Många hälsoflugor i en smäll

Jobbar man med människor som jag likt många andra i vårat avlånga land, måste man vara medveten om att axlarna generellt sett lätt åker upp, vare sig man vill eller inte. Parallellt har man ett livspussel som ständigt pockar på ens uppmärksamhet, samtidigt som egentid, träning och umgås med kompisar finns  med på ens självskapta kravlista.

Musklerna får då ofta arbeta statiskt under långa arbetsdagar i kombination med vardagspyssel och övriga krav. Musklerna blir överbelastade, till slut slits de ut, vilket kan leda till kroniska smärtor eller periodvis värk.

Träning är bra, men det viktiga är att träna i rätt dos. Att träna 4-5 dagar i veckan i kombination med långa pass är i många fall ett bra verktyg att bita sig själv i ankeln med. Ibland kan verktygen ”less is moore” & ”kvalitet framför kvantitet” vara de mest effektiva strategierna när det kommer till träning.

Många människor tror och upplever att mycket är bäst, när det i själva verket balans mellan träning, återhämtning och vila i kombination med god kosthållning och bra sömn som är ”the holy grail”.

I slutet av förra året tror jag att jag hittade min träningsbalans, utifrån att jag fyllt 52 år, tränat hela mitt liv, och medveten om att det bara går utför med kroppen, om man inte tränar och äter smartare än tidigare.

För mig är det tre gånger per vecka som gäller; squash två gånger, löpning 1 gång. Därutöver har jag lagt in tid för återhämtning vila, dagliga lågintensiva promenader, hyfsad kosthållning, mer sömntimmar och nästan viktigast av allt: en betydligt mer devalverad egen-krav-lista.

Dock går det inte komma ifrån ens förflutna; fotboll från 7 år tills 31 år, parallellt squash från jag var 20 år till nutid och förhoppningsvis framtid. I och med att jag sprungit många hel-och halvmaraton har många långa träningspass passerat revyn.

Frågan är om kroppen förträngt tidigare träning och tävlingshistorik? Eller om stelheten i ländryggen är sena svar på att ens kropp helt enkelt tagit stryk av 45 år med ganska hård träningsdos, där fotboll, squash och långlöpning verkligen sliter på kroppen.

De senaste 5 åren upplever jag att mitt reahabtänk som kostat mig mycket pengar hos naprapater, kiropraktorer, sjukgymnaster och massörer, varit sunt utifrån att försöka klippa och klistra med ens tävlingshälsa. Två gånger om året besöker jag min favorit kiropraktor Rickard Szczepanski med syfte att få träna-rätt-vägledning samt justera och förebygga kroppsliga snedbelastningar.

Därutöver så unnar jag mig 10-12 gånger per år att gå till massörer i syfte att inte köra kroppen i träningsväggen. För mig passar Massageakademin finska djupmassage allra bäst. Där regerar kungen av armbågar i vad-och lårmuskel penetrering: massageterapeut Juhani “Jussi” Koskinen.

Kost, hälsa och träning temat har alltid legat mig om hjärtat. Därför har besök på tidigare spå anläggningar som Tällberg vid Siljan, och Spa besök dagar i Las Vegas, lockat, mer än det skrämt.

Att jag fastnade på för Himmelsby gård från första taget var väl deras förföriska reklam över deras nybyggnation i årsskiftet där de visade bilder på ett Romerskt bad. Det liksom satte sig på hjärnbalken. Till sist kunde inte mitt sinne värja för estetiken i kombination med kost, hälsa och träning, endast 40 minuter från Norrköping.

Hälsodag 1

Superutvilad inledde jag processen med att packa inför Mantorp i symbios med Spotify listan: Top of the class pop. Förutom detta såg att näst senaste avsnittet av Star Trek Discovery och Jägarna.

Prick klockan 14.07 vred jag om  tändningsnyckeln, som sällskap hade jag på världens bästa aor-pomp album: Fortune – Fortune (1985). Anlände till Mantorp och ett av deras ögonstenar: Himmelsby gårdshotell lite innan klockan 14.47 . Det var den tiden som man som gäst kunde komma tidigast.

Incheckningen var en orgie utav pure service. Under det mötet fick jag nyckelkortet till mitt rum. Det minst sagt klaustrofobiska rummet var en enkel match att acklimatisera sig i. Jag bytte om till det jag blivit tilldelad mig: badrock och tofflor. Mitt rum låg illavarslande inte  huvudbyggnaden, utan ironiskt nog, cirka 100 meter därifrån, i Storstugan.

Det kändes lite udda att likt någon sektmedlem tassa sig över grovkorniga småstenar för att nå min destination. Personalen sa att på Himmelsby äter man alla måltider i just den munderingen, om man vill.

Dock var det få i restaurangen som hörsammat det idealet. Jag var den enda under gourmé fikat som var klädd så, de andra hade fredags-klätt-upp-sig. Jag intog kvickt första bästa lediga hörn.

Försynt, men inte osynlig, även om jag önskade det, ställe jag mig i fikakön. Borden dignade av hembakade muffins med äppelfrosting, toscatårta, chokladbollar, bärpannacotta, fruktsallad, våfflor, donuts, men även ”nyttigheter” som hawthorns-smoothies och hembakat bröd med ärtsmör.

Hur jag som sockermissbrukare skulle klara mig ur detta var en gåta. En förebyggande strategi var helt sonika att skippa skiten. Den ändrades snar till, ”jag har ju betalt för det, en kopp kaffe kan jag väl ta”.

Det där med kaffet fick jag rätt på, det andra blev för frestande att avstå från helt enkelt. För att slippa gå och stå i kön flera gånger körde jag en LEAN, för att ta det jag skulle ta… på en tallrik. Teoretiskt sett djävulskt bra, praktiskt sett ett praktfiasko.

Pannacottaglaset välte i slowmotien över hawthorns-smoothies, som i sin tur välte dels på golvet så det blev glanshalt, dels på min badrock som mer liknande något ur en ungersk porrfilm. En av personalen tyckte synd om mig, hämtade en ny rock, torkade upp allt på golvet, klockren service.

Ett kilo tyngre gjorde jag en kort husesyn över anläggningen i min vita badrock med matchande kritvita tofflor. Jag inledde vistelsen med 40 minuters infraröd bastu. Den låg i den äldre spabyggnaden, med ett turkiskt bad, en stor bubbelpool och en hälsobar där man kunde dricka juicer, vatten och frukt.

Invid den fanns den genomskinliga IR-bastun. Den var otroligt nog mindre än mitt rum, med plats för högst 3 personer. Då den var tom passade jag på att inta tingesten, Det var mitt första besök i en sådan. Enligt skylten skulle hälsovinsterna vara sanslösa. Gradantalet pendlade mellan 39 – 40 grader, vilket så det skulle vara.

Det som är bra med infraröd bastu och vanlig bastu är att svettningen som utsöndras blir  en naturligt detoxmetod. När vi svettas rensas kroppen från ackumulerade kemikalier  eller gifter ut genom våra porer och ut ur vår kropp. Detta är den i särklass snabbaste sättet att bli av med gifter ur kroppen.

Svettbehandling har länge använts av spakliniker och terapeuter för att hjälpa kroppen från skadliga gifter. En infraröd bastu tar denna utrensning ett steg längre och förbättrar kroppens förmåga att svettas.  Svettning är en av endast fyra möjligheter kroppen har vid eliminering av olika toxiner. De andra tre elimineringskanalerna är via tarmtömning, vår andning och urinering.

Det var en behaglig upplevelse; 40 minuter rekommenderas, ett råd jag följde som förstagångsbesökare. Efter denna kroppsliga detox vandrade jag bort till den stora bubbelpoolen som för tillfället var ledig. Den ena sidan hade en stråle som mer kunde liknas vid en bred vattenkanon. För mig blev det som en kraftig vattenmassage på alla punkter av ryggen; oerhört välgörande, under de cirka 30 minuter jag var i.

Jag förflyttade mig från äldre delen, till den nybyggda delen som stod klar i början av 2019. Jag duschade på herrarnas; här hade det inte sparats på kapital precis. Duscharna och toaletten var väldigt lyxigt utformade. Las Vegas  känslan utvidgades när jag trädde in i the masterroom: den romerska simhallen – wow.

Hallen var inte överfylld av gäster, vilket var befriande, då fanns det gott av platser att kunna välja mellan. Jag slog mig ner på en av deras inbjudande tillika sköna vilsängar. Gjorde mig hemmastadd genom att lägga ut de 5 böckerna jag hade med mig; mobilen la jag ännu längre bort. Tanken var att använda den så litet som möjligt, för att istället läsa böcker som jag inte kommit igång med ännu, samt pitcha idéer till en bok som jag lovat mig själv publicera inom två års tid.

I detta kravlösa och halvt meditativa sinnestillstånd saknades något. Öl ville jag undvika, kaffe fanns inte, men kallt vatten vore lösningen på att ha något att sippa på. Det fanns ett utrymme för just sådana saker, längst bort i rummet. Mitt fokus låg på kallt vatten, men inte maskinen som serverade vattnet. Att jag sträckte fram fingrarna för att känna hur kallt vattnet egentligen var, var en överilad trög tanke. Vattnet var skållhett, trots det tog det några sekunder innan jag kunde greppa att jag blivit brännskadad.

2½ fingrar var röda som kräftstjärtar. Jag hittad till sist kranen för kallt vatten. Tanken slog mig inte att ljummet vatten var att föredra, framför iskallt. Den närmaste timmen fyllde jag på glaset med kallt vatten och höll de drabbade fingrarna i det. De sved en stor del av kvällen, både fysiskt, men även psykiskt, för min dumhet.

Med fingret inborrat längst ner i det genomskinliga glaset i det kalla vattnen stegade jag in i en annan del av det nybyggda romarbadet: saltbastun. Den estetiska utformningen med äkta salttegelstenar var sensationell; för ett tag förträngdes smärtan. Inspirationen kom från sydeuropeiska kurorter som Bagni i Lucca, där saltgrottor/gruvor var en stor del av den ursprungliga spaanläggningar för de välbärgade. De upplevde att aldrig drabbades av virussjukdomar, astma eller andra luftvägsbesvär.

Här är några påstående som salt ska ha på människan. Saltet är ett naturligt ämne som har läkande och hälsosamma effekter.  Saltet dödar bakterier samt svampar och stimulerar immunsystemet. Vid förkylning minskar saltbehandlingen svullnad i slemhinnorna. Snuva och hosta blir bättre eller försvinner helt. Vid besvär av astma har läkarna konstaterat att saltrumsbehandling har lindrande och positiva effekter. Astmatiker får lättare att hosta upp slem och andningsbesvären kan minska.

Saltterapi stimulerar luftvägarnas försvarsmekanismer och har en antiinflammatorisk verkan. Saltbehandling är även bra vid psoriasis samt hudeksem. Dessutom I: är det en fantastisk relaxupplevelse. Dessutom II: vilka vetenskapliga dessa påstående vilar på vet jag inte, eftersom det är Himmelsby information som förmedlat informationen.

Efter jag duschat och bytt om från sektutstyrseln till kläder med attityd stegade jag in till deras fina restaurangdel. Jag blev tilldelad en tvåbordssittplats.  Förrätten bestod av gårdens kronärtskockssoppa, krispiga kronärtskockchips, inlagd jordärtskocka & ostkräm av lagrad hårdost. Kronärtskocka var för mig inget jag till vardags vräker i mig precis. Detta till tros blev helheten en ytterst angenäm överraskning.

Till detta tog jag två 0.4 liters öl. Varmrätten bestod av well done flankstek från svensk gård, potatis-och tryffelpuré, rostad kalv sky, sotad morot, friterad persilja & syrad gul morot. Även detta var en form av smaksensation.

Efterrätten var i paritet med de två övriga recepten: syrlig äppelkompott, knäckig havre med kardemumma, äppelmustgelé, vispad vaniljsmetana & mjuk kanelmaräng.

Under middagstimmen där jag satt i min självvalda ensamhet öppnade sig sinnet för två frågeställningar. Den ena rörde hur mycket man som ensamgäst tittar på typ alla  inredningsdetaljer. Varenda millimeter utav den vackra kristallglaslampan synades utförligt. Egentligen rörde det mig inte nämnvärt att sitta ensam, men visst är det lite speciell att inte ha någon att samspråka och umgås med, när alla andra i lokalen tillhörde olika sällskap.

Den andra reflektionen rörde matvolymerna. Hade jag haft en hamster så hade även den fått anorektiska drag av bristen av normalstora portioner. Det gick upp ett ljus för mig varför generellt sett välbeställda människor är smala…de får i sig för lite mat. Av fysiologiska orsaker dök det periodvis upp hägringar av saftiga kebabrullar, och de dansade retfullt någon form av ringdans runt min tomma tallrik.

Väl medveten om att jag druckit alkohol, och att jag var några mil från närmaste kebabhak, fanns det bara en utväg. Restaureringens fräscha focacciabröd toppades med olika röror. Det blev räddaren i nöden.

Efter kvällsmiddagen traskade jag upp till deras konferenslobby, en plats som var öde, förutom en uppstoppad räv. Jag försökte skjuta upp det oundvikliga, att för tidigt inta mitt klaustrofobiska rum, ironiskt nog döpt till Storstugan. Jag slog ihjäl ytterligare en timme där, innan jag begav mig tillbaka till mitt rum. Sociala medier, avlöstes av tv-tittande och lite Kepler läsning.

Hälsodag 2

Vet inte om det var så att väggarna  i det minimala utrymmet försökte angripa mig, eller om all detox gjort mig nojig, men sov dåligt gjorde jag i vilket fall. Sängen var i och för sig skön, men kuddarna höga som små mini Eiffeltorn, täckena heta, så att en kall Sibiriennatt skulle kunna stillas värmemässigt.

Frukosten bjöd på allt från bacon & äggröra, smoothies & färska frukter till nybakade frallor med diverse pålägg samt flingor & müsli med tillbehör. Jag missade inte tillfället att grädda egna våfflor i kombination av två koppar varmt ekologiskt kaffe. Mätt och belåten traskade jag vidare till mitt första av två behandlingar under helgen.

Från klockan 10.00 och 50 minuter framåt befann jag i ett behagligt meditativt rum. Hot Stone massagen utförs med varm olja och heta lavastenar. Värmen från stenarna förstärker och fördjupar massagens förmåga att lösa upp spänningar och minska stress.

Teoretiskt sett lät detta bra, då det var mitt första möte med varma stenarna. Praktiskt var det inte lika bra. Visst, det var behagligt, stämningen och atmosfären på topp, men alla gånger i veckan skulle jag ta massage där händerna används som redskap.

En massörs värsta fiende är konsekvenserna av sitt yrke.  I en studie från Taiwan av Jang et al framkom det att massörer hade en hög risk att drabbas av arbetsrelaterad besvär från muskler och leder. Cirka 71 % av massörerna i studien hade inom en tolvmånadersperiod minst ett besvär från rörelseapparaten. Över 50 % av massörerna fick besvär med tummar och fingrar, 31,7 % av massörer fick skulder besvär, 28,6 % fick besvär från handleder, 23,6 % fick besvär med armarna medan 25,5% fick nackbesvär. Den lägsta prevalensen hos massörerna var 19,3 % och det gällde ryggbesvär.

Det innebär indirekt att verktyg som laser, heta stenar, diskus, bambusticks, ribbstolar, och dylikt är deras verktyg att förlänga sitt massör-yrkesliv; smart och bra för dem. Utifrån ett kundperspektiv, inte lika upphetsande, när jag lagt 895 kronor för 50 minuters behandling. Nu har jag testat heta stenar, men jag kommer aldrig mer att betala för något liknande.

Nästa anhalt blev att testa deras svar på turkiskt bad. Denna variant var inte av det ångiga slaget, utan värmen strömmade istället ur från deras två bastanta marmorerade vilobänkar. Maxvärmen låg runt 40 grader. Efter 30 minuter blev jag tvungen att fråga personal om bastun verkligen fungerade. De förklarade att syftet med bastun var just att den var ångfri, och inte översteg 40 grader.

Det hade ju varit nice med ett uns av svettdroppe. Då jag under dessa tre dagar inte såg någon annan  i bastun, antog att fler gäster upptäckte det inte ägarna upptäckt, att bastun i sig var totalt färglös, och helt utan någon form av aha-upplevelse, trots att utrymmet i sig var estetiskt tilltalande.

Kompassen pekade där i från mot det nybyggda Romerska badet. Saltbastu halvtimmar varvades med behagliga liggningar i deras relaxstolar. Det tog ett tag, men efter tag kom jag in i ett lugnare tempo, ett sådant som välkomnade noggrann läsning av Keplers senaste spänningstingest: Lazarus. Det i symbios med olika varma tesmaker. Gårdagens vattenfadäs löstes på ett smidigt sätt via learning by doing, det vill säga veta vilka kranar som innehöll vad.

Tiden gick ärligt talat lite väl snabbt. Helt plötsligt var det dags för helgbuffén klockan 13.00.  Här kunde man njuta av hemgjord sill, gårdens rökta lax, kallskuren kycklingfilé, potatisgratäng, västerbottensostpaj och en underbar sötvattenpotatissoppa med massor av tillbehör samt en dignande salladsbuffé. Ville man avsluta med något sött så fanns alla chanser till det. Jag serverade mig själv en delikat bär-pannacotta, några smoothies samt blåbärspaj med vaniljsås.

Avsaknaden av rörelse började bli påtaglig efter två himmelska bufféer i tät följd. Innan jag for in i deras nya gym, avverkade jag 40 minuter i deras IR-bastu. Gymmet i sig kändes mint sagt undermålig. Jag fick dysfunktionella vibbar till budgetpalats som ÖB, Rusta, Dollar store och Ullared. Inget förutom hantlarna var standard. Bänkpressen var mer ett ställe att skada sig på, än att träna på. Löpbandet fungerade ändå ok, så det blev 7 kilometer i ett 1o km/h tempo.

Gourméfikat som serverades mellan klockan 15.00 – 17.00 låg som en Londondimma över mitt sockermissbruk. Snålheten utifrån visheten att jag betalat för detta fick sig återigen en törn. Den himmelska fikabuffé med hembakade sockerläckerheter som fick belöningssystemen att gå på högvarv.  Det var ju inte så att jag hade farhågor om vad som komma skulle. Ett tag hade jag  återigen starka funderingar på att helt sonika skippa sockereuforin utifrån att jag generellt  sett har svårt att värja mig mot saker som detta. Det blev en kort sejour i restaurangen ändå.

Efter 30 minuters finsk bastu intog jag min abonnerade plats i det Romerska badet. Efter ett tag nådde jag upp till milstolpen 100 sidor in i Kepler´s Lazarus. Då var det dags att dra sig tillbaka för att byta om till finkläder utifrån sektmunderingen som jag varit ett med under dagen.

Klockan 19.00 blev jag vänligt lotsad till min plats i restaurangen. Himmelsbys. Eminenta köksmästare Jonny Edepil hade komponerat en speciell meny till de som vistades två nätter på hotellet, där syftet var att undvika samma tre rätters som gårdagen bjöd på.

Min rigida magkänsla viskade kvalitetsdevalvering jämfört med gårdagen. Jag passade på ölen, drack bara vatten till maten. Förrätten blev en plocktallrik, där grönsaker samsades med frukt och olika ost-och skinksorter. Varmrätten bestod av en inte well done ryggbiff med rostad potatis och rödbetor med vinsås. Efterrätten beståendes av en…ostbricka slöt matcirkeln denna dag.

Efter maten drog jag direkt till mitt rum, där jag avnjöt några gamla filmhjältars kamp mot Bonnie & Clyde i Netflix-producerade The Highway men. Alltid sevärda Woody Harrelson, Kevin Costner och Cathy Bates var delaktiga i jakten. En film som landade på lite över medel, dock ett bra tidsfördriv innan jag mötte John Blund.

Hälsodag 3

Efter en natt med betydligt mer angenämare sömn, packade jag mitt pick och pack för att checka ut från mitt rum. Det finns en fördel med ett så litet rum. Att lägga ifrån sig saker för att sedan glömma det på rummet var nästintill helt uteslutet. Trots checkout hade jag tillgång till spaet hela dagen, om jag så ville.

Innan dess stod ett kärt återseende på agendan: frukostbuffén. Stel som ett nyvaket lik hämtade jag protein- och kolhydratkällorna till några varma koppar kaffe. Tog mig en funderare varför jag kände mig så seg. Hade jag detoxat ihjäl mig, eller var det sviterna av gårdagens matberg som visade sitt rätta jag?

Bambumassage är en djupgående behandling med varma bambupinnar som mjukar upp stela muskler. Med hjälp av bambupinnarna kommer man djupt in i muskulaturen och får loss spänningar i hela kroppen. Det lät minst lika bra teoretiskt som de varma stenarna, priset var detsamma, 895 kronor för 50 minuter.

Resultaten var lika behagligt som gårdagen, men också lika intetsägande som den. Det var liksom på tok för ”snällt”, dessutom hade de som utförde massagen väldigt lite kunskap om hur kroppen fungerar, skador och hälsa överlag. Deras kompetens tycktes sträcka sig till heta stenar och bambu sticks kunskaper, ingenting mera.

Jag kidnappade återigen ytan i den infraröda bastun, därefter 30 minuters tvättäkta finsk bastubad, vilken följdes av att koppla av i den tempererade poolen. Innan jag for hem så besöktes det romerska badet, där jag i saltbastun läste 50 sidor av spänningsstinna Lazarus.

Lite efter klockan 13.00 var jag tillbaka bakom ratten, 40 minuter senare tillbaka i Norrköping. Kunde återigen konstatera att Fortunes debutplatta från 1985 verkligen är världens allra bästa AOR-pomp platta.

Helhetsintryck

Kommer jag göra om samma hälsoprocess igen, troligtvis inte. Kalaset gick ju ändå på 6400 kronor. Vila och återhämtning, hur blev det med det? Ömsom vin, ömsom vatten skulle jag vilja säga.

Fokus låg på kost och hälsa via behandlingar, bastu och bad. Visst, möjligheten till simning och promenader fanns, även ett halvtaskigt gym. Trots detta saknade jag betydligt bättre förutsättningar för dem som i ännu högre grad vill träna lite mera, än att bli i mina ögon för passiv för sitt egna bästa.

Trenden med att åka på träningsresor har sakta men säkert vuxit sig starkare. Det borde i mitt sätt att se det genomsyrat Himmelsby gårds satsning på ett mer fokuserat sätt.

Maten var sagolikt god, men utifrån lördagens matorgier blev det helt enkelt too much för mig, parallellt aningen kravfyllt. Eftersom det ingick i priset, upplevde jag att det var svårt att skippa bufféerna. Att det mesta var så gott gjorde sitt till att det var svårt att hålla sig till lagom.

Jag fick känslan av att Viktväktarna skulle dyka upp med olika foldrar efter man checkat ut, eller att jätten Andreas från berget skulle äta upp en, efter två dagars matgödning i sann spädgris-uppfödningsanda.

Jag saknade bättre info om joggingrundor och  promenadstråk. Riv nuvarande gym, ersätt spektaklet med ett adekvat och större sådant. Fler och större lounge-ytor där man bara kund sitta och chilla, och som inte låg i själva spat, skulle jag vilja sett mer av.

Mitt klaustrofobiska rum bör bara endast hyras ut till ett reducerat pris, inte som ett fullprisrum.

I vilket fall som helst är det alltid trevligt med nya upplevelser. Deras nybyggda romerska bad med tillhörande saltbastu var helt klockren, en sann fröjd att vistas i. Maten var som jag sagt förut: top notch.

Nio av världens sexton bästa

Swedish Open i squash har utvecklats till att bli ett av Sveriges största återkommande internationella idrottsarrangemang och är idag Europas näst största internationella tävling med internationell titel, endast British Open är större. Det är för fjortonde gången som världsarrangemang går av stapeln på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall.

För mig och Henrik Andersson var detta 10-års jubileum. Tidigare har det varit semifinalerna som gällt. Fördelen med det upplägget var att det blev en till match med världssquash, två spelare till, och olika spelstilar. Nackdelen var att man helt enkelt också vill se finalen, men inte ville ta sig till syskonstaden dagen efter också.

Fördelen med att se finalen var att man som åskådare får ett bredare helhetsperspektiv via finaler för juniorer flickor och pojkar, elit damer och herrar för att sedan se hur essensen av squashen utförd av de bästa i världen.

Sverige åt svenskarna?

Njae, inte riktigt. Rasmus Hult är etta på svenska rankinglistan tätt följd utav av Christan Drakenberg. Starkt att vara i topp under en sådan lång tid som dessa herrar varit det. Tyvärr är det ljusår från strålkastarljuset topp 100. Erik Jakobsson är bäste svensk på världsrankingen på sin 417 plats, tätt följd av landsmannen Rasmus Hult på 441 plats

Bästa nordbo är finnen Olli Touminen på 51:a plats, nästkommande sådan är Henrik Mustonen på 65:e. På 71:e plats hittar vi dansken Kristian Frost. Längre ner på listan dyker ytterligare en finne upp: Matias Tuomi 125 plats, efter honom Jami Aijanen 139. Nästa finne Jaako Vähämaa kniper plats 190.

Vad egyptierna har i sitt vatten torde vara oklart, men de fullkomligt regerar i squashvärlden på såväl dam som herrsidan. Många av dem är dessutom yngre än sina europeiska racketpolare.

Finaler & Finaler

Cirkeln var sluten, med att ursprungsduon Mats Widholm och Henrik Andersson återigen beskådade världssquash tillsammans utan några gästkompisar. Resor eller andra avbräck gjorde att vare sig Börje Bjurström, Magnus Hjortberger, Jarmo Kolehmainen, Lino Ferrari eller Joakim Andersson inte hade möjlighet att ansluta sig till duon.

Precis på sekunden när biljetterna släpptes ringde jag upp biljettbokningen i syfte att dels var först, dels knipa de mest åtråvärda platserna på arenan. Primeseatplatserna (400 kr) sektion B, rad 8 och plats 0153/0154 var odiskutabelt gudasänd.

Kronan på verket att de två framförvarande platserna förblev tomma det vill säga att vi slapp någon form av Dolphinsliknade varelse på två meter skymma sikten, trots superbra platser. Alla squashplaneter stod om sagt i rad och förutsättningarna var optimala inför vad som komma skulle.

Det var sannerligen ingen pauser mellan finalerna om man ville närvara vid all squash mellan klockan 11.30 till cirka 16.30. Kontrasterna var oerhört stora mellan damer och herrar, något som förstärkte upplevelse av squashevenemanget i sig.

En rykande varm kopp kaffe, spelprogrammet, Henrik och mobiltelefonen var kommunikationsmedlen. Dubbeluppvisningen var spexig och underhållande i typ 10 minuter resterande tid bara påfrestande. Det är verkligen ingen lyckad kombination med fyra människor på samma planhalva på en liten yta.

Gaultier vs Gawad

Gregory Gaultier (FRA) – Karim Abdel Gawad (EGY):  3-1: 7-11, 11-3, 11-0, 11-8 (59 minuter)

Fransk urkraft mot Egyptisk finess var källan till sann squashmagi. Gregory Gaultier har 7-2 i matcher mot egyptiern, men de två senaste bataljerna har dock han förlorat. Fransmannen var  dessutom en hårsmån från att förlora semifinalen mot 10 rankade tysken Simon Rösner. Den 35-åriga Gaultier var innan matchen rankad 3:a i världen, medan Gawad var tvåa.

Det var action from the beginning; ett enormt högt tempo sattes upp, Gawad såg inledningsvis oerhört stark ut  och lyckades kontrollera farten allra bäst efter vinst 11-7 i första game.

Det förändrades radikalt under de nästkommande gamen. Gregory dominerade spelet totalt och pulvriserade Gawad först med 11-3 därefter genom att för första gången i sin karriär nolla densamme. I fjärde gamet satsade Karim allt på ett kort, men drog till sist det kortaste strået och förlorade med 11-8 tillika matchen med 3-1. Gaultier kändes mer motiverad och revanschlysten, några faktorer som troligen var källor till den relativt enkla segern.

En petitess i sammanhanget var att den nioåriga äldre fransmannen knappt hade ett uns fett på kroppen och såg sinnessjukt vältränad ut till skillnad från den högre rankade Karim som motsatt nog såg lite ”lönning” ut. Månne en pusselbit för Karim att ta till sig i jakten på att bli världsetta.

En annan petitess i sammanhanget var Linköpings vice borgmästare. Han visade var skåpet skulle stå utifrån att hålla Nordeuropas mest otimade tal.  Att helt sakna fingertoppskänsla för hur mycket av Linköpins kommuns förtjänster som bör tas med i ett tal borde efter denna subtila fadäs återfinnas i kommunala riktlinjer. Käklederna hos majoriteten av publiken måste ha krampat efter alla gäspningar som avverkades under detta tal som kändes som en ren evighet.

Jag upplever att Swedish open squash i Linköping utvecklat sig i typ allt under de år jag besökt evenemanget. Det var också härligt att publikrekordet rök all världens väg i 2017 års upplaga. De magiska bollduellerna inspirerade en själv till att försöka bli en bättre squashspelare under 2017.

Hanna, Frida & David

Det senaste halvåret har det kreativa spelet Minecraft förtätat kamratskapen mellan Hannas kompisar och Fridas. De sitter som snälla lamm med varsin mobil i sängen, på golvet och stolar fingrades på den minimala skärmen livrädda för kommande Creepers. Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller kasta i mig antidepressiva tabletter. Visst är det på sätt och vis tragiskt, men hade jag egentligen upplevt samma sak om de spelat Monopol tillsammans? Troligtvis inte, Minecraftspelandet är väl lika förenande som traditionella sällskapsspel. Trots det ser jag ljusblått i och med att de sitter med sina mobiler, men som sagt det är väl mera en tankekonstruktion är rationellt tänkande.

På tal om mobiler, Frida fick två dagars mobilförbud på grund att hon var för uppnosig några gånger för mycket. Hon trodde aldrig på när vi sa att detta scenario skulle infinna sig. Hon blev ytterst mopsig, men också ledsen att vara utan sin kära mobil i två dagar. Dagen efter skötte hon sig exemplariskt genom att inte nämna detta samt vara på gott humör. Något jag upplevde som positivt var senare på kvällen. Frida kom till mig och sa att hon inte visste vad hon skulle hitta på. Hennes förslag var att spela Memory och Uno. Det blev 1 timmes spelande där Frida dessvärre krossade mig. Hade inte mobilförbudet funnits hade inte far och dotter aktiviteten skett eftersom hon suttit och fingrat på något slags spel på mobilen, definitivt en tankeställare.

Där föddes idén att införa en spelfri dag i veckan det vill säga ingen spel på mobilen, Ipaden, tv:n, stationära datorn, laptoppen eller något annat. Jag tror helt enkelt att det ät bra för dem att ha aningen tråkigare. Inte alltid rastlöst fingra på mobilen så fort de upplever att det är tråkigt eller att inget händer. Om de umgås med oss eller inte spelar egentligen mindre roll. Det viktiga är att få en kontrast till att sitt med mobilen hela tiden.

Självklart måste Marie och jag föregå med gott exempel. Ringa och sms:a är det enda vi får tillåtelse att göra. Genom ett konstruktivt samråd med barnen enades vi om onsdag som spelfri dag. Efter 8 onsdagar har strategin fungerat över förväntan. Jag förklarade också att detta parallellt var ett test i självrespekt eftersom Marie och jag inte kan ha koll jämt och ständigt och när de är hos kompisar.

Några veckor senare iscensattes del två av denna spelreducerande strategi. Barnen fick högst spela 3 timmar per dag. Det kan låta mycket, men tyvärr har det vissa dagar med råge överstigit denna gräns. Även denna tekniska implementering gick över förväntan. Barnen har på ett misstänkt sätt omfamnat de nya Widholmska reglerna.

Efter en liten bula nedanför ögat förra året bar det iväg till Vårdcentralen i Kneippen. De klämde ut innehållet i vad de sa var en vagel. När det blev mer var så skulle Hanna själv trycka ut det. Självklart lät det lika dumt som det var. Bullen blev ännu tjockare. Vi fick remiss till Ögonkliniken där de undrade vilka klåpare som låg bakom idén att trycka ut innehållet. Vi fick en tid till Vrinnevisjukhuset där de den 31 mars 2015 skar ut cystan och sydde igen såret. Hanna hade varit jätterädd för att det skulle göra ont. Efter det lyckade ingreppet upplevde hon att det inte var lika obehagligt som hon hade föreställt sig. Någon vecka senare tog Vårdcentralen bort stygnen.

Eurovision-Song-Contest

Första semin med 16 bidrag var tisdagens begivenhet. Vanligtvis brukar det vara mycket skräp, men på senare år har musikkvalitetsribban höjts några snäpp. Jag och barnen tittade och lyssnade på bidragen. I mina öron var semins första bidrag Moldaviens Eduard Romanyuta med poppiga ”I want your love” en av de bästa låtarna. En given hit trots vibbar från Hollywood undead utan rap, men säg den låt i dessa sammanhang som inte det går att dra paralleller till i pop- och rockhistorien. Tyvärr gick inte den låten vidare från semi 1. Bidrag 9, Serbiens Bojana Stamenov, ”Beauty never lies” var en udda fågel som inleddes som en ballad, men ändrade tempokaraktär mitt i låten. Barnen och jag var överens om att Rysslands Polina Gagarina  tillhörde topp-5 med ”A million voices”. Sista bidraget som jag gillade lite extra var Georgiens Nina Sublatti med tunga ”Warrior”. Finlands punkiga bidrag var horribelt usel, till skillnads ifrån Danmarks snygga  60-talspastisch från Anti-Social Media med ”The way you are”.

Semin nummer två var betydligt sämre än än sin föregångare; det var en ocean utav sliskiga ballader. Måns Zelmerlöv bidrag var dock en given hit såväl artistiskt, visuellt som musikaliskt. Loreen inspirerade ”Love injection” av Aminata från Lettland var hyfsad. Precis som Switzerland och Slovenien. Annars var vi tillbaka till ruta ett utifrån kvalitetskrav. San Marino och Irland var så schizofrent dåliga att man börjar undra hur de tänker egentligen

Arrangörerna och programledarna i finalen gjorde inte alls bort sig, men tillförde inte något speciellt heller. Jag upplevde att det daltades lite väl mycket med Conchita, det blev bara löjligt i längden. Hon i sin tur fick mycket beröm för greenroom intervjuerna, en uppfattning som jag definitivt inte delade. För lite eller för dålig humor, för omständligt och för långdraget är några epitet på de 3½ timmarna.

Mats 10-i-topp

1. Sverige

2. Australien

3. Ryssland

4. Italien

5. Georgien

6. Israel

7. Serbien

8. Spain

9. Lettland

10. Grekland

Svenska låtskrivare står högt i rang bland de andra nationerna. Ryssland, Spanien och Azerbajdzjan var några länder som  använde sig utav svenska tonsättare. Tyvärr upplever jag det som en källa till att dränera musiktävlingen på sin identitet. Jag tycker att de låtar som varje land framför ska vara skriven av respektive landsmän, inte outsourcas till Skandinavien eller Amerika. Då blir det ju bara konstigt om det är pengarna som talar.

De big 6 bidrag hamnade som vanligt i botten förutom Italien som glädjande nog satsade på kvalitet denna gång. England med sin pop-anor är en skam för tävlingen. De har ju en uppsjö av kända artister och grupper som de skulle kunna skicka. One direction, Robbie Williams, Muse eller Sir Elton John. De väljer istället att indirekt håna tävlingen med halvusla bidrag, föredettingar och anti-rutinerade artister. Jag tycker att det slår tillbaka på de själva utifrån ett självrespekt perspektiv. Varför i herrens namn vara med att betala kalaset när de inte tar något på allvar?

Den Widholmska påsken

Det närmaste vår familj kommer påsk är Maries pyntning av hemmet samt påskmiddagens till densammes föräldrar och bror. Där blir det vanligtvis en tvättäkta påskmiddag annars är det glest med påsktraditioner och tillhörande mat. Visst blir det mer ägg än vanligt och visst blir det några liter påskmust, men där tar det stopp. Jag tycker att detta är ganska skönt att slippa cementerade traditioner som ibland reproduceras till ren skär tristess.

I och med att Marie och jag jobbar inom samma yrkesgenre innebär det att vi nästintill jobbar växelvis. När jag är ledig jobbar Marie och tvärtom. Det positiva är att någon av oss är hemma med Hanna och Frida. Det negativa är att jag och min fru knappt får så mycket tid med familjen -  tillsammans.

Maries föräldrar blev förkylda och fick feber. Det innebar att påskmiddagen blev inställd. Istället promenerade familjen till Visualiseringscenter där vi fick följa en häftig resa tillbaka i tiden. En tid där varken Iphones eller människor existerade. Fokuset låg på befjädrade dinosaurier vilka enligt filmen är besläktade med dagens fåglar. Vi fick också en inblick hur dinosaurierna gick sitt öde till mötes. Därefter blev det att kolla dylika experiment på två våningsplan. Jag stötte för första gången på en 3-skrivare och saker som producerats i den.

Hanna och Frida skulle ha nya vårskor därav några timmar på stan inkluderat varsin burgare på McDonalds.  Därefter var det dags att göra årets första besök på Halvars. Köerna var utraderade på bekostnad utav ett halvtaskigt anti-glass-väder. Dock åt vi två kulor vardera. Mitt val landade på körsbär och chililakrits. Den godaste smaken roffade Hanna åt sig: himmelsk röra. Efter fyra timmars samkväm uti det fria var det minst sagt skönt att komma hem.

Av allt som finns att göra är ett besök i något badhus önskemål ett på listan. Undertecknad, Hanna, Frida och Hannas kompis Lina bilade till Centralbadet under påsklovet. Jag fick en timmes frist att läsa NT och Sweden Rock Magazine sedan var det vattenläge som gällde. Det är otroligt att barnen fortfarande tycker det är kul att leka ”jaga”. Lika sanslöst är att de inte kollapsar av trötthet under de fyra timmarna. Jag avslutade med ett 30 minuters bastubad, något som oväntat resulterade i illamående och 15 minuters vila på det hårda golvet. Helt urlakad kom gänget hem, de vilade lite medan jag hade en squashstegmatch timmen senare, självklart slutade inte den duellen i dur utifrån hur förmiddagen sett ut.

Mårten Andersson på Skandiateatern

Mårten Andersson har jag sett titt som tätt, men aldrig riktigt kunnat placera honom. Första gången jag konkret fann något att associera honom med var bara för något halvår sedan. Jag läste om att han klippt banden med alkoholen utan att vara alkoholist i ordets bemärkelse, utan mera att han kände för det. Mårten hade startat upp en klubb som hette Sober, där alla måste vara nyktra. Det tyckte jag lät provokativt och spännande utifrån hur de nordiska sociala koderna praktiskt fungerar. I ensam majestät cyklade jag till Skandiateatern efter att bokat biljetten så fort jag blev medveten om föreställningen. Klockan 20.10 började evenemanget och slutade runt 22.00.

Mårten byggde snyggt upp sin enmansdramaturgi genom att varva roligt med gravallvar. Han berättade kronologiskt från barnsben till nutid hur han alltid känt sig aningen utanför. Denna tomhet fyllde han senare med bekräftelsekickar som kvinnor, alkohol och party samt oändligt med karriärboostar. Trots det på ytan spännande singelmacholiv upplevde Mårten att han ville bryta med det liv som han levde, han visste inte bara hur.  Trots sin livsambivalens förträngde han impulserna och fortsatte som förut. Utåt sett var han glad och levde efter devisen ”allt blir bra”. Innerst inne brottades Mårten med en skev trygghet och massor av ångest.

Jag upplevde de 110 minuterna som en berg och dalbana av tragik och eufori. Jag föredrog det gravallvarliga, då vissa skämt var relativt standardroliga, men helheten hade aldrig blivit så bra som den blev utan de båda kontrasterna. Mårten skämtade och drev om allt och alla, oavsett kultur och bakgrund, danskarna fick dock ta mest stryk. Den öppenhjärtiga livsutlämnande berättelsen fick nog många i publiken att börja sätta vinet eller ölen i halsen och eventuellt börja nysta i sitt egna leverne. Den mörka baksidan av showbiz som Mårten beskriver är inte den versionen många individer vars dröm varit att leva det liv Mårten levt inte ens funnits på kartan. Jag hoppas att hans ambition att väcka tankar smittat av sig till andra som sett denna tänkvärda show. Att desperat jaga lyckan med alkoholruset som närmaste kompis är ingen bra kamratskap i vare sig det korta eller långa perspektivet.

Jag själv kände igen mig i mångt och mycket av vad Mårten beskrev hur alkoholen fungerade för honom. Han menade på att han inte hade minnesluckor utan snarare minnesbilder, något jag lätt kan identifiera mig med. Utifrån otaliga sådana upplevelser borde han för länge sedan tagit sitt förnuft till fånga, precis som jag borde gjort. I mitt fall blev det Väsby Rock 2014 i kombination med för mycket alkohol som blev den utlösande faktorn till att sluta med ”det grabbiga drickandet”.

Numera dricker jag måttligt, hellre mindre än mera. Jag förebygger detta normbrytande med att förklara för andra att jag inte ger mig in i dessa alkoholdimmorna något mera, något som allt som oftast är svårare än man tror. Jag vill veta vad jag gör under kvällen, och parallellt få ut mera av densamma, precis som Mårten gjorde handlar det att gå utanför sin komfortzon. Det är helt enkelt inte nödvändigt att ta 3-4 öl på After worken. Istället kan 1-2 stycken räcka eller i bästa fall ingen alls. Det fungerar utmärkt att inte ha 2-4 kylskåpskalla öl per dag under utlandssemestern med familjen.

Mr Tourette och Jag.

Första gången jag överhuvudtaget hörde talas om Per Sandstrak var via min introduktionsmånad i september 2014 på mitt nya jobb på NP-center. Det var NP-gurun-rebellen Anne Lundinsom gav mig en glimt av denna kreativa norrman. Den förstklassiga utbildningen bestod förövrigt utav sex heldagar teori som följdes av sju handledningstillfällen.Pelle Sandstrak reser runt i Skandinavien, Europa och Nord-Amerika med föredragsföreställningen: ”Mr Tourette och jag”.  Hans uppdragsgivare pendlar från från små skolor till multiföretag, via teatrar, studieförbund, skolor och konferenser.

Tourette Syndrom/OCD  är ett tillstånd som karakteriseras av en mångfald varierande tics, såsom snabba grimaser, rörelser, ryckningar, ofta i kombination med läten. Orsaken till syndromet är okänd, men de anses vara organiskt och inte psykiskt betingande. De drabbar oftast pojkar i barnaåren och är som intensivast i tonåren och tidig vuxenålder. Kan avta med åldern. Innehåller klara inslag av tvångssyndrom, hyperbeteende och kan ge koncentrationsproblem under skoltiden. Människor med Tourette uppfattats också som extra lekfulla, kreativa och fantasifulla om de får ett öppet bemötande (Källa: Nationalencyklopedin).

Det finns fördelar med att vara pragmatisk rationell. Istället för att anlända klockan 17.30 till Laxholmskällaren i Arbetes museet, var jag där 16.55 exakt. Det innebar inte bara att jag tillhörde skaran som fick sittplats eller plats i lokalen överhuvudtaget, utan också att jag och min fru Marie knep de bättre platserna framför scenen. Enligt arrangörerna så var detta ett nytt publikrekord av alla evenemang som hållits i Laxholmskällaren. De som kom 15 minuter innan starttid kom helt sonika inte in.

Per Sandstrak hade endast en skrivtavla och två pennor som sina assistenter på scen. Resten skötte hans personlighet, karma  och kroppsspråk genom miner, upprepningar, gravallvar och absurd humor, med stark betoning på absurdism. Per beskriv sina år av magiska ritualer, tics, tvång och dubbelliv. Han hade under en period levt som hemlös och amfetaminist i Norge. Med 500 kronor på fickan och amfetamintabletter tågluffade han till Sverige. Där fick Pers udda sidor ett konkret namn: Tourette syndrom, vilket blev en katapult till ett nytt liv.

Vad är ovanligt, vad är egentligt ovanligt var hans huvuddevis? En väldigt bra fråga utifrån hur normal en svensk verkligen är. När han var yngre så hade han Tourette med ångest, nu levde han med Tourette med moms. Istället för att leva mot Tourette lever han nu med. Per anser sig vara så frisk som han vill, det vill säga ”hur frisk får man bli innan man blir sjukligt normal?”

Förutom 10 minuter paus var det en 110 minuters orgie utav tänkvärdhet och stå-upp komik i 190 km/timmen och 100 procent Per Sandstrak. Per var som en  überspeedad brunråtta på scenen. De coola, kvicka och underfundiga kommentarerna haglade över den skrattande massan. Per ägde verkligen scenen och den trollbundna publiken. Att det blir sådär extra roligt och trovärdigt är den autenticitet han omgav sig med. Det han sprutar ur sig har han faktiskt varit med om, skillnaden är att han återberättar det på ett så fantastiskt underhållande sätt.

I Pers liv finns det en handfull personer som  han anser sig sett igenom honom, vilka vågat lämna den trygga boxen och som gett honom adekvat livsinsikt. Bruksanvisning för människor som stannar upp i livet och genuint villigt är mottagliga för att hjälpa medmänniskor som inte anses normala är enligt Per: VENÖ. V står för värdighet, E för enkelhet, N för närvaro; tillsammans bildar de Ö som står för ödmjukhet. Enligt Per så finns det en fras som bör användas betydligt mer: ”Så kan det vara”, stället för att beskriva vad en person gör för fel. Pers absoluta favoritsajt på nätet är ”lifes a twitch”; en gigantiskt bruksanvisning utav bra råd att reducera ens ticks med.

Som sagt, förutom att dessa nästan två timmar var schizofrent roliga, var de också väldigt lärorika. Denna föreläsningsshow kommer i alla fall inte jag att glömma i första taget. Risken är sto att jag lärt mig mer under dessa timmar än vad jag lärt mig ur böcker och halvtråkiga föredrag. Per Sandstrak – en sann hjälte och ett komiskt geni. Jag och min fru la gladeligen 200 kronor för hans två böcker som han signerade efter sitt uppträdande.

Arbetskompisar på besök

En före detta jobbarkompis tjat att ha en form av ”reunion” hos mig fick mig till sist att synka ett datum mellan Fredrik, Robin, mig och Mr Smith. Källan till samkvämet sms:ade att han var tvungen att jobba det datumet som vi bestämt oss för. Istället för att ställa in sammankomsten fick nyanställde Martin Jernberg ta dennes plats. Från klockan 17.00 till nästan 21.00 dracks det öl och skvallrades.

Jag hade iordningställt ett underbart recept: kycklinggryta med aprikoser och nudlar. Det blev djävulskt gott, men betydligt starkare än det brukar bli. Det berodde nog på att jag gjorde en tre gånger så stor bryggd än vanligt då jag inbillade mig att de skulle äta mig ur huset. Denna mixning av ingrediensavvikelser skapade en obalans, i detta fall när det gällde chilimängden. Det tog några timmar att återfå sin naturliga ansiktsfärg efter några portioner av chilimarinerad kyckling. Det blev en väldigt trevlig kväll där manlig vänskap drogs till sin spets. Det blev dock en lugn tillställning med tre öl som en form av alkoholmåttstock. Samtalsämnena pendlande mellan kost, träning, film, musik, resor och sport såklart.

Mats & Marie allergitester

Marie har i 14 år nyst som besatt något som är minst lika störande för henne som mig själv.  Vad det beror på har hon ingen aning om. Är det på grund av våra 3 katter, pollen, damm eller något helt annat. Marie fick ett råd att köpa medicinen med det härliga namnet: Loratadin ratiopharm. Utifrån ett sannolikhetsperspektiv var det en oerhörd överraskning att pillren tycktes hjälpa henne; Marie har i skrivande stund inte nyst en enda gång.

Jag själv har inte fått influensan sedan 2009 däremot har jag från september till april/maj varit halvsjuk; förkylningen försvinner inte, utan pendlar mellan täppt och genomtäppt. Det påverkar mig att att jag är tröttare privat som på jobb, men framförallt när jag ska träna inför dylika långlopp. När det är tid för dessa har jag halvkollapsat eller ställt in dessa. Det blir istället en kontrast till syftet med idén att träna inför långlopp.

Jag bokade upp två förmiddagstider när vi båda för omväxlings skull var lediga samtidigt på Kneippens vårdcentral. Marie fick göra ett allergitest för känslighet mot katter medans jag tjatade till mig hela 6 prov. Det var D-vitamintest, katter, sköldkörtel och tre till andra tester. Då jag har nålfobi var det ingen fördel att ta så många prov. Det kändes stundtals som en evighet innan de 6 rören var fyllda.

1 vecka senare ringde jag upp Vårdcentralen för att höra hur proverna gått. De visade inte tillstymmelse till någon obalans i kroppen. I och med att läkaren sa att även om proverna var negativa så  kan man ändå vara allergisk mot katter, pollen eller annat. Ur en uteslutningsprocess var det bland det mest idiotiska han kunde ha vräkt ut sig, även om det ligger till på det sättet. Det verkar ju dock inte vara någon framgångsmetod, utan bara ett sätt att slösa pengar på.

Tatueringsmässan i Norrköping

Den 23 upplagan utav Svenska tatueringsmässan gick av stapeln mellan 24-26 april. Platsen var Borgen och veckodagen fredag. Det fanns 57 tatuerare på plats ifall man kände för att utmana det irrationella med att smycka sin kropp med motiv eller text. Jag har besökt mässan tre gånger i mitt liv förut och detta var den sämsta. De andra gångerna har evenemanget hållits i Flygeln där jag upplevde typ det mesta vara bättre.

Jag hade ingen ambition att fixa någon ny tatuering – ännu. Den som i så fall ska få det eminenta uppdrag är Viking tattoo i Linköping. I skrivande stund vet jag inte vilket motiv som skulle få pryda min rygg, men inspiration till detta kommer väl i sinom tid. Själv tycker jag inte alls det är snyggt när personer är fulltatuerade på armar och rygg. Jag upplever det som enbart grötigt och väldigt svårt att urskilja vad som tatuerats in på kroppen.

 På tatueringsmässan fanns det utställare som sålde kläder, piercingsmycken, utrustning till tatueringsmaskiner, rockprylar och dylikt. De som ville fika eller dricka öl hade 3-4 ställen att besöka i lokalerna. När jag var där var det ingen underhållning som pågick som exempelvis Årets tatuerare, musik från Norrköpingsbandet Pådrag och artisten och modellen Elegy Ellem samt spektakulära Skuggan.

Chess i Linköping

En av mina och Maries absoluta favoritskivor alla kategorier är Chess. Jag är osäker om det är 1 eller 2 miljoner lyssningar som avverkats, men många är det, och jag att jag skulle tröttna på musiken finns inte ens på världskartan. Vi två såg den svenska versionen av föreställningen år 2002 på Cirkus. Platserna, ljudet och kanske att de sjöng på svenska gav dessvärre ingen mersmak. Nu landade tillfälle i vårt knä att beskåda Chess på engelska i vår syskonstad Linköping. Jag bokade kvickt upp två skapliga platser.

I år är det 30 år sedan Benny Anderssons, Tim Rice och Björn Ulvaeus musikal ”Chess” hade urpremiär i London. Turnén ”Chess in concert” inleddes Globen i Stockholm den 10 april för att avslutas 28 Linköping; en sorts försenad jubileumspresent till alla musikälskare.

Marie och jag bilade från Norrköping runt klockan 15.00 för att parkera på Saab Arenas parkering. Därefter gick vi en härlig promenad i gudabenådat väder till restaurangen Da vinci som dessvärre  hade söndagsstängt. Efter ett febrilt letande blev det till sist den grekiska restaurangen Olympia som fick stå värd för vår hunger. Vi besökte detta ställe år 2002. Precis då som nu blev vi väldigt nöjde med vad som serverades. Ackompanjerade av en gemytlig stämning blev det en fransk rätt: Cordon Bleu det vill säga en dubbel wienerschnitzel med ost och skinka inuti. Efteråt blev det hemmagjord glass på Linköpings  bästa ställe: Bosses glassbar.

Vi traskade ödmjukt  tillbaka till Saab Arena med god marginal till starten. Rad 25 vänster parkett kunde onekligen ha varit bättre ifall jag bokat biljetterna snabbare än jag nu gjorde. Tillställningen inleddes med mäktiga Merano. Det som ljöd från scenen fick nackhåren att resa sig dubbelvikta. Stockholms musikgymnasiums kammarkör, Helene Stureborgs kammarkör i symbios med Stockholms concert orchestra skapade magi från första till sista tonen.

De dallrande farhågorna att ljudet inte skulle göra sig rättvisa i denna arena visade sig som tur vara helt fel, det vart precis tvärtom – ett sagolikt fint ljud. Till skillnad från Chess-skivan där låtarna inramas av ett lite platt och otidsenligt ljud skapas det live en matta av organisk skönhet.

Anders Glenmark (The American) blev dessvärre enda smolket i glädjebägaren denna afton. Hans begränsade register, onödigt korthuggna fraser, den tunna rösten samt att det periodvis var svårt att höra vad Anders sjöng i verserna devalverade föreställning från gudomlig till nästintill gudomlig. Tyvärr var det densamme som fick uppdraget att tolka min favoritlåt Pity the child. Utifrån mina förväntningar så blev det för mig kvällens bottennapp.

Philip Jalmelid (The Russian) hade den übertunga uppgiften att axla Tommy Körbergs paradroll. I mina ögon överträffade han faktiskt Tommy Körberg. Han sjöng som en halvgud och skapade magi med klassiska Anthem. Det hade varit intressant att höra hur den mannen tolkat Pity the child. Philip har medverkat i musikaler som Westside story, Jesus christ superstar, Sunset boulevard, Hair, Miss Saigon och Les Miserables.

De två 2 timmarna och 30 minuterna fullkomligt rusade iväg. Det blev en oförglömlig kväll där både jag och Marie var helnöjda. Vi hade parkerat nära arena, vilket gjorde att vi slapp alla former av bilköer ut från Linköping. Dagen efter beställde jag en remastrad cd av Chess från Ginza.

Upptaktsmöte inför Skottlandsresan

5 av 7 kommande Islay resenärer samlades hos Stefan Hammarström klockan 17.00 en skön dag i maj. Stefan delade ut ett program som han med lite hjälp från undertecknad tagit fram. Det fanns knappt tid för att gå på toaletten mellan alla aktiviteter som var inplanerade; något undertecknad gillade. Stefan hade verkligen varit überambitiös och lagt ner massor av tid med syfte att resan ska innehålla så många minnesvärda moment som det är möjligt under dessa 6 dagar.

Fokuset ligger dock på att besöka 5 utav de 8 whiskydestillerier som huserar på ön. Det rimmar illa med min nya alkoholapproach. De andra som ska med på resan är inte kända för att vara nykterister precis, vilket för mig innebär att vistelsen blir en form av rejält mandomsprov. Mitt nya jag ska dricka måttligt eller inte alls, något som lär förvårar utav att detta faktiskt är en whiskyresa. Självklart blir det öl till maten samt att testa på destilleriernas specialiteter,  det är det emellan som jag måste reducera.

Vacker natur, slott, god mat och ren luft är andra faktorer som jag kan fokusera på. Klockan 04.14 tisdagen den 2 juni kommer Mr Hammarström och hämtar upp mig invid Lidl i Ektorp. Att resa till en destination som jag aldrig varit på är alltid lika härligt och denna resa blir inget undantag. Stefan och jag reste runt Skottland under tre magiska veckor i mitten av 2000-talet, det gav oss båda mersmak.

Axels tivoli

Efter att det regnat fredag och lördag så passade jag, Frida och hennes kompis Nellie att besöka detta ambulerande nöjesfält. Bygga upp och plocka ner ingår i deras affärsidé något som jag upplever som det otäcka i det hela. På Gröna Lund eller Lisseberg så är farttingestarna stationära och betydligt lättare att reparera. Hos Axels borde det rationellt sett lättare uppstå fel i och med att de plockar ihop och isär karuselldelarna hela tiden.

Det känns som byggkompetensen borde vara essensen i att inget går sönder. Dock får sig den mänskliga faktorn betydligt större utrymme att helt sonika missa något vitalt i maskineriet. Utan att vara fördomsfull så känns instinktivt inte alla i personalen ut som ingenjörer utan mest som att de absolut inte vill vara på plats. Det ingjuter mig inte i att ta med barnen hit, men statistiskt sett ser det betydligt bättre ut i olycksstatistiken än vad min dysfunktionella fantasier säger mig.

Fyllde upp ett kort med 300 kronor då kort är det enda betalningsmedlet som gäller på tivolit från och med förra året. Idiotiskt tyckte jag på Augustifestivalen, smidigt tyckte jag nu istället. De små liven åkte s5 karuseller varav Virvelvinden och Over the top avverkades två gånger. Vi klarade oss från regn under den timmen vi besökte Axels. Jag såg att barnen verkligen gillade att åka dessa karuseller så det var helt klart värt 280 kronor. En utav de häftigaste åkturerna i världen just nu enligt Axels själva är The King.  Här svingas man helt upp och ned och inte nog med det så när du minst anar det snurrar vagnarna också. Barnen var för korta att åka denna helvetesmaskin, vilket jag verkligen var glad för, den såg sjukt otäck ut.

Bob Marleys minneskonsert 2015

En lurig väderprognos var orsaken till att jag inte förrän fredag kväll beslutade att att ägna en halvdag i Skärblacka. Detta var min andra minneskonsert i rad, den förra skedde förra året. Maries kompis Annso och hennes dotter, Hanna bytte ut förra årets Tilde med hennes andra kompis Lina. Marie hade lärt sig av förra årets regnande och kylslagna väder. Denna gång var grillen, ett tält-light, varmare kläder och mer  mat inkluderat.

Detta året var mitt andra besök någonsin, mitt första var förra året. Två konkreta förändringsförbättringar sedan 2014 var dels att de fixat en entré, dels flyttat scenen från Folket hus till parken. Det innebar konkret att arrangörerna slapp jaga folk på området under dagen och kvällen. Inträdet på 20 kronor var inte obligatorisk, men det kändes ganska självklart att betala denna ytterst ringa summa till ett gott ändamål, vilket de flesta tycktes göra också.  Den förra scenplaceringen  kändes aningen malplacerad så denna flytt till parken blev ett mer naturligt läge utifrån ett publikperspektiv.

Till skillnad från förra året då regnet länge låg i luften för att senare utmynna i ett blött kallt regn vilket senare oväntat förbyttes i strålande solsken var årets upplaga en orgie utav solstrålar. Det möjliggjorde att saker som packades upp förblev torra. Det skapade också en källa till lokal folkfest det var betydligt mera människor än 2014. Då vi var så tidigt ute fick vi tillgång till platser att döda för.

Jag kommer ihåg förra årets frustration att de inte sålde öl på området. Denna gång var jag förberedd på det och hade konspiratoriska tankar att köpa med mig 4-5 öl. Samvetstrollet knackade mig försiktigt på axeln och påminde mig ödmjukt om min lite nyare stil där antingen alkoholen skulle reduceras eller inte tas med överhuvudtaget. Jag valde det sistnämnda på grund av att mina tidigare erfarenheter gjort mig besviken. Visst, avslappningen och avkopplingen av 1-2 kalla öl går inte att förneka.  Tyvärr ingår följeslagaren segheten efter dessa 100 cl samt behovet att inte dippa genom att dricka ännu flera maltprodukter. Hjärnceller lagrades istället för reduceras, tröttheten infann sig inte och jag var betydligt mer närvarande än vad jag brukar vara i dessa sammanhang.

Först ut  på scen var Svenska kyrkans bidrag till reggaevärlden: Blacka gospel. Bakom detta namn dolde sig bland annat musikgeniet Peter Nolér och Ola Fagrell. Jag köpte receptet rakt av som bestod av kompetenta musiker, stor kör och ett härligt sväng. De avslutade med en psalm. I vanliga fall hade jag väl inte hurrat ihjäl mig, men ”Härlig av jorden” blev klockren i reggaeversion. Nästa band till drabbning klockan 13.00 var Partiet. I partikostymer levererade de sitt politiska budskap som spreds via rap och tunggung till live-energi-frenesi. Sett ur backspegeln var Partiet det band som överraskade mig mest på ett positivt sätt.

11-manna bandet Desmodrôme som jag missade förra året var de jag hade mest förväntningar på. Deras musik är en välbehövlig mix av musikstilar. Det mesta av materialet är skrivet och arrangerat av Sverker Ydén; en av grundarna av Blacka musik. De infriade förväntningarna med råge. Ett extra plus till mannen som implementerade ”Yngwie solon”, han borde ha fått betydligt större utrymme. Den kvinnliga energiska duokören samt sångerskan visade verkligen att de kunde sjunga, något som förhöjde kvaliteten i ännu högre grad. I det internationella gångbara soundet ingick också en skön blåssektion.

Detta var 34:e gången som detta osannolika evenemang gick av stapeln i en obetydliga bruksort som blivit ett nav för reggaen i Sverige. Skärblackas stoltheter Kalle Baah har medverkat i 33 av de gånger som festivalen pågått. Tyvärr hade trummisen Janne Karlsson nyligen ådragit sig ett ryggskott, något som utmynnade i att de skippade trummisen. Janne var dock med på scen genom att sittande bidra med ett gitarrspelande. Jag upplevde det draget som något förhastat/dumdristigt. Det hade varit så mycket bättre att bara ”tagit  in någon ung förmåga” från  exempelvis Blacka musik att sitta bakom rytmskinnen. Då reggaen bygger just på trummor och rytmer blev detta en avslagen och djävulskt intetsägande spelning – tyvärr.

Marx Gallo var i mitt tycke förra årets bästa akt.  De slog sig ihop med  Hilltown Syndicate  i somras och samarbetet bar frukt omedelbart. Den nya konstellationen åkte till Jamaica  i början av året för att spela in ett fullängdsalbum som släpps i sommar. Sångaren Kevin Acuna har en synnerligen stark pipa och äger scenen.  Han sjunger bra  på svenska och engelska.  Jag gillar att de varierar tempot i sina låtar, annars har det en tendens i denna genre ”att låta likadant”.

Den 68-åriga jamaicansk sångaren och låtskrivaren Max Romeo tillhör första generationens reggaeartister. Nu är han här i lilla Skärblacka för att framföra hits som War Ina Babylon, ”Wet Dream”, ”I Chase the Devil” och ”One Step Forward”. Det låter riktigt bra, men faller i samma tempofälla som många andra i denna genre; det blir för tok för endimensionellt. Inte undra på att folk röker på när variationen i musiken nästintill är obefintlig. Trots detta blir det en bra konsert där många sjunger och dansar med i de mer kända låtarna. Som soloartist har människan har hunnit släppa hela 22 plattor mellan 1970 och 2007, så han har lite musik att ösa ur från

Familjens Widholms sista band för kvällen blev Gräsrot. Det skärblacka-baserade bandet bildades 2008 med att göra översatta svenska versioner av Bob Marley låtar. Detta koncept fullföljdes också deras debutalbum ”Marley” som släpptes nyligen. Jonas Engbloms karakteristiska röst trollbinder sin publik. De har onekligen mognat bara sedan förra året, riktigt bra. Klockan 18.15 lämnade vi festivalen. Solen hade för inte så länge sedan gott i moll, och de som druckit alkohol hade hunnit bälga i sig ytterligare kortsiktiga euforihöjare. Det skulle mycket till om inte arrangörerna slog förra årets upplaga på fingrarna. Jag upplevde till skillnad från förra året att jag var på festival, en park smockfull med människor, grillar, campingstolar, filtar och tomburkar

Det kändes som att allt var bättre detta år. Det hade dock inte spelat någon nämnvärd roll ifall vädergudarna öst på med ihållande regn. Det är onekligen ett lotteri med ytterst dåliga odds att ha tur med vädret vid större utomhusarrangemang i detta avlånga land.

Det var också en skön känsla att landa i hemmets ljuva vrå utan att druckit någon öl.  Måhända har jag subtilt också agerat förebild för mina två döttrar som snart infogas i dysfunktionella svenska alkoholnormer. Jag hoppas bara att de upptäcker ordet lagom i god tid, det gjorde tyvärr inte jag trots gudomliga föräldrar.

Familjedag i Linköping

Mitt besök runt hos sjukgymnasten klockan 09.30  på Linköpings Lasarett blev startskottet att Marie och barnen passade på att vara tillsammans. Från de sterila miljöerna till något mer betydligt levande. I kölvattnet utav Busfabriken har Leo´s lekland vuxit upp och även passerat dem genom att finnas på fler orter. Detta var vårt första besök. 130 kronor kostade per barn och öppettiderna var mellan 10-19. Det blev 2½ hektiska timmar. Dock föredrog både Hanna, Frida och vi Busfabriken i Norrköping. Det var snyggare, färggrannare, men mindre och färre saker att göra. Parallellt med detta så är barnen 10 och 11 år måhända 2-4 för gamla för´målgruppen. Barnen tycker osannolikt fortfarande att det är sjukt roligt att leka jaga. Min rygg, koordination och kondition var tre aber som begränsade mitt jagande. De var som två illrar mellan burarna.

Vår middag förlades till till Burger king. Ibland kan det bara vara så otroligt gott att dräpa några saftiga burgare. Vi passade på att storhandla på Maxi i Linköping för att avsluta på Mediamarkt där Divergent DVD köptes samt några mobilskal. Det var en trevlig halvdag där familekittet stärktes på fler fronter. När vi runt klockan 15.00 kom hem så var vi alla relativt trötta.

Mitt krokiga finger och jag

Fotboll är en kul sport på många sätt och vis: kamratskap, tävlingslusta och oändligt med konditionsträning. Jag började spela i IF Sylvia när jag var sju år, för att senare kliva ner på hierarkistegen till Ektorps FF och slutligen Vikbo IK. I den sistnämnda  klubben spelade jag mellan 20- till 32 års ålder. Den så kallade karriären avslutades abrupt av en elakartad främre korsbandsskada. I mitt skade-cv ingick bland annat ett brutet nyckelben, två gånger avslaget näsben och ljumskproblem.

En av de mindre skadorna inträffade när jag var runt 25 år. Jag tappade balansen i en nickduell, föll handlöst bakåt och tog emot fallet med handen. Det visade sig vara ovanligt korkat, då de flesta av fingrarna böjdes bakåt. Det gjorde helvetiskt ont. Jag traskade bort till min tränare som Stalinistiskt menade på att detta var väl inget att belasta sjukvården med. Mellan raderna menade han på att vara en tvättäkta man, spela fotboll och något så fånigt som lite ont i fingrarna inte fanns på kartan.

En tränare är mångt och mycket en form av guru eller mentor. Jag lydde hans råd att inte besöka någon form av vård. Sett  i backspegeln var det självklart hur dumt som helt. Tiden gick och jag tänkte väl inte överdrivet på vad som låg i fingerdvalan förrän fingret successivt började krokna. Processen skedde dock inte på en dag utan jag kan idag inte svara på när jag började fundera på fingrets krökning.  I vilket fall som helst tog jag tag i detta 2009 genom ett härligt besök på Vårdcentralen i Kneippen. Läkarens fråga huruvida jag kände någon smärta eller inte var den utlösande faktorn till svaret: ”vi gör inget förrän det gör ont och blir värre”. Självklart skulle jag ha dragit en vit lögn i stil med att det gör fruktansvärt ont. Min ärlighet satte dock stopp för den strategin.

Det tog mig 6 år att ta mig i kragen igen. Fingret hade enligt mig och min familj definitivt blivit konkret krokigare. Parallellt hade jag periodvis fått en molande värk i fingret. Dessa två faktorer blev källor till att återigen stå öga mot öga med med Vårdcentralens hälsosoldater. Översteprästen var minst sagt inte mottaglig för varken molande värk eller krokiga fingrar. Efter mycket bönande fick jag i alla fall en remiss till Linköping och Hand och plastikkirurgiska kliniken.

Det tog ett antal månader innan adekvat information och besöksdatum damp ner i brevlådan. Det var med viss bävan jag bilade de 4½ milen till syskonstaden Linköping klockan 06.30 den 24 mars. Förutom att nästintill vara medvetslös av trötthet fanns det en oro för dylika skräckhistorier om operationer som vänner och bekantat skrämt upp mig med. Mitt krokiga finger och jag passerade hastigt de intetsägande nybyggda entrén till regionens största sjukhus. Klockan 07.40 satt jag i väntrummet med en liten rykande plastmugg med kaffe efter att gått fel några gånger.

Jag var inte ensam; två andra män som var äldre än mig skulle deltaga vid denna gruppinformation. Den trevliga sjuksystern välkomnade oss och förklarade vilka alternativ vi hade samt hur vi skulle gå till väga. I informationen beskrevs alltför detaljerat hur de tre  ingreppen gick till om man som jag ville rätta till fingret. Hon passade också på att nämna att ett ingrepp i kroppen är ingrepp, något som alltid kommer att vara förenat med en risk för att nerver skadas eller andra mindre välkomna bieffekter uppstår i kroppen.

Nästa station blev ett möte med en arbetsterapeut en våning upp. Syftet var att mäta sträckdefekten på krokigheten och om det fanns en tydlig sträng i fingret som gick att behandla. Enligt henne så uppfyllde jag kriterierna för att genomgå någon av de tre alternativ som finns att tillgå. Vilken av dessa var höljt i dunkel och något som jag skulle få besked om via postgången. Sista anhalten blev att röntga fingret. Det var en oväntad servicebonus utifrån mitt enträgna tjatande om att krokigheten hade uppkommit genom en fotbollsskada. Klockan 10.45 satt jag återigen i bilen lyssnades på Pop Evils klockrena album – Onyx samt med worst case scenario tankekonstruktioner på smärtskalan i kommande ingrepp.

Detta klämkäcka namn kallas vardagligt för vikingasjukan och är en progressiv och delvis ärftlig bindvävssjukdom. Sjukdomen utvecklas vanligtvis långsamt och under lång tid. I ett tidigt stadium av sjukdomen bildas knölar i handflatan. För vissa  inklusive undertecknad utvecklas sjukdomen med en kännbar sträng som kan kröka och låsa fingret så det inte kan sträckas ut. Detta kan vara handikappande och medför ofta svårigheter att utföra vardagliga sysslor som att köra bil, tvätta sig i ansiktet, hålla i föremål, skriva på tangentbord och utöva olika idrotter såsom i mitt fall squash.

Runt 700 000 svenskar lider av vikingasjukan, majoriteten av dessa är män, flertalet har dock bara lindriga besvär och behöver ingen behandling. I Sverige drabbas ungefär var femte man över 60 år och för kvinnor är andelen lika stor när de har passerat 80 år. Cirka 3000 patienter behandlas årligen mot Dupuytrens kontraktur. Men ungefär en tredjedel av patienterna får ett återfall inom tre år. Risken för återfall är beroende på olika faktorer. Risken ökar om man till exempel fick sjukdomen tidigt, om flera fingrar är krökta, om det finns tecken på att sjukdomen finns på andra delar av kroppen som exempelvis penis eller i fotsulan eller om det finns en ärftlig faktor. Dupuytrens kontraktur är en kronisk sjukdom och kan därför uppkomma flera gånger.

Förr i tiden fanns det bara ett alternativ och det var helt sonika att operera fingret. Sedan några år tillbaka finns det två andra metoder att tillgå, operationer görs nästan aldrig. Den vanligaste och mest smärtsamma metoden heter Xiapebehandling. Den går ut på Xiapex injiceras i den hårda bindvävssträngen i handen, ej senan. Den verksamma substansen är ett enzym som bryter ner kollagenet i strängen. Läkemedelskostnaden per injektion är för närvarande cirka 6 000 kronor. Då är det positivt att bo i Svedala kontrasterat USA. Via mitt frikort behövde jag bara betala bensinen till och från Linköping.

Jag fick beskedet om Xiapexbehandling den 2 juni och fingersträckning den 5 juni. Dessvärre sammanföll det datumet med min inplanerade Skottlandsresa. Jag ringde återbud och hoppades att inte återbudet  skulle innebära 1 års väntan. Turen stod mig bi via ett återbud som någon annat lämnat. Det innebar att jag fick ett tidigare datum än det i juni.

Jag bilade i ett konstant olycksbådande regnoväder till Norrköpings syskonstad. Linköpings lasaretts nya parkering fungerade klockrent; man betalar bara för den tid som man varit på sjukhuset. Jag var i god tid innan min bokade tid klockan 16.50. 30 minuters försening i sällskap med 10 goa gubbars sällskap var lika trevligt som deprimerande. Flera av dem kom ut som skadeskjutna vitryssar. Den ena höll på dö utav smärtorna från de 10 nålsticken i fingrarna, den andre höll på att kollapsa, den tredje för chockad för att överhuvudtaget kommunicera. Utifrån att jag dels är spruträdd, dels är oerhört känslig för all typ av smärta var deras mardrömshistorier inget jag ville höra innan jag själv skulle träda in i mottagningsrummet.

Sköterskan fick dock hålla mig i armen samtidigt som hon masserade densamma. Visst gjorde det ont, men inte lika smärtsamt som jag hade förväntat mig. Alla som tagit dessa sprutor var tvungna att vänta i väntsalen runt 30 minuter innan man fick åka hem. Anledningen stavades allergiska reaktioner från den starka bakteriesprutan. Jag uppvisade inget av de 376 varianterna av  allergiska reaktioner. Det tog mig 35 minuter att bila hem till Norrköping för att andas ut. Det blev en kortvarig utandning då fingret dels svullnade upp, dels fluktuerade mellan lila och röd.

Dagen efter var fingret  kallbrandsrödblå, helvetisk öm och betydligt mer svullen än dagen innan. Jag avbokade kommande två squashmatcher utan att tveka. Att hålla i ett rack i detta dysfunktionella tillstånd kändes inte på något sätt naturligt. Samma dag ringde jag för säkerhets skull upp Linköpings lasarett för att fråga om detta var vanligt eller inte. De sa att det var helt i sin ordning.

Att köra hem till Norrköping kändes inte helt klockrent, men det gick till sist att manövrera bilskrället från punkt A till punkt B. Att ekipera mig och gå på toaletten tillhörde numera inte alls de enklaste saker; det var som att vara barn på nytt. Efter någon dag tog jag som hastigast av handsken och såg till min förfäran att fingeruslingen nästintill var rak, dock kunde jag inte böja på fingret. Den stora blodblåsan som uppstått efter sprutor och fingerknäckningar tryckte jag splatterfilmiskt bort. Att sova med handsken var inte alls så  farligt som jag trott från allra första början.

Fas två fyra dagar senare bestod utav att fingersträcka mitt sargade finger. Första steget i den processen var en härlig bedövningsspruta vars innehåll aldrig tycktes sina. Läkaren satte nålskrället på 200-300 platser i min hand. Jag fick därefter ligga kvar på britsen tills bedövningen verkat fullt ut. Den lakoniska kvarten kändes snarare som 35 minuter. Jag visste ju vad som komma skulle, det vill säga med våld trasa sönder senorna i handen. Sköterskan fick återigen hålla och massera armen samtidigt som läkaren knäppte och knackade ut mitt krokiga finger. Det fanns inte en chans i världen att jag smygtittade på läkarens brutala kamp mot det krokiga fingret.

Efter den kroppsliga misshandeln sa läkaren att det skulle krävas dagliga träningsrutiner eftersom han inte kunnat sträcka ut allt. Jag fick därefter en ritning som visade mig hur jag skulle ta mig till sjukgymnasten. Efter att gått fel två gånger kom jag in på direkten till en snäll arbetsterapeut. Sköterskan som satt bredvid förordade plastskena, medan den jag hade tyckte handske vore ett bättre alternativ. Kompromissen blev till sist handske med extra stöd. Smolket i bägaren var definitivt att jag var tvungen att bära denna otympliga tygtingest med dragkedja från nu till på onsdag. Utifrån tidigare information var det bara på nattetid som handske eller skena skulle på. I och med nya riktlinjer så skulle handsken vara på hela dygnet runt, punkt slut. Jag fick en ny tid hos sjukgymnasten där vi dels skulle se hur fingret fungerade, dels gå igenom övningar som jag var tvungen att göra dagligen.

En vecka senare drog hela familjen till Linköping. Målet var att få adekvat information om dylika övningar för mitt finger. Sjukgymnasten på Linköpings lasarett var väldigt snäll och svarade kunnigt på mitt flöde utav konspiratoriska frågor. Jag undrade bland annat om det inte var bäst i alla fall att ha på handsken även på dagen. Hon berättade då, att om fingret vill kröka sig igen så spelar det ingen roll vad man gör nu. Det viktigaste var att göra de 5 övningarna 4-5 gånger per dag samt att ha på handskskenan på natten. Visst var fingret fortfarande gulaktig och svullen, men den såg onekligen relativ rak ut. Det ömmade lite, annars hade jag ingen nämnvärd smärta.

Två veckor efter besöket hos sjukgymnasten så ser fingret fortfarande rak ut. Några smärtor känner jag inte; dock skulle jag kunna göra flera av de övningar som jag blivit ombedd att göra 4-5 gånger per dag. Fingret är fortfarande missfärgat, visste jag inte bättre så hade jag gissat på att det är på väg att ruttna bort. Enligt läkarna kan det ta över en månad innan detta försvinner. Jag är väldigt nöjd med hur sjukvården har hanterat detta. Trevlig, strukturerad och kunnig personal var det jag möttes av.

Lokusloppisen

Jag promenerade med Hanna, Frida och deras två kompisar Nellie och Lina till Norrköpings största loppis. Det var smockfullt med människor som ville göra exceptionella fynd. I och med att de flesta är rookies det vill säga inte personer som  har det som hobby att köpa och sälja prylar blir det som besökare betydligt trevligare.

Barnen köpte mest kläder, vilket gladde mig personligen. Dessutom var deras val av plagg iögonfallande klockrena. Utifrån detta kunde jag inte motstå deras vädjande ögon när de ville åka häst och vagn. Jag åkte med de fyra från torget runt före detta kvarnen, en resa på 15 minuter. Del två av denna förmiddag bestod utav att handla sommarkläder på Cubus samt handla på Ica spiralen. Vi avslutade den trevliga dagen med att besöka McDonalds, därefter promenerade vi hem igen.

Kattskrällena

Vår 13-åriga veteran Sudden är den som är mest mobbad på jobbet så att säga. De två yngre förmågorna Dexter och Tussen jagar den stackars katten från kök till något rum, från källaren till balkongen. Det positiva med detta att det något överviktiga katten får en anledning att röra på sig.

Hos Marie är katten som allra tryggast, något sudden klart visar upp. Vi andra familjemedlemmar förpassas till periferin när Marie kommer hem från jobbet. En fördel med detta är att kattskrället även huserar i Maries säng vid läggdags, inte på min sida av sängen. Sudden har en tendens att bli aningen lättirriterad när Marie vänder på sig, vilket gör att Marie försöker vända sig så få gånger som möjligt. En av fördelarna med att sova dåligt är månne att i smyg kunna få småskratta åt sådant som högljudda kattprotester klockan 02.15 på nätterna.

Ny musik från Ginza

För den nätta summan av 2400 kr inhandlades det kvalitetshårdrock från Ginza: Eclipse, Battle Beast, Issa, Triopsphere, Amaranthe,  Revolution Saints, Nightwish, Bloodbound och Soto var några alster som implementeras i mina Billyhyllor.

Några månader senare var det dags igen, för 2000 kr inhandlades bland annat Three days grace, Halestorm, Kamelot, Hollywood undead, The Poodles, Otherwise, Pop evil, Papa roach, Peterik/Scherer, Care of the night och  Chess remastered.

Min oerhört snälle bror Kjell överraskade mig med att ge mig en knippe remastrade CD-guldkorn såsom Aldo Nova x 3, Export, Balance x 2, Rick Springfield x 3, Harlequin x 2, Survivor x 2, Streets och Orion.

Det är ju inte så att jag saknar cd skivor att konsumera. De senaste årens inköp har absolut inte lyssnats av tillräckligt för att arkivera dem. Det rör sig om cirka 190 skivor är ett enda stort I-landsproblem.  Hur ska jag lyckas frigöra tid och motivation att hinna lyssna på dessa? Det kan jag troligtvis inte göra, utan får hoppas på ett liv efter detta istället.

Semestermålen 2015

De resor som utkristalliserats sig från höst- och vår funderandet blev:

5 nätter i Skottland med Stefan Hammarström och 5 andra gäster 2-7 juni.

3 nätter i hyrstuga med barnen nära Örebro med Gustavsvik som det primära målet.

4 nätter i London med familjen i augusti.

7 nätter i juli åker med en av sina bästa kompisar till Island.

2 nätter med Steffe Hammarström, Johan Nordström  och Jonas Gustavsson till närliggande Skogsröjet.

5 nätter i Bryssel 6 okt, halvmaratonresa med Magnus Ström, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen.

Löning och squashprocessen

Det var ett tag sedan men den 26 mars knep jag helt välförtjänt ett game mot Lino Ferrari. Han ledde med 2-0 och sa om jag vinner detta game så skulle jag få matchen. Jag spelade bra och kämpade som ett djur. Över sin döda kropp att han släpper ett game i detta läge. Det visar bara på hur bra jag spelade det gamet.

Efter regn kommer solsken, i detta fall var det precis tvärtom. Från ett härlig vårligt solsken till ett gråmulet ihållande regn. Jag hade hängt upp träningskläderna och ställt fram löpardojorna. Mitt psyke pallade inte att ställa om att springa 10 kilometer med kyla, blåst och regn. Det blev att skjuta upp löparpremiären. Visserligen är det mina egna krav som ligger till grund för löpprocessen i sig. Detta år har jag endast Stadsloppet i mitten av augusti samt Bryssel halvmaraton i början av oktober. Det gör att jag har god tid på mig att träna med syftet att slå mina rekord i dessa lopp.

Vårvädret i kombination med kompisen Jocke Anderssons dogmatiska tjatande var orsakerna som fick mig ur träningsdvalan. Vi inledde den 12 april med 13 km löpning och det gick osedvanligt lätt. Veckan efteråt var jag genomtäppt och var ljusår ifrån den lättheten. Jag började gå efter 10 km. Tredje passet skedde veckan 23 april och flyttades från Vrinnevis påfrestande grusbackar till plant asfaltsunderlag. Tyvärr fick Jocke förhinder nästkommande vecka, därefter skapade det opererade fingret ett ofrivilligt uppehåll till 21 maj. Ett pass som för övrigt kändes sådär ofattbart lätt. Det blev tyvärr ingen nystart då heller eftersom jag fick något virus fick som satte sig på stämbanden och vi fick göra ytterligare ett löpuppehåll till den 10 juni.

Kompisen tillika gårdsgrannen och jag har de sista halvåret börja gå 1-2 promenader i veckan i rask takt. Syftena är många men det primära är att ta sig i kragen när man blir för stillasittande för att i nästa skede bli kreativare, piggare och friskare genom rörelse, frisk luft, ljus och ibland sol. Oftast sker detta traskande i Vrinnevi där tillgången på backar är bättre än runt Ektorp/Vilbergen.

Bryssel here we come! Till sist synkade jag viljorna mellan Magnus Ström, Jarmo Kolehmainen och Stefan Hammarström. För 1500 kr tur och retur från Bromma till Bryssel. Därefter bokades 4 nätter på ett orientaliskt-inspirerande hotel med 4 enkelsängar, frukost, gratis wi-fi och egen nyckel.

Bemern

Med syfte att min kropp lättare ska synkas med den snordyra sci-fi kroppshealaren började jag dagligen knapra omega 3, d-vitamin, c-vitamin, vitkål, blåbär & hallon, gul paprika och mera vatten. Konkret vet jag inte riktigt om jag märkt någon skillnad förutom det rationella med att detta torde vara bra för såväl kropp som själ. De produkter jag köpte tillhörde inte kategorin ICA-piller, utan inköpta på välrenommerade butiker som Vårt alternativ och Big heart. Om det är mycket bättre har jag ingen aning om, men hoppas innerligt att det finns någon sanning i vad de basunerar ut, det vill säga skillnad mellan kvalitet och skräp

Källan till detta halvimpulsiva schizofrent dyra inköp baserades på känslan att jag måste bli fri från nästintill kronisk förkylning. De senaste 6 åren har jag varit förkyld i stort sett från september till april. Om inte så kan jag lägga löparskorna på hyllan eftersom syftet att anmäla mig till maraton och halvmaraton är att komma ut och springa. Det förtar ju en del av helheten om jag titt som tätt inte kan träna inför dessa tävlingsmoment. Saken blir absolut inte bättre när man inte vet om man är i livet efter loppet på grund av att jag oftast chansar med att springa loppen trots halvförkylningar eller inte.

Som sagt jag inhandlade denna healingtingest den 14 september 2014 och en utvärdering känns väl lämpligast att göra 2016 i april för att se om någon konkret skillnad infunnit sig. Jag får väl be till högre makter att resultatet blir bättre än bara placeboeffekten.

Vinylskivsamlingen gick i graven

Torsdagen den 2 oktober hämtade jag upp mina musikaliska följeslagare hos min frus föräldrar i Vånga. Dessa 14 backar med vinyl hade vilat upp sig i en bod flankerad av ett gammalt skötbord och en kasserad grill. De hade sedan 1998 på sig att acklimatisera sig i den lantliga miljön. 700 vinyler det vill säga 10 backar skeppades in till Vaxkupans lokaler, resterande fyra backar sparade jag själv för att sälja på skivauktioner eller skivmässor.

Min första summa blev 5225 kr för 92 vinyl det vill säga 114 kronor i genomsnitt per platta minus 50 % som Vaxkupan tog för besväret. Därefter har pengarna kommit i en jämn strid ström allteftersom vinylbeståndet minskat i deras skivbackar. Hade jag sålt dessa ”i ruskigt bra skick klenoder” själv hade det dubbla hamnat på mitt bankkonto. Dessa fiktiva pengar hade dock inneburit en väldans massor av jobb, tid och energi, något jag inte kände att jag ville lägga, därav outsourcingen till mellanhanden på Drottningen.

Melodifestivalen

Ett nytt år, en ny Melodifestivalprocess. Jag är och kommer nog alltid tillhöra den trogna skara som uppskattar detta glittriga musikjippo. Den eviga revanschlustan att stå längst upp på eurovisionshimlenpallen infriades via Loreens seger 2012. Denna seger innebar tror jag att dels hybrisen försvann, men också att ambitionsnivån subtilt sänktes. De tre första deltävlingarna var bland de sämsta jag sett sedan införandet utav fyra deltävlingar.

Pinsamt uselt var Filippa Bark. Hon delade visst in svenska folket i två  läger. tramsigt vs genialiskt. Jag kunde utan några helst problem sälla mig till de som upplevde henne som minst sagt påfrestande och antirolig. Värdparet Sanne Nielsen och komikern Robin Paulsson gjorde definitivt inte bort sig. Dessvärre är det som vanligt att värdarna får på tok för mycket uppmärksamhet genom att typ gör allt ifrån sketcher, dansnummer och sång istället att koncentrera sig på att presentera showen.

2013 lämnade Melodifestivalens final Globen till förmån för Sveriges nationalarena Friends Arena i Solna utanför Stockholm. Nu var det tredje året som Melodifestivalens final arrangerades här. I år utökades finalen till tolv bidrag. Det betyder att startfältet var det delat största i Melodifestivalens historia. Bara fyra tidigare finaler har innehållit så många bidrag: Melodifestivalen 1997, 1988, 1987 och 1963. Jag tyckte att konceptet med två låtar till var betydligt bättre än bara ha 10 låtar i finalen.

De enda låtarna som saknades i finalen utifrån ett kvalitetsperspektiv var Caroline Wennergren med Black swan och Andreas Weise med Bring out the fire. Finalen i sig var annars en underhållande tillställning där det mesta var underhållande förutom då Filippa Bark. En av överraskningarna var mellanakten Ylvis med Stonehedge; kul text, roligt framförande och bra låt.

Mina fem favoriter

1. Måns Zelmerlöv – Heroes

2. Dinah Nah – Make me la la la

3. Mariette – Don´t stop believing

4. Magnus Carlsson – Möt mig i gamla stan

5. Isa – Don´t stop

Hanna & Frida & David

Att tiden skrinnar iväg är barnen ett stort bevis på. Det känns inte alltför avlägset sedan de båda gick på ”dagis”. Helt plötsligt har Hanna fyllt 12 och går i 5:a, Frida fyllt 10:e och går i trean. Jag upplever det lika surrealistiskt som att jag  själv fyller 50 år om två år och min son David nyss fyllt 24 år.

Det sista halvåret har liksom det förra präglats av att de vill vara med sina kompisar. Egentligen inget konstigt med detta, men ibland längtar i alla fall jag tillbaka till den perioden när man utan någon svårighet fick med Hanna och Frida på utflykter eller långpromenader. Nu är det indirekta mutor som är källor till om de vill följa med eller inte. Jag fullkomligt tjatade ihjäl mig att oftare få med barnen till dylika pulkabackar, men det var som förgjort. Var det inte för kallt så var det alldeles för jobbigt. Bio funkar dock varje gång. Först såg vi sista Hunger games sedan Natt på museum 3.

På jobbet

Från att ha väldigt få ungdomar på korttidsboendet till en ny våg med sådana på inkommande efter nyår. Självklart är det roligt med nya ansikten och nya rutiner, men det innebär också fler möten, planeringar och samtal. Parallellt har det kommit nya kollegor i och med att medarbetare fått barn, är pappalediga eller helt sonika avsluta sin anställning på Hjalmar.

En av tjejerna på jobbet ska i en snar framtid ha en ny bebis och är från och med mars borta till januari 2016. Det känns självklart aningen tomt då vi varit en homogen grupp sedan uppstarten september 2014 samtidigt som de nya ansiktena bryter lite av det inavlade strategier som vi andra skapat.

En 30-årig epok gick inte i graven.

Den 25 oktober skedde det oväntade. Jag hade i två månaders tid samlat på mig för och nackdelar för denna adrenalinstinna dryck. Den 25 oktober 2014 skedde detta historiska beslut  som sett i backspegeln inte alls blev så långt. I början av mars så insåg jag att det för min sömn kanske är bra att dricka kaffe samt att jag saknade kicken av koffeinet.

Jag får väl trösta mig med att jag äter hyfsat bra, dricker måttligt och varken snusar, röker eller knarkar. Förträngningens kraft är stark så jag stirrar mig istället blind på den betydligt kortare listan med fördelar av kaffet framför den längre med själva nackdelarna. Dock fick jag inte tillstymmelse till huvudvärk när jag skippade kaffet, vilket alla jag läst om eller känner fått.

• Blir pigg (eventuell självkonstruktion, måhända funkar rikligt med kallt vatten lika bra)?
• Ökar förbränningen och matsmältningen
• Blir fokuserad och kreativ
  
• Innehåller nyttiga antioxidanter

Insomnia

Att inte kunna somna är en mardröm som drabbat mig tre gånger förut i mitt liv. Dessa dysfunktionella faser faller aldrig lägligt in i livspusslet. Med syfte att få mig på rätt köl så blev det att knapra insomningstabletter och långtidsverkande sömntabletter. Processen har förut varken varit enkel eller spikrak, denna gång var heller inget undantag.

Människor har svårt att sova av olika anledningar det kan vara stress, depression och ångest. Till detta är det att insomnia ofta är ett resultat av åldersrelaterade förändringar i kroppen. Det kan även vara livsstilsrelaterat som exempelvis alkohol. I många fall kan insomnia botas genom att lindra och kapa anledningen till det.

30% av alla vuxna lider av någon form av insomnia. Nära 10-40% av befolkningen (baserat på olika länder) lider periodvis av insomnia vilket gör det till den vanligaste sömnstörningen. Dessutom är det många som tror sig lida av insomnia men som vid undersökning visar sig sova normalt. Insomnia är i allmänhet klassificeras utifrån längden av problemet. Inte alla är överens om en definition, men i allmänhet:

• Symtom som varar mindre än en vecka klassificeras som övergående sömnlöshet

• Symtom mellan en till tre veckor klassificeras som kortfristiga sömnlöshet 

• Längre än tre veckor klassificeras som kronisk sömnlöshet

I skrivande stund har jag trappat ner på dylika sömnmedeldoser, parallellt försökt hitta adekvata KBT-sömnstrategier som kan hjälpa mig tillbaka till ”lätt för att sova tider”. Några saker man bör överväga i syfte att få en bättre sömn är:

• Vistas i ett svalt rum
• Se till att rummet är så mörkt som möjligt
• Behåll en fungerande dygnsrytm genom att gå och lägga sig ungefär vid samma tidpunkt varje kväll. Försök också stiga upp vid ungefär samma tidpunkt på morgnarna.
• Vistas i dagsljus, minst en halvtimme varje dag
• Försök att inte göra ett stort problem av att du inte kan sova. Ligg inte kvar i sängen vaken längre än 30 minuter. Gå då hellre upp en stund och invänta att du blir sömnig igen.
• Undvik tunga måltider för nära inpå du ska lägga dig, men en lätt måltid kan ibland göra det lättare att somna eftersom en helt tom mage inte heller är bra för sömnen
• Motionera regelbundet motsvarande 30 – 60 min rask promenad om dagen, men undvik att träna strax innan läggdags.
  
• Ta inte för långa tupplurar.
• Ett varmt bad, en kopp varm mjölk med honung eller kamomillte är rogivande.

Jul och Nyår

I och med att vi sedan två år tillbaka köper till de minsta barnen det vill säga Hanna och Frida har såväl psyket som plånboken utkristalliserats som två vinnare. Det är så befriande att slippa handla saker till Maries som mina föräldrar och till hennes bror samt hans fru. Det onödiga bytandet utav pengar var ju ett enda stort lotteri. Nu koncentrerades firandet istället till gemenskap och god mat; två julhörnstenar. Sista julklappen till barnen inhandlades den 24 oktober därefter fanns det ingen julstress längre.

Vi besökte innan jul 1:a advent i Vånga kyrka, stämningsfullt och vackert, en försmak av vad som komma skulle. Att barnen skulle klä granen är lika traditionellt som att handeln slår nya försäljningsrekord. Lika rutinartat är tjafset mellan de båda syskonen huruvida granen ska vara stilistisk klädd eller prålig.

Hanna fyllde 12 år den 19 september och Frida 10 år den 27 januari. Det blir många presenter till dem när julklapparna räknas in. Istället för att ackumulera deras leksaksberg fick de mer av presentkort och kontanter.

Nyåret firades mycket lugnt med kompisen och grannen Jonas Gustavsson tillika pappa till en av Hannas bästa kompisar. Det blev tv-spel, blue-ray tittande, se fyrverkerier och god mat med lite lösgodis på kvällen.

4 nya Iphones till familjen

Snacka om helomvändning. Det var inte så länge sedan som jag vägrade ha en mobiltelefon. Jag tyckte inte det var nödvändigt och var ytterst dogmatisk på den punkten. Efter att köpt min första Iphone raserades den inställningen oerhört snabbt samman.

En annan föreställning som krackelerade var den att barn varken behöver ha mobil för tidigt och när de väl får en behöver den inte alls vara så dyr. På båda punkterna fick jag ge mig. Det var inte min frus förtjänst, utan jag själv som målade in mig i ett hörn. Dels fick de varsin Iphone 6 (Frida 9 år/Hanna 11 år), dels var det ingen billig modell.

Jag vet inte varför det blev så helt enkelt. Cirka 1700 kronor per månad för avbetalning på 4 telefoner samt ett bra abonnemang där nästintill fri surf, sms, och ringandet ingick. Det var smidigt och enkelt att hela familjen hade samma telefoner. Jag satte ut en annons på blocket, en person hörde av sig och kunde komma samma kväll. Det blev källan till ett evigt prutande, men 2000 kronor för fyra  välbehållna iphones med tillbehör blev kontentan utav försäljningen.

VM-kval live på Friends arena 2014

Min kompis Urban Svensson hade vunnit fyra biljetter till Sverige mot Lichtenstein. Han fick med sig två andra kompisar: Steffe Hammarström och Magnus Ström. Vi tog bussen till Stockholm runt klockan 16.00. Med några öl och gott sällskap passerade de tre timmarna osannolikt snabbt. Det fanns både gamla som nya minnen att diskutera och skratta åt. Detta var ju indirekt en miniherrklubb eftersom 4 av 8 stycken från den strålat samman.

Det var sjukt regnigt under hela resan och det dysfunktionella ovädret hade långt gett upp när vi var invid Friends arena. Det var för övrigt mitt första besök någonsin där. Vi inledde med några äl på den närliggande puben för att 5 minuter innan matchstart inta våra bokade platser högt upp på ena kortsidan. Matchen i sig var väl sisådär, men den viktiga 3-poängaren var väl det primära. Det sega var den långa hemresan. Jag var återigen hemma runt 01.30 efter att ha cyklat från Resecenter till Ektorp.

Kattskrällena

Vi har vaccinerat Tussen och Dexter sedan de kom till oss för cirka tre år sedan – nu var det dags igen. För den härliga summan av 1300 kr klarar de små livet av ytterligare ett år utan att få kattpest. Hur stor sannolikhet det är utifrån ett helhetsperspektiv vill nog inte veterinärförbundet börja luska i eftersom denna 2½ sekunders process rimligtvis borde vara en kassako, men vad gör man inte för sina husdjur. Vi kostade också  på oss avmaskning för våra tre innekatter.

Till Sudden köpte vi Vetrimoxin, ett slags kattantibiotika för hennes högljudda och segdragna hosta. Hon lät verkligen som en aggressiv alien när hostprocessen var som starkast. Vi upplever dock att hostandet blivit bättre sedan hon fick 10 dagars kuren. Hanna har varit ute med alla katterna såhär på vårkanten. Det borde vara rena himmelriket för de fyrfotade vännerna, men de vill allt som oftast direkt in istället.

Långlöpning och squashprocessen

Mitt första löppass skedde den 11 oktober, det första sedan jag bröt Bråviksloppet den 6 september. Jag joggade i 40 minuter då ”Shipanski” rekommenderat mig att springa 3-10 km i lägre tempo, och oftare med syfte att läka kroppen. På rundan var det premiär för mina nya svartbrandgula homobyxor, kompressionlångärmad tröja samt stödstrumpor. Det blev tyvärr inte katapulten som fick ut mig i löpspåret.

Anledningarna stavades att jag dels förlagt halvmaraton från vår till höst och då inte känt kravet att ge mig ut. Samtidigt som jag under vinterperioden drabbades av sömnlöshet, vilket inte precis spädde på lusten att att löpträna. Att jag typ är konstant förkyld från september till mars får inte heller löpeuforin att svalla. Det positiva med det dysfunktionella är att skadorna av allt nötande på olika underlag höll sig på avstånd. Mina två mål 2015 blir Stadsloppet i slutet av augusti och Bryssel halvmaraton  den  4 oktober, eventuellt också Östgötamaraton som går mellan Linköping och Norrköping den 6 september.

Min första match i 3:an som sedermera blev 4:an eftersom de ersatt Superpoolen med division 1 blev mot antagonisten Magnus Hjortberger. Det var vår första match sedan januari 2014 i år. Jag låg under med 2-1 i game men vände och vann i avgörande set med 11-3. Det mest positiva var att jag knappt var trött trots många och långa dueller. Kändes som jag styrde matchen, när hann vann sina bollar var det mina misstag. Under kommande squashstegar pendlade jag mellan division 4 och 6. I nuläget huserar jag i division fyra, en nivå som borde ligga på min kvalitetsnivå. Min ambition att bli en bättre squashspelare genom att ha högt rack, inta T:et samt följa bollbanan upplevde jag som under utveckling; två steg bakåt, tre steg framåt.

Vinna, försvinna eller bara synas?

Diagnos eller inte är frågan, men utifrån att alltid ha en plan-b till hands ifall något ytterst oväntat händer är min squash-pryls-fetischism ovärderlig. Denna hybris grundar sig indirekt på att jag tillhör hybriden kapitalistkommunister. Å ena sidan dogmatisk motståndare till den nya religionen shopping, å andra sidan periodvis kunna njuta utav att shoppa loss på nätet som i diverse shoppingpalats. Betoningen ligger dock på vilket humör jag är på och hur den ekonomiska agendan utkristalliserats.

Familjen Widholms nyvunna ekonomiska uppsving har forcerat fram punkterna på min personliga tränings-önske-inköpslista. Först köptes två ultimata squashskor in från England, dessvärre var ett av dem inte alls som reklamen proklamerat, snarare tvärtom, trots att squashvärldsmästaren Nick Matthews själv låg bakom utvecklingen utav designen och skoprestationen.

”En materialförvaltare eller materialare är en person som tar hand om sportutrustningen. Materialarens uppgifter består bland annat i att bära, tvätta, inventera, packa och reparera utrustningen.”

Nästa punkt på listan blev några tjog med squashbollar det vill säga 48 stycken sådana. Passade  parallellt på att köpa ett par osedvanligt snygga Nike funktionsshorts samt linne och tröja i samma anti-svett-material. Någon vecka senare damp det senare ner en avi från DHL att hämta ut det gigantiska paketet från Sports.direct från England.

1. Dunlop Biometic GTX140 S/Rkt 40 Silver/Red

2. Dunlop Biometic  GTS 130 S/R 30 Black/Blue

3. Dunlop Biometic Ultimate S/R 30 Black/Yellow

Sista pusselbiten blev en racketväska plats för sex stycken rack från Dunlop vilken inhandlades på squashmässan på Case Swedish open. Kronan på verket och grunden till squashstegen och allt annat squashspelande via ett guldårskort från Squashcenter för 5000 kr.

Denna hybris är också ett led i min strävan att bli en betydligt bättre squashspelare. Jag har spelat frekvent sedan 1993 med härliga karaktärer som Jarmo Kolehmainen, Rolf Okon och Lino Ferrari där betoningen  då låg på att springa och slå, inte de grundläggande pusselbitarna som typ alla nybörjare får lära sig  från början.

En ny era inleddes år 2012 i och med två betalda squashlektioner med min forne gympalärare Tomas Lenberg som jag ändrade hela detta dysfunktionella beteende. Enligt honom så kunde jag inte slå ett slag rätt, och borde börja om från början eller ägna mig åt något helt annat som inte har med rack och boll att göra. Nackdelen var ju självklart att mina amatörslag sitter snuskigt djup inborrat in i ryggmärgen. Att ändra ett sådant beteende i symbios med avsaknaden utav koordination är inte den enklaste uppgiften i världen.

Såhär två år efter dessa praktiska informationsövningar har jag faktiskt blivit bättre på många saker såsom min forehand men framförallt mina lobbservar. Dock har squashnybörjarprocessen: 1. Följ bollbanan, 2.Inta mitten, 3. Slå rätt, 4, Högt rack beredskap, inte ännu satt sig. Det tycks vara som förgjort att konkretisera tanken att följa bollbanan efter varje slag motståndaren slår tillbaka bolluslingen. Jag har nyligen börjat med målbilder och att visualisera vad som komma skall i squashringen, vi får se hur det går med det squashflödet.

Mitt nyårslöfte gick i vilket fall ut på att dels kunna konsten att följa bollbanan, dels inta T:et, innan detta året är till ändå. För att dessa mål ska uppfyllas har jag beslutat mig att bara koncentrera mig på dessa två saker, inte huruvida jag vinner en tävlingsmatch eller inte. När väl detta satt sig i ryggmärgen kommer jag bli 30-50% bättre squashspelare det vill säga vinna fler bollar, game  och sedermera fler matcher, de som jag  nu förlorar på ren skär inkompetens.

I teorin lät detta självklart helt förträffligt simpelt, träning ger snabbt färdighet, men med cirka 4 månader kvar till nyår har inte alltför mycket squashkompetens ackumulerats. Dock är jag ihärdigare än någonsin, någon gång skall väl hjärnan börja fatta galoppen. Kompisen Jarmo Kolehmainen fungerar som typ ett squashspråkrör där jag via hans mer mänskliga squashkompetens får längre tid på mig att tänka på att titta på bollbanan samt inta t:et efter varje slag.

Som sagt trägen vinner -  får jag hoppas. Vad jag vet så tar det lång tid för exempelvis långgolfare att bara göra en smärre justering i exempelvis sin swing, för vissa golfare kan denna modifiering ta upp till ett år, så än finns det hopp för en adekvat utveckling såhär på ålderns höst..

Ny lyxig 6-racks-väska, tre par nya squashskor och tre direktimporterade proffsrack ska vara verktygen som tar mig igenom denna fysiska som psykiska prestationsresa. Jag är ytterst medveten om att jag inte blir bättre av att omge mig med semiprofessionella attributioner, men man ska aldrig underskatta placeboeffekten. Dock är verkan av den kortsiktig, men ändå. Den kan i bästa fall  vara en katapultfaktor till att rita om min mentala squashkarta till en effektivare sådan i det längre perspektivet.

Målsättningen är att trots min 47-åriga livsbana acklimatisera mig i squashens division tre för att då och då ta mig upp till division två. Förutom detta vill jag självklart närma mig fornstora antagonister som Lino Ferrari och Joakim Andersson samt för alltid pulvrisera Magnus Hjortberger det vill säga aldrig förlora mot honom något mera i mitt liv. 

Lino Ferrari har jag dock en osannolikt jobbig squashstatistik mot. Han leder i dagsläget med hela 1037 stycken vunna matcher mot mina ynkliga 47 vinster sedan hösten 1999. Ännu mera påfrestande är det att min senaste vinst nr 47 skedde så långt tillbaka som den 26 december 2007. Det finns som sagt ett fält utav morötter att gotta sig åt genom att helt enkelt bli en konkret bättre squashspelare, något jag ämnar att bli.

” Placeboeffekt (eller förväntanseffekt) är en sorts medicinsk behandling som går ut på att lura mottagaren genom att ge denne verkningslös  medicin, för att bli av eller minska dennes sjukdom. Hos de individer som blir utsatta för placebobehandling finns det många som märker en avsevärd skillnad, vilket slutligen kan resultera i att inga ”riktiga” mediciner behöver användas. Det är just denna positiva effekt som kallas placeboeffekten.

Ensam är placeboeffekten ganska svag, kroppen märker ganska fort ifall läkemedlet inte hjälper, och när man börjar tvivla så försvinner effekten. Därför ska man utnyttja placeboeffekten tillsammans med annan verksam medicin, det är då som effekten blir som starkast och långvarigast. Placebotabletterna kallas även sockerpiller, vilket reflekterar vad de är tillverkade av. Det är inte bara genom kapslar och tabletter som placebo kan utnyttjas. Även låtsaskirugi och felinformation kan resultera i ett större välmående.

Det har varit en del diskussioner angående vad som ska ingå i området kallat placebo. En del tycker att det är när tabletter och andra liknande mediciner används, medan andra menar att det är allting som kan få en patient att må bättre. Placebo har påvisad effekt för flera skilda fysiologiska processer. Den faktor som främst styr hur kraftfullt behandlingsresultatet av en placebobehandling är, är förväntan. Men även betingning har påvisad effekt. Förväntan i sin tur kan stärkas av en rad faktorer, om patienten tror sig få ett dyrt läkemedel så blir i regel placeboeffekten starkare än om de tror sig få en billig. Även placebots färg och form kan påverka hur effektivt det upplevs. (Wikipedia)”

Squashväskans innandöme

4 rack

24 bollar

3 par squashskor: Yonex power cushion,  SC5, Hi-Tec V-lite infinity, Astec squashergoflex

Funktionströjor x 2

Funktionshorts x 2

Funktionsstrumpor x 2,

Extra kalsonger, extra strumpor

Svettarmband x 4

Golfhandskar regnimpregnerade i syfte att få ett bättre grepp när inget annat hjälper

Wolverhamton badhanduk samt liten  svett handduk

Tigerbalsam hästbalsam, Massol linimentsalva, Linnex liniment

Massol kylgel

Ipren gel

Aco antisvett deodorant

Eucerin Ph5 lotion

Lanza hår molding paste

Hårborste

Eau de toilette:

Armani: Anti-persperant roll-on

Beckham: hair and body wash

Freshy antiluktspray till skorna

Squashglasögon Eyewear

Dextrosol samt andra druvsocker tabletter

Hopprep

Väskodör fräschare

Pennor, block

Tejp, plåster, skoskavsplåster Compeed

Visselpipa

Vattenflaska

Plånbok med pengar i nödfall

Mobiltelefon

Plånbok med extra pengar

Nycklar

Påsktraditioner?

Att vara barn i det Widholmska hemmet uitifrån ett godisperspektiv är nog ingen höjdare eftersom påsken i vår familj inte nämnvärt skiljer sig från andra helger. Någon speciell påskmat förutom ett ökat intag av ägg  är det inte heller att tala om. Sockermonstren fick 20 kronor vardera att köpa godis för och som skulle räcka mellan torsdag till måndag. De kringgick den väl uttänkta strategin genom att klä ut sig till påskkärringar, det vill säga tigga sig fram till i mina ögon ett berg av sockertingestar. Jag hjälpte dock dem på traven genom att reducera högen till en egen godisskörd som jag avnjöt tillsamans med 8 nervkittlande avsnitt av The Walking Dead säsong 4.

Morföräldrars godispengar lades  istället för att se Rio 2 på bio. Den aktiviteten outsourcade jag till Hannas kompis Tildes pappa Jonas Gustavsson. Kritiken skvallrade om en uppföljare som var aningen sämre än sin föregångare, något barnen oväntat höll med om. Under påsken intogs också årets första glass på Halvars. Solen sken som ett ilsket bi över Norrköping, och glassvädret var ett faktum passande nog. Årets nyheter i glassbaren med anor från 1936 var bland annat skumbanan, körsbär och apelsin. Av de nämda placerade oväntat nog skumbanan i topp. Barnen tog den originella nyheten punchrulllesmak som var sisådär

Påskmaten bestod av allt annat än påskprodukter. Jag lagade till en delikat het Chili con carne samt en söt indiskinfluerad fläskfilé med ris. Marie fixade till några riktigt, riktigt delikata efterrättsrecept. Först ut var chokladdoppade lakritskolor, sedan en mintmarängkaka. Jag och brorsan passade på att avnjuta nya Spiderman på Filmstadens största biosalong. Filmen var överlägset bättre än den första: mer action, bättre action och mer effekter. Jag hann med ett squashpass samt styrketräning för att avsluta påskledigheten med 15 km löpning. Jag spelade också några timmar Mario Cart med Hanna. Den lilla råttan var betydligt bättre än för ett halvår sedan. Träning ger färdighet, något jag blev varse om.

En av våra få påsktraditioner är att besöka Maries föräldrar. Även där är avsaknaden av adekvat påskmat påtaglig. Dock avnjöt familjen en fenomenal kötträtt med al dente potatis och gudomlig gräddsås. Till efterrätt blev det en sagolik persikohallonpaj med tillkommande nybryggt kaffe. Efter maten passade vi på att gå närliggande och nyanlagda Glansgruvans Vandringsled som invigdes så sent som den 13 september 2013. Vandringsleden vilken är cirka 3,5 kilometer lång, löper genom ett av Östergötlands största urkalkstensområde med unik natur och flora. Här passeras ett 20-tal gruvhål tillhörande Vånga bergsslag. De äldsta gruvorna är sannolikt från början av 1600-talet och här bröts järnmalm fram till början av 1800. Även ett par torplämningar och resterna efter kalk- och blästerugnar med anor från 1500-talet finns utmed leden. Maries pappa Kalle och hans kompisar i ”gubbdagiset” är de som ligger bakom denna härliga naturupplevelse där kultur, historia och natur vävs ihop till en helhet. De skall ha en stor eloge för norra Europas bäst skyltade och uppmärkta led, där det i stort sett var omöjligt att gå vilse. Jag avslutade baröverkroppad med att tvätta den svarta Hyndaipärlan och dammsuga ur densamme i ett strålande solsken. En dag i livkvalitetens tecken.

Familjehalvdag I

Det var ett tag sedan hela familjen gjorde något sammanhängande. Detta gyllene tillfälle var sanktionerad utav att både jag och min fru var lediga samtidigt. Att synkningen skedde en lördag var bara ren skär tur. Vi inledde familjesamkvämet med att bila till S:t Erikshjälpen där barnen trivs som fiskar i vattnet, precis som Marie och faktiskt även jag själv. Ett stort utbud, och massor av potentiella inköp fanns på agendan. Längst upp på listan låg ett sängbord till Frida. Efter en uteslutningsprocess blev det ett funktionellt och estetiskt lagom-stort-bort. En låda, en hylla med översta ytan i furu för pinsamt billiga priset av 45 riksdaler.

Näst på tur var ett besök på den relativt nyöppnade libanesiska fastfoodhaket: Paradis Du Liban. Vanligtvis är inte barnen med vid dessa månatliga begivenheter, men det kändes helt rätt för Hanna och Frida att testa på orietaliskt käk. Eftersom man får välja bland ett stort antal meze i samklang med ett spett, ris, bulgur eller pomme blev det ganska lätt att få i hungriga barn saker de vanligtvis inte äter hemma. Helheten var bra mycket bättre än vi hade kunnat förutse. Mätta och belåtna begav vi oss till det ekologiska nästet: Big Heart. Deras flytt från Nygatan till Repslagaregatan har verkligen inneburit ett lyft för butiksytorna i sig självt. Större plats och ett betydligt större utbud har utmynnat i fler kunder enligt ägarna. Big heart är ett paradis för människor med agendan att köpa rena produkter och vanligvis dyrare sådana. Den kunniga personal ledsagar de förvirrade eller de ekologiskt nyfrälsta vidare bland hyllorna.

Barnen ville till kapitalismens högborg: Mirum gallerian. Då jag själv ambivalent slits mellan antikapitalism och shoppingbegär blev det ett diplomatiskt val. Frida fick välja sina egna födelsedagspresenter utifrån redan givna ekonomiramar. Butikerna pendlades mellan Intersport, BR och TGR, därefter strosade vi runt i lokalerna för att avsluta i cafeét 58º 35′ med en välbehövlig fika.

Familjehalvdag II x 2

Någon månad senare i ett mer vårinfluerat väder traskade familjen ner till Norrköpings City. Det primära fokuset låg på den relativt nya pastarestaurangen ”Härliga pasta”. Dessförinnan var det ett gytter av sko- och klädbutiker som skulle avverkas för att blidka vårrusiga minimodeikoner. 1½ timme på Myrorna var också resultatet att kläderna i garderoben hade blivit för stora under vinterhalvåret.

Härliga pasta var oneklingen ett betydligt större och finare matsställe än vad jag hade föreställt mig. Inredningen i modern industrilstil skapade en metropolisk stämning. Det osade närproducerat, ekologiskt och budgetlyx. All pasta lagas på plats och består enbart av klassiska ingedienser såsom mjölk, ägg och vatten. Vill man ha en spagetti bolognese eller carbonora så bör man vända om. Svamp, skaldjur och annat som folk älskar serverades här, till min som barnens fasa. För mig återstod två alternativ av typ 13 möjliga, och för barnen endast ett. Jag valde pasta med tomat och parmesan, och barnen gratinerade köttfärsrullar. Barnens betyg att det smakade spya låg nog i den annorlunda kryddningen och den geleartade konsistensen, men visst jag lär nog aldrig beställa om den rätten igen. Marie var nöjd med sin Salsiccia (svamp, tomat & grädde). Min rätt var definitivt ätbar. Jag svalde ner kolhydratpåfyllningen med en tvättäkta birra Peroni.

Dagen efter bilade jag och ungarna till Finspångs badhus i ett stormliknande väder. Vi inledde badandet klockan 09.00 när det knappt fanns några människor i lokalerna. Perfekt om man som vi ville ha bubbelpoolen för oss själva samt slippa köer till de två utmärkta vattenrutchkanorna. Tiden rann iväg snabbare än jag hade föreställt mig. Vi lämnade detta ställe likt tre skrynkliga russin runt klockan 14.00. 4½ timmar med mycket skratt och kvalitetstid med vad barnen anser vara en top-två-aktivitet släcker alla pappasamvetskval. Det var först när vi kom hem som i alla fall jag insåg hur trött jag var. Undertecknas fixade halvt medvetslös en autentisk stekt potatis med ägg till oss badodjur därefter blev det soffan.

Resor till Italien och Kroatien bokade

En resa utan barn har i några år legat och dallrat på den sköra ekonomilinan. I och med min förflyttning från A-kasseträsket till ett heltidsarbete har det resmålet intensifierats. Vissa resmål finns bara lagrade någonstans i hjärnbalken, platser som bara måste besökas under ens  livstid och helst då utan kateter.

De fem byarna i regionen Ligurien bildar Cinque Terre, ett område som för övrigt är med på FN:s världsarvslista sedan 1997. Förutom dessa bergsbyar så tillkommer Portofinobukten, La Spezia, Genua, La Spezia och Levanto. Dessa kulturhistoriska städer kommer arr avverkas under fem förhoppnningsvis regnfria dagar i slutet av maj. Resan är bokad via Ryanair Skavsta och vår bas blir kustnästet Levanto, vilken är en medelstor Italiensk kuststad mellan uråldriga Genua och La Spezia. Via denna  habravinch slipper vi dels att flytta rum, dels att acklimatisera sig på ett nytt hotell;  vi sparar tid helt enkelt.

Dubrovnik som ligger i södra Kroatien har under några år legat under min reselupp. Dyrt, visst, tidlöst vackert, absolut. Då staden i sig inte precis är Paris så reduceras många besökskrav som ett storstadsbesök oftast för med sig. Nu kan familjen helt sonika koncentrera sig på att bada och äta gott samt att lägga in några båtturer och en linbanetur. Precis som Cinque Terre ser Dubrovnik svårslaget hänförande ut. Förväntningarna skenar iväg som en skadeskjuten ardenner. Det blir indirekt en kamp att stävja denna resehybris med syftet att ha realistiska förväntningar på staden istället.

Sex härliga  dagar med några av mina bästa kompisar i Prag i april har redan avverkats. Sex dagar med min fru på den Ligueriska halvön samt en vecka med familjen i tidlösa Dubrovnik ligger framför oss. Denna mix av resor känns både varierad som ytterst spännande. Först kompisar, sedan frugan och sist hela familjen. En bra balans att dosera ens resemål med tycker jag. Det blir verkligen tre typer av resor, och var för sig blir de oftast helt fantastiska och parallellt sjukt planerade.

8 månader på det nya jobbet

Från 12 år på Kontorab, till Komvux, Folkhögskola och slutligen Universitetsexamen till att ha acklimatisertas på ett nytt arbete är en resa som kräver en viss form av reflektion. Den flexibilitet som jag åtnjöt via studier eller att vara arbetlös är som bortblåst. Dock har den Widholmska ekonomin skjutit i höjden trots att vi klarat oss ifrån dysfunktionella ekonomiska bakslag via mina 6000 kronor per månad som arbetslös i två år. I och med att jag sedan september får ut cirka 21 000 kronor efter skatt har rese- och matkassan stärkts markant.

Smekmånaden är också som bortblåst oss kollegor mellan. Istället för att överödmjukt tassa runt kritiska källor till potentiella konflikter beger vi oss numera allt som oftast i dess innersta väsen. Empati, ödmjukhet och lyhördhet är bra personlighetsdrag, men ibland bör man säga ifrån eller visa på att man som kollega inte håller med gruppen om allt som beslutas. Ifall alltför många känsliga saker sopas undan mattan finns risken att gruppfriktioner blir ännu större än vad som borde vara fallet.

Pappa, Frida och Hanna dag

Min fru jobbade kväll och jag hade lovat barnen bio. Istället för ”bara” detta blev det en halvdag av aktiviteter det vill säga  pappa-barn-gemenskap. Vi gick ner från Ektorp i ett töigt väder för att hämta ut förbokade guldplatser på Filmstadens salong 3 rad 6. Därefter tog vi en lyxig fika på Bistro Unique på Spiralen: dajmkladdklaka, chokladboll, och jag blåbärspaj med vaniljsås samt kaffe och vatten. Vi gick sedan runt och ögonshoppade; barnen hittade småsaker på TGR medan jag själv shoppade loss på Jack & Jones. 1 hoodtröja, 2 T-shirt och 3 kalsonger av den nätta summan av 1000 kr. Disneys tecknade saga Frost har blivit en riktig hit i stil med Lejoonkungen. Vi tre tyckte enhälligt att den var helt underbar trots sång i filmen. Dagen avslutades på Burger och company där hamburgare blev botmedlet mot trötta barn därefter gick vi snabbaste vägen tillbaka hem.

Jocke Andersson – kompisdag

Att få nya riktiga kompisar upplever jag som svårt när man passerat en viss ålder i livet. En av få undantag i mitt liv är före detta Ektorpsgrannen Joakim Andersson. Vår vänskap grundlades via grannsämja och squashspelande. Därefter tog film, musikintresset och Managerspelet över stafettpinnen. Numera är det ett gytter av intressen som håller vänskapsbanden levande, trots att man inte träffas varje dag.

Jobb, jobb och mera jobb är faktorn som bromsar upp adekvata datum att träffas på, men tisdagen den 18 februari blev datumet då vi gjorde det som vi pratat om länge. Först och främst hjälpte Jocke mig med slutredovisningen av God man ärenden. Det var för övrigt Jocke med sina tio klienter som fick mig att bli Godman, numera har jag två egna.

Allt gick friktionsfritt, och alla God man frågetecken rätades ut. Jocke drog på ett möte, och då passade jag på att gymma och ta det lugnt. Vi träffades runt 17.30 för att se The monumental men på bio. En helt okey film som fick betyget 6 av 10. Efter det var vi hungriga som djur, och det blev klassiska O`Learys som fick fungera som matbespisning. Grillad kyckling med potatisgratäng och stark salsasås var snuskigt gott i det läget. Jag bjöd på detta efter hans ovärderliga Godmanhjälp. 2 öl blev 3 öl som bryggade till en kall sambucca. Parallellt följde vi Champions League där PSG slog Leverkusen med hela 4-0 0, och Manchester City blev piskade av Barcelona på hemmaplan med 0-2. En djävulskt lyckad och trevlig tisdag helt enkelt.

47 år – pest eller kolera?

Att åldras har för mig innreburit en successiv utveckling typ som för de flesta människor i min omgivning. Däremot inser jag värdet av att ha ett liv där min livsbalans inte rubbas, det vill säga den kompass som jag utstakat för mitt liv ometvetet som medevetet. Jag har aldrig varit en man för stora firande där jag står själv i centrumet. När man fyller härliga 47 år så är detta ganska enkelt att undvika genom att endast de närmaste i familjen tar någon konkret hänsyn till den dysfunktionella sifferkombination

Min fru bakade en körsbärskladdkaka samt gav mig ett presentkort på 300 kronor på Åhlens vilket jag köpte en Dieselparfym för. Mina två småttingar gav mig teckningar och framförde charmig falsksång när jag var i nästintill djup sömnkoma. Min käre bror Kjell är den ende som i alliansen att inte köpa något till varandra om man inte fyller jämt bryts. Jag kopierar best of the best till honom, han köper mig sådant som jag brukligt sett inte har råd med. Detta år blev det remastrade juveler som Tommy Shaw – Ambition,  White Sister – 1 st, FM – Indisecret, Survivor – Caught in the game, Michael Bolton – Everybody´s crazy, Icon – Night of the crime och I-ten – Taking a cold look från Rock Candy Records.  45 tidslinje gratulationer på Facebook var en annan avart av att jag med stormsteg närmade mig 50 år.

Godman x 2

Att vara Godman kräver sin man i tid som mental hälsa. Numera kan jag ståta med två klienter under mina halvsvarta vingar; individer som jag har ansvar för på många plan, inte bara de ekonomiska. Från början för två år sedan låg min agenda på att förkovra mig hur processen i sig såg ut, med skulder och organisationssamverkan i vår härliga kommun. Parallellt hägrade en dold agenda att dra in kapital till den alltid lika sinande resekassan. Jag har två personer som jag företräder i deras ekonomiska slagfält att övervinna sina ekonomiska bekymmer.

Jocke Andersson var mannen som la ut betet. Han själv förfogar över 10 klienter runt om i Norrköping och enligt hörsägen gör ett sjusärdeles bra jobb. Som god man eller förvaltare är du skyldig att se till att din huvudman har det så bra som möjligt. Jockes råd att skaffa ett God man redovisningsprogram visade sig vara ett oumbärligt råd. För att slippa mängder av felräkningar skaffade jag Godman redovisning för cirka 400 kronor . Godman redovisning är framtaget för att på ett enkelt och snabbt sätt ge en bra överblick av redovisningen och dina huvudmäns ekonom.

”Godmanskap och förvaltarskap anordnas med stöd av förädrabalkens (FB) bestämmelser. God man/förvaltare behövs för personer som inte själva kan bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Det gäller personer som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med ekonomisk förvaltning, rättshandlingar, personlig omvårdnad etcetera. En person som har god man/förvaltare kallas för huvudman”.

1. Att bevaka huvudmannens rätt

• Ansöka om kontaktperson eller annat stöd.
• Ansöka om olika insatser som huvudmannen kan tänkas ha behov av, till exempel insatser enligt LSS, socialtjänsten, byte av bostad, ansöka om gruppboende.
• Överklaga beslut.
• Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
• Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
• Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
• Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
• I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
• Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

2. Förvalta egendom betyder att:

• Sköta huvudmannens ekonomi.
• Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
• Betala räkningar.
• Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
• Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

3. Uppgiften att sörja för person kan bland annat följande ingå:

• Hålla sig väl informerad om huvudmannens personliga förhållanden och underrätta sig om eventuellt behov av stöd, hjälp och omvårdnad.
• Vid behov utnyttja de möjligheter som erbjuds i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS).
• Ta erforderliga kontakter med sjukvård, socialtjänst, omsorgsverksamhet, försäkringskassa etc.
• Samarbeta med kontaktperson om sådan finns.
• Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet eller annan rekreation.
• Ha regelbundna kontakter med huvudmannen, dels per telefon och dels vid besök.
• Se till att huvudmannen har ett bra boende, god omvårdnad och hög livskvalitet.
• Ordna så att någon följer med huvudmannen till sjuk- och tandvård.
• Avveckla bostad.
• Ordna med flyttfirma när huvudmannen flyttar.

I uppdraget Sörja för person ingår inte att handla mat till huvudmannen, tvätta och stryka huvudmannens tvätt, följa med på utflykter anordnande av t ex vårdboendets regi, följa huvudmannen till läkare, fysiskt hjälpa huvudmannen att flytta etc. Om du av någon anledning vill hjälpa till med tvätt eller kanske följa med på läkarbesök bör du först få okery av Övergförmyndaren Du kan inte begära ersättning för detta då det som sagt inte ingår i uppdraget.

Team Humor dissekerar Östergötland filmklimat

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor spatserade ner till Cnemas lokaler för att vara del av den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbranch kvar i Östergötland om inte förutsättningarna snabbbt ändras. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att av slutas 12.15. Tv-kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är en del av det framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmare i Östergötland känner sig när film som kulturpelare placerar sig bland de sämre i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner vilken  ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till och sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén-Vd på East Sweden, Lars Eklund-politisk ansvarig för Kultur och Kreativitet på Östsam, Lars Vikinge-ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman-Projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande paneldebattsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med – hur och när frågor. Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegras.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, museerna samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som utdelas. Kvar till filmen blir bara  fyra kronor per invånare när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva. Då film enligt Film i Skåne och Film i väst generera så mycket mera intäkter än just filmpengar. Så mer ekonomiska medel borde gå till just filmen i syfte att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfopniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt bra, informativt och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det var tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av det som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna som numera vill så mycket mera.

Dock går Norrköping mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer som en adekvat grogrund att stå på, så förutsättningarna finns helt enkelt, det gäller bara att ta tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna och sedermera flyttar till någon annan region i Sverige. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar  i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någonannanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå det ska satsas på i så fall här i regionen. Där kan vi i Team Humor hålla med, vad är vår ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna? Den frågan är onekligen berättigad och något som herrarna i Östergörland Förenade Filmare behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020, i och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Funktionsnedsättnings föreläsning i Norrköping

En före detta jobbarkompis Peter Strålman samt indirekt en nyvunnen sådan slog sina påsar ihop för att informera, agitera och kasta ljus över de som inte sitter i rullstol, men ändå bär med sig en form av handikapp i bagaget. Thomas Nybom mannen bakom boken”I dina ögon” och grundaren av NP-vision samt Peter Strålman höll hov i Godtemplarnas lokaler från klockan 18.00 till cirka 20.30. Det blev en ytterst lärorik tillika ögonöppnade föreställning som utkristalliserade sig denna gråkalla kväll. Det hade samlats 21 människor varav endast tre var män för att se föreläsningen ”Öppna dörrar”.

Thomas Nybom inledde föreläsandet med berättelsen om kärleken till sin dotter, och när orken tar slut i väntan på hjälp. Det var en timmes gripande historia som spände från dotterns Shara födsel till nutid. Strimmor av hopp varvades med känslor som oro, vanmakt, frustration men framförallt okunskap från deras omgivning. Efter en välbehövlig bensträckare var det dags för min före detta jobbarkompis att träda fram ur mörkret. I hans berättelse låg fokuset på dotterns Emmas Högstadieprocess och fram tills idag det vill säga från hon var runt 15 år. Det var ungefär då som Peter upptäckte att dottern behövde mer hjälp från sin omgivning. Historien genomsyras av deras kamp att inte bli placerad mot deras vilja på rättspsyk. Därefter får vi en inblick i  att rättspsyk definitivt inte är något man önskar sina barn att vistas på. Indirekt kan denna trigger vara den utlösande faktorn som fick dottern Emma att kämpa för ett självstyre där det primära var en  egen lägenhet. Något som hon lyckades med.

Efter 15 minuters fika sydde de två föreläsarna ihop säcken genom att synka teori med praktik. De gick igenom Aaron Antonovsky ”Kasamteori” där hörnstenarna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet utifrån de två tjejerna vi fått följa de senaste timmarna. Därefter avverkades begreppen Central Koherens och exekutiva funktioner för att avslutas med de anhörigas fyra krisfaser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningfasen och nyorienteringsfasen. De beskrev också anhörigskap där sorg, ensamhet, skuld, oro varvas med glädje och stolthet. De beskrev vikten av att hitta egna strategier med syfte att orka upprätthålla ett konstruktivt förhållningssätt.

Kvällen avslutades med en frågesstund. Grabbarna diskrepans mellan bild och berättelser var dock  horribelt stora, något de var väldigt medvetna om själva.  Denna kväll samt nästa förläsning som gick av stapeln den 6 mars är bara övning inför vad som komma skall i och med föreläsningar i bland annat Örebro. Något de då bör ha med sig i bagaget är att utnyttja att de är två personer på scen och på så sätt kan spela lite bitska mot varandra med syftet att lätta upp dessa två tunga historier. Parallellt bör det finnas ett konkret schema som tydligt visar på hur kvällens 3 timmar komme att se ut med fika, frågor, bensträckare, bokförsäljning och dylikt. Avslutningsvis så bör åhörarna få chansen att få med sig information och kontaktuppgifter om dessa herrar och deras kommande förehavande om inte annat för dera egen del utifrån ett marknadsperspektiv. Annars var det en härlig kväll där fragment av hopp bildade helheten: ge aldrig upp, låt ingen köra med dig.

Frida och Hanna

Vår minstingdotter fyllde 9 år i slutet av januari. Det firandet präglades av småskalighet där endast de närmaste kompisarna blev bjudna samt att kalaset hölls bakom lykta dörrar i vår enkla boning i Ektorp. Kreativa gåvor såsom pennor och ritblock varvades med My litle ponny figurer. De små liven drack saft och åt glass med chokladsås på. Hanna började sin 4:e säsong på Norrköpings danscenter med polarna Tilde och Lina. Denna påbyggnadskurs är Disco Freestyle och slutar till sommaren. De tränar hemma till takterna av 80-tals eurodisco och framförallt till E-types förstlingsverk. Det är härligt att höra hur det smattrar och ekar av de tre tjejornas piruttansatser. Det är tur att grannarna består av källarlokaler.

Värlsklassquash i grannstaden

Jag, Jarmo Kolehmainen, Henka Andersson, Börje Bjurström samt Michael Garrido begav oss i två bilar till the city of Linköping. Vårt mål var en av europas bästa och finaste squashturneringar. Detta var för övrigt  sjunde året i rad som jag och strebern Henrik tagit oss till grannstaden för att bervittna världsklassquash. Vi såg de båda fantastiska semifinalerna i Swedish open. Först ut var britten Nick Matthew mot fransosen Gaultier som slutade 3 klara 0. Den matchen följdes av den ännu mer underhållande tillställning mellan egyptierna Ramy Ashour och Amr Shabana Amr. En batalj som världsfyran Ramy vann mot världsnian med 3-2 i game. Jag passasde på att köpa en Dunlopväska för mina nya tre ögonstenar till rack, barnen måste ju ha en adekvat mamma till sitt förfogande. Jag och Henrik det vill säga stommen i heldagsprocessen var de enda kvarvarande när vi åt på underbara indiska restaurangen Indra i Norrköping. Supergod och stark mat sköljdes ner med två kalla öl. Runt klockan 20.00 traskade jag hem med insikten att detta är ett årligt arrangemang  som vi kommer att följa så länge den finns att tillgå i grannstaden.

Prag halvmaraton och squashstegen

Att vara sjuk är aldrig roligt, men att vara halvsjuk en längre tid är frustrerande. Irritationsmomentet, ”för frisk för att sjukskriva sig, för sjuk för att träna” var i ett längre tidsperspektiv förödande för såväl min träning inför Prag halvmaraton som processen att bli en bättre squashspelare. Löpturerna var typ lika med noll, och matcherna i squash försvinnande få. När väl den värsta förkylningsfarsoten lagt sig så fick jag ljumskproblem efter att ouppvärmd skjutit på mål med stenhård fotboll på ett snöbetäckt underlag. När denna smärta lagts sig så fick jag någon form av light-ryggskott mot squashantagonisten Magnus Hjortberger.

Två veckors träningsfrånvaro ackumulerades med ytterligare två veckors ofrivilligt uppehåll. Jag stretchade ryggen likt en påtänd kanin, vilket i sig kunde vara källan till att rehabiliteringen gick så oändligt långsamt. Mitt första möte skedde mot mannen som jag knappt har tagit ett game på: Lino Ferrari Förutom några hundra gameförluster så var kontentan av det timmeslånga passet att mina ryggproblem, ljumskproblem och förkylningsproblem tycktes vara healade. Jag lyckades klamra mig fast i division fyra trots några förluster i bagaget. Mina 3 nya direktimporterade Dunloprack från de brittiska öarna låg som gjutna i min halvvdysfunktionella högerhand.

Mitt första löppass skedde så sent som nästan 1½ månader innan själva halvmaratonet och det första sedan december 2013. Då jag upplevde att jag borde springa i alla fall minst 1 gång i veckan så blev mitt mål 6 löpningar innan själva Prag Halvmaraton den 5 april. Första löpningen var total kravlös vilket innebar att jag lunkade 13 km på behagliga 5.35 min/km dvs cirka 22 sekunder från medel-kilometer-tiden jag skulle upprätthålla i Prag för att komma under 1 timme och 50 minuter.

Sedan dök första riktiga bakslaget upp. Någon gav mig sitt virus som satte sig perefekt på stämbanden. Den katastrofen skedde lite käckt två veckor innan själva loppet. Det innebar konkret att jag lämnade w.o till resterande motståndare i squashens division fyra för att självmant åka ner i 5:an. De tre träningspasas på 15, 16, 0ch 18 km innan loppet brann helt sonika inne. Min  mål var att kurera mig med kilovis av ingefära, honung och citron med syftet att stå på startlinjen den 5 april.

Jag lyckades med nöd och näppe med det efterom jag dagen innan loppet inte var helt säker på om jag skulle starta eller inte. I vilket fall som helst blev det en lugn första mil där jag efter 14 kilometer insåg att min dödsruna inte skulle visas i tidningen. Jag ökade därefter tempot för att hamna på tiden 1 timme, 57 minuter och 35 sekunder. Utifrån rådande omständigheter var det en tid som jag fick vara nöjd med. Nästa år är det bestämt att det blir ett halvmaraton i Bryssel. Det som skiljer detta lopp från Belgiens motsvarighet är att det loppet går av stapeln på hösten istället för på våren. Det i sig bör bidra till att ingen av oss fyra får några bekymmer med jobbiga virus eller vårpollen.

Case Swedish Open 2014

Squashgurun och kommunikationsfenomenet Fredrik Johnson och hans team hade överträffat sig själva detta år. Numera kan turneringen titulera sig Europas näst största squashturnering efter British open. I år har arrangörerna lyckats med konststycket att få hit 10 av 14 världens bästa squashspelare.

En annan nyhet för i år är spelarnas protest via video preview eller appelering implementerad. Det innebär en win-win situation för såväl spelare, domare som för publiken. Varje spelare har en chans per set att ändra ett domslut via videoupptagningar. Vinner en spelare en sådan så får han/hon flera chanser att appelera, om inte, så är den man hade förbrukad.

En annan historisk squashhändelse är att det för första gången i historien finns två världsettor, eftersom Gaultier och Matthew låg på exakt samma poäng, och sedermera delade denna plats inför Swedish open.

Detta var mitt och Henriks 7:e turnering på raken sedan starten 2008. I år var det jag, Henrik och Jarmo Kolehmainen, Börje Bjurström samt Michael Garrido som åkte tillsammans och som delade radplatser. Tyvärr var jag en vecka för sent ute och fick inte åtnjuta de eftertraktade platserna i mitten av A eller B sektionerna. Dock är D-sektionen på rad två inget dåligt substitut på något vis, utan man ser fenomenalt bra.

Swedish open statistik

Det första Swedish Open spelades i mitten av 70-talet. Genom åren har vi sett vinnare som Jahangir Khan, David Palmer, Karim Darwish, Nick Matthew, James Willstrop och Gregory Gaultier. Sverige har haft fyra segrare genom tiderna och de har vunnits av Fredrik Johnson, Lars Kvant, Jan-Ulf Söderberg och Mikael Hellström. 2014 års tävling blir den elfte som avgörs på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall. Första gången var 2002 följt av 2003, 2004, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012 samt 2013.

Finalerna i Swedish Open har även avgjorts vid två tillfällen på Linköping Squash Center. På senare år så har kvaltävlingarna avgjorts på Linköping Squash Center och från 2009 års tävling spelas även kvalmatcher på Norrköping Squash Center, för att sedan spela slutomgångarna på fyrglasbanan.

Sveriges bästa squashspelare genom tiderna: Fredrik Johnson

2007 års tävling vann regerande världsmästaren David Palmer, Australien mot  Alex Gough från Wales. Damtävlingen vann Margriet Huismann från Holland som i finalen besegrade Line Hansen från Danmark.

I 2008 års tävling var bl a 7 av världens 20 bästa spelare anmälda. Tävlingen vanns av engelsmannen James Willstrop som besegrade sin landsman Peter Barker i finalen. Total rankingpott var 55 000 US Dollars.

2009 års tävling som hade en rankingpott på 60 000 US Dollars lockade återigen till sig stora delar av världseliten. I två mycket välspelade semifinaler besegrade engelsmannen Nick Matthew sin landsman James Willstrop, och i den andra semifinalen vann världsettan från Egypten Karim Darwish mot sin landsman Mohammed Shorbagy. Slutsegrare blev sedan Nick Matthew.

2010 års startfält var mycket starkt med bl a åtta av de tio bästa spelarna i världen. I semifinalerna besegrade Nick Matthew, England, Cameron Pilley, Australien och engelsmannen James Willstrop vann över Amr Shabana från Egypten. Slutsegrare för andra året i rad blev Nick Matthew.

2011 års startfält hade bl a fem av världens elva högst rankade spelare. För tredje året i rad vann engelsmannen Nick Matthew titeln efter finalseger mot landsmannen Peter Barker.

2012 års startfält hade bland annat 5 av världens tolv högst rankade spelare. Vinnare för första gången blev Gregory Gaultier från Frankrike efter finalseger med 3-0 mot Karim Darwish från Egypten.

2013 års tävling som blev ett bejublat 10-års jubileum med fyrglasbanan i Linköpings Sporthall blev en riktig succétävling för Gregory Gaultier som finalbesegrade Nick Matthew med 3-0. I startfältet fanns bl a 10 av världens högst rankade herrspelare.

Lördag 8 februari

12.00 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
12.45 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
14.00 Semifinal Case Swedish Open
Följt av semifinal två  Case Swedish Open
16.15 Semifinal Case Squash Cup, Herrar Elit
17.00 Semifinal Case Squash Cup, Herrar Elit

SVT play – direktsändning

För första gången någonsin så sändes rättmätigen de två semifinalerna och finalen direkt på svensk tv i sin helhet. Det var helt förträffligt att okomplicerat följa finalen på Ipaden i liggande ställning på SVT play med synnerligen bra kameraövervakning i symbios med en kunnig och behaglig tv-kommentator som visste vad han pratade om. Parallellt portionerade han ut adekvat information om regler och vad squash går ut på till de icke squashfrälsta.

Semifinal 1

Nick Matthew, England - Gregory Gaultier, Frankrike 12-10 11-8 11-1 (61min)

Först ut var Gregory Gaultier mot Nick Matthew. Det blev ett fantastiskt tufft första game där båda spelarna pressade varandra till det yttersta. Processen tog 33 min det vill säga längre än vissa matcher tidigare i turneringen. Trots gameboll för Gaultier lyckades han inte knyta ihop squashsäcken, Matthew vann till slut gamet med 12-10. Även andra gamet gick till  den brittiske tävlingsfenomenet; och då var det som all energi gick ur Gaultier, han tycktes vara aningen uppgiven och gav indirekt upp matchen efter ställningen 5-1. Det blev som sagt rena arkubuseringen i tredje gamet med 11-1 till Matthew, kanske inte helt den batalj som förväntades utifrån förra årets match dessa herrar emellan. Självklart var det ett fantastiskt spel som publiken bjöds, men också ett evinnerligt nötande, vilket ibland kan bli aningen tröttsamt i längden.

Semifinal 2

Ramy Ashour, Egypten mot Amr Shabana, Egypten 9-11, 11-2, 11-8, 6-11, 11-7 (71min)

Den andra semin stod mellan de båda Egyptierna Ramy Ashour och Amr Shabana. Till skillnad ifrån första semifinalens rånötande var denna semifinal en fröjd för squashögat. Det blev en glimrande uppvisning för publiken med massor av squashgodis, många nickshots och vad som närmast liknade omöjliga slag från de båda bollartisterna. Efter fem game stod Ashour som slutgiltiga segrare. Det kändes på något sätt som Ashour hade ytterligare en växel att lägga in när hans spel periodvis genomsyrades av nonchalantgalantism. Detta var en betydligt roligare tillställning än den första semifinalen.

Final

Nick Matthews England – Ramy Ashour Egypten med  11-13, 11-6, 11-8, 6-11, 11-4 (91min)

Finalen blev en välspelad tillställning där nötande mötte bollartisteri. Vi fick dock se en Nick som visade på att även han är en bolltrollare av rang. Trots det bör Matthews hålla sig till sitt grundspel då Ashour vann betydligt flera sådana dueller. Ramy var enligt utsago oerhört nöjd med spelet men framförallt med att han höll matchen igenom. Den två månaders långa skadeuppehållet var tveklöst en faktor som fick Ashour på fall denna kväll samtidigt som Matthews parallellt kört på för fullt. I vilket fall som helst utmynnade finalen i en horribelt underhållande tillställning, fylld med varierat spel, långa dueller, boost och orgier av stoppbollar.

Världsranking 2014 februari

Sverige är ett u-land gentemot sina nordiska grannländer exklusive Norge. Före svenskarna hittar vi finnarna Olli Tuomoinen på en imponerande 24 plats och Henrik Mustonen på 35:e. Dansken Kristian Frost Olesen återfinns på 57:e plats och finnen Matias Toumi på  137:e 30 åriga Rasmus Hult är fortfarande ohotad Sverigeetta och rankad som 156:a i världen. Sist men inte minst på 200 topplistan i världen finner vi ytterligare en finne, nämligen Jaakko Vahamaa på 190:e plats.

Bäst rankad i Östergötland är Linköpingstrion Fredrik Johnson (27), Sarosh Naqvi (34), Gustav Gauffin (37). Bäst rankad i Norrköping är Mattias Blomqvist på 62:a plats och brodern Peter på 79:e. Norrköpings återväxt ligger på -7 på en skala från 1 till 1000 och är dessvärre ingen smickrande läsning. De flesta som spelar är mellan 35-40 med ytterst stark betoning på 40 år. Squash är en  schizofrent krävande sport där bara de allra främsta får åtnjuta någon ekonomisk vinning utav sin sport. Tyvärr är det väl så att Sveriges ungdomar helt enkelt är för bekväma och inte orkar konkurrera med andra atleter; det finns ju som sagt tv-spel och dator.

Små pettisesser

• Jag kan tycka att det vore på sin plats att damerna fick spela någon match även på lördagen.

• Jag upplever också att biljettpriserna är på tok för billiga. Det kan tyckas underligt att klaga på det, men för världssquash så kunde jag med lätthet betala minst 500 kronor.

• Jag tycker också att synergieffekterna av arrangemanget är för dåligt. Visst har turneringet fått mer utrymme i media, men den borde vara betydlig större. Sedan kan jag tycka att det endast är de närmaste sörjande och de som spelar squash som vet om detta superarrangemang. I mina ögon är detta ett delikat tillfälle att marknadsföra sporten i Östergötland och i hela Sverige; bättre än såhär blir det nämligen  inte.

Restaurang Indra

Efter de två semifinalerna var vi ruskigt hungriga. De flesta valde att åka hem medan stommen det vill säga jag och Henrik Andersson drog ner till förträffliga indiska restaurangen Indra. Det blev två kalla öl, naan bröd och i mitt fall en rykande het Madrasgryta. Klockan 19.30 traskade jag mätt och belåten hem i ett moddigt Norrköping. Återigen hade vi blivit bjudna på världsquash som motiverat mig till att se nästa turnering samt att på något sätt försöka utveckla mig själv i denna eminenta sport.

En teknikepok gick i graven

Efter 5 års sparande var det äntligen dags att skörda frukterna av budgetprocessen. På menyn stod ett bra hemmabiosystem och en 55-tums Smart-tv samt en stor hårddisk. Då min trotjänare Pansonic-stereon efter 25 år påpassligt la av så öppnade sig möjligheter att integrera ljudmaskinen med hemmabiosystemet. Att den gigantiska subwoofern som tog upp 2/7 delar av rummet, två högtalare och högtalarställningar samt 300 meter kabel försvann, var bara det en 0ytterst förlösande bonus. Synergieffekterna utav en ljudkälla istället för två blev också ett större rum som lättare kunde anpassas till inhysa 4 stativhögtalare på rätt ställen.  Att vi kunde docka Iphonen dit och lösgöra Spotify i samma källa var heller ingen nackdel. Det var först nu som jag kunde synka det visuella och Hd-bild med mitt brinnande cineastintresse, inte en dag för tidigt. Förut så såg jag på film på 32 tum, nu får jag uppleva film istället, med sanslöst bra bild och ljud på en 55 tums skärm.

Urban ”Dansband” Svensson var mannen som hjälpte mig med att installera de olika komponenterna. Jocke ”Spurs” Andersson var den som kopplade in allt till nätverken och fixade dylika inställningar. Jag bjöd honom på maffig pizza med 2 iskalla öl i kombination med filmen ”Stone” det vill säga fick det angenäma uppdraget att inviga vårt nyinredda vardags-nöjes-palats. Brorsan blev också special invited; filmen vi såg var The Avengers i 3D. Familjens premiärfilm blev mäktiga Avatar som också var i 3D, en mäktig upplevelse, till och med snäppet bättre än på bio utifrån ett 3D perspektiv. Urban och hans fru Annica fick sin välförtjänta belöningen via en två rätters middag någon månad senare.

En resa gick i graven en ny tog form – Prag 2014

Jag, Magnus Ström, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen var djävulskt nöjda och belåtna med de 4 dagar som vi hade i Nice. Det öppnade dörrarna på vid gavel för en ny resa nästa vårkant. I dagsläget lutar det åt Prag. men som sagt det är inget som är ristat i sten. En sak är säker, och det är att börja spara till 2014 års nöjes-löpar-resa. Dessförinnan ska Stadsloppet, Bråviksloppet och Lidinglöoppet avverkas.

Min fru Marie -  25 år i kommunens tjänst

I Norrköping belönas det förfarandet med mottaga en gåva under minst sagt högtidliga former. Varje år beslutar kommunstyrelsen att dela ut S:t Olofsmedaljen till personal inom Norrköpings kommun som varit anställda 25 år. Utmärkelserna delades detta år ut i Louis de Geer Konsert och Kongress. Min fru valde klockan framför medaljen. Tre rätters middagen var lika delikat som trevlig. Chiliskyn till den gräddiga potatisgratängen fick högsta betyg av såväl mig som min fru. Alkoholtillförseln var det inget att klaga på; vin efter utdelningen, innan, under och till maten samt whisky eller cognac efter maten. Kvällen avslutades med superb musikunderhållning med dans, efter någon halvtimme senare pep jag och Marie hem, trötta som få.

Årets Honoris Causa-medaljer gick till Ann-Charlotte Hertz och Anders Lindström. Ann-Charlotte Hertz är en av de personer som genom sitt kunnande och brinnande engagemang för Norrköpings stadsbild och historia har sett till att Industrilandskapet är vad det är i dag – en omtyckt, publik och vacker del av Norrköping som dessutom visar på vårt historiska arv, sa Lars Stjernkvist (S), kommunstyrelsens ordförande. Anders Lindström är ett lysande exempel på en person som genom sitt personliga engagemang har gjort en betydande skillnad för många Norrköpingsbor som annars hade riskerat sina jobb, sa samme Stjernkvist.

Parmiddag med Ubbe och Annica

Några av mina äldsta och bästa vänner är Urban Svensson. Våra vägar korsades i och med att jag bytte fotbollslag från stadslaget Ektorp FF till landsortslaget Vikbo IK. Att gå in i klinch med Urban är som att möta en trimmad ostyrbar skördetröska, tuff men renhårig. Epitetet världens mest upptagna människor når de inte upp till, men det är onekligen komplicerat att planera något utan att boka med paret minst ett år i förväg. Jag lyckades dock dyrka upp den processen, och från klockan 18.00 till 22.00 umgicks vi fyra samt Hanna & Frida en ljummen fredagskväll i slutet av maj. Det var snuskigt trevligt, och maten som för kvällen bestod av en aprikoskycklinggryta med nudlar förgyllde tillfället ytterligare. Jag agerade huvudrättskock, Marie för efterrätten, vilken bestod av en krämig rabarberpaj med tjockvispad grädde. Till detta serverades öl, vin och citronvatten; eftersom Urban körde blev det öl kvar till mig på lördagen – perfekt. Att första inledande timmens konversation bestod av kattsnack må vara lite udda, men när ett bord av kattälskare sitter vid samma bord är det nästan oundvikligt.

Lokusloppisen mitt inne i centrum

Gratisloppisen som traditionsenligt funnits över 10 år blev det ställe där barnens gamla leksaker fick nya ägare. Sådant som de förut kunde mörda för, har numera fört en tynande tillvaro i garderober och källare. I och med att det är gratis så går hela förtjänsten till deras kassor. En annan positiv aspekt förutom att loppisens central läge lockar folk som vanligtvis inte besöker loppisar, är att de köper saker utan att pruta ihjäl sig. Våra kära grannar The Skarins var också där. Vi valde att medverka i bagageloppisen, vilket innebar att vi skulle packa upp vara saker innan klockan 09.00 samt att ha förbokat platsen. Hannas och Fridas vinst blev ynka 248 kr, men pengarna var långt ifrån det viktigaste. Att socialisera sig med kända som okända människor i ett nästintill optimalt väder var en trevlig upplevelse. Jag smög mig dock undan någon timme till närliggande Nya Strömsparken för att njuta av folkvimlet, solen och Norrköpingstidningen. Att Jehovas dök upp aningen olägligt kunde inte ens det förta denna livskvalitetsegentid. Jag kan återigen konstatera att de öppna ytorna i den nyinvigda parken inte bara attraherat mig, utan massor med människor i alla åldrar som satt, låg eller passerade Strömsparken

LokusLoppis kriterier

•  Bord medtages.
•  Från 07.00 kan uppackning påbörjas.
•  Kl 08.00 ska alla bilar vara borta från området.
•  Parkering på Kvarngatan eller P-husen i City enligt vanlig taxa.
•  Kl 14.00 är loppisen slut och då ska gatan vara ren från skräp.
•  Bröd, frukt, grönsaker och dylikt säljs på separat plats. EJ bland loppisprylarna.
•  Levande djur får inte säljas.

Kattskrällarna

1500 fattigare, men mindre jamiga katter blev resultatet efter att ha kastrerat de 9 månaders gamla katterna hos en veterinär i Åby. Dexter och Tussen har annars vuxit in i det Widholmska vardagslivet på ett bra sätt. Den kritvite Tussen är betydligt försiktigare, medan den brunvitfläckiga brorsan Dexter är den som håller låda. Tussen vilar mycket mer än Dexter, som i sin tur är groteskt glupsk och påminner mer om mig själv än om en katt, Tussen är precis tvärtemot.

Häromveckan tog jag och Marie ut dem för första gången i kattburen. Vi bilade iväg till Aborreberg där vi släppte ut dem med ett tillhörande varsitt koppel. Delvis chockade, delvis nyfikna kröp de ur buren för att 15 minuter senare jaga varenda fjäril i deras närhet. Jag och frugan kopplade av på en filt, åt glass och njöt av de vackra och avkopplande omgivningarna.

Hanna & Frida

Hanna har bestämt sig för att gå en tredje termin på Norrköpings danscenter med sina två bästa vänner Tilde och Lina. Frida däremot har fått nog av dansandet och avstår höstprogrammet. Hanna-Tilde-Lina konstellationen medverkade också på dansskolans festliga 1½ timmes avslutning på Stadium Arena. De båda liven har också fått dela på en ny laptop, som tycks varit betydligt intressantare innan köpet än efter.

Grabbhalvan och Squashstegens division 3

Efter att ha avverkat Nice halvmaraton den 21 april så hämmades jag därefter av motivationsproblem, då det uppfyllda målets tomrum nästan blev besvärligt. När halvmaratonet låg bakom mig så hägrade det betydligt kortare Grabbhalvan, ett lopp som gick av stapeln den 23 maj invid Stadium Arena. Ett helvetisk olägligt skyfall störde motivationen, men jag och Jocke Andersson bilade ändå till den så kallade folkfesten. Förutom dessa vätskemoln var det också obehagligt kyligt, runt 9 grader bara. I och med att jag var eskimåiskt klädd blev detta aldrig något problem, men humöret sänktes några snäpp. Jag och Jocke klockades för samma tid, trots att han var före mig i mål: 21.44. En tid som jag efter omständigheterna var mer än nöjd med. Första passet efter detta korta tävlingspass blev 15 blytunga km med Jocke ”Spurs” Andersson  i Vrinneviskogen.

I och med vårens ankomst till våra breddgrader så reducerades även mitt squashspelande. Jag lyckades återigen klamra mig fast i division 3 trots halvtaskigt spel. Inför sommaren då Squashcenter förlängt fristen att spela av sina 4 matcher till 2½ månader så slutade jag snöpligt sist i gruppen vilket i praktiken innebar division 4 spel. Saved by the bell på grund av att William Lange drog sig ur seriespelet, något som genererade i division tre lir även under den långa sommarperioden. Plåster på såret var vinsterna mot antagonisten Magnus Hjortberger som förde upp mig till 68 vinster mot hans 67 vinster sedan statistikbokföringen från 20o9.

Tjejen har blivit mobiltelefonmyndig?

Det nyliberala samhället tillika kapitalismens i sin renaste form har motvilligt assimilerat mig att gå med på att köpa Hanna en egen mobiltelefon. Hon börjar i 4:an efter sommaren och är då inte berättigad att gå på frita samtidig som jag diktatoriskt tagit bort det fasta teleabonnemanget i syfte att finslipa budgeten. I och med dessa åtgärder målade jag in mig i ett riktigt klibbigt hörn. Min enda konkreta sanktionerade motåtgärd som jag fick igenom, var att inte köpa någon av Iphone eller Samsungs flaggskepp. Det blev istället den smidiga och ”lagom” dyra mobilen Samsung Ace, vilken vi köpte kontant för 1400 kronor med syftet att slippa ackumulerade avbetalningsplaner. 79 kronor kostade abonnemanget en summa som inte är allt för påfrestande. Problemet med mobilvalet var att kapacitet/processorn eller vad det nu är, inte kan ta emot alla spel som typ Minecraft; ett dagligt eko från en som vill spela med sin bästa kompis, men helt sonika inte kan det. Jag har lovat henne en ”lyxigare andratelefon” om några år, men det viktigaste är just att kunna ringa, maila, sms:a och ta kort helt enkelt – tycker vi.

Pappa-dotter-lång-promenad

Hanna följde med sin bästa kompis Lina på Öppet hus på Vittraskolan. Det öppnade dörren för en Frida & pappa förmiddag. Vi tog en promenad i snöbelagda miljöer där syftet var att prata, men också att titta in till Arbetes museet och Stadsmuseet. Fridas fokus låg definitivt på fikapausen. Hon valde med stor omsorg ett av de dyraste ställen i stan nämligen Jolle choklad & dessert som samtidigt är en av de mest autentiska ställen i Norrköping när det kommer till originalitet, kunskap och egentillverkning. Jag tog en magisk hallonchokladmousse med dubbel espresso medan Frida frossade på en 72% chokladkladdkaka som var lika god som mäktig. Pappsen fick ta över ätprocessen, något som jag hade hoppats på; som kompensation blev det delikatesspraliner och chokladkakor. Det blev en jättetrevlig utflykt där man inser vikten att ibland bara ägna sig åt ett av sina barn.

Påsklovet

Essensen i vårt påskfirande är den traditionsbundna påskmiddagen hos Marie föräldrar i Vångaland. Förutom att det är trevligt där och att maten är sådär svärfäräldrargod passar jag dessutom på att tvätta bilen såväl utvändigt som invändigt. Vårsolen sken i takt med med det höga radioskvalet, något som nästan skapade en religiös här-och-nu-känsla. Att jag för första gången på länge kunde se bilen som den bör se ut exklusive salt, snö, lera, sandberg var minst lika tillfredsställande som själva solen och musiken.

Marie försörjde familjen genom att jobba extremt mycket, så det låg på min lott att aktivera barnen. Den första begivenheten som de önskade sig allra mest var att besöka Linköpings Badhus. Det blev 4 intensiva timmar inklusive fika i symbios med ett redigt motionspass där vattenrutschkanor regerade. Det relativa nya vattenhjulet var något som uppskattades av alla i badhallen. Smolket i bägaren var att man endast  fick parkera i högst två timmar i taget, då de inte har någon egen parkeringsplats, något som innebar att någon måste byta om, lägga i pengar i automaten och byta tillbaka till badkläder. En process som varken jag eller Medley själva var speciellt överförtjusta i.

Några dagar senare tog jag och barnen en promenad till Filmstaden för att se Crodarna i 3D. Förfesten bestod av att besöka våröppnade glasspalatset Halvars. Visst, det var aningen kylslaget för årstiden, men stod man i solen så kändes det verkligen som att våren var här. En av årets nyheter blev avpolletterad på direkten då den bestod av den egendomliga konstellationen citron och pepparrot. Nyhet nummer två hette ”godis” och bjöd på en färgsprakande gräddglass med godissmak och tuttifruttikulor som tilltalade båda barnen före som efter provsmakningen.

Klockan 13.00 när solen sken som bäst ute uteblev publikrekordet på den stora biografen. Jag Frida och Hanna satte oss bekvämt i biosalongen med  cirka 70 andra förväntansfulla. Filmen fick av oss ett enhälligt klart godkänd betyg. Innan vi begav oss hemåt dräpte vi några burgare på McDonalds, ett alltid lika populärt inslag. Efter denna halvdag var vi alla lite sega, men utbyte upplevde vi alla en riktigt trevlig dag.

På samma lott låg subliminalt också att jag skulle stå för lördagsmiddagen. Jag testade att göra tre nya recept där kittet var teriyakimarinerad kyckling. De tre tillbehören var: tomatparmesansallad, chililime-guacamolesallad och basilikaröra. Dessa såg rysligt aptitliga ut på middagsbordet. Tyvärr var det bara basilikaröran som klarade kriteriet djävulskt gott, de andra förkastades till intetsägande-listan-periferin. Efterrätten bestod av en skotsk dessert: Cranachan. Whisky, grädde, hallon, havregryn och honung var några adekvata ingredienser. Skottar är väl inte kända som några gourmander, kanske en förklaring till att detta inte frestade på smaklökarna.

Kattuslingarna

Dexter och Tussen växer så det knakar, något som definitivt påverkar ekonomin. Att de äter oss ur huset är ett starkt uttryck, men då jag fått noja att bara servera såväl mjuk- som hårdmat till dem utan socker innebär det produkter i klass med saffran. Men det är svårt att gå tillbaka till stormarknadskattmaten när det kommer till sina kära ögonstenar. Att man lackar till på kattmatsproducenter vars syfte med att tillsätta socker är dels att se till att de äter mer än de borde, dels att sockret framavlar diabetes. Marie har förstärkt balkongräcket med nät i syfte att omöjliggöra för främst Tussen att hoppa upp på räcket och sedermera försvinna ur våra liv. Hitintills har den strategin fungerat, men vill dem så kan de klättra upp på nätet och sedan ut i friheten, hoppas de inte får den tanken bara.

Buffétradition med flera dimensioner

Brorsan, jag och pappa har den senaste 10 års perioden inlett någon form av mattradition i slutet av mars. Det är ett utmärkt sätt att umgås. Min pappa dyrkar friterad mat troligtvis en gigantisk anledning till varför hans vikt inte minskas nämnvärt. I vilket fall som helst sammanfaller slutet av mars med hans födelsedag vilket bildar en matbrygga till hans konservativa friteringsbegär. Buffén är den äldsta i Norrköping och det är inte svårt att förstå varför den funnits i hela 17 år. Två  timmar med friteringsos, currysåser och en några kalla öl skred snabbt fram.

Hantverksmarknad på himpa

Ett 40-tal lokala konsthantverkare visade upp sina kreativa alster i den mysiga Brunnssalongen från 1700-talet. Maries kusin Mikael Gustavsson var en av utställarna på denna årliga hantverkstradition. Medelåldern brukar ligga runt 71 år, och detta år var inget undantag, tror till och med den var ännu högre i år. Det finns massor av fina saker som i och med att de just är hantverk är snordyrt. Vi har alltid försökt stödköpa dylika konstkreationer ifrån Micke. I  år låg hans konstärliga fokus på keramikbilar och såklart blev det en estetisk rostfärgad sådan som hamnade i vår shoppingvagn för 550 kr.  Jag tror bestämt att vi ligger i framkant när det kommer till ”bästa kunder” på hans dolda lista.

Mats & Marie egentid

28:e traditionen det vill säga ut och äta på ny restaurang 1 gång i månaden vidmakthölls. Det blev Saliga Munken, Tegelvalvet samt  Viet Deli som stod för utspisningsprocessen.  Av någon outgrundlig anledning har vi ännu inte gemensamt besökt Saliga Munken. Vi tog tillfället i akt och lotsade även med oss barnen trots att vi helst inte ska göra så. Köttfärslimpa, gräddsås och kokt potatis var husmanskost som gick hem hos alla i familjen. Den var väldigt god samtidigt som man också blev mätt, en ypperlig kombination. Att servicen, stämningen och lokalen är optimal gör saken inte sämre. Tegelvalvets plankstek var väl tilltagen och dessutom djävulskt god. Rikligt med bearnaisesås och vinsås var hörnstenarna i den goda anrättningen, något som det vanligtvis brukar snålas med.

Nice halvmaraton och squashstegen

Semestertävlingen på franska Rivieran i Nice närmar sig med stormsteg, endast 11 dagar kvar nu. De säger att planeringen är halva resan, och i viss mån kan jag hålla med dessa förespråkare eftersom jag bläddrat perverst många gånger i de resehandböcker jag köpt.  Jocke och jag fortsätter vårt lunkande runt Norrköpings nejder där snittet ligger runt 15 km en gång i veckan.

Tyvärr skadade han sin häl parallellt Thailandresa och efterföljande Sälen resa. Jag ägnade mig mera åt squash än behövlig löpning. Till sist var ursäkterna uttömda, självrespekten tillintetgjord; återvändsgränden hamrade brutalt på dörren. Dålig vädertiming eller guds vrede?. Ingen aning, men som man bäddar får man lika och Franska Rivieran målbilderna kändes mer än avlägsna. När såväl kroppen som knoppen strejkar får man förlita sig på ens samvete, vilket jag gjorde i detta fall. Det blev efter förutsättningarna med nysnö, blåst och -4 en väldigt skön resa till att återställa ens samvete; löpningsbalansen var iordningställd igen.

Ömsom vin ömsom vatten på squashfronten. Jag lyckades ta mig upp i division 3 på grund av en av mina medtävlares walk over. Mina första match i 3:an var mot Jan Ola Philgren där han återigen drog längsta strået med 3-2 vinst. Den andra matchen var mot ärkerivalen Magnus Hjortberger där statistiken för i år talade i min favör det vill säga 4-2 i matcher. Mitt sköra tävlingspsyke visade sig stå pall till 4:e set, i avgörande game tog den reslige hem matchen, spelet i sig var annars riktigt glädjande. Samma process skedde mot ultravänsterhänte Putte Käll med 3-1 och mot lurige Börje Bjurström med samma siffror. 6 poäng av 12 möjliga håller inte och nu hägrar division 4 – igen.

Desto roligare är det att finnen Jarmo Kolehmainen kommit igång igen. Motivation tycks ha infunnit sig efter att skådat världsklassquashen i Linköping för några månader sedan. Detta är hans andra comeback i squasharenan på två år. Vi har i skrivande stund avverkat 10 svettiga pass sedan premiären. Gamesiffrorna är främst en morot eller verktyg för Jarmo att roffa åt sig något set. Sedan går det ju inte sticka under stolen att jag över min döda kropp inte heller vill tappa något game. Likt ett elakt bi stretar han emot och har några setbollar, tyvärr står inte turen honom bi, utan han får allt som oftast bita i det sura äpplet. På sätt och vis känns det helt rätt, då min före detta squashmentor allt som oftast plockade mig på oändligt med läskburkar varje gång han vann, och det var otaliga gånger, men som sagt det var över 25 år sedan.

En annan före detta Vikboit nämligen Leszek har kommit in i mitt squashliv. Han ringde oväntat och frågade om jag ville sparra mot honom i syfta att han ska bli en bättre squashspelare. Den processen är nu inne på 9:e mötet. Polacken är i squashbegynnelsen vilket innebär 1.3 miljoner saker att tänka på. Hans mentalitet att Rom byggdes på en dag är för honom dock en gigantisk bromskloss. Hans otålighet är en kompromisslös akilleshäl som måste behandlas innan några framsteg sker.

Med viss oro stegade jag över tröskeln till Medicinskt centrums ansvarige läkare B. Jansson. Det var han som skulle förklara alla dessa värden som ingick i hälsokollen för 2000 riksdaler. Det hela tog 40 minuter och jag fick papper på alla mina värden och medelvärden. Resultaten var bättre än väntat, som helhet hade jag en hälsa som en 25-30-årig man. Detta glädjande besked kändes välbehövligt, då de senaste 4 månaderna präglats av ruskig trötthet när jag tar i för mycket i squashmatcher. Han menade på att virus kan sitta i jättelång tid, men kommer automatiskt att avta för att helt försvinna när våren gör sitt intåg i Norrköping.

Hanna och Frida

De ”små” liven var sysselsatta av skola, kompisar, läxor, kattlekar, spela Uno med familjen och åka pulka såklart. För oss vuxna är pulkaåkning fortfarande roligt, men jag är inte lika mjuk i kroppen längre, vilket påverkar smärttröskeln efter 3 timmar i guppiga backar. Ett besök hos kiropraktorn dagen efter är mera regel än undantag numera. Barnens kompis Tilde i gul jacka var allt som oftast en ständig följeslagare i de olika backkonstellationerna.

Lillprinsessan redan 8 år

Osannolikt vad tiden fullkomligt rusar fram. Det känns inte som evigheter sedan vår ”lille” Frida låg i barnvagn; nästa år börjar hon 2:a klass. Frida fick mest pengar när hon fyllde år; hon och Hanna sparar till en laptop i höst. Hennes tårtval innehöll bland annat banan, marsipan, grädde vaniljsås och choklad, med lite godis på såklart. Hon bjöd fem klasskompisar på partyt som bestod av lekar, tacos, glass och dans i Hyresgästförenings rymliga närliggande lokal.

Kattungarna har vuxit snabbt

Dexter och Tussen har börjat acklimatisera sig i lägenheten under de två månader som de bott under vårt tak. Tyvärr har den snövite också insett att man kan hoppa från balkonggolvet till balkongräcket. Detta innebär att man endera måste ha ständig uppsikt över de små liven när de är på balkongen eller att helt sonika inte öppna dörren alls. De båda har också vaccinerats två gånger samt avmaskats, och snart är det dags för kastrering. Att ha katter är dock ingen billig ”hobby”, förutom oändligt med kattsand och snordyr sockerfri mat så kostar två sprutor 1400 kr och kastrering nästan 2000 kr.

Det går inte komma ifrån att livskvaliteten höjts några snäpp i och med hårbollarnas ankomst till vår familj. De är flexibla när det kommer till var de sover; ibland snarkar de i Fridas rum, ibland i Hannas, men oftast hos Marie och mig. Det är teoretiskt betydligt mysigare att ha två katter bredvid sig än i praktiken. Dexter har ett uppdämt behov av att snutta på något, och dessvärre har mina sargade bröstvårtor fått agera snuttefilt. Det innebär förutom djävulskt många plåster också en betydligt sämre sömnrytm. När jag håller för den ena vårtan och ligger på den andre börjar han irrationellt  istället strula med armhålan. Att kattskrället saknar luktsinne är därmed bevisat.

3-veckors släktinneboende

Maries brors fru skulle praktisera tre veckor på Vrinnevisjukhuset. De bor vanligtvis i Hofors, så det är en bit bort. I vilket fall som helst fick hon bo hos oss de tre veckor som processen fortgick. Det är onekligen en omställning att få någon vuxen inneboende i ens lägenhet. Övertrevligheten får ett ansikte samtidigt som ens favoritprogram blir outsourcade till andra kanaler. Det är självklara i-landsproblem, men ändå. De rutiner som är vardagspatenterade får rucka på sig. Men Nina är en positiv och glad människa så de tre veckorna avlöpte friktionsfritt. Den enda smolket i bägaren var lösgodisorgier varvade med mängder av nötter, chips och bullar som frestade och tärde på mitt sockermissbruk.  När hon åkt var jag vänlig nog att äta upp det som blev kvar i skåpen.

Nyårslöfte

Träna-upp-framsida-lår-processen har redan en gång havererat. Övningen tar egentligen inte lång tid i anspråk, och jag har beslutat att göra den 3 ggr i veckan. Huvudproblemet är att den är så groteskt tråkigt och obehaglig. Men som sagt, nu har jag Lidingöloppet som mål i september, något som sätter större krav på att klara deras mardrömsbacke enligt andra skadeglädjande löpare. Samtidigt har jag lärt mig av återfallen, och skriver numera upp alla gånger jag gör övningen, i syfta att pressa mig själv att göra dessa, samtidigt som dagboksskriveriet reducerar strategin förträngning.

3-dagars Sweden rock biljetter i hamn

Jag lovade mig själv för tre år sedan att det var mitt sista Sweden Rock vistelse. Hade med bland annat Stefan Hammarström avverkat åtta sådana, och kände instinktivt att det hela gick på tomgång, samtidigt som själva tältsovandet kändes alltmer avlägset. Jag var också mätt på de band som jag sett, och som tycktes återkomma år från år. Passande nog var jag helt nykter den festivalen, vilket i sig är en osannolik bedrift, och ett värdigt avslut på en epok. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig.

Först basunerade arrangörerna ut att Survivor gör sin första och enda spelning i Sverige någonsin. Detsamma gällde för ett annat av mina husgudar, nämligen Asia. Sedan tillkom några av mina tyngre favoriter som Avantasia, Nya Accept, Threshold, Axxis och Firewind. Grupper som Europe, Demon, Saxon, Accept, Sonata arctica, Kiss och Candlemass har jag redan sett. Sister Sin, Morgana Lefay, Amaranthe, Crazy Lixx, Hardline och Witchcraft är jag väldigt nyfiken på att se live. En av mina squashpolare Michael Garrido brukar årligen besöka festivalen med några kompisar, och han bjöd oväntat in mig till deras gemenskap. Ska bli kul med lite ombyte såväl socialt som musikaliskt, att 3-dagars biljetterna går på 2500 kr får man förtränga helt enkelt.

Firefest biljetterna kom med posten

Europas största och mest välrenommerade festival för melodisk hårdrock hålls i Nottingham England av alla ställen på jorden. Har varit bra sugen att besöka detta mecka för pudelrock i några år nu. Då varken Stefan Hammarström eller Jarmo Kolehmainen hade tid eller ekonomi att hänga på så tog jag situationen i egna händer. Bokade biljetterna första veckan de släpptes; en månad senare damp de ner i brevlådan. De åtråvärda biljetterna har en tendens att försvinna snabbt bland musiknördar runt hela Europa. För en gångs skull har jag ingen holistisk plan hur resprocessen kommer att se ut. Jag har datumen, biljetterna och min reseerfarenhet att luta mig tillbaka på, hur jag tar mig till Nottingham får bli en senare fråga precis som boendet. Att resa ensam bekommer mig inte så mycket då jag tågluffat två gånger ensam förut. Visst skulle det varit kul om någon bra polare hängt på, men samtidigt brukar man möta fler människor när man är ensam än när två stycken reser tillsammans.

Inför Nice Halvmaraton och division fyra i squash

Jocke ”Spurs” Andersson och jag fortsatte att springa 1 gång i veckan, ganska lagom, om ambitionen är densamma att ta sig runt Lidingöloppet med en genomsnittsfart runt 6 min/km. Jag sprang 16 km själv när Jocke och hans fru latade sig på andra sidan jordklotet, närmare bestämt tre veckor i Thailand.

Squashäventyret i fyran blev inte vad jag tänkt mig. Blev kvar i 4:an i tre squashomgångar, och ytterst när att åka ner i femman vid förra sejouren. Jag har dock uppdaterat mitt mantra: ”titta på bollbanan, ta mig till mitten”. Mitt mål är att få dessa två grundstenar att sätta sig i ryggraden. Först då kommer jag att vinna fler bollar tillika fler jämna matcher, men som sagt rutiner är svåra att förändra, främst de dåliga.

Jag trodde att virusproblemet var ur vägen, men icke sa Nicke. De låg och lurpassade så fort det blev för många bolldueller. När det gäller löpningen så märks det inte lika tydligt eftersom jag kan styra tempot på ett ett helt annat sätt, det är bara att lunka på så att säga. Rådfrågade min kiropraktor, och han sa att ett virus kan sitta kvar upp till 5-8 månader om det vill sig illa, och mitt har bara hållit på i 4½ månader. Jag tömde några budgetpostar och ökade pasta- och blodpuddingkvoten rejält i syfte att frigöra 2000 kronor för att framavla min hälsostatus. Mår jag bra, mår min familj bra eller? Provtagningsorgien skedde på Medicinskt Centrum och allt som nedanstående bild visar ska jag tydligen få svar på. Om en vecka har jag bokat tid med en läkare som kommer att att tala om vad som är bra och vad som är mindre bra med de miljarder prover jag tog vecka 7.