Nu var det klart

Moderaterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gjorde sitt bästa val någonsin, Socialdemokraterna sitt sämsta. Efter ett evigt gnatande om skattesänkningar, rut-avdrag eller inte och arbetslinjen vs bidragslinjen stod Alliansen som ”segrare” -  med SD som vågmästare; ett mardrömsscenario för en minoritetsregering.

Sverigedemokraterna

Att de kom in i Riksdagen och dessutom iklädd en destruktiv vågmästarroll anser  jag ha sin grund i att det dels blåser sådana politiska vindar för i stora delar av Europa, dels för att media hätskt utmålat alla politiker som rasister, när de väl försökt diskutera integrationsfrågor. Politikerna har i mitt sätt att se det fått oförskämt mycket kritik för sin passivitet. Deras tystnad beror i mångt och mycket om medias självvalda fokusering på att de som tredje stadsmakten ska ha ensamrätt att reagera på partier eller politiker som anstränger sig att föra fram integrationsfrågan på den politiska agendan. Media vinklar genast detta på ett ytterst  endimensionellt sätt, som  om att Hitler himself har återfötts. Media klankar snabbt ner på politiker och dess förmåga att förtränga ämnet i debatter, men de själva likt hökar manipulerar den politiska agendan ständigt. Det blir en form av moment 22 läge för politiker: att föra fram seriösa integrationsfrågor och då bli utpekade som rasistiska och indirekt äventyra sin personliga ställning som partiets vs helt enkelt inte ta debatten, med följder att SD helt legitimt och strategiskt får ensamrätt på frågor som engagerar alla i det svenska samhället.

Alla partier borde i symbios med invandrarna så fort som möjligt skapa ett gemensam och seriös plattform där dessa brännheta frågor diskuteras. Media i sin tur  förhålla sig sakliga och neutrala, i syfte att konkretisera problemlösningarna. På så sätt tar man udden ur SD argumentation, löser problemen gemensamt, vilket innebär att inte ett parti eller några enstaka politiker kan bli föremål för mediadrevets  rasistpoängterande hybris.

Min personliga åsikt som nationalist (INTE RASIST) är ur ett ”sunt-förnuft-perspektiv”. Jag tycker att integration och mångfald är något väldigt viktigt för ett välmående och demokratiskt samhälle. Vi är ett litet land som tillhört de länder som tar emot mest flyktingar ifrån drabbade länder vid krig och misärer. När andra stora länder tar emot procentuellt färre flyktingar än Sverige så ska vi ta in ännu flera människor i landet. Några bakomliggande faktorer till detta är inte bara att visa att vi är ett storsint land med världens bästa demokratiklimat, utan också ta emot ett ”bidrag” ifrån FN för varje flykting som ett land tar emot, något som ibland missas i debatten.

Oändliga studier visar på att ett lands språk är bästa vägen in i ett nytt samhälle. Det hjälper då inte att implementera dessa språkkunskaper enbart via teoretiska skolformer, utan måste kompletteras praktiskt genom socialisation och möten med det nya landets kultur och människor. Har de inget jobb så har de ingen grundplattform att praktisera det svenska språket på. Det här är ju ingen nyhet, utan alla politiker är väl medvetna om detta. Tar vi in för många invandrare utan att ta hand om de som vi redan tagit in så blir helhetsprocessen långt ifrån optimal, men statistiskt sett ser det bra ut. Det utmynnar självklart i större segregation, ett bidragstagande, en ökad stigmatisering från de som anser att de kommer hit för bidragens skull. Det är inte så enkelt att motverka dessa flaskhalsar om de inte kan få jobb i det nya landet. Ohälsan hos dessa individer ökar då många vill göra något med sin framtid, men indirekt inte får rätt verktyg av politikerna. Många invandrare har en familj att försörja och det  blir betydligt svårare om man som nykomling inte har samhällstryggheten med ett jobb – det skapar ohälsa  och utanförskap på alla plan.

Jag anser mig inte vara rasist genom att ha en åsikt att den svenska integrationspolitiken fungerar förhållandevis dåligt. Syftet är att successivt slussa in nyanlända människor till arbete eller föreningsliv för att de lättare ska integreras in i det svenska samhället  – efter det kan vi ta in flera människor. Som det ser ut nu så finns det ingen enhetlig strategi och problemen bara hopar sig, och i en snar framtid spricker bubblan och då lär detta groende missnöje utvecklas i en oacceptants som varken gynnar nyanlända eller ”svenskar”.

Socialdemokratins akilleshälar

När jag pratat med människor som dogmatiskt alltid röstat på Socialdemokraterna var det osedvanligt många av dem som i årets val vänt partiet ryggen och röstat på Moderaterna. Det krävs mycket för dessa indoktrinerade individer skulle byta ifrån ”det enda rätta” till partiets raka motsats. Jag har följt debatter, läst mycket i olika tidningar och diskuterat detta med såväl yngre som äldre personer och de 3 främsta anledningar till detta är i mitt tycke:

1. Mona Sahlin som stadsminister är grundat i att hon dels är en kompetent politiker som varit lojal partiet sedan barnsben och att Socialdemokratin ”krävde” att en kvinnlig ledare vore passande – dessa variabler gjorde att hon fick den posten samt att det dessutom var en bristvara i partiet över tänkbara kandidater till denna post. Tobleroneaffären och ineffektivitet med andra politiska uppdrag är ingredienser som ligger henne till last. Jag saknar karisma, detaljkännedom, timing , äkta självförtroende, vilket jag inte lär vara ensam om då Mona Sahlin finns långt ner i listan över partiledare som svenska folket har förtroende för – den positionen innehar Fredrik Reinfeldt; han är hennes raka motsats. Det är egentligen helt fel att partiets ansikte utåt får en så stor uppmärksamhet istället för själva politiken bakom dem, tyvärr har det visat sig så att många röstberättigade ändå ser till personligheten framför politiken. Ta bara Norrköpings egna Lars Sternqvist; han utstrålar också trygghet, kompetens och ett äkta lugn precis som Reinfeldt; det är en sådan person som Socialdemokratin behöver hitta (fast med mindre prat och lite mer verkstad). För varje dag som går gnuggar sig Moderaterna och Alliansen händerna och ber nog till högre makter att den Socialdemokratiska dogmatiska solidariteten låter Mona Sahlin få fortsätta på posten som partiordförande i 4 år till.

2. Kommunistsamarbetet är något som lyckats med konststycket att få Socialdemokraternas bägare att rinna över och i det höga priset blev att många råsossar röstade på det ”nya arbetarpartiet” istället. Att Lars Ohly tillhör den skara som skäller mest på Sverigedemokraterna  är i sig fantastiskt, då kommunisterna själva inte var guds bästa barn. Stalin och Lenin med flera är väl historiska personer som inte är bättre på pappret än exempelvis Hitler. Att se Lars Ohly ständigt hånle och ge sig i kast med att modifiera uppgörelser och förslag på eget bevåg spelar bara alliansen i händerna.

3. Avsaknad av konkreta och nyskapande idéer i ett modern samhälle. Jag ser mig som kapitalistkommunist, realist och visionär något som minsta sagt är konfliktfyllt. Det är dags för Socialdemokraterna att inse att vi lever i ett annat samhälle än det som existerade på det ”glada” 50-60-talet. Socialdemokraterna måste återta sin själ i symbios med ett 2000-samhälle och därifrån rannsaka sin politik för att utvecklas och återigen börja tilltala gamla som nya väljare..

Sammanfattning: Sparka Mona Sahlin, kasta ut Lars Ohly och kommunisterna ur det rödgröna samarbetet och uppdatera kollektivismen på den politiska agendan och inte bara blicka tillbaka på tiden som varit. Passa också på att byta ut finansministern Thomas Östros vid denna uppdateringsprocess, han inger varken förtroende eller engagemang – han bara skäller, gnäller, lyssnar inte, svarar inte på frågor och tycks leva i en parallell verklighet där  bland annat finanskriser inte existerar.

Min vision för ett samhälle i balans

I ett postmodernt samhälle där globalisering, individualisering och pluralistvalfrihet bestämmer samhällsfärdriktningen är jag för att implementera en 2000-talets kollektivism, inte återinföra, utan bara jämna ut samhällskrav som många människor har svårt att hantera. Tid och rum ska rationaliseras i den grad att vi inte hänger med längre, livskvalitet och egentid tycks vara begrepp som vi människor måste spara in på i syfte att skapa kapital för att kunna konsumera oss glada och hålla samhällshjulen igång. Föreningslivet, idrottsrörelserna som successivt tappar mark för varje år som går kommer snart att vara en skugga av sitt forna jag. Då kan man fråga sig vad det spelar för roll egentligen; samhällsutvecklingen tar ju automatiskt bort sådant som blir föråldrat. Problemet i detta fall är att föreningslivet i sig är en grogrund för solidaritet, något som jag anser vara fundamentalt. Civilkurage, empati, att hjälpa varandra utan att ta betalt är ingredienser som  genomsyrar hela bibeln – de är grundläggande, men de har dessvärre fått stå tillbaka för att samhället ska bli så rationellt som det bara går -  vilket inte alltid är det förenligt med livskvalitet och egentid.

Jag har sedan barnsben varit delaktig i olika föreningar, idrottsrörelser och styrelsearbeten. Som spelare, ledare, reseansvarig, kassör, problemlösare och medlare blir man väldigt snabbt medveten hur många olika människor som ingår i kollektiviseringen och hur bra samarbetet oftast blir genom att det är olika människor inblandade med olika kompetens och erfarenheter i livet. Vissa individer sköter tvätten, några är åskådare medan andra snickrar eller fixar fikat. Det finns inga egentliga krav som i arbetslivet att jobba heltid, utan här jobbas det oftast på en ideell basis med intresset att kunna vara en kugge i ett större sammanhang. Den kravlösa gemenskapen skapar ofta en gryta av många olika personligheter, unga som gamla, invandrare som ”svenskar”, vilket medför att människor möts, lär känna och respektera varandra på ett naturligt sätt. Kollektivism med ett gemensamt mål förebygger rasism och ökar chansen till en ökad integration. Gemenskapen minskar klyftorna mellan ung och gammal då de yngre helt plötsligt inser att de äldre även också kan vara coola och ha massor av erfarenhet att dela med sig av. Det är ju ett ypperligt sätt att främja bra förebilder och en bättre samhällsrespekt. I detta förslag slås många flugor i samma smäll. Det vore intressant att öka föreningarnas ekonomiska situation i kombination med att kunna få medel att ta in personer som brottas med ett ”utanförskap” och  då främja ett samhälle som i högre utsträckning bygger på samarbete i harmoni med individualism.

Tags: analys, Moderaterna, politik, postmodern, samhälle, samhälle i balans, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, valet 2010, visioner

This entry was posted on 23 september, 2010 at 18:28 and is filed under Samhällsreflektioner. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.