken med ett pillemariskt leende.

Kanadensarna inledde med fantastiska Saviors never die och fortsatte sedan med Sentimental boulevard, Stranger than love, Empty promises, Jealousy, Honestly och övernaturligt underbara No justice. Pete Lesperance på gitarr fick jag gåshud av, påminde lite om Dave Meneketti i Y and T i sitt hypnotiserande gitarrfrieri. Trodde inte det gick att toppa W.ET:s spelning, men detta var nog snäppet bättre, mindre polerat, mera urkraft, och även här melodier att döda för.

Obehagligt belåten över den bästa musikdagen i mitt liv utifrån att det var sex band i rad som spelade, parallellt med att resprocessen fungerat helt friktionsfritt.

Korsryggen och fötterna var däremot ömma samtidigt som jag märkte av alkoholmängden. Jag lullade hem efter tiotiden för att avsluta med tv, mobiltelefon och en ytterst välbehövlig sömn. Rummet upplevde jag som mindre klaustrofobisk än på bilden.

Lördag: dag 2

Upp klockan 08.30 utan att känna mig speciellt bakfull. Jag spatserade efter en välkomnande dusch förväntansfull till frukostbuffén. Den visade sig vara bättre än vad jag någonsin trott, framförallt när jag befann mig i England. Färska bär samsades med nystekta ägg, diverse ostsorter och flingor samt nybryggt kaffe, en höjdpunkt på dagen faktiskt.

Nästa anhalt var att ta sig till stadens två stora fotbollsarenor som låg en bra bit bort. Med kameran i högsta hugg i symbios med ett regnfritt väder begav jag mig först till Notts Countys arena. Syftet med detta är att jag samlar på keramikmuggar.

Mitt egna kriterium för att överhuvudtaget få köpa en mugg är att jag sett eller åkt förbi lagets arena. Laget ”The Magpies” (skatorna) är den äldsta proffsklubben i världen (1862) som fortfarande deltar på en professionell nivå. Nottys county spelar i Footboll league one det vill säga division 3.

Meadow lane heter arenan och den byggdes om 1993 i syfte att inhysa framtida framgångar. Tyvärr har dessa inte infriats, utan arenan snittar 6000 personer, men rymmer 20 000 människor. För visat intresse fick jag en privat guidning av personalen runt Meadow lane; en stolthet som det gick att ta på.

300 yards därifrån vandrade jag till betydligt större City ground med plats för 30 5000 personer tillika Nottingham Forrest tillhåll, de två arenorna är för övrigt de två närmaste arenorna i England.

Shoppen var gigantisk för att vara ett division två lag, men Notts countys  genuina värme fanns inte där. Nottingham huserar för närvarande på tredje plats i The Championship.

Efter 2½ timmar av gående blev det dags att ta sig till Rock city för att njuta av första bandet som var svenskt: Nation. De inledde lördagens maratonspelningar prick klockan 12.50. Precis som förra årets Royal Hunt var detta den bokning som låg längst ifrån fluffbanden på Firefest. Nation spelar pure neo classic hardrock det vill säga Yngwie Malmsteen musik.

Grupper som idag iklär sig den genren är tyska At vance och belgiska  Iron Mask. Har en platta av två möjliga av Nation hemma i cd-hyllan, vilka båda sålt bra i Japan. Enligt några personer som jag träffade på mitt hotell som var släkt med några i bandet, så var detta deras första spelning på 20 år. Jag är osäker på om det i sig är något bra eftersom bandet var tagna av deras egna ringrostighet.

Utifrån de förutsättningar så klarade de sig bra. Sångaren Isaac Isaacson var okarismatisk, men vägdes upp av en hyfsad pipa. Duktiga musiker, men dessvärre med ett alltför intetsägande material i bagaget. Signifikativt var att deras bästa låt var en cover på ABBA`s Waterloo.

Skippade sedan Von Groove, en grupp jag aldrig gillat och troligtvis aldrig kommer att gilla. Det efterlängtade substitutet bestod av en hägrande indisk restaurang. 100 meter från Rock City låg passande nog den välrenommerade Mogal -e-Azam  tillika Nottinghams äldsta indiska matställe, vilken funnits i släkten i nästan 40 år.

Jag tog det starkaste huset hade att erbjuda, ett snäpp över Vindaloostyrka. Till det ett ostnaan bröd och två lokala öl. Maten var stark, dock inte värre än vindaloo. Hittills hade detta varit dagens absoluta höjdpunkt med frukosten.

Såg sedan Heavens edge ett band jag heller inte varit överförtjust i; lite för mycket sleaze, lite för mycket Sunstrip boulevard för min smak.

De klarade sig dock bättre än väntat, men den kraxiga sångaren Mark Evans levererade låtar som hamnade under epitetet: ”inte en bra låt”. Avsaknaden av kvalitet blev övertydlig; en totalt intetsägande spelning av ett uselt band.

Nästa band var Heavens edge raka motsats i alla avseenden; ett band som utan problem kan titulera sig epitetet: ”inte en dålig låt”. Treat har varit och är en av mina största husgudar. Jag har alltid föredragit dem framför ”konkurrenterna” Europe. Detta är deras avskedsturné efter 30 år i branschen.

Vart jag hamnar efter att sett dem på Sweden Rock och Skogsröjet i år vill jag inte veta; inte groupie i alla fall, men stalker måhända? I vilket fall som helst var detta en inomhusspelning till skillnad ifrån de två andra, med en publik som dyrkar deras variant av aor/melodiös hårdrock.

Det märktes på bandet som utifrån vad jag sett gjorde sin bästa spelning. I den melodiska hårdrocksfåran är Treat essensen av det jag verkligen gillar. Minnesvärda och varierade melodier med allt som oftast chorus att döda för dessutom lägger de in snygga stick i varje låt, något som varje band borde göra eftersom låtarna blir ännu mera fulländade.

Att detta gravt underskattade band inte blivit större kan bero på rena tillfälligheter eller dålig timing. Personligen tror jag att sångaren Robert Ernlund varken röstmässigt eller scenmässigt är någon Joey Tempest, däri ligger nog den historiska nyckeln. Dock har han ett hjärta som få, samt en röst och accent som faktiskt blivit bättre med åren.

Treat är ett av få band som lyckats med bedriften att implementera in dåtida klassiker med hela fyra nya sådana, vilka är tagna från ett av 2000 talets allra bästa album: Coup the grace. Låtarna är When the war is over, Roar, Papertiger och Skies from mongolia. Förutom dessa exceptionella låtar spelades Strike without a warning,  Sole survivor, Conspiracy,  Caught in the line of fire, World of promises, Get you on the run, samt ett litet onödigt medley.

Det bästa vore självklart om Treat fått headlina denna kväll och fått spela dessa klassiker i sin helhet. Det var ett osannolikt ös på scenen som hos publiken, trots det så saknade jag I burn for you, Ride me high, men framförallt Outlaw och Fallen angel, vilket bara förstärker devisen att de förfogar över en av rockvärldens bästa låtskatter. En mycket värdig avslutning av ett fantastiskt band.

Nästa band  skulle väl kunna ses som Treats naturliga arvtagare parallellt med Eclipse. Dessa unga herrar har släppt tre fullt godkända plattor om inte lite väl hypade utifrån att de är unga och genrens framtidshopp, deras bästa är deras senaste Living on the run från 2012. I vilket fall som helst har jag sett dem en gång förut med originalsångaren Kenny Leckremo.

Denna gång har Erik Grönwall tagit över mickstativet; i och med det så har det valet påverkat hela livframträdandet från ganska laidback till superenergiskt. Det positiva var att han fick med sig Firefestpubliken bäst av alla banden under dessa 3 dagar, det negativa var att det blev ”too much”.  Likt en skållad bergsiller på kokain krängde han spastiskt på huvudet och iklädde sig Axl Rose och  Michael Monroe poser i mängder. Trots deras tre ojämna plattor har de lyckats framavla låtar som gott och väl rymmer en timmes speltid.

Bandet är också betydligt tightare än när jag såg dem sist. Deras bästa låtar är Straight to your heart, Heartbreaker, Living on the run och  1000 miles som alla spelades under denna bejublade 1 timmes konsert. Helheten blev ändå en mycket positiv överraskning av ett band som är lika rockiga som aoriga, något som gör dem  ytterst oförutsägbara.

Näst sista bandet för kvällen var amerikanska Shooting star. Ett band som funnits sedan slutet av 70-talet och med  8 studioalbum bakom sig. Deras line uppsättningar torde vara en av de längre i rockhistorien, men denna uppsättning var helskön utifrån att knappt kunna en låt från deras låtkatalog. En av rockvärldens biffigaste sångare stegade in på scenen: Todd Pettygrove.

Instinktivt blev jag skeptisk, men killen hade karisma, humor och en riktigt bra röst. Den enda låt jag kände till av deras låtar de framförde var Summer sun från Silent scream albumet från 1985. Därutöver var allt annat material nytt för mig, vilket torde vara en källa till att ta till sig låtarna. Coole keyboardisten Dennis Laffoon och  gitarrhjälten Van McLain var otroligt vitala gubbar med inlevelse som få.

Dessa ingredienser samt en genuin energi i kombination med personlig stil helt befriad från H.E.A.T:s påklistrade hårdrocksposer var vinnarkort. Ruskigt sköna låtar som Let it out, If you got love, Are you on my side och Get excited sken tyvärr med sin frånvaro. I vilket fall som helst en av denna upplaga av Firesfest mest angenäma överraskningar.

Sista bandet för kvällen var Hardline som fick hela 1½ timme till sitt förfogande. Deras klassiker Doube eclipse från 1992 är en kultklassiker i genren som dessvärre bara innehåller två riktigt bra låtar: Hot Cherie och Everything; tillika en av genrens mest överskattade plattor. Själv tillhör den inte min topp 1000 lista på grund av för rockiga och sleaziga låtar.

Dock har de en fenomenalt bra sångare att tillgå, nämligen Johnny Gioeli. Med den pipan borde kvällen vara räddad, men icke sa nicke, när låtvalet faller på det äldre materialet. Själv föredrar jag plattan från 2012 Danger Zone, där de dels fått hjälp med låtskrivandet, dels blivit inknuffade på aor-territoriet av deras skivbolag Frontiers. Förutom att ha en pipa av guds like är Johnny Gioeli överallt på scen, dock inte på samma nivå som kokainstinne Erik Grönwall, men hans energi räckte gott och väl till en hedrande andra plats.

Trum- och gitarrsolon är jag allergisk mot, och personligt snack som mera kändes opersonligt upplevde jag som ytterst påfrestande. Jag var nog en av få som inte alls gillade vare sig liveuppträdandet eller de rockiga låtarna, men som sagt smaken är som baken.

De två sista timmarna  var en orgie av ryggkota-förskjutningar och avdomnade fötter. Att ta sig från rockklubben till den hägrande sängen var en befrielse. Min alkoholkonsumtion hade dessutom sjunkit till hälften i jämförelse med gårdagen, med endast 4 öl under hela kvällen.

När de flesta festande vidare hade jag inga ambitioner att göra detsamma. Innan jag välkomnade John Blund så kände jag mig instinktivt manad att grabba två excellenta burgare på världens bästa fastfood kedja nämligen Kentucky Fried Chicken.

Söndag dag 3

Gick upp med tuppen, pigg som en lärka och med 9 timmar sömn i bagaget. Hade min förmiddag utstakad i huvudet. Efter en skön dusch och mobiltelefonfibblande åtnjöt jag frukost smörgåsbordet. Inriktning på denna färd inleddes med 1 timmes gående längs med British Waterways.

Att bara röra sig, reflektera, koppla av och leta upp  vackra kameravyer var balsam för själen, trots pensionärsvarningen.Efter denna trivsamma promenad drog jag mig till de äldre delarna av Nottingham. Först besökte jag det utmärkta The Museum of Nottingham Life at Brewhouse Yard, där man de synliggjorde livet under, i och över grottorna. Ett fantastiskt ställe med myriader av grottgångar, montrar, trappor och smårum.

Därefter besöktes Nottingham castle med anor från 1000-talet. Det visade sig vara mer än bara ett slott. Konstutställningar, stadsmuseum, utställningar, Robin Hood staty och krigsmuseum samsades bland annat om utrymmet. Vi i Sverige anser subtilt att vi är världsbäst ur ett barnperspektiv.

Nottingham castle var ljusår från de slott jag besökt i Sverige. Här hade man grundligt utformat allt som rör utställningar och slottet i sig till att vara en gigantisk barnkammare. Syftet torde vara ganska självklart, men tjuriga barn såg man inte tillstymmelse till.

Efter denna kulturella orgie så var det dags att besöka närliggande Ye Olde trip to Jerusalem tillika Englands äldsta pub. Interiört var det nästan ännu häftigare än exteriört med myriader av smårum. Det var som att färdas tillbaka i tiden.

Här serverades också öl från Nottinghams microbryggeri: Castle rock brewery. På denna pub träffade jag på 3 trevliga svenska Firefestentusiaster, en av dem var Leif Olsson. Densamme visste det mesta om aor och om Firefest, vilket skapade ett nörderi av guds like.

Några-öl-till-processen samt att det var så trevligt gjorde att vårt gäng missade några låtar från söndagens första band Eclipse. Bandet med låtskrivarfenomenet Erik Mårtensen i spetsen är värdiga arvtagare till Treat och deras låtskrivare Anders Wikström. Bandet är tight, hungrigt och underhållande samtidigt som de kan varva aor med tyngre melodiös hårdrock.

Att deras låtar är en fröjd för örat gör inte saken sämre. De spelade låtar från deras två senaste plattor: Are you ready to rock (2008) och Bleed and scream (2012) En riktigt bra show, med toppenljud och sköna låtar som SOS  och To mend a broken heart. Erik Mårtenson är mannen bakom exempelvis Toby Hitchcock och Jimi Jamisons soloplattor något som borgar för en adekvat låtkvalité.

Nästa band till drabbning var brittiska Brighton rock. Jag har deras plattor men har aldrig varit något fan av dem. Min skepticism besannades till en viss del, de visade sig vara både vitalare och bättre än vad jag förväntat mig. Trots var avsaknaden av bra låtar något som förföljde dem under hela spelningen.

Tröstade mig sedan med två San miguel då jag inväntade pomp-aor-bandet Prophet. Bandet släppte under sina glansdagar 3 plattor av varierande kvalité från 1985 till 1991. De drog av sin bästa låt som nummer två; Can´t hide love vilken skulle närmast kunna beskrivas som en aor-classic.  Tyvärr tömde de den pompösa bägaren via denna låt, därefter var det i mina ögon främst en sörja av ordinär hårdrock där betoningen låg på väldigt  intetsägande.

I ren uppgivenhet och med en begynnande ryggvärk köpte jag ytterligare två San Miguel i baren. De två senaste banden hade varit en uppvisning i tristess, något jag visste skulle ändras i och med att svenska Alien skulle äntra scenen.

De gjorde braksuccé vid deras förra framträdande på 2011 års upplaga av Firefest. Deras debutalbum från 1988 är en av Sveriges bästa renodlade aorplattor någonsin tillsammans med Mikael Erlandsson: 4, och Alien sångarens Jim Jidheds solo: Full Cirkle.  Hade produktionen och timingen funnits 1988 så hade framtiden troligtvis tett sig annorlunda, men efter denna sagolika debut gick det raskt utför med såväl grupp som låtmaterial.

Det jag fick uppleva på scen var den kraft som som saknades på debutplattan samt att de parallellt var mer tighta och förberedda än 2011. Den tyngd de förmedlade, den röstkraft som Jim Jidhed ynglade av sig kvalade lätt in på sångprestationlistan med storheter som Johnny Gioeli och Jeff Scott Soto.

Merparten av deras set bestod som tur var av låtar från deras debutplatta samt en ny kommande låt från deras comebackplatta. Som sagt i en bättre värld hade Alien varit världsstjärnor, men precis som Treat så fanns inte den där gnutta turen på deras sida för att de skulle kunna brottas med Journey, Survivor och Foreigner.

På tal om Journey så är Jim Jidhed helt klart Sveriges svar på Steve Perry, en jämförelse som killen kan känna sig stolt över.  Med låtar som Tears don´t put out the fire, Jamie remember, Go easy och Brave new world reproducerades med lätthet 2011 års succé. Alien visade var aor skåpet skulle stå och utförde en klockren spelning, en av de bättre under dessa tre dagar

Jag ville suga på Alien-karamellen och beslöt mig för att skippa mediokra Baton Rouge. Precis som med Brighton Rock har de aldrig tagit sig in på min 1000-top-lista. De efterföljande reaktionerna på bandet var ännu värre än vad jag trott, medioker var smickrande i detta fall, enligt hörsägen.

Jag spatserade hungrig till min indiska kvarterskrog endast några minuter ifrån Rock city. Där mötte jag senare Leif Olsson med polaren Mikael, och aor-nörderiet fortsatte där det avslutades förut; våra aor-topp-5-listor granskades och jämfördes grundligt. Jag valde att testa en betydligt mildare rätt denna gång. Två lokala öl i kombination med nötnaanbröd var sagolikt gott. Sett ur backspegeln kunde kvällen ha avstannat på denna restaurang.

Jag gick tillbaka till konsertarenan för att se nästa band på listan JSRG det vill säga Vixen utan Janice Lynn ”Jan” Kuehnemund tillika kvinna som grundade bandet och sedermera avled 2013.

Deras storhetstid varade mellan debutalbumet som släpptes 1988 till deras andra mindre lyckade Rev it up från 1990. Edge of a broken heart är deras bästa låt med balladen Cryin, Love made me och How much love, därutöver är det inte mycket att hurra för. Med få kvarvarande medlemmar men med en glöd visade sig de i alla fall vara både kompetenta och vitala; en bra spelning utifrån dessa faktorer.

Jag tog mina sista två San Miguel i baren inför vad som skulle bli denna upplaga av Firesfest sista band. Headlinern Legends är ett hopplock av aor-gurun Tommy Dennander. På grund av Fergie Frederiksens hälsotillstånd blev han ersatt av Bobby Kimball, något som var tråkigt på flera plan dessutom utgick sångguden Joe Lynn Turner och ersattes av före detta Rainbow sångaren Graham Bonnett.

De två och Eric Martin (otroligt like Stålmannens alias: Clark Kent) och på ett hörn Bob Catley,  spelade dem sånghuvudrollerna till något som kunde blivit så bra. På tok för mycket skitsnackprat mellan låtarna och dessutom fel sådana enligt mitt sätt att åtnjuta aor. Det bidrog starkt till en halvtaskig tillställning som jag faktiskt inte såg till det bittra slutet. Urgrymma musiker och låtar som To Be With You, Since You Been Gone och Hold The Line räddade inte alls upp situationen. Den rockiga tillställningen borde istället skötts av Treat, Alien, W.E.T eller varför inte av H.E.A.T.

Jag skyndade mig kvickt till hotellrummet i ett hällregn som ockuperade Nottinghams himmel. Det blev att packa och titta lite på tv i syfte att förtränga såväl vädret som söndagens många mediokra band.

Måndag Dag 4

Vaknade återigen likt en pigg ekorre, en hungrig sådan. Frukosten var lika varierad och delikat som de tidigare dagarna. Regnet öste ner på Nottinghams vattenbelagda gator. Mitt tåg avgick klockan 13.28 prick, vilket möjliggjorde att jag kunde shoppa till nära och kära och mig själv.

Tyvärr förtog hällregnet det nöjet, och jag väntade ändå till 10.30 innan jag checkade ut från hotellet. Innan dess hade jag lyssnat 1½ timme på min Spotify aor lista på deras Iphone docka. Till sist fanns det ingen återvändo, utan med en tung väska bar det ut i ösregnet.

Jag inledde shoppandet i närliggande prylbutiken Ice Nine. Detta var ett Mecka för en person som gillar coola ringar, kedjor och dödskallar. Handlade lätt på mig för en tusenlapp till ägarens belåtna min, fast unika saker. Mer än nöjd väcktes jag till liv av de strilande vattenmassorna. Jag sicksackade mellan gatorna, butikerna och de två galleriorna.

Den andra guldbutiken var Sports directs trippelvåning av  sportprylar och träningskläder; allt till priser att döda för. Hade jag haft mer plats i handbagaget så hade mitt inköpskvitto varit betydligt högre. En sak var säker, väskan var definitivt tyngre nu. Jag traskade i makligt tempo till Nottinghams tågstation som för övrigt var under kraftig ombyggnad.

Jag hade tiden på min sida och passade på att läsa lite innan tåget anlände. Till skillnad ifrån ditresan så kände jag mig übersäker på att nå London via detta Midlandtåg. I nästan två timmar svävade jag i den säkra zonen. 13 minmuter innan jag nådde Victoria Station hände det som inte fick hända. Någon hade fått för sig att kasta sig från en bro framför tåget.

Förutom en traumatisk upplevelse för tågföraren och en snabb död för den drabbade blev detta en polissak. När taget stannat in förvandlades tåget och närliggande område till en scene of the crime, vilket för Londonpolisen var en process runt 2 timmar. Jag bad till Gud att detta händelseförlopp av någon outgrundlig anledning skulle påskyndas, men agnostiker hade inte tillträde till önskelådan. Jag fick finna mig i att missa mitt plan som skulle avgå klockan 18.35, där gaten stängdes runt klockan sex.

Konduktörerna förklarade övertydligt att speciell personal skulle ta hand om oss när vi väl anlände till S:t Pancras för att lösa processen med nästa flyg. Jag och ett gäng finnar stressade till det stället. De hade ingen aning om detta utan hänvisade oss till nästa våning, där vi återigen hänvisades till en ny plats. Ingen hade någon aning om någonting, och kaoset var komplett dessutom var empatilösheten påtaglig hos de vi rådfrågade.

Det gick upp ett ljus att vi var uppfuckade och inte skulle få någon adekvat hjälp. Jag la mitt fokus på att ta mig till Liverpool Street via tunnelbanan. Resestrulet fortsatte när den bara stannande, utan att nå den tilltänkta stationen, det blev ytterligare förseningar, men inget svar varför detta skedde, bara att det nästan aldrig händer.

Till slut nådde jag Liverpool Street för att ta Stanstedt Express. Jag missade det tåget med en hårsmån, till råga på allt var nästa tåg inställd, vilket enligt personalen var ytterst ovanligt. Väl på plats i tåget blev även det försent 15 minuter på grund av att de skulle vänta in ett annat tåg. Mina farhågor om Ryanairs anti-servive vänlighet besannades dessvärre med råge.

Någon mer otrevlig människa än den mannen jag pratade med får man leta efter. Kontentan av min förfråga hur jag skulle gå tillväga efter missat mitt flyg blev köp av en ny dyr flygbiljett. Det flyget avgick klockan 06.00 nästkommande dag och kostade 1200 kronor extra. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men att älta detta skulle inte hjälpa mig, utan jag ställde in mig på att göra det bästa av denna prekära situation.

Jag var tvungen att hämta ut boardingkortet via Ryanairs automater vid 03.10. Det innebar att jag hade många timmar att lära känna Stansted som tur är har nattöppet. Från klockan 20.00 till 03.10 segade sig timmarna fram i de osittvänliga stolarna. Jag gick, läste lite och åt kvällsmat på Burger King. Efter en friktionsfri boardingcardprocess rakade jag mig och borstade tänderna.

Därefter gick tiden relativt snabbt till  vad som skulle ske. Jag hade god tid på mig att shoppa, tyvärr så fick man inte längre ta med sig det man köpt i extrapåsar som förut, utan allt skulle få plats i handbagaget. Då denna väska redan var proppfull så var godis till barnen och en Sambucca till mig utesluten. Butikerna hade dock en lösning på detta genom att man kunde köpa en plastbag som motsvarade handbagagets storlek.

Detta frigjorde att jag fick plats med väskan i väskan så att säga. I kölvattnet av detta blev dock väskan betydligt tyngre än de 10 tillåtna kg. Varje kilo var förenat med dryga böter. Jag var kallsvettig ändå till efter den långa kön förbi sista kassan; klarade stickprovstesten med minsta möjliga marginal, några innan mig fick böter.

Flygresan till Skavsta flöt på utan konstigheter. Jag flygvaggades med slutna ögon de två timmar som resan tog. Jag välkomnades av ett regnhärjat Nyköping fast kallare än i Nottingham. Hämtade ut bilen från långtidsparkeringen för att att bila halvsnabbt till Norrköping.

Runt 10 tiden på morgonen var jag äntligen hemma; bytte kläder och gjorde mig av med resväskan för att 30 minuter senare infinna mig på jobbet. Utan tillstymmelse till sömn var jag oroväckande pigg den dagen, men onsdagen fick jag lida lite mera efter sviterna av den utebliven sömnen.

Topp-5 Firefest 2013

Harem Scarem

Treat

WET

Alien

Eclipse

Sett i backspegln

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Dag 1 var magisk med Harem Scarem som värdig headliner medan dag två räddades upp av svenska banden Treat och HEAT, medan dag 3 livlinor bestod av Eclipse och Alien. Självklart var mycket bra musik, men det gnager lite att såväl lördag som söndag kunde blivit lika bra som fredagens euforiska upplevelse; kvaliteten haltade betänkligt.

Hade jag fått önska så hade horribla band som Baton Rouge, Heavens Edge, Brighton Rock och Von Groove ersatts av exempelvis: finska Leverage, eller Brother Firetribe. Svenska Dalton och Degreed hade också varit perfekta val av band, precis som tyska Hartman eller Michael Borman. Amerikanska Harlan cage eller brittiska Bite the Bullet hade inte heller suttit fel.

Helheten med god mat, bra musik, nya fotbollsmuggar, Kentucky fried chicken och häftiga platser som besöktes i Nottingham var saker som gjorde resan till en riktigt lyckad helhetsupplevelse.

Det sägs att nästa års Firefest ska bli den sista, men för mig var detta troligtvis mitt enda besök på festivalen. Nu har jag varit där, och min nyfikenhet är stillad. Det ska till osannolikt många favoritband för att jag ska ändra mig.