Weekend med barn

Reseursprungsversionen bestod endast utav mig och Hanna. Jag upplever att det kan vara ett bra sätt att ibland bara göra något, med ett av sina barn, där ett miljöbyte är kärnan i processen. En bra ingång är definitivt att anamma ens barn intresse, inte bara sin egna agenda. Hade jag exempelvis valt vandring med tältövernattningar i västra Vitryssland hade resekommunikation troligtvis fallit innan den ens inletts.

Shopping, ta fina mobilkort, uppleva smala gränder ifyllda med medeltidskullersten var bättre lockrop. Subtila kompisviskningar ledde sedermera till en expanderad reserockad. En av Hannas bästa kompisar Tilde och hennes pappa Jonas omfamnade dessa kontinentala resetankar med hull och hår.

Hela processen skedde relativt snabbt. Semesterdagvälsignelsen var droppen som fick  oss agera. Vi valde med att åka med Ryanair eller Wizz air. Schizofrena flygavgångstider på hemresan som klockan 06.00, bannlyste Öststatsbolaget. Dock avgick planet från Skavsta med Ryanair klockan 07.00. Det en väsentlig skillnad gentemot en morgonlig hemresa. Dels är det lite spännande att stiga upp fyra på natten när ens resa ligger framför en, dels kan man utnyttja hela dagen optimalt.

Min gamle polare Booking.com stod för boendeförslagen. Det blev en snabb affär med ett stort lägenhetshotell i hjärtat av Warszawa för det ringa priset av 3000 kronor för tre nätter. Jag införskaffade mig kvickt en reseguide över Warszawa. Det visade sig vara svårare än jag väntat. Guiden som jag hämtade ut på Q8 devalverades till en Polenguide i brist på annat.

Fredag – Gamla Staden

Alkoholpåverkade långtradarchaffisar, ostrukturerade byggnadsarbetare, korrumperade politiker, antastande tivolipersonal och namn som är omöjliga att uttala. Snacka om fördomar, så mycket mer visste inte jag om Polen. Mina låga förväntningar var källor till en härlig weekendresa.

Våra aggressiva klockradios hamrade symbiotiskt in budskapet – att nu var det definitivt dags gå upp. Sömndruckna som få staplade vi upp ur sängarna runt klockan 04.30. Precis som i matprogrammen var allt minutiöst förberett. En halvtimme senare körde jag Jonas bil som tog oss till Skavsta.

Det är alltid bra med marginaler. Kön som sträckte sig från restaurangen till visiteringen var helvetisk lång. Med två minuters framförhållning blev våra resedokument avpolletterade. 30 minuter senare satt vi fyra utspridda för vinden eftersom jag vägrade betala extra för tjänsten att sitta tillsammans. Tilde skötte sig med bravur utifrån att detta var hennes första flygning någonsin. Jag lyssnade på Spotify under de 90 minuter resan pågick.

En marginell högre värmehalt än Nyköping mötte oss efter avstigningen. Molnen avlöste periodiskt solljuset. 45 minuters taxifärd från flygplatsen till vårt hotell kostade 170 Zloty (40 Zloty ungefär 100 kr). Bagaget lämnades in på hotellet, tog med det viktigaste såsom glasögon, guideböcker och solkräm.

Klockan 10.00 inleddes rutten med att följa floden Wisla via ett nybyggt promenadstråk som skulle kunna göra tjänstemännen i Norrköping gröna av avund. Stenblocksorgier avlöstes endast av metall, minimalt med trä och obefintlig grönska. Polsk struktur på en skala från 1 – 100 hamnade i de absolut lägre regionerna. Inför fotbolls-EM 2012 byggdes en helt ny Nationalstadion för fotboll. Den såg otroligt häftig ut från den optimala utsikten vi hade från kajen.

Slutfasen av promenadstråket var inte färdigbyggt. Något som visade sig genom ett stalinistiskt stängsel. Omöjligt att komma vidare, om man inte gick utmed en sjukt trafikerad väg några 100 meter. I ren protest och frustration valde vi rysk roulette vägen. Eftersom vi fortfarande är i livet fungerade strategin.

Vi vek av från promenadstråket för att ta oss till Multimedia fountain park. Efter att ha gått över en mil kändes en glass- och kaffepaus som en välsignelse.

När det blev Jonas tur kom han inte på vad glassrån heter på engelsk, och drog till med ”vaffla” det vill säga våffla. De anti engelsktalande personalen såg lika oförstående ut som oss. Jonas våffelfras blev källan till återkommande skrattbristningar hos oss alla dessa tre dagar. Jonas Visakort var dessutom ogiltigt, något som skapade en kö bakom oss utav Guds like. Mitt Mastercardkort blev den förlösande faktorn.

Från fontänparken var det inte långt till  Stare Miasto (Gamla stan). Ur andra världskrigets rykande rester restes gamla stan mjuk och pastellfärgad likt fågeln Fenix via öppna torg, vindlande gränder, utsmyckade husfasader och lummiga parker. Skadorna beräknas ha kostat 45 miljarder dollar och man övervägde till och med  att flytta huvudstaden till Łódź istället.

Gamla stans återuppbyggnad avlutades officiellt år 1953. Slottet öppnades däremot åter för allmänheten först i mitten av 1980-talet. För att återuppbygga så mycket som möjligt av dess landskap och karaktär använde de ansvariga arkitekterna sig av Canalettos främsta verk från 1700-talets Warszawa, som fortfarande kan beskådas i Canalettorummet i det kungliga slottet.

Jonas kortstrul fortsatte. Istället för att ta ut kontanter, tog bankautomaten oväntat hans kort. Där stod hänfört vilseledda av teknikens under. Jag löste detta  genom att ta ut pengar som han swishade mig.

Hard Rock Café var stället där hungerkänslorna stillades. Ett perfekt ställe att ta med sig barnen till. De åt pasta medan vi dissekerade deras gigantiska burgare. Lite sömn, mycket logistik och helvetiskt mycket gående i solkvalmigt väder hade gjort oss chockerande trötta. Det blev 3 timmars ytterst välbehövlig avkoppling på hotellrummet.

Vi var som andra människor när vi fått vila ut ett tag. På kvällen traskade gänget via Nya Staden till Gamla staden. Trots sitt namn, Nowe Miasto (Nya Staden) är inte heller denna stadsdel särskilt ny, om man bortser från att den också återbyggts sedan kriget. Dock är det en perfekt avvägd huvudgata med restauranger och butiker på båda sidor, vackra kyrkor och packat med folk.

Vi passades på att implementera en sötsakstradition nämligen deras svar på typ mjukglass. Den existerade överallt, med olika smaker med oftast två storlekar. Det var en oerhörd stor prestation att bara inta en sådan per dag.

En bit från Old town letade Jonas oss fram till Warszawa uprising monument. Av alla monument jag sett var detta schizofrent stora konstverk det största av dem alla. Till och med Hanna och Tilde ryggade tillbaka utav respekt för något som måste kostat ruskigt mycket.

Nöjda med dagen och kvällen kastade vi oss i sängarna. Det var bara det att barnens säng bara var en soffa. Jag kollade på vår beställning och insåg att vi bokat ett familjerum för…2 personer. Servicenivån var top-notch eftersom vi helt kostnadsfritt fick ett nytt större rum de två återstående dagarna. Barnen fick ofrivilligt sova på golvet denna natt.

Lördag – Krigshistoria

Mitt i natten runt klockan 03.00 hoppade spasmiskt Jonas ur vår smala dubbelsäng. Kombination av The Grudge och Jean Claude Van Damne fick hjärtat att stanna flera gånger om. Denna häpnadsväckande mardrömsrealism höll mig vaken någon timme extra. Jonas hade upplevt en obehaglig mardröm, jag ett sjusärdeles trauma.

Hotellfrukosten var ett ordentligt plåster på såret. Prick klockan 08.45 intog vi allt från diverse bröd, fruktyoghurt, kokta ägg och kronan på verket: starkt svart kaffe. Även fresterskor som dansk croissant där det fanns två varianter: en med choklad, en med hallonsylt, förföriskt gott, och ett extra kaloriintag på minst 2000 sådana.

I och med Polens inträde i EU upplever Warszawa idag en ekonomisk högkonjunktur som staden aldrig skådat förut. Stora satsningar har gjorts på kulturens område genom byggandet av flera påkostade museer. Warszawa håller på senare år att utvecklas till ett ekonomiskt centrum med betydelse utanför Polens gränser särskilt för stora delar av Central- och Östeuropa. Det märktes bland annat på alla glasskyskrapor som tycktes finnas lite var stans.

Även denna dag var vi välsignade med fint väder; moln, sol i kombination med 22 grader. Bästa sättet att upptäcka en stad är helt sonika att promenera. Det vore synd att säga att vi slaviskt inte följde dessa råd. Vi hade gått cirka 2.4 mil på fredagen, 1.7 mil lördag och söndag 2.1 mil. Det var definitivt en bra bit att gå till Warszawa Rising Museum. Barnen var sanslöst duktiga; synkad marschtakt, oväntat lite gnäll.

Upprorsmuseet invigdes i samband med 60-årsjubileum av Warszawaupproret år 2004. Inträdet kostade 100 kronor för 1 vuxen och en ungdom samt 25 kronor styck för  svensk audioguide bestående av 47 berättelsepunkter. När Polen ockuperades av nazisterna samlade man ihop en motståndsarmé som så småningom krossades.

Museet har även dokumenterat lokalinvånarnas vardag under ockupationen och kommunismen. Detaljrikedomen var såväl estetiskt som minutiöst. Har ytterst svårt att tro att de missat en enda detalj; det var information för flera år framöver.

Filmer, fotografier och andra utställningsobjekt gav oss och alltför många turister inblick i hur dessa år kunde te sig för Warszawaborna. Det var en orgie utav polska smeknamn, datum och krigsstrategier. Efter 3 timmar var i alla fall mitt, Hannas och Tildes hjärnbalkar översvämmade av information. Jonas skulle nog kunnat vara kvar 1 timme till. Frihetsparken invid museet inhyste ett minnesmonument med namnen på de ca 10 000 upprorsmakare som miste sitt liv under striderna.

Dränerad på energi tog vi taxi till Praga som låg på andra sidan Wislafloden. Stadsdelen har tidigare varit en rätt så förfallen stadsdel i Warszawa, men förskonad från världskrigets bombningar som under de senaste åren fått ett rejält ansiktslyft.

Många har liknat stadsdelen med New Yorks Brooklyn, då området numera har blivit hippt bland unga konstnärskreatörer med många nya barer och restauranger som positiva följeslagare.

Upptäcktsfärden inleddes med en bohemisk marknad bestående av lokala konstnärer. En kilometer senare blev vi avrådda att fortsätta, då några lokalbor varnade oss för att området var långt ifrån säkert. Det grusade min planering att se Neonmuseet som eventuellt låg någon kilometer längre fram.

Vi vände på klacken för att ta sig till Pragas största shoppingmall. Barnens shoppingögon var  som stora tefat av det som fanns i dessa butiker. Att barnen lyckades ta sig ut utan att handla var ett smärre under. Jag och Jonas passade på att insupa den mer white trashiga stämningen utanför kommersialismens högborg.

Återigen använde vi oss v taxin för att ta oss till hotellet där vi slappade några timmar i vårt helt nya större rum med sängplatser för fyra personer. Runt klockan 18.00 begav i oss ut i folkvimlet via Nya staden till Gamla staden. Innan dess åt vi goda pizzor och himmelsk pasta på en lokal trattoria.

Där uppdagades det att även mitt kort var körd. Jag hade använt mig av kortet hela dagen innan, så det var ett mindre muntert mysterium. Jonas betalade därifrån allt via sitt kreditkort, jag swishade honom direkt. Det funkade, men fungerade ändå som en frustrationsmåltavla.

Vi upptäckte nya delar av Gamla stan, köpte glass och var ett med folkvimlet samt mobilkamerorna. På hotellrummet uppdagades ett nytt troligtvis mer ekonomiskt sätt att dubba film på. The Impossible från 2012 var på amerikanska utan undertexter.

Polsk finurlighet visade sig genom en polsk berättarröst som efter karaktärerna sagt sina kommentarer på amerikanska återupprepade på polska vad de sagt. Det var inte så att de hade en röst för varje karaktär vilket är brukligt. Nää, här var det en gubbe som emotionellöst tog sig an alla karaktärer. Henrik Larssons röstvariation framstod som livlig i jämförelse; tragikomiskt uselt.

Söndag – Park

Vi vaknade till ett helt molnfritt Warszawa. Frukosten var lika god och varierad som dagen innan. Klockan 10.15 marscherade vi stalinistiskt från folkmyller till den betydligt lugnare stora och vackra Lazienkiparken mitt i Warszawa.

Dessförinnan log Gudarna mot mig. Jag samlar på fotbollslags muggar. Ett självvalt kriterium för att överhuvudtaget få köpa en mugg är att se arenan laget spelar på.  50 meter från Warszawa vackraste park låg Legia Warszawa arena tillika legitimitet att traska in på deras fanstore. Den var oväntad stor, modern och faktiskt vacker. Min samling var via ett mugginköp ett faktum.

Lazienkiparken kan ståta med hela 76 hektar. I lummigheten tecken inhystes mängder av historiska byggnader, konstsamlingar, trädgårdar, gondoler och utomhuskonst. Det var en ren fröjd att spatsera runt prunkande träd och dammar. Vi betade av de mest intressanta delarna, i annat fall hade vi kunnat vara kvar hela dagen om vi skulle sett allt.

Vi vilade någon timme invid imponerande Chopinstatyn, där gratiskonserter ges varje söndag under sommarmånaderna; ett folknöje för lokalborna. Några timmar i denna gigantiska park var helt enkelt ”good enough”.  Vi valde en helt annan väg tillbaka till Centrum, en som såg betydligt kortare på kartan än i verkligheten

Barnens shoppinggener fick återigen sina behov tillfredsställda i Polens största och modernaste shoppingpalats. Jag och Hanna åt kungligt på Kentucky fried chicken med en lyxig milkshake som kronan på verket, Jonas och Tilde valde istället McDonalds.

Barnen styrdes av Adidas- och Nikegudarna; vi fick slaviskt agera bankautomater utifrån deras in- och utspring från oändliga klädbutiker. Deras högsta önskan var snygga skor, vår högsta önskan var vila. Trots det blev inte shoppingrundan alltför påfrestande för plånboken som vi först befarat. Deras kräsenhet blev deras fall. Benen kändes som cementerade timmerstockar på ett negativt sätt.

Kulturpalatset var en gåva från Stalin till Warszawa ironiskt nog inspirerad utav Empire state building. I konkurrens med nya skyskrapor är den ändå den högsta byggnaden i Polen med 237 meter till toppen av spiran. Den har 42 våningar, 3288 rum; på 30: e våningen finns en terrass med en helt fantastisk utsikt över staden, något vi dissade. Klart Warszawas häftigaste byggnad.

Klockan 18.00 var vi äntligen tillbaka på hotellrummet. Belöningen var en välbehövlig vila där lyssnandes på Spotify var en ren bonus. Två timmar senare tog vi farväl av Warszawa genom att reproducera gårdagens rutt till Gamla stan. Glassinköp varvades med souvenirbutiker. Runt tiotiden var vi tillbaka på hotellrummet efter att ha tagit en annan väg hem. Vi kopplade av med dylika sociala medier och packning innan John Blund hälsade på.

Måndag – Hemresa

Under sista hotellfrukosten fick vi reda på att man vid disken kunde beställa olika omeletter eller äggröror. Det förtog inte kvaliteten på det i upplevt innan. När jag skulle betala vistelsen med samma kort som jag bokat rummen med uppstod det ett problem då mitt kort var trasigt. Det löste sig efter att tredje personalen tycktes vara mer kunnig i dessa frågor än de andra.

Vi tog en taxi till flygplatsen runt 11 där kön till incheckningen nästan var obefintlig. Shopping stod på agendan. Presenter till Marie och Frida samt en ny parfym till min samling: Hugo Boss – The Scent.  Planet avgick klockenligt 14.00 för att landa på Skavsta 90 minuter senare. Eftersom Jonas Visakort var kopplad till parkeringstiden blev det lite strul att passera bommen.

Eftertanke

Tre mastiga dagar med toppenväder var precis en lagom dos. En dag till lite för länge, en dag mindre, för kort vistelse. Barnen gick precis som vi, nästan 6 mil på tre dagar, ett smärre under i sig. Att vi upptäckte Warszawas nutid som dåtid var ett understatement

Warszawa som stad betraktad upplevde jag som en stor överraskning. Det var en oväntad grön stad, med massor av spännande monument, uteserveringar och

En stilla undran

8 Hultsfredsfestivaler, 9 Sweden Rock Festival, 4 Skogsröjet och 1 Väsby rock festival… ingen Bråvallafestival! Utifrån mitt eklektiska musikintresse  är det till synes oförklarligt att jag ännu inte kommit till skott så att säga. En delförklaring är att jag faktiskt jobbat då och inte velat ta ut någon semesterdag samt att andra kollegor trånat mer efter festivalens sötma än jag själv.

Min fru har en längre tid velat sett Maryam Bryant. Då hon var en av akterna på Bråvallafestivalen och nyss fyllde år blev en kombo som var alltför svår att motstå. Jag jobbade såväl torsdag som fredag, men helledig lördag och söndag,  det vill säga ytterligare en faktor som förstärkte mitt köp utav lördagsbiljetten för 1000 riksdaler

Band som jag velat se från debutfestivalen tills nu har varit Muse, Mando Diao, Stone Sour, Ghost, Johnossi, Bullet for my valentin, System of a down, Royal Republic, The Sounds, Papa Roach, Kent, Rise against, E – Type, Nightwish och Five finger deathpunch.

Lördag

Utifrån den ambivalenta väderprognosen blev det varsin ryggsäck till bredden fyllda med regnkläder, extra tröjor och handskar. Jag och min fru Mari spårvagnade smärtfritt till ändstationen vid Eneby. Vi bytte sedan in våra biljetter mot armband. Nästa steg i festivalprocessen var att toppa armbandet med 500 kronor eftersom Bråvalla är en helt kontantlös festival. Var dock skeptisk mot detta, då det tidigare varit källor till strul; barnsjukdomarna tycktes vara överstökade då allt fungerade klockrent, smidigt och enkelt.

En av mina bästa kompisar Stefan Hammarström var där med sina syskon samt vår ständige festivalvapendragare Johan Nordström. Detta var dock Maries födelsepresent så denna dag ägnade jag mig att vara med henne och i viss mån när det passade med kompisarna. Samma klientel möter jag i kommande Skogsröjet hårdrockfestival i Rejmyre senare i år.

Första intrycket var ett kargt och sterilt område med ytterst lite människor trots att Miss Li skulle uppträda om 30 minuter. Vi spatserade lite vilsna runt området. Dåtidens svar på Bråvalla hette Hultsfred. Under de 8 gånger jag och Stefan Hammarsröm besökte den festivalen var i alla fall min upplevelse att den vann på alla punkter. Omgärdad av vatten och skog gjorde det området till en ytterst mysig festival, raka motsatsen till Bråvalla som dessvärre hamnar under epitetet sjusärdeles intetsägande.

Prick klockan 13.00 stod Miss Li (1982, Borlänge, 7 studioalbum sedan 2006). Hennes pianopop musikaliska spännvidd sköljer över i pop, reggae, motownsoul, blues-, jazz-, kabaré- och folkmusik. För den stora allmänheten blev hon 2012 känd i tv-programmet ”Så mycket bättre”.

Miss Li bjuder på sig själv, har energi, det liksom händer något på scenen. Densamme sjunger som en tvättäkta motownhes gudinna trots att hon hade feber. För mig är hon i paritet med Amanda Jenssen som rör sig lite samma musikaliska soulfåror.  Stämningen var tyvärr lite avslagen såhär tidigt på förmiddagen samt att många äldre människor typ mig och Marie beskådade konserten. Det var liksom inte läge för stage diving, även fast musiken inbjöd till detta, dock inte via asfaltsbeläggningen.

Trombon- och saxofon/trumpetblåskillarna tillförde scenen såväl som musiken det där lite medryckande extra. Grymma låtar som bland annat ”Plastic faces”, ”You could have it so much better without me”, Stupid girl”, ”I heard of a girl”, ”My heart goes boom”, ”Love hurts”, ”My man” och ”I can´t get you off my mind” var euforiska bomull vadderade käftsmällar. Helhetsintrycket inklusive ett helvetiskt bra ljud blev för mig och Marie en musikalisk fullträff – kvällens bästa spelning.

Hurula avlöste Miss Li; för mig en helt ny bekantskap. Han har två plattor i bagaget varav den senaste passar mig betydligt bättre. Den är smutsigare, råare; tankarna för mig omedelbart till Staffans Hellstrands plattor med The Nomads: ”Pascha Jims dagbok” och ”Underland”, förövrigt två av världens bästa plattor.

Denna uppdaterade version av Staffan Hellstrand levererar en poprockpunkig repertoar med mycket energi och sköna melodier. Hans röst kommer i mitt tycke bättre till rätta i låtarna än de från debutalbumet.

Maries väntan var över; klockan 15.00 stod Miriam Bryant på Panoramascenen. Undertecknad saknade riktigt bra låtar; det blev helt enkelt för mycket 80-tals blip-blop-ljud. Marie var dock utav en annan åsikt. Hon dyrkar Miriams röst. Allra bäst blev det med hennes bästa låt ”Black car” samt Sven Bertil Taube covern ”Ett sista glas”.

Mätt på musik, men hungrig begav vi oss till kön för Jamaicansk mat. Wrapen tillhörde varken de största eller godaste, men stillade ändå bulimikergenen. Jag hade druckit två öl, det fick räcka helt enkelt. Vädergudarna trotsade alla appar, tidningar och andra prognoser. Istället för regn, tittade solen fram emellanåt.

Bara för vi kunde beskådade vi Dark Funeral i några låtar. Jag har på senare år kunnat ta till mig hip-hop, men dessa babianskrik, helt avsaknad av någon refräng är för mig oförklarligt att folk lyssnar på. Dessa gravplundrare har skapat 6 studioalbum, medan det  skulle ha kunnat räcka med en EP. Smaken är dock som baken, man maste visa respekt för sådant man faktiskt inte riktigt förstår.

Kontrasterna mellan förra akten och en halvtimme med Fredrik Lindström stand up var gigantiska. Jag har alltid beundrat Fredrik eftersom han lyckats dels vara musiker, komiker, dels seriös som språkvetare light. Det är lätt att bli placerad i ett fack utifrån ”På spåren domare” eller komiker.

Fredrik lyckas med konststycket att balansera dessa olika karriärer på ett fantastiskt sätt. Tyvärr var inte dessa 30 minuter superkul. Tempot kändes ADHD-forcerat i symbios med några 100 svordomar, välbehövliga mikropauser saknades.

Marie och jag tog ett visuellt break från musiken i syfte att insupa atmosfären och koppla av inför vad komma skulle. Vi valde grässlänten lite utanför Panoramascenen för återhämtningsmeditation i liggande ställning. För mig blev Broder Daniel ett band som fastnade i farstun; en plats de aldrig lämnade.  Jag gillade varken rösten, låtarna eller imagen.

1999 kastade bandet formellt in handduken. Frontmannen Henrik Berggren släppte i maj 2017 sitt debutalbum. Nu var det dags för Norrköping att få sin dos utav melankoli, förakt mot ett konventionellt samhälle i symbios med i hans ögon dysfunktionella informella normer. Indie-Messias med sina patenterade guldstjärnor/silverstjärnor fastklistrade under ögonen intog scenen inför  en vildentusiastisk publik.

Utan några som helst förväntningar upplevde jag liggande den sminkade ikonens musik som oväntat bra. Sången lät faktiskt inte så illa; låtarna taggigt skörsköna. Upptäckte till min fasa att ”Work” var en klockren hit

I efterhand har jag läst att Henrik Berggren drabbats av kroniskt trötthetssyndrom, vilket gör att han lever sitt liv som en spöktillvaro, där han måste vila efter minsta ansträngning. Sorgligt, men ändå starkt gjort att dels släppa en platta, dels möta sin publik.

Klockan 18.00 stod Norlie & KKV på sensationscenen omgärdad av främst ungdomar. Sonny Fahlberg och Kim Vadenhag som de egentligen heter, är en av Sveriges mest framgångsrika duos, fostrade i ett hiphopsverige präglat av artister som Snook och Maskinen.

Hitlåtar har blivit något utav Norlie & KKV’s signum.”Ingen annan rör mig som du”  har  exempelvis streamats över 42.000.000 gånger på Spotify. Det var ytterst komplicerat att ens försöka värja sig mot de slimeknådade festglada tongångarna.

Nya singeln ”Säg nåt som får mig att stanna”, var klockren, en som som titulerar på att vara deras bästa låt med ”Där jag hänger min hatt”. Konserten var  som en lång förfest, en som osade sommarhit- kavalkad helt enkelt, typ 2010-talets svar på Tomas Ledin.

Laddade med surcola rem och  nutelladonut intog vi bra platser framför Ellie Goulding som gick av stapeln klockan 19.15; med svettig solvärmen i ryggen. Precis som Miss Li och Norlie & KKV har Ellie ett artilleri av riktigt bra låtar. till sitt förfogande.

”Something in the way you move”, ”Love me like you do”, ”Lights”, ”Burn”, ”On my mind”, ”First time”  är oerhört starka kort. Dessa äss, ett tight band med sjukt bra ljudbild samt knappt en dålig låt blev en omvänd Golgata för denna brittiska. Ellie Goulding gick dock inte riktigt igenom rutan såsom Miss Li, vilket reducerade ett högre betyg.

Under kvällen nåddes vi av det tråkiga beskedet att Scorpio skippar nästa års Bråvalla. Huruvida manligt våld är symptomen eller en ekonomisk dysfunktionell dold agenda låter jag vara osagt.

I och med att inte artister och grupper ännu inte kan klona sig kanske det är fördelaktigt att ha artister till andra Scorpiofestivaler samtidigt att man slipper gå back ekonomiskt. Helt klart att det är lättare att ha festivaler i mer folktätare regioner än länderna i oberäkneliga Norden.

Marie och jag tittade som hastigast in till Little Jinder innan vi spatserade till för vår del den sista konserten. Sist men inte minst arenarockbandet The Killers från Las Vegas, vilka släppt endast 4 album sedan år 2001. De gick ut stenhårt med ultrahittarna ”Human” och ”Somebody told me” sedan fortsätter de i samma anda til the bitter end.

Sångaren och grundaren Brandon Flowers ser så jäkla bra ut, har en gudabenådad karisma och sjunger dessutom fantastiskt. Deras eklektiska glamorös dansrock påminner mångt och mycket om Mando Diaos experimenterande, något som blir ännu tydligare i nya singeln ”The Man”. Det osade såväl 80- som 90-tal dock väl ompacketerat i en modernare skrud som går i den kommersiella musikens tecken, definitivt inget som störde mig.

Efter stadiumrockmusiken tonat ut drog jag och Marie till Spårvagnen som skulle ta oss hem. Fötterna kändes som cementblock och det tycktes som en hel evighet innan vi kom fram till vändplatsen.

Nu hade vi i alla fall sett Bråvalla, lämpligt nog kanske för sista gången. För mig kommer Hultsfred ligga mig varmast om hjärtat detsamma gäller även för Sweden Rock Festival. Upplevelsen blev onekligen större av att regnet höll sig borta under dagen som kvällen.

Kvällens bästa enligt mig

1. Miss Li
2. The Killers
3. Ellie Goulding