En tvättäkta klassiker – Europe

Satan vad jag diggade Wings of tomorrow när den kom ut. Det samexisterade så många klassiker på det albumet så att man blev vimmelkantig. Utifrån mina öron ett av deras bästa.

Dock var jag ett tvättäkta Treat-fan, vilket innebar att jag hellre föredrog Treat, framför Europe. Ungefär som Beatles-Rolling Stones, Blur – Oasis, Elvis – Tommy Steel, Gyllene Tider – Noice och Sean Banan - Anna Book.

Europes återföreningen skedde 2004 via Start from the dark där återigen gitarrfantomen John Norum var back in business. Den plattan gav och tog, med stark betoning på tog.

Efterföljande alster Secret Society passade mig däremot helt perfekt; vilket djävulskt periodvis skönt album, trots att de ”inte lät som Europe”.

Inledningslåten tillika titellåten berörde mig inte nämnvärt till skillnad ifrån spår två. ”Always the pretenders” har bara det man kan önska sig av en hitlåt. Vi scrollade ner till nästa braiga låt; den halvlugna: ”Wish I could believe”.

Efterkommande ”Let the children play”, precis som ”Human after all” var båda bra låtar. Men det är i ”Love is the enemy” som det hettade till ordentligt. Den följdes tätt efter av ”A mothers son”. En ballad sak som helt enkelt kunde beskrivas som lugn och sansad, på ett positivt sätt.

”Forever travelling” och ”Brave and beautiful soul” fyllde sina funktioner. Albumet avslutades med smarriga ”Devil sings the blues”. Trots titeln uppskattades avrundande alster till fullo.

Som sagt, min upplevelse av Upplands Väsby grabbarna sjunde platta var klart över medel. Jag tycker den är sjukt underskattad.

Europe känns fortfarande vitala och fräscha, dock önskar jag att de kunde släppa en äkta Europeplatta, det vill säga inte såsiga bluesrockiga låtar utan märkbara refränger. Nya singeln ”Hold your head up” visade tyvärr prov på ovanstående.

Tags: Europe

This entry was posted on 25 oktober, 2023 at 12:53 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.