Copyright © 2024 LIVSKVALITETSGUIDEN. All Rights Reserved. Snowblind by Themes by bavotasan.com. Powered by WordPress.
Nytt toppen café i stan
Är Norrköping i behov av ytterligare ett tillskott till fikafloran? Vi har ju redan ett antal caféer av rang som bland annat Café´Kuriosa, Gubbens Trädgård och Världens bar. Förresten det var inte så många år sedan Norrköping var en horribel caféstad, och kunde närmas likna en öken utifrån ett caféperspektiv. Vid Västgötabackens början i de unika industristråken mitt emot huset Galleri Sista supen från 1700-talet breder det nya caféet Solsidan ut sig. Marken ägs av kommunen, och är på grund av dess läge K-märkt. Av arkeologiska skäl fick ägarna heller inte gräva i marken, däremot har det välbehövligt nog skett några välbehövliga tillbyggnader där det förut fanns ett vedervärdigt plank och tonvis med grus. De har anpassat miljön till den arkitektur som finns, ett rött caféhus med vita knutar, stenbeläggning med en klar struktur samtidigt som flankerna öppnats upp för allmänheten, ut mot Västgötabacken och ner mot Strömmen
De får finna sig att vara an del i ett kluster av caféer på området där Fräcka Fröken, Världens Bar, Café Strykjärnet, Stadsmuseet café & kök och Kårhuset Trappan samsas. Instinktivt så infinner sig en steril känsla med mycket stenbeläggningar, men efterhand luckras synvillan upp. Grönska och träd, gedigna och bastanta utemöbler, 3 hammockar, toaletter, miniklätterställning och gunga för de minsta, en utmärkt tillflyktsort när de tröttnat på de vuxnas gnat samt tillgång till en osannolik vacker vykortsvy. Utbudet fick klart godkänt, det serverades glass, mastiga och tillsynes genuina matpajer och aptitretande bakelser och såklart kaffe, te och läsk. Tummen upp för ett ställe där såväl turister som Norrköpingsbor kan njuta många år framöver; ett välbehövligt ställe ur många perspektiv.
Squashmodifieringar och inför Bråviksloppet
Har i stort sett bara spelat squash mot Magnus Hjortberger och Lino Ferrari under denna period, men dessa pass har dock varit ytterst intensiva. Den informella uppgörelsen är att Lino står kvar, medan jag och Hjortberger turas om att möta ”The Bulgarian Stallion”. Det sporrar honom sjukligt mycket att inte släppa ett set mot oss, troligtvis en light-bokstavskombination, men den är dessvärre effektiv. Vi har under dessa omständigheter ändå tagit varsitt set, utifrån vårt squashkunnande. Squashstegstiden är sommartidsförlängd och håller på ända fram till 30 augusti, jag har två matcher kvar att avverka, dels mot Börje Bjurström, dels en mot Mathias Magnusson. Har inlett processen att komma fram till T.et. Det som är en av grundstenarna i sporten, men som inte fått fäste i min ryggrad, då jag är självlärd, något som inte alls är något positivt i detta sammanhang. Jag har tagit min son David till hjälp i syfte att hamra in budskapet: ”fram till T:et efter varje slagen boll”. David springer på allt och är duktig, men är för ovan, vilket passar mina syften perfekt. Jag får tillbaka bollen och får tid att reflektera på att ta mig till mitten av banan samtidigt som jag försöker att implementera en betydligt hårdare forehand än mina nuvarande fösningar.
Löpningen kom igång sa sakteligen med ett 6.5 km pass runt Ektorp och Vilbergens omgivningar. Nästa pass skedde i 35 -gradig värme längs med Seine och runt Paris breda boulevarder. Det blev ett mandomsprov, då jag icke oväntat lyckades irra bort mig. Det blev en kamp mot klockan att försöka hinna tillbaka till lägenheten innan matchen Tyskland- Italien inleddes. Passet varade över två timmar och 1.8 mil avverkades i relativt högt tempo utifrån ett trafik- och fotgängar-perspektiv-pass. Sträckan var i vilket fall ett mycket välbehövligt sådant att ha med i löpbagaget.
Mitt första pass sedan 1.8 mil bataljen i Paris det vill säga för cirka 3 veckor sedan. Regnet öste ner en jämn strid i ett relativt kvavt Norrköping; sträckan var Ektorp-Kungsgatan-Vidablick tur och retur. Jag fick direkt en aha upplevelse när benen kändes så där skönt pigga som de kan gör typ var 15:e gång. Höll ett riktigt högt tempo i 9 km, tills djävulen på axeln kommenderade mig att sluta springa. Jag kände mig nöjd med passet so far, så jag lydde den lille på axeln. I vilket fall som helst var detta min bästa runda sedan januari 2011, något som bådar bra inför Bråviksloppet som för övrigt går av stapeln den 8 september. Höll en hastighet på 12.1 km/timme och ett medeltempo på 4:57 minuter per kilometer, sluttiden blev 49:32 minuter. När jag kom hem så var jag både trött och kreativ samt kände att både kropp som själ blivit tillfredsställda. När jag spelat squash blir jag bara trött, men oftast när jag springer blir jag osannolikt kreativ och tycks ha lösningar på all världens och vardagens problem. Det tycks i mitt fall vara en stor skillnad mellan de båda sportaktiviteterna hur lyckorusen utsöndras, för mig är löpningen utifrån det perspektivet överlägset squashen.
Två tunga förluster mot Magnus Hjortberger och Johan Steen var upprinnelsen till min troliga och mindre ärorika degradering till division 4. Mattias Magnusson och Börje Bjuström inträde i grupp 3 hade sett till att den blivit riktigt jämn och oviss. Min nyckelmatch var mot Magnus Hjortberger, en match där jag drabbades av någon form av trötthetshybris redan efter 1 set. Jag tog irrationellt helt slut; Hjortis varför övrigt lika förvånad som jag själv. Det ledde till en läkartid den 8 juli på Kneippens vårdcentral, vars syfte är att kolla mina värden. Vad är det som dränerar mig på energi, då jag tränar 3-4 gånger per vecka? Jag dricker i undantagsfall, varken snusar och röker, äter bra mat och så vidare.
Bloggkommentarer