Masterplan – Metalmorphosis

Power metal with a touch of class! Jaha, vad menar jag med det? I mitt sätt att se det är det power metal grupper som lyckats evolva sig. Det vill säga, variera sig genom att blanda in flera subgenrer i sin fartfyllda dubbelkaggiga musik. Genrehybridiseringen skapar ännu större hårdrockkvalitet genom att power metal inslagen devalveras… på ett positivt sätt.

Jag har tre grupper som jag verkligen dyrkar och som undertecknad upplever ha utvecklat sin genre. De tre är Masterplan (Tyskland), Firewind (Grekland) och sist men inte minst Kamelot (USA). Inte nog att de bemästrar fler genrer, de har dessutom en schizofrent hög lägsta nivå.

I deras power metal gryta samsas som sagt fler genrer, typ melodic metal, symphonic, heavy metal och AOR. Parallellt med detta, gudabenådad sång, grym produktion samt att de alltid sätter såväl melodier som klockrena refränger i sitt musikuniversum… i första rummet.

Ett av de tre banden, Masterplan släppte sitt sjätte album Metalmorphosis (Pumpking från 2017 var covers av Helloween) den 26 juni. Gruppen bildades 2001 av två Helloween avhoppare, gitarristen Roland Grapow och trummisen Ulrich Kusch.

Den sistnämnde medverkade på gruppens två första albumen, därefter vill han satsa fullt ut på bandet Beautiful sin. Dock släppte det bandet endast ett album 2006, The unexpected. Kronans på verket var låten ”Take me home” som hade allt – tillika en blandbands favorit.

På tre av de plattorna har den norske sånglärkan Jorn Lande ägt mickstativet. Han har onekligen varit ett vapen i att framavla adekvata metalhits stöpta i melodic metal form… före ren powermetal. Densamme låg bakom sångmelodier, arrangemang och i viss mån texterna.

Jorn sjöng på de ikoniska Masterplan och Aeronautics, för att på MK II (2007) ersättas av forne Riot vokalisten Mike DiMeo. Här introducerades även trummisen Mike Terrana. MK II var ögonbrynshöjande, men inte gudomlig. Två låtar som som kunde besitta berg var ”Lost and gone” och ”Enemy”.

Nu var det dags för en ny rockad då norrbaggen Jorn Lande återigen tog kommandot över mickstativet. Masterplan döpte Machiavellistiskt deras fjärde album till Time to be a king (2010). I mina öron var detta gruppens tredje bästa alster.

Jorns återkomst var mer än välkommet framträdande, även om Mike DiMeo inte på något sätt gjorde bort sig. För mig existerade det tre himmelskt bra låtar på ett relativt underskattat album: ”Far from the end of the world”, ”Time to be a king” och ”Fiddle of time”.

Säg den lycka som varar för evigt. De som utgick inför plattan, Novum initium (2013) var amerikanska trummisen Mike Terrana (Artension, Axel Rudi Pell, Rage, The Ferryman), basisten Jan Soren Eckert samt Jorn Lande…typ hela bandet

Vokalistersättaren blev svenske Rick Altzi som rosat marknaden i band som tyska At Vance, spanska Sandelinas, finska Thunderstone och svenska Gathering of kings.

Mannen med guldstrupen har dessutom släppt en koloss till soloalbum: All eyes on me (2022). Dock kunde den raspiga rösten inte rädda ett album som dels devalverat keyboarden, dels för första gången invaggat sina lyssnare i en krympflation, det vill säga betydligt sämre låtkvalitet.

Fragmentariska Masterplanska ljudbilder kunde uppfattas i låtar som ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic” och ”No escape”.

Novum initiumn sättningen är densamma som på Metalmorphosis:

• Roland Grapow – guitars (2001–present), lead vocals, bass, keyboards (2001–2003)
• Axel Mackenrott – keyboards (2003–present)
• Rick Altzi – lead vocals (2012–present)
• Jari Kainulainen – bass (2012–present)
• Kevin Kott – drums (2016–present)

Utifrån det albumet och att det hunnit gått hela 13 år sedan släppet, så var mina förväntningar ganska modesta, varningsklockorna sjöd obehagligt högt.

Metalmorphosis kickstartar med testosteronstinna dubbeltrampiga ”Chase the light”. Det jantelagiska epitetet lagom beskriver inledningen på ett utmärkt sätt, varken bu eller bä, men ändå en av de bättre på albumet.

Efterföljande ”Electric nights” sällar sig till det mer intetsägande slaget. Tyvärr är det fler än denna låt som umgås med aningen avslagna alster. På ytan låter det bra, men efter några lyssningar så når de inte nya nivåer, utan upplevs bara som blaskiga och standardkonstruerade.

Tredje låten ”Shadow man” är dock en blinkning till Masterplans fornstora dagar. Den melodramatiska hymnen sätter fingret på kvalitetsstegen. Ricks röst kommer mer till sin rätt i de mindre dubbeltrampiga tingestarna. Choruset får full pott, låten i sig går i samma still som ”Enlighten me” från debuten 2003.

Vi får scrolla ner till titellåten för att hitta något abnormt. ”Metalmorphosis” är en musikalisk resa som kräver sina lyssningar innan polletten faller ner.

Min sista rekommendation är näst sista låten, ”The Call”. Den episka konstruktionen spänner över 8 minuter. Progressiva tongångar varvas med en refräng av rang.

Den nya sättningen är tight och består av ytterst kompetenta musiker som dragit Masterplan-arvet vidare. Utveckling är något som  undertecknad oftast värdesätter. De olika faktorerna som möjliggjort denna förändring har samtidigt skrubbat bort deras tidigare identitet.

Med Rick Altzi i spetsen så vill jag påstå att Masterplan numera är som två band, ett med Rick, ett utan. Jag tillhör lägret som suktar efter det förgångna, på gott som ont.

Att man i stort sett avvecklat keyboarden är lite som att ge bort sina kärnvapen. I mitt sätt att se det så var det  viktigt verktyg i själva Masterplans verktygslåda, något jag definitivt saknar.

Kvaliteten på låtarna har i mitt tycke störtdykt. Det som tidigare var tidlösa metal-hit-krokar, är numera en skugga av sitt forna jag, typ ordinär powermetal som inte sticker ut nämnvärt.

Den lite ljuskripiga produktionen som präglade de första plattorna är i stort sett bortspelade. Istället har vi fått en rakare, tyngre, mer aggressiv ljudbild som parallellt också kan ses som en aningen grumlig sörja.

Detta album för inte handlingen framåt i min bok, snarare att det är deras sämsta till dags dato. För dem som inte är så inskolade i Masterplans tidigare musikhistorik kan dock se detta album utifrån helt andra ögon.

Jag är dock för involverad för att fullt ut anamma Masterplans sjätte studioalbum. Visst man ska inte leva överdrivet i det förgångna, utan istället blicka framåt. För mig hade dock en utveckling kunnat skett, utan att ge avkall på det som jag definierar som tidlösa musik från högre makter.

Band: Masterplan
Titel: Metalmorphosis
Genre: Power metal/Melodic metal
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 2026-06-26
Bästa spår: Shadow man, Metalmorphosis, The call
Betyg: 3 av 5

Tags: Masterplan

This entry was posted on 29 juni, 2026 at 18:00 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.