Livskvalitet på egen hand.

Rock City Stockholm evenemanget på Globen Annexet med band som Eclipse, Clawfinger och Art Nation med flera blev till sand. Kvar stod förbokade tågbiljetter och hotellrum. Endera avbokar man av allt, och blir man kvar i Peking, eller ser man detta som en möjlighet att upptäcka saker som man vanligtvis inte hinner se i vår huvudstad.

Jag valde det senare. Min fru skjutsade mig snällt till Resecentrum. Klockan 09.47 avgick tåget. Tiden tills vi framme i folkmyllret på Stockholms Centralstation förflöt på ett oväntat snabbt sätt. Ett Söderköpingspar i 60-års åldern fyllde tiden med diskussioner om solenergi, politik, fotboll och resor.

Ett bra väder är motorn när fokuset att upptäcka en stad till fots, regn betyder haveri. Gudarna var på sitt mest givmilda humör. 12 grader, en klarblå himmel och knappt ingen blåst. Mina relativt nyinköpte Sony WH-1000XM3 följde mig skugglikt. Ur dessa strömmade det kvalitetsprövad musik.  Med över 3700 låtar i min Spotifylista: ”The King of of AOR/Melodic rock” saknades det inte favoritlåtar i den genren.

Först ut i shoppinghimlen var det obligatoriska första stoppet: SKO UNO.  En legendarisk och för mig unik butik som ligger på Gamla Brogatan
34 i Stockholm. De har ett gigantiskt sortiment av just boots, och skor, men jeans och coola accessoarer. Denna gång blev det dock inget köp

Ben & Jerrys och Science fiction bokhandeln i Gamla stan tillhör också ställen jag typ likt tics måste stanna på. Utifrån boktraven som skymmer sikten för klockradion i sovrummet, var det bäst att hålla sig borta från nyinköp. Games of thrones prylar frodades i butiken. Det var en styrka i sig att inte handla på mig något sådant.

Varken Cherry Garcia eller original Chunkey monkey finns i Norrköping. Därför är dessa två smaker självklara, frågan var snarare vilken den tredje kulan skulle bli. För kontrastens skull landade jag för Chocolate Fudge Brownie det vill säga Chokladgräddglass med bitar av chokladbrownies. Smaksensationerna förhöjdes i ännu högre grad då detta var min första ”måltid”.

Jag traskade vidare över Slussen till Götagatan 26 på Södermalm där sedan länge G26 butiken huserar. Två stora fönster med färgfulla och stillösa plagg med attityd försöker locka till sig kunder. De har enbart kläder för män, långt ifrån minimalistiska sådana. Plaggen skriker efter uppmärksamhet, ingenting är subtilt eller blygt – kaxiga kläder för kaxiga snubbar helt enkelt.

Om jag kan kategoriseras till det klientelet är en definitionsfråga. Butikens innehåll ligger dock väldigt nära webbutiken Rock Denim, där jag köper typ 80 procent av alla mina kläder. Jag hittade en i mina ögon en härlig tröja från mitt favoritmärke alla kategorier: australienska Cipo and Baxx.

Ska man vara ärlig påminner den mångt och mycket om 35 andra tröjor jag har hemma. Att bli blind för sitt egna shoppinghybris är inte alltid det lättaste, när man som jag försöker implementera in vardagsminimalism. Därför köpte jag också ett par coola solglasögon för 399 kronor.

Lush ligger nästan granne med G26, ett gissel som ökar förutsättningar att tumma på vardagsminimalismen. Lush är en internationell skönhetsvårdskedja med ursprung i England. De är bland annat uppfinnare av badbomben och andra coolt innovativa färggranna skönhetsprodukter. De ligger verkligen  i tiden med vegetariska och veganska skönhetsprodukter, 100% fria från djurtester, samt tillverkade för hand.

900 kronor på G26, och cirka 1500 kronor fattigare när jag lämnade Lush blev frestelsekontentan av dessa favoritbutiker. Fascinationen för Lush har smittat av sig på mina tonårsbarn, därav avspeglingen på kontot via färsk ansiktsmask, mindre färsk sådan, serum, tatueringskräm och ansikts- och kroppsskrubb.

Förutom flanerarväliga Götgatan är det två platser till på Södermalm som jag gillar obeskrivligt mycket. Det ena är till vänster om Slussen runt Mariaberget; tillika en besökares plikt att gå Monteliusvägen högt över Riddarfjärdens vatten.

En av de absolut vykortsmäktigaste utsikterna i hela  Stockholm. Vill man koppla av, fika, ha picknick eller blidka ens barn via innovativ lekplats i intilliggande Ivar Los park platsen.

Den andra platsen ligger till höger om Slussen, sett från Globenhållet. Passera grandiosa Katarina Kyrka, ta sedan Mäster Mikaels gata till pittoreska Cornelisparken, för att sedan nå målet: Fjällgatan. Därefter är det bara att abdikera för de Instagramfilter utsikten serverar en. Innan jag gick denna promenad drack jag kaffe på Mosebacke torg.

Efter att ha insupit surrealistiska panoramavyer traskade jag nedför trappor till Stadsgårdsleden. Inte långt därifrån tornade sig Fotografiska karaktäristiska siluett fram. Min förförståelse för det före detta Tullhuset var nästintill obefintligt, förutom att det är populärt och att temat är foton.

Efter att ha betalat inträdet på 165 kronor utforskades varje våning i ett makligt tempo. Först ut var Waldersten All Over. Detta är Walderstens största utställning med sina 250 fotografiska och rörliga verk som belyser hans kreativa process och frågeställningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Han är en av Sveriges mest älskade och egensinniga bildkonstnärer. Jesper Walderstens universum liknar ingen annans. Han uttrycker sig genom signifikant svart humor. De suggestiva bilderna tilltalade definitivt mig.

Kungligheter, politiker och allsköns kändisar; absolut ingen går säker för Alison Jacksons humoristiska fotografiska upptåg i utställningen Truth is Dead på Fotografiska.

Fotberättelser som med sylvass humor skär genom det mediala bruset och får betraktaren att häpet stanna upp: Va, finns det bildbevis på när Trump har sex med Miss Mexiko?

Hur kom det sig att Jackson var på plats och fångade stunden när drottning Elisabeth tog en mys-selfie med kungliga familjen eller då en rejält dragen Angela Merkel ligger iklädd enbart päls i famnen på François Hollande, eller Barack Obama smiter ut för att röka…. Helt klart annorlunda, gillade även detta, som i sig stod i rejäl kontrast till Jesper Waldersten.

Besöket avslutades med att göra en husesyn på deras prisbelönta restaurang. Fotografiska mat- och drycksfilosofi är signerad matkreatör Paul Svensson. Den mannen flyttar ständigt fram gränserna och skapar lika mycket smaksensationer som ökad medvetenhet.

I det ekologiska växtbaserade kök maximeras smak genom att alla delar av alla råvaror används. Det var en fröjd att skärskåda helheten utifrån café, bar, restaurang, lounge, cocktailbar- och livescendelarna.

Nu var det dags att lämna en plats som jag kan dels bocka av på Stockholms besökslista, dels något jag utan tvekan kommer att besöka igen. Näst på agendan stod en promenad till Skeppsbrokajen där Djurgårdsfärjan tog mig just till Djurgården. Den gröna ön är dels lugn oas, som har varit kunglig mark sedan 1400-talet, dels en hektisk plats som även går under epitetet: museiön.

Skansen, Gröna Lund, Abba The Museum, Junibacken, Rosendals trädgård, Thielska Galleriet, Liljevalchs, Vasamuseet, Prins Eugens Waldemarsudde, Spritmuseum, Pop house, Vikingaliv, Nordiska museet, Circus, Grönan live med mera med mera.

Till detta adderas utmärkta hotell som riktigt bra restauranger och caféer samt en närhet till vatten som natur. Det finns liksom något för alla typer av människor.

Kan bara spekulera, men har svårt att tänka mig något liknande existerar någon annan stans på planeten. Det liksom vimlar av ”måste-attraktionen” för svenska som utländska turister. Indirekt behöver man egentligen inte lämna ön för att sysselsätta sig några dagar i den kungliga huvudstaden.

Mitt huvudmål var en plats som jag nyfiket alltid velat besöka, men när det väl kommit till kritan, skippat, på grund av tidsbrist. I Nordiska museet inhämtas kunskap om vardagsliv och traditioner i Norden från 1500-talet och framåt. Det möjliggörs via möbler och inredning, mode och smycken, glas och porslin. Här samexisterar parallellt en utställning om Nordens enda urfolk: samerna.

Museet grundades 1873 av etnologen Artur Hazelius. Den fantastiskt vackra byggnaden Djurgården är ritad i dansk renässansstil av Isak Gustaf Clason och invigdes 1907. Museets hjärta är en enorm hall, 24 meter i takhöjd och 126 meter lång. Mitt i hallen står en stor staty i ek av kung Gustav Vasa (1523–1560) ritad av den berömda skulptören Carl Milles.

Utöver de många utställningarna, rymmer museet en fullskalig 1940-talslägenhet, en restaurang samt butik med nordiskt hantverk och design, leksaker och böcker. Som besökare kan man vandra runt på egen hand i museet eller låna en gratis audioguide för att ta del av museets höjdpunkter.

Den senaste utställningen: British så in i Norden handlar om nordiskt mode och nordisk livsstil med influenser från Storbritannien. En berättelse som sträcker sig från medeltiden till idag genom tyger, mönster, kläder och företeelser som formats till en del av vardagen i Norden. Avdelningen om punkmodet var det som fångade mest av mitt brittiska intresse.

Trots att även detta besök var över förväntan var mitt kulturella sinne översvämmad. Nästa bocka av aktivitet var att gå 4-5 kilometer av Bernadottepromenaden; från Djurgårdsbron, längs stranden till det kungliga sommarslottet Rosendal.

På vägen passerades skog, skulpturer, viktorianska  byggnader,  mysiga caféer,  historiska platser och meditativt inbjudande vattenbryn.

Vädret var som gjort för att flanera; unga, gamla, barnfamiljer, cyklister, seriemördare, joggare, name it, alla typer av människor var en del av denna upplevelse. Ett ställe att koppla av och koppla ur sig digitalt – klockrent.

Nu började dock benen segna till, samtidigt som hungerkänslorna hade ackumulerats tillräckligt.

Svaret på det, blev att dels lämna Djurgården, dels följa den breda gatan Narvavägen på Östermalm som sträcker sig från Strandvägen till Karlaplan. Historiska museet och vackra Oscarskyrkan passerades, men indiska restauranger lyste med sin frånvaro.

Efter att ha frågat några locals om områdets bästa ställe, så ändrades färdkompassen mot Sibyllagatan 20 via Karlavägen.

Indian Palace var kanske ett väl magstarkt epitet på restaurangen, då det var ett litet hak. Dock var såväl servicenivån som kvaliteten på maten top notch. Hungern uppviglade mig att slå på stort.

Först ut på menyn var Dal soup, en linssoppa. Till det dippade jag friterade kyckling i mintsås, rätten kallas kyckling pakura. Naanbrödet son valdes blev Peshwarinaan (honung, mandel, russin och kokos). Huvudrätten mango kyckling balti var lika god som den lät. Matberget svaldes ned med en 66 cl cobra öl.

457 kronor för matlivskvalitet som skulle kunna besitta berg, var nästan för billigt. Klockan hade hunnit bli 18.30. Jag hade redan avverkat nästan 16 km asfalt.

Nu hade jag bara ett mål kvar. Det var att ta mig en titt på Max Martins & Shellbacks relativt nya studio. Wolfes cousins,  som låg cirka 2 kilometer från restaurangen. Adressen var Roslagsvägen 36, studion skulle ligga i källaren.

Det svenska pomusik-undret

För att ta den historien kort från början. Under ledning Denniz Pop (Dag Volles) skapade inhemska som banbrytande världshits med exempelvis Leila K, Herbie, E-Type, Robyn, Ace of Base, Dr Alban, där fokus låg på enkelhet och en gudslängtan till bisarrt starka refränger. Producentkollektivet huserade i ökända Cheiron- studion på Fridhemsplan.

Konceptet blev ännu starkare 1994, när Dag headhuntade hårdrockaren Martin Sandberg alias Max Martin från bandet It´s alive.  Denniz Pop visste exakt hur en slagkraftig poplåt skulle byggas, Max Martin lämnade aldrig studion innan inspelningen satt perfekt.

Två perfektionister som kompletterade varandra perfekt. För mig har deras brygder till popkraftpaket till låtar alltid varit  källor till musikeufori med artister som Backstreet boys, Nsync, Five och Britney Spears.

När Denniz Pop tragiskt avled i cancer 1998 blev Max Martin ofrivilligt ensam på poptronen. Framgångssagan fortsatte oförtrutet, fast puttrade på i samma fart och form. Nytändningen skedde genom Max Martins nya parhäst Karl Johan Schuster tillika  Shellback, en Karlshamnkille med rötterna…i dödsmetall. Den kollaborationen blev en ny gren på Yggdrasil, och ytterligare en osannolik matchning mellan två individer precis som Denniz Pop & Max Martin.

Nu var det subtilt ett svenskt musik herravälde som grunderna lades för: Pink, Taylor Swift, Ariana Grand, The Weekend, Justin Timberlake, Kesha,  Katy Perry, Ellie Goulding, Maroon 5, Demi Lovato, Adam Lambert, Shakira, Jennifer Lopez, Usher med mera med mera.

Detta har lett till att lilla Sverige dominerar en stor dela av musikkakan av den musik som spelas över hela världen. Låtskrivare och producenter från Sverige står skyhögt i kurs i USA och åker fram och tillbaka mellan Stockholm och LA för att skapa musik – ofta till världens största popstjärnor.

Shellback

På sammanställningen i Billboard The Hot 100, världens viktigaste singellista, över de mest framgångsrika låtskrivare ligger i skrivande stund Max Martin betryggande trea med 22 USA-ettor, efter Paul McCartney (32 USA-ettor) och John Lennon (26 USA-ettor). I och med milstolpen med Justin Timberlake från 2016 drygar han ut avståndet till fyran Mariah Carey, som skrivit 17 nummer ett-singlar.

1. 1999 – ”…Baby One More Time” (Britney Spears)
2. 2000 – ”It’s Gonna Be Me” (‘N Sync)
3. 2008 – ”I Kissed a Girl” (Katy Perry)
4. 2008 – ”So What” (Pink)
5. 2009 – ”My Life Would Suck Without You” (Kelly Clarkson)
6. 2009 – ”3″ (Britney Spears)
7. 2010 – ”California gurls” Katy Perry feat. Snoop Dogg)
8. 2010 – ”Teenage Dream” (Katy Perry)
9. 2010 – ”Raise Your Glass” (P!nk)
10. 2011 – ”Hold It Against Me” (Britney Spears)
11. 2011 – ”E.T.” (Katy Perry featuring Kanye West)
12. 2011 – ”Last Friday Night (T.G.I.F.)” (Katy Perry)
13. 2012 – ”Part of Me” (Katy Perry)
14. 2012 – ”One More Night” (Maroon 5)
15. 2012 – ”We Are Never Ever Getting Back Together” (Taylor Swift)
16. 2013 – ”Roar” (Katy Perry)
17. 2014 – ”Dark Horse” (Katy Perry feat. Juicy J)
18. 2014 – ”Shake it Off” (Taylor Swift)
19. 2014 – ”Blank Space” (Taylor Swift)
20. 2015 – ”Bad Blood” (Taylor Swift)
21. 2015 – ”Can’t feel my face” (The Weeknd)
22. 2016 – ”CAN’T STOP THE FEELING!” (Justin Timberlake)

För att skapa en helhet över tidslinjerna lyssnade jag med stor behållning på Sveriges radio-journalisten Fredrik Eliassons tre utmärkta dokumentärer som finns på Sveriges radio play: ”Cheiron – en popsaga (2008)”, ”Arvet efter Cheiron – en oändlig historia (2015)”, som kompletterades utav: ”Musikplats LA – en svensk framgångssaga (från 2017)”.

Djävulskt muskel- och hjärntrött

Ur ett nostalgiskt och nyfiket perspektiv fick jag för mig att leta upp Max Martin & Shellbacks Cheiron- studio II. Som sagt, 2 kilometer från Indian Palace lät inte så väldans  långt. Dock smälte matkoman ihop med, långpromenader och temporärt avslappnade muskler i restaurangen, och bildade en cocktaileffekt som sa, skit i det.

Även mentalt tog det mesta slut på Indian Palace. Nu var det mer rationalismen som fick styra det vill säga bättre läge än nu hade jag inte. Driven av detta samt ett kvarvarande uns av nyfikenhet på platsen där världsstjärnor flockas. Jag fick dock nypa mig hårt när jag stod framför adressen Roslagsvägen 36. Det fanns inget som antydde att en världens mest spännande studios Wolwes cousins huserade här.

En av personalen från en närliggande pub bekräftade att adressen var helt rätt. Lite moloken, på ännu tyngre ben, fanns det bara ett enda mål – att så fort som möjligt ta mig till det hägrande hotellet.

Odenplans triangulära torg i stadsdelen Vasastan blev platsen där jag tog mig till Globen, via den gröna linjen mot Hagsätra runt klockan 19.45. 45 kronor, för bra service, gjorde resetrippen till bruksanvisning hur kollektivtrafiken ska fungera på ett friktionsfritt sätt.

Quality Hotel Globe innefattar 527 hotellrum och 18 konferensrum och är Stockholms tredje största konferenshotell. Hotellet ligger alldeles intill de stora arenorna Annexet, Hovet, Ericsson Globe och Tele2 Arena. Deras öppna lobby var en fröjd för ögat. Otraditionellt, men en modern futuristisk inredning som gjord för möten med andra människor.

Med det i åtanke, tänkte jag bara ta en härlig dusch, traska ner till lobbyn, för att koppla av med att läsa Kepler och knåpa vidare på min kommande bok: ”Lagom – strävan till harmoni”. Tragikomiskt var detta långt ifrån lagom. Jag däckade istället i den sköna sängen med tv:n på, sedan kom jag inte längre.

Kroppen och knoppen orkade inte göra något mera, det var liksom good enough, och jag lydde det budskapet. Bruset från SVT  inleddes med en dokumentär om…joddling. Filmaren Anders Granqvist, har nu tagit sig an detta missförstådda ämne i nya filmen The soul of yodeling. På en ointressant skala 1 – 100 skulle det kunna vara en -3, men oväntat blev det en dokumentarisk högtidsstund.

Jag lyckades uppvigla mig själv till att betala dyrt för 100 grams Marabouchokladkakan som låg barkylskåpet. I kombination med ätande avnjöts fragment av dokumentären om Josefin Nilsson. Kvällen avslutades halvt medvetslös till en otrolig intressant brittiskt dokumentärfilm om ”Historien om Saturday Night Fever”. Den slutade 23.55, jag somnade 23.58.

Söndag

Likstel stapplade jag upp till mobilens stalinistiska kommendering, att det var dags att äntra frukostbuffén. Dessförinnan packade jag och tog en varm behaglig dusch. På sistone har det blivit mycket bufféer. Det kan väl aldrig liksom aldrig bli fel? Egentligen inte, men i och med denna smorgasbordssittning kände jag en viss mättnad infinna sig.

Mitt tåg avgick klockan 11.15, så jag hade god tid att ta tunnelbanan från Globen till T-Centralen samt ta en kokainstinn het kaffe i väntan på vad som skulle föra mig tillbaka till Norrköping. Som sagt tåg är i mitt tycke det trevligaste sättet att resa på. Tillbakaresan var absolut inget undantag.

Marie kom och hämtade mig på Resecentrum. Enda smolket i bägaren var ett provisoriskt jobbpass från klockan 14 till 22.00; det kunde jag varit utan, utifrån de mastiga dagarna i Stockholm, där en halvdags återhämtning varit det mest optimala. Nu kände jag parallellt att egentidsbägaren var överfull, lagom är vanligtvis bäst, även om man i dåläget inte alltid förstår det, förrän sett i backspegeln.

Pixel – Eskapism

Standard, könlöst, men dock flyktigt underhållande. En fras som dessvärre stämmer in på alltför många renodlade effektbaserade actionfilmer. Assasins Creed har dock den tacksamma uppgiften att legitimera sig via ändlösa försök att applicera kanon-tv-spel till usla  på filmduken. Resident Evil och den senare Warcraft har tillhört minoriteten relativt lyckade. Utmärkta skådisar som Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson och Michael Fassbender kan inte dölja det faktum att man som tittare inte bryr sig nämnvärt vem som lever och dör i filmen. Betyget blir aningen under medel, men det kunde ha varit betydligt värre, i sig ett hyfsat betyg.

The Daughter baseras på Henrik Ibsens The Wild Swan vilket borgar för ett smörgåsbord utav melankoli. Detta australienska drama dissekerar tesen om att mörka hemligheter som kommer upp till ytan kan innebära något positivt. Geoffrey Rush gestaltar den aningen arrogante äldre herren Henry som bland annat bjudit in sin son till sitt bröllop. Bruden är 31 år medan Henry närmar sig de 70.

Parallellt reconnectar sonen Christian med barndomsvännen Oliver, något som är början till slutet. Att alkohol inte är bra får en ny dimension på bröllopsdagen. Utmärkta skådisar som får något att bita i eftersom varje karaktär har sina egna demoner att fightas med. Det finns liksom en mörk hemlighet bakom varje scensjokshörn. Definitivt ingen förfestfilm, men annars riktigt sevärd.

Före detta husguden Tim Burton har definitivt inte gått från klarhet till klarhet, istället stagnerat och upprepat sitt egensinniga framgångsrecept några gånger för mycket. Sett i backspegeln framstår doldisen Big Fish som hans allra bästa film. Till skillnad från punk/Goth-höjdpunkter som Kalle i chokladfabriken, Mars attack, Batman, Beetlejuice och Ed Wood saknas det precis som i hans senare filmer en cineastisk själ förutom en lovande 15 minuters inledning. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är baserade på en ungdomsroman av den amerikanske författaren Ransom Riggs (2011). Läs boken helt enkelt, då filmen känns som den saknar just en adekvat story.

Om jag skulle skapa en lista över de filmer på 2000-talet som jag uppskattat mest hade Denis Villeneuves med lätthet knipit en topp-3 med Incendies från 2010. Så mycket kvalite vill man ha mera av, därav att jag blickade tillbaka i hans tidigare filmgalleri. Villeneuves lågmälda och eftertänksamma science fiction-drama Arrival från 2016 var också klockren. Prisoner är från 2013 och handlar om några familjers uppvaknandet efter att deras barn plötsligt försvunnit.

Polisen letar febrilt efter förövaren, men pappan till ett av barnen upplever processen ta för lång tid och tar desperat lagen i egna händer. Tesen är. ”Hur långt är man villig att gå i syfte att försvara sina egna barn”? Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Terence Howard, Maria Bello, Viola Davis, Melissa Leo och  Paul Dano levandegör karaktärerna på ett utmärkt sätt. Jag gillade skarpt Hugh Jackman innan filmen, nu dyrkar jag honom. Kanhända att filmen kunde kortats ner 10 minuter för att få mer ”flow” i händelseförloppet.

Moonlight – ett gangster-pride- drama? Detta är en halvstark film, fast inte i mitt tycke en film som borde avgått med en Oscar för årets bästa film. Konspiratoriska tankar som att en gång för alla förflytta tidigare fokus med för få nominerade färgade skådespelare. Nu kan de alltid hänvisa till: ”Men Moonlight fick ju pris för årets bästa film, med nästan bara färgade skådisar. vad gnäller ni för?”.

Jag tror att män generellt sett skruvar sig några extra varv i favoritfötöljen när intima scener mellan män spelas upp gentemot hur kvinnor generellt reagerar när det är motsatta förhållande; jag var definitivt inget undantag. På tok för lite dialog för min smak och det som kom ur munnarna var oväntat intetsägande. Historien om Chiron (Litle)är indelade i tre segment, ett när han är liten, sedan tonåring därefter vuxen. Bäst är filmens inledande  2/3, det sista segmentet är segt och ofärdigt.

17 år som Wolverine får sitt avslut via tredje filmen med den bästa och coolaste mutanten av dem alla. Hugh Jackman (1968 Sidney Australia: X-Men, Van Helsing, Swordfish, The Fountain, The List, Eddie the eagle,Australia, Prisoners, Pan, Chappie) är lika klockren som John Goodman i familjen flinta. I Logan spelar Hugh ut alla sina skådespelarkort via sårbarhet och successivt förfall.

Detta dramaaction fick kritikerna på fall, medan många av tidigare fans månne fick en dos för mycket av drama. Den skulle mer kategoriseras som en ”äkta” film på grund av att den innehåller en ”riktig historia”, mer än en superhjältefilm utifrån all smärta och svärta. Trots detta är den R-rated vilket parallellt innebär gore i mängder på sina ställen, vilken skapar en härlig filmisk kontrast istället för Disneyfiering. En klockren film där Hugh lägger in sin själ i syfte att binda ihop karaktären och historien på allra bästa sätt.

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.

Äääääääääääntligen ett fast jobb

Från min tvättäkta Universitetsexamen juni 2011 tog det mig runt 2 år minus 4 månader sommarjobb att transformera den kunskapen till ett fast heltidsarbete; ett som ligger i linje med utbildningen det vill säga. Att en universitetsexamen automatiskt genererar i att jobb kastas efter en känns som en politisk myt. Syftet är att mentalt indoktrinera ungdomar att inte kastas in i arbetslöshet med löften om guld och gröna skogar via akademiska studier istället. Visserligen är det beroende på vilken utbildning man har i studiebagaget. De mindre populära yrkesutbildningarna är diamanterna medan lockutbudet genererar elevunderlag. Att jag kan titulera mig beteendevetare eller light-socionom bidrog troligtvis till att jobbförslagen uteblev.

Min erfarenhetsåtervinning om man som jag kastat mig från Lagerarbete – Komvux -Folkhögskola – Gympalärare och Universitetsstudier till nya okända marker, är att det är groteskt komplicerat att ens komma till intervju, om man saknar erfarenhet från jobbgenren samt adekvata kontakter. Av dessa två faktorer är kontakter det allra viktigaste att ha tillgång till om man vill ha ett arbete efter sina nyvunna kunskaper. Tragiskt, men sett ur backspegeln dessvärre sant. Jag kan knappt föreställa mig komplexiteten med en bakgrund från ett annat land, vilka svårigheter det innebär när de helt saknar dörröppnare i det nya hemlandet.

Mitt CV var vetenskapligt utformat av två akademiska studievägledare med agendan att främst tilltala Kommuner, Landsting och Staten det vill säga där nycklarna till mina jobb befann sig. Men som sagt dessa tider är över och jag kommer den 2 september att äntra en fast tjänst i Norrköpings kommuns klor närmare bestämt som pedagog för ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att ha ett jobb som man trivs med är min allra största drivkraft, inte pengarna, man är ju på sitt arbete 1/3 av dygnet, och då kan det väl vara på plats att ha både trevligt och hjälpa andra.

Efter att ha brutit med fotbollen och min arbetsgivare Kontorab efter 12 års tjänst innebar mångt och mycket att jag blev ytterst delaktig i mina barns uppväxt, och skapade mig ett ypperligt tillfälle att uppfostra dem efter mina och Maries värderingar. Att de ännu inte gillar hårdrock borde ju vara en omöjlighet efter allt mitt idoga spelande på hög volym, men jag stöttar dem ändå  helhjärtat i deras Eric Saade dyrkan. Barnen är 8 och 9 år gamla och den osannolikt viktiga värderingsgrunden är lagd så att säga. En fast tjänst i detta läge kunde inte komma mera lägligt, nu är jag redo att applicera mina nyvunna akademiska kompetenser till arbetslivet.  En epok går i graven, en ny livskvalitetsera inleds.

Sommarjobb

För 9:e året i rad huserade jag hos en brukare via Omsorgsgruppen. Då jag fått fast jobb på kommunen så lutar det åt att epok tyvärr går i graven, då jag ännu inte kan klona mig. Det har varit  härliga somrar med trevliga arbetskamrater som periodvis skiftat. Från att jobba olika tider på dygnet har de senaste 4 åren mera inneburit vakennätter i allt högre grad. Att hålla sig vaken när kroppen tvärvägrar är inte det allra lättaste. Det spelar ingen roll om man har 3 toppenfilmer till sitt förfogande. De sista två åren har jag via min mobil upplevt att vakenprocessen underlättats markant genom dylika spel som Wordfeud, Ruzzle och Quizkampen. Att hitta villiga motståndare mellan 01.00-07.00 är definitivt inget problem. Tiden går bra mycket fortare när man försöker bräcka sina uppkopplade motståndare.

Sweden Rock festival

Min nionde festival, och min första utan Stefan Hammarström ligger bakom mig. Det som 2009 skulle vara mitt farväl till detta hårdrocksmecka blev istället mitt näst sista. Survivor, Asia, Rick Springfield, Firewind och Avantasia blev en alltför stark frestelse att motstå. Med ett väder att mörda för under dessa 3 dagar och med ett ytterst trevligt och musikkunnigt  sällskap blev denna tillställning en av de bättre jag varit på; mer musik, mindre alkohol.

Skogsröjet i Rejmyre 2013

Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström förlorade vår Skogsröjetoskuld via denna 7:e upplaga av denna småskaliga hårdrockfestival. Från tropiskt regn och en segdragen åska till strålande sol och ren skär bar-överkropp-uppmaning. Det blev två riktigt trevliga dagar med mycket fast food,  öl och rosévin, men med lite sömn, precis som det ska vara. Bästa banden var enligt undertecknad: Treat, Pretty Maids och Grand Design.

Lino Ferrari & Cissi Jussila bröllop

Linos Svensexa synkades med Cissis möhippa och cirkeln slöts på Pub Wasa. Dessförinnan hade han fått möta den välrenommerade brottaren Jimmy Lidberg. Det blev en uppvisning i teknik och råstyrka från Jimmy. Lino fick för en gångs skull iklä sig rollen som italiensk vante, inte toffel. Efter det fortsatte gänget till Vildmarkskampen för ett antal grenar som exempelvis Paintball och sumobrottning. På kvällen samlades alla på Wilson åkeri där det blev musik på hög volym, grillning, grabbsnack, skepparbröst och alkoholförtäring. Den som var nyktrast var nog Lino och därefter jag själv.

Tycker personligen att det är så mycket bättre att dels göra saker som personen i fråga gillar eller skulle vilja testa på, dels inte fylla densamme så att man inte kommer ihåg denna speciella heldag. Jag själv blev utklädd till Jesus med en ståltörnekrona och ett djävulskt stort kors på ryggen i en helvetiskt tung golgatavandring uppför Drottninggatan. Hade jag varit nykter hade det varit en sak, men direkt efter kidnappningen fylldes jag upp med absint och whisky i mängder. Att jag endast hade fragmentariska minnen dagen efteråt var inte speciellt svårt att luska ut. Lino fick huvudrollen genom att han vann mot allt och alla i bordtennis, han njöt i fulla drag och som sagt Cissis gäng och vårt möttes upp på kvällskvisten på västhaket Pub Wasa.

Fredagen den 12 juli skedde så den symboliska förbindelsen mellan man och kvinna. Bröllopet hölls i Östra Husby kyrka och gick av stapeln klockan 15.00 Efter denna heliga ceremoni drog sällskapet vidare till närliggande Östra Husby hembygdsgård. Det blev en trivsam tillställning där det serverades mat, kaffe och tårta samt alkohol i mängder. Jag och Marie drog relativt tidigt ungefär vid klockan 23.00. Att jag avskyr att dansa och att dessa aktiviteter satte igång vid just den tiden spelade en viss roll i sammanhanget.

Vikbo IK: Jubileumsfest 1933-2013

Trots att den anrika fotbollsklubben ligger i djup dvala finns det liv i föreningen. Styrelsen har jobbat febrilt med denna minnesdag på Vikbovallen. Spektaklet invigdes med fotboll mellan stadslaget och bönderna, där citykillarna drog längsta strået. Därefter eftersnack och alkoholförtäring i kombination med att stå öga mot öga med moderna som legendariska hjältar som huserat på detta klassiska område. Klockan 18.00 började jubileumsmiddagen där lokalt förankrade Vikbolandsstruts stod för maten. De sentimentala och humoristiska Hollywoodtalen avlöste varandra och där emellan uppträdde ”KG” med pausmusik samt ett uppskattat musikquiz. Jag bilade till Vikbovallen med ambitionen att vara nykter för att åka hem runt midnatt. Ödet eller snarare grupptrycket gjorde att jag tog den där ödesdigra ölen som gjorde att jag inte kunde åka hem som beräknat. När alla vännerna gått hem var det endast jag och Stefan kvar.

Jag sov i ett helvetiskt kylslaget omklädningsrum, utan fungerande element, Stefan i bilen. Att en enda mygga kan störa ens nattsömn i denna utsträckning borde inte finnas på pappret. Det ska tilläggas att den var ettrig, aggressiv och ytterst tålmodig. Jag gav upp efter någon timme för att sedermera lägga mig i min bil. Tyvärr är Hyunda  i20 inte skapt för detta ändamål utan att få permanenta skador på kropp och själ. Hittade dock oväntat en liten handduk i bilen och gick beslutsamt tillbaka till omklädningsrummet. Jag lyckades få den runt huvudet och kunde på så sätt utesluta myggan från att sticka och dricka mitt oersättliga blod. Syretillförseln drabbades istället, och det var som att sova med svår astma. Runt 3 timmar sömn blev det innan jag for hem vid åttatiden på morgonen i ett gudomligt vackert morgonväder.

IFK Drabbning

Jocke ”Spurs” Andersson hade två biljetter till detta klassiska möte och bjöd mig med till matchen. Vädret var optimalt, sol, 26 grader och vindstilla. Det blev basket på tv: Sveriges damer mot Makedonien i symbios med några härligt stärkande sambucca. Vi drog likt två light-alkoholister till kvarterskrogen Ektorps Sportbar och pizzeria; det blev två kalla öl. Publiksiffran matchade inte ovanstående förutsättningar med endast 7500 stycken åskådare. Matchen i sig tillhörde Norrköping, men gör man inte mål på sina chanser vinner man heller inga matcher. IFK Göteborg förvaltade sina lägen klanderfritt och vann  med orättvisa 2-1.

Midsommar med barnen

Då Marie jobbade hela dagen låg det an på mig att implementera denna ursvenska tradition till Hanna och Frida. Valet stod mellan Vånga vs  Lilla Lövhälla. Då en av hennes bästa kompisar Lina beslutade sig för att åka till Stavsjö föll sig valet ganska enkelt. Jag, Frida och Hanna följde efter familjen Skarins svarta Chevrolet. Det var kvavt, molnigt och farhågorna för ett kommande regn var inom räckhåll. Vår familj har besökt detta ställe en gång förut närmare bestämt för fyra år sedan. Något som skiljer detta firande från många andra är en loppis med bra priser och mycket saker att handla till barnen. Efter att betalat 40 kr i parkeringsavgift traskade gänget till områdets epicentrum. Köpte instinktivt Rio till barnen och kultfilmerna Mr Woodcock och Sagan om ringen föregångaren Willow med en ung trådsmal Val Kilmer i huvudrollen till mig själv för 10 kr styck.

I 45 år har IOGT-NTO-föreningen Majblomman arrangerat midsommarfirande i fritidsområdet Lilla Lövhälla. Cirka 2 500 personer brukar delta i firandet. Omkring 70 funktionärer krävs för att klara kalaset. Klockan 14.00 öppnade lotteribodarna och chokladhjulet. Det serverades bland annat kaffe, korv, glass, hembakat kaffebröd och nygräddade våfflor. Vi blev underhålla av Helene och Johan från Bomschackalack på TV. Ett riktigt trevligt arrangemang.

Semester i mysig stuga på Österlen

Jag har knappt satt min fot i Skåne och definitivt aldrig på Österlen. Då allt för många människor bedyrat områdets skönhet blev det sedermera ett kall att besöka Österlen. När vi skulle hyra stuga i syfte att kontrastera förra årets trevliga men hektiska Parisvistelse passade Österlen perfekt in planeringsplanerna. Från teori till praktik efter att  ha bokat en av få kvarvarande stugor i området. Kostnaden för 5 nätter blev 4500kr, men huset i sig var så perfekt att vi faktiskt kunnat betala ännu mera. Interiört var det en estetisk smältdegel av inredningskreativitet. Utifrån denna bas utgick våra dagsutflykter med agendan att upptäcka Simrishamn, Ystad, Tosselilla sommarland och Österlen som helhet.

Jordgubbsplockning

De två senaste åren har vi plockat på Ringstad Gård, men dessa  har varit för blaskiga eller smaklösa. Detta år testade vi istället Lundby i Styrstad och med oss hade vi Hannas bästa kompis Lina. Organisationen från att lättare se var man skulle plocka till adekvat vattentvätt var så mycket bättre samtidigt som jordgubbarna faktiskt var godare. Det blev 1 hink a´la 160 kr som vi direkt efter plocket fryste ner hos Maries föräldrar i Vånga. Där blev vi också serverade äkta husmanskost. Kvinnorna fixade en delikat jordgubbssmulpaj med glass medan jag tog bort ton av insektskadaver från vår smutsiga bil. Vädret var dessutom optimalt med en klarblå himmel och ett gradantal som landade runt 25 grader.

Kulturrundan i gamla stan

För andra året i rad öppnade flera av husägarna grindar och boddörrar under några timmar i faluröda vyer. Marie och jag cyklade nyfiket till denna aningen udda stadsdel. Röda stan är en samlad stadsdel i norra delen av Norrköping, granne med Marielund och avgränsat av Norra promenaden och Riksvägen som skär av området från Haga. Detta är andra året som Kulturrundan går av stapeln och detta år i symbios med ett väder att döda för. Årets program hyste 17 stationer med aktiviteter som: trädgårdscaféer, guidade vandringar, loppisar, foto- och konstutställningar, utomhusbio, yoga, högläsning, dockteater samt livemusik  i genrerna barnvisor, singer/songwriter, blues, folk, jazz. En salig bladning som innehöll guldkorn om man tog sig tid att leta efter dem. Runt 1000 personer besökte detta genuina aktivitetsprogram.

Kattskrällarna

Dexter fångade sin första fågel från vår balkong en tidig måndagsmorgon. Den lille stackaren var fortfarande vid liv när vi jagade ner den stolte fågeljägaren under sängen, sedan blev det tyst. Till sist fick vi tag i katten, men att få den att släppa taget om pippin var lättare sagt än gjort. Till min hjälp hade jag en gråtande Frida som gjorde sitt bästa att stressa mig, fågeln, och Dexter. Efter mångt och mycket lyckades vi separera den nyligen avlidne från kattens käftar. Det var dock inget populärt tilltag, men som stadsbor har vi inte riktigt hunnit att acklimatisera oss för sådana oförutsedda händelser. Vi begravde fågeln osexigt i Hyresbostäders återvinning. Dexter visade varför han fått namnet Dexter, om det är en katt-seriemördare återstår att se. För tillfället ligger nog varken jag eller Frida speciellt bra till.

Inför Bråviksloppet och squashstegens division 3

Träningen har gått i stå vare sig det gäller squash eller löpträning. Kan det vara så att sommar- och solkraven lägger sig likt en hinna framför planerade träningspass? I vilket fall som helst spelade jag min första match av fyra i division tre i squashstegen. Min motståndare Jonas Andersson var en helt ny bekantskap för mig. Han har successivt tagit sig från grupp 11 till trean. Jonas visade var skåpet skulle stå i den minst sagt kvava hallen. Han vann med 3-1 efter några stenhårda game. Passade på att möta antagonisten Magnus Hjortberger som jag också har i seriespelet, men på grund av dålig form så körde vi matcher utan att involvera detta i Squashstegen.  Kontentan av våra tre möten blev förkrossande 7-1 till mig, men spelet i sig lämnade mycket övrigt att fundera över.

Continue Reading »

Ursäkter av guds like.

De flesta människor tycker det är viktigt att att våga se och lära sig något nytt. Att förverkliga sig själv eller sin familjs drömmar, vidga sina vyer och utmana sig själv med nya upplevelser och nya intryck tillhör livets små gåvor. Dessvärre assimileras allt för många in i ett adekvat vardagslunk, oföretagsamhet eller dåliga vanor, vilka sakta men säkert kväver och dränerar individer på genuin livskvalitet. Hänger du på till…..? ”Får se”, ”Tror inte det”, ”Har inte tid”, ”Skulle vilja, men familjen går före”, ”Har inte råd”, ”Ska jobba”, ”Tyvärr är slutkörd” etc etc. Skulle kunna skriva en bok om alla ursäkter som florerar i vårt vardagsliv. Ekonomi- och tidsperspektivet är de två vanligaste ursäkterna. Självklart är många ursäkter helt befogade, men det är när de sätts i ett subtilt vardagssystem som de blir dysfunktionella.

Vill egentligen inte iklä mig rollen som ekonomibesserwisser, men genom att konkret uppvisa verkligheten så går det att applicera ett motivationsperspektiv på den ansträngda budgeten, vilket visar på att man klarar betydligt mer än man tror. Då går det helt enkelt inte att ha kakan och äta den, utan vad man vill göra blir det primära att lägga fokuset på. Är det en resa, ny soffa eller tv inköp som saken gäller, blir det svårt att parallellt köpa läsk, öl, snabbmat, luncher, prenumerationer, lösgodisorgier, caféfika, chipsberg, läsk- och juicebanker, om inte ens budget är väl tilltagen. Dessa små poster bildar en jättelik utgiftsbank som lufttorkar familjens ekonomi på sådant de verkligen vill göra eller köpa. Röker ena parten och den andra snusar så är man dels en groteskt dålig förebild för sina barn, några som definitivt inte gör som föräldrarna säger, utan som reproducerar sina föräldrars beteende , dels ger upphov till ett gigantiskt svart ekonomiskt svårt hål.  Se till att sluta röka eller snusa och skippa socker-fett-myskvällar framför tv:n helt enkelt.

Familjebalans.

Att vilja 0ch utföra är en sak, men är man inte singel måste man helt enkelt visa hänsyn och kompromissa. Det bästa är att rannsaka sig själv på vad som är roligast;  därefter lägga ekonomifokuset just på de valda delarna. Det kan i viss fall vara kontraproduktivt att dra iväg med barnen till Franska Rivieran i två veckor, när de hellre vill åka till Varamobadet och ta med sig några kompisar. Konsekvenserna blir konflikter, ångest och dyra pengar för något som aldrig borde ha inträffat, om man hade pratat med varandra innan. Om man så gärna vill åka till en storstadsmetropol kanske det är bättre att åka med några kompisar eller sin fru/sambo istället.

Barnen älskar badhus, att spela uno och leka jaga, men livet består inte bara av att göra det roliga, utan också visa upp den andra sidan. Ibland så anser jag att de ”måste” följa med i syfte att att vidga deras vyer eller för att det inte finns andra alternativ. Det kan vara att handla, ta promenader, följa med till squashen och dylikt. Oftast är dessa bättre tillfällen att komma närmare sina barn än att göra något ”roligt”. I mitt tycke är långa promenader med delmål  i sig en universalmetod att lära känna sina barn än att exempelvis spela spel. Att det innebär vardagsmotion för en hel vecka är bara en ren bonus i detta fall. Intressanta aktiviteter behöver nödvändigtvis inte kosta skjortan. I Norrköping finns det riktigt bra ställen att gå till som exempelvis: Stadsmuseet, Arbetets museet, Badhuset. På sommaren kan man exempelvis besöka närliggande småsjöar, ha picknick eller spela minigolf, frisbeegolf; det är egentligen bara fantasin som sätter gränserna.

Min fru och jag har sedan 1998 implementerat in 28:e middagarna det vill säga då vi unnar oss ett restaurangbesök i månaden utan barn. Det innebär att vi en gång i månaden går ut och betar av nya restauranger främst i Östergötland, men även utlandet om vi råkar befinna oss där. Det är i sig en utmärkt strategi att tillvarata eller frigöra tid med varandra, utan ungar.

Brorsan och jag delar ett gigantiskt gemensamt intresse och det är filmer i alla dess genrer. Bio-års-konsumtionen brukar pendla mellan 10-14 biofilmer per år. Så när något riktigt bra dyker upp på bio hänger vi på låset. Dessa livskvalitetsbefrämjare frigör också tid för att umgås med honom.

Egentid är så snuskigt viktigt och troligtvis kittet hur man känner sig som person och hur ens familj mår. För mycket egentid kan tyda på ren egoism, men en välbalanserad sådan är absolut nödvändigt för allas bästa. Tyvärr upplever jag att en stor andel outsourcar sin egentid i syfte att inte göra något alls. ”Det tar vi när barnen vuxit upp!! eller ”Det har jag inte tid med” är några vardagsmantran som oftast reproduceras hos ens grannar eller bekanta. Det kan vara något så simpelt som att verkligen ta sig tid att lyssna på ny som äldre musik. Den aktiviteten fyller många viktiga funktioner förutom just egentidsperspektivet. Dessvärre har många som haft sort musikintresse minskat eller helt sonika skippat den livskvalitetsaspekten. Ibland upplever jag den processen som någon form av livresignation, eller att de blivit gubbiga/gummiga 25 år tidigare än vad som borde vara fallet.

Ens fru eller sambos egentid måste också respekteras och läggas in i vardagspusslet. Min fru tränar på Friskis & Svettis, umgås med sina kompisar via sina tjejträffar och pysslar mycket i hemmet. Vi är ju likt många andra par olika som individer, och spelreglerna måste utifrån detta beaktas. Gillar ens fru/sambo att pyssla eller fixa med blommor, låt henne göra det, så gör jag de saker som jag gillar bättre.

Kompisar och vänner får oftast stryka på foten när man infogats i familjelivet och arbetslivets klor. Det finns helt enkelt inte mycket tidsutrymme kvar att deala med när man ska handla, tvätta, städa, hämta och lämna barn till skola, kompisar eller fritidsaktiviteter. Då är det viktigt att prioritera de vänner man trivs allra bäst med, och hitta luckor i den uppgjorda livskvalitetsschemat. Det vill säga vänner som inger positiv energi, och inte är bottenlösa källor till konflikter. Som sagt umgås med de bekanta man trivs allra bäst med under hela  året, vare sig det är fika, middagar eller något annat. Det behöver vare sig ta så lång tid eller göras alltför  komplicerat.

Att leva i nuet är oerhört viktigt, men att planerainfoga aktiviteter som man uppskattar mycket är också livsnödvändigt. Att längta till nästa Thailandsemestern, utan att njuta på vägen dit, är att reducera sin livskvalitet, där kortsiktiga som långsiktiga mål går hand i hand. Det är minst lika viktigt att transportsträckorna dit blir vardaglig livskvalitet i sig. Att unna sig tid på att läsa böcker, morgontidningar och prenumerationer, att ta sig tid att titta på morgon-tv. Utnyttja sådant som ligger i kommunen eller regionen, sådant som är gratis eller inte kostar mycket. Augustifestivalen, Kulturnatten, Grabbhalvan/tjejruset, Lokusloppisen, marknader, bada, frisbeegolf, beachvollyboll, biljard, minigolf medför inga ekonomiska katastrofer, men är ändå trevliga aktiviteter.

Livskvalitets-öar 2013.

Januari

Heldag på badhuset

28:e middag

Februari

Swedish catella open i Linköping

28:e middag

Mars

Hantverksmarknaden på Brunnsalongen

Peking-Buffe-middag-tradition med brorsan och pappa

Stefan & Mats promota våra två långfilmsmanus på Cnema via Östegötlands förenade filmare

Heldag på badhuset

28:e middag

April

Lisa Tillings Fairytale i Värmekyrkan

Musicquiz på Harrys med Ola Andersson & Jocke Andersson

Påsk familjefikapromenad

Installation av LG 55 tum Led -tv samt vårt första hemmabiosystem från LG

3D bio: Crodarna med Hanna och Frida

Nice halvmaraton

Smultronstället i Söderköping premiär; glasseufori.

28:e middag

Maj

Hanna & Fridas dansavslutning på Stadium arena

Högtidlig middag när Marie tilldelas S:t Olofsmedaljen på Louise De Geer efter hela 25 år i Kommunens tjänst.

Herrklubbsträff

Grabbhalvan på Stadium arena

Norrköping – Elfsborg på Idrottsparken med familjen

28:e middag

Juni

Sweden rock 4 dagar i Sölvesborg

Lokusloppis på Gamla Rådstugugatan

Juli

Skogsröjet  i Rejmyre för att se Pretty Maids

28:e middag

Juli & August Sommarjobb

Augusti

Hyra stuga 1 vecka på Österlen med familjen

Augustfestivalen

28:e middag

September

Bråviksloppet

Lidingöloppet

Kulturnatten

28:e middag

Oktober

Firefest: musikfestival för melodisk hårdrock i Nottingham. Ett mecka om man har snöat in sig på den typen av genre. Jag åker ensam och blir borta 4 nätter.

Höstmilen

28:e middag

November

28:e middag

Herrklubbsträff

December

Jul och nyårsfirande

28:e middag

Hur man väljer att se sin livssituation

Offer eller möjlighet, arbetslös eller arbetssökande? Det beror nog på vilka glasögon man väljer att se sig själv utifrån. Arbetslinjen och ens omgivningen indoktrinerar de individer utan heltidsarbete att ta på sig stigmatiseringsglorian. Att inte ha ett arbete att gå till är förenat med en form av skam, när frågan vilket yrke man innehar vanligtvis är en topp-3 när vi möter nya människor.  Om man väljer att se den uppkomna situation ur ett livskvalitetsperspektiv fyllda med möjligheter istället för iklä sig offerrollen är det betydligt lättare att få ett riktigt bra liv, även om man är arbetssökande.

Vid min förra arbetslösa sejour mellan studierna så var jag betydligt mer sårbar mentalt än jag numera är. I och med universitetsstudierna har jag tillskansat mig ett historiskt som framtida perspektiv, vilket underlättar min vardag. Då vandrade mina tankar obönhörligen till att skaffa mig ett jobb, och när jag nåddes av fel svar grävde i alla fall jag ner mig mycket mera än idag. Det stora och enda kallet bestod att vara delaktig i arbetslinjen där livskvalitet i sig var bannlyst. I och med min universitetsexamen 2011 har jag som sagt fått perspektiv på min tillvaro såväl historiskt som processen i sig, vilket möjliggör att man tänker på ett annat sätt, ett mer holistiskt sådant. För 100 år sedan såg inte samhället ut som idag, och om 100 år kommer inte heller samhället att se ut som idag.

Jag vill gärna tro på en återgång till sunda värderingar, förändrade attityder, kollektivism samt ett reducerande av den dysfunktionella 24-timmars stressen, där mycket pengar är lika med lycka, även om så inte är fallet.

”Tänk på vad du har – inte på vad du saknar”

”Målet med mitt arbete är att vinna fritid” Aristoteles

”De flesta  skulle ha mycket att glädja sig åt om de bara hade tid”   K.K Steinecke

“Den rätta tiden att koppla av är när du inte har tid till det” Sydney J Harris

En maskulin form av ordet hemmafru uppkom under 1960-talet nämligen hemmaman. Det syftar på en gift man eller sambo som, oftast tillfälligt, ej förvärvsarbetar utan sköter hem och barn precis som jag gör. Jag uppmuntrar både män och kvinnor att överstiga könsrollsgränserna. Hur feministiskt är det att att trakassera sysslor som ses som traditionellt kvinnliga?

VardagsExistentialism

Jag har ansvaret i familjen när det gäller: städningen, disken och ekonomin vilket inkluderar att jag betalar räkningarna

Marie sköter tvätten, och håller mer koll på klädinköpen till barnen än jag gör

Matsysslan delar vi på, men i och med att jag är hemma mest  vilar det ansvaret främst hos mig

Självklart så söker jag arbete och försöker hitta broar till försörjning, men livet kretsar numera inte enbart runt det. Jag ser mig som en uppdaterad hemmahen som sköter hemmet, och håller ordning på barnen. Att vara arbetssökande innebär i mitt fall också att skapa osannolikt bra kontakt med Hanna och Frida, och kunna hjälpa dem med läxor, umgås med dem och uppfostra dem till sunda och vettiga människor.

Vardagarna ser självklart olika ut, men generellt sätt är detta en adekvat beskrivning av en vardag i det Widholmska hemmet. Jag går i stort sett alltid upp 06.50 även fast Marie är hemma eller om barnen börjar senare  i skolan. Att vända på dygnet är helt förödande samtidigt som det kan vara komplicerat att bryta sena kvällar mot tidiga mornar om man finner ett arbete eller skapar ett företag.

Syftet med livet är väl att må bra, och varför inte må bra när man har så mycket tid till sitt förfogande, något många egentligen bara drömmer om. Den enda nackdelen är det ekonomiska, Maries 17 500 kr och mina 6000 kronor inkluderar inget inköp av chips, cigaretter, snus, kokain, alkohol och läsk, något som indirekt stärker såväl budgeten som hälsan.

Vardagsrutins-schema

• Det enerverande ljudet av väckarklockan lotsar upp mig klockan  06.50

• Väcker barnen aningen för att de inte ska behöva kasta sig ur morgondvalan

• Jag knäpper på morgon-tv för att följa vad som skett lokalt, regionalt, nationellt och internationellt

• Parallellt fixar jag frukosten, och dukar fram till minigrisarna samt påminner dem att gå upp ur sängen

• Jag ser till att läxor är med, och att de har med sig gympapåsar ifall de glömt det, runt klockan 08.00 lämnar dem byggnaden

• Jag fixar en stor kokainstark kopp kaffe och fortsätter följa morgon-tv

• Därefter stänger jag av tv:n och läser NT

• Sedan slår jag på mobilen för att kolla mail, sms och självklart spela några rundor Ruzzle, Wordfeud, Quizkampen.

• Förbereder därefter en oftast nyttig frukost bestående av nöt- och fröblandning, keso, naturell yoghurt samt 1 liter vatten med en stor klunk olivolja

• Hygienprocessen: rakning, tandborstning och en snabbdusch

• Börjar sedan luska fram vilken mat som familjen ska ha, lite beroende om Marie äter på jobbet eller inte.
  

• Försöker allt som oftast ta en tidig promenad med syftet att väcka kroppen in i nästa fas genom vardagsmotion, ”frisk luft”, förhoppnings sol och bra musik via Spotify.

• 3-4 dagar i veckan tränar jag löpning och squash, så dagen formas lite av dessa aktiviteter

• Försöker att beta av städningen varje dag under hela veckan för att inte överhoppas av dammråttor.
  

• Går in på datorn och kollar in jobbsituationen, och försöker finna alternativa lösningar till att dra in pengar till hushållet.

• Jag utkastbloggar varje dag, beroende vilka ämne som är intressanta för tillfället. Att skriva av mig och utveckla språket är för mig ruskig källa till kreativitet och eufori.
  

• Musik lyssnar jag nästan jämnt på vare sig det är stereon, radion eller Spotify; ett universalmedel till att må bra helt enkelt
  

• Dags att börja med maten, ibland är det pasta med köttbullar och ketchup, vilket tar mindre tid i anspråk, andra gånger är det komplicerade recept som kräver sin man/kvinna.

• Barnen kommer hem mellan 14.00-17.00. Kollar läget och umgås med dem samt ser till att de gör sina läxor direkt efter skolan, inte skjuter upp bestyret. På kvällen är de långt ifrån lika motiverade och mottagliga att göra dessa eller ta emot eventuell hjälp från sina kära föräldrar.
  

• Därefter börjar  lämmeltåget av rännande kompisar till Hanna och Frida dyka upp. Medling och strukturering står då på agendan.
  

• Runt 19.00är det dags att ta farväl av kompisar, och istället försöka vara ner, ev kolla på tv eller dator, äta kvällsmat, umgås, sedan i säng senast 20.00 (har en tendens att bli 30 minuter senare).
  

• Jag bloggar, tittar på film,  läser eller håller på med något annat projekt när  jag lagt barnen
  

• Klockan 21.30 kommer Marie hem och vi knyter verbalt ihop vardagssäcken

• Mellan 22.00-23.30 brukar jag gå ner och läsa för att sedan sova, eventuellt mysa lite.

Hemmafruidealet?

Min mamma jobbade till och från, men var under en stor del av mina 10 barnår så kallad hemmafru. Ur ett barnperspektiv var det helt optimalt. Frukosten, lunchen, middagen var alltid serverad från grunden. Maträtterna kunde inte på något sätt kategoriseras in köttbulle-snabbmakaron-ketchup-mentaliteten dessutom var det en varierad kost som spände mellan svensk husmanskost och italiensk mattraditioner. Det var kliniskt rent i lägenheten, spegelblanka fönster och ingen plaggkö till tvättkorgen dessutom fanns all tänkbar läxhjälp tillgänglig. Har man två vettiga föräldrar som sätter sina barn i fokus och med grundvärderingar att döda för, kan ens uppväxt bara beskrivas som harmonisk och trygg.

Det är en era som i mina ögon fått en ytterst romantiserad bild över sig, såhär i backspegeln är det lättare att reflektera över hur det egentligen låg till. Hur min mamma och typ alla andra hemmafruar verkligen kände sig och hur de bemästrade tiden då vi barn inte var hemma är var troligtvis en helt annan fråga. I en tid då familjekittet och det svenska folkhemmet var stålcementerat anmälde man troligtvis inte sin man för alkoholism, misshandel, våldtäkt eller pedofili i samma utsträckning som på senare år. Hemmafruarna var mer tolerantkuvade än dagens individualiserade arbetskvinnor, vilka  successivt byggt på sitt självförtroende och reducerat sitt beroende av mannen i samhället.

Ångest, sysslolöshet, utanförskap, alkoholism och vardagsslaveri var troligtvis vanligare än vad som hitintills framkommit. Mellan raderna börjar idealbilden krackelera, det är bara en tidsfråga innan någon skriver en adekvat bok i ämnet och vips är anden ute ur flaskan och biktorgierna i massmedia inleds.

Ibland tror i alla fall jag att det för en själv och sina barns skull vore bättre om vi i högre grad anammade hemmafru och hemmamanidealet, och omformar det till ren och skär livskvalitet. För att slippa det dysfunktionella som dessvärre är inbyggt i systemet bör man först och främst turas om att vara hemma en kortare period, typ några månader för att sedan turas om. Då ser man måhända processen som en möjlighet till livskvalitet istället för ett mentalt vardagsfängelse utan framtidsutsikter.

”Begreppet hemmafru uppkom under 1920-talet då det användes som motsats till yrkeskvinna. Livliga diskussioner förekom om kvinnas roll i samhället, om hennes rätt till utbildning och arbete samt om hennes betydelse för barnuppfostran och familjen. Många som var engagerade i frågan menade att hemmafrun hölls fången i sitt ekonomiska beroende till mannen, att det var orättfärdigt att hon inte fick lön för sitt arbete och att hon fråntogs möjligheter till stimulans och utveckling av sina förmågor. Man menade att hemmafrun, kvinnan, betraktades som en människa utan eget förstånd och egen kapacitet samt hindrades från att delta i samhället i stort. Andra ansåg att kvinnans uppgift var att sköta hemmet, uppfostra barnen och ge den arbetande mannen stöd och vila.

Statistik visar att det var under 1950-talet som de fanns flest gifta kvinnor som ej förvärvsarbetade. Från och med 1960-talet kom antalet hemmafruar stadigt att minska. En kombination av efterfrågan på arbetskraft och jämställdhetssträvanden ledde till flera politiska reformer som underlättade för kvinnan att förvärvsarbeta och för familjens gemensamma barnomsorg. Under 1930-och 40-talen hade nio av tio svenska barn en hemarbetande mor under sin uppväxt; under 1980-talet hade mindre än ett av tio barn en mor som var hemmafru tills de fyllde 16 år. I dagens Sverige då de flesta kvinnor utbildar sig och förvärvsarbetar talar man inte längre om att vara hemmafru utan om att vara föräldraledig (eller mammaledig, och för mannen pappaledig). Föräldrarna får under denna ”ledighet” genom föräldraförsäkringen (Wikipedia)”.

Hanna och Frida

De ”små” liven var sysselsatta av skola, kompisar, läxor, kattlekar, spela Uno med familjen och åka pulka såklart. För oss vuxna är pulkaåkning fortfarande roligt, men jag är inte lika mjuk i kroppen längre, vilket påverkar smärttröskeln efter 3 timmar i guppiga backar. Ett besök hos kiropraktorn dagen efter är mera regel än undantag numera. Barnens kompis Tilde i gul jacka var allt som oftast en ständig följeslagare i de olika backkonstellationerna.

Lillprinsessan redan 8 år

Osannolikt vad tiden fullkomligt rusar fram. Det känns inte som evigheter sedan vår ”lille” Frida låg i barnvagn; nästa år börjar hon 2:a klass. Frida fick mest pengar när hon fyllde år; hon och Hanna sparar till en laptop i höst. Hennes tårtval innehöll bland annat banan, marsipan, grädde vaniljsås och choklad, med lite godis på såklart. Hon bjöd fem klasskompisar på partyt som bestod av lekar, tacos, glass och dans i Hyresgästförenings rymliga närliggande lokal.

Kattungarna har vuxit snabbt

Dexter och Tussen har börjat acklimatisera sig i lägenheten under de två månader som de bott under vårt tak. Tyvärr har den snövite också insett att man kan hoppa från balkonggolvet till balkongräcket. Detta innebär att man endera måste ha ständig uppsikt över de små liven när de är på balkongen eller att helt sonika inte öppna dörren alls. De båda har också vaccinerats två gånger samt avmaskats, och snart är det dags för kastrering. Att ha katter är dock ingen billig ”hobby”, förutom oändligt med kattsand och snordyr sockerfri mat så kostar två sprutor 1400 kr och kastrering nästan 2000 kr.

Det går inte komma ifrån att livskvaliteten höjts några snäpp i och med hårbollarnas ankomst till vår familj. De är flexibla när det kommer till var de sover; ibland snarkar de i Fridas rum, ibland i Hannas, men oftast hos Marie och mig. Det är teoretiskt betydligt mysigare att ha två katter bredvid sig än i praktiken. Dexter har ett uppdämt behov av att snutta på något, och dessvärre har mina sargade bröstvårtor fått agera snuttefilt. Det innebär förutom djävulskt många plåster också en betydligt sämre sömnrytm. När jag håller för den ena vårtan och ligger på den andre börjar han irrationellt  istället strula med armhålan. Att kattskrället saknar luktsinne är därmed bevisat.

3-veckors släktinneboende

Maries brors fru skulle praktisera tre veckor på Vrinnevisjukhuset. De bor vanligtvis i Hofors, så det är en bit bort. I vilket fall som helst fick hon bo hos oss de tre veckor som processen fortgick. Det är onekligen en omställning att få någon vuxen inneboende i ens lägenhet. Övertrevligheten får ett ansikte samtidigt som ens favoritprogram blir outsourcade till andra kanaler. Det är självklara i-landsproblem, men ändå. De rutiner som är vardagspatenterade får rucka på sig. Men Nina är en positiv och glad människa så de tre veckorna avlöpte friktionsfritt. Den enda smolket i bägaren var lösgodisorgier varvade med mängder av nötter, chips och bullar som frestade och tärde på mitt sockermissbruk.  När hon åkt var jag vänlig nog att äta upp det som blev kvar i skåpen.

Nyårslöfte

Träna-upp-framsida-lår-processen har redan en gång havererat. Övningen tar egentligen inte lång tid i anspråk, och jag har beslutat att göra den 3 ggr i veckan. Huvudproblemet är att den är så groteskt tråkigt och obehaglig. Men som sagt, nu har jag Lidingöloppet som mål i september, något som sätter större krav på att klara deras mardrömsbacke enligt andra skadeglädjande löpare. Samtidigt har jag lärt mig av återfallen, och skriver numera upp alla gånger jag gör övningen, i syfta att pressa mig själv att göra dessa, samtidigt som dagboksskriveriet reducerar strategin förträngning.

3-dagars Sweden rock biljetter i hamn

Jag lovade mig själv för tre år sedan att det var mitt sista Sweden Rock vistelse. Hade med bland annat Stefan Hammarström avverkat åtta sådana, och kände instinktivt att det hela gick på tomgång, samtidigt som själva tältsovandet kändes alltmer avlägset. Jag var också mätt på de band som jag sett, och som tycktes återkomma år från år. Passande nog var jag helt nykter den festivalen, vilket i sig är en osannolik bedrift, och ett värdigt avslut på en epok. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig.

Först basunerade arrangörerna ut att Survivor gör sin första och enda spelning i Sverige någonsin. Detsamma gällde för ett annat av mina husgudar, nämligen Asia. Sedan tillkom några av mina tyngre favoriter som Avantasia, Nya Accept, Threshold, Axxis och Firewind. Grupper som Europe, Demon, Saxon, Accept, Sonata arctica, Kiss och Candlemass har jag redan sett. Sister Sin, Morgana Lefay, Amaranthe, Crazy Lixx, Hardline och Witchcraft är jag väldigt nyfiken på att se live. En av mina squashpolare Michael Garrido brukar årligen besöka festivalen med några kompisar, och han bjöd oväntat in mig till deras gemenskap. Ska bli kul med lite ombyte såväl socialt som musikaliskt, att 3-dagars biljetterna går på 2500 kr får man förtränga helt enkelt.

Firefest biljetterna kom med posten

Europas största och mest välrenommerade festival för melodisk hårdrock hålls i Nottingham England av alla ställen på jorden. Har varit bra sugen att besöka detta mecka för pudelrock i några år nu. Då varken Stefan Hammarström eller Jarmo Kolehmainen hade tid eller ekonomi att hänga på så tog jag situationen i egna händer. Bokade biljetterna första veckan de släpptes; en månad senare damp de ner i brevlådan. De åtråvärda biljetterna har en tendens att försvinna snabbt bland musiknördar runt hela Europa. För en gångs skull har jag ingen holistisk plan hur resprocessen kommer att se ut. Jag har datumen, biljetterna och min reseerfarenhet att luta mig tillbaka på, hur jag tar mig till Nottingham får bli en senare fråga precis som boendet. Att resa ensam bekommer mig inte så mycket då jag tågluffat två gånger ensam förut. Visst skulle det varit kul om någon bra polare hängt på, men samtidigt brukar man möta fler människor när man är ensam än när två stycken reser tillsammans.

Inför Nice Halvmaraton och division fyra i squash

Jocke ”Spurs” Andersson och jag fortsatte att springa 1 gång i veckan, ganska lagom, om ambitionen är densamma att ta sig runt Lidingöloppet med en genomsnittsfart runt 6 min/km. Jag sprang 16 km själv när Jocke och hans fru latade sig på andra sidan jordklotet, närmare bestämt tre veckor i Thailand.

Squashäventyret i fyran blev inte vad jag tänkt mig. Blev kvar i 4:an i tre squashomgångar, och ytterst när att åka ner i femman vid förra sejouren. Jag har dock uppdaterat mitt mantra: ”titta på bollbanan, ta mig till mitten”. Mitt mål är att få dessa två grundstenar att sätta sig i ryggraden. Först då kommer jag att vinna fler bollar tillika fler jämna matcher, men som sagt rutiner är svåra att förändra, främst de dåliga.

Jag trodde att virusproblemet var ur vägen, men icke sa Nicke. De låg och lurpassade så fort det blev för många bolldueller. När det gäller löpningen så märks det inte lika tydligt eftersom jag kan styra tempot på ett ett helt annat sätt, det är bara att lunka på så att säga. Rådfrågade min kiropraktor, och han sa att ett virus kan sitta kvar upp till 5-8 månader om det vill sig illa, och mitt har bara hållit på i 4½ månader. Jag tömde några budgetpostar och ökade pasta- och blodpuddingkvoten rejält i syfte att frigöra 2000 kronor för att framavla min hälsostatus. Mår jag bra, mår min familj bra eller? Provtagningsorgien skedde på Medicinskt Centrum och allt som nedanstående bild visar ska jag tydligen få svar på. Om en vecka har jag bokat tid med en läkare som kommer att att tala om vad som är bra och vad som är mindre bra med de miljarder prover jag tog vecka 7.

Pixel-Eskapism

End of watch är en skakig-kamera-film, något som jag vanligtvis inte är så överförtjust i. Dock är detta ingen lågbudgetfilm utan en rulle med molto kapital bakom sig. Till sin hjälp har de bland annat Jake Gyllenhaal och Michael Péna. Filmen handlar om två kaxiga poliser som är partners och vänner sedan länge. De umgås lika frekvent på jobbet som, efteråt, och deras familjer är minst sagt sammansvetsade. Jake det vill säga Brian i filmen har fått för sig att spela in några veckor via videokamera, vars syfte är att visa hur en dag på jobbet gestaltar sig. Det är den historien som möter oss tittare. Mike och Brian är två hängivna, men oerhört nonchalanta poliser som inte räds något. De börjar nysta i knarkaffärer som sedermera leder vidare till den ökända Kartellen. South Central i Los Angeles framställs periodvis som en krigszon där de kriminella indirekt har makten över människors vardagsliv. Filmens stora behållning är kemin mellan Jake Gyllenhaal och Michael Péna, då de är i bild typ hela tiden är det en förutsättning för att filmen att ska funka överhuvudtaget. Värmen, humorn, vardagsproblemen, drömmarna och polisarbetet i sig avhandlas på ett mycket trovärdigt sätt, och då blir skakiga-kameran ett bra verktyg att förstärka vardagsrealismen med. Socialrealismen får mina tankar att vandra tillbaka till den gamla polisserien: ”Spanarna på Hill street”, vilket är ett gott betyg, jag gillade den serien skarpt. Som sagt det här är ett polisdrama, och ljusår ifrån ”S.W.A.T” och ”The Fast and the Furious” machoklyschor. End of watch är en riktigt rå, skitig och sevärd polisfilm.

My week with Marilyn visar prov på kreativitet när upphovsmakarna väljer att skildra endast en fragmentarisk period av denna ikon, istället för någon tramsig best-of-life-movie. Vi får följa henne utifrån filmstudenten Colin Clarks glasögo0n. Har får chansen att lära känna närmare när Marilyn kommer till England för att spela in en film. Colin blir varse att även exceptionell skönhet kan ha sina fläckar. Från charmig till strulig, från strulig till ytterst sårbar; Colin och filmteamets tålamod sätts på svåra mentala prov, beroende på vilken sida stjärnan vaknat på. Castingen är top notch: Michelle Williams (1980, Kalispell, Montana, USA: Prozac nation, Brokeback mountain, Land of plenty, Mammut, Blue Valentine, Shutter island) om spelar sexsymbolen är som skapt för rollen, precis som den oerfarne Colin vilken spelas superbt av Eddie Redmayne (1982, London: Elizabetg – the golden age, Black death, Glorious 39, Les Misérables). Den melankoliska  och oförutsägbare Marilyn skapar ett lågmält men intresseväckande sorl, som vidmakthålls under hela filmen. Som sagt  ett stickprov i filmstjärnans liv blir en perfekt balanserad cineastisk dos. Är det myten eller Monroe vi får följa under filmens gång? Jag vill helt enkelt veta mera om denna mytomspunna kvinna, ett gott betyg som något, en toppenfilm.

Sagan om ringen teamet har återigen samlats, denna gång för att damma av den barnvänligare boken Bilbo. Min fru, jag själv och min bror hade de bästa förutsättningar man kan ha på en biosalong. Utvilade, en gigantisk bioduk, toppenljud, 3D samt en ny bildteknik kallad 48 fps att tillgå. Den episka Hobbit är hela 2 timmar och 49 minuter lång, så det är en fördel att ha besökt toaletten innan. De enda nackdelarna var dels de oerhört höga förväntningarna jag hade, dels att jag läst boken. Inledningen är dessvärre en segdragen historia som inte för karaktärerna framåt, snarare en film i filmen så att säga. Här hade de utan problem kunnat kapa ett antal minuter, för att  sedermera implementera dessa på de efterföljande DVD/Blue-ray-utgåvorna.Efter dvärgsammankomsten sätter äntligen äventyret igång, till skillnad ifrån förra filmen så är inte huvudkaraktärerna spridda för vinden utan enhetligt samlade. Vi får följa de 13 dvärgarna, Bilbo och Gandalfi i en medeltids-roadtrip med syftet att nå ”Ensamma berget”. Där ruvar dvärgarnas rättmätiga skatt, men också en blodtörstig drake. Gänget stöter bland annat på troll, orcher, shapeshifters, trollkarlar, jättelika spindlar, dräglande vargar och så klart den opålitlige Gollum. Hobbit är inte bara mer barnanpassad, utan också mer humoristisk och mindre mörk, vilket underlättar filmtittandet, men förtar det magiska. Filmens allra största problem är dock att scenerna blir på tok för utdragna, saker som inte finns med i böckerna har lagts till. En bok som består 300 sidor, varav 1/5 av ytterst jobbiga visor tycks 3 filmer x (nästan) 3 timmar vara ett adekvat filmiskt självmord.

Riktigt så hemskt blir det inte, utan Hobbit är ett utomordentligt äventyr, men man ska  akta för att sig jämföra dessa med Sagan om ringen trilogin, vilka förblir ojämförbara. Gandalf agerar som Gud själv och räddar alla i sällskapet 219 gånger, vilket är 218 stycken för många. I längden blir dessa genomskinliga enmansaktioner både förutsägbara och fantasilösa. Det smartaste hade nog varit om Gandalf gett sig ut och fixat detta allena, utan några kortväxta varelser i sitt följe. Det känns också som att filmen är ett enda stort slagsmål, de slåss mot allt och alla, och till sist blir det lite väl mycket ointressanta strider i filmen. Det visuella i 3d är filmens allra största tillgång; den segdragna storyn det som dränerar Hobbit på ett högt betyg. Det bästa hade nog varit att klippa bort 40 minuter för att skapa ett bättre flyt och tempo i filmen, eller att endast ha gjort två filmer av denna 300 sidors barnbok.

Bra skräckfilmer växer sannerligen inte på träd. Kvalitetsskådisen Ethan Hawke, ett coolt omslag och en intresseväckande handling gav mig hopp att bryta den dåliga-skräckfilms-trenden. Sinister handlar om true-crime-författaren Ellison som flyttar in i ett hus där horribla brott utspelats. Hans familj är dock  helt ovetande om att dessa makabra händelser ägt rum. Ellison är desperat behov av en ny bestseller och börjar maniskt skriva om de gångna brotten. Till sin hjälp finner han ett gäng super-8 filmer på vinden, vilket senare visar sig vara rena ”Snuff-filmerna. Författaren förförs ofrivilligt med i de suggestiva kortfilmerna, där mer än vad som är nyttigt för en människa att veta uppdagas. Sinister är onekligen en atmosfärisk horror-rulle där jag ibland nödgades att plocka fram den stora kudden. Ethan Hawke (1970, Austin, Texas, USA: Dead poets society, Alive, Reality bites, Brooklyn finest, Training day, Before sunset, Daybreakers) som spelar Ellison har troligtvis världens mest förstående fru. När deras ögonstenar till barn blir drabbade av ett pärlband av oförklarliga händelser, väljer människan att stanna kvar i villan. Rationellt sett hade det varit få människor som härdat ut en vecka efter alla skrämmande upplevelser i det hemsökta huset. Sinister får knappt godkänt, tittarna kastas in och ut i en orgie av skräck-klyschor. Inspirerad av japanska skräckfilmer, Huset som gud glömde och Paranormal activity är denna soppa som sagt långt ifrån originell eller tillräckligt skrämmande.

I det dystopiska framtidssceneriet år 2074 är tidsresor en dela av vardagen. Kriminella ligor utnyttjar detta till fullo genom att skicka folk de vill bli av med 30 år tillbaka i tiden, där det finns så kallade loops som helt sonika avrättar dessa individer. Joseph Gordon-Lewitt (1981, Los Angeles, USA: tv-serien 3rd rock from the sun, 10 things  I hate about you, Helloween – 20 years later, Mysterious skin, Brick, Miracle of S:t Anna, 500 days of summer, Inception, 50/50, The Dark knight rises, Lincoln) spelar den ambivalente Loopern Joe, medan Bruce Willis iklär sig samma roll  fast hans framtidssjälv, ett alter ego som han blir tvungen att konfronteras med i filmen. Sådana här filmer har en tendens att förvirra tittaren i myriader av tidsresenär-spekulationer det vill säga bli för smart för sitt eget bästa. Här har regissören istället satsat sina kort på en originell handling som inte präglas av oändliga special effekter, katt och råtta jakter och råbarkade stereotyper. Tyvärr är det många frågor som utkristalliseras under filmens gång som jag verkligen ville ha svar på, men inte fick. Vill man hitta manusluckor så finns det en uppsjö av svarta hål i L0oper, något som drar ner helhetsintrycket. Bruce Willis är neutral i sin rolltolkning, han varken tillför eller förstör något. Botoxfixering och endimensionella skådespelarprestationer gör att Brucan tyvärr har blivit en parodi av sig själv, precis som kollegorna De Niro och Nicolas Cage.  Då jag är ytterst svag för denna typ av framtidsfilmer med tidsresor tyckte jag ändå att filmen var godkänd.

Sidospår-agent-action där ursprungsagenten Jason Bourne bytts ut mot Aaron Cross det vill säga Matt Damon mot Jeremy Renner, borta är även original regissören Paul Greengrass. Jag tycker att manusförfattarna borde få något slags nobelpris i att skapa ett så osannolikt idiotiskt och ointressant manus. De tycks varken ha sett de föregående filmerna eller gått någon adekvat dramaturgisk utbildning. Aaron Cross skickas till Manila för att springa över en miljarder hustak och köra jättemycket motorcykel ungefär som i tredje filmen, en scen som känns som en 3/7 delar av hela filmen. The Bourne legacy framstår tämligen platt och intetsägande i jämförelse med de föregående filmerna. Bäst i filmen är selektiva actionscener och den mycket bedårande Rachel Weisz (1970 Westminister, London: The Mummy, Enemy at the gates, About a boy, Runaway jury, The Fountain, Agora, Fred Claus,  Definitely Maybe, The Whistleblower, The deep blue sea, Dream house). Då alltför många människor ändå tycks ha kravlat sig till biosalongerna borgar det tyvärr för ytterligare filmer i serien, några jag definitivt inte kommer att se.

”I ditt huvud” – Tankeläsare på Flygeln.

Marie och jag hade återigen lyckats outsourca Hanna & Frida till våra generösa gårdsgrannar Jonas & Tilde. Kvällens agenda bestod dels av ett månadsenligt restaurangbesök, dels en annorlunda förställning på Flygeln. Månadsvalet föll på Sing Thai, ett gemensamt favoritställe i Norrköpings matvärld. Vår första tanke var att cykla, men när regnet fullkomligt öste ner blev det bilen istället.  Jag valde stekta nudlar i symbios med rätten Gai Pad Bai Grapao, något som sköljes ned med två kalla öl. Marie beställde in Gai Pad Met Ma Moang det vill säga stekt strimlad kyckling med cashewnötter. Förrätten bestod av Sateh Gai vilket enklast översätts till kycklinggrillspett med jordnötssås. Vi hade nog båda glömt bort hur gudomlig maten som serverades på Sing Thai var, perfektionism uti fingerspetsarna.

Hällregnet fortsatte att terrorisera ”Pekings” stadsbild, men vi undvek det blöta, och bilade istället bekvämt till Spiralenparkeringen för att sedermera pricka in närmaste vägen till Flygeln. Jag är definitivt inte snål, utan snarare ekonomisk, men 40 kronor per person för att hänga in ytterkläderna var onekligen väl tilltaget. I vilket fall som helst så traskade vi fram till rad 11, och till en tillsynes fullsmockad lokal. Klockan 19.10 satte showen igång, och det var en stilistisk scen som mötte oss i publiken. Fexeus inledde kvickt med att via en orange frisbee välja ut personer ur publiken, något som skulle omöjliggöra fusk och fejk. Henrik var väldigt tydlig med att vi som publik inte skulle föra vidare vad som hände under föreställningen till vår omgivning, något jag absolut respekterar.

Ett av hans trick att få publiken delaktig var som sagt att få upp dem scenen successivt under föreställningens gång. Det var en varierad, trivsam och annorlunda tillställning som förförde oss; tyvärr blev det inget hångel, utan bara subtila smekningar. Jag vet inte om mitt milt sagt överskruvande på stolen berodde på gårdagens Familjen Adams besök eller om Fexeus faktiskt var på tok för omständig?  Jag upplevde att han bluddrade på alldeles för mycket, och det sensationella resultat som man förväntade sig, visade helt enkelt inte sitt rätta ansikte. Det hela blev för profillöst och utdraget, precis som ett vanligt syndrom i amerikanska tv-serier som Lost, Alias, Prison Break och Heroes. Visst var det stundtals väldigt underhållande, men tidslängden kunde utan problem kapats med minst 30 minuter, med syftet att skapa en effektivare och rappare föreställning.

Periodvis träffade han sin publik med några riktigt bra skämt, men humorn var tyvärr inte hans starkaste sida; en ingrediens som hade kunnat kryddat transportsträckorna ordentligt. Henriks manipulationer (när de väl kommit till skott) var dock väldigt välriktade, och för mig källor till frustration hur han verkligen gått tillväga. Den så kallade finalen var också riktigt smart upplagd, då han avlossade svar på det som skett tidigare under kvällen. Den finurliga och varierade Henrik Fexeus får ändå bara godkänt av mig och Marie, kvällens höjdpunkt var utan tvekan Sing Thai.

Henrik Fexeus föddes 1971 i Örebro men emigrerade sedan till Vallentuna, men bor numera i Stockholm med sin sambo och sina två barn. Redan i grundskolan väcktes hans gigantiska intresse för trolleri, något som fortsatte ju äldre han blev. Henrik har studerat kommunikativa och mentala tekniker som NLP, hypnos, skådespeleri och psykologi, samt analyserat påverkan genom media, reklam, propaganda och memetik. Idag är han en efterfrågad föreläsare och författare inom området omedveten kommunikation. Henrik har skrivit sex bästsäljande böcker inom omedveten kommunikation och påverkan som hittills översatts till 19 språk; Konsten att Läsa Tankar (2007), När Du Gör Som Jag Vill (2008), Alla Får Ligga (2009), Konsten Att Få Mentala Superkrafter (2011), Öka Din Sociala Kompetens – På 1 Timme (2012) samt Bli Kreativ – På 1 Timme (2012). Henrik ledde också två säsonger av den internationellt uppmärksammade TV-serien Hjärnstorm för SVT och har suttit med i juryn i TV4:s Talang. Idag är han en av Sveriges mest efterfrågade föreläsare samt en prisbelönt underhållare. Under 2012 turnerar han genom hela Sverige med sin föreställning: ”I ditt huvud”.

Nostalgi i lyxförpackning

Marie och jag fixade ett barnfritt evenemang, halvänglarna lämnades i händerna på Jonas Gustavsson och hans dotter Tilde, och hämtades istället efter själva musikunderhållningen. Denna tillställning hade vi inte gått på, om inte jag hade vunnit en tävling hos Ståhls, där vi oväntat blev två biljetter rikare. Gratis är gott, och musik är terapi för själen, så varför inte. Vi anlände 19.20 till De Geer hallen, efter att letat parkeringsplats i en kvart, i hällregnet som besudlade Norrköping denna fredagskväll. Efter att ha lämnat in våra jackor stressade vi som murmeldjur runt de tillsynes oändliga trappuppgångarna. Vi fann till sist våra platser på 3:e balkong 2:a raden, helt perfekt. De som stod för musik-tidsmaskin-perspektivet var  de välrenommerade artisterna: Peter Johansson och Matilda Hansson tillsammans med Nina Söderquist och Tommy Nilsson. Initiativet och  showansvarig var dock Peter Johansson som inkluderat fyra svenska städer i detta pop-rock-smörgåsbord.

För mig har Tommy Nilsson varit en källa till musikglädje, från att ersätta Zinny Zan i Easy action där han omkullkastade glamrocken till kompetent a.o.r/västkust, till popballaden ”Öppna din dörr”. Enligt Kee Marcello  ska Tommy  också varit förstavalet som leadsinger i Toto, tyvärr blev det av olika turer inte så. Runt samma period deltog den då pudelbeklädde också i det svenska projektet Swedish metal aid som en av många hårdrockssångare på låten ”Give a Helpin’ Hand”. Mr Nilsson satsade sedermera på en hägrande solokarriär och fick ett stort genombrott med låten ”Allt som jag känner”, en duett han sjöng med Tone Norum 1987. Det gav honom Rockbjörnen som ”Bästa manliga” artist samma år. På det följde den svenska Melodifestivalen 1989, där han framförde det segrande bidraget ”En dag” som slutade på hedrande fjärde plats i Europa. Under 1990-talet hade han fortsatta framgångar, bland annat med ”Dina färger var blå” som användes flitigt av Pripps i en reklamfilm. 1994 blev hans ”Öppna” årets låt på Svensktoppen. Successivt har mitt intresse för honom subtilt dalat, och numera hade jag ingen aning vad han sysslat med, tills denna föreställning.

2008 vann Nina Söderquist dokusåpan Westend star i  TV3; vinsten bestod av huvudrollen som Lady of the Lake i West-uppsättningen av musikalen Spamalot. En roll som hon reproducerat i Malmö och i Stockholm hösten 2011. Hon  deltog i Melodifestivalen 2009 med den ruskigt underskattade  låten ”Tick Tock” som tyvärr inte  gick vidare. Hon har även varit med i ”Så ska det låta”, ”Allsång på Skansen” och ”Singing Bee”.

Multiartisten Peter Johansson  är främst gitarrist, dansare och musikalartist. Han har bland annat spelat i den tyska uppsättningen av Saturday Night Fever i Köln 2001–2002, A Chorus line på  Göteborgsoperan 2002–2003 och i Queen-musikalen We will rock you i West end i London mellan åren 2003–2007. På grund att han gestaltat huvudrollen Galileo cirka 850 gånger fick han efter föreställningen en specialgjord We will rock you-gitarr och en guldskiveplakett.

Peter Johansson har även medverkat tillsammans med sin kusin musikalsångerskan Matilda Hansson i sångsagan ”Gerda”, baserad på historiska händelser i St Anna skärgård. Under flera år har det blivit en tradition för de båda att göra kyrkoframträdanden runt om i Östergötland. Med stöd av släkt och vänner har området kring St Annas blivit en oas för många att avnjuta musikalisk tillfredsställelse under äkta svensk högsommar. Med sig i bagaget har de några av historiens många musikal- och populärkulturella musikklassiker. Publiktrycket har ökat för varje år som gått, numera har inte ens groupies företräde in i det heliga, då trycket efter biljetterna är fanatiskt.

Första akten inleddes med ett knippe 50-tals örhängen som ”Johnny B good”,  ”When a man loves a woman”, ”I´m a beliver”, ”A whiter shade of pale”, ”Your song”. Från att varit aningen motsträvig till konserten, trots gratisbiljetterna blev jag snabbt tvungen att ändra inställning. Artisterna var minst sagt charmiga och lyckades med konsttycket att göra varje cover till en högkvalitativ underhållning i symbios ett ytterst kompetent 6-manna band, vilket inkluderat saxofon och trumpet. Första aktens höjdpunkter var dock duetten med Tommy & Peter i Elvislåten: ”Suspicious minds” och The Whos´s ”My generation. ”. Variation, driv, genuin glädje, humor och snygga arrangemang präglade de snyggt genomförda numren. I pausen släckte jag törsten med en kall 50 cl öl, Marie dräpte en juice. jag passade också på att snacka lite med squashpolaren Magnus Hjortberger och hans dotter Angelica.

Andra aktens fokus låg på 70-och 80-tal där musikaliska klassiker som ”Like a Prayer”, Roxettes slagdänga: ”Must have been love”, ”The best” (tina Turner),  och ”Total eclipse of the heart lades till handlingarna. Som sann a.o.r kille blev jag mer än tillfreds med Tommy Nilssons framförande av Toto´s melodiskt ikoniska: ”Hold the line”. Mitt hårdrockhjärta bultade också tacksamt i takt till Ninas toppenversion av AC/DC ”Highway to hell”. Andra aktens höjdpunkter för egen del var annars den svettiga versionen av The Eagles Hotel California, gitarr-solo-duellerna var makalöst reproducerad. Avslutningslåten var också en av kvällens bästa, nämligen Queens rockoperakonstruktion: ”Bohemian rhapsody”. Här kom ju verkligen Peters Queen-erfarenheter till nytta, vilket troligtvis var syftet – magiskt. Som sagt de 2½ timmarna pinnade på kvickt och höjdpunkterna var osedvanligt många. Det ska tilläggas att Anneli Axelsson och Dan Rosengren tillika den hormonstinna kören skötte sig med bravur. De var de enda som inte lämnade föreställningen, men de tillförde massor genom coola moves och inlevelse utöver det vanliga. Ljusshowen i sig var också väldigt sparsmakad och snygg.

Kvällens starkaste lysande stjärna var ändå den svarthåriga 40-åriga amasonen Nina Söderquist, med en pipa som kunde besitta berg. Hennes versioner av  bland annat ” Total eclipse of the heart”, ”Highway to hell”, ”The best” och Michael Jackssons ”You make me feel ”gav mig gåshud. Alla dessa omaka pusselbitar gjorde att alla sinnen fick sin beskärda del, och helhetsbetyget kan inte bli annat än MVG. Proffsigheten lyste igen precis som den autentiska spelglädjen, något som återkastades till oss i publiken. Klockan 22.30 hämtade vi barnen, berusade av 2½ timmes musikeufori.

Continue Reading »