Axe – Offering

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis, kompis. De två blandband han aor-adlade mig med fick min musikinriktning att expandera.

Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Det var inte så att jag helt sonika lämnade de andra genrerna, pop, hårdrock, synt, punk utan tillsyn, aoren blev snarare en ny välkommen medlem till min musikfamilj, parallellt en källa till en tjockare plånbok. Ett av banden som infiltrerade mig allra bäst var Axe.

Axe bildades ur askorna från Babyface. Bandet bestod egentligen utav forna Babyface medlemmar: Edgar Riley Jr, Bobby Miles, Bobby Barth, Mike Turpin.

Enda undantaget var Teddy Mueller som hoppade från a.o.r.-kollegorna Prism (1977). Från början kallade de sig lite klatschigt för Alien, men bytte 1979 namn till Axe.

Ett namn som jag och troligtvis många andra inbitna hårdrockare antog vara synonymt med betydligt tyngre tongångar typ Slayer eller Anthrax. Gruppen släppte debutalbumet 1979 samtidigt som andregitarristen Michael Osborne förstärkte kollektivet.

Detta embryo visade upp vad som komma skulle på uppföljarna, exempelvis ”Life´s just an illusion” och ”Back on the streets again”.

Det tog inte så lång tid för mig att införskaffa plattan Living on the edge (1980). Sångarens Bobby Barth kraftfulla och passionerade stämma i symbios med pompalster som:  ”Living on the edge”, ”Fantasy of love” och ”Carry on”, var nästintill en andlig upplevelse.

Sett i backspegeln är de idag ännu mera odödliga än de någonsin varit. ”Fantasy of love” skulle jag lätt kunna titulera till en av 25 bästa låtarna som skapats i genren. Som sagt, Living on the Edge innehöll några monumentala låtar. Det var också den sista där basisten Michael Turpin ingick.

Det var dock Offering, från 1982 som blev ansiktet utåt i min skivsamling. De bytte skivbolag från Camel till Atco, Wayne Haner ersatte Michael Turpin på bas. I grunden var Axe ett gitarrorienterat band, där keyboarden mer var ett komplement än en karismatisk frontfigur. Det hörs tydligt på albumets enda cover, Montrose klassiker “I Got the Fire”.

Pianoklinkandet på ”Rock´n roll party in the street” ledde lyssnarna fram till tung pomphårdrock. Det är väl det som jag verkligen dyrkar med bandet, de balanserar på rätt sida av de ultratunna linorna, mellan för tungt, och för mjukt, ungefär som Y & T gjorde så bra. Mindre keyboards, mer enkelspårighet återfinns på nästkommande alster: ”Video inspiration”. En okej låt, som jag upplever som aningen tjatig.

Bobby Barth

Det är på tredje spåret som a.o.r.-genialiteten briserar. Inledningen till ”Steal another fantasy” kan inte beskrivas på annat sätt en som brutalt vacker; a.o.r. när den är som allra bäst.

Tjejnamn är något som genren i sig är världsbäst på att framavla; Rosanna, Stacy, Pamela, Cynthia, Carrie, Diana, Mandy, Caroline, Valerie, Mary, Madelaine, Anna, Janie, Gloria med många mer.

Till dessa kunde vi nu addera ”Jennifer”. Låten i sig är ett midtempo-mästerverk, där Bobbys röst får tillåtelse att dominera ljudbilden. På sjätte låten återgår soundet från mjukt till melodiskt tufft.

Bobby Barth

”Burn the city down” var pomprock som smittade ner lyssnaren med tyngd och en ultrafet refräng. Efterkommande ”Now or never” drog ner på tempot och de distade gitarrerna.

Det som utkristalliserade sig var pure a.o.r.  Dutt dutt keybords, smäktande gitarrer, och fin stämsång skapade extraordinär magi. Näst sista låten drog återigen upp tempot via ”Holdin on”; mer hårdrock än a.o.r.

Sista låten ”Silent soldier delade kungligt upp tung vers med silkeslen refräng, en perfekt musikalisk allegori som sammanfattade vilka Axe egentligen var; ett band med ett exceptionellt finkalibrerat melodisinne.

Det udda omslaget gjordes av Don Brautigam. Fyra år senare skapade han det sinnessjukt vackra omslaget till Metallicas: Master of puppets. Densamma ritade också deras Black album 1991, vilket måste varit musikhistorien mest lättcashade uppdrag någonsin

Fansen gillade verkligen också vad de hörde. Axe turnerade med storheter som och öppnade för Iron Maiden 1983. Världsherraväldet stod på vid gavel. Inspirationen från turnékollegorna gjorde att pendeln svängde mot mer hårdrock än a.o.r.

Ett år senare landade Nemises på skivdiskarna. Accept-vibbarna kastades ut på inledande ”Heat in the street”. Det var snabbt, tungt, melodiskt och djävulskt bra, även om många som dyrkade deras mest melodiösa låtar kanske satt både kaffe och kaffekoppen i vrångstrupen.

På ”Young hearts” återställdes kaoset till Axe-vardag. Låten var plattans allra bästa och en typisk Axe-låt som lätt hade kunnat infogats på Offering. ”

I´ll think you remember the night”, ”Eagle flies alone” och ”Foolin your momma again” alster som hamnade precis under ”Young hearts”. Ytterligare ett väldigt bra album av Axe, fast inte lika ikonisk som Offering.

Turnén med Mötley Crue kunde varit inträdesbiljetten till det de riktigt stora i branschen. Tyvärr omkom istället Michael Osborne tragiskt i en bilolycka 1984. Bobby Barth och hans fru var också med i kraschen, men klarade sig mirakulöst. Floridabandet splittrade av förklarliga skäl efter incidenten.

Tiden läker alla sår? Ingen aning egentligen, men bandet återuppstod oväntat med svensktysk hjälp via bolaget MTM. Det samarbetet resulterade i plattan Five (1996). Originalmedlemmarna var Barth, Edgar Riley Jr och Teddy Mueller. Bob Harris snodde mickstativet, Bobby koncentrerade sig på gitarrliret istället. In kom välrenommerade basisten Blake Eberhard och keyboardisten Robe Lowe.

För mig var dessvärre skadan redan skedd, borta var de magiska pompfingrana. Visst, det glimrade till i ”Holding on to the night” och ”Life in the furnace” samt några halvhyfsade sånger, men låtkvaliteten hade tyvärr devalverats, samtidigt som utmärkte sångaren Bob Harris helt enkelt inte var en Bobby Barth.

Ett år senare dök samlingsplattan Tventy years from home upp. Tre år senare kom det som länge såg ut att vara deras sista platta, The Crown ut. Planeterna var inte längre synkade, och tiden hade hunnit rinna ut. Musiken var ljusår från det som jag curlat av tidigare.

19 år senare har vi enligt bandets utsago, plattan som knyter ihop hela aor-säcken: The final offering, deras sjunde alster. Förväntningar var väl inte de högsta utifrån deras två senaste besvikelserna. Dessa besannades dessvärre med råge, mer blues, mindre pomp-aor - not worthy at all.

Gruppens grundare tillika dirigenten, låtskrivaren och gitarristen Bobby Barth började i Blackfoot efter Axe kraschat. Två år senare lämnade han det bandet för att dedicera sin första och enda soloplatta: Two hearts one beat, till sin omkomne kollega och vän Michael Osborne. Mr Barth pendlade sedan mellan Blackfoot och senare upplagor av Axe.

Förutom musiken är motorcyklar hans livsgnista. Han är bland annat vice President och grundare till Louisiana Grand Chapter of the ”Widows Sons” motorcycle Riding Assoc.

För mig spände Axe karriär över tre plattor. Det utomjordiska melodisnickeriet blev liksom kvar i bilvraket vid den tragiska olyckan 1984. Bandet och Bobby återhämtade sig aldrig riktigt. Albumet Offering kommer alltid att ha en helig plats upptagen i mitt a.o.r.-hjärta.

Continue Reading »

Tidlös Pomp A.O.R

1. ”Rock ‘N’ Roll Party In The Streets”
2. ”Video Inspiration”
3. ”Steal Another Fantasy”
4. ”Jennifer”
5. ”I Got The Fire” (Ronnie Montrose)
   
6. ”Burn The City Down”
7. ”Now Or Never”
8. ”Holdin’ On”
9. ”Silent Soldiers”

Min första renodlade a.o.r platta utöver Def Leppard var Axe med albumet Offering. På den tiden härjade Judas priest, G.B.H, One way system, Dead Kennedys, Y and T, Anvil, Metallica och Slayer på vinylspelaren. I ett tidevarv när man sällan kunde lyssna på musiken innan man köpte den fick jag allt som oftast förlita mig på andras åsikter huruvida en platta var bra eller inte. Mina obskyra inköpsställen var främst Stockholmsbaserade Heavy Sound och Pet Sounds. I fallet med Axe köpte jag plattan mest på grund av namnet och det coola omslaget.

När skivspelararmen kränkt vinylen två gånger blev jag ruskigt frustrerad och ansåg instinktivt att detta var ett skapligt nerköp, ett fatalt ekonomiskt misstag. Efter några genomlyssningar hade jag gjort en musikpudel, och svängt snabbare än en EU-tjänsteman. De mjuka tonerna förförde mig om och om igen; man kan väl säga att detta var min adekvata inkörsport till A.O.R-genren. De fluffiga låtarna etsade sig fast  i hjärnbalken i symbios med Bobby Barths utomjordiskt vackerstarka röst. Varje nästkommande platta var källor till fiktiv eufori. Tyvärr var det mer ett önsketänkande när Offering sett i backspegeln var kronjuvelen i deras albumkatalog, därefter gick det sakta men säkert utför i en oändlig nedförsbacke.

Floridabaserade Axe första alster från 1979 var ett A.O.R-embryo, potentialen fanns onekligen där. ”Loves just an illusion” var en låt som visade prov på ett melodiskt hantverk utöver det vanliga. Deras andra platta: Living on the edge, inhandlades kvickt efter jag indoktrinerats in i deras magiska melodiorgier. Där fanns det verkligen några riktiga guldkorn, och det var inte svårt att förstå att det handlade om en ren och skär musikgenialitet. Melodier som ”Living on the edge, ”Fantasy of love” och ”Carry on” var och är vansinnigt bra. Några av låtarna har återutgetts med nytt ljud, vilket i detta fall inte alls var en dum strategi, vanligtvis brukar slutresultaten bli horribla.

Den fjärde plattan hade jag obeskrivligt stora förväntningar på, dessvärre infriades dem inte. Låtar som stack ut var snabbtunga: ”Heat in the street”, ”I´ll think you remember tonight”, ”Eagle flies alone”,  ”Foolin your momma again” och framförallt ”Young hearts”, det var låtar i patenterad Axe stil. 1984 skedde det tragiska, då Bobby Barth och gitarristen Michael Osborne var med om en bilolycka. Michael omkom medan Bobby hade änglavakt och överlevde. Det var troligtvis början till slutet för en grupp som hade framtiden i sin hand; kemin som de båda gitarristerna hade gick inte att reproducera.

På den femte plattan, tillika comebackplattan ekade det bara fragment utav det förflutna. Det var dock ett tuffare sound, men ljusår ifrån de minnesvärda låtar som de tidigare vinylframavlat. Deras comebackplatta part två  blev tyvärr ännu sämre än sin halvmediokra föregångare, och såklart inte heller någon försäljningsframgång. Axe var därmed passé och en skugga av sin egen skugga; det var helt enkelt tid att lägga gruppen till handlingarna. Numera lyssnar jag i ännu högre utsträckning på deras många A.O.R-juveler,  och upplever det unika melodisnickeriet som tidlöst. För mig kommer alltid plattan Offering tillhöra en topp 15 i A.O.R-genren. Bobby Barths smekande, men kraftfulla röst en klar 10 i topp, där tronen bland annat  delas mellan Steve Perry, Lou Gramm, Fergie Frederiksen, Jimi Jamison, Mark Free (Marcie),

• Axe (1979)
• Living on the Edge (1980)
• Offering  (1982)
• Nemesis (1983)
• V (1997)
• The crown (2001)

Medlemmarna är spridda med vinden, men the man behind the band: Bobby Barth (1952, Coffeyville, Kansas) bor och verkar i New Orleans där han bland annat har en egen studio. Killen som också spelat med Blackfoot  och Babyface har fortfarande ett brinnande intresse för musik, numera är det mer blues än A.O.R som han förordar musikaliskt. Han är också mycket involverad i uppbyggnaden av New Orleans efter härjningarna av orkanen Katrina 2005.