Pixel Eskapism

The girl with all the gifts är en brittisk  Zombiefilm som skiljer sig lite från the ordinary. I en dystopisk framtid där människorna i sig är de jagade, kämpar vetenskapsmän, regeringar och soldater för överleva och att finna ett botemedel. Smittade mödrars barn visade sig bli hybrider utav människor och zombies. Deras strategi är att försöka tämja dessa ungdomar. Första halvan är fenomenal, medan andra delen helt sonika kunde blivit bättre. Helheten bildar dock ett stort plus. Trots låg budget hanteras kapitalet på ett varsamt sätt Gemma Arterton och Glen Close förgyller filmens golgatavandring til the bitter end.

The light between the oceans handlar om en soldat som tar det ensliga jobbet som fyrvaktare. Under dessa omständigheter träffar han sina drömmars prinsessa. Allt vore frid och fröjd om paret fick till ett eget barn. Likt ett smärre under kommer berget till Muhammed, något som indirekt är en brottslig handling. Ett tvättäkta drama uppstår enligt mig när upphovsmännen får sina tittare att bli berörda på allvar. Jag grät som ett spädbarn, något som är ett gott tecken på en väl uppbyggd dramaturgi. Snälltågstempot är till filmens fördel. Historien, miljöerna och de vackra scenerna känns autentisk. Både Michael Fassbender och  svenska Alicia Vikander bör vara stolta över sina trollbindande rollprestationer. Ett oerhört starkt drama om tro, hopp och kärlek.

Guardians of the galaxy vol 2 får det oangenäma uppdraget att följa upp första filmen. Den hade verkligen allt man kunde önska sig av en film om man ville bli underhållen på bio. Utifrån att detta är uppföljare har överraskningsmomenten undanröjts, vilket i sig brukar vara källor till att första filmen allt som oftast är den bättre, man liksom vet vad man blir serverad.

En knivig fråga som både regissörer som publik måste ta itu med är hur förra filmens nästintill oslagbara antagonist skulle kunna toppas? 80-tals skådisen Kurt Russel axlar den manteln via rollen som Peters mystiska pappa. Det är onekligen en udda antagonist, men inte lika effektiv som fullträffen från första filmen. Utifrån ett biobesökare perspektiv är detta en klassisk berg och dalbana underhållning på hög nivå. Trots det, trots orgien av välskrivna coola oneliners når den inte riktigt upp till ettan. Baby Groot är dock lika klockren som farsan.

Helt sågad och sargad av såväl kompisar som recensenter var mina förväntningar på Alien: Covent minst sagt ljumma. Dessa sköts dock i sank på grund av, dels var det en logisk fortsättning på Prometheus, dels inte alls var en karbonkopia utav de första 4 filmerna. Mer sci-fi än horror; något jag inte hade det minsta emot. Förra filmens forskare stämde inte in på bilden hur sådana ska agera. De borde definitivt inte påminna om brottslingar.

I denna uppföljare slipper vi som tur är detta. Visst har man sett det mesta förut, och så speciellt överraskad blev man inte, trots det en film jag uppskattade. Om det beror på låga förväntningar eller att den faktiskt var halvbra vet jag ännu inte riktigt. Michael Fassbender (1977: Heidelberg, Västtyskland: Tv-serie: Band of brothers, 300, Hunger, Eden lake, Fish Tank, Inglourious basterds, Jane Eyre, X-Men, Prometheus, Shame, Haywire, 12 years a slave, Steve Jobs, Assassins Creed) är lika gudabenådad som vanligt. Han spelar en dubbelroll via Androiderna David/Walter.

I första Pirates iklädde Jonny Depp rollen som Jack Sparrow klockrent. I de tre uppföljarna la han mer vikten på fjollighet och slapstickfeghet, något som jag upplevde som fel karaktärsväg att gå. Inget fel på vare sig i feghet eller fjollighet, men det blev i mina ögon too much. I 4:e filmen var varken Orlando Bloom eller Kiera Knightley med, vilket förstärkte filmserien.

Pirates of the Caribbean: Dead men tell no tales är den femte filmen i denna framgångsrika franchise. Tyvärr  är det fortfarande så att Jack Sparrow fortsätter på den dysfunktionella inslagna vägen. Det är ju ett smärre under att denna karaktär överhuvudtaget kan bli kapten på ett skepp. Han tycks knappt kunna slåss, ständigt påverkad av alkohol och allmänt trög. Att han klarar sig ur knipor beror på manusförfattarfördelar och att andra hjälper honom, själv lyckas han inte med något alls. Det tycker jag är kärnan till att filmen som i sig är en bra äventyrsfilm, men vacklar utifrån huvudkaraktären i sig. Javier Bardem är antagonisten i detta piratäventyr: han liksom varken tillför något eller gör bort sig. Jag märkte att jag helt enkelt blivit trött på såväl karaktärer som handling, trots det är filmen helt okej. Allt har sitt slut, nästa films agenda måste vara att dels överraska, dels avsluta och binda samman alltet.

Ibland är tv-underhållning en genväg till kortsiktig livskvalitet. I Big litle lies får vi följa tre medelålders kvinnor på USA:s västkust i ett välbärgat område. Under den fernissade ytan härbärgerar kommunikativa relationsproblem, vissa värre än andra. Avsnitt 1 inleds med en blåljussamling, något har hänt, men vad? Korta ögonvittnesskildringar kastas flott in i episoderna i tron att de kan diagnosticera vad som hänt. I sju episoder med ett antiklimax i det avslutande avsnittet dissekeras successivt skygglapparna i ett tillsynes perfekt samhälle.

Reese Witherspoon,  Shailene Woodley och Nicole Kidman är några av huvudkaraktärerna som känns helt äkta, castingen är överlag helt sanslöst bra. Vår egen Alexander Skarsgård spelar en exceptionellt obehaglig typ, übercharmig inför alla, sociopat inför sin fru, hans bästa prestation so far. Snygga miljöer varvas med dramaturgiperfektionism; varje barnkalas är en form av OS-uppladdning mellan föräldrarna. Serien hamnar lätt i samma liga som True Detective, The Sopranos och Game of thrones – pure magic. 

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.