Author Archive

Vill man ha sin rock aningen tyngre och lite punkigare än Smash Into pieces så finns det ett utmärkt alternativ. Norrköpingsbördiga Solence har funnits sedan 2012. De blev först kända via sina covers på Youtube.

Solence började få fart under vingarna runt 2014, när deras cover av Imagine Dragons låt ”Warriors” släpptes på YouTube. Den numera Stockholmsbaserade gruppen släppte sitt debutalbum 2019.

Året efter, 2020 fick de ett litet genombrott med den egenskrivna låten ”Animal in Me^”. Undertecknad fick upp öronen för bandet på deras tredje album Deafening via helt underbart medryckande ”Good F**King music”.

Solence är inte helt lätta att lätta att kategorisera, vad sägs om elektroniskt rock-metalband? Trallvänligt får väl anses som ett aningen negativt epitet, men i min bok är det just det bandet är, trallvänliga.

Något som är synonymt med bandet är minnesvärda melodier och chorus. De för vidare Max Martin arvet på ett ytterst smakfullt sätt.

Ibland missar man godbitar under musikresans gång. Så var fallet med Solence femte album: Angels calling. Plattan kom ut i slutet av förra året och liksom försvann i musikmyllan och flög under min musikradar.

Konstruktionen inleds med den ytterst superinfekterande titellåten. Oompa-Loompierna är Willy Wonkas flitiga, chokladälskande fabriksarbetare, och ungefär så låter den återkommande ”kören”; genialiskt tillika originellt.

Efterkommande ”Monsters in my head” är mer en traditionell modern rock style med rap, growl och pop inbakat. Choruset är bara sådär earworm vänlig att den är omöjlig att få ur skallen, i paritet med Falling in reverese. ”Popular monster”.

Gillar man Melodifestivalen, som undertecknad gör i kombination att man tycker om Smash into pieces så  är tredje låten ”Where were you..?” en klockren härdsmälta med lite tv-spels vibe.

Fjärde låten ”Mess” tillhör också Melloanpassade låtar som kröns med en skön refräng som kan besitta berg. En oemotståndlig catchy tingest. Mindre electronic, mer av en bombastic pop-punk-attityd.

Vi scrollar ner en bit till anthemet ”Wish you the worst”. mixen mellan brutalism och melodi är djävulskt befriande. Att gruppen återigen skapar en minnesvärd refräng är bedrift i sig.

Den sista riktigt intressanta låten är ”All of the pain must go”. Bombastisk feelgood poprock som faktiskt skulle kunna vara skrivet av svenska Eclipse, en riktig allsångsvänlig sak som lär gå bärsärk live. Parallellt bryter den lite mönstret på albumet.

Markus Videsäter är som klippt och skuren till att vara frontman, rösten passar till allt vad gruppen företar sig, likt en speedad kameleont anpassar han sin vokalistförmåga till vad som erbjuds.

De punchiga drivna trummorna, de lagom korta låtarna och variationen i musiken gör att man kan lyssna om och om igen, vilket är långt ifrån fallet med många andra grupper. Hela albumet känns som en adekvat best of.

De blandar EMD, med pop, metalcore, metal, ibland rap och growl, de fungerar lite som ett Las Vegas smörgåsbord på steroider. Den kompotten skulle kunna kännas plastig, obalanserad, det väll säga aningen fejkig, men i Solence fall lyckas de penetrera epitetet lagom.

Angels calling är verkligen smittsam stadium rock inför ett annalkande party. Att inte bli ”hooked” är nästintill omöjligt ifall man gillar distade gitarrer, gudabenådade refränger och melodier att döda till.

Det är dags att lägga till Solence med andra svenska kollegor i Normandie, Self Deception och Smash into pieces.: Man blir liksom glad att höra Solence musik, ett minst sagt gott tecken, inga dysterkvistar här.

Nu är det slut med underskattningen; istället är det världsherravälde som gäller, en sådan potential har faktiskt Solence. Sveriges svar på Falling in reverse månne, fast med mer dur än moll och elegant energi till tusen?

Sång: Markus Videsäter
Gitarr: David Strääf
Keyboard: Johan Swärd
Trummor: David ”Viking” Vikingsson

Band: Solence
Titel: Angels calling
Genre: Falling in reverse rock
Skivbolag: Better noice records
Releasedatum: 2025-10-31
Bästa spår: Monsters in my head, All the pain must go, Where were you..?, Mess,
Betyg: 5 av 5

Power metal with a touch of class! Jaha, vad menar jag med det? I mitt sätt att se det är det power metal grupper som lyckats evolva sig. Det vill säga, variera sig genom att blanda in flera subgenrer i sin fartfyllda dubbelkaggiga musik. Genrehybridiseringen skapar ännu större hårdrockkvalitet genom att power metal inslagen devalveras… på ett positivt sätt.

Jag har tre grupper som jag verkligen dyrkar och som undertecknad upplever ha utvecklat sin genre. De tre är Masterplan (Tyskland), Firewind (Grekland) och sist men inte minst Kamelot (USA). Inte nog att de bemästrar fler genrer, de har dessutom en schizofrent hög lägsta nivå.

I deras power metal gryta samsas som sagt fler genrer, typ melodic metal, symphonic, heavy metal och AOR. Parallellt med detta, gudabenådad sång, grym produktion samt att de alltid sätter såväl melodier som klockrena refränger i sitt musikuniversum… i första rummet.

Ett av de tre banden, Masterplan släppte sitt sjätte album Metalmorphosis (Pumpking från 2017 var covers av Helloween) den 26 juni. Gruppen bildades 2001 av två Helloween avhoppare, gitarristen Roland Grapow och trummisen Ulrich Kusch.

Den sistnämnde medverkade på gruppens två första albumen, därefter vill han satsa fullt ut på bandet Beautiful sin. Dock släppte det bandet endast ett album 2006, The unexpected. Kronans på verket var låten ”Take me home” som hade allt – tillika en blandbands favorit.

På tre av de plattorna har den norske sånglärkan Jorn Lande ägt mickstativet. Han har onekligen varit ett vapen i att framavla adekvata metalhits stöpta i melodic metal form… före ren powermetal. Densamme låg bakom sångmelodier, arrangemang och i viss mån texterna.

Jorn sjöng på de ikoniska Masterplan och Aeronautics, för att på MK II (2007) ersättas av forne Riot vokalisten Mike DiMeo. Här introducerades även trummisen Mike Terrana. MK II var ögonbrynshöjande, men inte gudomlig. Två låtar som som kunde besitta berg var ”Lost and gone” och ”Enemy”.

Nu var det dags för en ny rockad då norrbaggen Jorn Lande återigen tog kommandot över mickstativet. Masterplan döpte Machiavellistiskt deras fjärde album till Time to be a king (2010). I mina öron var detta gruppens tredje bästa alster.

Jorns återkomst var mer än välkommet framträdande, även om Mike DiMeo inte på något sätt gjorde bort sig. För mig existerade det tre himmelskt bra låtar på ett relativt underskattat album: ”Far from the end of the world”, ”Time to be a king” och ”Fiddle of time”.

Säg den lycka som varar för evigt. De som utgick inför plattan, Novum initium (2013) var amerikanska trummisen Mike Terrana (Artension, Axel Rudi Pell, Rage, The Ferryman), basisten Jan Soren Eckert samt Jorn Lande…typ hela bandet

Vokalistersättaren blev svenske Rick Altzi som rosat marknaden i band som tyska At Vance, spanska Sandelinas, finska Thunderstone och svenska Gathering of kings.

Mannen med guldstrupen har dessutom släppt en koloss till soloalbum: All eyes on me (2022). Dock kunde den raspiga rösten inte rädda ett album som dels devalverat keyboarden, dels för första gången invaggat sina lyssnare i en krympflation, det vill säga betydligt sämre låtkvalitet.

Fragmentariska Masterplanska ljudbilder kunde uppfattas i låtar som ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic” och ”No escape”.

Novum initiumn sättningen är densamma som på Metalmorphosis:

• Roland Grapow – guitars (2001–present), lead vocals, bass, keyboards (2001–2003)
• Axel Mackenrott – keyboards (2003–present)
• Rick Altzi – lead vocals (2012–present)
• Jari Kainulainen – bass (2012–present)
• Kevin Kott – drums (2016–present)

Utifrån det albumet och att det hunnit gått hela 13 år sedan släppet, så var mina förväntningar ganska modesta, varningsklockorna sjöd obehagligt högt.

Metalmorphosis kickstartar med testosteronstinna dubbeltrampiga ”Chase the light”. Det jantelagiska epitetet lagom beskriver inledningen på ett utmärkt sätt, varken bu eller bä, men ändå en av de bättre på albumet.

Efterföljande ”Electric nights” sällar sig till det mer intetsägande slaget. Tyvärr är det fler än denna låt som umgås med aningen avslagna alster. På ytan låter det bra, men efter några lyssningar så når de inte nya nivåer, utan upplevs bara som blaskiga och standardkonstruerade.

Tredje låten ”Shadow man” är dock en blinkning till Masterplans fornstora dagar. Den melodramatiska hymnen sätter fingret på kvalitetsstegen. Ricks röst kommer mer till sin rätt i de mindre dubbeltrampiga tingestarna. Choruset får full pott, låten i sig går i samma still som ”Enlighten me” från debuten 2003.

Vi får scrolla ner till titellåten för att hitta något abnormt. ”Metalmorphosis” är en musikalisk resa som kräver sina lyssningar innan polletten faller ner.

Min sista rekommendation är näst sista låten, ”The Call”. Den episka konstruktionen spänner över 8 minuter. Progressiva tongångar varvas med en refräng av rang.

Den nya sättningen är tight och består av ytterst kompetenta musiker som dragit Masterplan-arvet vidare. Utveckling är något som  undertecknad oftast värdesätter. De olika faktorerna som möjliggjort denna förändring har samtidigt skrubbat bort deras tidigare identitet.

Med Rick Altzi i spetsen så vill jag påstå att Masterplan numera är som två band, ett med Rick, ett utan. Jag tillhör lägret som suktar efter det förgångna, på gott som ont.

Att man i stort sett avvecklat keyboarden är lite som att ge bort sina kärnvapen. I mitt sätt att se det så var det  viktigt verktyg i själva Masterplans verktygslåda, något jag definitivt saknar.

Kvaliteten på låtarna har i mitt tycke störtdykt. Det som tidigare var tidlösa metal-hit-krokar, är numera en skugga av sitt forna jag, typ ordinär powermetal som inte sticker ut nämnvärt.

Den lite ljuskripiga produktionen som präglade de första plattorna är i stort sett bortspelade. Istället har vi fått en rakare, tyngre, mer aggressiv ljudbild som parallellt också kan ses som en aningen grumlig sörja.

Detta album för inte handlingen framåt i min bok, snarare att det är deras sämsta till dags dato. För dem som inte är så inskolade i Masterplans tidigare musikhistorik kan dock se detta album utifrån helt andra ögon.

Jag är dock för involverad för att fullt ut anamma Masterplans sjätte studioalbum. Visst man ska inte leva överdrivet i det förgångna, utan istället blicka framåt. För mig hade dock en utveckling kunnat skett, utan att ge avkall på det som jag definierar som tidlösa musik från högre makter.

Band: Masterplan
Titel: Metalmorphosis
Genre: Power metal/Melodic metal
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 2026-06-26
Bästa spår: Shadow man, Metalmorphosis, The call
Betyg: 3 av 5

Ibland händer det! Tyvärr inte högsta vinsten på triss, betydligt mer trivialt än så, men ändå angenämt, är när man som musiknörd ramlar på en ny grupp som tidigare missats av hårdrockradarn.

Några exempel på detta fenomen är Kamelot – The fourth legacy (1999), Triosphere – The heart of the matter (2014), Myraths – Sheheli (2019) och Dark Moore – Tarot (2007).

Jag läste nyligen senaste numret av Sweden rock magazine. Däribland recensionerna lyssnade jag in mig på ett band som fick 7 av 10 möjliga i betyg. Gruppen i fråga är tysk och de släpper sitt tredje album i en snar framtid.

De tre singlarna som hitintills släppts väckte nyfikenheten att lyssna plattan innan, ett alster som recensenten Simon Lundh upplevde vara ännu ännu starkare.

Mitt pekfinger gick varm på Spotifys ”Lägg till i spellistan knappen”. Inte en låt, utan 10 av 11 musikspardes i ”The king of Hardrock spelistan” där de samsas med över 5000 tusen andra brännheta metalhits.

Recensenten hänvisar till Powerwolf som Battle beast, vilket indirekt känns som en halvbra beskrivning. Jag är dock inte fan till något av banden, visst enstaka låtar funkar klockrent, men annars hamnar de i ojämnhetfacket eller låter-likadant-facket.

Dominum – The dead don´t die överträffar med lätthet de två ovannämnda power metal banden. Det är helt förståeligt att alstret letade sig upp på den tyska tio i topp listan. Powerwolf har varulvar som tema, Sabbaton krig medans Dominum satsar sina kort på zombies.

Vokalistesset Dr. Dead (Felix Held) har en eklektisk röst som passar musiken som handen till handsken. Den kan vara gritty, poppig och hårdrockig.

Det är sällan jag kommer över så sanslöst sköna refränger som på detta album. Ett annat tyskt band som jag dyrkar och som också levererar top notch chorus är A life divided, främst med det utomjordiska braiga Human från 2015. För de som missat detta uberunderskattade band…gå in och lyssna.

Det finns andra korrelationer mellan dem, trots genreojämlikheter, förutom att båda är tyska så vårdar banden en poppig ådra som snarare för tankarna till Max Martin, utifrån sina välsnickrade smittande refränger. En annan likhetsfaktor är båda bandets fäbless för keyboards… med rötter i det tyska och brittiska 80-tals-synthträsket.

Detta är en uppdukat lyx-metal-buffé där sånger om de odöda är ständigt närvarande. I mitt tycke är zombies ett bättre tema än varulvar. Zombieapokalypser  är så djävulskt existentiellt, det finns så mycket mer berättarytrymme när det kommer existentialism i sin djupaste linda – samhällskollaps. Anarki, medmänsklighet och ransonering är viktiga pusselbitar i berättelser där människor ibland är värre än själva de odöda.

Jag får starka vibbar från ytterligare ett tyskt band Axxis, som framavlade hårdrockhits på allra högsta nivå med genant högkvalitativa refränger. Lyssna bara på låtar som ”Utopia”, ”Doom of destiny” och ”She´s got nine lifes” så förstår ni vad jag menar.

Att välja favoritlåtar är som sex utan kanindräkt, sammet och handklovar. Smörgåsbordet erbjuder sina lyssnare en drakonisk hög nivå på utbudet av låtar. Variationen är dessutom total, att-tröttna-på-låtarna och inte-lyssna-klart-på-albumet finns inte på pappret.

Som sagt det var länge sedan jag var så lyrisk över ett album som The dead don´t die. Vare sig man älskar Smash into pieces, power metal, metal eller modern rock band som Skillet eller Papa Roach, är det i stort sett omöjligt att inte ta musikinnehållet till sitt hjärta – catchy och modernt… på rätt sätt.

Neue Deutsche Härte är en tysk musikuppfinning, en typ av musikstil som växte fram under mitten av 90-talet. Här samsas en rad influenser såsom industrial, heavy metal/hardrock, elekronisk musik och krautrock som i sig bildar en skola.

Band som kan tituleras epitetet Neue Deutsche Härte är: Rammstein, Megahertz, Ooomph och Eisbrecher för att nämna några. Även Dominum genomsyras aningen av denna musikfålla. Det märks främst i ”This is not a game”, men fragment hittas lite överallt i ljudbilden. 

Lägg till ultimata bakgrundskörerier som präglas av ett exceptionellt högt självförtroende, Dominum tycks ha haft det kul i såväl låtskriveriprocessen som i studion, det smittar, precis som ett zombiebett.

Måste jag under pistolhot, eller grav tortyr välja fyra låtar så får det bli ”One of us”, ”Can´t kill a dead man”, ”Don´t get bitten by the wrong ones”, ”Happy deadly ending” och ”The dead don´t die”. Där rök tånaglarna, eftersom det blev fem låtar.

Albumet knyts ihop med en cover av Scorpions – ”Rock you like hurricane” som bonustrack. Dominum har tidigare gjort covers av Billie Eilish -  ”Bad boy”, Dead or alive – ”You spin me like a record” och Midnight oil – ”Beds are burning”, alla utmärkta.

Jacob Hansen (recordings, mixing, mastering) ligger bakom den skräddarsydda ljudväggen. Dansken som är medlem i Pyramaze har förstärkt ljudbilder hos band som Amaranthe, Pretty Maids och Volbeat. Han borgar för en en utmärkt produktion, och The dead don´t die är definitivt inget undantag.

Som sagt detta är mer en hyllning till gudomlig musik, än en recension. Jag kan ju tillägga att konstellationens första album, Hey living people (2023) också är en banger. Den innehåller massor av örongodis och visar på att deras andra album inte var någon form av lyckoträff a´la The lords of the new church.

Band: Dominum
Titel: The dead don´t die
Genre: Melodiös light power metal/metal
Skivbolag: Napalm records
Releasedatum: 2024-12-27
Bästa spår: One of us, Can´t kill a dead man, Don´t get bitten by the wrong ones, Happy deadly ending, The dead don´t die
Betyg: 5 av 5

Såhär skrev jag tidigare om Narnia, och det är inget som förändrats nämnvärt sedan det tillfället. 

”Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt, men generellt sett orättvist ratar. De bildades 1996 i Sveriges svar på Betlehem, Jönköping, av Christian Liljegren och CJ Grimmark.

Denna kreativt dynamiska duo har framavlat nio studioalbum från 1998 till 2023. De pendlar i sin musikstil mellan Yngwie Malmsteen inspiration, power metal och lite andra metalgenrer inbakade, som exempelvis AOR.

Gud är den schyste hen, Satan den evige antagonisten. Huvudtemat är allt som oftast den bitterljuva kampen mellan gott och ont. Harangerna av ord är en murbräcka av lovsånger, där de kristna texterna onekligen är komplicerade att komma förbi.

Om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären är det ett djävulskt tungt ok att bära. Men man kan ju vända på processen genom att istället bli profet i sitt egna hemland, nämligen den stora skara kristna hårdrockfans fans runt om i världen, speciellt i Sydamerika.

Ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, vampyrer/varulvar/drakar/demoner/alkoholpropaganda/gaypirater och dysfunktionella relationer, så funkar halleluja i lagom doser för mig, med stark betoning på lagom.

Den gravt underskattade gitarrfantomen Carl Johan Grimmark har mer än tio fingrar med i syltburkarna. Riffmastern visar konstant upp en unikt personlig stil som är både bombastisk, tillika uberintelligent… men alltid med melodierna ständigt närvarande.

Hans riffkompetens utkristalliseras bland annat i Narnia, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin, German Pascual, men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt groteskt undervärderade Empire 21 (2014).

Om det var hans kristna approach som satte käppar i hjulet att tagit sig en adekvat plats bredvid i Ozzy Osbournes band låter jag vara osagt, men om så är fallet var det ett helgerån, en skymf …eller så  var han helt enkelt inte intresserad av platsen, vilket vore fullt rimligt utifrån polariseringen mellan deras aningen olika mindsets”.

Jag tänkte ge eventuella läsare en riktig undangömd ”musikhemlighet”. På Divinefires – Glory thy name (2005) återfinns en makalös skapelse. Låten i fråga heter ”The world is on fire”. Ärligt, det är bland det tyngsta jag hört i metalsverige, utan att vara death- eller black metal; trippeltramp med ett sjusärdeles chorus.

I mina öron är Course of a generation (2015) deras jämnaste och starkaste album hittills. Det ödesmättande innehållet är verkligen top notch på alla nivåer. Undertecknad upplever att alstret utan problem tillhör ett av Sveriges 25 bästa hårdrockalbum – ever.

Albumet kickstartas med testosteronstinna ”Like a thief in the night”; vilken hejdundrande inledning! Härdsmältan plockar fram alla ingredienser från metal-smörgåsbordet.

Efterkommande singeln ”Oceanwide” är en klassisk skodd Narnia låt som vandrar fram som plattans höjdpunkt. Det episka AOR-choruset visar var det  melodiösa skåpet ska stå…i mitten.

Vi scrollar ner till plattans mest ödesmättade kreering, ”Walk on water”. Tung AOR är vad som serveras, tung AOR är vad som inhaleras. Detta är låten som växt mest under de tiotal lyssningar jag gett albumet.

”God under fire” suddar ut AOR-skuggan för att i mitt tycke frambringa ett heroiskt Black Sabbath vibe. Skapelsens höjdpunkt är det melodiskt återkommande mini-shreddande som gör att låten sticker ut ordentligt.

Plattans snabbaste låt, ”Remedy (SOS)” skapar den kontrast som är helt nödvändig för helheten. Ett kristet chanting samkör med dubbeltramp och ett power metal chorus tillika AOR-chorus, välj själva, kan man begära mer?

Tätt skuggande ”Jerusalem” är onekligen varandras kontraster. Från dubbeltramp till AOR och skönt smattrande keyboards som ekar Yngwie Malmsteen a´la eran med Joe Lynn Turner och Göran Edman.

Nästa sista, ”The war that tore the land – reprise” är slow och instrumental, men också hyfsad onödig. Något jag tycker är fallet med allt som handlar om musikinstrument briljans i all sin ensamhet.

Albumet binder ihop säcken med ”The man from Nazareth, pt II”. Den knyter an och fortsätter berättelsen från ”The Man from Nazareth” från Enter the Gate (2006). Det tilltaget på denna episka skapelse är nog det bästa, för mig är den aningen för seg helt enkelt.

Christian Liljegren och Carl Johan Grimmark fäbless för Malmsten brukar omgärda deras album, men denna platta gör ett halvt avkall på det genomsyrandet. Här är det mångt och mycket betydligt mer rak på hårdrock, inte lika mycket neo-classical metal som vanligt.

Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall pure luck då jag är en renodlad agnostiker; förövrigt religionens svar på Stryktipsets helgardering 1 X 2.

Kärleken till Gud definierar texterna, dock inte rena hallelujaorgier, något som annars i längden kan bli aningen tröttsamma. Jag hade inte klagat på ifall Narnia i ännu högre grad lagt lite fokus på människans relation till Gud/Jesus, än bara ”praise the lord”.

Musikformelns allra största förtjänst är den positiva variationen på låtarna, utifrån att Narnia anammar fler genrer samtidigt. Trots det så förblir bandets musikaliska identitet intakt, och inte splittrad. Det är Stryper och Narnia som håller den kristna fanan högst och bäst – fortfarande.

Christians röstresurser kan bestiga Sinaiberget. Det är all in med med  såväl kropp som själ, dessutom sjunger mannen bättre än någonsin. Att han på denna platta fått sällskap av dels gitarrfenomenet Carl Johan Grimmark, dels basisten och AOR-freaket Jonatan Samuelsson skapar faktiskt synergieffekter på helheten.

Carl Johan Grimmarks gitarrspel är så oerhört vackert och kompetent, som Yngwie, minus gitarronanin. För mig är det han, Gus G och den svenska kollegan Magnus Karlsson som styr det melodiska shreddandet i världen.

Lagom är så jantelagisk, men i detta fall signifikativ med en veritabel fullträff, Carls musiköra levererar en precis lagom dos av gitarronani i kombination som skapare av tidlösa riff. Här har Yngwie Malmsteen 100 procent att lära sig av.

”Kings will come” är femte låten på det utmärkta albumet Course of a generation - tokbra helt enkelt. Detsamma kan sägas om ”People of the bloodred cross” från Enter the gate. Två klockrena hårdrockshits. Sådana låtar upplever jag saknas på X. Vissa av alstren präglas istället av lagom och stabilt, något som drar ner helhetsintrycket.

På detta album infoga det mer AOR-feeling, vilket borde vara ett enda stort plustecken i min bok, trots det så slår det liksom inte gnistor om refrängerna, för mig är chorus heliga och på X känns de typ aningen intetsägande, det vill säga I, inte riktigt sticker ut, det vill säga II, kunde varit mindre slätstrukna.

I vilket fall som helst är Narnia genuina fullblodsproffs. Produktionen är top notch, grym variation, utmärkta musiker, superb sång och en vitalitet som känns i ryggmärgen, dessutom är albumet relativt jämnt, utan några speciella flaws, som sagt lite fler ”hits” hade höjt betyget ytterligare.

Band: Narnia
Titel: X
Genre: Melodic neo classic hardrock
Skivbolag: Narnia songs
Releasedatum: 2026-05-29
Bästa spår: Oceanwide, Walk on water, God under fire, Jerusalem.
Betyg: 4 av 5

Vilket djäkla musik-CV!!!

Vann Idol 2009, sångare i H.E.A.T. (2010-2020), vokalist i såväl Skid Row som Michael Schenker samt släppt tonvis med högoktaniga covervideos på Youtube och på cd. Tre personliga coverfavoriter är Black Sabbaths – ”Headless cross”, Journeys – ”Separate ways” samt Steelhearts – ”She´s gone”.

Att mannen med guldstrupen dessutom kämpat och övervunnit leukemi, det vill säga en form av blodcancer, är nog hans allra största framgång och indirekt en existentiell trissvinst.

Nu är detta energiknippe aktuell med ett helt nytt album. En platta där han själv fått styra och ställa, med synbara synergieffekter av H.E.A.T.´s erfarenhetsåtervinning, det vill säga…räkna bort hans första två soloalbum, det är helt enkelt Bad Bones som gäller, 100 procent Erik Grönwall.

Undertecknad blev ett tvättäkta H.E.A.T-fan efter Erik tog över mickstativet från Kenny. Han tillförde välbehövlig energi till ett till synes steriliserat band, samt medverkade till skapandet av en orgie av fantastiska melodier och otaliga killerhooks.

H.E.A.T. II rankar jag som ett av de bästa album som någonsin skapats i Sverige. På samma lista återfinns Crashdïet - Automaton och Lions Share – Dark Hours, Eclipse – Armageddonize och The Night flight orchestra – Aeromantic II. 

Upplands Väsby sönerna bygger en melodisk rock brygga till kommande generationer och förhoppningsvis fungerar som en avlösare när de gamla uvarna i hårdrockbranchen gått i graven eller som nu, sett sitt före bästa datum för länge sedan passera. De, liksom Crashdiet, Degreed och Eclipse är fanbärare för gubbrockens fortlevnad i nya former.

Till sin hjälp har Grönwall tagit utomjordisk input från Jona Tee (H.E.A.T), Erik Mårtensson (Eclipse) och Fredrik Thomander.

Den sistnämnde är lite av en underskattad halvdoldis. Jag måste bara nämna några band han skrivit hits till: N´sync, A-Teens, Backyard Babies, Agnes, Gotthard, Scorpions, Erik Saade, Delain, The Poodles, Hammerfall, Kim Wilde med flera med flera.

Undertecknad är självklart medveten om att detta är ett sjusärdeles namedroppande, men killen är ett halvgeni, och en del av det svenska popundret; det är verkligen något att namedroppa för.

Pretty Maids och Treat är två av de band jag dyrkar mest och bäst, dels för deras osannolika jämnhet, dels för de lyckats vara vitala på båda sidorna av 2000-talet.

Fredrik är uberansvarig för Treats flawless album efter comebacken. Han är i symbios med Treats låtskrivargeni Anders Wikström, och har också varit inblandad i några av ovanstående artister och grupper. De är verkligen ett radarpar av rang i att skapa grymma hits i alla genrer.

Med dessa förutsättningar i bagaget måste jag väl tillstå att mina förväntningar var beyond gigantiska. Det känns helt enkelt som läget för Erik att släppa ett nytt soloalbum inte kunde vara gynnsammare.

Albumet inleds med singeln ”Born to break” som dels är en av de fyra singlarna som släppts, dels plattans absolut bästa låt. För mig hade den lätt kunnat platsa på H.E.A.T. II. Den blyråa energin, den klockrena melodin och en killerhooken sammanflätas till en kryptonithit.

Efterkommande singeln ”Bad bones” kan tituleras ovannämnda epitet, fast med i en lite modernare skrud. Satan vilken inledning!

Tredje singeln ”Praying for a miracle” får mina tankar att vandra till något som skulle kunna ligga på Europes nya album som släpps i september. Den är dock lite mer repetitiv och avskiljer sig helt från de två första energistinna skapelserna.

Jaha, dessvärre är denna trio albumets starkaste alster, det är det negativa. Det positiva är att de andra konstruktionerna inte kommer långt efter. En av de bästa låtarna är ”Lost for life” som rör sig i samma territorium som de två inledande styrkedemonstrationerna. Energi inlindas i pampighet, som utmynnar i storslagenhet, vilket i sig är samma sak.

En annan låt värd att nämna är ”Twisted lullaby” som onekligen är en ytterst trallvänlig allsångsstänkare, i all sin enkelhet.

Balladen och fjärde singeln ”Who´s the winner” är mäktig in sin Queen-dräkt. Den är bra, men inte sensationell. Tänk om den istället ersatts av Greczula ”Believe me” som inte är bra, utan sensationell i sitt Queen sökande.

Texterna är mins sagt personliga och handlar mångt och mycket om Eriks väg från cancer, till befriad från den. Det är naket, självutlämnande, mörkt och ljusår från alkoholfetischism, drakar & troll & pirater eller brustna hjärtan. Det skapar verkligen ett djup i texterna, något som lyfter upp låtarna till en ännu högre nivå.

Detta album är sprängfylld med låtar som egentligen är beroendeframkallande omedelbara, men som parallellt ändå kräver sina lyssningar för att riktigt fånga sina lyssningar.

Spretigt är ett ord som i recensentvärlden förknippas med något som i grund och botten är negativt. Spretighet kan ju tvärtemot vara en rik källa till variation, det vill säga, att man kan lyssna på ett album från första till sista låten…utan att tröttna.

Bad Bones är spretig… men på ett bra och effektivt sätt. Olika genrer sammanfogas till en egen identitet. Popådran finns hela tiden närvarande, vilket i min bok är något ytterst positivt och värdefullt, i syfte för att en låt ska bli tidlös.

Energin och variationen är byggstenar till ett album som jag kommer att lyssna på oerhört mycket på under året; en modern melodic rock klassiker. Att Erik sjunger som en grekisk gud gör definitivt inte saken sämre.

Avslutningsvis något som egentligen inte har något med denna platta att göra. Tänk om Upplands Väsby skulle göra en Upplands Väsby? Tänk om Europe skulle bjuda in H.E.A.T.´s båda sångare Kenny och Erik till Europes kommande Come this madness? Satan så episkt det skulle vara!

Rykten gör gällande att de gör sig av med det i mitt tycke vedervärdiga bluesiga refränglösa sörjan, för att återgå till kungliga melodier och chorus, för övrigt inte en dag för tidigt, Upplands Väsby rules x 2 månne!:))

Band: Erik Grönwall
Titel: Bad bones
Genre: Modern melodic rock
Skivbolag: Playground music
Releasedatum: 2026-05-21
Bästa spår: Born to break, Bad bones, Praying for a miracle, Lost for life
Betyg: 4½ av 5

I ena ringhörnan hittar vi Confess, i den andra Crashdïet. Confess släpper sitt första album på hela 7 år (15/5), Crashdïet sitt första på 4 år (8/5). Båda banden har samma frontman, John Elliot. Genren sleaze brukar generellt sett epiteras på båda konstellationerna. Confess bildades 2008 (Stockholm), Crashdïet (Stockholm) 8 år tidigare.

Jo nog finns det gemensamma nämnare alltid. En annan är att båda banden blandar olika genrer såsom melodiös hårdrock, metal, sleaze rock, AOR och hårdrock. De stöper och ruskar om musiken till deras egen identitet, även om de långtifrån uppfinner hjulet igen. Att kalla det sleaze är i mina öron aningen misstolkande.

Confess har tidigare släppt tre plattor Jail (2014), Haunters (2017) och Burn ém all (2020). För egen del så har jag typ uppskattat hälften av låtarna på deras album, det vill säga aningen ojämna, lite intetsägande och svårt att få låtarna att fastna liksom, trots att det egentligen låter bra.

Men sådant kan ändras, kanske Metalmorphosis blir deras magnum opus? Gruppen har lyckats fånga Erik Mårtensson (Eclipse) som ljudarkitekt, något som bådar gott.

Albumet inleds tungt parallellt melodiskt med ”Colorvision”. Den är varken bu eller bä. Jantelagsepitetet lagom eller medel tycker jag är passande.

Efterkommande ”The Warriors” låter som ett rockigt Mötley Crüe, en sida jag inte gillade med bandet, därav att jag passar på denna lite bluesiga glam-energibomb.

Nu börjar det likna något! I tredje låten ”Wicked temptation” låter det som om Hardcore Superstars återuppstått. Energi kryddat med bakgrundskörer, dutt duttiga keyboards och en förrädisk refräng, vad kan gå fel?

Samma aha-känsla, fast gånger tre, får jag av titellåten. ”Metalmorphosis” är en tvättäkta melodic metal käftsmäll. Keyboarden får ett jätteytrymme och känns nästan lite symfonisk. Den bryter också helt med allt material på albumet, utan för den delen kännas påtvingad utanför-ramarna-udda. En riktig banger helt enkelt.

Är man ett fan av AOR och melodiös hårdrock så är det inte svårt att ta till sig ””The other side”. Som sagt, Confess bemästrar dessa genrer på ett föredömligt sätt. Inte ens H.E.A.T kunde gjort det bättre.

Vi får scrolla till näst sista låten för att euforiseras. ”Plague of steel” visar var  det trallvänliga skåpet ska stå, återigen starka Hardcore superstars vibbar. Definitiv den med bäst potential för allsång på plattan.

Albumet avslutas med kanske det mest oväntade musikaliska inslaget. En Celtic/Pagan episk låt med Accept-körer. Det är den låt som vuxit till sig mest och bäst hos undertecknad.

Sleaze rock/Hard rock/AOR/Metal, call it what you want, men denna eklektiskt profana gryta rör om i densamma. Det liksom varieras hej och vilt, något som är ytterst positivt, identiteten går inte förlorad, utan känns helt naturlig. På albumet samsas ballader med Motörhead ös, det finns typ något för alla målgrupper att ta med sig hem.

Sleaze för mig är en riktig akilleshäl. Grupper som L.A Guns och Cinderella är inte my cup of tea, därav att jag kanske är fel man på fel plats att recensera detta. Men som sagt, Confess är ju inte precis asketiskt sleaziga.

Sound- och jämnhetsmässigt piskar Metalmorphosis deras tidigare alster ordentligt på fingrarna. Confess har mognat på de sju år sedan förra albumet kom ut. Bandet lirar nu i den allra högsta divisionen i Melodic metal ligan. Dock är det många svenska band som infogas i högsta divisionen, så konkurrensen är bedövande mäktig.

Hardcore superstars – ”We don´t celebrate Sundays” eller Crashdïet – ”Riot in everyone”, två diaboliskt överdjävliga låtar. På denna platta hittar vi inte sådan hitkrokar, dock placerar sig  ”Plague of steel” och ”Wicked temptation” inte ljusår ifrån dessa ikoniska alster.

Vilken ringhörna vann då till sist? Det var ytterst jämna ronder, men Crashdïet jabbade till sig tillställningen via fler starkare låtar. Man kan ju inte vara säker på om det egentligen finns ufon eller spöken. Jag är inte heller säker på varför jag föredrar de ovannämnda; kalla det magkänsla?

Så gick mina tankegångar efter typ 6-7 lyssningar, efter 11 sådana är jag nog benägen att kora Confess före Crashdïet. I vilket fall som helst har maj månad varit en upplyst golgata för svensk melodisk hårdrock – ”whats in the swedish fucking waters”?

Hur välter man upp och ner på Sunset strip; på amerikanernas egna planhalva, jo genom att låta Crashdïet, Confess och The Cruel intentations göra en miniturné på Californian soil. Skrev det i förra recensionen, men det tål att återupprepas:)).

Band: Confess
Titel: Metalmorphosis
Genre: Hardcore Superstar sleaze/Metal
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 2026-05-15
Bästa spår: Wicked temptation, Metalmorphosis, Plague of steel, The other side
Betyg: en stark 4 av 5

Crashdïet har allt som ofta titulerats som ett sleazeband. Själv är jag inte vidare förtjust i just den genren, men älskar ändå Crashdïet. Hur kan det komma sig? För mig är de mer Mötley Crue sleazy, det vill säga inte alls speciellt sleaziga.

I mitt tycke har de alltid varit ett melodic hardrockband som välavvägt doppat sin musik med såväl AOR som pop. För mig är det en källa till variation och en kommande upplysning samt en adekvat brygga till att nå kidsen.

Bandet inledde sin karriär med dunder och brak via debutalbumet Rest in sleaze (2005). Originalsångaren och grundaren Dave Lepard tog sorgligt nog sitt liv året därpå.

Crashdïet har nog slagit världsrekord när det kommer till att byta sångare. Att de dessutom varit djäkla bra är ett smärre under i sig: H. Olliver Twisted/Olli Herman Kosunen (Reckless love), Simon Cruz/ Simon Söderström (Jailbait), Gabriel Keyes (Perfect Crime).

Crashdïet senaste platta Automaton upplever jag vara deras jämnaste och starkaste so far, till och med bättre en deras debutplatta; herregud vilka Anthems den innehöll, ett av de starkaste metalalbum som släppts i Sverige!

Nu är det dags för bandet att släppa sitt sjunde studioalbum, Art of chaos. Självklart med en ny bekantskap bakom mickstativet, John Elliot som parallellt också frontar svenska Confess. Han sköter vokalistbiten på ett sjusärdeles sätt, precis som de tidigare sångarna gjort.

Crashdïet berättar i bland annat Sweden Rock Magazine att de valt medvetet att gått tillbaka till rötterna. De vill liksom bort från den pop-ådrigt-polerade fasaden som huserade på Automaton.

Jag dyrkade dock det albumet, något som fick varningssignalerna att börja ljuda hej vilt, jag vill snarare ha en typ fortsättning istället. Den rockaden gjorde Crazy Lixx via högoktaniga Street lethal till sleazevibbarna på senaste albumet Thrill of the bite, något undertecknad inte alls välkomnade.

Utifrån detta är mina förväntningar måttliga. Art of chaos inleds men en av de fyra släppta singlarna: ”Satizfaction”. I mina öron är det onekligen en riktig banger i en sann Crashdïet anda med träffsäkra hooks, klockrena riff och energibombademang. Utan tvekan albumets starkaste lysande stjärna.

En annan singel, en annan adrenalinstinn juvel är ”Chaos magnetic”. Stämsång i kombination med rakbladsvassa riff och allsångsvänlig refräng, vad kan gå fel?

Efterkommande ”Can of worms” för tankarna direkt till Ghost. Bandet lyckas förmedla Forge refräng med pure uppkäftighet.

Lite längre ner återfinns en av plattans mest beroendeframkallande lyckopiller. ”Quitter” omfamnar Crashdïets fäbless för melodier, tyngd, energi och chours av rang. 

Vi hoppar ner till ”Killing it now” som kaxigt upphandlar en rå energibild med en härlig refräng. Lite längre ner finner vi albumets ”AOR-låt”, ”Silent place”. Den kan diagnosticerats till en ytters välbehövlig omväxling till ett betydligt melodiösare sound.

Gillar man Crazy Lixx återgång till sleazerocken så lär nog väldigt många fans sälla sig till Crashdïet senaste back-too-the -roots-sväng. Betyget hade nog fått ett annat utseende ifall recensenten dragits till sleazen.  

Dock är det fortfarande så att detta inte riktigt är sleaze a´la L.A Guns eller Faster Pussycat, utan som sagt Mötley crue light.

Självklart kan de inte toppa utomjordiska Automaton, dock är detta ett variationsrikt album som speglar bandets DNA på ett utmärkt sätt. Crashdïet identitet och attityd bibehålls, parallellt som de har några nya riktiga metal hits att avfyra live, de har ju liksom en mega skattkista att ösa från.

Tänk er vilken hejdundrande succé ifall Crashdïet, Confess och The Cruel intention intog Sunset strip via ikoniska liveställen som The Whisky a Go Go, The Roxy Theatre och Troubadour club. Trion skulle tokvälta amerikanerna… på deras egen hemmaplan. 

Band: Crashdïet
Titel: Art of chaos
Genre: Motley Crue melodic roch sleaze
Skivbolag: Ninetone Records
Releasedatum: 2026-05-08
Bästa spår: Satizfaction, Chaos magnetic, Quitter, Killing it now, Silent place
Betyg: en stark 4 av 5

Stockholmssönerna Degreed (ursprungligen The Greed) har funnits sedan 2005 och bildades i metropolen Kopparberg. Fem år senare landade debutalbumet Life, love, Loss på skivdiskarna.

Musiken var en våt dröm för de som, dels ville ha sin AOR som den alltid har varit, dels för dem som var lite trötta på konservatismen och suktade efter en uppdatering av genren.

Undertecknad blev helt tagen av detta hybrisiserande. Här fanns något för alla som älskade klockrena melodier och svulstiga refränger. AOR i sin renaste form fann vi i ”Just imagine”, Talismanvibbar i ”A litle bit” och hårdrock-AOR i inledningsalstret: ”B.O.D”.

Melodic rock band, hard pop rock band eller modern rock band? Njae svenska Degreed är verkligen en crossover av typ väldigt många genrer. Variation är Degreeds mellannamn; det är en mix av pop, rock, AOR och hårdrock. Men de där ack så viktiga jantelagsepiteten lagom och balans finns alltid närvarande.

Bandet väljer verkligen den lite svåra vägen. De vägrar att kratta manegen för återupprepelser, något som dessvärre allt för oftast speglar AOR-genren i sig. Degreed har sedan starten transformerats mångt och mycket till ett band som succesivt lämnat sina AOR rötter i sticket. Numera är de ett modernt rockband, något som gjort att de tappat en del AOR-nördar… men istället hittat nya rockfans.

Degreed är i mina ögon essensen av underskattade. Det är sorgligt att ett band med sju studioalbum och djävulskt mycket örongodis i bagaget fortfarande kan vara så anonymiserade. Visst, de gör det inte alltid så lätt för sina lyssnare, det liksom tar ett antal lyssningar innan man inser hur bra deras album egentligen är.

Robin Eriksson heter sångaren-basisten-frontmannen som verkligen besitter en mäktig pipa. Han medverkade faktiskt i Idol 2008, och var en av finalisterna, men nådde tyvärr inte riktigt fram. Killen har en popådra som verkligen smittar av sig på det mesta bandet företar sig musikmässigt.

Förresten I, en period var Erik Grönwall Degreeds manager, en kille som för övrigt vann  idol 2009, ett år efter Robin Ericssons medverkan. Förresten II, alla som gillar musik bör lyssna på bandets cover av Ted Gärdestads klassiker ”Himlen är oskyldigt blå” som de översatt och framfört som ”Blue virgin isles”. Den finns med på Degreeds femte album Lost generation (2019), och var Eriks Grönwalls förtjänst att den hamnade på plattan.

Förresten III, jag har sett bandet vid två tillfällen, dels på Väsby Rock 2014, dels 10-års jubilerande H.E.A.T-festival i Ludwiksburg 2019; arrangör Aor heaven.

Degreeds åttonde album, Curtain calls avlöser den gravt underskattade Public adress från 2023. Inför ett nytt album med gruppen känns det som man som lyssnare stiger in i något okänt, i synergi med ett nytt musikperspektiv, vilket verkligen är något positivt.

Plattan inleds med ruffiga ”One helluva ride”. Det är rockigt så det förslår, vilket inte på något sätt behöver vara något negativt. Trots ett djävulskt tryck är det låten som passar mig sämst på albumet.

Resterande nio låtar är som tagna ur variationsrikedomsboken. Det finns inte ett uns av likformighet. Ta exempelvis tredje spåret, ”Believe” som uppvisar en AOR-skrud av rang. Det är modernt, det är halvunikt utifrån genren i sig och den är till råga på allt trallvänligt.

”All killers, no fillers” är ett epitet som inte riktigt kan projiceras på Curtain calls, men att det inte existerar några fillers är helt solklart.

En annan låt som etsat fast sig ordentligt är albumets andra AOR-rökare: ”Matter of the heart”. Bara känslan att man liksom inte hört det 1000 gånger förut är bestickande.

Vill man ha något helt annat så är akustikuppbyggda ”The rambler” ett utmärkt val. Det tog några spinn innan polletten föll ner, men när den väl gjorde det så gjorde den det ordentligt.

Finns det någon powerballad? Jo då, här återfinns den sköra ”Promise me”. En näsduksskrynklare som växer sig starkare för varje gång jag hör den – en riktigt hit.

Merparten på plattan är generellt sett betydligt tyngre. ”Guiding light” är en låt som Europe hade varit nöjda med att haft med på sitt kommande album. Titellåten ”Curtain calls” är en ren punch i solar plexus. Hårdrock, melodiös hårdrock och rock i en salig bryggd.

Degreed fortsätter som sagt att experimentera med olika rockgenrer, dock långa vägar från Radiohead eller Angine de Poitrine. De liksom håller sig inom ramarna för kommersiell rockmusik, med starka melodier, sköna refränger och tonvis av energi. Bandet har anammat en egen identitet, något som många i branschen långt ifrån inte kan titulera sig.

Som sagt denna platta är mera som svenska landslaget kontra Barcelona, Dejan Kulusevski kontra Zlatan. Det är liksom ett musikaliskt lagbygge där helheten är viktigare än enskilda låtar. Det innebär parallellt att jag hittar få låtar som klär sig i en kommande-klassiker-skrud.

Drivet i trummorna bör verkligen premieras eftersom de verkligen höjer musikkvaliteten några snäpp till. Mats Erikssons variationsrika rytmiska bankande evolvar och genomsyrar alla de tio låtarna på ett genant sätt.

Ur perspektivet personliga texter så anammar Degreed detta fullt ut. De kavlar ut haranger av ordkaskader om psykisk ohälsa, missbruk och vardagsliv. Väldigt många i genren breder ut sig via klyschiga texter om brudar, alkohol, ”Rocky-teman” och brustna hjärtan, ett mindset som lätt gör att man tröttnar på själva budskapet.

Precis som med Crashdiet, Eclipse och H.E.A.T. så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt, något mer hybridiserat, något mera vågat, det vill säga ett ”coolt melodiskt rockband för 2000-talet”.

Degreed tillför otraditionellt och välbehövligt energi till en genre som ibland är synonymt med kliniskt sterilitet, överproducerat och tråkigt. Curtain calls är en uberstark motvikt till vad Frontiers har en tendens att uppvisa när det kommer till att alla släpp låter typ likadant, det gör inte Degreed, en befrielse i sig.

Avslutningsvis, ge inte upp albumet redan efter tre lyssningar, eftersom då missar ni det som växer på trädet!

Band: Degreed
Titel: Curtain calls
Genre: Modern AOR-Hardrock-Rock
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 2026-04-24
Bästa spår: Believe, Matter of the heart, Holding out to yesterday
Betyg: 4½ av 5

Hårdrock kan verkligen betyda olika för olika människor. För någon är Revolution Saints hårdrock, för andra är Bathory bandet för dagen. Subgenrerna i hårdrocken är många; AOR, Death metal, västkust, black metal, glamrock, power metal, sleaze och dylikt.

Jag är i grund och botten en AOR-kille. Det innebär dock inte att jag förkastar alla andra undergenrer. Jag gillar de mesta när det kommer till tunga gitarrer och skönsång.

En subgenre som jag egentligen borde dyrka är prog metal, men så är inte fallet. För mig låter det bra på ytan, men låtarna i sig har så svårt att ”sätta sig”. Allt låter typ likadant och avsaknaden av adekvata refränger blir i längden alltför frustrerande.

Ett band som kategoriseras som prog metal är tunisiska Myrath. Jag upplever att de balanserar på rätt sida om det tunna progstrecket, och parallellt inkorporerar melodic metal med precession.

De vill inte bara ”briljera”, Myrath vill både glänsa och skapa minnesvärda låtar, det vill säga progressivt, men inte för komplext, precis som brittiska Threshold. De två är mina kompass när det kommer till navigeringen i progressiv metal. Det är i min värld dock inte alltför förekommande, i en genre som tycks sky refränger likt elden.

Jag kom först i kontakt med dessa hårdrockbröder via albumet Shehili (2019). Det var en hårdrockuppenbarelse i ordets bemärkelse. Alla musikaliska pusselbitar föll på plats, samtidigt.

Myrath släppte sitt debutalbum Hope (2007). Då var det keyboardisten Elyes Bouchoucha som skötte mickstativet. På uppföljaren Desert call (2010) bytte man sångare till nuvarande Zaher Zorgati. Deras första plattor var mångt och mycket influerade av Symphony X. Därefter har de mer och mer rört sig bort från dessa progressiva rötter.

I min bok har detta evolvande lett till en hybrid, som jag dyrkar, deras första album var dock inte riktigt my cup of tee. Från ett orientaliskt Symphony X, till ett band som från Legacy (2016), hybriserats till något som funnit sin egna identitet, men fortfarande strävar efter upplysning.

Det blev ännu tydligare på deras nästkommande helt underbara Shehili (2019). Min upplevelse var nog att de närmat sig power metal ikonerna Kamelot och till viss del våra nordiska vänner i Nightwish, (Once era) mer än Symphony X, vilket för mig passade betydligt bättre. Nu satt också refrängerna som smäck, de arabiska etnoinslagen ännu starkare och variationen var skyhög.

Hela fem år senare skapade de ett ännu starkare alster än Shehili. Karma fullkomligt översvämmades av cheesighet och ännu mer kommersiell inriktning. Det var bara att bocka och buga för den nya inslagna genreuppväxlingen.

Många låtar hade kunnat stått sig väl i Eurovisionträsket. Jag är medveten att många hårdrockare suktar över det förgångna, men undertecknad skulle inte kunna vara nöjdare med vägvalet bandet valt.

Med låtar som ”Into the light”, ”Let it go”, ”Heroes” ”Temple walls” och ”Words are failing” var det bara att omfamna ett band som funnit sitt rätta jag, precis såhär ska de låta.

För mig var detta album en fullpottare tillika Myraths bästa so far, ett schizofrent bra album med helt sanslösa refränger och melodier. som avlöste varandra. Månne ett av 2000-talets starkaste album?

Nu har det gått två år och Myrath kan ståta med ett nytt album i bagaget, Wilderness of mirrors. Att slå Karma på fingrarna är nog inte möjligt. För de som vill se en återgång till mindre cheese och mer Symphony X style kan bara se dessa förväntningar rinna ut i sanden. Det mer kommersiella Myrath fortsätter att regera och följer mönstret, tack Gud för det.

Plattan inleds med ”The Funeral”. Mellanöstern möter Disney? I vilket fall som helst är detta både ubertungt och glättigt på samma gång. Ärligt, av de 10 låtarna på albumet är det inledningsspåret som jag tycker sämst om.

På efterkommande “Until the end” finner vi Amaranthes skyddshelgon Elize Ryd. Hennes val att duettera med Zaher Zorgati i just denna låt, visar sig vara genomtänkt. Den dynamiska duo framavlar orientalisk ljuv musik i semitempo, ”an-epic four-minute composition”.

En effektfull fransk barnkör från Glanum Rock School inleder och avslutar “Les enfants du soleil”; en känslosamt och fräsch touch. Det är också den låt som innehåller minst arabiska influenser. Dock är kreeringen ett ytterst bevis för hur ett band kan skapa perfektionism, utan att upprepa sig nämnvärt.

Om Tunisien tillhört Europa så hade ”Still the dawn will come” absolut kunnat medverka i Eurovision. Etno, metal, meloditräffsäkerhet och en melankolisk bombastisk refräng är helt enkelt melodin för att lyckas fullt ut i den tävlingen. Eftersom jag gillar Eurovision, så älskar jag denna kraftfulla episka  power rockballad.

Låten efter, ”The clown” är nog plattans rättframmaste låt. Den sätter sig likt ett nordafrikanskt pop/AOR-flugpapper. Att de adderat ett tunisiskt chanting i mitten av låten är bara en påfrestande påminnelse att vi har att göra med ett band som forefilled deras självförtroende – Sinbad power!

Gillar man finska The Rasmus så får man sitt lystmäte uppfylld av albumets näst sista låt, ”Echoes of the fallen”. Om en refräng kunde besitta berg, för detta gör onekligen det – ett fyrverkeri i att skapa fulländelse.

Är det kontraproduktivt rent själsligt att dyrka italiensk schlager? Exempelvis Toto Cutugno, Adriano Celentano, Umberto Tozzi och Eros Ramazzotti. Refrängen i denna italiensk inspirerade refräng för tankarna vidare till ovanstående idoler. Det är bombastiskt och melankoliskt, och choruset suger späck, på ett positivt sätt.

Ett av bandets största styrkor är att skulptera fram minnesvärda melodier och refränger, och detta album är definitivt inget undantag. De visar helt enkelt vart det tunisiska skåpet ska stå. Hela albumet omfamnas utav balansen mellan arabiskt och västerländsk metal.

Andra faktorer som infoga i bandets storhet är en produktion som är kraftfull tillika uberpolerad, samtidigt som Zaher Zorgati verkligen basunerar ut sin storhet som registersångare. Det är en fröjd för örat att höra hans stämma som passar lika bra i hjärtskärande ballader som dubbeltrampade hjorder.

Ett annat av Myraths allra största tillgångar är blenden mellan olika hårdrockgenrer, en låt kan innehålla 3-4 stilar utan att det känns krystat. Det skapar kontraster mellan skapelserna, vilket gör att man som lyssnare inte tröttnar att lyssna på plattan från start till mål. Varje låt är verkligen som en teatralisk resa i sig.

Wilderness of mirrors bjuder lyssnare på en bombastisk resa som 100 procent gör Kamelot gröna av avund. Visst, det är till viss del tillrättalagt, sterilt, lökigt och cheessigt…precis som jag vill ha det serverat – top notch helt enkelt, från början till slut, förutom om man ska vara exceptionellt petig, det AI informativa omslaget, men det förtar inte musiken på något sätt.

Myrath har verkligen vuxit ut till ett av min största favoritband. Har ännu inte sett dem live, men den aktiviteten ligger högt på prioriteringslistan. Att breaka Karma är nog inte möjligt.

Men utifrån detta är Wilderness of mirrors ett riktigt starkt album där Myrath inte reproducerar sig själva, utan fortsätter att utvecklas. Med all rätt har de all rätt att visa upp ett pompöst musikaliskt självförtroende via deras innovativa sida, transformation kombinerat med en egen arabisk identitet. All killers no fillers är en klassisk klyscha som lätt kan epiteras på detta album.

Wilderness of mirrors är en tung kommersiell budbärare som skapar ett sukteri efter ännu mera musik av samma kaliber, något som jag inte alls ser som någon omöjlighet längre.

På nästa album vill jag se ännu mera av de arabiska influenserna och inkorporera exempelvis böneutrop, eller varför inte lägga in lite Linkin park/Within Temptation orientalisk rap i några av deras kommande låtar, vore jäkligt spännande om man tog sitt arv ännu längre närmare oss västerländska åhörare.

Band: Myrath
Titel: Wilderness of mirrors
Genre: Oriental metal, Progressive/Melodic Metal
Skivbolag: EarMusic
Antal spår: 10
Releasedatum: 2026-03-27
Bästa låtar:
Betyg: 4.5 av 5

Hårdrock och eurovision går knappast hand i hand, till och med Mello framstår som rumsrent i jämförelse.

Vad gör man inte för sina barn? Även hårdrockare kan vara föräldrar, och älskar man sina avkommer så är det komplicerat att tacka nej, då de bedjande, med tindrande ögon vill titta på Eurovision med sina föräldrar, i favoritsoffan, framför storbilds-tv:n, med tacos som tilltugg, öl och lösgodis i mängder.

Som sagt, även om man skyr spektaklet likt elden så är risken stor att man indirekt blir indragen i processen. Man får liksom bita i det sura äpplet, och då är det bättre att vara den bästa versionen av sig själv, istället för att agera klagomur under hela sändningen.

Melodifestivalen

Vi som hårdrockare måste också medge, att utan Mello, kanske ingen ”The New Wawe Of Swedish Melodic Rock”?

Tävlingen har befruktat den melodiösa hårdrocken till att bli folklig, samtidigt som kidsen fått sen beskärda del av melodiös hårdrock, det vill säga indoktrinering av nästkommande generation, ungefär som Sweden Rock Festival, på ett mer subtilt sätt.

För nedanstående grupper är det generellt så att deras mellobidrag är deras mest streamade, även om låtkatalogen innehåller starkare låtar.

H.E.A.T – 1000 miles

The Poodles – Night of passion

Eclipse – Runaways

Smash into Pieces – Six feet under, Heroes are calling, Hollow

Dynazty – Land of broken dreams

Dead by april – Mystery

Lillasyster – Pretender, Till the days are over

Mustasch – Contagious

Ralf Gyllenhammar – Bed on fire

Scarlett - Circus X, Sweet N’ Psycho 

Ammotrack – Raise your hands

Finland har bland annat haft med Lordi, Thunderstone, Arion, The Rasmus, Nighhtwish, Blind Channel, Cardiant, Teräsbetoni och Katra.

Norge via Wig Wam och Jorn; Danmark  bland annat genom Nicklas Sonne, vilka Island haft med vet jag inte.

Tyvärr har ingen av dessa artister eller grupper vunnit tillställningen, men de har som sagt burit den melodiösa flaggan vidare. I år kunde Felicia med ”My system” titulera sig som vinnare, i mina ögon en rättmätig sådan.

För de som vill uppleva en tyngre version av låten kan bege sig till Youtube för att spana in multiinstrumentalisten Tommy Johanssons smått ikoniska cover av ”My system”.  De lite tyngre Smash into pieces avlossade sitt tredje bidrag i dessa sammanhang, ”Hollow”, tillika deras sämsta, tyvärr.

Eurovision 2026

Hårdrocken har ju faktiskt rosat den Euorviosionska himlen två gånger. Först vann Finland med Lordi och deras monsterhit ”Hard Rock Hallelujah” (2006). 2021 tog Måneskin från Italien hem hela konkarongen med sin ”Zitti e buoni”.

I Liverpool 2023 gästade ett av mina favoritband tävlingen, Lord of the lost med sin ”Blood & Glitter”. Jag gillade den starkt, men inte resten av Europa, den kom oförtjänt sist.

I år försvarar Rumänien hårdrockens färger. Alexandra Căpitănescu framför sin ”Choke Me” på ett föredömligt sätt. Rumäniens bidrag till Eurovision beskrivs av kritiker som ”farligt” och ”ansvarslöst” – eftersom låten kan tolkas förhärliga strypsex.

I vilket fall som helst är det i min smak en riktig godbit. Det är ju inte hårdrock a´la Slayer precis, utan mer i stil med Evanescence i kombination med operett inslag. Den är verkligen som ett hubba bubba tuggummi.

Även Serbien har en ytterst lågmäld tyngre-rock-pastisch som även innehar ett dödsgrowl mitt i låten ”Kraj Mene”, smakfullt. Dock tillhör den inte min top-28, även om den på något sätt inte är dålig, men de andra är helt enkelt bättre.

Utöver det så hittar vi snärtigapoer-pop-rockiga ”Too epic to be true” med Vanilla Ninja från Estland. Vill man ha lite balkan-pop-rock-punk-rap så kanske Moldaviens Satoshi – ”Viva, Moldova” är något för er? En klockren vitamininjektion bomb som tillhör en av mina favoriter.

För mig som slaviskt sett alla Eurovision sedan barnsben måste tillstå att detta år är det bästa/jämnaste… någonsin. Av 35 låtar gillade jag hela 28 stycken, vilket är rekord för egen del.

De senaste åren upplever jag att lägsta nivån höjts betydligt. Tidigare har det allt som oftast varit genant att titta på de olika bidragen. Falsksång och accentorgier som pendlade mellan uruselt och mindre bra. Ett starkt psyke var verkligen ett krav.

I år har de flesta länderna lagt krut på överdjävulskt bra sång, genrehybrider (på ett positivt sätt) och sanslöst effektiva refränger. För mig är Felicia en klar topp 5-10. Hennes EMD-pop-dänga är en riktigt banger. Allt är typ bra, rösten koreografin, lasershowen och låten i sig. Eftersom man inte får rösta på sitt egna lands bidrag är hon inte med på min 13-i-top-lista.

En av mina favoriter är faktiskt tunga rumänska bidraget ”Choke me”. Dock är det inte säkert att jag röstar på den, har inte riktigt bestämt mig ännu. Något jag ogillar är när folk i förväg vill hårdrockare ska rösta på ett bidrag…bara för att det är hårdrock, även om låten är halvdålig. Det är precis lika orättvist och töntigt som om något bidrag skulle handla om en häst, och att alla hästälskare förväntas rösta på den.

Som sagt, vilket djäkla schizofrent startfält som väntar oss den 16 maj, även för hårdrockare, en bra låt är en bra låt helt enkelt, och här fullkomligt vimlar det av dem!

Moldavien:  Satoshi - Viva, Moldova!

Georgien - Bzikebi – On replay

Rumänien: Alexandra Căpitănescu - Choke Me

Litauen: Lion Ceccah - Sólo Quiero Más

Kroatien: Lelek – Andromeda

Luxembourg: Eva Marija – Mother nature

Finland: Linda Lampenius & Pete Parkkonen - Liekinheitin

Cypern: Antigoni – Jalla

Danmark: Søren Torpegaard Lund -  Før vi går hjem

Albanien: Alis - Nân

Montenegro - Tamara Živković - Nova zora

Frankrike: Monroe – Regarde

Australien: Delta Goodrem – Eclipse