AOR-content from hell and back again

Jajamän, här är den! AOR-listan som sammanställer världens bästa AOR-album genom tiderna. Detta är part 1, vilket innebär att i part II radas de mest helgjutna plattorna efter år 2000 upp.

I part1 ägnar jag mig åt att reflektera över de bästa, innan år 2000, det vill säga genrens ursprung och guldålder.

Nu är det år 2023, det innebär att hävstångskraften symmetriskt kommit ifatt AOR-genren.

Nu är det liksom rätt läge att kora de 30 bästa AOR-albumen på båda sidorna av 2000-talet. 23 år är den gemensamma nämnaren. I så fall 1976-1999 och 2000-2023

Genren föddes på andra sidan atlanten i slutet på 70-talet. USA och Kanada andades, åt och sket ur sig AOR-milstolpar.

1.  Skivan ska vara helgjuten; ”Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det oftast  existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.

Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet, i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry!

Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra;  utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

Jag vill slå ett slag för några av mina absoluta favoriter, White sister. De tillhörde pudelrockare som skapade the best of the best… utan att ett hel albumet höll.

De framynglade tidlösa saker som ”Straight from the heart”, ”Love don´t make it right”, ”Can´t say no” och ”Promises”.

Detta var produkter från himlens innersta skrå. Dessvärre var diskrepansen mellan dessa big fyra, gentemot resten av materialet för avgångsgrund.

Produktionen var ett annan aber! Den höll inte måttet. Ponera Beu Hill eller Neil Kernon; hade dessa två faktorer infriats så hade detta varit en topp 10 alla kategorier.

På uppföljaren, Fashion by passion, som kom ut två år senare (1986) upprepades historien: ”A place in the heart”, ”April” och ”Until it hurts” var låtar att döda till, så sjukt klockrena, men som sagt produktion var bättre, men helheten failade även här.

Det fanns många grupper som led av samma syndrom som just dessa album. Ett annat gott exempel är Van Zant från 1985. Hans första och enda platta var en orgie av AOR-genialitet utspädd med standard.

De alstren som jag kategoriserar som AOR-classic var framförallt ”Heart to the flame” som följdes av ”She´s out with a gun”, ”2 + 2” och ”You´ve got to believe in love”, därutöver var det blandad kompott.

Kontenans var ändå fyra utomjordiska låtar av10 möjliga – det håller inte i min AOR-bok, ifall perspektivet är helgjutenhet.

En annan snubbe som föll i samma fälla, en konstruktion de flesta förövrigt föll i, var Van Stephenson med sin Suspicious heart (1986).

Med låtar som titellåten och ”Fistfull of heat” skapade han monumental AOR. Resten av plattan hade sina stunder, men kom inte i närheten av de två ovannämnda kvalite.

Ett av mina absoluta favoritband var Y & T. Eartshaker som kom ut 1981, var deras jämnaste produkt, dock lite för tung för denna lista.

Därutöver blandades det och gavs. Det som var riktigt bra var inte bara riktigt bra, utan snarare övergudomligt.

Y & T skapade smittsamt refrängstarka anthems som ”Rescue me”, ”I believe in you”, ”Forever”, ”Don´t wanna lose”, ”Breaking away”, ”Don´t stop running”, ”Anytyime at all”, ”Face like an angel”, ”Temptation” och ”Don´t be afraid of the dark”.

Som sagt, det är komplicerat att hitta kraftfullare AOR-hymner än ovanstående uppradering.

Pomp-aorigaste i klassen? Förutom Fortune/Harlan Cage/101 South och Le Roux så samexisterade mästarna i klassen, Asia. Självskrivna? Nej, inte alls – tyvärr, hur gärna än jag försökte.

Ärligt, det gjorde ont i hela kroppen att inte kunna infoga vare sig debutalbumet från 1982 eller uppföljaren Alpha (1983).

På debuten samsades det som kan beskrivas som pomp-aor i sin allra renaste form, det vill säga essensen utav vad den smala nisch har att erbjuda.

Känn på dem: ”Heat of the moment”, ”Only time will tell”, ”Sole survivor”, ”Time again” och ”Wildest dream”!

I forskarvärlden fuskas det brett och vilt i syfte att bekräfta sina egna teorier. Det kallas lite snyggt att man som forskare använder sig av ett så kallat sig  konfirmeringsbias.

Jag önskar att detta bekräftelsejäv gick att göra i AOR-världen, med syfte att infoga ett album till de 30  bästa ever. Tyvärr, det räckte helt enkelt inte.

Det gällde i allra  högra grad också Alpha, där ”Don´t cry”, ”Never in a million years”, ”The heat goes on”, ”Eye to eye” och ”True colors” briljerade. Men nära skjuter långtifrån någon hare.

Aviator – Aviator (USA/1986)

New York baserade  Aviator släppte endast ett album, men herregud vilket sådant. Plattan var helt befriad från fillers.

Axe – Offering (USA/1982)

Bobby Barth, vilken kille, vilken röst! Ett majestätiskt keyboardhamrade ackompanjerades av ett helt eget AOR-sound.

Bon Jovi – Bon Jovi (USA/1983)

Jag blev nästan gruppvåldtagen och lynchad av inavlade Norrköpingsbor i bussen från Stockholm till rikets mest hemska dialekt.

Jag hade uttryckt att förbandet Bon Jovi var ljusår bättre än the main attraction, KISS. Den harangen av ord harklade man helt enkelt inte bara ut sig… utan att bli straffad.

Kiss – Unmasked (USA/1980)

På tal om KISS. Även en blind höna kan hitta ett korn. Till mångas förtret sminkade bandet inte av sig. Dock var albumet en orgie i djäkligt starka låtar, precis som albumet innan Dynasty hade varit.

Cannata – Images of forever (USA/1988)

Jeff Cannata var djupt involverad i AOR-legendarerna Arcangel. Men för mig var detta hans mest helgjutna ögonblick.

Vill man ha sin AOR-soppa spetsad med mystiska örter så hade man helt enkelt hittat hem. Inget vad jag vet, kommer inte ens i närheten av att kopiera detta ubermagiska sound.

Tommy Shaw – Ambition (USA/1987)

Styx-bekantingen Tommy Shaw fick chansen att visa upp sin förträfflighet i tre egna soloskivor. Dock var det först på hans tredje alster som giljotinen föll ner. Hans fragilljusa röst kontaminerads utav 10 sjusärdeles bedårande sånger.

FM - Indiscreet (England/1986)

Gillade man brittisk AOR så lär ingen av dessa fans inte ha med FM på deras best of lista. Bandet blev en institution  i institution, en ö bland andra öar.

Red Siren – All is forgiven (USA/1989)

Ville man ha sin AOR tillredd på samma ingredienser som Belinda Carlisle så var detta album ett som man skulle införskaffa. Att den gått under radarn för många inbitna fans förhöjde ögonblicket.

The Storm – Eye of the storm (USA/1995)

Supergruppens andra album kunde inte kommit mer olägligt! AOR-genren var då lika populär som en tändsticksask hos en pyroman. Såväl grungen som hip hopen hade käkat keyboards till frukosten. Det hindrade inte The Storm från att skapa ett riktigt mästerverk.

Michael Bolton – Everybody´s crazy (USA/1985)

En kille som inte vill förknippas med sitt musikaliska förflutna var Michael Bolotins fjärde soloeskapad. För oss som är nerkärade i AOR-genren är han däremot en Gud bland Gudar.

Albumet kan utan problem infogas bland de fem bästa i denna rosafluffiga genre -  en närproducerad och ekologisk manna från himlen.

Fortune – Fortune (USA/1985)

Ville man ha sin musik pompig så fanns det andra alternativ till Asia. Till skillnad från britterna så framynglade amerikanerna ett klockrent helgjutet album, med stark betoning på helgjutet.

Harem Scarem – Mood swings (Kanada/1993)

Den självbetitlade debuten (1991), kontra den betydligt tuffare uppföljaren som gavs ut två år senare? I mitt fall var inte valet speciellt märkvärdigt eftersom jag dels gillade den hårdare produktionen, dels upplevde låtarna på  Mood swings som mer episka.

Sylvasst örongodis som “Saviors never cry“, “No justice“, “Stranger than love“, “Jealousy”, “Sentimental Blvd“, “Empty promise” och “If there was a time” var rent ut sagt knäckande starka.

Signal – Loud and clear (USA/1989)

Innan Mark transformerades till Marcie så frontade hen Signal. Ett band som endast släppte ett album, men vilket sådant! Den neonoranga ”Arms of a stranger” måste dessutom tituleras som en av världens 10 bästa AOR-låtar.

Magnum – On a storytellers night (England/1985)

En av de första vinyler jag köpte var Chase the dragon från 1982. Att lyssna på ”Soldiers of the line, ”On the edge of the world”, ”The Spirit” och ”Sacred hour” var som en religiös upplevelse.

Fyra låtar gör dock inget album, något Magnum rådde bot på tre år senare genom On a storyteller night.

Survivor – Vital signs (USA/1984)

Att skapa två mästerverk efter varandra är få förunnat, men Jim Peteriks och Frankie Sullivans skötebarn Survivor såg till att så skedde. Bandet tillhör the big three det vill säga Survivor, Foreigner och Journey.

Survivor – When seconds count (USA/1986)

Det var bara att gratulera bandet till sångrockaden, från Dave Bickler, till Jimi Jamison. Inget ont om Dave, men Jimi tillhör utan tvekan en av AOR-världens starkaste vokalister.

På denna makalösa platta ingick en av bandets mest kvalitetsstinna låtar, dutt duttiga ”Backstreet love affair”

Rick Springfield – Living in Oz (Australia/1983)

Kängurur och och koalor gör sig inget besvär på denna lista, utan det är denna ADHD-energiboost som innehar huvudrollen i detta täta molldrama.

Shy - Excess all areas (England/1987)

I mitt tycke är det hugget som stucket vilken som är Storbritanniens bästa AOR-platta; FM vs Shy. Det man med säkerhet kan yppa är att detta album är ett mästerverk.

Stan Bush & Barrage – Stan Bush & Barrage (USA/1987)

Mr Stan Bush har släppt åtskilliga soloeskapader. Ingen av dessa kommer i närheten av denna kronjuvel.

På detta album stod alla planeter uppradade. ”All killers, no fillers” var ett uttryck som mer än väl täckte in innehållet på detta album. Här stod han på toppen av sin förmåga, därefter gick det bara utför.

Streets – Crimes in mind (USA/1985)

Mike Slamer var/är en AOR-ikon vars skugga lämnat många avtryck i musikhistorien. City Boys, Slamer och Steelhouse Lane var några kröningar. Dock var det via Streets andra album som den berömda polletten gjorde dem odödliga.

Treat – The pleasure principle (Sweden/1986)

Treat tillhörde en av två skandinaviska akter som beamade in sig på denna eminenta lista. Att de dessutom lyckades med konststycket att integrera två album på listan över de bästa AOR-albumen på 2000-talet, bör få fans att höja på ett och annat ögonbryn i AOR-universum.

Robin Beck – Trouble or nothing (USA/1989)

En av världens vackraste människor kunde ståta med ansiktet på detta makalösa album, där varje låt var en singel.

Mest känd är albumet för att ha med Coca-cola reklamlåten ”First time”. För mig är dock detta ett helgjutet album där  kvaliteten visade sig vara obarmhärtigt stark.

En av plattans huvudlåtskrivare Desmond Child visade verkligen var det mintrosa skåpet skulle placeras ut; det var inte bara en låt som stack ut.

Russ Ballard – Russ Ballard (England/1984)

Har man skrivit lyckopiller som “New York groove” (Ace Freshley) , “Since you been gone” (Rainbow), “On the rebound”  (Uriah Heep), “So  this is eden” (Bad English),  “I know there´s something going on”  (Frida från ABBA) och  “Can´t shake loose” (Agneta Fältskog) var det bara att abdikera, killen var och är ett halvgeni.

I egen regi så konstruerade han ett riktigt bistick till album. Hans självbetitlade alster gavs ut 1984 och innehöll kvalitetssäkrade hymner som: “In the night”, “Two silhouttes”, “Voices” och “A woman like you”. Därutöver var resten över medel.

Efterkommande The fire still burns (1985) var inte heller något hastverk precis.

Foreigner – 4 (USA/1981)

Foreigner, ytterligare en av de tre stora elefanterna. Deras magnum opus var utan tvekan detta majestätiska album. En av låtarna var ”Break it up” tillika en topp 10 när det kommer till de bästa AOR-låtarna som någonsin konstruerats.

Toto – Isolation (USA/1984)

Ska det vara tre, eller ska det vara fyra stora elefanter? Det är självklart a matter of taste. De flesta vill nog att Toto infogas bland de övriga tre.

När det kommer till utomjordiska vokalister så tänker jag instinktivt på Fergie Frederiksen, mannen med keramikstrupen som ersatte Bobby Kimball på sång inför detta delikata album.

Def Leppard – High ´n dry (England/1981)

The new wave of british heavy metal kan man väl beskriva Def Leppard ursprungligen tillhöra. Dock var de ytterst lättfotade, vilket innebar att de övergav genren, för att istället flörta med de amerikanska kommersiella AOR-banden. Det gjorde Sheffieldslynglarna helt rätt i utifrån ett historiskt perspektiv.

Dare – out of the silence (England/1988)

Närt vi ändå är inne på temat lättfotade britter. Dare tillhörde verkligen gräddan av band som sprutade ur sig adekvat kvalitet. Dock var det tyvärr en engångsföreteelse, men ändå. Out of the silence var verkligen ett av de högsta bergen i bergskedjan.

Aldo Nova – Aldo Nova (Kanada/1982)

En av pionjärerna i genren vara kanadicken Aldo Nova. Bryan Adams skulle väl väldigt många inbitna fans utropa. Absolut, han hade sina stunder, men det var en annan landsman som dyrkade upp lönnlövens sockerstinna AOR-skåp.

Harlan Cage -  Forbidden colors (USA/1999)

Ur rötterna från pomp-pionjärerna Fortune kravlade sig Larry Greene och Roger Scott Craig. Denna duo fortsatte på den inslagna grusvägen som Fortune krattat ut till dem.

Detta innehåll landade inte långt ifrån huvudbandets magiska kvalitet. Pomp-ackorden stod återigen som spön i backen. Melodierna och de fluffiga refrängerna överglänste varandra.

Journey – Frontiers (USA/1983)

Ska jag vara lite kinkig så var detta akilleshälen då det kommer till uttrycket helgjutet utifrån de tre elefanterna Survivor och Foreigner. Albumet är nästan helgjutet, men fragment av kvalitetsolydnad fanns det spår av.

Till skillnad från de två bandet, var det bara Journey som fick med ett bidrag på listan, 2000-talets bästa AOR-album.

Har man som band skapat troligtvis den bästa AOR-låten genom tiderna så förlåter jag dem. ”Separate ways” var essensen hur AOR ska låta i mina böcker, exakt såhär, exakt!

Vi 10 som skuggade de 30 i toppen

Le Roux – So fired up (USA/1983)

Fergie fucking Frederiksen! Det skulle kunna vara den enda anledningen till att implementera Le Roux. Nu var inte så fallet, utan här kvävdes allt som hade med dysfunktionalism att göra.

Yngwie Malmsteen – Odyssey (Sweden/1988)

Av alla AOR plattor som släppts, varför väljer man att ta med ett med narcissten Yngwie!? Jo för att detta var AOR, fast lite snabbare och betydligt tyngre. AOR-halvguden Joe Lynn Turner frontade denna lyckträff, vilket inte gjorde saken sämre.

Kombinationen av Joe och skivbolagets krav på kommersialism banade vägen för detta melodiska mästerverk.

Mr Joe Lynn Turner släppte själv ett soloäventyr tre år tidigare. Tyvärr var tingesten inte helgjuten, men innehöll ikoniska AOR-gem som ”Losing you”, ”Endlessly”, ”Rescue you” och ”The race is on”.

Phenomena – Phenomena (England/1985)

Detta mastodontprojekt var en lite udda fågel på denna lista. Musiken var väl likt Yngwie inte de mest traditionella i genren. Det uteslöt inte innehållet att infogas bland de 30 bästa ever.

Def Leppard – High´n dry (England/1981) 

Ska jag vara helt ärlig så var det en komplicerad historia att välja mellan High ´n dry och Pyromania, minst sagt.

Honneymoon suit – The big price (Kanada/1986)

Kanadensiskt stål bet också på undertecknad. “Wounded” var kronan på verket, tätt följd av “Lost and found“, “One by one” och “Words in the wind“.

Kiss – Dynasty (USA/1979)

Precis som i Def Leppards fall blev det en knivig historia mellan Unmasked och Dynasty. Många AOR-freaks skulle nog knappast tänka tanken på att ta med dessa kronjuveler. Det finns bara ett botemedel…lyssna på dem ordentligt!

Icon – Night of the crime (USA/1985)

Jag är helt säker på att några AOR-nördar sätter fredagsbakeklsen i halsen. Jag valde faktiskt mellan Icon och Robin Beck, men den ruskigt bildsköne Robin drog det längsta strået och avgick med segern.

The Ladder – The Ladder (USA/1986)

En outsider bland outsiders! Ibland kan allt bara kännas helt rätt, utan att man egentligen inte vet varför. Den känslan fick jag av The Ladders enda album.

Mark Free – Long way from home (USA/1993)

Hade produktionen andats adekvat sådan, och dessutom varit befriad från trummaskiner så hade detta album utan problem infogats bland de 15 bästa AOR-plattor någonsin.

Bite the bullet – Bite the bullet (England/1989)

Ett djävulsk underskattat brittiskt juvelskrin. De lyckades infoga sin egna identitet på plattan som inte innehöll tillstymmelse till dåliga låtar.

En bit ifrån

Asia – Asia (England/1982)

Asia – Alpha (England//1993)

Brian Spence – Brothers (USA/1986)

Rainbow – Bent of shape (England/1983)

Dan Lucas – Canada (Kanada/1992)

Van Zant – Van Zant (USA/1985)

Talisman – Talisman (Sweden/1990)

Strangeways – Walk in the fire (England/1989)

Giant – Last of the runaways (USA/1989)

Mikael Erlandsson – The one (Sweden/1994)

Alien – Alien (Sweden/1984)

AOR, adult oriented rock uppfanns i USA. Amerikanernas fäbless för mollackord, förföriska melodier, mellobryggor, magiska refränger flankerades av sång i världsklass och en betongstark produktion, jo amerikanerna var minst sagt kungar i sitt eget kungarike.

Det är få album som inte har sitt ursprung i the land of opportnitues. Hela 20 grupper och artister var från USA. De andra anglosaxiska länderna fick dela på brödsmulorna.

Britterna 6 stycken genom Shy, Dare, FM, Magnum, Def Leppard, Russ Ballard, kanadickerna via Aldo Nova/Harem Scarem, australiensarna genom Rick Springfield.

Insprängt i allt detta utplacerade jag Skandinaviens bidrag, Treat Det kunde vara ett tecken på vad komma skulle på andra sidan 2000-talet, men också grunden för just den processen.

Någonstans måste den sagan början, i mitt fall inleddes den med Treat, inte Europe, även om det säkert var de som fick the first and second wave scandinavian melodic hardrock att rulla.

Survivor var det enda band som lyckades få med två albumbidrag. Indirekt också Fortune, där debuten samsades med Harlan cage.

 

 

Continue Reading »

Probably the the best well reasoned yearlist in the world!

God is great? Som agnostiker blir denna hypotetiska påstående något obekväm, men om han skulle finnas så hade det inte alls varit ett omöjligt scenario. Nu får man istället förlita sig på att slumpen och coronapandemin. Dessa ståtade som  två orsakstillvägagångssätt på över hur fantastisk detta melodiska hårdrockår tedde sig. I vilket fall som helst var 2021 året som överträffade sig självt utifrån att de tidigare åren varit sensationellt fantastiska.

Covid 19 djävulen stal ytterligare ett år för många band i musikbranschen. Precis som förra året kontaminering så fullkomligt sprutade det ändå ut melodisk hårdrock och AOR av världsklass. Det innebar att djungeln var ännu tätare utifrån  hur man skulle ranka fram årets bästa.

Konservatismen var min antiledstjärna, även detta år, jag ville ha förändring och fick det i viss mån via ett antal modiga grupper som Art of illussion, Reach och The Night Flight Orchestra. Trots detta aber utkom det schizofrent mycket musik som helt förlitade sig på skuggor från 80-talet. På de första 10 albumen existerade det knappast en dålig låt, det vill inte säga lite, trots allt reproducerande.

I slutet av augusti meddelade regeringen att de flesta av Corona restriktionerna skulle lyftas. Beslutet gläntade på Pandoras box i och med att hoppet kom tillbaka. Ett antal grupper satt igång att skriva musik för att hinna släppa detta innan året var till ände, medans andra tidigarelade sina album, syftena var att kunna konkurrera med alla andra artister och grupper som skulle frälsa arenor, klubbar och pubar ungefär samtidigt. Men säg den lycka som varade för evigt, i december fick vi ta tre steg bakåt igen.

Konsertmässigt var GES på Cirkus det bästa jag och min fru såg live. Den stora anledningen till detta var just bristen på konserttillfällen. Den melodiska hårdrocken fick se sig övermannad även av Staffan Hellstrand och Anna Bergendahl.  De var helt klockrena, men som sagt visst hade det inte suttit fel med någon lite större dos av AOR eller melodiös rock 2021.

Allt som glimrar är ju inte bara melodiös hårdrock och AOR. För egen del så lyssnade jag väldigt mycket på tyska dysterkvistarna Lord of the Lost episka dubbelalbum som handlade om Judas. En annan platta som gick varm var Volbeats helt underbara Servant of the mind. Har aldrig tidigare varit något fan av dem, men för mig blev deras senaste en ursäkt att gå igenom deras musikbibliotek med betydligt större noggrannhet.

Ett axplock utav årets bästa låtar!

Rödmarkerade är svenska artister eller grupper

Lebrock - Heartstring,  Normandie - Babylon, Steel Rhino - Boom boom, Iron Fate – Mirage

Constancia - Stand your ground, Jakob Samuel - Fast lane, Vega - Had Enough, Tigress - Choke

Tim Tolkki´s Avalon - Beautiful lie, Alirio - All things must burn, Bad Habit - Retribution

Seventh Crystal - Delirium, Nightranger - Breakout, The Night flight orchestra - Burn for me

Escape - Destiny, Helloween - Best times, Blood Red Saints - Karma, Dee Snider - In for the kill

Metalite - Peacekeepers, Midnite City - They only come out at night, The Dirty Youth - Fire, Molybaron – Lucifer

Bite the bullet - Last chance radio, Flight of Icarus - Our burning star, Dead Reynolds - The only one

Starmen - Spaceplan, Temple Balls - Bad, Bad, Bad, Houston -Hero, Nitrate – Children of the lost brigade 

Brother against brother - What if, Cementary Sun - Misery´s company, Knights of the realm – When metal meets the beast

Sweet oblivion feat. Geoff Tate - Another change, Robin Red - Don´t leave me, Blacktop Mojo - Rewind,

Art of illusion - My loveless lullaby, Toby Hitchcock - Before I met you, Twelve foot ninja - Over and out

Labyrinth - Words minefield, Touch - Try to let go, Hardline - Surrender, Nestor - Kids in the ghost town

Proud - Born for your love, Crowne - Mad world, Between Worlds - These Walls, ToxicRose - Angel down

Sunstorm - Swan song, Mercutio - Chaos is the king, Light the torch - Wilting in to the light, Schattenmann – Chaos

Dennis DeYoung - Litle did we knoow, Save the world - Comic con, Legions of the night - Train to nowhere

Evergrey - In the absence of sun, Atreyu - Weed, Phil Vincent - It don´t matter anymore

Joel Hoekstra´s 13 - Finish line, Vince DeCola - Karla, Icons for hire - Last man standing, Fans of the dark - Life kills

Phantom Elite - Diamonds and dark, Walking papers - The value of zero,  The Ragged saints – Don´t let me go

Michael Schenker Group - Sail the darkness, Anette Olzon - Sick of you, Black veil brides - Torch

Jason Bieler and the baron von Bielski orchestra - Apology, Daughtry - Changes are coming

The Dead Daisies - Holy ground, Lord of the lost - For they know  not what they do, The sonic overlords – Past the end of time

Kent Hilli - Don´t say it´s forever, Laurenne/Louhimo - Striking like a thunder, Ad Infinitium - Reinvented,

Souls of diotima - Janas, Vicious Grace - Stars aligned, Solence - Good fucking music, Lordi – Bordeline

Shotgun Revolution - Enter the fire, King Company - Trapped in heart, All for the king - The Shelter

Heart Healer - Evil´s around the corner, Circus of rock - Desperate cry, Beast in black - Bella donna

Chez Kane - Too late for love, Devils in heaven - The night is over, Red Eleven - Before I fall,

White Void - Do not sleep, Powerwolf - Beast of Gevaudan, Epica - The skeleton key, Thy Row – Horizons

Electric Boys - Tumblin´dominoes, Rian - We belong, Peter H Nilsson - Ships burning in the night

Ronnie Atkins - I prophesize, Styx -Save us from ourselves, Newman - I´ll be the one

Wig Wam - Never say die, Tuple - Lies grow lies, W.E.T - Got to be out love,  Volbeat – Wait a minute my girl

Love and Death - Down, Robin Mcauley - They will be done, Jim Peterik and world stage - A cappella

Sirenia - December snow, Mayank - Hold on, Cavo - Lead on, Leverage - Emperor, Tony Mitchell – With you in a heartbeat

3.2 - Missing piece, Infinite & Divine - We are one, The Grandmaster - Cannot find the way

Durbin - Into the flames, Inglorious - Messiah, Winding Road - On my own again, Creye - Siberia

Issa - The night i rained forever, Levara - Can´t get over,  Asking Alexandra - Alone again, Gemini Syndrome - IDK

Walk the walk - Running from you, Spektra - Runnin out of time, Lords of black - What´s become of us

Nightfox -  Dream come true, Mason Hill - Against the wall, Angeline - My heart won´t let you go, Crazy Lixx - Power

Kreek - At the bottom of hell, Bloodbound  - Creatures of the dark, Memoria avenue - Stuck, 7th Heaven - Are we there yet

Immortal Guardian - Read between the lines, Pop evil - Stronger (The time is now), Heartland - A foreign land

Sirakh - Yours for breaking, Sonic Haven - Back to mad, The LRW project - Wrong fight, Bad Wolves - Comatose

Cheap Trick - The summer looks good at you, Eclipse - Twilight, Kens Dojo - Just an illusion, Evergrey – Escape of the Phoenix

Johan Kihlberg´s Impera - No, Kayak - Under a scar, Smash into pieces - Real one, Edge of paradise - Digital paradise

Escape the fate - Unbreakable, Animal house - Need to be me, Groundbreaker - Standing on a edge of a broken heart

We are the catalyst – Shallow ground, Blue Mountain - Tell the world, Dion Bayman – Waiting for that day

Backman Johanson and the others – on my way home, Charlotte Wessels - Masterpiece, Mastodon – Teardrinker

Wicked Smile – Killer at large, The Murder of my sweet - Kill your darlings, Hitten – Eyes never lie

Perpetual Etude – Straight from the heart, Big City – Testify, Lillith Czar – Anarchy, Pretty Reckless – Crystallize

Siamese -Can´t force the love,  Heartland – A living thing, Bloodbound – Evil comes alive

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och  Fighter sångarna är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta.

Årets 30 bästa album nummer 10 till nummer 1

1. Art of Illusion – X-mark the spot

Krona eller klave kontra pest eller kolera. Bör man välja en av 2000-talets starkaste melodiska hårdrockalbum framför musikal-Toto-aor? Konservatism vs nyskapande? Det var något jag brottades med under en lång tid. Till sist fick nyskapandet företräde, men det satt rejält långt inne.

Vad händer när två talanger med multimusikompetens integrerar? Kommer de att ha ohämmad sex, börjar de slåss eller upptäcker de att keramiktillverkning är årets trend? Antingen skapas det magi eller så blir de som två magneter där egona kolliderar. Vokalisten Lars Säfsund (Work of art, Enbound, Lionville) har slagit ihop sina musikpåsar med Anders Rydholm (Grand Illusion, Code). Den senare står för det mesta medan Lars lägger fokus på sången, däremot har de producerat plattan gemensamt.

Anders har tagit texthjälp av Arlene Matza-Jackson som bland annat skrivit låtar till Grand Illusion Earth, Wind & Fire, Celine Dion, Kenny Loggins, David Foster, Robbie Nevil, Lulu och landsmannen Patrik Ahlm (Time Gallery, Too Far For Gracie). Processen inleddes redan 2015 då Anders skickade fyra låtar till Lars. Likt ett fint vin har låtarna fått mogna fram under sex års tid. På pappret ser det mer än lovande, men frågan är: vilken musikalisk inriktning får projektet från AOR Heaven?

Det är inte fråga om en formel utan flera lager som samexisterar. Totoeskapism späs ut med Big Money, A.C.T, Queen, Jono och Robbie Valentine. Inledande ”Wild and free” är bara en sådan där låt som är omöjlig att värja sig emot. Den har typ allt ett fan av melodisk hårdrock kan önska sig. Lars Säfsund röst matchar den majestätiska pomp-refrängen. Nästkommande ”Run” doftar Work of Art och Toto lång väg på ett ytterst positivt sätt. På ”My loveless lullaby” ändras återigen musikklimatet. Queenpomp blandas med musikalinslag i ett gytter av melodramatiska dramaturgier. Det är helt enkelt förtrollande bra, med stark betoning på förtrollande.

”Waltz for the movies” är en kort låt. Den för tankarna till Chess som utspäds med Disneyinslag. Thomas Holopainen från Nightwish skulle kunna skänka hela sin frimärkssamling för att komma över dessa toner. Nackdelen i mina öron är just att den inte är lång, en petitess, men ändå. Jag vill helt enkelt höra mer än bara 1.43 minuter. Femte alstret ”4 AM” är en av plattans två ballader. Kort sagt, bedövande vacker, med en vardaglig text som berör på djupet.

Efterkommande ”Go” burnar upp tempot rejält. Denna bombastisk pärla hade lätt kunnat implementerats på Work of Arts album Framework. ”Snakebite charm” genomsyras av tydliga Totoinfluenser ihopblandade med pure scandi aor. Det giftermålet är lika förföriskt för utomstående som de två involverade. ”Culinary detour” återtar lyssnaren till Björn & Benny land med opera som vapendragare. Eftersom jag dyrkar musikalen Chess så dyrkar jag detta. Gruppens svar på Lasse Holms – ”Canelloni Macaroni” månne? När humor, lekfullhet blandas med musikspetskompetens och en world class vokalist så uppstår magi. Även här hade jag dock velat höra höra mer än de 2.22 minuter som serveras.

På åttonde låten ”Let the games begin” brakar musikalhelvetet löst! De bombombastiska arrangemangen utmynnar i en oerhört snyggt chorus som faktiskt tar andan ur mig. Duons dramatiska ljudlandskap visar var aor-pomp-skåpet ska stå. Den tionde låten ”Catch you if I can” är en mer traditional Toto/Work of Art konstruktion. Samma sak kan sägas om näst sista låten ”Rampant fire”. Båda dessa låtar skiljer sig mycket åt, trots att samma inspiratörer står som förebilder. Balladen ”Race against time” avrundar och knyter ihop teamets förstlingsverk. Det är en ytterst vemodvacker sak som tyvärr inte lyfter. Inte dåligt, men inte heller superb.

Jag upplever att när grupper som influeras av Toto ska presentera sin variant av sina Gudars avkommer blir det oftast sömnigt att lyssna på en hel platta i taget. Medtag kuddar, borde märkas upp med roströd varningstext! Detsamma gäller Work of arts musik. Jag drabbas oftast av en mättnadskänsla efter att ha avverkat någon av deras album. Ungefär samma känsla som när man roffar åt sig grannens ouppätna nutellapannacotta, för att några minuter senare inse att ingivelsen var en dålig sådan.

Art of Illusion lyckas med besked att undvika den fällan genom att anamma två musikaliska riktpunkter samt att mixa just dessa. Dels den cineastiskt pompiga, dels den Totoinfluerade, utan att det känns splittrat på något sätt. Just den stilen tilltalar mig, det vilar något oförutsägbart mellan tonerna, men som skapats med en inbyggd säkerhetsventil vars huvudsyfte är att dirigera tokerierna så att de inte går överstyr.

Det var väl egentligen Michael B. Tretows uppgift en gång i tiden, mannen som var ABBAS femte medlem. Jag har tjatat om Chess, men inte alls nämnt mycket om gruppen som jag upplever ligga närmast Art of Illusion musikaliska kompass, exkluderat distade gitarrer och Totoinspiration. Big Money släppte debutalbumet Lost in Hollywood 1992. Den producerades just av Mr Tretow himself. Han var länken till dem men också till världens bästa musikalmusik: Chess.

Tro det eller ej men ena halvan av Rongedal (Magnus) var en av medlemmarna i gruppen. Lars Yngve (Vasa) Johansson (Nina letar UFO, Pontus & Amerikanarna) var den andre. För mig är deras förstlingsverk ett album som dels är sönderspelat till okännlighet, dels tidlösare än Bruce Springsteen, trots ett evinnerligt synthblippande. Visst Queen, Toto och Chess i all ära men Anders Rydholm har nog lyssnat på sin beskärda del av Big Money också.

I skrivande stund så har jag svårt att tänka mig att detta album inte kommer att finnas med på mitt val av årets bästa musik 2021. Det är den bästa plattan Work of art ännu inte släppt, parallellt skickar upp W.E.T till läktaringången. När ska man dela ut högsta pott!? Är det i paritet med gångna år eller är det utifrån hur året i sig gestaltat sig? Min spontana reaktion är en klockren 10:a.

Innebär det då att jag devalverar själva processen genom att infiltrera en dysfunktionell inflationsbedömning? Om denna platta hade kommit i november hade samma tankekonstruktion uppstått? Njet det tror jag inte eftersom jag skulle känna mig tryggare att dela en fullpoängare, utifrån att man har en vy över vad som släppts under året. Denna gång gång gör jag en omvänd Pontus Pilatus de vill säga, hellre friar än fäller.

Jag är något utav en expert på att tjata om hur genren i sig biter sig i stortån via sin grandiosa konservatism. När det väl kommer till ett album där lekfullheten beaktas och utmynnar i såväl variation och minnesvärda refränger så bör detta premieras fullt ut. Att produktionen, backgrundssången, arrangemangen, feta körer, musikerna och sången är världsklass förstärker helheten.

Ett gigantiskt plus i kanten är också att duon precis som Big Money använder sig av humor i många av sina texter. Det är så schizofrent befriande att höra underfundiga texter där man avväpnar de generella budskapen om brusten eller evig kärlek. Herregud, det finns ju så mycket mera att skriva texter om än just detta tema. AOR – genren har dessvärre en diktatorisk sida att ta sig själva på för tok stort allvar. Snälla ni, låt detta inte detta bli en engångsföreteelse eftersom ni behövs i syfte att utveckla och expandera AOR-världen.  Ps om ni ska få för er att göra en engelskspråkig cover på en bra udda svensk låt så är Jan Malmsjös – ”Hej Clown” ett spännande val Ds:))

Gästmusiker:
Per Svensson – background vocals
Frank ”Frallan” Nilsson – drums
Muris Varajic – guitar solos
Kristian Larsen – guitar solos
Jay Graydon – guitar solo
Pelle Holmberg – guitar solo
Daniel Rydholm – guitar
Tony Paoletta – steel 

2. W.E.T – Retromission

Konkret, detta är troligtvis den bästa melodiska hårdrock som uppviglats på 2000-talets! Detta till trots att deras tre tidigare alla varit små mästerverk. All killers, no fillers har aldrig passat bättre som epitet. Det gäller ärligt talat alla de 10 första placeringarna, men här är verkligen varje låt en singel, dessutom så sjukt varierat, utan för den delen hemsökas av Radiohead syndromet.

Deras tre tidigare plattor är forever inskrivet i aor- historien som sentida aor- classics. Trots det, bara tvåa på denna eminenta lista, hur är det ens möjligt? Det borde det inte vara, men Art of Illussion kniper första platsen för deras brygd sticker ut mera ur den melodiska hårdrockfållan, vilket bör och måste premieras utifrån genrens fortlevnad.

W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman). Erik Mårtensson arbetsnarkomanernas okrönte konung med Alessandro Del Vecchio, Phil Vincent och Magnus Karlsson visar var alla skåpen ska stå!

I vilket fall är han en av planetens bästa melodisnickrare. Först Eclipses utmärkta Wired, och som grädde på moset detta underverk. Han har faktiskt skapat alla låtar på W.E.T. i samklang med bandet, och väl utvalda utomstående låtskrivare som…Dag Finn. Det är förövrigt urkällan till att på allvar  kunna variera sitt musikskapande och därmed undvika dysfunktionell hemmablindhet.

Har man dessutom tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera alla inblandade. För mig är denna nästan svensk en forever topp-5 sångare. Han bara har det: utseendet, rösten och inlevelsen på scen, karisma kallas väl det.

W.E.T. Line-up 2021
Jeff Scott Soto (sång)
Erik Martensson (gitarr, keyboards)
Robert Säll (keyboards, gitarr)
Magnus Henriksson (gitarr)
Andreas Passmark (bas)
Robban Bäck (trummor)

Jag avstår ifrån helt enkelt från en låt-för-låt-presentationen, utan konstaterar helt sonika att detta är melodisk hårdrock/AOR av allra finaste snitt, det finns liksom inga flaws överhuvudtaget. Dock är det värt att undra om ”How far to Babylon” är en blinkning till Yngwie Malmsteens ”How many miles to Babylon” från 1992 med Göran Edman  på sång? Troligtvis inte alls, men i alla fall en teori.

Jag måste också hylla gruppen för att inkorporera små subtila låtelement som dels förstärker låtarna, dels unikiserar musiken och faktiskt genren i sig eftersom W.E.T faktiskt utvecklar den. Det jag tänker på är kören i förchoruset av ”The call of the wild”. Helt brutalt obetydligt, men ändå inte, utan bara ytterst briljant.

Det är lätt som recensent  att bara tokhäckla genren för att implementera ytterligare en ballad bara för att det ska vara på det sättet. Men ”What are you waiting for” är inte bara ett måste, utan en helt förförisk tidlös kronjuvel som placerats som 8:e låt av 11 möjliga.

Som sagt, det tåls att upprepas, W.E.T´s starkaste platta och troligtvis 2000-talets vassaste album. Självklart är det lätt att ponera djupare hur denna platta hade hävdat sig under genrens glansdagar. Att sia om det är omöjligt, men då alla låtar är varierade och top notch, underbart producerad och bärs fram av en gudabenådad vokalist så skulle jag hävda att musiken skulle hamna anmärkningsvärt  högt, även på den listan.

3. Reach – A promise of life

Reach har ömsat skinn rejält från deras två tidigare album. Ett antal band hoppar på rådande trender och på så sätt förändrar sitt ljudlandskap. Exempelvis som när grungen stormade in så var det många som gjorde en en musikalisk helomvändning, det vill säga vände kappan efter vinden. Jag förstår detta, men gillade inte alls den strategin.

Det andra alternativet som jag hoppas Reach anammat, är ett inifrån ut perspektiv. Med det menar jag att ett paradigmskifte i genren vore en befrielse. Att skapa musik som man själv vill att det egentligen ska låta, till skillnad från hur andra vill att det ska låta. Det är ett perspektivbyte, men ack ett så viktigt sådant.

En egen konstruerad teori är att Queenfilmen som dels var schizofrent bra, dels blev en blockbuster förändrade rockvärlden mer än vad många trodde. De musiker som såg filmen tror jag subtilt antingen la in mera Queen i sina egna låtar eller ännu bättre, insåg att musik handlar inte bara att efterapa allt, utan själva stå för taktpinnen. I Queens fall så var man nyskapande på många plan: ”bara döda fiskar följer strömmen”, så att säga, fast omvänt. För i så fall hade anthems som ”We will rock you”, ”Innuendo”, ”We are the champions”, ”Bohemian rhapsody”, ”Bicyckle race”, ”The show must go on” och ”Radio ga ga” inte sett dagens ljus.

Ett annat utmärkt exempel är Avenged Sevenfolds musikaliska helomvändning genom plattan The stage från 2016. Många blev förskräckta, medan jag och några få applådera tilltaget fullt ut. Musiken kom (förhoppningsvis) från hjärtat, inte vad skivbolagsdirektörer, fans eller recensenter förväntade sig. I mina öron var detta det årets bästa album, helt nyskapande, utan för den skull vara för Radiohead-experimentella. För de som inte hört det albumet och vill tillföra något sagolikt ogripbart utifrån ett musikaliskt perspektiv – lyssna på det. Tredje låten på det banbrytande albumet ”Sunny disposition”, torde vara en av världshistoriens skönaste låtar alla kategorier.

Detta lång ordbajseriet leder in mig på Reach som tidigare följde den melodiska hårdrockens bruksanvisning till punkt och pricka. Reach stod under genrepiskan: ”förändra dig – men under givna ramar och vad ni än gör, stick inte ut för mycket”. De stod verkligen inte ut, utan de var ett i mängden av stereotypa melodiska hårdrockband. Jag upplevde inte heller att de tillhörde toppskiktet heller, snarare tvärtom.

2014 släppte kvintetten sitt debutalbum Reach out to rock som kunde lätt kvala in i ovanstående text. Fyra år senare landade The Great Divine parallellt som de blev en trio. Den var onekligen inte lika mallfixerad, utan andades originalitet med en modernare skrud. Jag fick dock känslan av att de inte riktigt visste vilket ben de skulle stå på. Det ena klamrade sig fast i de traditionella, det andra ville utvecklas.

Line-up
Vocals and Guitar: Ludvig Turner
Drums: Marcus Johansson
Bass: Soufian Ma´Aoui

Reach tredje alster präglas istället av pure lekfullhet och genregränsöverskrideri. Jag har tjatat mig blå och chockrosa på den rådande konservatismen i genren under en femårs period. Nu tycks det ske ett litet uppvaknande textmässigt såväl som låtsnickerimässigt. Underbara Art of illusion visade på var skåpet skulle placeras, Creye kom ut ur garderoben samtidigt som svenska Normandie stack ut hakan med sin elektism.

Sedan har vi Jono, A.C.T, Degreed och The Nightflight Orchestra. I Storbritannien kokar rockgrytan av nya band som kastar sig mellan genrerna likt Boston Manor, Cats in space, A jokers rage, The Dirty youth, The Struts, Starbender, These damn crowns, Mad Caddies, Icons for hire, Zero 9:36 med flera med flera.

Nu tillbaka till Reach! Grabbarna har inte bara gjort en musikalisk transformering, utan de har tagit ett helhetsgrepp såväl imagemässigt, visuellt som i texterna. Det är fler band i den melodiska hårdrockssfären som borde tänka mer utifrån ett marknadsföringsperspektiv. Ärligt, hade Ghost tillhört världseliten om inte fansen blivit matade med coola videos och en häftig mystik image – inte en chans. Det gäller som band att skapa intresse, och det gör man sällan bara via musiken, och definitivt inte under epitetet ”gubbrock”.

Det går inte längre bara att släppa ett gudomligt album och tro att hela världen ska lyssna. Att vara långhårig, dricka öl och bete sig allmänt schimpanslikt är inte tillräckligt tilltalande längre. Jag tror ärligt att såväl H.E.A.T, Eclipse, Crashdiet och W.E.T hade varit i paritet med Ghost om de tagit hjälp av någon marknadsförare som tänkt utanför boxen eftersom musiken i sig är i världsklass. Nu vänder man sig om man ska vara helt ärliga till de närmaste sörjande eller a dying breed.

Jäklar, nu tappade jag tråden igen. Just det Reach! Som sagt, de har implementerat en storytelling strategi vilket är något som definitivt fått mig med på höghastighetståget. Jag vill helt enkelt veta mer, se deras annorlunda videos, läsa om deras idéer, undra över deras texter och så vidare. Visst, de har som sagt ömsat skinn, men trots att de var halvhyfsade förut, har de nu evolvat musikmässigt. Det hr skett på alla tänkbara plan såsom låtskrivare, textförfattare och experimentella kufar.

Jag inleder med att spoila. Av tio låtar, är tio rena rama hitsen och potentiella singlar. Reach framynglar låten ”New frontiers” som inledningsspår. Inspirationen är skickligt taget från spagettiwesterngenren, hur snyggt som helst. Att de väljer att anamma trumpetljud som genomsyrar låten är bara för härligt. Efterkommande ”The Law” är betydligt mer gitarrdriven, periodvis. Kontrasten mellan lugnt och någorlunda aggressivitet är en del av just låtens charm. Att refrängen dessutom är en energisk käftsmäll gör ju inte saken sämre.

På tredje spåret, ”Young again” inleds härligheten med en tvättäkta indie-pop-keyboard för att sedan applicera såväl stämsång, adekvat refräng och en rejäl kontrastering. Instinktivt vandrar tankarna till The Struts. Snyggt är det, en bra låt är det tveklöst. Mer pop, mindre indie, mindre gitarren men likades ytterligare en riktigt bra låt återfinns i ”Satelite”. I femte låten ”Motherland” förändras ljudlandskapet till något i mina öron helt oförutsägbart. Trumpetkompet, storbandskostymen samsas med bryska gitarrer och pianoklinkande. Oh my God, det är precis så här jag vill bli serverad för att bli musikaliskt tillfredsställd. Det är galet, det är underhållande, det är genialiskt – ett av albumets absolut bästa låtar.

Den följs av kontrasterade meditativa halvballaden ”The seventh seal”. Hur man kom på det återupprepade synthljudet som känns så ödesmättade är en gåta. Jag kommer förresten tänka lite på svenska synthpop gruppen French Revolution som hade några hits på åttiotalet som ”The light from Fantasia”, ”Alien too”, ”This it´s not the end” och ”Moscow and Washington”. Stilen, melodikänslan och de bombastiska refrängerna, absolut, där finns det en gemensam nämnare. Efterföljande ”Higher ground” innehåller liten dos reggae, några droppar storbandsjazz, en allsångsrefräng samt fräcka Muse-stegringar. Helheten som sammanflätas är episk.

På albumets åttonde låt ”Cover my traces” sänks tempot, men kvaliteten tummas det inte på. Hade teamet bakom nya James Bond ännu inte valt ledmotiv till kommande film så hade denna låt passat som handen i handsken. Elegant och stämningsfylld kröns musiken i en helt sagolik refräng. Nu är de bara två låtar kvar och det var länge sedan jag kände en sådan nyfikenhet hur nästa sista alstret kommer att låta. I ”The Streets” inkorporerar de lite punk med en modernrock refräng av rang. Det gör de helt rätt i eftersom den kombinationen är klockren. Plattan knyts ihop med en lugnare låt som de döpt till ”Promise of life”. Titellåten är Muse-bombastisk, självklart iförd en adekvat refräng.

Jag är helt söker på att många tidigare fans dels kommer sätta energidrycken i halsen, dels helt förkasta bandet. I mångas öron har bandet helt sonika gått över gränsen. Det som skulle kunna tituleras som aor/melodic hardrock transformeras till något tyngre, något mer originellt, något mer oförutsägbart. Plattan nummer två banade vägen för vad komma skulle, för att på album nummer tre ta steget fullt ut och blomma ut helt och hållet.

Frågan är vad är de nu? Aor/melodic hardrock band, njet, modern rock, njet, alternative rock, njaa! Jag väljer att kategorisera dem som eklektisk melodic rock helt enkelt. De sällar sig mer till band som The Struts, Muse, Sparks och Coldplay inkorporerat classic rock och djävulskt mycket pop. Därutöver hörs ekon från Queen, Brainstorm några hundra band till.

Sångaren Ludwigs falsettsång tror jag också kan bli en vattendelare av rang. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Personligen upplever jag rösten passar betydligt bättre i denna skrud en förut. Det finns vissa likheter med Sparks sångare Russel Mael och deras fäbless för falsettsång. Hur många av deras tidigare fans som kommer att överge bandet då de nu förstår att de inte kommer att vandra i samma fotspår som Art Nation, Wildness, Dynazty, H.E.A.T och Crashdiet? Dock väljer jag hoppas på att de verkligen lyssnar på innehållet gör det med ett helt öppet sinne. Det som istället väntar Reach är världsherravälde. Först intar de svåråtkomliga Storbritannien därefter världen.

Tio av tio spår är helt enkelt sanslöst bra. Variationen hade inte ens en schizofren lyckats bena ut. Fantasirikedomen är i sig ett av albumets starkaste trumfkort. Inte en låt är lik den andra, något som skulle bli hur splittrat som helst. Men i händerna på Reach andas de mångfald och genrekompetens utöver gränserna. Jag vill bara lyckönska grabbarna till detta tilltag.

Det är modigt, men också en insikt att skapa musik utifrån ens egna hjärtan. Ett musikbagage som troligtvis blir lättare att hantera i framtiden. Jag har ju svårt att se att vissa band som propagerar för pirater, drakar, demoner, dysfunktionell alkoholkonsumtion och evig kärlek verkligen glöder för det innehållet 25 år senare.

Reach tredje album är ett mästerverk, en eklektisk wokpanna fyllda med smaker från musikens alla håll och kanter parallellt med ett tidsmaskinsperspektiv. Bandet har på The promise of alLife släppt alla hämningar, de har lyssnat på sitt hjärta och helt sonika börjat med äkta friklättring. Det är en värld utan skygglappar, rep eller andra mentala fängelseverktyg. Som lyssnare har du egentligen ingen aning vad som väntar bakom nästa hörn.

Även om jag hoppas på att de tar över streamingstjänsterna topplistor så är jag väl medveten om konservatismen som råder och dess icke förlåtande käftar. Med en gnutta tur och en rejäl timing så kanske de undgår detta, eftersom jag vill att de ska fortsätta med sitt musikskapande på sina egna villkor, inte på grund av vad en genre subtilt kräver – arenarock för 2020-talet!

4. Daughtry – Dearly belowed

Årets comeback? Egentligen inte, utifrån att de med jämna mellanrum släppt album. Snarare så att de äntligen återgått till ett lite tyngre sound igen, det vill säga reinventa dem själva från en mer elektronisk popbaserad ljudbild till att återigen anamma distade gitarrer.

Gruppens urfader Chris Daughtry, sångare, låtskrivaren och gitarrist var med i femte säsongen av American idol. Han hamnade inte på medaljplats, utan slutade på en ohedrande fjärde plats. Detta ledde i vilket fall som helst till ett lukrativt skivkontrakt. Det självbetitlade debutalbumet släpptes 2006 och blev en veritabel försäljningssuccé med 3 miljoner sålda ex.

Därefter har bandet släppt Leave the town (2009), Break the spell (2011), Baptized (2013) samt Maroon 5 inspirerade Cage to the rattle (2018). Deras bombastiska poprock har alltid legat mig varmt om hjärtat. Lyckas ett band uppbringa anthems som ”Renegade” (troligtvis deras allra bästa låt), ”Waiting for superman”, ”Over you”, och No surprise”, så är de värda att uppmärksammas.

Tillbaka till rötterna besluter tycks minst sagt gjort Daughtry gott. Nedstämda gitarrer, bombastiska refränger och förtrollande melodier. Addera Chris Daughtrys melankoliska stämma som ekar av svärta och smärta. Jag vet inte om det var inbillning, men sjunger han inte bättre än någonsin? Musiken är definitivt förklädd pop-kostym, ämnad för att spelas på radiostationer runt om i världen, trots aggressivare gitarrer.

Vad Chris gjort sedan senaste släppet från 2018 tycks  ha varit en mirakelkur  till att skapa infekterande låtar som ärligt talat inte lämnar ett nynningsläge. Att de separerat från skivbolagsjätten RCA har säkert haft ett finger med i spelet. På ett mindre label så fick nog Daughtry den nystart de var i behov, och ledordet stavades REVANCH.

Det intelligenta låtskriveriet på Dearly Belowed nådde en nivå som jag inte trodde var möjlig utifrån de senaste plattornas kräftgång. Men skilsmässan var nog källan till att visa alla där ute att bandet fortfarande var att räkna med. Den kristallklara kraftfulla produktionen bllev man också gråtmild av, det låter helt enkelt så djäkla bra! Det är liksom så många borttappade pusselbitar som återigen funnit sin rättmätiga plats i musiklabyrinten.

I stort sett alla de 11 inledande alstren var pure hits. Det gör nästan ont i kroppen av att lyssna på denna genialitet. Gillar man starka melodier, pompiga refränger, flankerade av en sanslös produktion samt en vokalist som blöder toner, kan man  som lyssnare knappt inte begära mera av musiken som levererades. Det spelade ingen roll om det var ballader, uptempo, electronika, pianolåtar eller R&B: - allt lät magiskt i Daughtrys händer.

Man kan i all oändlighet debattera huruvida man bör etikettera Daughtrys musik. Vissa kategoriserar den som modern rock, andra till post grunge. Mitt egna epitet blir stadiumpoprock-AOR. Varför inte, Dearly Belowed har ju all detta vi fans trånar efter. Kan man inkorporera Jimmy Davis & The Junction som AOR, då kan man modifiera det mesta. Det är bara så att vi sitter fast i ett tvångssyndrom-universum, där redan fastlagda musikgenretermer redan är cementerade.

Det är bara gratulera Daughtry till att efter 15 på deras femte platta yngla av sig den jämnaste och det vassaste  de hittills skapat i musikväg. Gruppen har funnit sitt perfekta sound! Det har de gjort genom sitt sökande via elektroniska pop. Den moderna skruden i kombination med ta-fram- gitarrerna-igen-strategin har skapat den bästa versionen av dem själva. Självklart med en stor portion revanchlusta i kombination med en konstnärlig frihet. Underverk skapas ofta utifrån de premisserna.

5. Nestor – Kids in a ghost town

Hype är ett uttryck som används om överdrivet optimistiska beskrivningar av nya produkter målgruppens (konsumenternas) orealistiskt uppdrivna förväntningar. I den melodiska hårdrockssfären är hype inget undantag, utan varje år dyker det upp grupper och artister som hypas eller smeks medhårs. Nestor är ett av dem.

Generellt sett brukar uppskrivna förväntningar vara en urkälla till besvikelse, det är liksom inbyggt i systemet. Det är mer än regel än ett undantag att hypad musik är  en stark kontrast till helgjutenhet.

Jag berömde tidigare i år kollegorna Reach för sin utmärkta storytelling den som bröt  upp dem från aor-sfären. Detsamma skulle kunna etiketteras Nestor. De liksom tänker två steg till med roligt träffsäkra videos, den geniala iden att göra en duett med ikoniska Samantha Fox och liera sig med låtskrivare i världsklass, som hitmakaren Andreas Carlsson.

Att producera 1989” med Per Ragnar som besatt präst och Tina Leijonberg som pilsk körsångerska kräver dels fingertoppskänsla, dels vara essensen av att tänka utanför boxen. Alla dessa out-of-the box-thinking genererar en helhet som gör att en platta som skulle fått 1000 streams, istället som i Nestors fall snart kanske passerar 1 miljon streams.

Nestors mainman har tidigare skrivit hits med Bosson, Itchycoos, EMD, Nelly Furtado, Martin Stenmarck och många många andra artister och grupper.  Jag länkar vidare till en utmärkt intervju som min kollega på Rocknytt, Peter Johansson gjorde tidigare i år med vokalisten Tobias Gustavsson. Där kan man läsa vidare om Tobias och Nestors spännande historia från dåtid till nutid.

Det är precis sådana här personer som genren behöver för att väcka liv i liket. Individer som dyrkar musiken, men inte står och faller med den. Personer utifrån, som har ett helt annat  mindset och kontaktnät via andra populärare genrer. Det krävs bara en svart svan för att att dra ut pålen från vampyren, det vill säga  fånga upp en genuin uppmärksam från kidsen.

Därefter kan processen snabbt ta fart; från självmordsbenägen till vital, med andra ord en melodisk hårdrocksenässans. Det är ju inte så att det saknas hjältar i den genren! Ta svenska The Night Flight Orchestra, Eclipse, H.E.AT, Houston, Magnus Karlsson W.E.T, Crashdiet, Perfect Plan, Gathering of Kings, Reach och Crazy Lixx för att nämna en handfull av kvalitativa melodickerier. I dagens samhälle , på gott som på ont räcker det med ett lyckat Tik Tok inlägg för att åtnjuta medial spridning och uppmärksamhet, något denna genre skriker om.

”Metal och hårdrock har blivit så seriöst. Det är inget fel med det, men jag tycker ju om band som Van Halen där man kan se att dom har kul och att dom garvar. Min idé var att vi skulle åka tidsmaskin tillbaka till 1989 och göra skivan vi inte kunde göra då. Det är underhållning vi håller på med. Man ska vilja se det här. När man läste OKEJ! förr i tiden och såg bilder på KISS, W.A.S.P och Alice Cooper där det var blod, giljotiner och grejer så kände man direkt att “det där måste jag se!” – Tobias Gustavsson.

Barndomsvänner som upphörde med sin musik i slutet på 80-talet, för att 2o17 återförenas. Det brukar generellt sett vara en golgata till helvetet. Det finns dock undantag som svenska Proud, förövrigt några som också bidrog bidrog till att skapa ett av årets 15 bästa AOR-album. I år  har jag etiketterat all killers no fillers till på tok för många grupper utifrån medel, men det sagt, det har varit ett osannolikt gott år för vänner av melodiös hårdrock och AOR.

Nestor tillhör den falangen som hamnar under inte ett dåligt spår. Att dessa dessutom precis som W.E.T´s låtar alla skulle kunna släppas som ”singlar” är ytterligare ett tecken på osedvanlig hög lägsta nivå. Jag går inte igenom låt för låt, men vill gärna passa på att nämna mina topp-7: ”Kids in the ghost town”, ”On the run”, ”Stone cold eyes”, ”Perfect 10″, ”We are not ok”, ”1989″ och avslutande balladen ”It aint me”. Den sistnämna är inte bara okejig ballad, utan en av årets allra mäktigaste näsduksskrynklare överhuvudtaget.

Den visar också upp en annan hörnsten av bandet nämligen Tobias himself. Han sjunger inte halvbra, utan helt fenomenalt, precis som en annan av årets överraskningar, Prouds sångfågel Anders Magnell. De sällar sig därmed till eliten av sanslösa svenska vokalister. På den tronen sitter fortfarande Kent Hilli säker, vilket inte är så konstigt då den mannen är en topp 3 i världen.

”Nestor är en kombination av bra musik och visuellt innehåll. Det är något som saknas för tillfället. Det är gjort med glimten i ögat och det syns att vi har kul. Jag tror det är svårt att värja sig mot det. Gillar man stora refränger, bra låtar och att det syns att vi har kul så är det spot on.” Tobias Gustavsson från Peter Johansson intervju. 

Detta säger väl allt om Nestor om varför de dels lyckats, dels kommer bli gigantiska – ifall de väljer att fortsätta. Frontiers records är väl de som gråter mest blod. Gillade man pur AOR som Aviator, där lekfulla keyboardslingor avlöste varandra så är detta lite i samma stil, och just i det segmentet saknades det en grupp, tills nu.

6. The Nightflight orchestra – Aeromantic II

Recension, hyllning eller vänskapskorruption? Är det helt förbjudet att ligga med någon i bandet för att kunna dela ut superlativ i överflöd utan att dyka upp som huvudperson i Uppdrag granskning? Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o-r-genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik.

Gruppens första platta Internal affair (2002) lämnade mig tämligen oberörd. I mina öron var det ganska intetsägande 70 -tals retrorock. 2015 släpptes Skyline Whispers, ett album som  serverade sina lyssnare mindre retro, men desto mer melodiska melodier. Dock inget band som jag i min vildaste fantasi hade kunnat förutspå det som jag vet nu.

Fyra år senare kom plattan som fick med mig på  tåget: Amber Galactic. Fokus hade flyttats från skitigt till polerat, från  rivig rock till… 70 – tals a.o.r. De låtar som jag gillade allra bäst var: blytunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”, ”Space whisperer”, ”Something mysterious” och ”Saturn in velvet”. Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfte de till också till högre höjder helt enkelt.

Bara ett år efteråt så landade albumet Sometimes the world ain´t enough. Ett alster som osade 80-tals soundtrack lång väg. Soundet hade finkalibrerats mer mot pomp – a.o.r, en genre jag för övrigt dyrkar. Att välja favoritlåtar från albumet var en knepig historia då spännvidden på materialet kändes genant varierat.  ”This time”, ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona”  var de som stack ut mest och bäst.

Varför är det så lätt för vissa men betydligt knepigare för andra grupper att skapa låtar som förgyller öronsnäckorna? Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig… men inte för mycket, men framförallt skapa helhetsmagi i sina låtar. 2020, två år efter förra mästerverket släpptes Aeromantic. Gruppen vräkte in discorytmer, och ännu mera pomp – a.o.r, parallellt som refrängerna var ännu fetare och produktionen top-notchare.

Att man adderat inspiration från ABBA tydde bara på exceptionell god musiksmak. När bandet uppbringade obetalbar; pure pomp – a.o.r i ”If tonight is our only chance” var måttet rågat på ett positivt sätt. Låten ”Transmission” med sina smattrande Miami Vice synthmattor var också en  given topp-3, precis som pompiga  ”Carmencita seven”. Sist men inte minst  ”Dead of winter”, som var ytterligare ett bevis för hur effektfullt deras dramatiska a.o.r tedde sig, lite som Asia i sina bästa stunder.

Aeromatic II line up:
Björn Strid – Lead and Backing vocals
David Andersson – Guitars
Sharlee D’Angelo – Bass
Sebastian Forslund – Guitars, percussion
Jonas Källsbäck – Drums
John Manhattan Lönnmyr – Keyboards
Anna Brygård – Backing Vocals
AnnaMia Bonde – Backing Vocals

Landskronapågarnas sjätte album krafsar på dörrkarmen. Är det ens möjligt att toppa Aeromantic, utan att slå knut på vare sig kvaliteten eller återupprepandet? Inledande ”Violent indigo” visade dock inte var  vitrinskåpet skulle stå. Visst, det är pompigt, det är ultrasnyggt, men ändå utrustad med en refräng som inte riktigt tränger igenom bruset. Bakom den så skuggar ”Midnight marvelous”. Helt klart en uppryckning, utan för den dels skull överövertyga fullt ut.

Det skeendet uppstår på albumets tredje låt ”How long”. Dyrkar man sitt Toto så lär man avguda detta. Häll över någon liter med lönnsirap made in Vietnam som vi döper till  ”vinnar-mentalitets-stinn-musik” över Totoeskapismen, så är detta vad som kommer ut i andra änden. För mig är det dock på ”Burn for me” som gåshuden utkristalliserar sig på riktigt. Korsar man Motownsväng med amerikansk radiorock i kombination med melodifingertoppskänsla från helvetet är det bara att abdikera. Alla pusselbitar är fernissade med bladguld innan det lagts klart något som borgar för musikalisk genialitet. I ”Chardonnay nights” fortsätter bandet att leverera utomjordiskt sköna rytmer. Med ett ”Eye of the tiger komp” skapar de, utan att sno för mycket, något som numera kan etiketteras som The Night Flight Orchestra musik det vill säga uppdaterat retro. Parallellt blir i alla fall jag typ glad över det som kommer ut ur högtalarna – det är helt klart toner att bli på gott humör av!

Det finns bara ett band som kan jämföras med TNFO. Vi behöver bara kika över axeln till vårt östra grannland för att finna dem. Förutom undernärda backhoppare, vodkaeufori, rallykamikazes , skelögda spjutkastare och  självmordsbenägna knivkastare har de Brother Firetribe. Deras gemensamma nämnare är: hitkänsla, en schizofren högsta lägsta nivå, uppdaterad retro, men framför allt att de deras musik associeras till en klarblå sommardagvistandes i bilen med stereon på allra  högsta volym. Skillnader mot många andra aor-band är att man i nästa sekund väljer att krocka den mot bergsväggen, medan man i TNFO/Brother Firetribe fall istället fortsätter till en hipp badstrand där man beställer en somrig drink och njuter av vinden som förgäves famlar efter hårvolymer från en svunnen tid. TNFO är ändå de som blandar mest och bäst, vilket gör att det inte är lika lätt att avfärda dem som fanbärare av AOR (gubbrock  dvs något negativt i alltför mångas ögon), utan snarare lika hippt och modernt som exempelvis The Struts och Halestorm.

Efterkommande ”Change” ändrar musikskepnad, men utan att tappa greppet om kvalitetsstafettpinnen. Efterkommande ”Amber through a window” däckar lyssnaren med lättsamt majestätisk radiorock. Jag kommer instinktivt att tänka på Dilbas G.R.A.V.T. underskattade platta Revolution från 2003 som hon skrev med  Per Aldeheim. Det är liksom samma karga ljudlandskap tillika refräng som breder ut sig. Det är ju sådana här låtar som man som musikälskare vill addera till sin melodisamling.

”I will try” får jag vibbar av såväl Tears for fears som Mike and the Mechanics. Dessa förebilder går ju inte av för hackor precis. Det gör inte denna laidbackkonstruktion heller. Att den fungerar som en skön kontrast till det vi serverats tidigare förstärker helheten. Nionde låten har the döpt till ”You belong to the night”. Även denna förklädda poppärla med rockinslag ändrar låtlandskapet totalt. Att variera sin musik för varierandets skull är inte alltid en framgångsfaktor. Men när varje musikstycke var för sig är små mästerverk i sig själva har man som artist eller grupp lyckats med det svåraste man kan utföra, nämligen att bibehålla en helhet fast med genant variation. Efterkommande ”Zodiak” är definitivt inget undantag även om jag upplever den som aningen för tjatig.

Nästa låt ”White jeans” avfyrar årets absolut snyggaste inledning. Asia-synthar och ett ultra tungt riff attackerar varenda sinne och muskel i kroppen. Att refrängen är i paritet med inledningen och melodin skapar är hörnbitar som i sin tur bildar synergieffekter till en topp-3 på albumet. Discoinfluerade ”Moonlite skies” drar ner på distades gitarrer och tempo utan att tumma på kvaliteten. Albumet avrundas med bonusspåret ”Reach out” ett alster som sällar sig till första låten genom att den är okej, men inte mera.

Såhär ska en slipsten dras! Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg. 13 låtar brukar vara vara källan till att musiken känns som att det är 2-3 låtar för många, så är inte fallet här, snarare så att jag vill ha mera av samma vara. Det tyder dels på en exceptionell melodifingertoppskänsla i allt från genrestölder, coola arrangemang och förmågan att skriva hits,  dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor på en löjligt högsta lägsta nivå. Precis som i kollegorna i Proud tidigare i år väljer de att anamma ett black metal koncept: totalt balladfritt. För mig spelar det absolut ingen roll ifall de väljer att inkorporera en näsdukstingest eller inte.

Efter sex plattor är det lätt att säga att de funnit sin stil, men när det kommer till The Night flight orchestra hoppas jag faktiskt de inte gjort det eftersom då kommer förutsägbarheten in, och den är slugare än slugast, lite som Gollum eller Stefan Löfven. I deras genregryta upphävs gränserna mellan musikstilarna, utan att egentligen undergräva genren i sig, ett konststycke få i branschen lyckas balansera upp och komma undan med.

Bandets flirtande med 70-80-talet gör att de fungerar som en tidsmaskin genom sina glimten-i-ögat texter. Det är så bisarrt befriande att slippa de vanliga textklyschorna som tycks dominera såväl dåtid som nutid. Brusten eller spirande kärlek behöver inte genomsyra ett helt album. Det finns ju så otroligt många andra ämnen att skriva om, något som tur är TNFO tagit fasta på. Dessutom är deras texter embryon till skapandet av charmiga videos, lite som det faktiskt var på det ”glada” 80-talet. Reach och Art of illusion är två andra svenska band som släppt plattor i år med texter som engagerar, underhåller och fungerar som själsliga reflektorer utan att ha genrepiskan i bakhasorna.

Som sagt, knappt ett 1,5 år har gått, och så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, vilket i sig är en prestation i just sig. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga att nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike det vill säga världsherravälde. I min värld har de i och med  Aeromantic II redan traskat över den tröskeln. Jag måste dessutom höja betyget 4½ till 5 Rocknyttstjärnor med lite mera musikerfarenhet i bagaget, så klart att detta är högsta betyg.

Jag tror att USA  återigen är moget för ett band med ett helhetskoncept det vill säga inte bara stå på scen och hoppas att deras karismer ska räcka till, utan inser värdet av underhållning på scen genom dansare och dylika påhitt som förstärker 2020-talets liveupplevelser. AOR-invasionen 2.0 skulle kunna inledas med att exempelvis inkorporeras till några nya Netflixeskapismer, med lite tur

7. Ronnie Atkins – One shot

Min dyrkan för Pretty Maids kan definitivt inte vara hälsosam. De är Gudar av Gudar i mina ögon. Att recensera gruppens alster innebär att jag måste plocka bort lager av skygglappar. I år  släppre vokalisten Ronnie Atkins släppt sitt första soloalbum utan parhästen? Visserligen lösgjorde han sig från honom genom Nordic union projektet där han slog ihop sig med en annan husgud Erik Mårtensson. Debuten var faktiskt en liten besvikelsen, någon som uppföljaren från Second coming (2018) rådde bot på.

Att mannen inom en snar framtid kommer att dö av sin obotliga cancer är minst sagt tragiskt. Ronnie smider medan järnet fortfarande är ljummet genom jobba på uppföljaren. Pretty Maids musik har en så exceptionell hög lägsta nivå så att det nästa känns genant. Gruppen varierar sin hårdrock genom att infoga olika versioner av de själva.

Ibland poprock, ibland blytung hårdrock och ibland ballader. Konstruktioner som Paul McCartney och John Lennon skulle ge kasta sig över om de varit några år yngre. För det mesta så mixar de dessa musikaliska element så att dessa lager genererar i betydligt flera än var som generellt sett är brukligt i hårdrocksfären.

I duon Ronnie & Kens ådror flyter ett genuint hantverk för att mejsla fram musik i mängder, utan tillstymmelse till att upprepa sig för mycket; en konstart i sig. Vi får inte glömma Ronnies röst! Det är ett verktyg som sticker ut ordentligt i rockbranschen. Dels fungerar den i pop, dels i trash, lite beroende hur han väljer att använda det instrumentet. Mest effektfullt blir det i låtar där han skiftar från aggressivt till normal tonläge som i låten ”Virtuall brutality” från Planet Panic 2002.

LINE-UP:
Ronnie Atkins – Lead and Backing Vocals
Chris Laney – Rhythm Guitars, Keyboards and Backing Vocals
Allan Sørensen – Drums
Morten Sandager – Keyboards
Pontus Egberg – Bass
Anders Ringman – Acoustic Guitars

Lead Guitars/Solos
Pontus Norgren, Kee Marcello, Olliver Hartmann, John Berg, Chris Laney

Additional Backing Vocals
Chris Laney, Linnea Vikström Egg, Olliver Hartmann, Bjørn Strid

På denna debutplatta så skulle detta kunna vara spretigare än helvetet själv. Dels för att detta indirekt är hans första soloplatta, dels att döden punktmarkerar honom. Njet så blev inte fallet utan här serverade han oss fans Pretty Maids musik, precis det vi vill ha. Enda skillnaden är att de lite snabbare låtarna bytts ut mot de aningen mer aoriga. För mig är det a match in heaven, det vill säga en win win.

Sjukdomen tycks inte påverkas hamns röstkapacitet. Ronnie sjunger lika magiskt som han brukar. Den höga lägsta nivå motorn är också en faktor som implementerats. Det existerar inga halvmesyrer helt enkelt. Låtarna som som sticker ut över mängden är dessutom osedvanligt många. ”Real”, ”Scorpio”, ”One shot”, ”Subjugated”, ”Frequency of love”, ”Picture yourself” och ”I prophezsize”.

Ett Gudomligt bra melodiöst hårdrock album som krockat med ett antal andra sådana under samma år. Vi får inte heller förglömma de duktiga musikerna på plattan som också bidrar till detta mästerverk. Värst i klassen är svenske Chris Laney som dels producerat albumet, dels bidragit musikaliskt samt agerat som ett melodiskt musikkompass för Ronnie under process om det verkligen skulle  kunna iordningställa albumet överhuvudtaget.

8. Spektra – Overload

Bakom det lite James Bondaktiga namnet Spekrta döljer en av Brasiliens mest lovande unga rocksångare: BJ; dessutom en utan nämnvärt mycket accent. Han har grundat musiken i sin kärlek för klassiska melodiösas hårdrocksband som Journey, Foreigner, Winger och Danger Danger. BJ är vokalisten bakom micken i Tempest och vapendragare till Jeff Scott Soto’s musikkonstellationer som Jeff Scott Soto Band/ S.O.T.O sedan 2009, där han  både körar och spelar gitarr.

Att W.E.T injicerade Intermission med högre doser av Talisman-inspiration var bara en försmak av komma skulle i år. Ville man ha sin Talisman med  ännu mera mognad så var debutalbumet från Spektra en tidig julklapp. Att så skedde berodde främst på tre aspekter. Först och främst är Frontiers presidenten Serafino Perugino ett ohämmat fan av Talisman, för det andra så är kopplingen mellan Jeff Scott Soto och Talisman uppenbar, och för det tredje så hänger sig BJ att åka runt på festivaler genom att spela just Talismanlåtar.

En dag på jobbet kontra bästa versionen av sig själva? I detta fall var  de inte ens på jobbet, utan i ett parallelluniversum med full musikalisk klarhet. Alessandro Del Vecchio mannen som utan tvivel kan matcha såväl Erik Mårtensson som Magnus Karlson när det kommer till att utnyttja all vaken tid på dygnet var återigen spindeln i musiknätet.

I mina öron har en betydligt lägre högst lägsta nivå än ovannämnda. I år har hans arbete med Toby Hitchcock genererat i  klart-över-medel-resultat, precis som Spektra. Här samarbetar han med bland annat svenskarna Pete Alpenborg  (Arctic Rain) och Michael Palace. Dock är det teamet Jeff Scott Soto och Alessandro Del Vecchio som lagt hela grunden till det som kom ut ur högtalarna. Som sagt att diktatoriskt kontrollera allt som rör ett projekt kan ibland ha sina fördelar, men att samarbeta med andra är helt en långsiktigt vinnande faktor när det kommer till reducerandet  av hemma blindhet.

Bandet i sig bestod av idel italienare. Grymme gitarristen Leo Mancini, basisten Henrique Canale och Edu Cominato på trummor. Det är av naturliga skäl inflation av Jeff Scott Soto i denna halvkorta recension. Han producerade albumet, var delaktig i låtskriveriet och agerade backgrundsångare. Ett stort antal fans upplevde  att hog tar för stor plats. För mig var det helt tvärtom.  Jag uppskattade att de stöpte om  mixen så att den mångt om mycket skulle kunna vart duetter. När det kommer till Jeff karismatiska röst fanns det inga nackdelar med detta tilltag.

På Overland var  skapandet av en egen identitet något upphovsmakarna inte ägnade en nanosekund till. Istället lades hela fokuset på att konstruera stadiumrock anthems, vars syfte var att inte släppa taget om nynningsmuskeln för de människor som älskar rock. Lyckades de? Mission was complete med ett starkt MVG (5). Detta är musik som sätter sig från  allra första tonanslag, men även i det längre tidlösa perspektivet.

Spektra slår an nivån på inledningstitellåten ”Overload”. Där kunde äventyrert slutat utifrån att många av Frontiersprojektet pumpar upp sin hypade släpp med 2-4 stycken riktigt starka kompositioner…för att låta resten drypa av standard.

Så var inte fallet med Overload! I rask takt avlöser ”Runnin´out of time”, ”Just because”, underbara balladen ”Since I found you” och  ”Our love”, ”Breakaway”, ”Don´t matter”, ”Back in the light”, ”Forsaken” och ”Behind closed doors” titellåten. Oops! Det var 10 av albumets 11 låtar!

Däckad eller knockad passar båda bra in av det som skedde efter jag lyssnat in mig på materialet. Alstret hamnade inte jättelångt ifrån W.E.T´s monumentala fjärde album. Ärligt, skulle lika gärna kunnat placera musiken betydligt högre upp i musikkierarkin än utfallet i denna lista. Återigen så blev ursäkten att det faktiskt varit ett helt exceptionellt år när det kommer till att släppa helgjutna kommande klassiker.

9. Newman – Into the monsters playground

Jävla britt, här kommer han och förstör SM i melodisk hårdrock/AOR!! Vilka jäkla fasoner, komma här och spela europeiskt märkvärdig! Skämt åsido, killen är en aor-trotjänare som äntligen får sin belöning efter åratal av slit framför och bakom musikkameran.

Bedfordsonen Steve Newman var lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med permanentat hår, Kennedymordet eller Prins Bertil, men mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så osedvanligt anonym. För mig var han mannen som fått musikbloddopade unisona hejarop från brittisk press, i brist på nya yngre förmågor från öriket. Jag själv har lyssnat med halvdöva öron på låtar som jag sedermera förkastat till andra divisionens aor-liga.

Trots bra musiker, hyfsad röst och adekvat produktion så är det oftast mer djupa dalar än riktiga höjdpunkter som basuneras ut. Det lilla extra fattades liksom, mycket av musiken föll på epitetet intetsägande; vilket instinktivt ledde tankarna till kultgubben Stan Bush. För mig klev Steve Newman ut ur anonymitetsskuggan via underbara Ignition (2020) Ett mycket oväntat starkt album; åtta klockrena hits av tolv möjliga var  a match made in heaven.

Var det så att han på allvar skulle samsas med storheter på den globala aor-arenan i fortsättningen? Svaret fick vi i år, endast ett år efter Ignition. Into the monsters playground är träffande nog ett rejält monster. Finskt vemod är minst sagt en fråga för 2700-talets terapeuter, dessvärre hamnar inte det svenska melankoliska lynnet långt efter.

Brittiskt vemod, hur är det möjligt, existerar det ens? Jo då, Newman är den melodiska rockens raka motsats till glättiga Nestor, Crazy Lixx och The Night Flight orchestra.

Produktionen är makabert befriande anti-aorig, dels är den parallellt rosafluffigt glättig. Denna diskrepans låter onekligen som en svår nöt att knäcka, men allas vår nyvunna AOR-hjälte Newman löser den med bravur. Steve lyckas fullt ut skapa kontrast till kalkylerande Frontiers projekt. I hans AOR- och melodiska progressiva hårdrock existerar det en genuin musikalisk själ som han återigen levererar med ett helvetiskt självförtroende.

Albumet är helgjutet, men ”Start the fire”, ”Icon”, ”Don´t come runnin”, ”Hurricane sky”, ”I´ll be the one” och ”This life alone” är alla kommande AOR-classics! I åttonde låten ”Give me tonight” går han dessutom bärsärk genom att skapa en melodisk ”Fast as a shark” (Accept) eller Rainbows ”Kill the king”.

10. Ches Kane – Ches Kane

Sydwalesiska sirenen Chez Kane tycks varit född i fel årtionde! Grungen kom, såg och segrade. Den melodiska hårdrocken fick sig se sig övermannad, nedslagen och styckmördad av denna otyglade genre. Det hindrade dock inte Chez från att dyrka det som varit. Hon hennes två syskon Stacey & Stephany bildade med fyra killar bandet Kane´d.

De har funnits sedan 2009 och släppt två album, varav deras senaste Show me your skeletons från 2018. Att genrebestämma dem är inte det enklaste, men modern rock låter väl som ett bra epitet, lite typ Halestorm?

Danny Rexon från Crazy Lixx gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera hennes solodebut, utan också skriva låtarna och texterna.

Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Det ska tilläggas att det faktiskt existerar ny aor/melodisk hårdrock på fel sida av 2000-talet med kvinnliga frontfigurer som Issa, Martina Edoff, Sharon den Adel (WithinTemptation), Orianthi, Charlotte Wessels (Delain), Taylor Momsen (The Pretty Reckless), Angelina Rylin (The Murder of my sweet), Jessica Wolff, Tåve Wanning (Adrenaline Rush), Elize Ryd (Amaranthe), Anette Olzon (The Dark Element), Nina Söderquist (Heartwind), Melanie Stahlkopf (She Bites), Amanda Sommerville, Noora Louhimo (Battle Beast), för att nämna några.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bär musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, men med mera keyboards. Han har verkligen städat runt i 80-talets obskyra som klassiska aor-plattor. Det dånar av konstanta ekon från det förflutna.

Hade plattan släppt under 80-talet, så hade den nämnts i samma anda som Pat Benetar, Vixen och Robin Beck. Det är djävulskt snyggt utfört. Att sno för mycket får en bitter eftersmak hos lyssnaren, men att sno lagom är en konst i sig, och det har käre Danny utan tvekan lyckats fullt ut med. Precis som Nestor har Chez & Danny lyckat skapa något som är fejk, men inte låter som det, utan något som mycket väl kunde ha kommit ut på 80-talet och blivit en så kallad tidlös klassiker.

Då i princip alla låtarna är gudomliga så behöver jag inte gå in och detaljberätta varje låt för sig. Självklart finns det låtar som jag föredrar framför andra. Inledande ”Better than love” är en sådan, precis som efterföljande ”All of it”. Den dutt i duttiga  keyboard ledda ”Too late for love” som troligtvis är albumets kronjuvel. Därutöver sällar sig den Bon Jovi-inspirerade ”Ball´n chains”, ”Rocket on the radio” samt avslutande ”Dead end street” till det gänget. Med detta sagt, om två månader så skulle denna  jag-föredrar-lista se helt annorlunda, så hög är faktiskt kvaliteten.

Trots att Danny gör precis allt rätt när det kommer till dosering av körer, produktion, variation och råplagiering, så hade hela huset fallit ifall rösten varit sisådär. Chez Kane har verkligen tillgång till ett instrument som varken norska sångfågeln Issa eller svenska Angelina Rylin kan ståta med.

Hon bara har DET! Utan henne hade som sagt materialet inte lyfts till de höjder där musiken faktiskt befinner sig. Det ska bli ytterst spännande att höra uppföljaren som enligt planering sker med samma besättning. Kan Danny & Chez verkligen toppa detta, utan att stöta på patrull av hemblindhetsarmén , jag tror ärligt talat  inte det.

Ett försök till en kortfattad analys

Frontiers Records

Jaha då var det dags igen! Frontiers records radade återigen upp ett antal trumfkort som genomsyrade denna 30-topp lista. Precis lika osannolikt som den svenska dominansen ter sig Frontiers Records enväldshärskerier. Hälften av albumen på listan är signerade det romerska arvet. Eller är det egentligen så konstig att de lyckats med det konsstrycket?

Absolut inget kan ta ifrån italienarna dess särställning. Dock greppar de något som för många är lika med något som tillhör det förgångna. De flesta musikexperter upplever den melodiska hårdrocken/AOR som djupt död och begraven. Andra större skivbolag vill  helst inte röra genren med tång i ens.

Just därför kan man titulera dem som fanbärare för några genrer som troligtvis självdött om inte dessa eldsjälar kämpat för vad de älskar – aor och melodisk hårdrock. Hur än man vrider och vänder på detta så kommer man inte ifrån att för oss som dyrkar dessa musikstilar  att utan Frontiers skulle inte ens graven vara utmärkt påp kyrkogården. De är länken till det förflutna och  framtiden, det vill säga en där kidesen börjar uppmärksamma vad min generation redan förstått.

Alessandro Del Vecchio

Erik Mårtensson och Magnus Karlsson, men i år får de vika ner sig för multinstrumalisten. Alessandro överträffade sig själv detta år. Först och främst via Spektra och Toby Hitchcock, men han hade även fingrarna i andra syltburkar som bland annat Issa, Groundbreaker och Hardline.

Värt att nämna att han skrivit tillsammans med svenske Peter Alpenborg (Arctic Rain) två av årets bästa låtar: Robin McAuley´s ”Thy will be one” och ”Standing on the edge”. Alpenborg tycks blivit Alessandros trognaste låtskrivarpartner. På nästan allt som italienaren varit med på kan också Peter ta åt sig äran för.

Hatten av för denna arbetsnarkoman som trots inte alltid hög lägsta nivå ändå får till konstruktioner som få människor är kapabla att matcha.

Svensk och nordisk hårdrock

Överdjävligt, det har varit ledordet de senaste fem åren när det kommer till mängden av högoktaniga svenska grupper/artisters releaser. I år måste beyond överdjävligt implementeras! 19 plattor av 30 var svenska, 6 av de 10 bästa var svenska. Då räknade jag faktiskt in Chez Kane som svenskt, något man självklart kan tvista om i evigheter.

Finland sak är vår sak! Njaa, inte riktigt, men att även de är hovleverantörer av hårdrock är inget understatement. Men när One Deisire och Brother Firetribe inte släpptes ut på grönbete, så saknades helt enkelt den sista kvalitetspusselbiten, så inget finskt på denna lista.

Allas vår Ronnie Atkins fick  förtroendet att företräda Danmarks på listan. Att Volbeat släppte en superb platta hjälpte föga, då detta mästerverk fick flytta på sig på grund av listans huvudsyfte: melodisk hårdrock.

Norska grupper lyste med sin frånvaro. Det betydde inte att det saknades kandidater, tvärt om. Wig Wam, Meer, Sirenia, Issa, Kens Dojo,  Nightfox, Memoria avenue och Zelbo förgyllde året, men utan att överglänsa.

Övriga länder på listan

Sverige ockuperade 19 platser om man räknade in Chez Kane, Danmark 1 placering. Det blev liksom inte mycket över att slåss för de andra nationerna utanför Norden. Storbritannien  (exklusive Chez Kane) hamnade på en hedersam andra plats via 5 bidrag på listan, USA skuggade eftehängsamt med 4 placeringar,  sist men inte minst Brasilien  med en placering.

Bästa debutalbum

Art of illussion, Chez Kane, Nestor och Ronnie Atkins var de debutanter som glimrade mest och bäst.

Överraskningar på listan

För mig var Phil Vincent en individ som flugit under min radar. Denne slog till med sitt jämnaste album ever, en prestation som räckte till ett inträde till topp-30.

En annan någorlunda osynlig artist som jag missat tidigare var Steve Newman. I och med utmärkta Ignition som kom ut 2020 fick jag på allvar upp ögonen för denna begåvade människa. Året efter toppade han det albumet, och tog sig därmed in på en oväntad topp-10 plats

Dance-AOR

Dance-AOR myntade jag förr året. Det innebär att jag kategoriserade grupper i en ny subgenre. Behovet av att inkorporera genren med något nytt kändes som något nödvändigt. The Dirty Youth,  Normandie, Smash into pieces, Icons for hire  Pink, Avril Lavinge, Milys Curys, menar jag spretigt nog skulle kunna infogas i just Dance-AOR.

Årets ledord för egen del har varit förändring! Varför köra i samma hjulspår in och ut, år efter år! Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Inte speciellt troligt. Hi-teach a.o.r, pomp och västkust är några underkategorier till AOR, där syftet var att infoga musik som inte riktigt passade in i mallen för hur AOR borde låta.

Nu var det dags att åter döpa fram en ny kategori inom aor-musiken nämligen Dance-AOR. Visst, jag kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till när det kommer till rock. Mando Diao och  The Struts är två bra exempel på euforisk musik. Nu har vi i stället Dance-AOR att orientera  och förhålla oss efter!

Continue Reading »

Probably the most well reasoned yearlist in the world!

Whats s in the water in Sweden?

”I ”Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hårdrock och AOR. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien och runt 83 miljoner i Tyskland gör detta till en irrationell svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya musikembryon likt en genomtysk bilfabrik, när genrens ursprungsländer nästintill abdikerat? I Sverige dyker det  ständigt upp nya som gamla uvar i alla dess konstellationer, band som:  The Night flight orchestra, Rouelette, Mile, Lion´s share, Captain Black Beard, Grand Illusion, Crazy Lixx, Grand design, Degreed, Amaranthe, Eclipse, Chronus, Alien, Heartwind, Sabbaton.

Perfect plan, Crashdiet, Days of jupiter, Pain, Solence, Treat, Wildness, The Waymaker, W.E.T, Magnus Karlsson, Gathering of Kings, Starmen, Jono, Work of art, Cyhra, Dynazty, Europe, Age of reflection, Find Me,  Sapphire Eyes, Art of illusion, Solence, Ghost, Crowne, Palace, Art Nation, H.E.A.T,  A.C.T… och detta är bara ett axplock!

I Pop och r & b genrerna finns det också en uppsjö av artister som tagit andra delar av världen med storm som exempelvis Robyn, Rhys, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, The Knife, Jose Gonzales, Swedish house mafia, Sandro Cavazza, Zara Larsson, Tove Lo, Albin Lee Meldau, Peter Björn och John, Pop,  Sabina Ddumba, Shirin och Seinabo Sey,

Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers, Adam Lambert, Lana Del Ray, Mura Masa, Miike Snow, Charli XCX, Martin Garrix, Kelly Clarkson, Jennifer Lopez, Ed Sheeran, Katy Perry, Justin Timberlake, Jessie j, The Weekend, Lana Del Ray, Mura Masa, Charli XCX, Lady Gaga och Kesha med mera med mer.

Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens epicentrum: Los Angeles! Ta Max Martin exempelvis, människan är på väg att gå förbi självaste John Lennon dessutom nått förstaplatsen på Billboards singellista under såväl 1990-, 2000-, 2010- som 2020-talet. Som inte detta vore nog; Max Martin har även producerat 23 av sina 25 listettor. Ett Billboard rekord han delar med en annan Martin, Sir George Martin (The Beatles).

Flest listettor på Billboard Hot 100

1. Paul McCartney: 32

2. John Lennon: 26

Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår, hur är det egentligen möjligt med ett invånarantal på 10 miljoner individer? Det land med mest hårdrockband per capita borde onekligen vara Sverige, men icke sa Nicke, det är Finland. Men när det kommer till Melodic hardrock och AOR är Sverige kungarna i Norden, Europa och Världen!

Art of illusion, Blue Ink River, Eastern High, Black Rose, From the sky, Constancia, Nestor, Diablo swing orchestra,

Crey, Crystal Viper, Flight of Icarus, Crazy Lixx, Autumn´s Child, Osukaru, Marius Danielsen, Fans of the dark

Evergrey, Infinite & Divine, Freedom, Manimal, Soen, Indifferent, Cobra Cult, Stonesilk, Tales of the legends, HFMC,

Chez Kane (Brittiskt/Svenskt), Rian, All for the king, Lake of tears, Heavy Feather, Peter H Nilsson, The sonic overlords

Normandie, The Quill, Nighthawk, Steel Rhino, Angeline, Hot breath, Wytch, M.ILL.ION, Wolves in the haze

Mister misery, Prins Svart, Hellster, Seventh Dimension, HeartHealer, Electric boys, The Night flight Orchestra

Vola (Danskt/Svenskt), Backwood spirit, Strykenine, Metalite, Axewitch, Kent Hilli, Anette Olzon, ToxicRose

Reach, Starmen, Domkraft, Pressure, The Boatsmen, Knights of the realm, Starscape, Atomic love reactor,

Roof Down, Peter Hermansson, Robin Red, Insania, Ronnie Atkins (Swe/Denm), No Possession, Lucifer, Nocean,

Sister, Ironbourne, Electric Haze, Solence, Perpetual Etude, Supreme Unbeing, Eyes, Sonic Desolution, W.E.T.

Viral, Greenleaf, Bloodbound, Houston, Eclipse, Stefan Berggren, Seventh Crystal, Bad Habit, Firebombs

Alpha Boys, Proud, Crowne, Cruzh, Smash into pieces, Lillasyster, Grande Royale, Descalier, Skraeckoedlan

Band of spice, Winding Road, Yngwie Malmsteen, Johan Kihlberg´s Impera, Velvet insane, The Mammuthus,

Backman Johanson and the others, Chuck Norris experiment, Cristian Liljegren melodic passion, Cap outrun

The murder of my sweet, Stew, Gipsy power, Mercury X, Nekromant, Opera Diabolicus,

We are the catalyst, jonas Lindberg & The other ones, Blue Mountain Sweden

Våra Nordiska Grannländer

 

Finska lejon

Simulacrum, Wheel, Sirakh, Return to void, Northern Flame, Mount Mary, Tuple, Temple Balls,

Arion, Plastic Tears, Silver lake by Esa Holopainen, Laurenne/Louhimo, Lucious Bloodfire, King Company,

Timo Tolkki´s Avalon, Circus of rock, Ultimatium, Red Eleven,  Lost division, Leverage, Oceanhoarse,

Beast in black, Six silver suns, Dawn of solace, Ian Highhill, Lordi, The Ragged Saints, Thy Row,

Blind Channel, Hootenanny Freaks, Battle Beast, Jess and the ancient ones,King of Sweden

Norsk sisu

Wig Wam, Meer, Sirenia, Issa, Grown, Nergard, White Void, Warzaw, Draken, Motorpsycho, Terra Odium, World of damage

Communion of souls, Kens Dojo,  Nightfox, Jointhugger,  Ohmwork, Memoria avenue, Hex AD, Zelbo

Dansk dynamit

Shotgun revolution, Ronnie Atkins,  Alien Force, Vola (Danskt/Svenskt), Lucer, Franklin Zoo, Anti Ritual, Volbeat, Electric guitars

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop likt ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows, Ten och Fighter sångarna är tre utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta.

 

11. Houston – IV

Houston, Sveriges AOR-hopp…2010! Hypade som få smektes bandet medhårs av konservativa recensenter. Just då upplevde världen en liten uppgång i intresset för AOR. Det tog anrika Classick Rock Magazine fasta på. De publicerade ett antal utmärkta AOR Magazine där de bland annat korade Houston debutplatta till årets bästa aor-album och “Truth slips” till årets 17:e bästa låt. Jag själv upplevde plattan som fräsch, luftig och härligt  keyboarddriven. “Pride”, “Thruth slips” och “Mystery” var verkligen trippeln att döda till; pure killers.

Debuten följdes upp året efter av coverplattan: Relaunch 1 .Ibland gäller det att ha ödet på sin sida, och det hade Houston. Trisslotten bestod av att Red Bull’s Danny MacAskill’s  använde  covern av Chicagobandet Dakotas – “Runaway” (1984) till sin Extreme BMX video Imaginate. Soundtracket blev en veritabel succé med över 100 miljoner visningar på You Tube och snart 1,5 miljoner streams på Spotify. På den plattan med Dakota återfinns en av de 50 bästa aor-låtar som någonsin skapats: “Angry men“; pomp-aor när den är som allra bäst.

Producenten, låtskrivaren och keyboardakrobaten Ricky Delin blev därefter fullvärdig medlem inför andra albumet II, vilken släpptes 2013. Den andades minst sagt skyhöga förväntningar. Resultatet blev ett betydligt jämnare alster, men inte med den där riktiga toppen som exempelvis “Truth slips“. Låtar som “Glory”, “I´m coming home”, “Return my heart”, “Back to the summer of love” och  “24 hours” var dock  kvalitet som räckte och blev över.

Houston släppte året efter Relaunch II. Innehållet fylldes återigen med mestadels covers. Keyboardisten Ricky Delin lämnade sedermera bandet 2014. Det visade sig att  Houston klarade sig utmärkt på egen hand. Deras tredje platta döptes inte helt oväntat till III och släpptes 2017. Utan Ricky så förändrades soundet från aor till en hybrid av Bryan Adams, Westworld och Daughtry. Modern übersnäll tillrättalagd amerikansk poprock av finaste valör; det gällde materialet rakt av. Visst, den stack inte ut på något sätt, men låtkvaliteten gick inte att ta miste på, även om många troligtvis skulle etikettera spektaklet till bedövande tråkigt. I mina melodisökande öron växte “To be you”  fram till albumets Anthem.

Bandets frontman släppte året efter ett soloalbum fylld med lite mer melodiös hårdrock än vi vant oss vid. En av 2018 allra bästa låtar återfanns på albumet: “Fortune hunter” som ackompanjerades av klockrena duon “Shadow dancer” och “Affair of the heart“.

Nu har det hunnit runnit fyra år under broarna, deras längsta uppehåll så far. Vad har egentligen hänt i Houston lägret? Mannen som dyrkar 70-tals aor ungefär som vi andra använder aromat till maten, Ricky Delin, är återigen back in business, vilket definitivt är ett plus i kanten. Han producerar plattan, är delaktig i skriva-låtar-processen, men inte med i bandet som tidigare. Houston har också hunnit med att signas till det Italienska skivbolaget Frontiers.

En sak är säker; hjulen lär inte uppfinnas på nytt, inte ens en trästicka kommer att klyvas. Jag är fullt medveten att Houstons musik helt sonika bygger på att försöka reproducera det förflutna på allra bästa sätt. Om jag köper det förhållningssättet, så måste låtarna i sig uppfylla kriterierna för hur en bra sådana bör låta. Når de inte upp till detta, är de ju indirekt “dåliga” kopior, och egentligen nästintill meningslösa.

Det finns ju band som lyckas med detta som Pride of Lions, Perfect Plan, W.E.T och Brother Firetribe för att nämna några. Sedan finns det band vars låtar är standard, men där man urskönjer 2-3 alster som sticker ut, vars syften blir att berika ens Best of AOR Spotify lista. Vi får se hur många sådana som kvalificerar sig till den eminenta listan på  IV,  eller om de lyckas sälla sig till helhetsmagin på II , Chez Kane´s eller Art of Illusions debutalbum?

Albumet inleds med en keyboarddriven tingest som de döpt till “She is the night“. Gillar man sin old school hi-teach AOR så blir man inte besviken. Jag kan ju inte annat applådera tilltaget att låta keyboarden vara huvudbetet i det avskalade monotona ljudlandskapet. Att de lyckas implementera en bit från Queen´s -“Flash” från soundtracket Flash Gordon (1980) är så subtilsnyggt att det borde premieras. “You´re still the woman” tar vid, och serverar oss en mer traditionell aor-smocka. Dyrkar man sin Russ Ballard så får man sitt lystmäte uppfyllt med råge.

För mig är det på tredje låten, “Hero” som polletten trillar ner fullt ut. Definitivt inspirerad av såväl  Survivor som Journey marscherar tonerna fram till en av plattans allra starkaste refränger. Tempot stegras aningen på efterkommande “A lifetime in a moment“. Bakgrundskompet för tankarna  direkt till Ultravoux vilken korsbefruktas med såväl Survivor som Toto.

Suktar man efter ännu mer Survivor och lite Foreigner så dyker “Heartbreaker” upp. Även om låttiteln och vissa delar av refrängen osar Pat Benetar lång väg så lyckas de manövrera helheten till något “eget”. Det är egentligen i uppföljarrefrängen, där Heartbreaker upprepas, som pricken över i:et läggs. På sjätte låten bockas titeln “Storyteller” av. Denna luftiga sak känns som den skulle kunnat vara med på gruppens två första album, utan att göra bort sig det minsta.

Vart går gränsen mellan ren stöld eller inspiration? Titeln på sjunde alstret “Heart of a warrior” skvallrar om vart det bär hän. Antingen ser man detta som en hyllning till Survivor´s “Eye of the tiger” och “Burning heart“, eller så ser man det som gränsen för hur mycket man kan “låna” överskridits. Själv har jag inte bestämt mig för var jag ligger på skalan, även om det lutar åt det sistnämnda.

Efterkommande “Until the morning comes” är för mig albumets groover, från standard, till att inte få den ut ur huvudet. “I will not give in to despair” fortsätter mer på spartansk poprock omgärdad av aor. I mina öron är detta en av de starkare sakerna på albumet, precis som låten innan, en minst sagt högoktanig duo.

Näst sista låten “Such in love” sällar sig också  till topp-4. Hank Erix falsettsång förstärker en i grunden redan bra låt. Bra tryck och ett aor-pompigt hantverk magifierar helhetsintrycket. Albumet knyts ihop med “Into thin air“. Bryan Adams – “Summer of 69” inledningen förbytts till ännu mera sommar light. Vad kan gå fel då? Helt rätt, typ allt! Men så är inte fallet här, Houston lånar med finess, utan att min sno-för mycket-radar slås på.

Watain eller Slayer fans skulle gråta blod om de råkade streama Houston, men nu är det inte dem som är målgruppen. Houston I och II andades mognad, III stod för utbrytning och trots, medan IV inhalerar genuin mognad. Det är med betydligt mer självsäkra steg som de manövrerar sig genom aor-musik-historie-böckerna.

Ricky Delins produktion är mer avvägd och fokustydligare än på tidigare produktioner, något som genererar en extra guldstjärna. Det finns helhetsdrag av hi-teach aor i musiklandskapet med stänk av “tuff” västkustsound. Denna grogrund skapar kittet som särskiljer albumet från de tidigare eftersom det är ännu bättre utmejslat. Ärligt talat, det låter fantastiskt helt enkelt.

Hank Erixon är dock inte någon ny Kent Hilli eller Toby Hitchcock, så är det bara. Det är ju annars sådana röster som förknippas med the big three och genren i sig. Hank har ändå vuxit till sig tillräckligt som sångare för att ändå kunna bära upp aor-manteln utan större problem.

Körerna är välarrangerade, melodierna bedårande och refrängerna klockrena, samtidigt som musikerna verkligen kan hantera sina instrument. Parallellt måste jag gratulera basisten Soufian Ma’Aoui. Han har haft tajmingen att även vara medlem i svenska Reach. Gruppens senaste album kom ut i år, ett mästerverk som jag också delade ut full pott till, precis som IV.

Jag lär får leta länge för att att hitta musik som dels är så minimalistisk, dels så bombastisk i sitt utförande. Det är svårt att ranka de olika albumen, men detta är definitivt lite oväntat, retro med en modern touch – en kombination som är så djävulskt svårbalanserad. Houston visar med sitt fjärde album vart det renodlade aor-skåpet ska stå. Får denna platta utrymme i amerikansk radio så lär de med bil, och även dem utan, att gå bärsärkagång in the land of  opportunities. Svenskarna har slagit amerikanarna på sin egna hemmapla.:))

12. Phil Vincent – Stigmata

Såhär skrev jag om killen han slagit ihop sina påsar med inför Stigmata: ”Vince O’ Regan? Njet, honom har jag ingen vidare koll på trots att han varit Bob Catleys gitarrist under nio år och medverkat på cirka 45 album. Mest trogen har han varit Legion. Ett band som otroligt nog hunnit släppt 10 album på 11 år!

Dessutom har han varit med i gruppen Pulse och Arabia samt samarbetat med Stoke-On-Trent fostrade kollegan Paul Hodson (Ten, Hard Rain, Cloven Hoof, Gary Hughes) via album med Bob Catley och gruppen Hodson.”.

Ungefär samma sak kan jag skriva om just Phil Vincent förutom att han är från the land of opportunities. David Zychek var från 2005 Phils ständige vapendragare, i vått som torrt. När denne tragiskt avled 2016 gick bollen vidare till bandkollegan Vince O’ Regan från Legion.

Legion line-up

Vince O’Regan – guitar
Phil Vincent – vocals
Gavin Cooper – bass
Steve Hopgood – drums [Jagged Edge, Dianno)

Phil Vincent – Stigmata line up

Phil Vincent- All Vocals, All Keyboards, Lead & Rhythm Guitars, Bass,
Max Piccolo- Drums, Percussion
Vince O’Regan- Lead Guitars
Janne Stark- Lead Guitars on “So Tired”

Med 15 album i bagaget sedan 1994 är det väl bara att kategorisera denna amerikan som fullblodsarbetsnarkoman. Addera grupper  som Tragik, Circular Logik, D’Ercole, ZVP, Cranston och Legion så förstår ni själva. Förutom att  sjunga kan han vissla finska folkvisor, när energin tryter, vilket  troligtvis aldrig inträffar. När Phil vill briljera visar han prov på sin multimusikalitet. Mr Vincent behärskar bas, trummor, gitarr, keyboards samt mixar och producerar sina album själv.

Jag upplevde britten Steve Newman som relativt anonym för några år sedan. Det samma kan sägas om Phil, fast några hundra gånger osynligare. Jag har aldrig tidigare ens tagit notis om denna man. I och med att detta utmärkta album spanades in på musikradarn så blev jag indirekt tvungen att gå igenom hans digra katalog. Döm till min förvåning att 105 låtar hamnar i min AOR-spotifylista…och det är bara hans soloalbum! Kan han vara Amerikas mest underskattade artist?

Mr Vincent pendlar i sin musikstil mellan progressiv rock, AOR, melodiös hårdrock, hårdrock och pop. Vill man vara kategoriserande så skulle väl Beatles-AOR vara ett gott namn som något annat. Andra influenser som märks är kanadensiska Harem Scarem, Electric Light Orchestra, Asia, Aldo Nova, och om man letar djävulskt noga, lite Savatage. Melodierna och refrängerna har en oerhört framträdande roll i hans musikaliska bibliotek.

Utifrån hört in mig på de andra så är min upplevelse att han helt enkelt fått till en adekvat jämnhet i låtmaterialet, något som tidigare varit lite och så med samt implementerat en fysisk trummis. Det är kargt lite progressivt, organiskt och melodiskt. Variationen är minst sagt inget av hans större bekymmer.

På denna platta har Beatlesinfluenserna fått ännu större fotfäste än på tidigare alster. Den strategin bekräftas av en klockren cover av The Beatles bästa låt, ”Eleonor Rigby”. För mig var plattans allra största behållningen ”It don´t matter anymore”, resten är bara magisk.

13. Crazy Lixx – Street lethal

Den 13 oktober 2018 på Frontiers Rock Sweden I Fryshuset föll polletten ner hur bra Crazy Lixx utkristalliserats. En positiv förförståelse gentemot Malmögruppen, en av pionjärerna i The New Wave of Swedish Sleaze, hade liksom aldrig infunnit, trots 21 år i branschen. 10 låtar med dem, var tio för mycket; det var min ingångsförväntan. Utifrån detta blev spelningen en av de största överraskningarna under den kvällen. Det var ett jämnt bra ös från början till slut, där insikten att de skulle  kunna fylla ut kostymen som ett adekvat arenaband fick fotfäste.

Danny hade dessutom timingen att klampa in på scenen iförd Jason mask, och då var det bara att abdikera. Crazy Lixx hade förövrigt skrivit tre låtar till Jason the 13th – the game, därav det tilltaget. På scen bildade de nya låtarna i kombination med ett djävulskt bra ljud och ett ytterst tight hårdrockframträdande, en för mig lika oväntad som glädjande helhetsspelning.

Jag blev därmed tvungen att tvångslyssna in mig på Crazy Lixx. Kontentan av detta idoga hörselkrig blev ett då, och ett nu. I och med  gitarristerna Christoffer Olsson och Jens Lundgren inträde i bandet 2016 inleddes en ny musikalisk era, tillika två riktiga ess på scenen. Att de gick från (light) sleaze till mer melodiös hårdrock var ett gigantiskt pluspoäng hos mig. Plattan Wild Child innehöll hairmetalkonstruktioner från himlen med, ”Wild child”, ”XIII”, ”Killer”, ”Live before I die” och ”Snakes in paradise”. Fortfarande agerade de högoktanigt musikaliskt bibliotek, men mer fokus på jämnhet med högre melodiska toppar.

Malmöbaserade Crazy Lixx sjätte fullängdare Forever wild handlade återigen om ös, starka melodier, stämsång och sjusärdeles mycket spandex-attityd. Till skillnad från exempelvis Crashdiet osar deras melodiska rock lite för mycket utav känslan ”vart har jag hört det där förut”. Inledningsriffen på albumets bästa låt ”Breakout” förde tankarna till Stone Furys ”Break down the walls”. Det tycks vara en låt som Danny Rexon minst sagt uppskattar. Deras allra bästa låt alla kategorier ”Children of the cross” från New Religion 2010 är kokt på samma ingredienser. Varför inte, “Break down the walls” är superb, samtidigt som den inte är speciellt känd; riffen är ju genialiska!

Andra guldörhängen på det albumet var ”(She`s wearing) yesterday`s face”, ”Silent thunder”,  ”Never die (forever wild)”, ”Eagle” (vart har jag hört den refrängen tidigare?) och ”Weekend lover”. Som sagt, på de två senaste alstren hade Crazy Lixx liksom hittat sin stil, efter mycket botaniserande bland hårdrockgenrerna, och därmed inmutat sitt musikaliska territorium tillsammans med bandkollegorna i H.E.A.T och Crashdiet. Hur coolt vore inte det om dessa tre band fick göra en Nordamerikansk turné? De skulle vända upp och ner på synen att genren är utdöd 2021.

Nu har det dessutom tillkommit en variabel till. Danny Rexon gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera Chez Kane solodebut, utan också skriva låtarna samt texterna. Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Darby Mills, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bar musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, toppat med ett smörgåsbord av keyboards. Han verkligen vakuumdammsög 80-talet på obskyra som på klassiska aor-plattor. Det resulterade i ett ragnarök av konstanta ekon från det förflutna, dock utlånade med fingertoppskänsla till den grad albumet som utgavs tidigare i år trasslat in sig bland årets 10 allra bästa.

Det ska tilläggas att Chez Kane röst, till skillnad från Frontiers propagandamaskiner som lovar hej vilt, verkligen höll måttet, och var grädde på moset. Utan den ingrediensen hade inte plattan blivit som den blivit. Chez Kane hade det som typ nästan alla andra saknade: en perfekt matchande röst till perfekt matchande musik.

Nu är det upp till bevis, ska Crazy Lixx gå från klarhet till klarhet, vilket varit fallet sedan 2017, stagnera, eller helt sonika återigen byta musikspår? Det sistnämnda behöver jag inte oroa mig för. De följer samma koncept som på Ruff justice och Forever wild. Låtmässigt stjäl de lagom, för att inte var-har-jag-hört-det-förut-radarn ska tändas, men den ligger oroväckande nära ibland.

Utifrån hur lyckad Chez Kane album blev så är Danny Rexon inte riktigt ännu i den vokalistligan, även om han inte på något sätt gör bort sig. Då blir nästa tanke, hur hade Crazy Lixx låtit om hon fått förtroende att ta över micken för en stund?

Första riktiga låten “Rise above” tillfredsställer alla fans av minnesvärda refränger, feta riff, magiska melodier och attityd från helvetet på alla fronter och vinklar.  Den liksom sätter standarden för vad som komma skall. Nästföljande “Anthems for America” lär bli ett liveanthem som kickar igång stora delar av publiken. Fans av Def Leppard, Mötley Crüe, Dokken, Danger Danger, Tyketto, Ratt, Skid Row, Poison och Cinderella får definitivt sitt lystmäte uppfyllt av denna musikaliska Sunset strip golgata.

Jag måste vara ärlig i att dessa två singlar till en början inte föll mig i smaken. Tankemönstret snabbupplöstes upp efter att ha spenderat lite längre tid med duon. Men det är först på “The power” som mitt sticker-ut-från-mängden-mindset fångar upp vibbar av världsklass. Allsångsvänligare än såhär blir det inte, samtidigt som denna renodlade hårdrocklhit enkelt utmanövrerar det mesta Crazy Lixx konstruerat tidigare. Den för tankarna till ikoniska gruppen Icon som släppte tre album mellan 1984-1989, där Night of the crime blev deras Magnum opus.

Pure aor infinner sig på “Reach out”. Ytterst välkommet, men där visar sig också fragment av vokalistansträngdhet från Danny Rexon, kanske just därför vi ser mer hairmetallåtar i deras koncept? Precis den sidan visar de upp i nästa låt, “Street lethal“, ett alster som  Rexons röst är som klippt och skuren för. Den innehåller så mycket av allt som genren har att bjuda på att man nästan blir vimmelkantig, ett av albumets allra starkaste kort.

Nästkommande lite semibluesiga “Caught between rock n roll” är även den  schizofrent allsångvänlig, fast på ett mer partyaktigt sätt. Ännu lugnare blir det i semi-aor-balladen “In the middle of nothing”, där gruppen återigen balanserar på rätt sida av kvalitetsskalan. Det är inte speciellt svårt att ponera bilden av vajande händer med tändare som omgärdar gruppen i slutet av deras konserter. Det är en låt Jon Bon Jovi skulle gråta blod över, ifall han fick höra den.

På näst sista låten “One fire-one goal” avfyrar bandet ytterligare en aor-rökare. Denna gång passar Danny´s röst betydligt bättre in. Jag är helt säker på att han i sitt sökande över material till Chez Kane funnit inspiration till mera aor-anpassade delar av hairmetal låtar, i förmån för ett melodiskt Mötley Crüe. Det är något jag verkligen välkomnar, om inte annat för att kunna undvika fällan att bli kungar i sitt eget reproducerande. För detta låter riktigt riktigt jäkla bra helt enkelt. En pärla som lätt hade kunnat infogas på Ches Kanes förstlingsverk och troligtvis även på Treats kommande platta.

Albumet avrundas med 7.25 minuter långa “Thief in the night“. På pappret låter det som en urbota dum ide. Jag är allergisk mot låtar som är över sex minuter, det brukar sällan sluta väl utifrån ett helhetsperspektiv, ungefär som en 3.5 timmar lång Zombiefilm! Även i detta alster frodas aor-tonerna för fullt. Refrängen synkas med dutt-duttiga keyboards som ackompanjeras av överfriserade Def Leppardkörer, kan man begära mera? Absolut, kapa längden med 2 minuter och 25 sekunder! Helt onödvändigt att låta låten brisera för länge. Med detta sagt, ändå en av albumets skarpaste konstruktioner.

Mer 80-tal (hur det nu är möjligt), ännu korpulentare refränger, tsunamis av körer och mer aor än sleaze/glam. Vill man åt några nanosekunder av nyskapande så lär man bli gruvligt besviken. Detta är 80-tals-delux med stark betoning på delux, men som sagt oklanderligt utfört, och då har man som grupp gjort något rätt utifrån det perspektivet vill säga.

Jag måste få gratulera Crazy Lixx till deras absolut jämnaste album up to date, tillika deras klart bästa. Är den bättre än Chez Kane? Ärligt, jag vet faktiskt inte, mer svenskt politiskt korrekthet får man leta efter, men ändå sant, jag vet faktiskt inte. Det kan konstateras att glam/sleaze inspiratörerna förpassas till skuggorna för att infoga utrymme för den mer melodiska hårdrocken och AOR. Det är en win win för såväl lyssnarna som för bandet i sig. Hela albumet är ett enda gigantiskt kärnkraftverk tillika en 9-låtars-playlist för dåtidens MTV, en plats där testosteronbrist sällan var en bristvara.

Danny Rexon har också vuxit ut till en välrenommerad producent via just Crazy Lixx samt underbara Chez Kane. Denna viktiga ingrediens är helt essentiell utifrån att de redan lagda hörnpusselbitarna inte ska falla ner på heltäckningsmattan. Tobias Lindell (H.E.A.T, Europe, Hardcore Superstar) bistår Danny genom att mixa plattan på ett föredömligt sätt.

Detta kan låta helt sjukt, men SVT borde ta med Crazy Lixx i Allsång på skansen? Det kan låta lika idiotiskt som att säga att de skulle göra succé, men det skulle de göra, och det vore inte det minsta konstigt. 80-talet ligger i tiden och bättre fanbärare än reproducerande Crazy Lixx och Nestor är svåra att finna. Duon utför konceptet med glimten i ögat, fast med genuin känsla för en genre de dyrkar. En faktor som gör att de inte hamnar på fel sida av parodilinjegränsen likt Steel panther, en grupp som jag definitivt inte kan ta på allvar (vilket troligtvis inte heller är syftet).

Efter detta album blir jag ännu mera angelägen av att se ett iordningställande tour-paket med Crazy Lixx, Crashdiet, H.E.A.T samt Chez Kane som special guest. Jag tror att de skulle kunna återuppväcka den insomnade scenen i USA. Kickstarten skulle kunna innebära starten för en hairmetal 2.0, något som skulle kunna bli en tidig julafton för oss som dyrkar genren i sig samt våra avkommer som  ännu inte kommit över dessa trösklar; ut med Drake, in med Crazy Lixx. I en värld där alla är på väg…men inget vet vart, är det befriande att veta att Crazy Lixx hittat sin kompass, något som krattar manegen för oss andra ambivalenta bekräftelsetörstande individer.

Jag är renodlad agnostiker, det vill säga helgarderar mig för om Gud existerar eller inte. Något liknande tänkte jag basunera ut nu, fast i musikens tecken. Jag får titt som tätt kritik för en form av betygsinflation. Själv är jag emot sådant, ta exempelvis utmärkta brittiska hårdrockblaskan Powerplay Magazine där betygen generellt sett pendlar mellan 7-10  poäng, men delas ut på tok för lättvindigt.

Deras raka motsats är  Sweden Rock Magazine som jag tycker ligger mer i linje med hur jag själv upplever en adekvat betygsättning. I år har jag etiketterat Art of Ilussion, Reach, Chez Kane, Daughtry, Nestor, Houston och W.E.T som fullpoängare. För många fans av melodisk hårdrock/aor är det som att svära i kyrkan, typ att det är sju för många, eftersom ingen kan slå ens personliga klassiska album från 80-talet, eller hur?

Utifrån Rocknytts betygskriterier är det återigen dags att dela ut ytterligare ett högsta betyg, något annat vore ett helgerån, eftersom musiken Crazy Lixx serverar oss på deras sjätte album faktiskt är så kvalitetsstinn. Vill man jämföra de mest ikoniska fullpoängarna från 80-talet med moderna sådana så föreslår jag att man skapar ytterligare en best-of-the best-lista, i syfte att kunna placera sitt redan ödesförutbestämda album på piedestal. För då behöver man inte längre skämmas för att även ny musik faktiskt kan vara minst lika bra som dåtidens storheter.

Crazy Lixx line up
Danny Rexon – Vocals
Jens Anderson – Bass
Joél Cirera – Drums
Chrisse Olsson – Guitar
Jens Lundgren – Guitar

 

14. Toby Hitchcock – Changes

En sak var säker, omslaget till albumet var en fröjd för ögat, så långt så gott. Tobys röst är som skräddarsydd för genren aor. Hans vokala förmågor borgar också för en djup tillbakablick till det förgångna. De som dyrkade/dyrkar Survivor, Journey och Foreigner lär smälta som iskuber efter att ha hört Tobys röst.

Det är dock något med voicen som gör att han i mina öron inte når upp till ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen och Bobby Barth. Det är bara en känsla, ungefär som när man man återigen förätit sig på pastabuffén, och ändå vill ha glassen med kolasås!

Alessandro Del Vecchio har skapat massor av guldkorn, men och också mycket crap, men främst mycket standard. På fem låtar visar han helt enkelt prov  på äkta italiensk  svärta och smärta på ett mästerligt sätt. ”Before I met you”, ”Tonight again”, ”Run away again ”och näsduks drypande ”Don´t say goodbye” samt ”Losing you”. Till sin hjälp har återigen involverat två av sina nya svenska kelgrisar Pete Alpenborg  (Arctic Rain)och Kristian Fyhr (Seventh Crystal).

Satan  i gatan vad melankoli kan smaka gott! För det fanns det plenty av på detta album. Vill man fullborda ett självmord så rekommenderas dessa alster starkt – det går liksom inte att misslyckas, vilket rep än man väljer. Jag är  ytterst medveten om att Alessandro är lika plastig som skatten på just plastpåsar, men på ovanstående låtar har han definitivt slopat skatten.

Dessa fem gudasända alster är makalöst överdjävligt bra. Ärligt talat nästan skrämmande hur han och kollegorna lyckats frammana moderna AOR-klassiker. Resten hamnar lite i skymundan på grund av nämnda orsak, men även de lyser starkt på ett riktigt, riktigt bra Frontiers projekt.

15. Eclipse – Wired

Var ska detta bära hän? Eclipse, Reach, Art of Illusion, Autumn´s Child, The Night Flight Orchestra, W.E.T, Normandie, Houston, Crey, Hearthealer, Chez Kane (swe/britt), Solence, Kent Hilli, The Crown, Proud, Smash i pices och Nestor. Man bör ju ställa sig frågan: “what´s in the fucking water i Sweden“?

Förutom hyfsat rent sådant, så bär väl dropparna med sig sviter av vad ABBA fört mg. I detta kölvatten adderades sig musikgenialitet via Secret Service, Roxette, Europe, Ace of Base, Dennis Pop/Max Martin/Shellback/Oscar Holter, Swedish House Maffia och Avicii  i kombination med dysfunktionellt väder, ungdomsgårdar och musikskolor.

Eclipse har en så löjligt hög lägsta nivå att det vore ett helgerån om deras album inte intog någon fem-i-topp-placering när årets summeras, så enkelt är det bara. För mig inleddes musiksmörgåsbordet efter deras tredje platta; Are you ready to rock (2008), som var godkänd, men inte mera. Låten som förgyllde den moderna tidens mjukishårdrockare var “To mend a broken heart“, en låt som förövrigt spelades in av Revolution Saints (2015).

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet att skriva låtar till W.E.T (2009) och  att projekt blev en veritabel fullträff, så upplevde i alla fall jag att att han växte enormt som låtskrivare, från kreativt duktig, till smått genialisk. 2011 fick Erik Mårtensson uppdraget att konstruera låtar till den amerikanska sångfågeln Toby Hitchcock (Pride of lions). På det alstret figurerade en av hans absolut bästa skapelser “Mercury down“, vilken också var titeln på det albumet.

Med ett accelererande självförtroende blev Bleed & scream från 2012 en ren synergieffekt av tidigare hörnpusselbitar. Huvudbyggstenarna Whitesnake (1987) Gary Moore (Wild frontier, 1987) och Europe inkorporerades med smäktande aor-inslag. Albumets starkaste lysande stjärnor var “SOS“, “Falling down“, “Wake me up” och “Bleed and scream“. I kölvattnet av denna gavs W.E.T.´s andra platta Rise ut (2013). Resultatet var i mina öron snäppet starkare än debutalbumet, en bedrift i sig.

2015 var det åter dags för Eclipse att skrida till verket; albumet döptes till Armageddonize. I och med dess högoktaniga innehåll så var det nu som polletten trillade ner for real: ett världsband i genren var fött, men också här för att stanna i många herrans år framöver. Några av bandet allra bästa låtar fanns med här: “I don´t wanna say I´m sorry“,  “Stand your feet“, “The Storm” och “Love bites“.

Sover Erik Mårtensson i samma säng som Magnus Karlsson? Om så är fallet så ber vi till Gudarna att ingen av dem sängvätare! Det mest troliga är nog att ingen av dem sover överhuvudtaget. Året efter landade Nordic Unions debutalbum på “skivdiskarna”. För mig som universums största Pretty Maids fan var det som Gud själv hade trätt ner från himlen iklädd nitarmband och jeansväst. Konstellationen mellan Ronnie Atkins och Erik Mårtensson var nästan för ogripbar att ta in. Resultatet då? Självklart en dunderplatta, även om mina skyhöga förväntningar inte riktigt synkades med vad som kom ut ur högtalarna.

Samma år medverkade Eclipse i Melodifestivalen med låten “Runaway“. De slutade femma i deltävlingen och fick inte alls samma genomslagskraft som The Poodles, H.E.A.T. eller Dynazty åtnjutit. Den är dock en av deras mest stramade låtar samtidigt som den fungerade som en genrekatapult för unga parallellt som ett väckelsemöte för dem med tunnare hår, det vill säga när de insåg att genren inte hade självdött efter den förlamande livspusselprocessen.

Eclipse sjätte album äntrade marknaden år 2017. Momentum visade återigen var kvalitetsskåpet skulle placeras och det var definitivt inte i någon  hörn. Det fullkomligt porrfilssprutade ut kreativitet och hårdrockhits. “Vertigo“, “Never look back“, “Killing me“, “Downfall of eden” och “For better or for worse” var  de mest diktatoriska hitsen

Året efter lyckades Erik med konststycket att dels utge Nordic Unions andra album – Second coming och W.E.T. ´s magiska tredje platta Earthrage. Konstellationen Erik & Ronnie serverade i alla fall mig ett album som var både jämnare och bättre än sin föregångare – manna från himlen. Att W.E.T fortsatte sitt segertåg med en genant hög lägsta nivå kunde bara konstateras och applåderas.

2019 släpptes Paradigm! Albumet var en eklektisk härdsmälta samtidigt som den var mer rakt på. Denna kombination av melodiös hårdrock passade bandet som handen i handsken. De  sex låtar som stack ut mest och bäst var: “Viva la victoria”, “United”, “Delirius”,  “38 or 44”, “Masquerade” och  “Blood wants blood“. På plattan lyckades Stockholmarna dessutom skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag, med huvudsyftet att inte bli kopior på sig själva.

Mitt under brinnande coronatider släppte W.E.T sitt fjärde album Retranmission i början av 2021. Mer Talisman än tidigare, men ändå så schizofrent helgjuten. Om inte detta vore nog så släpps Eclipse åttonde album om några dagar.

Två intressanta frågor som jag ställde mig själv var: hur skulle bandet lyckas variera sitt sound, utan att falla för långt utanför genrepiska, och vad finns kvar i kreativitetsgrytan egentligen, klarar de av att  skriva hits utan att nästla in sig i sitt egna låtuniversum?

Först och främst måste jag rannsaka mina egna minst sagt höga förväntningar. Hur mycket kan man egentligen kräva av en människa som redan nu gått från klarhet till klarhet oräkneliga gånger? Jag skulle kunna smeka medhårs och falla abdikerande till marken.

Vill man istället agera aningen petitessmässigt så genomsyras plattan lite av samma fenomen som i Magnus Karlssons fall, att ens egna idéer börja tryta, och att man helt plötsligt hör aningen för många ekon från tidigare produktioner. Magnus Karlsson tog hjälp av av Anette Olzon på hennes utmärkta album från i år. Det innebar en liten navigering ifrån subtil hemmablindhet – och resultaten blev därefter.

Jag tror att det är dags för Mr Mårtensson att göra det samma, det vill säga skaffa sig några vapendragare i sin låtskriveriprocess. Michael Palace, Carl Johan Grimmark, Lars Criss eller Magnus Karlsson skulle kunna vara tänkbara melodisnickrare att samarbeta med.

Utifrån könskvotering, überfeminism och #metoo  ser ju detta självklart inte bra ut. Jag har dock mentalt rustat upp med en meditationskudde ifall någon kvinna får för sig att känna sig kränkt på någon annans bekostnad. Likt en god agnostiker garderar jag också upp mig genom att nämna Miss Li, Laleh och Anna Book, det vill säga kvinnliga tänkbara kandidater till en musikalisk korsbefruktning. Självklart hoppas jag inte att ordet befruktning innebär något problem!

Såhär är det! Många grupper skulle begå ett kollektivt harakiri för att överhuvudtaget kunna ett släppa ett album som Wired. Det finns helt enkelt inte tillstymmelse till dåligt spår på plattan. Albumet kommer troligtvis att placera sig bland de flesta fans 10 bästa lista. Det existerar en knippe allsångsvänliga tingestar som verkligen kommer att infogas i min Spotify lista: Best of Melodic Hardrock. Dessa kronjuveler är inte kontaminerade av tidigare musikbibliotek i samma utsträckning som de andra sju.

Den första låten som får mitt nackhår att curla sig utan hjälpmedel infinner sig först på sjätte spåret, “Twilight“. Till och med firmafesten på Fonus skulle kunna bli ett näste för genuin headbanging, och inte bara banging. Hur mycket än jag letar så hittar jag inga fragment av tidigare låtuppbyggnadsprocesser, utan bara ett ren och skär jävlar anamma refräng typ Hardcore Superstars – “We don´t celebrate Sundays” och i paritet med Rick Springfields 2010-tals bubbelgumrockpop.

Efterkommande “Poison in my heart“” får mig på nästan lika gott humör. Mårtenson finhyvlar fram ett familjepaket av Philadelphiaost med mjuk nutellaguldkant. Dess raka motsats är låten efter, “Bite the bullet” tillika albumets tyngsta alster. Tyngden, melodin, melankolin och refrängen – klockrent helt enkelt. Mårtensson är en mästare på att likt Pretty Maids pendla mellan aor och hårdrock i samma låt och komma undan med hedern i behåll. Det gör han med bravur även denna gång.

Den sista låten som jag anser sticka ut över mängden är den som avrundar Eclipses åttonde studioalbumäventyr. “Dead inside“. Konstruktionen är overkligt bra uppdaterad aor, som bara Erik i sina bästa stunder är kapabel att skriva tillsammans med herrarna Ronnie Atkins & Ken Hammer.

Vad säger Wired oss? Jo, att den andra hälften av albumet är betydligt bättre än den första! Den berättar också att Eclipse återigen lyckats framavla ett adekvat melodiskt hårdrockalbum! Dock med en relativt stor stagnationsvarningsskylt klistrad på såväl fram-som baksida! “Viva la Victoria” (nästan 15 miljoner på Spotify) är i särklass Eclipse mest streamade låt. Jag skulle ljuga om den framgångformeln inte påverkade en stor del av materialet på Wired, på gott som på ont.

I vilket fall som helst tillhör Eclipse den skara band som är redo att ta över framtida arenor och festivaler när de gamla dinosaurierna snart inte finns att tillgå, eftersom livemusik sällan går hand i hand med rollatorer – Viva la Eclipse!

16. Proud – Second act

Den som älskar sin melodiska hårdrock inramad av dåtidens heavy metal har säkert vinyler i källaren fyllda till bredden av band som Heavy Load, Yngwie Malmsteen, Six feet under, Torch, Madison, Talisman, Overdrive, Stallion, Trash, Biscaya, Blacksmith, EF Band, Glory Bells Band

Treat, Europe, Spellbound, Red Baron, Crystal Pride, Axewitch, Gotham City, Talk of the town, Mindless Sinner, Silver mountain, 220 Volt, Glory och Alien. I samma backar är det högst troligt att ni även finner Proud. Deras enda alster präglades av skandinavisk melodisk hårdrock med rätt skral sång och överlag få ljusglimtar, nu när i alla fall jag blickar tillbaka.

Enzo Campa – Vocals (Prisma)
Magnus ”Tjacke” Olson/Wallin – Guitar (Burn, Masquerade, Savages, Ice)
Robert ”Bobby” Horvath – Bass (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Anders ”Kagan” Holmqvist – Drums (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Lars Kristoffersson – Keyboards

Tidigare medlemmar: Anders Magnell – Vocals (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Peter Horvath – Guitar (Burn, Masquerade, Savages)

Proud grundades i Landskrona 1982. De började som Burn och bytte namn till Proud. Det resulterade i ett album med EMI: Fire Breaks the Dawn. Plattan släpptes 1984, producerades av Caj Högberg som låg bakom samarbeten med Björn Skiffs, Kenneth & The Knutters och kortlivade Bad Business. Japan sög som vanligt åt sig allt med distade gitarr och även delar av Sydamerika applåderade vilt åt vad som landade på skivdiskarna, sedan tog sagan slut, trodde i alla fall jag.

Nu har det gått…36 år sedan de la arbetshandskarna på tork. Två av originalmedlemmarna basisten Roberth Horvath och tidigare sångaren Anders Magnell upplevde att det var dags att återstarta Proud Det låter ju hemskt att skriva men i mina ögon var det befriande att det inte var Enzo Campa som fick förtroendet bakom mickstativet. Inget ont om honom, men utifrån hur debutplattan lät så hade han inte varit någon tillgång inom denna genre.

Varför gör man detta egentligen? Det tycks vara en trend som kommit för att stanna. Syftet lär ju inte vara pengar precis eftersom de snarare förlorar på tilltaget. Jag tror att att det är tre faktorer som spelar in. Först och främst är det nog mångt och mycket en subtil form av gubbålderskris genom anamma devisen ”nog var det bättre förr, eller?”.

För det andra så har livspusslet till viss del luckrats upp, genom att småttingar växt upp och sedermera flyttat hemifrån, och på så sätt banat vägen för ett intresse som indirekt legat i dvala. För det tredje gör människor som andra människor gör. Om kollegor från en svunnen tid plötsligt börjar återförenas är det lätt att även de dras med i den trenden. Groupies existerar väl knappt längre i denna genre så det lär väl inte vara ett argument eller? Nää, jag tror mer på boule, hoppa hage tävlingar eller syntestutmaningar eftersom vi är väl i den åldern, eller?

Som sagt för mig var väl aldrig Proud det bandet som hamnade längst fram i skivbacken precis. Nu när de gör comeback är det med ett helt nytt sound. I ärligheten är det inte ens samma band sett till det musikaliska. Jag förstår ju inte vitsen med att behålla sitt bandnamn istället för att hitta på ett nytt. Jag tror det i det längre perspektivet stjälper mer än det hjälper utifrån att det är ljusår mellan stilarna. Tänk så många alternativ till namn det finns där ute: Hammerhearts, Cold as ice, Point of no return, Timeangels eller Gubbrocksdjävlarna. Fast japanerna upphör ju aldrig att förvåna, så där kan ju Proud som bandnamn fungera som en kil eller genväg till denna andra chans att få en chans att verka som rockstjärnor.

Anders Magnell är ingen ny Kent Hilli eller Jim Jidhead. Det vore i sig lite väl mycket begärt då duon är topp notch även sett internationellt. För mig är dock denna röstuppenbarelse en oerhört oväntad överraskning. Anders innehar verkligen röst som kan bära denna typ av musik, och det är i ärligheten långt ifrån alla som klarar av det. Om rösten är sisådär, så faller allt från bra låtar, superproduktion till kompetenta musiker platt till marken, rösten är huvudnyckeln till helhetskvalitet i denna genre helt sonika.

Plattan inleds med en av singlarna ”Sail away”. Om man som band vill visa vägen med vad som komma skall och dessutom på kort tid fånga svårflirtade fans uppmärksamhet så är det bara att gratulera Proud. Detta är en öppningslåt av rang. Anders Magnell bär upp den tungmelodiska skruden med bravur. ”Broken dream” avlöser denna härdsmälta till inledning. Lite lugnare, lite mindre melodisk hårdrock, men mer aor typ Survivor eller Foreigner. Även denna låt är riktigt bra helt enkelt. Nästkommande ”Magic” ökar tempot och drar mer åt svensk melodisk hårdrock utan för den skull tappa aor-vibbarna. Denna gitarrdrivna tingest får smilbandet att agera på samma sätt som i de två första alstren. Jag är också barnsligt förtjust i körerna som de snyggt implementerat.

Vill ni ha en bruksanvisning hur en brottarhit låter? I ”Born for your love” får ni svaret! Albumets i särklass starkaste lysande stjärna. Det är sådana här låtar som gör att jag fortfarande är en stor anhängare av genren, trots sin sin ibland dysfunktionella uberkonservatism. Vi backar bandet lite! Dessa fyra inledande alster är verkligen urstarka. Mina tankar går instinktivt till Roulette, Age of Reflection (andra plattan) och faktiskt även till the mighty Perfect Plan. I femte låten ”Crying in the night” osar de titelmässigt såväl som musikalisk Whitesnake, inget ont om dem, men även om låten är medel så förblir det albumets sämsta, vilket egentligen inte säger allt för mycket, då fillers helt enkelt inte existerar på detta habila musikhantverk.

På efterkommande ”Dangerous” är Proud back in buisness. En klockren låt som skulle kunnat vara ännu klockrenare, om den aningen tjatiga refrängen reducerats. Petitesser säger ni säkert, absolut! Det är en bra låt, men om bandet hade infogat ”You´re so dangerous” tre gånger, istället för som nu fyra och dessutom modifierat tredje basuneringen, så hade den dels blivit en brottarhit, dels blivit en topp tre på albumet, vilket den inte är nu. Det är ju de små detaljerna som skiljer agnarna från vetet. De är de som skapar de där låtarna som spelas om och om igen, de som man inte kan sätta fingret på varför de är så djävulskt sanslösa, istället för blaserade.

På sjunde låten ”Higher” är det återigen mer fokus på renodlad aor. Vad kan man säga? Det är ytterligare en stabil låt som är omöjlig att värja sig mot. Ändå är det något som saknas, något som skulle lyfta låten till ännu högre höjder. Efterföljande ”Hold on” sällar sig till de bättre i klassen. Den trasslar inte in mig i mina tankar och i samma mentala fälla som i föregående ”Higher”.

Näst sista låten ”I’m ready” sällar sig kvalitetsmässigt också till de fyra inledande låtarna. Detta är pomp-melodisk-hardrock med ett tungskönt driv i ackompanjerad av en diktatorisk refräng. Albumet avrundas och knyts ihop med avslutande ”Fly like an eagle”. För mig lyfter inte låten lika mycket som titeln anger. Det innebär inte förkastelse, utan snarare ett statement att den inte kravlar sig upp på min topp fem av tio möjliga som Proud bör vara stolta över att presentera på ”debuten”.

Det var något som fattades, ja just det, den traditionella balladen. Proud väljer att vara balladfria. Ett nytt koncept som de flesta black- och deathmetalgrupper anammat i åratal. Mig spelar det egentligen inte någon roll. En petitess bland petitesser i sammanhanget är att jag nog gärna sett någon mer snabbare låt från 6-10. Det hade blivit mindre jämntjockt och slätstruket i så fall. De här killarna skulle kunna skapa något snabbare melodiskt mästerverk i samma andra som ”Kill the king” med Rainbow eller Cats in space –”Mad hatter´s thea party”.

På något sätt så påminner dagens Proud lite om gårdagens 220 Volt. De var mästare på hybridisera svensk heavy metal, med melodisk hårdrock och faktiskt AOR, något de framför visade prov på i utmärkta Eye to eye från 1988. Proud är betydligt mer aor, men som sagt de skulle lätt komma undan med något tyngre och snabbare tills nästa platta; aorens svar på Accept – ”Fast as a shark” månne?

Det finns vissa likheter med Seventh Crystal som jag recenserade förra gången. Dels nyttjar båda banden keyboards, men i mina öron borde båda grupperna flyttat fram duttig-duttigheten i ljudbildshiearkin, med syftet att utmejsla musiken i ännu högre grad. Nu känns det mer som att man kickstartat låtarna med snygga keyboards, för i nästa andetag nästan bekämpa dem. I detta fall bör det tillägas att det verkligen är en smaksak, det låter nämligen djävulskt bra som det gör. Vi pratar ytterst små justeringar, inget omvälvande.

Precis som i Seventh Crystals fall finns det låtar som är lite över medelokejiga, men som kunde ha blivit ännu starkare om det adderats ännu mera kreativ kärlek till konstruktionshantverket. Produktionen osar miljonbelopp, vilket inte är så konstigt, då såväl Thomas “Plec” Johansson och Erik Mårtensson återfinns bakom bakom ljudborden. Den ingjuter verkligen ljudlandskapet livskraft och kraftfullhet. Något som de har gemensamt med ett helvetiskt snyggt skivomslag.

 Go all the way brothers, jag har ytterst svårt att tänka mig att uppföljaren kommer att ta 36 år nu när AOR Heaven har sitt egna lilla Perfect Plan att leka med.Bara de inte curlas till att bli bolagets nya husband, lite som Last autumn dream blev för Escape Records, det vill säga betydligt mer kvantitet än kvalitet.

Inkorporerar de aningen mer keyboards, mer lekfullhet, lite mer egen identitet samt en ”Fast as shark” i aor/melodisk rock mode så kan uppföljare bli det årets contender of the year, sanna mina ord. Vad än ni än gör, byt inte ut teamet som rattade detta album eftersom de fungerar ungefär som hemmapubliken i en fotbollsmatch som lotsar favoriterna till seger,  i mitt fall  IFK Norrköping och Wolwerhampton.

17. Autumn´s Child – Angel´s gate

Göteborgssonen Mikael Erlandsson vilken kille! Han har frontat mina husgudar svenska Secret Service (2006-2018) samt ynglat av sig 14 album med Last Autumn Dream (2003-2018). Dessutom samarbetssjungit med Sayit, Sahara, Prisoner, Radioactive, Northern Light, Hearbreak radio, Phenomena och Shining line. För mig är han dock mannen bakom en av Sveriges bästa aor-plattor någonsin: Mikael Erlandsson – The One (1994). Hans första soloplatta följdes av fem andra som var ljusår från denna ultraklassiker. När Micke tar ton hörs det att det verkligen är han som sjunger, inte någon som typ låter likadant.

Last Autumn Dream andades betydligt mer kvantitet framför kvalitet precis som soloplattorna. Hur berg och dalbaneaktig skulle hans nya projekt bli? Debutalbumet från 2020 var en uppvisning i den högre aor-skolan – periodvis. Den innehöll några riktiga killers som ”Glory”, ”Victory”, ”You´re breaking my heart again”, ”Rubicon sign” och ”Crying for love”.

Buntar man ihop Autumn´s Childs två album så skulle det utan tveka varit årets vassaste album. Musiken som framförs är en eklektisk gryta av stilar som alla bär Erlandssons omisskännliga harmonisignum. Sliskiga ballader varvas med rockrökare och allt däremellan. Electric Light Orchestra torde vara en husgud bland husgudar. Många låtar bär ELO´s sigill vilket verkligen inte är en dålig inspirationskälla.

Inledande ”Where angels cry” är ett sådant där klockrent rockanthem som man bara vill höra om och om igen. Krunchiga gitarrer, pompösa keyboards och ett chorus som andas euforistroke. Efterföljande ”Aquarius sky” skiftar till ett annat melodiskt språkbruk. Episk aor, chilikryddad med rejäla doser av snygg stämsång. I ”Don´t say it´s love” serverar Erlandsson oss en mer lågmäld aor-konstruktion a´la Foreigner och Survivor.

Hitintills har trippeln varit betydligt över förväntningarna. Variationen på låtarna är onekligen ett vinnande koncept. Vart ska detta ta vägen? Nästa låt är en ballad. Sådana kan sluta hur som helst, men generellt sett brukar de vara lika tillknäppta som ett Premier League möte mellan Manchester City och United. ”A tear from the sky” osar brittisk balladbygge lång väg, men efter några lyssningar är det bara att inse att näsdukspastichen landar över medel.

I femte alstret ”Love is not the enemy” inkorporeras ett hårdrockigare sound. Vi snackar ju inte precis tidiga Metallica, men det är ett skönt tryck som vilar över låten, utan att rockigheten får ta överhanden. Arenarefrängen skulle lätt kunna väcka vilken livepublik som helst ifrån ett frånvarande tillstånd. ”The dream of america” inleds snyggt med lite Supertrampstölder (Breakfast in America) och fortsätter lite som Pretty Maids i sina mjukare stunder. Det är ett alster som innehåller mycket sköna arrangemang under de 4 minuter och 23 sekunder den håller på. Efterkommande ”Straight between the eyes” håller vad titeln utlovar. När Mikael Erlandsson i sina bästa stunder skapar bombastisk melodiös-rock-magi så blir det helt enkelt så här brilliant. Han har en personlig låtstruktur som ger honom en egen musikkod, ett eget signum, en egen identitet, vilka han navigerar bekvämt efter.

Åttonde låten är ytterligare en ballad. ”Don´t ever leave me” för tankarna instinktivt till 10cc. Resultaten är en svulstig crescendoballad som verkligen inte gör bort sig. I ”A piece of word” får ELO inspiratören full genomslagskraft. Mer pop än rock, men ändå beroendeframkallande. Vad kan jag säga! Låten är bra, men inte superb. Näst sista låten ”Only love can save the world” är en halvballad som påminner lite i stilen om Slades klättra-på-listorna-äventyr på 80-talet. Helt klart ett gott musikhantverk, som även den sällar sig till inte superb. ”

Your words” är sista låten som knyter ihop den melodiska säcken. Brittisk 70-tal tycks vara en stor del av innehållet på detta album, precis som inflationen av ballader. Snyfttingesten-avslutningen är en ambitiös sak innehållandes en orgie utav mollaccord. Tyvärr har hantverkaren glömt sitt viktigaste verktyg på arbetsplatsen – refrängen! En låt utan ett chorus är som sex med vinterkläderna på!

• Mikael Erlandsson : Vocals, Piano, Guitars
• Claes Andreasson (Heartbreak Radio): Guitars, Keyboards
• Pontus Åkesson (Safari Moon): Guitars
• Robban Bäck (Mustach, ex Eclipse) : Drums
• Jona Tee (H.E.A.T) : Keyboards

Last Autumn Dream led stort av att vara någon form av husband till AOR Heaven. 14 studioplattor på 15 år resulterade i att kvaliteten blev lidande. Det genomsyrar lite av Mikaels Erlandsson musikaliska bana överlag. I mitt tycke är det få album som jag upplever komma i närheten av helgjutna. Det gällde i allra högsta grad debutalbumet med Autums child som hans soloalbum. Glädjande nog upplever jag att detta är ytterligare en anomali tillsammans med hans första soloplatta The one. Känslan att plattan består av två enheter känns påtaglig.

Ena halvan mer traditional melodiös hårdrock, andra halvan en genuin flirt med grupper som ELO, Billy Joel, Cheap Trick och 10cc. Med detta i åtanke så ser jag med andra öron utifrån helheten. Visst föredrar jag första halvan, och skulle hellre vilja hört flera av den sorten på albumet.

Dock har jag lärt mig att uppskatta även den andra hälften. Smakfull sång, smakfull produktion, smakfull variation, smakfulla melodier och refränger, helt enkelt ett smakfullt album. Om Mikael lyckas hålla kvalitetsflaggan vindfri i fortsättningen så bådar det gott, för detta album är hans mest helgjutna sedan just The One från 1994.

18. Groundbreaker – Soul to soul

Debutalbumet från Groundbreaker slog inte ner som en bomb i aor-världen, men gjorde definitivt avtryck hos de bokstavstrogna i genren. Frontiers President Serafino Perugino matchade ihop Robert Säll (Work of art, W.E.T som låtskrivare med den brittiska sångfågeln Steve Overland. Arbetshästen Alessandro Del Vecchio stod för producerandet. Debuten var som tidsresa tillbaka till FM:s klassiska Indisecret, fast 14  gånger sämre. De låtar som väckte mitt intresse var “Over my shoulder”, “Will it make you love me”, “The sound of a broken heart” men framförallt “The way it goes“.

Den brittiske vokalisten Steve Overland är ett kapitel i sig. Det går inte sticka under stolen att han dels inte låter som någon annan i genren, dels är en gudabenådad vokalist. Som mycket annat  här i livet är inte allt svart eller vitt. Ibland kan jag bli så förvånansvärt mätt på dennes röst. I och med att jag inte är en sångpedagog så kan jag inte sätta fingret på vad det är. Men ibland blir det för ansträngt, ibland för gnälligt, något som gör att jag ibland har svårt att ta till mig många av dennes album. På detta album precis som på FM;´s Tough it out får man dessutom starka vokala kopplingar till Mr Michael Bolton.

Mannen har medverkat i en uppsjö av projekt som Groundbreaker, The Ladder, So!, Shadowman, Overland och Ozone. Många av dessa har präglats av bluesrock, klinisk aor, men oftast en kombination av dem Mycket i det han varit inblandad i har känts djävulskt kalkylerande sterilt och  übertillrättalagt. För fans av Dimu Borgir en mardröm av mardrömmar, för andra livskvalitet utöver det vanliga.

I min värld har den fulländats via självklara FM – Indiscreet (1986) där varje varje ton var made in heaven. Den har sedan dess fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett hundkoppel av brittiska band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Tobruk,

Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure försökte, men ingen lyckades, även om Shy, Phenomena och Magnum var oerhört nära.

Låtskriveriet har på Soul to soul spridits ut till musikaliska konstruktörer som Stefano Lionetti (Lionville), Pete Alpenborg (Arctic Rain), Jan Akesson (Infinite & Divine) och Kristian Fyhr (Seventh Crystal) istället för Robert Säll. Att tre av fyra är svenskar befäster Sveriges roll som världsledande per capita, när det kommer till att skapa ny musik. Det finns som med allt annat för- och nackdelar med detta tilltag. Projektformen blir mer påtaglig och eventuellt ett aber till albumhelhet, medans just variationen kan vara en huvudnyckel, ifall låtskrivarna vaknat på rätt sida vill säga.

Plattan inleds med uptempotingesten “Standing on the edge of a broken dream“. Såhär ska en slipsten dras! Detta är en ren bruksanvisning hur nutida aor transformeras till en kommande aor-classic. Med lätthet hade den kunnat infogas på FM´s uppföljare, den Michael Bolton inspirerade Tough It Out (1989).

Nästa låt “Soul to soul” är i sitt utförande aningen sämre och aningen tjatigare. Dock är det ändå en låt att räkna med. Albumets första näsduksskrynklare hittar vi redan på tredje spåret. “Captain of our love” är en titel som jag tidigare aldrig stött på, bara det en bonus. Att låten är svärta och smärta i kubik och dessutom bra ökar förväntningarna på vad komma skall. “Evermore” drar upp tempot och levererar en bra refräng som ackompanjeras av en pumpande bas, tunga keyboards och behagligt gitarrspel.

Femte låten “Wild world” är en halvsömnig historia, inte dålig, bara lagom. Skeendet förändras under nästa låt, “Carrie“, som är allt annat än insomnia, eftersom konstruktionen utkristalliserar sig till albumets höjdpunkt. Såhär skapas aor-magi, trots att det är en Michael Bolton låt från början! Dessa trollformler tycks ha smittat av sig på nästkommande lite lugnare “Fighting for love” som även den infekterats av kvalitetspenseln.

Som åttonde spår placerar de “It don´t get better then this“. Njaa, titeln missar målet med sitt övereuforiska anslag, och kan snarare kategoriseras som över-meldel-bra. Aj, aj, aj, i “There is no tomorrow” har upphovsmakarna gått på tok för långt i sitt klåfingrade över andras låter. På en av världshistoriens mest ikoniska album i aor-genren Michael Bolton´s Everybody´s crazy ingår kronjuvelen “Can´t turn it off“. Att indirekt replikera den är i mitt sätt att se det en musikalisk harakiri.

Människor svälter, den Korsikansk makaonfjäril håller på att utrotas och Justitieministern Morgan Johansson har fortfarande sitt jobb kvar!  I jämförelse bleknar den grava stölden, eftersom detta är en petitess utav petitesser, ett gigantiskt I-lands problem så att säga. Situationen är mer som om en konstnär ställer ut en kopia av Mona Lisa i Kommunhuset… och bestämt hävdar att han målat av grannfru när hon klipper gräset.

Nästkommande alster, “When ligtning strikes” borde istället fått titeln “If lightning strikes“. Den sällar sig därmed till lagom-hörnet…till en början, men efter några extra lyssningar blommar den ut ordentligt. “Til the end of time” ansluter sig som näst sista låt. Här imiterar Steve återigen Mr Bolton. Det behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, och det är det inte heller, en klar topp-4. Avslutande “Leap of faith” sällar sig till de typ lagom bra låtarna, vilket sett till hur albumet gestaltat sig är få till antalet.

Tillrättalagt, oh ja! Sterilt, ingen tvekan om det! Noll procent nyskapande, absolut! Growlfritt, inte tillstymmelse till gravapvrål!  Då återstår bara låtkvaliteten att kohandla med. Förhandlingsutrymmet faller då i knät på låtskrivarna och vart deras bästa-versionen-av-dem-själva-står.

Hade då låtskrivarnas en bra dag på jobbet? Njaa, inspirationen räckte nog bara till någon timme efter lunch! Under den tiden skapades två av årets 50 bästa låtar samt sju kanderade örongodis, därutöver var det troligtvis den varma veganska buffén som pockade på deras uppmärksamhet, när syftet för själva massproduktionsprocessen svalnat.

Tvångstanke eller inte, men jag måste avslutningsälta hur det egentligen är möjligt att Frontiers väljer “Cant´t turn it off” rippoffen som tredje “singel”! Den i sig devalverar hela albumet på ½ Rocknyttstjärna.

I en genre som är till för de närmaste sörjande och där alla känner alla (nästan i alla fall) så är varje individ herre över sitt eget revir tillika expert på vad som är bra och vad som är mindre bra. Hade man snott något från någon annan genre som country eller Uzbekistansk folkmusik så hade det kanske varit “charmigt”, i bästa fall, men man stjäl helt enkelt inte nutellaburken framför expediten!

I vilket fall är man sugen på något annat sött så fungerar Groundbreaker utmärkt som sötningsmedel. Korsbefrukta FM´s debut med den mera Michel Bolton doftande uppföljaren Tough it out så framavlas Soul to soul – mission accomplish…enligt upphovsmakarnas bruksanvisning. Soul to soul är ändå kvalitetssäkrad pure AOR som faktiskt slår debuten på fingrarna.

En superb produktion, fantastiska musiker, en top notch vokalist som likt ett gott årgångsvin bara tycks blir bättre med åren, sist men inte minst, en helt bluesrockfri AOR-platta. Det är adekvata ingredienser som inte kan ignoreras, utan i detta fall bara premieras.

Line-up
Steve Overland – Vocals, lead guitar on Wild World
Sven Larsson – Guitars
Nalle Pahlsson – Bass
Herman Furin – Drums
Alessandro Del Vecchio – Keyboards

19. Crowne – Kings in the north

Finland är det land med mest hårdrockband per capita i världen. Utan att helt veta säkert så titulerar jag Sverige som det land i världen med flest band i världen i genrerna melodiös hårdrock och AOR. Det som utmärker Sverige gentemot andra storproducenter av denna typ av musik som Tyskland och Storbritannien är dess högsta lägsta nivå.

Jag upplever att vi till skillnad från dem fungerar som någon form av hovleverantör av kvalitetstämplad melodiös hårdrock. När något nytt kommer från Sverige, då är de är de flesta överens om att musiken uppnår en viss kvalitetsnivå, med väldigt få undantag.

Vad kan det bero på? Det är nog många inbakade ingredienser i detta. Ett av dem är den sunda konkurrensen där Treat, Europe, Alien, Talk of the town, Talisman, Yngwie Malmsteen och 220 volt satte den musikaliska ribban så högt att andra band helt enkelt inte vågade gå in på för låga höjder. Denna subtila grupptrycksprocess påverkade såväl gamla rävar som yngre förmågor till att gå in på djävulskt höga ingångshöjder. Ingen vill ju liksom vara sämre än de andra, det vill säga en grogrund för kvalitetseufori.

Nu äntrar supergruppen Crowne scenen. Tidigare supergrupper från Sverige är exempelvis W.E.T, Gatherings of Kings och Last Autumn Dream. Jag har verkligen inget emot att det blandas spetskompetens med varandra. Så Frontiers milkshakesexperimenterade är alltid lika välkommet, även om smakerna som utkristalliseras inte alltid blir hellyckade, men friskt vågat, hälften vunnet.

Line-up:
Alexander Strandell – Lead Vocals (Art Nation)
Jona Tee – Guitar/Keyboards/Backing Vocals (H.E.A.T)
John Levén – Bass (Europe)
Christian “Kicken” Lundqvist – Drums (The Poodles)
Love Magnusson – Guest Guitar Solos (Dynazty)

My God, vilken uppsättning teoretiskt sett! The Poodles har varit mina husgudar sedan Metal will stand tall släpptes (2006) till Devil in the detail avslutade musikskapandet(2015). För mig var de essensens av melodisk hårdrock parallellt som de vågade sticka ut. Europe behöver knappt omnämnas då de egentligen skapade det världsherravälde som svensk melodiös hårdrock numera åtnjuter. Tyvärr är jag inget större fan av musiken de släppte efter gravt underskattade Secret society (2006). H.E.A.T. också från Upplands Väsby plockade upp den Europetappade stafettpinnen med bravur. Att de med Eclipse, Treat, W.E.T, The Nightflight Orchestra och Perfect Plan går i bräschen globalt för melodiös hårdrock är inget understatement.

Sist men inte minst Alexander Strandell. Jag har ett litet kluvet förhållande till honom. För mig var Diamond Dawn, noll procent originalitet, 98½ procent intetsägande låtar. Det var först med Art Nations debutalbum som kvalitetsnivån höjdes (2015). Uppföljaren Liberation var i mina öron Alexanders och gruppens Magnum opus, tillika ett av 2017 tio bästa album. Istället för Orientexpressen så blev det höghastighetståg som genomsyrade deras tredje alster Transition.

Jag fick känslan av att de hoppade av ett tåg de borde ha stannat kvar på. Snabbtåget innehöll redan Amaranthe och Dynazty och hade egentligen inte plats för Art Nation. I vilket fall som helst så har Alexander utvecklats från en halvtunnis till en fullblodig pop/rocksångare. Kan detta gäng verkligen leva upp till de höga förväntningar som supergrupp?

Crowne sätter taktpinnen på allra högsta nivå via inledande ”Kings in the north” Den innehåller allt fans av genren vill bli serverade: musikerkompetens, en krispig produktion, tungmelodiska pumpande riff, skön refräng och gudomlig sång. Gillar man Dynazty, H.E.A.T, The Poodles, Nocturnal rites (deras melodiösa sida) och Dream Evil lär man svälja detta med hull och hår. Vart ska detta leda till månne, the album of the year? På efterföljande ”Perceval” följer gruppen ungefär samma Formula, fast med en ännu starkare refräng.

På tredje alstret ”Sharoline”myntar de ett namn som jag aldrig tidigare hört i rockkretsar, utifrån kvinnliga titelnamn. I detta fall en utmärkt idé eftersom låten kvalitetsmässigt osar hit lång väg. Efterföljande ”Unbreakable” fortsätter Crowne på den redan inslagna vägen. För mig är det dock på femte låten som min top of the class radar väcks till liv. ”Mad world” är inte en cover på Tears for fears underbara synthiga slagdänga från 80-talet. Istället mynnar den ut till albumets i särklass starkaste låt. Refrängen reser sig över de övriga likt en melodiös rustning i stål som badar i ett Gudalikt solljus doppad med flera lager Marabous apelsinchoklad.

I låt nummer sex ”One in a million” fortsätter gruppen leverera melodiös hårdrock i den högre skolan. På sjunde låten ”Sum of all fears” avlossar gruppen ytterligare en musikalisk missil som träffar sitt mål ungefär som en käftsmäll mellan Godzilla och Kong med exakt precision. Det är först på åttonde låten ”Set me free” som Crowne ”lugnar ner sig lite”. Det gör grabbarna helt rätt i efter all mangling. De hanterar denna förklädda poppärla på bästa tänkbara sätt.

Det i sig visar att de verkligen kan hantera den oerhört svårhittade balansen mellan tungt och mjukt, pop och hårdrock. I mitt tycke borde de ha haft ytterligare en halvlugnare låt lite tidigare för kontrasteringens skull helt enkelt. Nu har vi kommit till låt nio, ”Make a stand”. Den inleds lugnt, men byter snart skepnad till ett mera aggressivt förhållningssätt. En blytung skapelse som blivit bättre för varje lyssning som passerat.

I näst sista låten ”Cross to bear” gör de inte heller bort sig, men jag upplever ändå att den sällar sig till de sämre, utifrån att ingen låt egentligen är dålig. Plattan knyts ihop med ”Save me from myself” tillika albumets lugnaste låt. Inte oävet på något sätt utan snarare bevis för att bandet behärskar både tung melodisk hårdrock och i detta fall även AOR på ett mästerligt sätt, något jag definitivt vill se lite mera av på uppföljaren.

Vilka låtar, vilka refränger, vilken sylvass produktion, vilken sångakrobatik från Strandell!! Album of the year? Njaa, inte riktigt. Jag drar paralleller till ett av Sveriges bästa metalband Dynazty och till deras bästa era Renatus/Titanic mass. Då passade deras bombastiska melodiös hårdrock mig allra bäst. Att det låter lite Dynazty beror till viss del till att Love Magnusson sköter gitarrsolona.

En akilleshäl med Dynazty utifrån mitt perspektiv är att trots variation i musiken så utmynnar mycket av det till: ”Varför kommer jag inte ihåg låtarna så mycket som jag borde?”. Det låter liksom lite för bra för att vara sant, vilket det inte heller är i det längre perspektivet. Deras musik är ibland så fernissad att jag inte vet vad som är hönan eller fjädern det vill säga om låtarna är riktigt bra, eller om det bara låter bra.

Lite samma känsla får jag för Crowne. Musiken är så själlöst fernissad att den nästan fernissar sig automatiskt. Spår för spår blir jag däckad som lyssnare, men på ett helt album blir det liksom too much. Det påminner mig om ett smörgåsbord enbart bestående av pastarätter. Trots variation blir det ändå ovariation. Att känna sig mätt är väl valuta för pengarna, men inte redan efter tre rätter när det det serveras sju.

Hade fler låtar varit i klass med fyrklövern ”Mad world”, ”Perceval”, ”Sharoline” och ”Kings in the north” så hade detta varit ett av 2000-talets bättre. Första halvan av albumet är betydligt bättre än den andra halvan så att säga. Kings in the north – not yet! Men vem vet, förhoppningsvis dyker det upp en uppföljare i sinom tid som kanske infriar detta påstående.

I vilket fall som helst är detta ordbajseri endast petitesser. En av plattans allra största behållningar är kontrasteringen mellan de lugnare partierna kontra ett blytungt riffande. Trots att en viss mättnadskänsla infinner sig efter ett tag så är det ändå en platta som lätt kan etiketteras som: ”almost all killers no fillers”. Det kommer liksom inte att släppas så mycket bättre inom denna genre än detta i år, trots mina självupplevda invändningar och subtila pekpinnar.

20. Normandie  – Dark and beautiful secrets

Den svenska trion består av vokalisten Philip Strand, gitarristen Håkan Almbladh och trummisen Anton Franzon. Örebrobandet släppte sitt debutalbum 2015 som döptes till Inguz. Fragmentet som fångade mitt intresse var deras ångvältsdoftande tyngd, som smektes motsols, med poprefränger så grandiosa som det bara var möjligt att framavla.

Musikradarn anade världsherravälde, en känsla som befästes när uppföljaren White flag såg dagens ljus. I år cemterades den känslan genom att bara konstatera att Dark and beautiful secrets nått sitt mål …teoretiskt sett. I verkligheten var de gravt underskattade, vilket i sig torde vara en prestige i sig självt.

De inledande fyr låtarna: ”Babylon”, ”Hostage”, ”Jericho”  och ”Holy water” var  alla melodiska silkeslena käftsmällar där electronica, pop, rock, och hårdrock gick sida vid sida, utan att man störde sig av den elektiska föreningen. Det var inte så att de andra alstren svek utan snarare  att fyrlingen skulle etiketteras som osedvanligt bra låtar.

Kärt barn går under många namn, alternative eller modern rock, i min bok går de under epitetet Dance-AOR det vill säga uppdaterad melodisk hårdrock, ett uttryck jag myntade i brist på annat. De går i bräschen med Wales stoltheter The Dirty Youth, amerikanska Icon for hire och kollegorna i Smash into pieces. Vilket monster till album – dags för världsherravälde på nästa platta, i alla fall om världen vore någorlunda rättvis.

Continue Reading »

Probably the best wellreasoned yearlist in the world!

Nu kommer vi till dem som är sämst av dem bästa, det vill säga skrapet av årets kvalitetsutbud. I denna listfas ruckas även de adekvata kriterier som jag själv satt upp, som exempelvis hur helgjutet ett album var och dylikt.

Årets skörd var dock något utöver de vanliga, så även platserna mellan 21-30, vilka även dem åtnjutits av en exceptionellt hög kvalitetsnivå.

Vilket album som hamnande på plats 21 kontra plats 30 handlade nästan mer om på vilket humör jag vaknat på, eller om Miljöpartiet äntligen var på väg ur Riksdagen.

 

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga. White Widdow, Ten och Fighter sångarna är tre utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta med råge.

 

21. Lebrock – Fuse

Oj då, var kom detta ifrån? Kan AOR bli mer 80-tals soundtrackigt och Miami vice smattrande än finska Brother Firetribe? Tydligen, debutalbumet från  den brittiska duon Michael och Shaun var snäppen värre. Från renodlad retrosynth, till att addera 80-tals aor-gitarrer och därmed titulera sig som ett AOR-band.

Resultatet blev ett parallelluniversum där syntångorna fick fritt spelrum mellan de fjäderlätta gitarriffen. Med den resan i bagaget så var det lätt att avfärda musiken som bagatellartad. Vanligtvis är det då på sin höjd tre låtar som lyser igenom. LeBrock tycks dock mena allvar med sina retrovibbar, och aimade istället för epitetet helgjutet.

Den missionen lyckades de med. Träffsäkra melodier och refränger som gjutits med såväl bra sång, utmärkt produktion och redig variation. Jag verkligen älskar Device – ”Hanging on a heartattack”, Animations – ”I Engineer ”, Dollar – ”It´s natures way” och Real life – ”Send me an angel ”, vill man ha mera av den varan så lyssnar man helt sonika på Fuse.

22. Smash into pieces – A new horizon

Att Örebroarna skulle toppa Arcadia såg jag nästan som osannolikt utifrån hur bra det albumet var. Dock är deras nya alster ett bevis på att de befäster den väg som de stakade ut via deras tredje album  Rise and Shine från 2017.

Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken det vill säga Dance-AOR.

De starkaste trumfarna på albumet var titellåten ”Rise up” samt stadiumarenasmällarna ”Real one”, ”My wildest dream”, ”Bangarang” och ”Broken parts”,  det vill säga de första fem låtarna. De andra är också bra, men inte i paritet med dessa. Hade så varit fallet så hade plattan avancerat till en top 10.

23. Jakob Samuel – CoExist

The Poodles tillhörde en av mina största och bästa AOR-husgudar. Jag är dessutom ett stort fan av Jakob Samuels röst, det liksom hörs direkt vem det är som tar de raspiga tonerna, vare sig det var The Poodles, Kryptonite, Midnght Sun eller Jeckyl & Hyde. Nu är mannen bakom The  Poodles back in buisness och det skulle kunna låtar hur spretigt som helst eftersom han är en man med många genresträngar på sin lyra.

För oss som dyrkar genren var CoExist som en tidig julklapp. Tung AOR, förklädd till melodiös hårdrock och flankerad av en organisk och köttig produktion. Smarta och snygga arrangemang lurar hela tiden bakom hörnet när tyngd balanseras mellan mjukhet på ett föredömligt sätt. Då Jakob behärskar fler genrer så är detta också en eklektisk lägereld, där fler grillkorvar än bara melodisk hårdrock grillas.

Detta är ett bra album rakt igenom, men de låtar som sticker ut mest och bäst är ”Every minute, every hour”, ”Stand by you”, ”One last time (Oasis-AOR?)”, ”Fast lane (plattans kronjuvel)”, ”Freak” och ”Ghost”.

24. Edge of paradise – The unknown

Varken Delain eller Within Temptation släppte något album i år! De kompenserades istället av Los Angeles bandets fjärde album. In med ny basist och ny trummis, och visp utkristalliserades deras klart bästa platta.

Gillar man de refrängstarka sidorna av italienska Lacuna oil eller Paramore så lär man dyrka detta rytmiska flaggskepp. Refrängerna var utmejslade med Whisky a go go hantverk i kombination med ett bombastiskt tyngt synthsound.

Gitarrerna omgärdade de sköna melodierna på ett ytterst sparsmakat sätt; det vimlade av högoktaniga hits helt enkelt.

25. Anette Olzon – Strong

”Min upplevelse är ändå att jag skulle vilja haft några fler låtar som varit lika hitkontaminerade som ”Evil´s around the corner”. Sedan har vi det där igen att man liksom känner igen låtuppbyggnaderna och arrangemangen om man hört Magnus tidigare musik. Det blir för mig en bromskloss som gör att förförelsen för några sekunder stannar upp. Återigen, till nästa platta bör Magnus dela musiksnickeriet med några andra begåvade låtskrivare.

Om jag fick råda lyssnaren i att få ut mest av detta album, se till att lyssna på några låtar i taget. Innehållet görs sig bäst var för sig på exempelvis 10 olika blandband, ungefär som att se ett nytt avsnitt av sin favoritserie en gång i veckan, istället för alla på en gång. Då kan man njuta fullt ut, utan att få den där lite överdrivna mättnadskänslan på sin tungspets”. (Texten tagen från min recension av ambitiösa Heart Healer projektet)

Om han hörsammat detta budskap är nog inte troligt, men sammanträffandet kunde inte komma lägligare. Det tycks som att Anette och Magnus har samarbetat när det gäller konstruktionen av låtmaterialet. Det hörs att det finns några nya element inborrade i Magnus patenterade aor melodiska heavy metal hårdrock. Vi blir serverade det tyngsta både huvudrollsinnehavarna varit delaktiga i tidigare. Symfonisk metal blandades ursnyggt med power metal, självklart levererat med träffsäkra refränger,  vackra melodier och tro det eller ej sparsmakad growl.

26. Nitrate – Renegade

Britternas tredje alster sedan 2018. Nottinghamsonen Nick Hogg vände återigen sina blickar til the land of lagom. På första plattan sjöng Pete Newdeck (Edens Curse, Blood red Saints, Newman, Midnite City ), på andra svenske Philip Lindstrand (Find me, East temple Avenue, Strong).

Valet föll denna gång på Art Nations Alexander Strandell. Återigen  var det dags för en helt ny line-up. Den ende kvarvararande medlemmen är projektledaren för detta AOR-regalskepp: Nick Hogg.

Såhär sett i backspegeln var det en win win. Dels utkristalliserades sig albumet som deras bästa, dels gör Alexander sin bästa vokalistinsats ever. Låtskrivarna har influeras starkt av Def Leppard  och Hysteria denna gång. Dock inte alls som deras svenska kollegor i Grand Design, men på ett mer subtilt och inte lika utstuderat sätt. Bästa låt:  ”Children Of the lost brigade”

27. Vega – Anarchy and unity

Vega och jag har ett väldigt polariserat förhållande till. Å ena sidan består deras låtar nästan bara av potentiella hits, vilka andra band skulle kunna döda för, å andra sidan något dysfunktionellt, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på; något abnormt jämntjockt månne? Annars är jag med på tåget, att en låt utan refräng, är som ett krig utan vapen. I Vegas fall, är inte låten refrängstark, är det ingen Vega låt helt enkelt.

Brittiska Vega har hunnit släppa 7 plattor sedan 2010. För tre  år sedan ynglade de av sig Only human, i mitt tycke deras sämsta hittills. Omdömet var skoningslöst blytungt från min sida: ”Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta”.

Ett mer metalsound skulle kanske kunna bryta den ibland könlösa produktionen som präglat bandet på deras tidigare album det vill säga mer organiskt, modernare, tuffare och fräschare musikskrud? Tro det eller ej, men de lyckades fullt ut med transformeringen från lättmjölk till en produktion med mer bett, trummor med kraft och mer muskler så att säga, precis som de ville på efterkommande Grit your teeth.

På Anarchy and unity byttes The Graves brothers mot att Vega själva producerade innehållet. Billy Taylor (ex-Inglorious) äntrade Vegasättningen som ny gitarrist medan Pete Newdeck (Nitrate, Midnite City) blev ny trummis. Det är ju så jäkla svårt att klanka ner på Vega eftersom de tycks göra allt rätt, förutom att jag har så svårt att nynna deras låtar. Det blir liksom som en blockering, och jag har egentligen ingen aning om varför. För egen del hamnar det nya materialet mellan deras tidigare alster och underbara Grit your teeth.

I ärlighetens namn existerade det inget lågvattenmärke på albumet. Variationen var betydligt större än den brukar vara och hitlåtarna stod som spön i backen. Det var  tyngt, mjukt,  balladigt och det med rockurkraft, men jag blev ändå mätt innan albumet nått till sitt slut, trots att alla låtar egentligen är killers.

28. Creye – II

Första plattan gick i tecknet:” så här bör vi låta om vi ska spela aor”. Denna utstuderade strategi gjorde att allt lät fernissat, men när man skrapade lite på ytan så fanns det inget alls under alla lager.

Det är därför jag är så förtjust i deras ”helomvändning”. Creye har skapat sig ett Crey – sound som updaterar den generella aor-strukturen, utan att modifiera vare sig sound eller genrevändning för mycket.

I vilket fall som helst klär detta Creye på ett mycket bättre sätt. Deras  hi-teach poprock sound mejslade fram minnesvärda låtar som ”Broken highway”, ”Carry on”, ”Find a reason” , ”Can´t stop what we started”, men framförallt hiten ”Siberia”. Det fanns egentligen inte någon svag länk på albumet, förutom att jag fick en mättnadskänsla innan plattan tog slut, ungefär samma ätstörning som på Vega. Kan det vara så att det blev lite väl för tillrättalagt?

29. Kent Hilli – The Rumble

En av årets 10 bästa låtar återfanns på detta album. ”Don´t say it´s over” knockade mig fullständigt och troligtvis andra fans av Foreigner, då inspirationen härstammade därifrån. Med denna produktion, denna röst och denna refräng så skulle låten lugnt kvala in på alla plattor Foreigner skapat, även 4. Kent Hilli tillhör de bästa sångarna i branschen tillsammans med Toby Hitchcock (Pride of Lions). Deras starka strupar fungerar som vokalistporr för svunna tider då Jimi Jamison, Lou Gramm, Fergie Frederiksen, Joe Lynn Turner och Bobby Barth regerade.

Numera lyser sådana vokalistakrobater med sin frånvaro. När det väl dyker upp halvgudar som Toby och Kent så infiltreras de i ren pur konservatism, på gott som på ont. De liksom hamnar i reproduktionskugghjulet, där inget nytt adderas, utan allt ska låta som det alltid gjort, fast i en aning modernare skrud. Det enda förhandlingsutrymme dessa två herrar har förutom sina röstresurser är att skriva eller få skrivet sig låtar som är lika bra eller bättre än de så kallade klassiker som härstammar från det glada 80-talet. Perfect Plan lyckades med väl godkänt med att skapa en helt fantastisk platta, precis som Brother Firetribe och självklart Pride of Lions.

På The Rumble var det mer renodlad klassisk aor som gällde. Till sin hjälp tog han multibegåvade svenskan Michael Palace. Genialisk, men i mitt tycke bär han inte röstmässigt upp sin egna musik fullt ut. Kombinationen Palace och Hilli… too good to be true? Manna från himlen, njae, så borde det varit, men så blev det inte. Löpande band principen skapar kanske okejiga låtar, men sällan de som adderas till årets bästa låtar. Det är ju precis detta dessa herrar har att förhandla med – bra låtar.

Tyvärr hade inte låtskrivarteamet Palace/Hilli lyckats pricka in så många ess i leken som jag förväntat mig. ”Can´t wait” tillhörde de låtar som stack ut lite extra precis som powerballaden ”Heaven can´t wait”. ”Does it feel like love” och ”Love can last forever” infogades till de mest kvalitativa alstren. En besvikelse, men det var utifrån utomjordiska förväntningar. Den var tillräckligt bra att inkorporeras på årets bästa lista, men inte så högt upp som jag trott från början.

30. Constancia – Brave new world

Detta är verkligen keyboardisten Mikael Rosengrens skötebarn. Redan 2009 släpptes debutalbumet Lost and gone, sex år senare Final curtain och efter ytterligare sex år Brave new world. Det är inte jättesvårt att lista ut att deras fjärde album lär komma ut 2027.

Ut med vokalisten David Fremberg, in med britten  Pete Godfrey (Blood red saints, InFaith). Inget  ont om David, men Pete passar ännu bättre in i deras melodiösa cocktail. Han påminner lite om den tyvärr bortgångne brittiske kollegan Tony Mills. Mikael och Pete har skrivit låtarna tillsammans ,vilket skapade en lite annan känsla på deras tredje alster än på de två föregående.

Brave new world osade tvättäkta hederlig svensk melodiös hårdrock kryddat med en dos AOR a´la Madison, Talisman, Heartwind och Dalton. När låtarna håller så hög klass som ”Brave new world”, ”Forget me not”, ”My disease”, ”Stand your ground” och ”We are the unbreakable”  var det bara att tacka och ta emot. Produktionen var klockren, precis som vokalistinsatsen samt att alltför många låtar var över medel till skillnad från de två tidigare plattorna där intetsägande var ett ledord som svävade ovanför musiken.

 

Vi som nästan kom med på listan!

Heart Healer – The metal opera by Magnus Karlsson

”Högt uppe, nästan uppe bland molnen formaterade sig två väsen. Örnarna och Gandalf fångade varandras uppmärksamhet och ögonkast. Båda visste vad deras gemensamma tankar bestod av. Varför hade vi inte tänkt på detta tidigare!? Valet att inreda sitt slott i batik framför ett simpelt sms till fåglarna några månader tidigare upplevde Gandalf som något nonchalant sett i backspegeln. I vilket fall som helst, ett storskaligt krig mellan alver, dvärgar och orcher skulle avstyras, bättre sent än aldrig log han för sig själv”.

Taget ur vad som skulle kunnat varit världens kortaste fantasybok. Sagan om ringens svar på Jesus är det första som dyker upp i mina tankar när jag snabbspolar mellan kapitlen på Heart Healers debutalbum. Bilden av att han och örnarna i elfte timmen ställer all till rätta igen och låter alla profetior bli sanna. En sådan karaktär behöver bombastisk musik till att kunna agera som krigsherren, trollkarlen, medlaren och insektskocken.

Magnus Karlsson är för mig en husgud av rang. Jag har följt hans musikaliska resa från Last tribe till denna The metal opera. Att multiinstrumentalisten hittat sin egna unika signum i en hopplöst överbefolkad genre är få förunnat. Hans patenterade låtuppbyggnadskonstruktioner tilltalar alla som gillar aor, melodisk hårdrock och traditionell hårdrock. Den glitchen han omedvetet nyttjade för att blidka de sydländska gudarna hos Frontiers records har bland annat visat sig i Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman, Primal Fear, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Starbreaker och såklart Magnus Karlssons´s Freefall.

Jag intervjuade denna jordnära och mycket sympatiska människa förra året inför hans tredje soloplatta. I den framgick det hur Magnus såg fram mot det projekt som jag nu ska recensera. Han verkligen brann för detta helt egna projekt som Frontiers svarade ja på innan han ens hann skicka mailet. En annan sak som Magnus nämnde var fascination för hur hans intresse för orkestermusik vuxit fram på senare år. Mini Malmsteen han subtilt filat på projektet i nästan 20 år. Resultatet lär bli en storslagen och mångfacetterad rockopera, ett episkt drama där inte mindre än sju gästsångerskor förgyller tillvaron.

Förutom Anette Olzen, Noora Louhimo och Amanda Sommerville har Magnus mest jobbat med män. I jämlikhetens namn jämnar han ut diskrepansen via dessa skönsjungande sirener. Adrienne Cowan (Seven Spires, Sascha Paeth’s Masters Of Ceremony, Avantasia), Netta Laurenne (Smackbound, Laurenne/Louhimo), Youmna Jreissati (Ostura), Ailyn (Her Chariot Awaits, ex-Sirenia), Noora Louhimo (Battle Beast), Margarita Monet (Edge of Paradise), and Anette Olzon (The Dark Element, ex-Nightwish).

1  Awake ft. Adrienne Cowan
2  Come Out Of The Shadows ft. Youmna Jreissati, Margarita Monet, Netta Laurenne
3  Who Can Stand All Alone ft. Adrienne Cowan, Anette Olzon
4  Back To Life ft. Margarita Monet, Ailyn, Adrienne Cowan
5  Into The Unknown ft. Noora Louhimo
6  When The Fire Burns Out ft. Ailyn, Netta Laurenne
7  Evil’s Around The Corner ft. Noora Louhimo, Adrienne Cowan
8  Mesmerized ft. Anette Olzon
9  Weaker ft. Adrienne Cowan
10  This Is Not The End ft all 7 sirens

Magnus Karlsson – Guitars, Bass, Keyboards
Anders Köllerfors – Drums
Daniel Tengberg – Cello
Erika Sävström Engman – Violin

Episk musik kräver en episk historia. Magnus väver samman en berättelse om en kvinna med helande krafter. Nackdelen med gåvan är att hon blir svagare för varje gång hon använder sin magi. Hon vaknar dock upp helt ovetande om sina krafter för att nyfiket ge sig ut på en lång resa för att utforska vem hon egentligen är. På vägen möter hon karaktärer som vill hjälpa, vill ha hjälp och som vill henne illa. Symphonic metal och konceptalbum går hand i hand. Det känns som om band inte rättar sig efter denna outtalade regel avpolletteras de lite snyggt från skivbolagagskontraktet.

Symphonic metal/operetic metal är en heavy metal subgenre som kategoriseras utifrån sina orkestrala arrangemang och komplexitet. Banden är oftast influerade av klassisk musik, vilket ger dem sitt sound. Nightwish, Epica, Within Temptation, Xandria, Delain, After Forever, Leaves’ Eyes, Sirenia, Tristania, Edenbridge, Evanescence, Souls of Diotima, Dark Sarah och Serenity. Oftast är det kvinnor bakom mickstativen vilka oftast har en klassisk skolad röst till sitt förfogande. Det betyder att Kicki Danielsson och Anna Book inte behöver fundera på den genren överhuvudtaget.

Within Temptation/Sharon den Adel, The Dark Element, ex-Nightwish/Anette Olzon, Delain/Charlotte Wessels, är mina absoluta favoriter eftersom de i mina öron lyckas utkristallisera sig i mera poppiga refränger och större variation än deras konkurrenter. Hur lyckas nu Magnus bemästra den levande orkestern, sångerskorna, arrangemangen, verserna, refrängerna och dessutom knyta ihop operasäcken samt hålla reda på vilka skor som tillhör vem?

Detta ambitiösa projekt inleds relativt soft med ”Awake”. Introt är överväldigande; bombastiskt haglar det klippblock, sedan lugnar det ner sig för att utmynna i vad jag upplever som Maggie Riley-musik framförd av bedårande Adrienne. Är det något dåligt? Definitivt inte, förklädd pop är en otroligt underskattad källa. Gitarren skär genom de grandiosa arrangemangen likt en trasig drönare i ett kokainfält. Efterföljande ”Come out of the shadows” inleds lika grandiost, men adderar istället upp lite halvt dubbeltramp och mer traditionell Magnus Karlsson hembygge. Även här får jag Maggie Riley vibbar, tills en av tre sirenerna på låten genomför en-lungor-utanför-kroppen-upplevelse. Det är liksom låtens allra största behållning – rösterna. Hoppas de inte hade några Höganäsvaser i studion, för de torde inte vara intakta efter den vokalistakrobatiken.

På tredje låten ”Who can stand all alone” möts vi återigen av en typisk Magnus Karlsson tingest. Jag blir instinktivt överförförd av det som når mina öron. Allt är liksom extravagant som ett överdådigt middagsbord på något luxuöst Vegas hotell. ”Back to life” frångår inte heller storsvulstighetsformulan, utan mal på i ett semitempo serverad på något annat gigantiskt Vegas hotel.

Noora Louhimo tar helt över stafettpinnen i ”In to the unknown”. Det gör hon helt rätt i eftersom det är en av de låtar jag minns allra bäst efter en knippe lyssningar. Refrängen och den ödesmättade keyboard slingan får min puls att öka för första gången på riktigt, den liksom sticker ut och trollbinder mig fullkomligt. På sjätte spåret sänks tempot. ”When the fire burns out” är ytterligare en semiballad, en som dryper av melankoli. Utspridda Disneyfragment som lätt hade fått Nightwish keyboardfantom Tuomas Holopainen att börja med vegansk glasstillverkning.

Äntligen, albumets starkaste låt återfinns i ”Evil´s around the corner”. Varför är det så? Vad gör den bättre än de tidigare sex alstren? Tyvärr är jag varken musiker eller sångare, så mitt svar är: jag vet egentligen inte. Refrängen känns dock rakare och mindre symfonisk och på så sätt bryter det grandiosa mönstret en stund, vilket skapar kontraster.

I ”Mesmerized” bjuder Anette Olzon på en popdänga i metalskrud, varken bättre eller sämre än de andra låtarna. På näst sista låten ”Weaker” blidkar Magnus sina lyssnare på plattans enda renodlade ballad. Filmiskt är bara förnamnet. Adrienne Cowan tar nästan i så att lungorna knottrar sig. En låt för Mello månne? Njaa, den är nog lite väl för bra för det. Kraftfullt är ett milt uttryck; det är verkligen trycka i melodin, med stark betoning på trycka.

Albumet avslutas med ”This is not the end”. Dels knyter den ihop den magnifika fantasyliknande berättelsen, dels medverkar alla de sju skönsjungande sirenerna på detta anthem. Ingen som lyssnat på de nio tidigare konstruktionerna lär bli speciellt besvikna. Helt klart en värdig sak att avsluta detta cineastiska verk med. En eloge till Magnus, men också till de sju kvinnliga vokalisterna som verkligen ger liv till berättelsen.

Jag har tidigare hintat lite om att det ibland kan bli lite väl jämntjockt och ovariationsrikt utifrån att Mr Karlsson gör allt själv. I och med denna nya platta så upplever jag det som ännu mera riktigt. För att råda bot på musikhemmablindhetsskapandet vore det en bra idé att till nästa projekt att involvera några att samarbete med. Dels för att komma ifrån sina egna rutiner, dels för att skapa ännu större variation i låtmaterialet. Ibland får jag samma känsla som när man sätter upp sina favoritplanscher på nakna djur med osynlig tejp. Den sitter uppe som en smäck, ett tag, tills den trillar ner på golvet. Ungefär så kan en taskig metafor beskriva avsaknaden av helhetsvariation.

En annan metafor som jag tänker på är manuset till Melodifestivalen som allt som oftast skrivs av duktige Edward Af Sillén. Dock spelar det ingen roll vem om det är Robert Gustavsson, David Batra eller Janne Josefsson som ska återberätta dem. Det blir liksom ingen skillnad! Inte ens Rick Gervais eller Jim Carrey hade kunnat väcka liv i den torra HBTQ-humorn. Inget fel egentligen om man går igång på den typ av dialog, men år in och år ut blir det aningen tradigt.

Bedövande vackert, jo så är det. Ingen hårdrockälskande människa med sinnet i behåll skulle ge albumet lägre betyg än en 7:a i betyg. Sweden rock Magazine är väl ingen person eftersom de belönade albumet med en sexa! Musiken uppfyller varenda kriterium för vad om krävs att få godkänt av alla recensenter, det låter ju liksom helt fantastiskt. Frågan är snarare hur långt kommer den på kvalitetsskalan? Mitt I-landsproblem ligger mer i paritet med att kommentera en premier League match mellan Chelsea – Wolverhampton. Där Wolves är laget i mitt hjärta. Som sagt, när något om låter så häpnadsväckande exceptionellt är baksidan av myntet att det betet också kan vara tillika förrädiskt och agera skygglappar för musiken i sig.

Min upplevelse är ändå att jag skulle vilja haft några fler låtar som varit lika hitkontaminerade som ”Evil´s around the corner”. Sedan har vi det där igen att man liksom känner igen låtuppbyggnaderna och arrangemangen om man hört Magnus tidigare musik. Det blir för mig en bromskloss som gör att förförelsen för några sekunder stannar upp. Återigen, till nästa platta bör Magnus dela musiksnickeriet med några andra begåvade låtskrivare. Om jag fick råda lyssnaren i att få ut mest av detta album, se till att lyssna på några låtar i taget. Innehållet görs sig bäst var för sig på exempelvis 10 olika blandband, ungefär som att se ett nytt avsnitt av sin favoritserie en gång i veckan, istället för alla på en gång. Då kan man njuta fullt ut, utan att få den där lite överdrivna mättnadskänslan på sin tungspets.

Jag väljer dock att trä på mig skygglapparna. Ett album som genomsyras av grandiositet, fantasyeskapism, adekvata refränger och vokalistbriljans i kombination med multiinstrumentalistens absolut innersta skulle kunna ha resulterat i något på tok för överhettat. Då Magnus ändå valt att skapa musik traditionellt med verser och refränger så lyckas han hålla det präktigt lagom svenskt, vilket i detta fall är det som behövs för att projektet inte ska falla på sitt egna briljansego.

Robin Mcauley – Standing on the edge

Bättre sent än aldrig, Robin McAuley släppte sin första soloplatta, Business as usual (1999). Förra årets lyckosamma Black Swan projektet gav såväl Robin som Frontiers råg i ryggen, därav en uppföljare cirka 21 år senare.

Albumet innehåller två av årets 50 bästa låtar: ”Thy will be done” och ”Standing on the edge”. ”Late December” och ”Say goodbye”  var också magiska,. Just dessa låtar bör prisas, men inte i den grad att albumet i sig kan tampas med årets 30 bästa.

Det ska tilläggas att den snart 69-årige Irländare fortfarande är en urkraft att räkna med. Han sjunger bättre än någonsin, precis som på Black Swan.

7th Crystal  – Delirium

Seventh Crystal bildades av sångaren och låtskrivaren Kristian Fyhr (Perpetual Etude). Densamme har med Pete Alpenborg från Arctic Rain blivit Frontiers Alexandro De Veccios nya kelgrisar då det kommer till att skapa ny magisk aor till andra artister eller grupper i Frontiersstallet.

Debutalbumet osar av finurligheter och udda inslag, utan för den skull göra en Radiohead, det vill säga avkall på genren i sig. Melodiös hårdrock samsas med högkvalitativ AOR. Kristian Fyhr är dock ingen Lou Gramm, vilket få är förunnat, han pendlar mellan mästerlig till mindre bra, lite beroende på låtkonstruktionerna.

Professionellt på de flesta fronter,  med framtiden klart framför sig. Jag ser redan fram mot uppföljaren där de höjt sig en nivå och därmed utmanar de stora drakarna om en topp-10-plats på denna eminenta lista.

Icons for hire – Amorphous

Pop, Rock, Hip-hop, Electronica och Hardrock  cocktailiseras och bildar i mina öron Dance-AOR. Duon sångerskan  Ariel Bloomer och gitarristen Shawn Jump bildades 2007 i Illinois och har från dess hunnit släppa 4 album varav den senaste släpptes i år, precis som ett annat Dance-AOR band The Dirty Youth.

Liknelserna är sjukt många mellan dem som att de just släppt samma antal album och att de är mästare på att skapa catchiga melodier med sanslöst sköna refränger i stil med Gwen Stefani, Pink och Paramore. Gruppen,  precis som Skillet är kristna band.

De vill dock inte skylta med det eftersom folk generellt sett är fördomsfulla. Återigen visar Icons for hire på sanslöst hög låtskrivareklass, tyvärr var årets musikskörd exceptionell.

Ad Infinitium  – Chapter II – legacy.

Vem kan motstå vampyrer? Enligt mig bör de vara flera sådana fans än Spidermandyrkare där ute. När en grupp viger en hel platta till de blodtörstiga solskygga varelserna var det bara att abdikera – hälften var liksom vunnet.  Överkurs eller inte men deras vision är en vampytriologi. Debutalbumet avverkades, precis som uppföljaren, så nog lär vi få se fram mot ett avslut i deras tredje kommande platta om varelser som inte är det minsta behov av solskyddskrämer.

Gillar man dessutom gruppen Kamelot så var 3/4 vunnit. Önskade man sitt örongodis utblandat med Within Temptation och Jim Steinman, varsågod, då blir helhetsbilden komplett.

Egentligen är jag schizofrent trött på genren powermetal. Men då och då dyker det upp album som helt enkelt upphäver denna mentala bannlysning. Detta album är ett sådant, precis som Firewinds fem senaste och Nils Patrik Johansson utmärkta The Great Conspiracy.

Epicentret i denna Schweiziska konstellation kretsar runt sångfågeln och låtskriverskan Melissa Bonny. Det är mer en regel än undantag att vi hittar svenskkopplingar i utländska band. Basisten Jonas Asplind (Orphan gypsy, Follow the Cipher) var en originalmedlem som slutade inför denna platta. Dynazty-och Amaranthevokalisten Nils Molin gästsjunger på låten ”Afterlife”.

Detta är dock långtifrån den bästa låten. ”Reinvented”, ”Unstoppable”, ”Into the night” och ”My justice, your pain” överglänste alla detta svenskinslag. Jag är långtifrån något fan av growl, men i lagom doser som på The Legacy blir faktiskt den en skön ingrediens i helhetsbilden.

The Dirty Youth – Project 19

Södra Wales stoltheter The Dirty Youth släppte sin fjärde platta två år efter utmärkta Utopia. Vill man ha sin musik serverad med distade gitarrer och Pink poprock, så är detta gruppen ni söker. De är mästare på catchiga poprock-hymner som dels är tidlösa, dels minnesvärda.

På Project 19 vimlar det av nynnbara alster som sätter sig likt Hubba bubba. Dock är de färre än på de tidigare albumen, vilket innebär att de inte tar sig in på top-30. Deras musik kategoriserar jag som Dance-AOR, precis som svenska Normandie, Smash into pieces och amerikanska Icons for hire.

Continue Reading »

Dance-AOR: a path to a new level?

Förra och årets ledord för egen del var förändring! När jag tänker efter så har nog den tankekonstruktionen infiltrerat mitt sinne de senaste 10 åren. Varför köra i samma hjulspår år in och år ut!? AOR är och har indirekt varit konservatismens högborg sedan den uppstod. Fans vill se förändring, men när det väl kommer till kritan så ska ett band alltid låta som det alltid gjort -  ”förändra er – men under givna ramar, och vad ni än gör, stick inte ut för mycket”.

Hårdrocksfolket och dansbandsnördar har det gemensamt att de är trogna sina band och sin genre intill själva dödsögonblicket. Visst, de kan vandra in och ut mellan depressioner utifrån hur nyanserat ett nytt skivsläpp utkristalliserats, men de köper ändock nästa album, eftersom denna gången blir det minsann bättre än på de tidigare 17 albumen. Det sista som överger människa är hopp, och det har hårdrockare kärnkraftverk av, de är liksom essensen av det epitet.

När grungen stormade in i början av 90-talet så var det många band som gjorde en musikalisk helomvändning, det vill säga vände kappan efter vinden. Jag förstår detta, men var inte överförtjust i den strategin. Det andra alternativet, som jag jag propagerar för, är snarare ett inifrån ut perspektiv. Med det menar jag att ett paradigmskifte i genren vore en smärre befrielse. Med andra ord att skapa musik som man själv vill att det egentligen ska låta, tillskillnad från hur andra vill att det ska låta. Det är ett perspektivbyte, men ack ett så viktigt sådant. Det är liksom dags att elda upp genrepiskan och förkasta den melodiska hårdrockens bruksanvisning till det förgångna – utan att bränna upp genren i sig.

”Gubbrock” jo det är epitet många yngre använder på genren. Varför inte, det är upp till dem egentligen och det är ju så  generationen ser på genren helt sonika; något som tillhör det förgångna, en 80-tals genrepetitess så att säga. Gårdagens och dagens ungdomar gör dock inte kopplingen mellan att Survivors – ”Eye of the tiger” och Journeys – ”Don´t stop believing” är just aor och  att det finns ett syfte att dessa låtar spelas om och om igen på idrottsarenor runt om i världen. Skulle de det så skulle Pandoras box öppna sig för dem, det vill säga en helt ny musikvärld?

Svenska Reach är ett  utmärkt exempel där en en grupp tagit ett fast helhetsgrepp såväl imagemässigt, visuellt som i texterna. Det borde vara fler band i den melodiska hårdrockssfären som skulle tänka mer utifrån ett utanför boxen marknadsföringsperspektiv. Ärligt, hade Ghost tillhört världseliten om inte fansen blivit matade med coola videos och en häftig mystik image – inte en chans. Det gäller som band att skapa intresse, och det gör man sällan bara via musiken, och definitivt inte under epitetet ”gubbrock”.

Det går inte längre bara att släppa ett gudomligt album och tro att hela världen ska lyssna. Att vara långhårig, dricka öl och bete sig allmänt schimpanslikt är inte tillräckligt tilltalande längre. Jag tror ärligt att såväl H.E.A.T, Eclipse, Crashdiet och W.E.T hade varit i paritet med Ghost om de tagit hjälp av någon marknadsförare som tänkt utanför boxen eftersom musiken i sig är i världsklass. Nu vänder man sig om man ska vara helt ärliga till de närmaste sörjande eller a dying breed.  Reach implementerade en storytelling strategi, vilket är något som definitivt fått mig med på höghastighetståget. Jag vill helt enkelt veta mer om dem, se deras annorlunda videos, läsa om deras idéer, undra över deras texter och så vidare.

Såhär skrev jag om Örebro killarnas Smash into pieces sjätte alster sedan starten:  ”För egen del var det via deras tredje album  Rise and Shine från 2017 som jag fick upp ögonbrynen för dem. Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken. No fillers all killers är ett epitet som lugnt omgärdade detta helt briljanta album. Om The Rasmus som jag dyrkar var ett mollband, så kan väl Smash into pieces kategoriseras som ett durband. Ompaketeringen av genrerna till dance-aor är en sagolik mjuk käftsmäll. Detta är verkligen arena poprock av högsta kaliber som bara väntar på att få erövra världen. Månz Zelmerlöv, Danny Saucedo och Oscar Zia skulle kunna konvertera till likplundrare för att få ha låtarna i just sitt musik-CV. Det känns som att Smash into pieces via Arcadia lagt in en betydligt högre växel i kvalitetsperspektivprocessen. Gitarren skär rosafluffigt genom de störtsköna melodierna som serverar oss lyssnare refränger som matchar låtarna i sig – klockrent”. I år släpptes deras sjunde platta A new horizon. Innehållet förstärkte deras ställning inom dance-aor genren.

Ett annat svenskt band som fullkomligt sprutar ut högoktaniga låtar på de album de släppt är Normandie. Stockholmarnas hybrid av catchiga refränger och The Rasmus melankoli avger ett euforiskt ljus i själva mörkret det vill säga ångest och gläde kombinerat. 2016 svepte debutalbumet Ingus fram, 2018 kom uppföljaren White Flag ut och i år berikade de oss med Dark & Beautiful secrets.  Inledningsfyrlingen med ”Babylon”, ”Hostage”, ”Jericho” och ”Holy water” är nog bland det överjävligaste jag hört på denna sida av 2000-talet.  Att de fortfarande är secrets är ett smärre mysterium. De har ju verkligen typ allt man kan begära av mjuktung rockmusik. Ett mera passande arenaband än Normandie får man leta efter. För mig är de fanbärarna av DANCE-AOR. Om Gud vore ett musikfan så hade han hämningslöst headbangat framför dessa okända ikoner. Eftersom hen är allsmäktig så lär ju han kunna ändra på variabeln okänd efter konserten slut.

Normandie

Jag har oformaterats till en dysfunktionell bitter Messias tillika expert på att tjata om hur genren i sig biter sig i stortån via sin grandiosa konservatism. Men det finns undantag, även om de är få. Art of Illusionen är ett sådant. Gruppen släppte i år sitt debutalbum där lekfullheten beaktades och utmynnade i såväl variation och minnesvärda refränger. Produktionen, backgrundssången, arrangemangen, feta körer, musikerna och sången var allt världsklass. Ett gigantiskt plus i kanten var också att duon precis som Big Money använde sig av humor i många av sina texter. Det är så schizofrent befriande att höra underfundiga texter där man avväpnar de generella budskapen om brusten eller evig kärlek. Herregud, det finns ju så mycket mera att skriva texter om än just detta tema. AOR – genren har dessvärre en diktatorisk sida att ta sig själva på för tok stort allvar.

Ett annat utmärkt exempel är Avenged Sevenfolds musikaliska helomvändning genom plattan The stage från 2016. Många blev förskräckta, medan jag och några få applådera tilltaget fullt ut. Musiken kom (förhoppningsvis) från hjärtat, inte vad skivbolagsdirektörer, fans eller recensenter förväntade sig. I mina öron var detta det årets bästa album, helt nyskapande, utan för den skull vara för Radiohead-experimentella. För de som inte hört det albumet och vill tillföra något sagolikt ogripbart utifrån ett musikaliskt perspektiv – lyssna på det. Tredje låten på det banbrytande albumet ”Sunny disposition”, torde vara en av världshistoriens skönaste låtar alla kategorier.

Art of illusion

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o.r – genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik. I sin musikaliska cocktail ryms det 70- och 80-tals aor i samklang med disco och ett trettiotal andra genrer. I  ett parallelluniversum skulle de vara kungar i sitt egna kungarike.

Tyskland kan ju ståta med läderporr, Rammstein och ha startat två världskrig! Men de är så mycket mer än bara detta, blanda 80-tals Depeche Mode med finska The Rasmus, tillsätt tyngre gitarrer, bibehåll ett sanslöst melodisinne så hybridiseras detta till A Life Divided…tysk dance-aor av finaste märke. Bandledaren Jürgen Plangger är också medlem i framgångsrika bandet Eisbrecher, en konstellation som många inte känner till är större än självaste Rammstein. Som sagt vill man ha sin aor  vadderad i 8o-tals synt får sitt lystmäte med via dessa genialiska tyskar. The great escape från 2013 och Human (2015) kan väl i det närmaste betraktas som moderna mästerverk som få känner till.

Icons for hire

Från the land of saurkraut till Bale/Chez Kane country i södra Wales. The Dirty youth skulle kunna kategoriseras som pure dance-aor. Gruppen blandar verkligen alla genrer, och får det att låta så genant fantastiskt. Gillar man Blondie, The Sounds, Pink eller Halestorm så dyrkar man deras fyra album de ynglat av sig under en tioårsperiod. Danni Monroe sjunger lika genrelöst precis som bandets rockpop anthems i sig. Förutom träffsäkra arrangemang och stora refränger har gruppen den goda smaken att kunna varierarikta sin energi innovativt så att lyssningarna blir omöjliga att tröttna på.  Stilmässigt snuddar de vid kollegorna från Illinois USA: Icons for hire. Det är nästan osannolikt att dessa båda grupper utan vetskap om varandra släppt sina debutalbum 2011, skapat fyra alster varav båda gruppernas senaste utkom 2021 det vill säga i år. Att de precis som Skillet är ett kristet band kan sorgligt nog ligga dem i fatet då de fortfarande är gravt oupptäckta. Här är det verkligen korsningen mellan Gwen Stephanie, Paramore och Pink som är huvudledstjärnorna i deras musikaliska berättelser.

Ska vi fortsätta att vara globala men ändå hemmablicka så är finska The Rasmus definitivt ett dance-aor band. Trots att  alla självmordsvarningslamporna blinkar ikapp på grund utav oändlig urgrisk melankoli så går det inte att värja sig emot deras oemotståndliga sound. Deras senaste platta går dessutom ännu mer mot ett mer elektroniskt sound.  I vilket fall som helst är det inte många finländare som dansar överhuvudtaget, så dessa moll-toner inkorporeras ändå  i min bok som en form av dance-aor.

Nederländska Within Temptation har till och med lyckats med konstycket att ingjuta folk förväntningar på att de kommer pendla mellan olika genrer! I ett Universitetsperspektiv skulle vi kunna kalla dem för tvärvetenskapliga. Holländarna är allt annat  än fega! De räds inte att inkorporerar rap, hip hop, opera, electronica, aor, pop, rock och growl  vilket gör dem oförutsägbara. Within Temptations elektism tillför sin musik en extra krydda, tillika en motformel mot att genrens likformighet via fler verktygs i sin verktygsväska till sitt förfogande. På deras senaste platta från 2020 använde de sig av Papa Roach frontman Jacoby Shaddix, svenske Anders Friden från In Flames och belgiska Jasper Steverlinck. Såklart blev det musikmagi som framavlades i synergi med en djävulskt hög lägsta nivå med melodisinne från ett annat universum.

Within Temptation

Att Frontiers Records är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och AO.R genren är ett understatement. Med muskler av titan lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. Hybriderna paketeras om till ny musik, i många fall är innehållet i paritet med fornstora dagar, om inte bättre. Allt går i cykler, det var inte så långe sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 2010 – talet. När skutan återigen vänder, kommer mobboffret Frontiers stå starkare än någonsin. Det gäller även andra förkämpar som AOR Heaven, Rock Candy, MelodicRock records och Escape music

Utifrån ett annat perspektiv är Frontiers skivbolaget som  vidmakthåller genren med konstgjord andning, vilket de utför med precision och genuin hängvinhet. Pizza och pasta är tidlös, men inte AOR, vilket innebär att de måste se bortom horisonten. Om inte italienarna inte hade tagit klivit ut som genrens livräddare hade nog musiken varit ännu mera undanskaffad än som nu är fallet, vilket i sig är en omöjlighet. Dock skulle dessa eldsjälar lägga ännu större vikt att navigera genren till kommande generationer genom att tala till dem på ett mer 2020-tals liknande språk. Det släpps ju så mycket bra musik, så varför lyser underbar sådan med sin frånvaro i att medverka i olika serier exempelvis? Det torde väl vara ett bra sätt att nå ut till nya skaror av yngre individer än anamma inavelstrategin som troligtvis snart kommer att slå i botten.

Varför hör man inte mera ny musik i forum som Tick Tock, Snapchat och dylikt. Varför inte ta med något band där andra genrer spelar på Rock Am Ring och andra liknande festivaler. Det är ju verkligen bara fantasin som sätter gränser för hur musiken kan kidnappa nya målgrupper och på så sätt dels utvecklas, dels återta en del av den tappade respekten. Finns det någon under 50 som lyssnar på exempelvis AOR och melodiös hårdrock? Mina två döttrar spelar hellre Kalle Moreus, Sean Banan eller Markoolio, än att lyssna in sig på distade gitarrer med pompösa refränger. Att de nu sitter fängslade och handklovade med grötris utan mjölk  i min ljudisolerade källare är helt enkelt konsekvenser av deras egna handlande.

Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Hi-teach a.o.r, pomp och västkust är några underkategorier till AOR där syftet var att infoga musik som inte riktigt passade in i mallen för hur AOR borde låta. Vad hände sedan? Typ inget alls, tiden har minst sagt stått still. Frontiers Records har ju dock gått i bräschen för  för att ta upp en stafettpinne som de större bolagen antingen lämnat liggandes eller inte ens vill ta i med tång. Det och att de släpper fram individer som de anser sig kunna skriva musik från det förflutna.

Magnus Karlsson tillhör en av dem som skivbolaget släppte fram. I och med hans kunskap om aor var begränsad så skapade han sin egna version hur han upplevde att genren skulle kunna te sig. Multiinstrumentalisten fann i och med det en ovärderlig glitch mellan a.o.r, den melodiska hårdrocken och heavy metal. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum,, även om formulan börjar bita sig själv i svansen. Mr Magnus Karlsson ligger bakom tidiga julklappar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Midnight sun, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, Last Tribe, Magnus Karlsson´s Freefall, The Ferryman, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Hearthealer, Anette Olzon och Starbreaker. Likt Max Martin drejar han fram metalhits, medan vi vanliga dödliga föräter oss på tacos och kebabpizzor.

Magnus Karlsson

Utifrån ovanstående text är det helt enkelt dags att avtäcka en ny subgenre inom aor-musiken – nämligen DANCE-AOR! Visst, kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till musiken när det kommer till rock. Mando Diao, Muse, Imaging Dragons och The Struts är fyra bra exempel på euforisk musik. För mig skulle vissa låtar med Pink, Kim Wilde, Gwen Stefanie och Miley Cyrus vara artister som i begynnelsen fick en att röra på tånaglarna. Det som adderas är helt enkelt lite distade gitarrer ,och visps så skulle en ny kategori vara född, även om vi ännu inte förstått det.

Max Martin är ju en man som förstått just det här fullt ut. Att han skuggar Paul McCartney (32) och John Lennon (26) med sina 24 Billboard ettor är nog få svenskar  som verkligen förstår hur sanslöst det är sett utifrån ett musikhistoriskt perspektiv. Att han i år utsetts till 2000-talets bästa hitmakare förstärker just detta. Han har ju med mina ögon lyckats skapa dance aor  i mängder med bland annat Ana Johanson, Pink, The Lambrettas, Kelly Clarkson, Avril Lavigne, Backstreet boys, Mitchell Musso och  Daughtry, Ett av hans bästa exempel på vad jag menar är Nick Carters superlåt: ”Blow your mind”. 

Jag skönjer dock ett ljus i tunneln under de senaste åren. Smash into pieces  fick min fulla uppmärksamhet härom året. Underbara Art of illusion visade på var skåpet skulle placeras.  Creye kom ut ur garderoben samtidigt som svenska Normandie stack ut hakan med sin elektism precis som sina kollegor i Reach. Addera sedan tidigare akter  som Jono, Amaranthe, A.C.T, Talida, Cyhra, Degreed, Amaranthe och The Nightflight Orchestra.

Max Martin

I Storbritannien kokar rockgrytan över av nya band som kastar sig mellan genrerna likt Boston Manor, Cats in space, A jokers rage, The Dirty youth, The Struts, Starbender, These damn crowns, Mad Caddies, Yungblud, Royal Blood, Icons for hire, Zero 9:36 med flera med flera. Och hur kategoriserar man crossoverkonstellationer som Shinedown, Papa Roach,  Adelitas Way, Madina Lake, The Intersphere, Anberlin, Three Days grace och Halestorm? Modern rock och alternative rock  är några epitet. I Sverige nämns de lite nervärderande som något som bara spelas på Bandit Rock det vill säga inte ”äkta hårdrock”. Kan det egentligen vara att det istället är en form av dance-AOR månne eftersom det egentligen sitter i betraktarens tankar och öron?

Varför är det så lätt för vissa  artister och grupper och svårare för andra att skapa musikmagi? Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det förvånansvärt få som lyckas med konststycket att inte reproducera sig för mycket i kombination med att förnya sig… men inte för mycket. De  band och artister som vågar ta det steget blir fler och fler. Denna annalkande frigörelse är djävulskt välkommen i syfte att genren ska utvecklas och lyckas vinna nyare generationer till sig, annars självdör den till sist.

Vi människor måste ju helt enkelt kategorisera och etikettera hela vår världsbild till att förstå vad det är vi  egentligen pratar om. Självklart finns det fördelar med detta, men tyvärr så är det väl så att vi främst i Skandinavien har en dysfunktionell ambition att bryta ner detaljer på detaljnivå i ännu mindre beståndsdelar, vare sig det gäller skolvärlden eller vård och omsorg. Att andra musikintresserade tänkt ut ett visst epitet till en viss stil betyder inte att andra musikintresserade personer som  jag själv förbjuds att övertänka utifrån en annan genrevärldsbild.

Att implementera  dance- aor som genreguideöverhuvud kan vara en pusselbit som får några förvirrade kids att söka sig bakåt i tiden och indirekt då även framåt. Det vill säga upptäcka musiken vi nördar älskar: melodic rock & AOR.  Sköna refränger, underbara melodier, adekvat produktion, bra vokalister och ett varierat ljudlandskap som omformar olika genrer till just dance-aor – tidlöst.

Av Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

Continue Reading »

The Storm – Eye of the storm och Journey – Revelation

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är Bad English, Shadow King, Blue Murder, The Law, HSAS, Orion the hunter, GTR, Alias, Revolution Saints, Hardline, The Storm, Streets, Black Swan,  Alcatrazz, Badlands, Union, Mother´s army några exempel på supergrupper.

Ponera att man själv fick önska sig en dröm line-up? Detta vore mitt val av svenska musiker som skulle ingå i en sådan supergrupp. Visserligen har vi egentligen en supergrupp av rang nämligen W.E.T, men det skadar inte att sätta fantasin i rullning.

Lars Criss (Lion´s share) – Gitarr

Anders Wikström (Treat) – Gitarr

C.J Grimmark (Narnia) – Gitarr

Nalle Påhlsson (Treat) Bas

John Lönnmyr (The night flight orchestra) Keyboard

Kenta Hilli (Perfect Plan) Vokalist

Lars Säfsund (Art of Illusion) Vokalist

Crash (H.E.A.T) – Trummis

I vissa hänseenden är jag en aor-gubbe av rang, i andra bryter jag mönstret rejält. Att utesluta en grupp utifrån att helheten fallerar är väl egentligen helt okej och vanligt hos rockskribenter? Men när man poängterar att det gäller Journey så vänder man inte andra kinden ostraffat till precis. De är för genren vad Kalle Anka är för Disney, Dracula för Rumänien eller LO för Socialdemokratin. Det är vissa saker man subtilt inte bör ha polariserade åsikter om i Sverige, klimatpolitiken, HBTQ-rörelsen och invandringspolitiken.

Ungefär likadant är det med Journey; de är liksom untouchables. En best of all times lista över världens bästa aor-plattor… utan Journey, vore otänkbart. Nu är det inte så att man blir mördad eller gruppvåldtagen, men nog anses man nog aningen opåläst eller inkompetent om man så skulle göra slag i saken. För mig är Journey definitivt pionjärer, för mig har de knåpat ihop en av de tre bästa aor-låtarna någonsin: ”Separate ways”, för mig har de konstruerat en knippe på 50 djävulskt bra låtar, men för mig har de också haft svårt att skapa ett helgjutet album.

Jag syftar inte på gamla Journey som inledde de tre första plattorna med att vara inspirerade av Latino-jazz rock of Santana. Kanske inte så konstigt då både Neal Schon och Greg Rolie spelat där tidigare. Det resulterade i att skivbolaget ställde två ultimatum till bandet: 1. skaffa en ny sångare. 2. ge oss en hit, annars kan ni börja servera kaffet, istället för att bli serverade! Det var då Steve Perry kom in i bilden likt en räddande ängel. Journey infriade båda löftena, Infinity sålde platina – the rest is history så att skriva.

Tänkte särskåda två ikoniska album innan jag går vidare. Först ut är albumet Escape från 1981, som titulerats ”The greatest AOR album of all time”. Den har sålt över 9 miljoner exemplar världen över. En stor anledning till ett mer melodiskt och hit-betonat Journey stavades Jonathain Cain. Han ersatte tidigare sångaren Greg Rolie som degraderats till keyboardist efter att Steve Perry tagit över mickstativet på Infinity.

Om det blev droppen som fick bägaren att rinna över eller musikmeningsskiljeter låter jag vara osagt. Han kastade i alla fall in handduken efter liveplattan Captured och krattade indirekt manegen för just Mr Cain. Förutom ett exceptionellt melodisinne, så hade Jonathan välsignats med låtskrivargenialism utöver det vanliga, samtidigt som han allt som oftast fungerade som hävstångsmedlare mellan Schon och Perrys höga egon. Det var väl ingen lögn att titulera albumet Escape som födelsen för det Journey som jag och många andra dyrkar eftersom treenigheten via Cain, Schon och Perry utkristalliserades från just de rockaderna.

Inledningslåten ”Don´t stop believin´” har streamats över en miljard gånger… bara på Spotfy. Den avslutade också HBO´s flaggskepp The Sopranos. En sagolik låt som inte behövde kommenteras. Det gällde i allra högsta grad efterföljande ”Stone in love”, fast precis tvärtom, den var definitivt inget att hänga i julgranen. Dess raka motsats var semiballaden ”Who´s crying now” som glänste likt den lugna aor-pärla den utgav sig för att vara. Nästa låt till drabbning var den skrikiga och rockiga ”Keep on running”. Den var lyssningsbar, men med mina högt ställda krav krävdes större kvalitetssteg. Balladen ”Still the ride” funkade säkert som smäck 1981, men precis som då kommer jag aldrig att uppleva den som en höjdare. Titellåten var en pianoplinkade rockig historia, utan riktig refräng som kvickt avpolletterades. Efterföljande ”Lay it down” var något bluesrockigt spektakel med taskig refräng som inte heller gladde någon nämnvärt.

När man inte trodde det kunde bli värre så dök ”Dead or alive” upp. Partyrockigt, bluesigt, och nästintill helt avsaknad av aor överhuvudtaget, totalt vedervärdigt. Näst sista låten var halvballaden ”Mother, Father”. Efter allt skräp var jag härdad, så den fick godkänt. Plattan avslutades med ytterligare en näsduksvridare: ”Open arm”. Melankoliskt, sprött, vackert, men ändå långt ifrån det bättre jag hört i genren. Det var förövrigt en låt som ratades av Jonathan Cains tidigare band The Babys, men utkristalliserades till en monsterhit.

”The greatest AOR album of all time”? Njet, utifrån mitt aor-fönster så var det ett ganska mediokert album. Att det blivit ikoniskt bygger ju på några få låtar. Men utifrån ett helhetsperspektiv så var Escape ganska undermåligt. Det tjatas om flockimmunitet i dessa corontider. I detta fall bör flockbeteende användas. Människor generellt sett tycks ha svårt att se helheter, utan går schimpansmässigt på enstaka spår, och förtränger det mesta av resten. En anka gör ingen bäver!

Två år senare framavlade bandet Frontiers som fick agera vattendelare i vilken platta som är ”The greatest AOR album of all time”, den eller Escape? För egen del värdesätter jag alla gånger detta album före Escape. Den inleddes i mina öron med den giftigaste aor-låten som någonsin skrivits. ”Separate ways”. Juvelen har allt jag förknippar med genren: dramatik, pomp, energi, en odödlig refräng, världsklassång, keyboardgenialitet och tunga riff. Efterkommande ”Send her my life” drog ner på det mesta förutom att var en djävulsk briljant konstruerad aor-låt. Detsamma gällde tunga ”Chain reaction”. Kraft, melodi och variation – vilken inledningstrippel

”After the fall” gjorde inte heller bort sig. Den byggdes upp till något mäktigt som utmynnade i en skön refräng. Då var det dags för den obligatoriska Journeyballaden. ”Faithfully” visade var känsloskåpet skulle placeras. På ”Edge of the blade” höjdes intensiteten. Härligt pompöst, med en inbyggd tyngd som balanserades upp av en mäktig refräng. ”Troubled child” tillhörde också någorlunda the good guys. Äntligen en dålig låt! ”Back talk” var lika skrikig som anskrämlig. För ett tag kändes det som jag var ute på grumligt vatten på grund av alla bra låtar. Efterföljande titellåten ”Frontiers” var mjukare och proggigare. Den föll liksom bort för att den inte var vidare bra och nästintill saknade refräng.

På tionde låten ”Rubicon” återfick de melodisinnet. Det bör tillägas att både ”Only the young” från soundtracket Vision Quest och ”Ask the lonely” från soundtracket Two of a kind inte var med på plattan förrän på 2006 återutgivning. De ratades i absolut sista stund av Michael Dillbeck framför mediokra ”Back talk” och hyfsade ”Troubled child”. Tänk om han inte fått detta hjärnsläpp, då hade albumet varit top notch.

Ödets ironi var väl att ingen av filmerna egentligen genererade i några blockbusters. På den återutgivningen adderades låtarna ”Liberty” och ”Only solutions”. Den sistnämnda agerade lockbete till soundtracket Tron (Disney). Sammanfattningsvis är detta är det närmaste de kommer att inkorporeras på min lista, trodde jag. Hade låtarna 7-9 varit bättre så hade albumet varit i paritet med Michael Boltons – Everybody Crazy, Bon Jovi – 1:st och Tommy Shaw – Ambition.

När vi ändå dissekerar Journey så måste Raised on radio omnämnas. Albumet släpptes tre år efter the mighty Frontiers. På tre år kunde mycket hända, vilket även så var fallet med aor-kungarna. Efter mycket turnerande blev pausen mellan skivsläppen såväl en välförtjänt återhämtning som mer fokus på egna projekt. Ett av dem var HSAS, som bestod av Sammy Hagar (Montrose, Van Halen) på sång, Michael Shrieve (Santana) på trummor, Kenny Aaronson (Blue Öyster Cult) på bas, och sist men inte minst Neal Schon. Det blev dock bara ett album för supergruppen: Through the fire (1984). Samma år släppte Steve Perry sitt första soloalbum. Street talk innehöll en grymt stark låt nämligen ”Oh sherrie”. Vilken otrolig brottarhit! Tyvärr så var den typen av låtar i minoritet. ”Captured by the moment” var en annan låt som höll flaggan högt. Det var mer pop och soul framför rock, vilket i sig inte behövde vara en nackdel, men när kvaliteten inte höll måttet så tappade i alla fall jag intresset snabbt för albumet, men som sagt, ”Oh Sherrie”, vilken låt.

Basisterna Randy Jacksson/Bob Glaub ersatte under processen Ross Valery, trummisarna Larry Londin och Mike Baird förpassade Steve Smith från trumpodiet. Musikaliska meningsskiljaktigheter och några 100 andra friktioner i bandet sades vara orsaker till splittringen. Ifall detta inte hade inträffat så hade troligtvis inte heller The Storm inträffat, så på så sätt blev de ofrivilliga rockaderna källor till eufori för vi som älskade aor. I vilket fall som helst så kom Journeys nionde platta ut i maj 1986. Den tog ett stort kliv bort från det tyngre soundet från Frontiers. Ett litet mer luftigt Totoaktigt sound, i kombination med ett poppigare uttryck, uppenbarade sig via Steve Perrys bakåtkammade sound från producentstolen.

Albumet peakade på nummer fyra på Billboardlistan och framynglade fem singlar. Kriminellt starka ”Be good to yourself” stormade in på singellistans nionde plats. Det var också den singeln som är deras senaste högst placerade låt på listorna. ”Girl can’t help it” (No. 17), ”I’ll be alright without you” (No. 14), ”Suzanne” (No. 17) tog sig alla in på top 20, medan ”Why can’t this night go on forever” landade på nummer 60. Trots detta fanns det en liten besvikelse från skivbolagets sida eftersom albumet sålde sämre än de två tidigare. För egen del var detta ett album som jag å ena sidan tyckte var softpopskön, å andra sidan inte riktigt matchade mina förväntningar såväl sound- som kvalitetsmässigt. I mina öron var ”Don´t stop believin” syskonet ”Be good to yourself” bäst på albumet, resten var bra utifrån ett bra album perspektiv.

Bad English

Lite senare bildade Neal Schon och Jonathan Cain en AOR supergrupp av rang nämligen Bad English. Cain återförenades därmed med två ex The Babys medlemmar: vokalisten John Waite och basisten Ricky Philips (Montrose, Styx). Konstellationen kröntes med ex Wild dogs trummisen Deen Castronovo som senare blev medlem i Journey, Hardline, Soul Circus, The Dead Daisies och Revolution Saints. 1989, precis innan grungen tog struptag på genren släpptes debutalbumet. Det blev en formidabel framgångshistoria som nådde 21:e plats på Billboardlistan, men mest anmärkningsvärt var bedriften att få en listetta med”When I see you smile”. För egen del så upplevde jag inte albumet som något helt och hållet magiskt. ”When I see you smile”, ”Forget me not”, ”Tough times don´t last”, ”Price of love”, ”Possession” men framförallt ”Ghost in your heart” var sjusärdeles starka aor-låtar. Så albumet bestod av en hälft världsklasshits, kontra en hälft av mediokra saker.

Uppföljare landade på skivdiskarna två år senare. Musikklimatet hade då hunnit börjat ta en annan inriktning. AOR var på väg ut, något som också märktes på försäljningen. Starkaste lysande var ”So this is Eden”, ”Straight to your heart”, ”Time stood still” ,”The time alone with you”, ”Make love last” samt min personliga favorit ”Pray for rain”. Egentligen var Backslash en jämnare platta än debuten, men tiden hade runnit ut för genren. Schon & Castronovo slickade inte såren särskild länge, utan bildade Hardline. Efter att deras hypade debut hade sett dagens ljus 1991 lämnade de båda bandet.

Istället för Frontiers eller Escape så föll huvudvalet istället på supergruppen The Storms andra platta. Närmare Journey än såhär var det nog inte möjligt att komma. Den plattan kunde utan problem tituleras all killers, no fillers. Basisten Ross Valory (1973-85, 1995-2021) och trummisen Steve Smith (1978-85, 1995-98, 2015-2021) sa upp sig 1985 från Journey.

De skapade istället ett Journey light genom att inkorporera före detta Journey/Santana medlemmen, sångaren och keyboardisten Greg Rolie (1973-80). Vokalisten Kevin Chalfant var en välrenommerad sångare som påminde mycket om Steve Perry i sin vokalistakrobatik, vilket troligtvis var en värdefull byggsten i The Storm. Han hade spelat med grupper som 707, The Vu, Steel Breeze, Shooting star och The Alan Parsons project. Sist men inte minst adderades den Neal Schon-inspirerade gitarristen Josh Ramos (Le Mans, Hardline, Two Fires med Kevin Chalfant, LRS, Ramos).

Nu till anknytningar till anknytningar i mikroformat. I bandet Le Mans (1989-1987) återfanns Brett Bloomfield som senare blev medlem i Starship. Mest fascinerande var att Leonard Haze (R.I.P 1955-2106) också trummade i samma band. Han blev sedermera en av grundarna till Yesterday & Today. Enligt en skröna så var det Leonard som namngav gruppen. Det skedde i ett telefonsamtal med deras promotor. Han hade ett gig till dem, och undrade vad bandet hette. Problemet var att de inte riktigt hade hittat något passande sådant. Stressad flackade Leonard runt med blicken i rummet för att några sekunder senare fokusera på Beatles – Yesterday & Today album-konvolut. Där och då föddes det som i mina ögon är ett av världens allra bästa band. De bytte sedermera namn till enklare Y & T inför deras tredje album. Det var också den plattan som fick med mig på tåget, en plats jag aldrig lämnat, men det är en helt annan historia.

Chalfant och Valery hade förövrigt samarbetat lite tidigare i aor-projektet The Vu 1990. Det banade iväg för att gjuta liv i något helt nytt. Det nybildade skivbolaget Interscope fick snabbt upp ögonen för denna något subtila supergrupp. Konstellationen släppte sin debutplatta 1991, fem år efter Journeys senaste Raised on radio. Förväntningarna grusades något eftersom albumet endast nådde upp till plats #133 på Billboard album chart. Singeln ”I’ve got a lot to learn bout love” nådde placering #6 på The Billboard Hot 100.

Det räckte dock inte för att blidka skivbolagsdirektörerna vars penninghunger inte korrelerade med försäljningsutfallet. För egen del gillade jag första halvan av materialet. Detta var pure aor, något som man inte var bortskämd med under 90-talet. Sett med mina aor-glasögon var dock albumets bästa låt inledningsalstret ”You keep me waiting”. Hiten ”I’ve got a lot to learn bout love” var ju definitivt svår att ignorera. Den aningen hi-teach rockiga ”In the raw” bröt förtrollningen genom att implementera något helt annorlunda. Medryckande, annorlunda, men inte alls oäven.

Back to he aor-playground genom ”You´re gonna miss me”. En låt som inte kom upp i samma klass som de två inledande alster, men inte jättelångt ifrån. Andra singeln och balladen ”Show me the way” blev en halvhit, för mig varken tummen upp eller ner det vill säga standard. Därefter följde ”Touch and go” som utkristalliserade sig till en halvt hårdrockig sörja som var vedervärdig. Lika sleezerockigt usel var efterföljande ”Gimme love”. Lugna ”Take me away” var precis det man ville göra. Kvaliteten hade sedan fjärde låten sjunkit under betänkligt. Avslutande halvballaden ”Can´t live without love” fick väl sett ur detta perspektiv anses som anständig. Det var för övrigt Beu Hill som producerade skivan. Den mannen hade många fingrar i den melodiska hårdrockens syltburkar (Winger, Ratt, Streets, Alice Cooper, Warrant, Twisted Sister, Gary Moore, Europe – Prisoners of paradise).

The Storm gav sig sedan ut på turné med Bryan Adams med start i Cincinnati från mars till maj 1992. Ett av giggen avverkades i Los Angeles på Los Angeles Forum – en vecka innan de ökända upploppen inleddes. Efter ett kort break var det återigen dags att turnera, denna gång med legendaren Peter Frampton. Lite senare avverkade de gig med bland annat Tom Cochran och Eddie Money.

Därefter var det dags att följa upp debutalbumet. Det färdiga resultaten Eye of the storm lämnades förväntansfullt in till Interscope. Dock hade de gjort en pudel och upptäckt nya inkomstkällor. Rockposörer med pudelfrissor var enligt dem lika populärt som porrfilmer utan bild. Nu var det gangsterrap och grunge som gällde för hela myntet. Steve Smith lämnade det halvsjunkna skeppet för att istället ersättas av Ron Wikso (Greg Rolie band, Harlan Cage, Cher´s band, David Lee Roth band, Foreigner).

Den rockaden torde ju absolut varit en faktor till att andra plattan lyckats nästlat in sig bland de 25 bästa aor- album som någonsin sett dagens ljus. Nigel Green intog producentstolen. Den mannen skulle kunna tituleras lärling till the mighty John ”Mutt” Lange. I och med detta så behövde han inte bara hämta kaffe till ljudikonen, utan blev också delaktigiserad i själva produktionen med Def Leppards – Hysteria. Samma år som han producerade The Storm så la han också händerna på Iron Maidens – The X-factor. Nigel var efter detta involverad i många kommande Maiden plattor. Eftersom han inte var en aor-producent uti fingerspetsarna var det kanske faktorn som fick albumet att låta så extraordinärt bra?

The Storm visste ju inte att plattan skulle släppas 1995, för istället som planerat två år tidigare. I och med detta så hade bandet hunnit att upplösas, och flocken skingrades snabbt till andra band. De reformerades dock 1995 då plattan till sist utgavs. Det var det brittiska indiebolaget Music for nation som istället erbjöd Europa detta mästerverk 1995 på licens från Interscope, Japan på Avex/Bareknuckle Records och Amerika under Miramar Records. Skadan var redan så stor att den inte gick att reparera. 1996 gick The Storm i graven. De tog parallellt med sig en del av grungen som börjat få smaka på sin egna medicin genom att få se sig besegrade av andra musikaliska inriktningar.

Kevin Chalfant / lead vocals
Gregg Rolie / lead vocals, keyboards
Josh Ramos / lead and rhythm guitars, vocals
Ross Vallory / bass
Ron Wikso / drums

Musiken som existerade på Eye of the storm sett i backspegeln var ett mästerverk. Ursprungsomslaget var otroligt vidrigt, men det var också den enda fadäsen. Albumet inleddes med det positiva budskapet ”Don´t give up”. Det var precis såhär man ville ha sin aor serverad. ”Waiting for the world to change” var balladen som mycket väl kunde matcha Survivors underbara ”Weight of the world”. De två låtarna fungerade förövrigt som bruksanvisningar hur powerballader borde konstruerats. I semiballaden ”I wan´t to be the one” briljerade såväl Greg som Kevin på sång. Denna dualism fungerade klockrent. Låten i sig var sprängfylld med stämsång, en utomjordisk melodi och en refräng att döda till.

Efterföljande ”To have and to hold” grottade återigen ner sig i balladträsket. Näsduksskrynklaren kännetecknades mer av Journeyism än vad ”Waiting for the world to change” gjorde. Dock levde den sitt egna liv genom att bara vara så fantastiskt sentimentalvacker. Som sagt två gudomliga sångare som strävar mot samma mål skapade onekligen synergieffekter. I femte låten ”Livin it up” stegrades tempot. Duon kompletterade denna aor hi-teach pärla med lite Gowan rock. Kombinationen gjorde att låten inte liknade något annat, det vill säga den stack ut på något oerhört positivt sätt.

Efterkommande ”Love isn´t easy” kunde ståta med plattans allra bästa refräng. Kombinera Bad English med Journey i högform så förstår ni vidden av kvaliteten. På sjunde spåret ”Fight for the right” rockade de till sig lite utan att det tog överhanden. Snyggast på den låten var onekligen den ytterst oväntade andra refrängen som andades Def Leppard. I ”Give me the night” drog de ner på typ allt och gav lyssnaren albumets tredje ballad av åtta hittills. Vanligtvis skulle jag spy över det upplägget. I och med att The Storm producerade tre helt olika balladstilar så reflekterade jag mera över mera hur detta var möjligt. Alla de var ju liksom världsklass. Efterföljande ”Soul of a man” simmade i mid-tempo, men med en gospelduell mellan Greg och Kevin. Som sagt, aor kan efter ett tag bli så helvetiskt tradigt. Ibland vill man bara stänga av en platta efter halva; det blir liksom för sterilt och likartat.

Det kan man absolut inte anklaga The Storm för, variation var deras ledord. Otroligt nog så implementerade de en fjärde ballad på plattan. ”What ya doin tonight” vilken särskiljde sig från de tre andra. Bad English blev det första bandet jag kom att tänka på – stunning. På näst sista låten ”Come in out of the rain” inkorporerades en Journeyrefräng i mid-tempo. Det var bara tacka och ta emot. Albumet avrundades med en… ballad! ”Long time coming” var dock helt fantastisk. Den kombinerade Mr Mister med Mike and the Mechanics, fast med lite tyngre gitarrer.

Efter att ha lyssnat in mig mera på denna platta så upplevde jag den ännu bättre än vad jag överhuvudtaget kom ihåg. De ubersnygga körerna och balansen mellan keyboard och gitarren var perfekt avvägda. Efter debutalbumet som präglades av dysfunktionell elektism så trodde jag inte att The Storm var kapabla att tillverka ett sådant här helgjutet mästerverk. Jag såg det liksom inte komma förrän det var försent. Dock hade jag inte dött av att man kanske haft med någon mer låt i stil med inledande ”Don´t give up”, men det var verkligen en petitess i sammanhanget.

Något som verkligen höjde musiken till skyarna var Greg och Kevin röst-samarbeten. Jag tror nog aldrig att jag tidigare hört något bättre en dessa två herrar samarbete. Egona liksom inte krockade med varandra, utan växte istället. Risken finns ju faktiskt att detta är en av de 10 bästa/jämnaste aor-album som någonsin konstruerats. Paralleller finns att dra till andra band jag hyllat tidigare som Khymeras – The greatest wonder och Signal – Loud´n clear. De är alla helt enkelt väldigt tillbakadragna musikaliska finsnickerier och ljusår från Slayers – Hells await. Alla dessa tre var ju också pure aor, inte ihopblandade med rockiga saker, utan bara variationer ifrån genren i sig.

 

Vad hände sedan? Jo, när några medlemmar insett tidens musiktecken så kröp de tillbaka till Journey-korset. Hoppjerkorna Steve Smith och Ross Valory smörade in sig hos Cain & Schon. Trial by fire, deras 10:e album var dels Steve Perrys återinträde i bandet, dels hans sista med bandet. Steve Perrys krav för comebacken var att managern Herbie Herbert skulle avpolletteras. The Eagles manager Irving Azoff tog över som organisationsansvarig.

Plattan ynglade av sig hiten ”When you love a woman” samt tre halvhits: ”Message of love”, ”Can´t tame the lion” och ”If he should break your heart”. Steve Perry (nicknamed The Duck) sjöng fantastiskt i detta temporärt återförenade Journey. Trial by fire innehöll klockrena anthems som ”Message of love”, ”One more”, ”When you love a woman”, ”Forever in blue”, Castles burning”, ”Don´t be down on me”, ”Colours of the spirit” och ”Still she cries”. Tyvärr så gapade bandet efter på tok för mycket eftersom de inkorporerade hela 16 låtar på plattan. Självklart så kan man se på saken utifrån en annan vinkel, men detta är utifrån ett helhetsperspektiv, vilket tål att understrykas.

Jag var fullt medveten att ”Message of love” skulle vara plattans ”Separatae ways”. Det struntade jag högaktningsfullt i, utan för mig var det en av de 10 starkaste de snickrat ihop. Pomp-AOR made in heaven så att säga. Efterföljande ”One more” sjöd av nästan likartad elixir som ”Message of love”. Att de indirekt försökte fånga in Frontierssoundet såg jag inte som kopiering. De flesta så kallade recensenter var mer inne på återvinning av tidigare musik. Hade det istället gällt Bruce Springsteen, The Rolling Stones eller Bob Dylan så hade de välkomnat konservatismen med öppna armar. Det är konstigt vilka normer som avgör vilka genrer man får häckla kontra grupper som skulle legitimeras att göra covers av gamla kommunistslagdängor. De skulle troligtvis bli tokhyllade som nyskapare eller bli premierade för sin upptäckarlust.

För mycket låtar, för många ballader, för lite rock och sist men inte minst, fel musikklimat; AOR var inte skadeskjuten, den var indirekt kontraktmördad. Beviset för det var att albumet sålde dåligt utifrån tidigare meriter. Bandet tröttnade också på att vänta på Steve´s svar om dennes medverkan på kommande turnéer. Perry valde till sist att inte turnera, utan istället dra sig undan från skivbranschen helt och hållet, i alla fall för ett tag.

Det banade vägen för Steve Augeri som skött mickstativet i bland annat Tall Stories och Tyketto. Konkurrensen var stenhård, men han knep platsen framför vokalistakrobater som John West, Kevin Chalfant och Geoff Tate. Trummisen Steve Smith såg detta som en potentiell möjlighet att återgå till sina jazzrötter eftersom han ansåg att Perry var den rättmätige sångaren. Han ersattes av Deen Castronovo. Den mannen hade som sagt trummat med Schon & Cain i Bad English. För närvarande spelade han med Hardline, och hyrdes in som trummis.

Med Deen och Steve blev det som en pånyttfödelse för bandet. De övade gig i Japan för att år 2000 släppa deras elfte alster – Arrival. Albumet peakade på plats nummer 56 på Billboardlistan, och ynglade bara av sig en single ”All the way”. Det blev droppen för Sony som droppade bandet. Jag gillade inte produktionen, och jag tyckte att det mesta på plattan inte var tillräckligt bra. Några få undantag var rockiga ”Higher place” därutöver var det bara bra ballader som ”All the way”, ”Signs of life”, underbara ödesmättade ”Livin to do” , ”Live and breath” samt ”Kiss me softly” som klarade sig helskinnade.

2005 blev bandet hedrade genom att odödliggöras på The Hollywood walk of fame, där även Perry oväntat dök upp. Samma år släpptes deras tolfte album Generations på indiebolaget Sanctuary Records Group Limited. Det var första gången i Journeys historia som alla medlemmar fick sjunga. Den välrenommerade Kevin Elson som tidigare rattat Journey fick återigen förtroendet. ”Faith in the heartland” visade var det tungriffade skåpet skulle stå. Efterföljande ”The place in the heart” visade var AOR-skåpet skulle stå. På det tredje alstret ”A better life” bjöd bandet på en osannolik skön vers, men glömde lite bort att fila på refrängen. Vi blev tvungna att förflytta oss till sjunde låten för att hitta nästa brottarhit. Den mäktiga balladen ”Knowing that you loved me” tog andan ur en, och Augeri sjöng lungorna ur sig.

För mig var det dock inflation på lite för rockiga låtar som helt enkelt inte var my cup of the, exempelvis ”Gone crazy”. Generation var egentligen Arrivals raka motsats; bra produktion, nästintill balladfritt och högre klass på låtarna. Plattan nådde som högst 170:e plats på Billboardlista, självklart en gigantisk besvikelse. Musiken gick bäst i Tyskland, Sverige och i Japan såklart. 2006 slutade Augeri som sångare i bandet på grund av en halsinfektion.

Svenskbekantingen Jeff Scott Soto fick det åtråvärda uppdraget att agera frontfigur för detta legendariska classic rock band. Glad i hågen tog han avsked ifrån Talisman för att satsa helhjärtat på Journey. Inte långt därefter fick Soto besked via omvägar att han hade blivit sparkad av bandet. Det blev som sagt en minst sagt kort sejour och orättvis process för denna gudabenådade sångare; sagan slutade i juni 2007.

Ett nytt spännande kapitel skulle skrivas samma år. Neal Schon upptäckte sociala medier och i detta fall Youtube. Från början låg Jeremey Hunsicker bra till för vokalistrollen. Han frontade ett ökänt tributeband som inte oväntat kallade sig Frontiers. Efter några tankekonstruktioner senare vände han blickarna mot det filippinska coverbandet The Zoo och deras framförande av ”Faitfully”. Schon blev så hänförd av vokalistbesten Arnold Pineda att han kvickt bjöd in honom till en två dagars audition. Den måste onekligen gått bra eftersom Pineda officiellt titulerades ny sångare i bandet den 5 december 2007; snacka om en tidigt julklapp.

Journey som band fick också en ytterst tidig och oväntad julklapp det året genom att hedrande få medverka i HBO´s flaggskepp The Sopranos den 10 juni 2007. Avslutande avsnittet av sjätte och sista säsongen tonades ut till tonerna av ”Don´t stop believing” – episkt. Detta ledde till att Journey återigen blev insläppta i finrummet av såväl nya som gamla fans. Självklart gav det råg i ryggen inför processen med att spela in nytt material. Till detta med en helt ny sångare som varken var amerikan, britt eller Europé och dessutom betydligt yngre än sina kollegor.

Det var återigen ett pånyttfött band som denna gång ville ompaketera och återskapa aor-glansen från Escape och Frontiers mitt framför ögonen på en delvis ny publik. I mitt tycke så lyckades det de med råge på Revelation (2008). Två av låtarna var förövrigt bland de bästa Journey överhuvudtaget skrivit. ”Where did I lose your love” och ”What I needed” var monstruösa, med stark betoning på monstruösa med ett stort M.

Sylvasst tunga ”Never walk away” inledde Journeys 14:e platta. Den påkallade lyssnaren alla de element som symboliserades med Journey´s varumärke. Den tilltänkta ersättaren till Steve Perry, Jeremey Hunsicker, var en av dem som skrev låten. Efterkommande balladen ”Like a sunshower” var en spröd och avskalad sak som gjorde sitt jobb, men inte mera. ”Change for the better” fortsatte segertåget med kvalitet som främsta vapen. Pinedas sång var som gjuten för dessa lite tyngre låttingestar.

I samma fotspår följde ”Wildest dream” som med sina dutt-duttiga keyboards och klockrena refräng steppade upp en kvalitetsnivå ytterligare. Femte låten, ”Faith in the heartland” (re-recorded från Generations) visade Journey på att en nyversion kan klå originalet, ifall rätt verktyg fanns att tillgå i verktygslådan. Efterkommande powerballaden ”After all these years” skilde sig markant från ”Like a sunshower” i sin uppbyggnad. Det var inte det viktigaste, utan här visade Journey på att de var gurus på att skapa mäktiga tidlösa ballader.

Nu kom den, låten som nästintill matchade ”Separate ways”. ”Where did I lose your love” . Oh my God vilket djävulskt anthem. Det riktiga otäcka var att nästa utomjordiska anthem låg precis bakom hörnet. ”What I needed” eller ”Where did I lose your love”? Det beror nog på vilket humör man var på. ”What I needed” var lugnare, men också mer varierad, pompigare och otroligt nog ännu mer dramatisk. Det vittnade om att ord egentligen var helt överflödiga. AOR konfronterades med högre makter?. Jo nog så var det nog.. Efter Gud placerat dessa efter varandra så var det dags för tunga ”What it takes to win”. En riktigt tungskönriffande låt vars egentliga fel låg att den placerats efter två-inte-av-denna-värld-aor-låtar. Albumet avslutades i mina ögon genom ”Turn down the world tonight”, i och med att 11 låten ”The Journey” mera får anses som en instrumental uttoning. Halvballaden andades, åt och sket Journeymelankoli, utan för den delen kännas utlånad utav tidigare konstruktioner.

Journey hade också den goda smaken att ”bara” addera 10 låtar med sång på, till skillnad från Trial by fire som drabbades av storhetsvansinne. Den sydafrikanske producenten Kevin Shirleys insats får definitivt inte förringas. Albumet doftade storslagenhet och det var Shirleys verk, en vital byggsten för genren i sig något han visat tidigare eftersom det var han som producerade underbara Trial by fire. Kevin hade rattat grupper som The Black Crowes, Rush, Aerosmith, Dream Theater, Iron Maiden och Mr Big för att nämna ett fåtal. Det liksom låg i luften att Revelations skulle bli en succé, cirkeln var liksom sluten; dåtid och nutid hade förenats. Även publiken uppskattade vad de hörde. Albumet nästlade in sig till position fem på Billboardlistan, och stannade på topp 100 i hela 20 veckor. En fantastisk bonus var att albumet släpptes som en dubbelskiva, där skiva två bestod av klassiska Journey-låtar som hanterades av Pineda på sång, istället för Steve Perry.

Efterkommande Revelation-turnén blev en braksuccé tillika en av de mest inkomstbringande under hela 2008. En turné som fortsatte ändå till oktober 2009. Där emellan avverkade gruppen det hedrande uppdraget att få uppträda inför-inför Super Bowl XLIII show i Tampa den 1/2 2009. Samma år blev ”Don´t stop believin´” den mest spelade låten på Itunes, av de artister eller grupper som släppt musik före år 2000. Mellan åren 2007 – 2009 gick det mesta som på räls för Journey. Förutsättningarna för vad som komma skulle kändes nästintill som en profetia som helt bara kunde infrias. Vad kunde egentligen gå fel? 2010 samlades bandet i Fantasy Studios för att påbörja arbetet med deras 15:e platta. Den 4 maj 2011 släpptes ett nytt musikkapitel i Journeys musikhistoria. Eclipse nådde 13:e plats på Billboardlistan, men kunde inte matcha Revelations försäljningsframgångar på en enda punkt.

Var albumet pest eller kolera utifrån Mats Widholms tuffa kriterier? Inledande ”City of hope” var en ångvält, men långt ifrån den inledning jag skulle vilja ha hört. Därefter följde ”Edge of the moment”. Mer melodi och en bättre refräng fick aor-antennerna att resa sig. På tredje låten ”Chain of love” kunde ståta med albumets hittills bästa refräng i kombination med lite halvorientaliska Deep Purple vibbar. Det liksom låg i luften att fjärde låten skulle bli en ballad, oddsen var inte jättehöga på motsatsen. ”Tantra” var en halvhyfsad ballad, men ljusår från deras bästa. Mjuk-bluesiga ”Anything is possible” andades såväl tunnhet som andefattighet. ”Resonate” fick förtroendet att avlösa föregående seghet. Det gjorde de med bravur eftersom konstruktionen lätt kunde tituleras till bäst hittills. Den andades verkligen pomp-Journey, utan att klona tidigare hits.

Lättviktiga balladen ”She´s a mystery” var i mina ögon genomusel. Det fanns inget i den som tilltalade mig. Efterföljande ”Human feel” återtog lite respekt genom att dels höja tempot, dels öka disten. Låten i sig var dock inget som gick till historien som en av deras bättre låtar. Nionde alstret ”Ritual” var en standardlåt som ekade dåtid, utan att utmärka sig på något sätt. ”To whom it may concern” återställde tyvärr inte ordningen. Visst, den stack ut, men det var också det bästa med den. Näst sista låten hade bandet döpt till ”Someone”. Det var en halvrockig sak som även den kunde kasseras. 12:e och sista låten ”Venus” var en instrumental historia som var tung, proggig och pompig. Något annat positivt med den gick inte att hitta. Neil Schon och Jonathan Cain re-recorded ett stort antal låtar i Nashville då Kevin Shirley inte hade tid att slutföra sitt arbete – tyvärr. De ville helt enkelt ha en rockigare och råare ljudbild, med färre ballader, och det fick de dessvärre också. För mig var Eclipse en talande titel på albumet som helhet.

Deen Castronovo fick lämna bandet 2015 efter att ha blivit åtalad för våldtäkt, sexuellt våld och misshandel gentemot sin fru. Omar Hakim snabbinkallades som ersättare eftersom bandet var ute på en stor turné. Steve Smith som tydligen återhämtat sig från förlusten av Steve Perry anslöt sig också till turnerandet, med bland annat ikonerna Def Leppard. Turnén i Nordamerika blev 2018 mest lönsamma livekonstellation via 17 bejublade live sammankomster. 2017 valdes Journey välförtjänst in i Rock and Roll Hall of fame.

Någon Steve Perry tillbaka i vokalistrollen tycktes det inte vara så höga odds på. Det kanske egentligen var det bästa utifrån tidigare friktioner. Dock släppte han ett album så sent som 2018. Traces döptes den efterlängtade comebacken till. Steve sjöng fortfarande som en halvgud, men låtarna var not my cup of tea. Många recensenter höjde den till skyarna och plattan hamnade högt upp på fansens årsbästa listor. Konstigt vad okritisk man kan vara mot någon man högaktar så vördnadsfullt, eller var det som var problemet? För det första var det inte aor, för det andra var låtarna långtifrån något speciella. De flesta skulle kunna tituleras som djävulskt intetsägande och ett utmärkt komplement till sömntabletter.

Dagens Journey bestod ett tag av tre personer eftersom Valory och Smith indirekt blivit sparkade av Cain & Schon-igen. Denna gång uppviglade busfröna genom strategin att försöka ta kontroll över själva gruppnamnet. Såhär ser gruppsammansättningen ut i nuläget (2021-05-14). Efter Eclipse så beslöt sig bandet att koncentrera sig på att turnera, inte på att spela in nytt material. Enligt bandet så är tiden nu mogen för denna nya sättningen att släppa nytt material tillsammans. Utifrån det segdragna Coronaviruset lutar det snarare åt 2022, ifall de vill dra nytta av den fulla potentialen som en världsturné innebär. Något undertecknad definitivt inte kommer att missa, det kan ju vara så att det blir deras sista framträdande i Europa någonsin?

• Neal Schon – lead guitar, backing vocals (1973–1987, 1991, 1995–present)
• Jonathan Cain – keyboards, backing vocals, rhythm guitar, harmonica (1980–1987, 1991, 1995–present)
• Randy Jackson – bass, backing vocals (1985–1987, 2020–present)
• Arnel Pineda – lead vocals (2007–present)
• Jason Derlatka – keyboards, backing vocals (2020–present)
• Narada Michael Walden – drums (2020–present)

Det här min andra krönika där två album lyfts fram istället för en. Då var det Khymeras – The greatest wonder och The Master of illusions, nu är det främst fokus på The Storms – Eye of the Storm, men under resans gång överraskande Journey – Revelations rejält. Den var inte ens påtänkt, det var först i efterhand som jag knockades av innehållet som polletten trillade ner fullt ut. Tanken var mer att applicera avsaknaden av helhetsgreppet på både Escape och Frontiers. På Escape funkade den teorin, men inte alls på Frontiers, som delvis är ett helt fantastiskt album. Utifrån ett helgjutet-album-perspektiv når den dock inte ända fram till grupper som Aviator, Signal, Fortune och Shy, men de låtar som är bra är helvetiskt bra.

Det ska bli ytterst spännande att se vilken musikalisk riktning Journeykompassen kommer att visa utifrån den nya sättningen och segdragna Eclipse från 2011. Det har hunnit gått hela tio år sedan den släpptes. Så 2021 hade varit förträffligt om man utgått från ett 10 års jubileum. I min fantasi gör de en Trial by Fire och Revelation genom att tredje gången återupprepa formulan för hur de lät på Frontiers, fast i en uppdaterad skrud såklart.

 

Continue Reading »

2020 – Året Som Gått!

Ett nytt år av möjligheter att  få chansen att vältra sig i diaboliskt kvalitativstinn melodiös hårdrock och AOR? Coronan reducerade eller hindrade 2020 från att blomma ut? Ett bortkastat år? Knappt ett bra album  kom ut i år? Vilket skitår!!!

Kärt barn har många namn, men alla hade de fel utifrån ett helårsperspektiv. Sanna vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter kunde tillgodo sig manna från himlen. Trots Corona, kom det ut så mycket bra musik att man nästan tappade andan. Jämnheten i toppen slog till och med de två årens senaste

En insikt som jag kommit fram till efter att ha läst ett antal av mina egna recensioner var klagomuren på hur bra plattor saknar ingredienser av nyskapande eller särskiljande. Konservatism har varit min antiledstjärna detta år. Trots detta aber så har det utkommit schizofren mycket kvalitativ albumsläpp, konservativ musik helt enkelt. De första 10 albumen existerar det knappt en dålig låt, det vill inte säga lite det.

Jag vill bara addera att danskarna Pyramaze med bland annat välrennomerade producenten Jacob Hansen släppt ett killeralbum: Epitaph. Jag går verkligen emot mig själv genom att hävda att denna proggmetal formel är för tung för denna lista eftersom Nils Patrik Johansson återfinns på den, dessutom på första plats. Det fannns liksom bara plats för ett sådant tungsnabbt album, och då föll valet på Nils Patrik. Dock är detta album, tillskillnad från andra band i genren ett bevis att det går att kombinera proggmetal med sköna melodier och underbara refränger. Deras tre  senaste plattor har överlag hållt extremt hög kvalite.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig. Mötesplatser av likasinnade, för kärlek till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Melodic Rock, Heavy Paradise

”Whats´s in the water in Sweden?”

”I ”Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hårdrock och a.o.r. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien och runt 83 miljoner i Tyskland gör detta till en irrationell svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya grupper likt en bilfabrik, när genrens ursprungsländer nästintill abdikerat? I Sverige dyker det  ständigt upp nya som gamla uvar i alla dess konstellationer, band som:  Night flight orchestra, Rouelette, Mile, Lion´s share, Captain Black Beard, Grand Illusion, Crazy Lixx, Grand design, Degreed, Amaranthe, Eclipse, Chronus,  Impera, Alien, Heartwind, Sabbaton.

Perfect plan, Crashdiet, Days of jupiter, Pain, Treat, Wildness, The Waymaker, W.E.T, Magnus Karlsson, Gathering of Kings, Starmen, Jono, Work of art, Cyhra, Dynazty, Europe, Age f reflection, Find Me,  Sapphire Eyes, Art of illusion, Ghost, Palace, Art Nation, H.E.A.T,  A.C.T och detta är bara ett axplock. 

Pop och r & b finns det också en uppsjö av artister som tagit andra delar av världen med storm som exempelvis Robyn, Rhys, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, The Knife, Jose Gonzales,  Swedish house mafia, Sandro Cavazza, Zara Larsson, Tove Lo, Albin Lee Meldau, Peter Björn och John, Pop,  Sabina Ddumba, Shirin och Seinabo Sey,

Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers,Adam Lambert, Lana Del Ray, Mura Masa, Miike Snow, Charli XCX, Martin Garrix, Kelly Clarkson, Jennifer Lopez, Ed Sheeran, Katy Perry, Justin Timberlake, Jessie j, The Weekend, Lana Del Ray, Mura Masa, Charli XCX, Lady Gaga och Kesha med mera med mer. Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens epicentrum: Los Angeles!!! Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår, hur är det egentligen möjligt med ett invånarantal på  10 miljoner individer??

Beat city tubeworks, H.E.A.T, The Goners, Dynazty, Shadowquest,  Ravened, Highride

Wolf, Bad Radiator, Confess, Rideau, Arkado, Sorcerer Denied, Woe Gothenburg

Domination Black, Browsing Collector, Neptune, Wobbler, The Hawkins, Electric Hydra

Hellsmoke, Lykantropi, Wolver, Palace, Majestica, Solence, Starblind, Döda havet

Nils Patrik Johansson, The story behind, Sapphire Eyes, Starmen, Vulkan, Falconer

Tipsy Licks, Smash into pieces, Dreams of Avalon,  Ambassadors of the sun

Stygian fair, Amok, Stagman,  We sell the dead, Stormen, Frances  Bloom, Trotoar, Avatar

Allen/Olzon, Brothers of metal, Lucifer, Captain Black Beard, Hellbound, Voodoo Mansion

Dead Kosmonaut, Battering Ram, Gathering of kings, Katatonia, Mekong delta

Prehistoric Animals, Torch,  Amaranthe, Alien, Perfect Plan, Wildness, Heartwind, Dead Lord

Stonewall Noise Orchestra, Future Elephants, Autumn´s Child, Horisont, Gaupa, Eleine

Starmen

Åskväder, Sleepwulf, The Night Flight Orchestra, Dictator ship, Kryptograf, Mad hatter

Thobias Wiklund, Windom end, Andreé Theanander, Angelica, Enigma experience, Flower kings

Blister brigade, Grand Design, Ambush, By lightning, Then comes silence, Christian Rosander

Stoneface, Hällas, Foxx Eastmountain, Shaggy the rockband, Chronus, Shakedown Suzies

Tungsten, Sole syndicate, Brick, Scarlett, Volster, Neptune, Merryweather Stark, Ulf Nilsson

Mindless Sinner, War dogs, The Driftwood sign, Teaser Sweet, Blues Pills, Predicted, Sorcerer

Dreams of Avalon, The Waymaker, The lightbringer of Sweden, Prins Svart, Peter Carlsohn

Rickards Sjöblom´s Gungfly, King Nomad, Pain of salvation, Stormburst, Anders Eriksson

Freaks and clowns, Mean streak, Huanastone, Leadbreaker, Night, Henrik Palm

Fakulteten, Ebba Bergkvist & the flat tire band, Larm, Persuader, Rave the reqviem

Gudars skymning, Jayce Landberg, Six foot six, Carnal agony, Arctic Rain

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Fighter  V sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

 

Årets 26 bästa album

1. Nils Patrik Johansson – The great conspiracy

Hur i h-vete kan du sätta skrikkon före Pride of Lions, Brother Firetribe, Perfect Plan, H.E.A.T, Khymera, Gathering of Kings och The Night Flight Orchestra!? Har idioten marinerat smaklökarna i chiliättika, eller är han bara totalt hjärndöd!? Förresten, vad gör power metal på listan överhuvudtaget, dessutom titulerad årets bästa!?

Självklart har även jag gått i dem tankebanorna just på grund av de majestätiska plattorna som ockuperat mitt grumliga sinne. Min enda riktiga förklaringsmodell ligger i att lyssna djupare, pilla bort skygglapparna från munskyddet och låt sinnet vara kristallklart. Då finner man som lyssnare ett ytterst melodiskt djup som är okränkbart. Ett ord som lätt kan appliceras är lekfullhet, ett annat är lekfullhet. och ett tredje är lekfullhet. Det i kombination med magiska melodier och refränger, trots en oas av dubbeltramp. Är det provocerande? Jag hoppas verkligen att de få som läser detta upplever det så. Det behövs helt enkelt röras om i den konservativa melodiska hårdrocksgrytan.

I år är det 34 år sedan mordet på Statsministern Olof Palme skedde. En svensk nationell ledare tillika global maktfaktor. Palmegruppen gick ut i år och meddelade vem de ansåg mördade poltikerikonen. Den förklaringen byggde nog mer på att de egentligen inte vet vem som mördade honom, och gav helt sonika upp. Nils Patrik Johansson fann det intresseväckande att skapa musik utifrån dessa premisser. Det ledde till detta konceptalbum om det oupplösta mordet på den svenska premiärministern Olof Palme. Seriositeten har han delat med grundaren av podcasten Palmemordet, Dan Hörning sedan 2016, det vill säga fyra år.

Detta samarbete i sig behöver inte betyda att ett mästerverk skapades. Men någonstans tror jag att det ouppklarade mordet fick honom att omedvetet bli den bästa låtskrivarbilden av sig själv. Jag själv har definitivt inte klappat händerna till de unisona hyllningarna Astral Doors plattor åtnjutit. Däremot upplever jag honom som rent magisk på de två plattor han vokaliserat med Lions Share. Jag skulle till och med kunna kungöra att de är de två mest underskattade albumen på denna sida av 2000 talet, då menar jag även globalt.

Lion’s Share bildades 1987. De släppte en vinylsingel 1988, och sitt första självbetitlade album 1994. Sedan följde fem plattor, Two (1997), Fall From Grace (1999), Entrance (2001), Emotional Coma (2007), och Dark Hours (2009). Det är de två sistnämnda som jag vill titulera som två av världens bästa hårdrockplattor. Hade Black Sabbath eller Iron Maiden släppt samma material hade fansen slagit bakut och hyllat albumen som bland de bästa de skrivit. Vem säger att världen är rättvis?

För Lion Share skedde inte dess ovationer, utan de uppmärksammades lite för att sedan hamna i hårdrockarkivet. En stor del av detta vill jag tillskriva Lars Chriss. För mig är han i paritet med en handful personer i rockvärldens som genuint matchar aor med tyngre saker; och kommer undan med det. Vissa har den förmåga att gjuta fram majestätiska formler, andra inte. Lars hade en tumme med på Nils första soloplatta Evil Deluxe (2018). En platta som var aningen över medel. På The Great Conspiracy arrangerar, mixar och producerar han materialet och dessutom spelar gitarr. Tommy Denander spelar alla instrument på de world music part i ”Prime Evil”. Håkan Hemlin gästsjunger på ”Freakshow Superstar”.

AOR, klassisk rock konfronterar heavy metal med ett spadtag av power metal. Det är receptet på Nils Patrik Johanssons andra soloalbum. Bilda er egen uppfattning om detta album som jag är säker på kommer bli en vattendelare. Det finns som sagt inte en dålig låt på albumet och jag känner inte för att gå in på djupet att analysera de melodiska käftsmällarna då ord inte biter på detta komplexa mästerverk – lyssna själva får ni se.

2. Smash into pieces – Arcadia

Kontraster! Absolut, det gillar vi. Att först kora Nils Patrik Johansson känns dels rättvist, dels aningen provaktivt utifrån denna melodiska hårdrocklista. Årets ledord för egen del har varit förändring! Varför köra i samma hjulspår in och ut år efter år! Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Inte speciellt troligt. Hi-teach a.o.r, pomp och  västkust är några underkategorier till AOR där syftet är att infoga musik som inte riktigt passat in i mallen för hur AOR bör låta.

Nu är det dags att åter döpa fram en ny kategori inom aor-musiken nämligen dance-aor. Visst, kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till musiken när det kommer till rock. Mando Diao och  The Struts är två bra exempel på euforisk musik. Det ska tillägas att Arcadia hamnade under min radar. I början av februari 2021 ådrog Smash into pieces nya min fulla uppmärksamhet. Jag abdikerade och trollbands av tonerna som ljöd från min JBL Boombox. Efterhandskonstruktionen ledde till att deras Arcadia hamnade på plats två över de 26 bästa albumen 2020, efter Nils Patrik Johansson, men före Khymera, Gatherings of kings, Pride of Lions, The Nightflight orchestra, H.E.A.T, Brother Firetribe, Perfect Plan och Harem Scarem.

Creyes andra album går i poppens mer moderna nervcenter, precis som svenska Normandie och kollegorna i Reach. Det ser lovande ut helt enkelt. Denna frigörelse är djävulskt välkommen i syfte att genren ska utvecklas och lyckas vinna nyare generationer till sig, annars självdör den. Så den som inte upplever detta som aor får helt enkelt anamma dance-aor. Sköna refränger, underbara melodier och ett varierat ljudlandskap  som omformar olika genrer till just dance-ao.

Detta är Örebro killarnas sjätte alster sedan starten 2013. För egen del var det via deras tredje album  Rise and Shine från 2017 som jag fick upp ögonbrynen för dem. Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken.

No fillers all killers är ett epitet som lugnt omgärdr detta helt briljanta album. Om The Rasmus som jag dyrkar var ett mollband, så kan väl Smash into pieces kategoriseras som ett durband. Electro-pop dance musiken inleds med ”Wake upp”. Rock, metal, techno och tunga synthar omgärdar Chris Adam Hedman Sörbyes eklektiska vokalistcresendon.  Herregud, detta är verkligen anthems i ordets rätta mening. ”Arcadia”, ”Everything the S4Y2″, ”All eyes on you”, ”Forever you”, ”The Choosen on”, ”Godsent”, ”Ego” och ”Big bang”. Min fru påpekade att hon upplevde att Chris Adam Hedman Sörbye påminner lite om sin namne, och det är ju komplimang

En riktigt petitess i sammanhanget är avslutande ”Mad world”, en personlig favoritlåt från brittiska Tears for fears. Den kunde de gjort så mycket mer med än vad som nu blev resultatet. Influenserna spänner annars från Linking park till The Weekend, från disco till hårdrock – helt sanslöst. Ompaketeringen av genrerna till dance-aor är en sagolik mjuk käftsmäll. Detta är verkligen arena poprock av högsta kaliber som bara väntar på att få erövra världen. Månz Zelmerlöv, Danny Saucedo och Oscar Zia skulle kunna konvertera till likplundrare för att få ha låtarna i just sitt musik-CV. Det känns som att Smash into pieces via Arcadia lagt in en betydligt högre växel i kvalitetsperspektivprocessen. Gitarren skär rosafluffigt genom de störtsköna melodierna som serverar oss lyssnare refränger som matchar låtarna i sig – klockrent.

3. Khymera – Masters of illusion

Aj då, lika oväntat som en flyktingläger i Djursholm! Detta var inte bra eftersom jag tjatat ihjäl mig när det kommer till genuin originalitet. Rationellt borde The Night Flight Orchestra knipit denna silvermedalj. Men ibland är bara något så sjusärdeles bra att det faktiskt inte spelar någon roll, trots mina diktatoriska pekpinnar.

Frontiersprojektets Khymeras femte platta är en sådan som definitivt inte uppfinner hjulen på nytt, eller implementerar in udda inslag i sin musikreproduktion De är de som som ståtar högst med flaggan då bland annat liknande projekt som Sunstorm, Place Vendome och First signal sviktar betänkligt. Om de förut tagit en halvnelson så är det ett kraftigt strupgrepp med bakbundna händer.

Dennis Ward skötebarn levererar varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock. Förutom att han är en multiinstrumentalist, är han en gudabenådad producent och utifrån Khymera en riktigt riktigt bra vokalist. Den biten har han skött sedan platta nummer två. Skillnaden är att han numera styr det mesta i detta projekt. Inledande ”Walk away” sätter agendan direkt. Hur bör en refräng låta? Jo såhär ungefär! Allt är så välavvägt att det gör ont i kroppen. Det gäller i allra högsta grad efterkommande ”First time”. Elegantfeta keyboards som matchar Michael Kleins utsökta gitarrlir. I tredje spåret ”Masters of illusion” utkristalliseras det magisk aor i sin renaste form. Precis som i de två inledande alstren blir man knockad av ett chorus som stavas perfektionism.

När blir en låt smittsam? ”Paradise” är plattans, den har hunnit smitta mig med en refräng som är helt omöjlig att värja sig emot. Självklart är vägen till antiklimaxet en uppbyggnad som gör choruset extraordinärt. Hur klarar mannen av den obligatoriska balladen? Med den äran såklart. Inte för polerad, inte för sötsliskig inte för klämkäck, utan ”Father to son” är bara knäckande bra. Inlevelsen han berikar musiken med känns självupplevd. Jag upplever att jag inte behöver detaljanalysera varje låt, utan bara konstatera att det inte finns en enda svag länk på detta album. All killers no fillers är ett epitet som sällan passat bättre på ett rockalbum än på Khymera senaste.

Ward har skapat en av 2000 talets bästa aorplattor. Det gör han med mängder av passion och råenergi. Han tittar i backspegeln, men tillskillnad från många andra även i framspegeln. Produktionen, låtarna, arrangemangen andas nutid, inte bara retro. Han bär och klär musiken till hur denna genre ska låta, trots bristen på nyskaperi. Årets bästa melodiska hårdrockplatta. Nils Patrik Johansson i all ära, men det skiljer sig en del mellan stilarna. Hur ska han kunna toppa detta album utan att slå knut på sig själv har jag ingen aning om; det blir onekligen en sjusärdeles utmaning.

3. Pride of Lions – Lionheart

59 låtar, 5 plattor mellan 2003 – 2017. Tre år senare landar deras sjätte album och adderar 12 låtar till musikskattkistan. I mina ögon finns det ingen människa på jorden som håller högre kvalitet i sitt låtskriveri än Jim Peterik (i sfären a.o.r. vill säga). Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på högvarv och ständigt väntar på att skriva det bästa han skrivit.

De fem tidigare alstren har genomsyrats av ett diaboliskt hög lägsta nivå. Måste jag nämna manna från självaste Gud själv så bör dessa nämnas: ”It´s criminal”, ”Music and me”, ”Unbreakable”, ”Parallel lines”, ”Man behind the mask”, ”Book of life”, ”Immortal” ”Ask me yesterday”, ”The Tell”, ”Silent music” och ”Fearless”. Svagaste albumet hittills är The roaring of dreams från 2007, inte dåligt, men inte heller ikoniskt.

Inledande ”Lion Heart” sätter agendan direkt! Den visar inte bara grusvägen till aor-himlen, utan till genomgående episka låtar. All killers no filler kan inte vara ett mer passande epitet. Många fans klagar på en evinnerlig förutsägbarhet och återvinning av tidigare låtar. Men herregud vänta ett tag! Vi pratar inte om en alien, utan om en människa som indirekt själv skapat sig en egen musiknisch i aor-hörnan. Att han inte skulle återupprepa saker och ting vore snarare helt onaturligt. Jag upplever varken förutsägbarhet eller att han snott för mycket av sig själv. Hans största problem ligger nog i att han gör för få dåliga låtar, fansen blir liksom kvalitetscurlade.

I ”We play for free” cementerar han dutt duttiga keyboards med bombastiska arrangemang och en majestätisk refräng. I tredje spåret ”Heart of the warrior” ändrar han stil och tempo, utan att göra det via att implementera något vidrigt rockigt, utan visar bara upp en annan aor-sida av sitt låtskriveri. Ärligt, lägger ner gå igenom alla låtar på albumet strategin. Jag kan inte överrösta musiken med mera superlativ, utan att upprepa mig så att den enbart utmynnar in pinsamheter eller rykten på att vi är ett par, åldern har väl ingen betydelse?

Min egenhändiga teori angående att ”Sleeping with the enemy” är ett plagiat? Jim måste ha gjort det medvetet genom att inkorporerat tonerna av Foreigners ”That was yesterday”. Jag tror att vi lyssnare bör se detta som en helvetisk hyllning och vördnad till sina kollegors fantastiska skapelse. Om jag måste någon låt som sticker ut på ett mindre bra sätt är det rockiga ”You´re not a prisoner”. Melodisk dramaturgi skapad med en kirurgs precision är Jims konstruerande av ballader. Avslutande ”Now” är inget undantag. Vem behöver gul lök, när man kan få samma effekt genom att lyssna på dennes tårdrypande ballader.

Vi får inte glömma bort oerhörda musikkompetens som omgärdar Mr AOR. Christian Mathew Cullen (keyboards), Klem Hayes (bas), Ed Breckenfeld (trummor) and Mike Aquino (gitarr). På denna platta har man även tagit in Jim´s son Colin Peterik lirandes trummor på titelspåret.

Egentligen är det efter denna golgatahyllning helt ologiskt att inte titulera albumet till årets bästa! Men eftersom detta inte är en renodlad aor-lista så blev det lite som det blev med Nils Patrik Johanson och Smash into pieces listnärvaro. Att Khymera kunde uppbringa musik som tillhör 2000-talets allra starkaste får väl Jim se som ren skär otur

I min Spotifylista: Jim Peterik – Mr AOR återfinns det än så länge 95 låtar -11 av dem är från Lionheart! Ett konkret bevis på Pride of lions kvalitetsperspektiv, samt en kompass på att de är bättre form än de någonsin varit – när blir gubben adlad?

5. The Night Flight Orchestra – Aeromantic

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o-r-genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik. Gruppens första platta Internal affair (2002) lämnade mig tämligen oberörd. I mina öron ganska intetsägande 70 -tals retrorock. 2015 släpptes Skyline Whispers, ett album som  serverade sina lyssnare mindre retro, men desto mer melodiska melodier. Dock inget band som jag i min vildaste fantasi hade kunnat förutspå det som jag vet nu.

Två år senare kom plattan som fick med mig på  tåget: Amber Galactic. Fokus hade flyttats från skitigt till polerat, från  rivig rock till… 70 – tals a.o.r. De låtar som jag gillade allra bäst var: blytunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine””Space whisperer”, ”Something mysterious” och ”Saturn in velvet”. Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfte de till högre höjder helt enkelt. Dans utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan fick båda benen att vilja ”röra på sig”.

Bara ett år efteråt så landade albumet Sometimes the world ain´t enough. Ett alster som osade 80-tals soundtrack lång väg. Soundet hade finkalibrerats mer mot pomp – a.o.r, en genre jag för övrigt dyrkar. Att välja favoritlåtar från albumet var en knepig historia då spännvidden på materialet kändes genant varierat.  ”This time”, ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona”  var de som stack ut mest och bäst.

Varför är det så lätt för vissa och svårare för andra grupper. Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig… men inte för mycket, men framförallt skapa magi i sina låtar. 2020, två år efter förra mästerverket släpptes Aeromantic. Gruppen vräkte in discorytmer, och ännu mera pomp – a.o.r parallellt som refrängerna var ännu fetare och produktionen top-notch.

Att man adderat lite inspiration från ABBA tyder bara på exceptionell god smak. Såhär ska en slipsten dras. Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg. 12 låtar brukar vara vara källan till att musiken känns som att 1-2 låtar borde kapats, så är inte fallet här, snarare att jag vill ha mera. Det tyder dels på en exceptionell variation i allt från olika genrer, till arrangemang, dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor.

Ösiga ”Servants of the air” är inte signifikativ för albumet eftersom inget spår är den andra lik. Efterkommande ”Divinyls” är dramatisk pop av bästa märke. Tredje spåret är för mig en av årets bästa låtar. Refrängen till ”If tonight is our only chance” är obetalbar; pure pomp – a.o.r. Trodde inte att det gick att skriva sådana här udda, men ändå fantastiska låtar längre. ”This boy´s last summer” fortsätter leverera klassisk poprock med ABBA vibbar, utan att det egentligen märks. I nästa låt ”Curves” skiftar de stil till ett mera funkigt Toto sound.

”Transmission” inleddes med smattrande Miami Vice synthmattor. Choruset var så mäktigt, så bombastiskt och så dramatiskt att jag kippade efter andan. Titellåten ”Aeromantic” var en låt som skulle ha kunnat platsa på de två första plattorna. Not my cup of tee,  som jag är minst förtjust i. Semi-balladen ”Golden swansdown” och ”Taurus” tillhör inte heller någon av de bättre låtarna, refrängerna hafsas bort på. Nästkommande ”Carmencita seven” är ett av plattans bästa låtar; pomp – a.o.r. av ädlaste märke. Näst sista låten ”Sister mercurial” skulle lika gärna varit en Roxette låt. Smooth, poppig, men giftig som tusan. Avslutande ”Dead of winter” är ytterligare ett bevis för hur effektfulla deras dramatiska a.o.r ter sig, lite som Asia i sina bästa stunder.

Det var kanske ödets ironi att Björn Stridh fick ägna sig  mera på The Night flight orchestra, istället för att också vara involverad i Gathering of Kings – sett i backspegeln en win win situation. Efter fem plattor är det lätt att säga att de funnit sin stil, men när det kommer till The Night flight orchestra hoppas jag faktiskt de inte gör det, för då kommer förutsägbarheten in, och den är slugare än slugast, lite som Gollum

Som sagt, knappt två år har gått, och så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, sanslöst. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga att nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike det vill säga världsherravälde.

6. Unity – Pride

Hårdrocknördar, fluffiga rosa troll, ni utan hår, ni med hår, ni med extrajävligt grått hår – ingen av er har väl inte missat ett av årets bästa album? Det är ett ytterst oväntad konstellation bestående av Kalle Moreus på bas, Marcus & Martinus på bas, Anna Book på bas, Anna Books syrra på bas, Anna Books syrras barn på bas och Siv Malmqvist som vokalist. Skämt åsido, hon sjunger inte, utan spelar också bas. The Unity är gruppen, Pride heter deras halvnya alster. Plattan släpptes i april och passerade en ganska obemärkt genväg förbi de flesta hårdrocksnören som hade fullt upp med att enas om vilket Metallica, Kiss, eller Mötley Crue albumomslag var bäst utifrån kriteriet: det måste finnas insekter på bilden.

Hårdrockhybrisen över det förflutna, kontra ny musik, vilken i mina ögon är minst lika bra som något som gjorts tidigare, är ett epitet som lätt kan appliceras på hårdrockssläktet. Egentligen inget fel i det alls, men jag upplever en obalans i processen, då vi översköljs utav så bisarr mästerlig musik under 2000-talet. Visst, de uppmärksammas i hårdrockstidningar, och även i konservatismens högborg – hos fansen själva. Dock oftast en temporär sådan, därefter fastnar de i ”måndag hela veckan syndromet”, tvistande om vilken platta som var bäst i maj 1982, vilken trummis som hade minst penis eller vilken basist som kunde ansa sitt skägg bäst med fendersträngar och samtidigt sörpla yoghurt, utan att spilla.

Oh my god, men det var i veckan som polletten trillade ner och trycktes djävulskt långt ner i halsen. Det bryska uppvaknandet gav mig den harmlösa vetenskapen varför jag nu dyrkar The Unity. Det är inte för att jag tycker om korv eller att jag håller tummarna för att kålälskarna inte ska starta ett tredje världskrig. Njet, en handfull tyska band har förstått det här med en välavvägd metalformel mellan tungt och lättuggat. Kanske det är därför tyskar älskar sin bratwurst och sin brysselkål – lättuggat, men knaperstekt? Om de ogenerat snott de från skandinaverna låter jag vara osagt, men Masterplan, A life divided, Darkhause, Scorpions, Avantasia, Pink cream 69, Jaded heart, Edguy, Axxis, Oomph och Kissin dynamite tillhör dem som knäckt koden.

Jag läste nyligen i Sweden Rock Magazine, där The Unity biktade om att deras gemensamma musikreferensram var Pretty Maids. Bandet hade så mycket olika genrer i sitt musikbagage, att de blev tvungna att hitta och enas vid gemensam nämnare. Pretty Maids blev svaret, varför inte, en toppenidé helt enkelt. Utifrån mitt hårdrockperspektiv är de ett av världens bästa hårdrocksband. Deras högsta lägsta nivå är i paritet med Anders Bagges hundkollektiv. Det finns inget band i världen som kan mätas sig med danskarna när det kommer till att skriva förhistorisk hårdrockhistoria, tillika visa kompassriktningen 40 år senare, på hur hårdrock bör låta. Kan över 2 000 band influeras av Judas Priest anno Painkiller-eran, och ändå inte förkastas av partiska skivrecensenter, så borde definitivt fler påverkas av Pretty Maids underskattade kvalitetsstämplade ballader, mellantempo, snabba eller heavy metaliserade hymner.

Tyskt stål

Gitarristen Henjo Richter (Gamma Ray, Charon, Avantasia) och trummisen Michael Ehré (Gamma Ray, Love.Might.Kill, Unisonic, Metalium, Firewind) tog initiativet till bildandet av The Unity. I ärlighetens namn är bandet egentligen samma som Love.Might.Kill. Christian Stöver utgick, och ersattes av Henjo Richter. Ett band som existerade mellan 2010-2015 och släppte två hyfsade plattor: Brace for impact (2011) och 2 big, 2 fail (2012). Sascha Onnen (Mob Rules, Love.Might.Kill) sköter all keybordsklink, medan Jogi Sweers (Love.Might.Kill) hanterar basen. The Italian Stallion: Gianbattista ”Gianba” Manenti (Love.Might.Kill) har en röst som är som gjuten för den här typen av bombastisk musik – en klassisk hårdrockvokalist av rang.

Tre plattor på fyra år, har kvaliteten fått sig en törn utifrån den frekventa utgivningen av musik? Ärligt, trots riktigt bra musik tidigare toppar de sig själva via 2020 års styrkedemonstration. Visst, på debuten avlades det fram en av 2017 års bästa låtar ”No more lies”. På uppföljaren 2018 frammejslades det juveler som ”You got me wrong”, ”The storm”, ”Welcome home” och ”Above everything”.

Tredje gången gillt, gäller ifall jämnhets-kriteriet får råda. De två tidigare albumen var inte i närheten att bli en kontender of the year. Melodic metal, A.O.R, hard rock och power metal blandas på ett ytterst förtjänstfullt sätt, precis som tidigare. Den mest uppenbara skillnaden är mängden klockrena låtar. Parallellt har Stef E och Henjo Richter sakta men säkert vuxit ihop sig, likt ett tvilling-gitarrist-team, för att på Pride blomma ut fullständigt. Bandet i sig känns tightare, mognare, mindre splittrade och mer Pretty Maids målinriktade; de har liksom hittat sig själva, kanske fel ordval, men så tycks det vara, trots subtil medverkan ifrån vårt södra grannland.

Tyskarna bjuder sina lyssnare på 12 spår, varav inledningen består av ett nästintill obligatoriskt intro. Åtta av de kvarvarande alstren är en ren skär härdsmälta utav fingertoppskänsla. Dels skapar The Unity variation utöver det vanliga, dels marinerar de den i kvalitet. Bruksanvisning inledes med lite semi-dubbeltramp a´la Pretty Maids. ”Hands of time” växlar i tempo parallellt som refrängen är majestätisk.

Efterkommande ”Line and sinker” sänker tempot, men tummar inte på refrängstarkheten, mer Ozzy-a.o.r, än metal. ”We don´t need them here” är i mitt tycke en av plattans bästa låtar. Den smakfulla stämsången dyker upp när det behövs i låtmaterialet. Bakomvarande ”Destination unknown” är urläcker melodisk hårdrock när den är som allra bäst. Spår sex: ”Angel of dawn” innehåller lager på lager dimensioner, något som gör att man som lyssnare inte tröttnar. Refrängen är dessutom extraordinärt diktatorisk. ”Damn nation” dubbeltrampar iväg med en smittsam refräng omgärdad av maffiga arrangemang, typ Rainbow och Dio.

”Wave of fear” är första låten på plattan som kan kategoriseras som ”välgjord, men sömnig”. ”Guess how I hate this” är en melodi i mellantempo som återigen kan stoltsera med en rakbladsvass monsterrefräng. Efterkommande ”Scenery of hate” tillhör en av de tre låtar som är sisådär. The Unity manglar fram snygga tungsnabba Accept riff, men kryddar dem med en enerverande refräng som endast låter ansträngt i Gianbattista Manentis struphuvud.

I ”Rusty cadillac” visar bandet på viljan att infoga något annorlunda, något som sticker ut, något med blues-vibbar. Det finns säkert de som älskar detta, men jag tillhör inte en av dem. Albumet avslutas med en a.o.r.-stänkare, ”You don´t walk alone”, ett alster som tar andan ur en, ungefär som Pretty Maids patenterade melodikassaskåp. Låten i sig är en riktig brottarhit, en sådan som skulle kunna tituleras som förrädiskt beroendeframkallande.

År 2020 kommer inte bara gå till historien som: ”War with corona”, utan också som 12 månader, sprängfyllda med fantastisk melodiös hårdrock i alla dess varianter och former. Tidigare i år har H.E.A.T, gått i bräschen för kvalitetshybrisen, precis som Magnus Karlsson´s Freefall, Nils Patrik Johansson, Vega, Night Flight Orchestra, One Desire, Dynazty, Firewind, och Harem Scarem. 

Visst, vill man hitta influenser hos The Unity så behöver man inte leta länge, men de fungerar i mitt tycke mer som inspiratörer, inte som källor till ren stöld. Sextetten framavlar också texter som handlar om samhället vi lever i, inte drakar, demoner, hundraprocentig kärlek eller hur mycket alkohol man bör dricka för att ha roligt.

7. H.E.A.T – H.E.A.T II

På H.E.A.T II grabbarnas sjätte platta sedan debuten 2008, överträffar dem sig själva. Från tidigare att ha nosat på världsklass träder de nu in i den sfären på fullaste allvar. I mitt tycke slår den lugnt ut Tearing down the walls (2014) som deras bästa.

De sällar sig nu till den exklusiva skara av band  som skapat 2000 – talets bästa melodiösa hårdrockalbumet i Sverige. Treat – Skies of mongolia, Eclipse – Paradigm och W.E.T – Rise kan känna sig träffade. Dessa plattor lägger sig förövrigt alla på en 10-top lista över världens bästa melodiösa hårdrocksplattor som gjorts under 2000-talet, vilket vitnar om en utomjordisk kvalitét som återfinns i the land of the vikings.

I och med denna kronjuvel kan de nog 0ckså titulera sig världens näst bästa nuvarande bästa melodiska hårdrockband. Att Treat abonnerar på tronen är odiskutabelt. Tyvärr blev detta det sista albumet med energiknippet Erik Grönwall. Intet ont om Kenny Leckremo. Men om genren vill växa så måste ungdomar attraheras, inte bara dem som plikttroget tillbakacurlar sina föräldrars uppmaningar att följa med på Sweden Rock Festival.

Under Erik Grönwalls ADHD-shower tycktes stillhet vara bannlyst. Ur ett publikperspektiv trodde jag att han hade med sig ett eget bålgetingsbo i syfte att att egga upp sig som publiken. En okristlig strategi som i mångt om mycket går stick i stäv med traditionella sångare, dessutom är bålgetingar fridlysta så det är också ett brott.

Via Erik så såg jag ingredienser som skulle kunna smitta av sig till fans av Shinedown, Three days grace och Asking Alexandria. Nu återgår de till en trygghet som dessvärre slår tillbaka på en genre som lever sitt egna liv – utanför rampljuset. Det är väl okej om man nöjer sig med detta, men vill musikstilen växa så krävs det ett genuint intresse från kidsen…och den stavas definitivt inte trygghet!

Varför är detta deras bästa hittills? Den är absolut inte mer varierad än Tearing down the walls. Istället tar man poäng på på en mer homogen produktion och något jag är allergisk mot, en likriktning. Det är dessutom fler ännu starkare låtar på albumet än på någon av deras tidigare. Några av dessa, vilka andra band skulle skära öronen av sig för att få ha i sin liveshow är: ”Dangerous ground”, ”Come clean”, ”Victory”, ”One by one”, ”Heaven must have won an angel”, ”Under the gun” och ”Rise”. Albumets ballad ”Nothing to say” är traditionellt otraditionell på ett ytterst förförande sätt.

Att ”låna” så det syns för mycket är inte bra, men att stjäla lite gör typ alla. På ”We are gods” har man medvetet kontra omedvetet hittat inspiration från Q5´s pilgrimsfärd ”Steel the light” (1984). Sett utifrån ett aor-perspektiv så är ”Heaven must have won an angel” det närmaste man kommer aor-perfektionism tillika en av årets höjdarlåtar.

Crazy Lixx, Crashdiet och H.E.A.T är onekligen trio som skulle få American great again, ifall de fick möjligheten att turnera i the land of opportunites. Under ett normalt år skulle detta album rankas betydligt högre än vad som blev fallet, men nu var det inget vanligt år utan ett glitch i kvalitetshöjningar från alla håll och kanter. Månne en positiv biverkning av corona?

8. Gathering of kings – Discovery

GOK smider medan järnet är varmt. Är det möjligt att toppa ett av förra årets bättre album? Sveriges svar på Phenomena eller Avantasia har omstrukturerats. Ut har Björn Strid, Jens Westin, Chris Laney, Michael Sweet, Stefan Helleblad, Erik Mårtensson och Nalle Påhlsson (dock med på två låtar) gått, in har Jonny Lindkvist från Nocturnal Rites släntrat in. Devalveringen av musikerskaran tycker jag har inneburit mindre kockar och färre åsikter, något som höjt standarden på helheten, vilket i sig är en bedrift i den högre skolan.

Victor Olsson står för både text och musik precis som på första plattan. Alexander Frisborg fungerar som hans textvapendragare medan Thomas Plec Johansson återigen kan lägga en djävulskt bra produktionen till handlingarna. Att Victor Olsson inte är inavlad i genren och precis som Magnus Karlsson blivit tvungen att lyssna in sig på gubbrocken har duon funnit en glitch i själva låtskrivandet. Precis som i Magnus fall något oerhört positivt för kreativiteten, då han skapar sin egna verklighet, istället för att lägga sitt fokus på retro det vill säga hur något bör låta.

Plattans mest spektakulära låtar är Foreignerdoftande ”Highway to paradise” och dutti duttiga ”From a whisper to a scream”. På ”Kiss from above” får jag Lasse Holm vibbar, inget ont i det, men de bara dök upp. Balladen ”The one that got away” är helt formidabel i sitt utförande.

Jag får en stark känslan av blandband utifrån de olika sångarnas insatser och variationen på låtarna. Det pompöst, det är genomarbetade melodier, refränger och texter. ”No fillers, only killers” är ett navigeringsverktyg som passar väl in. Om första plattan var sagolik så är Discovery ett mästerverk.

Rick Altzi – lead vocals (3,12), backing vocals (3,9,11,12)
Jonny Lindkvist – lead vocals (4,8)
Apollo Papathanasio – lead vocals (2,9), backing vocals (2,5,8,9)
Tobias Jansson – lead vocals (6,7,11), backing vocals (2,3,6,7,11)
Alexander Frisborg – lead vocals (5,10), backing vocals (2,3,5,6,8,10,11,12)
Victor Olsson – guitars (2-12), bass (2,4-7,9-12), keyboards (1-12), backing vocals (2-12)
Efraim Larsson – drums (2-8)
Jonas Källsbäck – drums (9-12)

Låtlista:
01. Starsleeper
02. Riders Of The Light
03. Heaven On The Run
04. December
05. Highway To Paradise
06. The One That Got Away
07. Lorelei
08. Moonlight
09. Revelation
10. Kiss From Above
11. From A Whisper To A Scream
12. Final Hour

9. Brother Firetribe – Feel the burn

Finnarnas femte plattan sedan debuten 2006. Soundet är lite luftigare, mjukare och rundare, en nyansskillnad dock, men ändå. I mitt tycke så är deras bästa platta deras andra alster Heart full of fire (2008). Näst bästa är deras förra från 2017: Sunbound. Två saker har skett sedan dess. Dels har Nightwishs ok Emppu Vourinen lämnat bandet för att ersättas av Roope Riihijärvi. Dels har de valt ett omslag som får typ alla konvolut i världen att framstå som estetiskt tilltalande. Jo ni såg rätt, det var fyra i, i nykomlingens efternamn!

Visst, de kör på i samma hjulspår, det är inte mycket som överraskar, eller sticker ut. Det var en stor anledning att min kollega på Maloik rock blogg: Peter Johansson indirekt sågade musiken. Jag förstår honom, genren har inte reinventat sig särskilt mycket, utan det mesta är konservatism på Universitetsnivå. Night flight orchestra lyckas rätt bra med  att implementera i nya eller andra element i musiken. Perfect Plan är ett utmärkt exempel på perfektionism, utan att addera något nytt i sin musik överhuvudtaget – egen identitet, vad är det? Detsamma gäller ju även Brother Firetribe.

Ett band som kom ut i samma veva som de finska bastarderna var svenska The Poodles. De gick faktiskt i bräschen för att försöka lägga in inslag som gjorde det mer intressant att lyssna på musiken, utan för dens skull utplåna sig själva.  Ta bara den fantastiska låten ”Song for you” där bandet lägger in någon form av operasång. Det är sådana tilltag som jag vill höra mer när det kommer till finländarna.

Brother Firetribe levererar ett jämntjockt material som inte  körs på autopilot, men som ändå känns tryggt och bekvämt. Men när deras lägsta nivå är så genant hög så går det inte ignorera att detta är oklanderligt hantverk parallellt med låtarna helt enkelt är starka som tusan. På Feel the burn får gitarrerna en mindre framträdande roll medan keyboarden tillåts mer utrymme, det vill säga en gnutta mer eurodiscovibbar i kombination med smattrande Miami Vice syntar.

Jimmy Westerlund från kollegorna i One Desire kanske är en kommande Jacob Hansen eller Dennis Ward? One Desire, Ancara, Sturm Und Drang och Cain’s Offering är några som Jimmy lagt sin hand på. Densamme har gjort underverk med Brother Firetribes femte album. Fluffigheten penetrerar tyngden och skapar en finkalibrerad dynamisk ljudbild, en extra spelare som man skulle säga i på fotbollsspråk.

Vi köttar istället in oss direkt på det göttigaste, nämligen de starkast låtarna. I den kategorin finner vi inledande ”I salute you”. Bandet spär sedan på inflationen av kvinnonamn via ”Arienne”. Ett namn som jag inte tror är upptaget. En superb catchy sak som förför sina lyssnare på bara några sekunder. På tredje alstret ”Nightdrive” styrs tankarna till något halvtaskigt 80-tals soundtrack, där musiken är klart bättre än filmen I ”Bring on the rain” serveras de omisskännliga Brother Firetribe Pomp toner som bara de kan duka den.

Som sagt Feel the burn är sprängfylld av element som gör en glad. Musiken andas såväl dåtid som nutid. Bäst bör innehållet kunna inhaleras på ett utegym, med en molnfri himmel och ett gradantal runt 25 grader.

10. Perfect Plan – Time for a miracle

Trots att jag dyrkar genren a.o.r krävs det mycket variation på ett album för att man inte ska somna innan alla låtar hunnits avverkats. Få grupper kommer undan med hedern i behåll. Det finns en subliminal mening att a.o.r. gör sig bäst på ”blandband”. Något eller några guldkorn på dylika plattor gör inget album, just därför är blandband nästintill skräddarsydda för denna typ av genre.

2018 landade Perfect Plans debutalbum på Spotifydisken. Det var en oförskämt kvalitativ sak. Lägg till en superb produktion, som dels kändes modern, dels klassisk. Jag upplevde typ allt som sanslöst professionellt, faktiskt i paritet med Revolution Saint, Giant eller Bad English. I mina öron var ”Too late” plattans bästa låt. Tätt följd av ”In and out of love”, ”Stone cold lover”, ”Never surrender” och ”1985″ medan rockiga ”What goes around” föll platt till marken.

Jesus, Oh my God, Herre jisses, vilken röst, var kom den killen ifrån egentligen? Kent Hilli frambringade bland det starkaste jag hört någon svensk prestera, en härdsmälta i paritet med Jim Jidhed. Den frågan ställde man sig otaliga gånger efter man spelat sönder förstlingsverket. Det visar sig vara genetiskt. Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter. Den ena en Steve Perry light, den andre en kraftfullare Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin, eller är det klyschan ”whats in the water in Örnsköldsvik”?

Går det att toppa debutalbumet, eller var det enbart en lyckträff där alla stjärnorna stod uppradade? Jag är glad att kunna tillkännage att jag som helhet föredrar uppföljaren framför debuten. De första sex låtarna är en orgie av a.o.r. eufori. I mitt tycke är sjunde låten ”Nobodys fool” min akilleshäl. Det kan bero på att jag är allergisk mot typ sådana rockiga låtar. Fjärde låten, balladen ”Fighting to win” skulle inte Journey kunnat gjort bättre. Tionde låten ”Don´t blame it on love again” sällar sig till de sex första alstren.

Kan eller får man bli mätt på något som är så bra? Jo, dessvärre är det så. 9 låtar kan vara för lite, 12 låtar är i överkant, det är väl därför de flesta album mår bäst av att bestå av 10 till 11 låtar. En annan kritik om man ska vara ytterligare lite petig är att trots idiotstarka låtar följer de ändå en bruksanvisning skapade av Journey, Survivor och Foreigner, därefter tusentals andra akter.

Perfect Plan följer slaviskt den till punkt och pricka. Informationen är inhyst i ett skinnskrin med guldprydda beslag; men det är fortfarande en bruksanvisning!  Jag saknar några oväntade ingredienser, något som överraskar mig, något som uppdaterar genren, något som gör att de inte bara låter som sina inspiratörer.

Må det vara hundskall, böneutropsreproduktion, visslingar eller harpaackord. Perfect Plan adderar inget nytt i sin fantastiska musik, det är därför de inte intar någon av de tre främsta platserna på denna lista. Det är därför man efter ett tag liksom känner sig aningen mätt. På sista låten ”Don´t leave me alone” har man lånat friskt från Backstreets  Boys hyllning till Dennis Pop: ”Show me the meaning of being lonely”; ett förövrigt klockrent val som adderar den till de sju bästa.

Jag ser Perfect Plans båda albumen utkristalliseras till fullblodiga kommande ”aor-classic”, ett epitet få svenska plattor kan titulera sig. Jim Jidhed – Full Cirkle, Mikael Erlandsson – 4, W.E.T – Rise up, Frederiksen/Denander  – Baptism by fire  och Alien – Alien är några av dem.

11. Magnus Karlsson´s Freefall – We are the night

14. Newman – Ignition

Bedfordsonen Steve Newman är lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med Area 51, Kennedymordet eller Kalle Moreus, mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så osedvanligt anonym.

För mig är han mannen som fått musikbloddopade unisona hejarop från brittisk press, i brist på nya förmågor från öriket. Jag själv har lyssnat med halvdöva öron på låtar som jag generellt sett spelat i andra divisionens aor-liga.

Trots bra musiker, hyfsad röst och adekvat produktion så är det oftast mer djupa dalar än riktiga höjdpunkter som basuneras ut. Det lilla extra fattas liksom, mycket av musiken faller på epitetet intetsägande; vilket instinktivt leder tankarna till kultgubben Stan Bush.

Multi-instrumentalisten förra plattan Aerial (2017) fick jag betydligt bättre helhetsvibbar av. En positiv trend som även inkorporeras på hans nya alster Ignition. Klassisk British AOR/melodic rock utspädd med en organisk aningen progressiv blodförtunning.

På plattan huserar Steves version av en låt som han skrivit till Toby Hitchcocks senaste platta: ”Promise me”. Jag får en känsla att det stärkt honom i hans låtskrivande…eller inte. I vilket fall som helst finns det andra riktigt bra låtar på albumet.

”Moving target” är en av dem, ”Life in the underground” en annan, ”Wild child” en tredje, ”To go on loving you” är ett fjärde ess. De verkligen andas aor-kvalitet. Den lite rockigare inledning spåret ”End of the road” och efterföljande ”Chasing midnight” är fyllda av stora refränger och sköna arrangemang. ”Worth dying for” sällar sig till de sex andra braiga låtarna, en mäktig skapelse.

För mig har Steve Newman precis nu klivit ut ur anonymitetsskuggan, för att på allvar samsas med storheter på den globala aor-arenan. Ett mycket oväntat starkt album; åtta klockrena hits av tolv möjliga är stort.

15. Firewind  Firewind

Mer Yngwie till folket! Det har Gus G onekligen anammat. Visst, det är inte så att han har dolt en av sina större inspiratörer förut, men på det nya albumet går han betydligt längre än tidigare, nu är han nye Yngwie J Malmsteen – oerhört glädjande.

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan? Definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar än idag.

”Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” var melodiösa käftsmällar som visade på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson,”

Det var mitt omdöme för Imortals som kom ut 2017. Jag känner att jag inte behöver uppfinna hjulet igen, utan ovanstående stämmer lika bra in på deras senaste alster. Titeln Firewind markerar bandets första utgåva med den nya sångaren Herbie Langhans (Avantasia). Kraftpaketet är mixat av Tobias Lindell (Europe, Avatar, HEAT) och mastrad av Thomas” Plec” Johanson (Gathring of kings, Scar Symmetry, Soilwork).

Trots dessa förändringar låter det som… Firewind kanske på grund utav att Gus G är bandet. Min instinktiva tanke är att det låter som Firewind även låter som en uppdaterad Yngwie J Malmsteens utan att låta som Yngwie. Det låter som algebra, och jag förstår faktiskt inte det själv. Jag har dyrkat Malmsteens refränger, tyngd och variation sedan Marching out kom ut. Med varje ny vokalist följde en ny sida av gitarrvirtuosens, utan för den skull sudda ut kärnan av musiken i sig. Det hela tog slut via den korta eran med Mats Leven på Facing the animal 1997.

Kittet på albumet är de sju inledande låtarna; de är beyond bra. Best of the best är ändå låten ”Break away”. För mig har Firewind och At Vance varit de som fört arvet vidare. Nu är det bara Firewind kvar på tronen. Om de uppvisar samma kvalitet som de gör på detta alster kommer de att sitta där väldigt länge.

16. Cats in space – Atlantis

Katterna är ute och spinner igen, lika lekfullt som de gjort de fyra tidigare gångerna. Garnystandet är gjort av toner som många band inte kommer undan med. Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop det vill säga melodiös rockmusik.

Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Angel, Cheap trick, City Boy, Electric Light Orchestra, New England, Slade, Sweet, Kansas, The Who, Styx, Uriah Heep och Supertramp hörs överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder. De har en lekfullhet i musiken som påminner mig lite om svenska Big Money som släppte två genialiska plattor på 90-talet Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao, Art of illusion och ACT, i England har de Struts, A Jokers rage och Cats in space. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017), Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30. De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple och Status Quo.

På albumet Scarecrow kunde ståta med att ha knåpat ihop en av de tio bästa låtarna som gjordes under 2017 ”Mad hatter´s tea party” skar rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet var så intelligent varierat och fyllt av spelglädje att undertecknad nästan tappade fattningen.

Två år senare kom deras konceptalbum Daytrip to Narnia. Många föredrog nog plattans andra hälft som var en typ av rockopera om Johnny Rocket uppdelade i sju musikaliska akter. Själv var jag mest förtjust i den första hälften, där plattans bästa spår ingick: ”Narnia”. Efterföljande  ”She´s talk too much” var lika crazy som bra. ”Hologram man” tillhörde också en av de bättre låtarna på skivan precis som ”Tragic alter ego”.

Endast nio månader efter Daytrip to Narnia släpper katterna Atlantis! Om vokalistrockader ingår i deras gimmick ska jag vara osagt. Mark Pascall som i sin tur ersatte Paul Manzi är numera ersatt av Damien Edwards. Grundaren Greg Hart (Moritz, If Only, GTS) styr skutan utan kattmynta?

Mindre pop, mindre pomp, men ett betydligt mer gitarrorienterad ljudlandskap. Brian Mays skugga känns ständigt närvarande på albumet rakt igenom. Mästarna av pomp rock lämnar en lucka öppen för vad de är bäst på: pomp rock. De tidigare pomprökarna ”Stop”, ”Mat hatter´s tea party” och ”Narnia” ersätts denna gång av ”Marionett”. Det finns ett knippe låtar som sticker ut lite extra utöver nämnda. De klockrena är: ”Revolution”, tunga ”Queen of the neverland”, ”Seasons change” och underbara balladen ”Can´t wait for tomorrow”. Tre grymma plattor på fyra år, inte illa pinkat.

17. Black Swan – Shake the world

Den gudabenådade irländska sångfågeln Robin McAuley är för mig synonymt med Grand Prix två plattor (1982 & 1983) samt medverkan i det tyska superprojektet Far Corperation. Mest minnesvärt på den ojämna historien från 1985 är låten ”Johnny don´t go the distance”. I min mening en av världens 50 bästa a.o.r.- låtar. Tycker man att ”Eye of the tiger” eller ”We are the champions” är sporthymnernas sporthymner så borde ”Johnny don´t go the distance” vara i paritet med dem. Så är inte alls fallet, den har helt fallit i glömska, vilket i sig är sorgligt. Dock inte lika sorgligt som första och andra världskrigen, men ändå petitess sorgligt. Förhoppningsvis är det någon som äger en hockeyhall som läser denna recension.

Till sitt förfogande har Mr McAuley med sig välrenommerade veteranmusiker tillika fullblodsproffs uti fingerspetsarna:  trummisen Matt Starr (Ace Frehley, Mr Big), basisten Jeff Pilson (Dokken, Foreigner) och gitarristen Reb Beach (Winger, Dokken, Whitesnake). Ett fullklottrat musik-DNA eller en adekvat supergrupp behöver dock inte vara framgångsfaktorer. Trötta, bittra, samarbetsovilliga och omotiverade äldre musiker kan snarare stjälpa än hjälpa. I detta fall har sju sorters kakor, körsbärssaft och en large nutellaburk stärkt kemin mellan dessa narcissistiska herrar.

En låt utan adekvat refräng är för mig lika upphetsande som en pizza utan ost. På plattan finns det en som hamnar i den kategorin: ”The rock that rolled away”. Därutöver är det überkvalité rakt över som gäller, såklart finns det nyanser även i himlen. De fyra inledande låtarna är ren manna från himlen. Titellåten ”Shake the world” fullkomligt pulvriserar uttrycket ”det var bättre förr”. Den för tankarna direkt till Dio´s klassiker ”Stand up and shout”. På tal om Dio, i ”Johnny came marching” lånas det stilrent från titellåten på The last in line. En platta, precis som Black Swans debut kombinerar tyngre alster med några rejäla skopor a.o.r. Det kanske inte är så konstigt att det är mitt förstahandsval när det kommer till bästa Dio platta.

”Big disaster” laddas med en kärnreaktor-refräng i kombination med inoljade korpulenta riff av allra högsta kaliber, den har verkligen allt man kan önska sig av en melodiös hårdrock anthem. Fjärde spåret ”Immortal souls” byter melodiskepnad; lite mjukare, lite mer a.o.r. Mycket mer av den varan finns att hämta på ”Make it there”, ”She´s onto us“ och ”Sacred place”. Dessa fyra guldkorn, unika på sitt sätt, skapar en skön kontrastering till resten av materialet på albumet. Näst sista spåret ”Unless we change” inleds med ”Eleonor Rigby” stråkar, därefter maniskt gitarraseri, för att sedan utmynna i en sanslös a.o.r. – refräng; paradisiskt kaos. Sista låten ”Divided /United” inleds med lite snyggt pianoklink för att efter en stund likt Queen´s ”Bohemian rhapsody” ge vika och helt byta kostym; formidabelt är bara förnamnet.

Variation är definitivt ett annat megaledord på Black Swans debutplatta. Det går liksom inte att tröttna på låtarna. Kompetens är ett tredje ledord. Utifrån Black Swans medlemmars diskografi finns det schizofrent mycket erfarenhet att bygga på, något de verkligen tagit fasta på. Sångaren Robin McAuley bär upp den tungmjuka musiken på ett ytterst föredömligt sätt.

Han låter lika bra som när han var ung, om inte bättre. Black Swans skräddarsydda tunga amerikanska melodiösa hårdrock hamnar på pallplats, flankerade av Frontiers kollegorna Revolution Saints och The Defiants, när det kommer till att leverera tidlös melodiös hårdrock. Band trippeln bär fanan frapperande högt. Gillar man Bad English, Winger och Skid row så lär man dyrka detta mästerverk, ett av årets bästa album.

18. One Desire – Midnight empire

Finland, de tusen sjöarnas land, vodka, självmord, backhoppning, spjut, rally, hembränt, Formel 1, knivsamlingar och självklart melodiös hårdrock. Brother Firetribe, Reckless Love, The Rasmus, The Magnificent, Leverage är några som framynglats, och nu kan vi addera One Desire. Dessa finnar släppte sitt bejublade debutalbum 2017. Musiken gick unisont hem i såväl a.o.r.-stugor som hos kritiker.

Jag såg gruppen 2018 på Frontiers rock Sweden. För mig var de det stora utropstecknet. Klyschiga, absolut, parodiska, definitivt inte. Förstlingsverket sjöd av kvalité samtidigt som musiken inte blev jämntjock, eftersom de behärskade tyngre saker såväl som ren a.o.r. Variationen blev därför ett adekvat verktyg. Musiken bars majestätiskt upp av den relativt accentfrie Andre Linman som dessutom äger en rejäl pipa.

Tre år har passerat sedan dess, nu knackar uppföljaren på slottsporten. Precis som på debuten chockstartas processen med en inledning som skulle kunna besitta Kilimanjaro. Då var det ”Hurt”, nu är det ”Shadowman”. Det vilar dock något Trumpskt över det hela. Å ena sidan sätts kvalitetsribban så högt som det bara är möjligt, å andra sidan kan man då inte bli annat än besviken, om inte fler låtar når upp till steget under. Tyvärr blir diskrepansen mellan världsklass och lite över standard alltför tydlig. Det innebär att inledningsspåret ”Shadowman” kommer att inta någon av årets fem bästa låtar, vilket de andra är ett halvt ljusår från.

Densamma sätter tonen för vad som komma skall, det vill säga mer musik typ White Sister. Både på debuten och uppföljaren blir man lurad på konfekten så det står härliga till. Resten av materialet på de båda plattorna går inte riktigt i samma stil som dem, en form av fake news. På debuten fanns det ändå låtar som ”Apogalize”, ”Turn back time”, ”Straight through the heart”, och ”Whenever I´m dreaming” vilka ”Hurt” kunde stå bekvämt lutade mot. På uppföljaren är dessa färre, något som devalverar helhetskvaliteten.

En annan konkret skillnad är blandningen mellan tyngre som lugnare låtar. Jag ser framför mig hur Frontiers inre krets subtilt säger ”helst inte” till bandet, och istället ber dem snällt slipa ner hårdrocksembryona som ”Buried alive” för att fullt ut fokusera på aoren. Om så inte är fallet så har One Desire gjort ett dysfunktionellt felval. Att generera fler lyssnare, bygger på att kunna attrahera såväl a.o.r.-folket som hårdrocksnördarna. Det gör man inte genom att indirekt utrota variationen till något homogent polerat.

Förutom inledningsspåret så finns det några andra låtar som höjer sig över mängden. Den Stairway to heaven inspirerade ”Through the fire” tillhör en av dem. ”After you´re gone” och ”Down and dirty” är två ytterst smittsamma a.o.r.-skapelser. Plattans skönaste riff återfinns i ”Heroes” , ”Battlefield of love” och ”Killer queen”. Alla de tre låtarna är över godkända, men jag får en krypande känsla att de skulle kunnat vara exceptionellt bra, om man lagt ner ytterligare finslipning på refrängerna.

Om ”Shadowman” är kronan på verket, så är avslutande balladen något som katten dragit in. På en ”enerverande-skala-dessutom-ballad”, hamnar ”Only when I breathe” långt ner. Bräkandet får ett walliskt svartnosfår att framstå som stum i jämförelse. ”Godsend extasy” är inte riktigt i paritet med ovan nämnda, men ändå lite för för upprepande för att kunna avnjutas utan att vecka pannan. Sjunde låten ”Rio” kan väl enklast kategoriseras som standard. Som sagt, det som skulle kunnat vara ett av årets bästa album lyckas inte fullt. Eftersom det ligger något ofullständigt över det hela, typ Londondimman, fast över Grozny.

Dock känns det ändå, detta till trots, att bandet steppat upp musikaliskt och tightat till sig. Det borgar för att tredje plattan kan vara den som tar finnarna till nästa nivå, och då pratar vi H.E.A.T, Dynazty, Gathering of kings, Treat och Nightflight orchestra kvalité. Att jag delar ut en klockren 8, trots ovanstående hackande, kan tyckas aningen motstridigt. Men som sagt albumet är ändå så bra samtidigt som produktionen är årets rakbladsvassaste skapelse. Det uppväger sprickorna i fasaden, som sagt, det finns ju grader i helvetet.

19. Palace – Rock and roll radio

Det finns en knippe svenska plattor som ingått i de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på. Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkigt, überutslätat eller något annat meningslöst epitet, men låtarna sätter sig inte riktigt. Det är på riktigt, men ändå drömskt! Köttigt men likaledes plastigt!

De första fyra lyssningar var jag frestad att etikettera Rock and roll radio till ovanstående resonemang. Dock har Palace något som vuxit sig starkare för varje album som passerat. Det är det fingertoppskänsla som gör att låtarna får en egen identitet trots att de drunknar i retrometerdjupt vatten.

Inledande titellåten ”Rock and roll radio” tillhör en av de låtar som legitimerar Palace att få tillträde till listan. ”Castway”, ”Way up here”, ”Hot steel”, ”My gray cloud”, ”Origin of love”, ”She´s so original”´och ”When it´s over”. Jo det blev till sist en drös av aor-fluff som gav sig tillkänna dessutom så blev inte resultatet jämntjock eftersom musiken var så maniskt varierat. I avslutande ”Fight” blev det uppenbart att behöver komma upp minst två nivåer till röstmässigt för att kunna matcha musiken fullt ut.

En sådan låt kräver sin Toby Hitchcock eller Kent Hill för att kunna lyfta till stjärnorna. Antingen har Palace två snäpp till på sin röstlyra, eller så bör han helt sonika låta någon annan inneha mickstativet. Jag röstar för alternativ två, ibland måste man abdikera för sina egna begränsningar.

Exempelvis så har jag vid 53 års ålder insett att jag inte kommer att bli proffs i Wolverhampton Wanderers, trots att jag tar 25 på foten. Se hur det gick för Yngwie när han blev nykter! Han struntade i att outsourca sången och produktionen i syfte att bemästra ett ännu högre kontrollbehov, hur det nu var möjligt, och resultaten blev därefter. Förställ er Palace musik, med Kent Hill som sångare på ungtuppens fjärde album, det vore en fullfjättrad knock som skulle skapa ekon även utanför denna aningen inavlade genre.

20. The Waymaker – The Waymaker

Hjälten är Gud, Satan antagonisten! Temat är den eviga kampen mellan gott och ont. Texterna är en murbräcka av lovsånger, där de kristna texterna inte går att misstolkas. Utifrån om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären är det dessvärre ett tungt ok att bära. Men ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, drakar & demoner, alkoholpropaganda, gaypirater och dysfunktionella relationer, så funkar  halleluja i lagom doser för mig.

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt, men generellt sett orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. För mig inleddes intresset för Narnia genom fantastiska plattan Enter the gate från 2006, sedan har det bara rullat på. Neo-classic, pop och melodisk hårdrock, kryddat med en tesked power metal, deras recept kan verkligen stämplas som kvalitetsmusik.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång i Narnia har den gravt underskattade gitarrfantomen Carl Johan Grimmark en härdsmälta med i spelet. Han har visat prov på en unikt personlig stil som är både melodisk bombastisk och intelligent, men med melodierna ständigt närvarande. En kompetens som han bland annat visat i Narnia, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin, German Pascual men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt exceptionellt undervärderade Empire 21 (2014). Om det är hans kristna approach som satt käppar i hjulet att ta en adekvat plats bredvid Ozzy Osbournes band låter jag vara osagt, men om så är fallet är det ett helgerån, en skymf …eller så är han helt enkelt inte intresserad av platsen.

På The Waymakers debutalbum figurerar tyvärr bara CJ som gästmusiker på albumets cover. I hans ställe kollaborerar istället Christian Liljegren med death metal ulven Jani Stefanovic (Essence of Sorrow, Solution 45, Zhakiah, Mehida, Miseration). Det är inte första gången de samarbetar. Mest känd är väl duon från Divinefire som släppte fem plattor mellan 2004 – 2011. De kan väl bäst beskrivas som Yngwie på steroider eller Dragonforce lillebrors hundvalps leksaker, de utan hjul, fast med mini rattmuff. Släkten är värst…eller bäst, i vilket fall som helst fullbordar Katja Stefanovic (Random Eyes) triokonstellationen.

Hade Gud varit hårdrocksproducent så hade hen varit nöjd med resultatet; det liksom låter djävulskt bra. Janis gitarriff är rakbladsvassa och snygga, Christians melodiösa röst ödesmättade, Janis stämma avgrundsdjup i samspel med Katjas starksköra tonsäkerhet och accentfria sång. Kraftpaketet inleds med The ”Waymaker”, ett brutalt mangel från Edens lustgård. Tre vokalister som frenesiylar fram denna klippa till refräng, vilken sätter standarden för vad som komma skall.

Efterkommande ”Kingdom of heaven” inleds i stil med Stratovarius. Katja och Christian duettsjunger lungorna ur sig. Refrängen är som manna från himlen. Janis gitarrspel får jag instinktivt starka Yngwie vibbar till; i min bok ett sjusärdeles plus i kanten. En personlig favorit för Christian är Strypers ”Soldiers under command”, därav att denna cover finns med. En bra låt som faktiskt låter bättre än originalet. I 120 Km/timmen rusar ”Marching on”. Refrängen är som tagen ur Yngwies samarbete med Göran Edman…på ett positivt sätt – neoclassical hardrock, när den är som allra bäst, jäklars vad jag saknat det.

Femte alstret ”Prophets Sigh” är en instrumental historia. Trumsolon är tråkiga, precis som låtar utan text. Jag har svårt att bedöma den musikaliska teknikaliteten, då jag inte är musiker själv. Hade jag fått välja så hade den inte varit med alls. ”The name above all” tar upp den vokala stafettpinnen. Plattans näst lugnaste låt fortsätter producera adekvata refränger. Yngwies skugga, eller mer passande anden, ligger hela tiden och lurpassar. Det som verkligen särskiljer Waymaker ifrån halvguden själv är just användandet av tre vokalister, samt pendlandet mellan kvinnlig och manlig sång.

Det närmaste vi kommer en ballad återfinns på ”The rain of you”. Katja visar upp sitt breda register som står i full blom, sedan sammanstrålar vokalistkollektivet i den bombastiska refrängen. Näst sista låten ”I´am sustained” är en smittsam dubbeltrampande sak som fortsätter på den den inslagna refrängstarka grusgången. Plattan avslutas lika aggressivt som den inleddes med ”See the new generation”. Troligtvis är jag ytterst tjatig om the hand of Yngwie, men här är verkligen inspirationskällan som mest påtaglig.

Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall pure luck eftersom jag är en renodlad agnostiker. Förövrigt religionens svar på Stryktipsets helgardering. Kärleken till Gud definierar texterna, dock inte rena hallelujaorgier, något som annars kan bli aningen tröttsamma.”It´s a killer, no filler” är ett epitet som inte är synonymt med helheten, men inte långt därifrån. De låtar som jag sätter mest och bäst värde på är ”The Waymaker”, och ”Kingdom of heaven”. Nio låtar, varav en är en Stryper cover och en är en instrumental pastisch: kanske är i snålaste laget. I vilket fall som helst är musiken en uppvisning i den högre melodiska hårdrocksskolan, med potential att frambringa en odödlig klassiker via deras förhoppningsvis andra platta.

21. Damnation angels – Fiber of our being

Oj då, var kom den här ifrån? Kvalitetsmetal uti fingerspetsarna. Det är sällan jag kommer över såhär bra musik numera. Norska Triosphere var det senaste om jag inte missminner mig. Detta är britternas tredje album. Debuten Bringer of light landade 2012 och efterföljaren The Valiant Fire 2015. Fem år har förflutit sedan dess, vad har hänt?

Den argentinska sångfågeln Ignacio Rodríguez har bytts in till denna platta. Symphonic metal, powermetal, hardrock eller melodic Metal; kalla det vad ni vill men Fiber of our being är en smältdegel av dessa genrer. Vill man ändå ha ett riktmärke så är väl en moderna variant av Kamelot inte helt tagen i luften.

Damnation angels smittar sina lyssnare med nio infekterade anthems. Varje låt i sig är olik den andre, fast slutresultatet förblir ändå homogent. Den balansgången är det många band som allt om oftast faller på när de vill skapa sitt specifika mästerverk.

En kraftfull produktion, storslagen och cineastisk ljudbild ackompanjeras av krigiska trummor, distinkt sång och blytunga melodier och refränger. ”More than human” flankeras av trallvänliga ”Railrunner” och refrängstarka ”Fiber of our being”. Andra meditativt starka alster är ”Rewrite the future” och ”Remnants of a dying star”.

22. Delain – Apocalypse & Chill

Nederländarna tillhör de grupper som indirekt fått tillåtelse at låta lite som de vill för sina fans. Vill de köra aor så gör dem de, vill de ha dubbeltramp så blir det så. De behärskar verkligen polariseringen mellan lugnt och aggressivt, mellan pop och heavy metal. På deras femte album, fyra långa år sedan Moonbathers ska de visa vart skåpet ska stå.

Uppehållet tycks ha gjort dem gott. Sångerskan Charlotte Wessels sjunger bedårande och kraftfullt. För mig kommer alltid 2012 sanslöst braiga We are the others trona deras musikkatalog.

Varje låt är som en ny julklapp. Det är inte förrän man öppnat paketet som man vet vad den innehåller. Oförutsägbart är ett understatement. Kompetenta musiker kan ärligt vara källor till präktighet och ett alltför narcissistiskt sound där refränger är lika med minustecken. Precis som landsmännen, kollegorna och syskonbandet Within Temptation vårdar de arvet av konsten att varje låt ska ha en klockren refräng.

”We had everything” tillhör en sådan låt som skulle kunna agera blueprint på det arvet att inkludera tidlösa poprefränger. ”To live is to die” är en annan sådan helt underbar skapelse tillika en av albumets största behållningar. Bombastiska ”Masters of destiny” och majestätiska ”Burning bridges” är två andra guldkorn som förgyller ett album som jag sätter framför Moonbathers.

   

24. Grand Design – V

Def Leppard klonerna Grand Designs femte platta sedan debuten 2009. I och med Def Leppards frånvaro av att låta som de brukar, fyller Grand Design ett avgrundsdjupt tomrum. Deras adelsmärke är precis som gamla Def Leppards starka låtar, magisk stämsång och ultrasnygga arrangemang. Hårdrocksgurun Janne Stark ingår permanent i gruppen sedan 2011. Har man skrivit tre överjordiskt detaljerade hårdrocksbiblar om svensk hårdrock är man i sig väl värd sin beskärda dos av beundran.

Grand Design är ett band som lyckats yngla fram hits som ”Love sensation”, ”Air it out”, ”No time for love”, ”Get on with the acction”, ”Change me up”, ”Oughtograugh”, ”Let´s rawk the night”, ”You´re gonna dig on it, ”You got me good”, ”10 outta 10”, ”The rush is gon”, ”Thrill of the nite”, ”Face it”, ”Viva la paradise”, ”Love shouldn´t hurt”, ”Its only straight from the heart”, ”Don´t ice me out”, Too late to fall in love” och ”U can´t foll love”. Vart vill jag komma med detta tillsynes menlösa låtrabbel? Jo, jag vill tydliggöra en låtskattkista som magifierat aor-sfären med 18 hits…om musikvärlden sett annorlunda ut idag hade troligtvis bandet legat högt upp på listorna och fajtats.

Thrill of the night (2014), men framför allt Viva la paradise (2018) är med mina ögon sett deras mest helgjutna plattor, tillika de två mest varierade. Frågan kvarstod dock: är det överhuvudtaget möjligt att kunna mjölka ur fler melodier från den urkalkade kon, eller skulle de kunna inspireras mer av grupper som The Defiants, Survivor eller Foreigner, i syfte att dryga ut formeln så att säga, vilket jag upplever är ett måste. Tyvärr valde gruppen istället att göra precis tvärtom. De ville istället lägga mer fokus på de två första plattorna. Nu tillhör jag som tur är för gruppen, en skara av människor som föredrar High `n dry (1981) och Pyromania (1983) framför Hysteria (1987), vilket komplicerar bedömningen en aning. Jag fullkomligt dyrkar soundet; de albumen hamnar exceptionell högt upp i min melodiska hårdrocks hierarki. Fast någonstans måste man ta ställning; har det gått för långt, eller funkar ett varv till?

Jag inleder med lite härligt svensk politisk korrekthet. När något framförs på detta excellenta sätt är det svårt att värja sig. Det finns egentligen inte en dålig låt på plattan, förutom übertjatiga ”Shame on you”. Sju av elva mid-tempo låtar är helt enkelt djävulskt bra: ”Right away”, ”Strandead”, ”Wut are u waiting for”, ”Walknig the wire”, ”Take me to yer heaven”, ”I dunno wat to say” och ”Guilty of luv in 1st degree”. Denna högst medvetna melodistrategi är en ögonlinstunn skärva som otroligt nog får dem att hamna på rätt köl om plankningsprocessen. En petitess i sammanhanget är att gruppen skulle kunnat varierat tempot i högre grad, något snabbare, något lugnare, för husfridens skull.

Med ett melodisinne utöver det vanliga, utifrån att de målat in sig i ett Def Leppard hörn, skapar Grand Design bombastiska refränger som ackompanjeras av Pelle Saether sköna, men aningen nasalt säregna röst, i synergi med en klockren produktion. Jag har full förståelse att Pelle Saether barnkväkande kan vara en vattendelare för hårdrockinvigda, precis som Nick Workman i brittiska Vega, månne den melodiska rockens svar på Udo Dirkschneider, men mig bekommer det inget.

Å ena sidan, gruppen har återigen må ha sovit, ätit, skitit och andats Def Leppard. Dissekerar man konceptet är det bara att inse att det definitivt inte kommer att funka en gång till…tror jag.  Ekon av ekona börjar dessutom anta dysfunktionella former, ungefär som om Pippi Långstrump skulle börja bära Jason Voorhees ikoniska hockeymask. Å andra sidan påminner de lite om aor-pompgrupperna Fortune/Harlan cage som med rosa fingrar lyckas plagiera sig själva med Nasas mest optimala förstoringsglas, utan att lyckas slå knut på sig själva, vilket sig torde vara en omöjlighet. Grand Design kan ståta med att vara den melodiösa hårdrockens svar på AC/DC.

25. Stan Bush – Dare to dream

2019 fick jag ynnesten att se Stan The Man live på H.E.A.T-festivals 10-årsjubileum i Ludvigsburg. Han var andra kvällens headliner, och avlöste första kvällens legendar Robert Tepper. Som ett stort fan av hans ikoniska album var förväntningarna skyhöga. Dessvärre upplevde jag Stan Bush som aningen obekväm på scenen. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser.

Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt. Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och unik rockröst, dessutom verkar han vara en genuint sjyst helyllegrabb, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Stan Bush har från debutalbumet i eget namn 1983 till år 2020 framavlat hela 12 studioalbum. Höjdpunkterna på dessa plattor har varit på tok för få, parallellt med ibland lövtunna produktioner. För mig och merparten av de stackare som råkar dyrka sin A.O.R är Stan The Man mest känd för delaktigheten i en av de bästa plattor som skapats i den genren: debutalbumet med Stan Bush & Barrage (1987). Om den var The Holy grail, så har allt annat varit halvgrava besvikelser, just eftersom den var så gudomlig. Denna golgata av mindre bra kvalitet har varit ständiga tankekatapulter till att nästa album blir bättre såväl produktion- som låtmässigt. En anomali i utbudet var plattan In this life från 2007. På den visade han upp en mer kvalitativ helhetssida av sig själv.

Holger Fath producerade förra albumet Change the world. Precis som innehållet skulle väl det arbetet i sig kunna kategoriseras som relativt intetsägande. The German låg också bakom In this life (2007) och Dream the dream (2010), dessvärre. Äh nu ska jag väl inte vara sådär. Men helt ärligt så upplever jag trion som standard – utan något riktigt bett i produktionslandskapet. Utifrån ovanstående text krävs det väl ingen Einstein för att begripa att det är tysken som återigen agerat bakom produktionsspakarna på Stan The Mans nya album.

Nu är det dags att omnämna en doldis som är lika förknippad med Frontiers som cigarretter till lungcancer, upp och nedvända kors till satanister och nutella till rostat bröd. Nello Dell’Omo är namnet på den italienska konstnären som skapat schizofrena bidrag till Sunstorm, Stan Bush tidigare plattor, Find me, Seventh Key, Vega samt många många andra. Han bor i Neapel där han leder Art for Music Studio. Det är Nellos egna studio för design och illustrationer. Under många år har han specialiserat sig på att skapa CD / LP-illustrationer, samt DVD-skivor, affischer, bokomslag och annan bildkonst, den ena snyggare än den andra.

Först ut är ”Born to fight”. Handlar inte texterna om kärlek eller robotar så är det revanschtemat. Genom uteslutningsmetoden är det inte svårt att lista ut textinnehållet på inledningslåten. Däremot att låten är helt klockren är betydligt mer oväntat. Det som utkristalliserar sig är en tung ödesmättade keyboardslinga som avlöses av en bra refräng. Stan Bush svar på ”Eye of the tiger”!? Den sällar sig till en av de 10 bästa han gjort i egen regi. Netflix använder den för övrigt i promotionsyfte för två av sina egenproducerade mangaserier Baku och Kenga Ashura.

”Dare to dream” tar över den melodiska stafettpinnen. Här ramlar han tillbaka till en mer traditionell låtstruktur. Dock höjer sig den över hans cementerade medelbetyg. Tredje låten ”The times of your life” är även den en riktigt goding som bara växer för varje lyssning som avverkas. Semiballaden ”A dream of love” för tankarna till Bryan Adams. Melankolisk optimism utspädd med en melodisk dramaturgi. Jo visst funkar även den.

Var det bättre förr? Enlig Stan råder det inget tvivel om den saken. I ”The 80´s” får de goda minnena fritt spelrum, inte dem när han var ensam med korna i ladugården. Ta en dos Stage Dolls och lika mycket Bryan Adams (igen) så får man facit på hur den låter. Nummer sex är en ballad i ordets bemärkelse. I ”Live and breath” visar han vilka verktyg som behövs för att konstruera en tvättäkta powerballad.

På sjunde spåret ”Heat of attack” lånas det återigen friskt från sig själv men framförallt från Jim Peterik komponerade ”Eye of the tiger”. Störande eller inte? Är faktiskt lite osäker, fast visst devalveras alstret en aning. För hans egna del hoppas jag innerligt att det är tänkt som en hyllning till Mr AOR: Jim Peterik. Åttonde låten ”Dream big” tillhör skaran av standardlåtar, varken riktigt bra, eller riktigt dåligt – den bara finns där.

Raka motsatsen till förra låten dyker det lika oväntat upp en höjdarlåt till. ”True believer” är helt enkelt en fantastisk komposition. De ensamma ”I just died in your arms” syntharna innan och i refrängen tillhör en av årets allra snyggaste tillika albumets kronjuvel. Det innebär därmed att han plitat ner två a.o.r. – classic på en och samma platta! Varför framavlar han inte fler låtar typ dessa!? Visst, det kanske inte något man gör på beställning, men det ställs ändå utifrån de 12 plattor han släppt i eget namn.

På näst sista alstret ”Never give up” stjäl han återigen för mycket från sitt eget musikbibliotek. Denna gång är grundbulten tagen från Stan Bush & Barrage. Övertydligt, om man gillar sin Stan Bush & Barrage, annars är det väl ingen som bryr sig nämnvärt! Halvballaden ”Home” avslutar albumet. Fin text, men menlös låt. Det liksom händer absolut ingenting, och det är ändå det bästa med den, att det inte händer något!

Ser vi till helheten på albumet så hamnar den klart över medel. De låtar som verkligen sticker ut är två. Under dessa, fyra andra, resten blir en jämntjock a.o.r.-sörja som han trampat i många gånger tidigare, fast lite bättre. Det som är helt klart är att Stan denna gång sneglat mer än en gång på vilka framgångsfaktorer som gjorde debuten med Stan Bush Barrage så Gudomlig. För det osar mer Barrage än Stan Bush än det någonsin gjort förut, vilket i mitt tycke är ett steg i rätt riktning. Den stora frågan är, varför har han inte gjort detta tidigare? Men som sagt var, bättre sent än aldrig. Men han får akta sig så att stölderna inte blir för många och för tydliga.

Antingen börjar jag bli lomhörd eller så är det faktiskt så att Mr Bush inte har kvar bettet i rösten längre, vilket i och för sig matchar den halvglättiga produktionen, men inte kvalitetskriteriet: ”en av årets 25 bästa album”. Nu är mannen född 1953, och är därmed 67 år, så det i sig är väl inget konstigt. Vänder man på det så är det ju otroligt att han sjunger så bra som han gör vid den åldern. Där blev jag förövrigt träffad av mitt eget perspektivbyte!

Mitt bestående minne av honom, när jag ligger på dödsbädden är debutalbumet med Barrage. En platta som för evigt ristats in bland de 10 bästa A.O.R.–album ever. På den bädden kommer jag fragmentariskt att eventuellt nynna på två låtar från hans tolfte album. Fast mer troligt är det nog att jag istället tuggar i mig ett kilo cola-nappar innan I, jag kilar vidare upp till a.o.r.-himlen. Innan dess II, får jag gratulera Stan Bush till hans bästa album sedan 2007 års In this life, och ingen kan vara mer glad över detta än jag; go all the way brother!

26. Dynazty – The Dark delight

Jag blir så djävulskt ambivalent när det kommer till ”nya” Dynazty. Allt är top notch, och då menar jag verkligen allt! Så vad är problemet? Jag kommer instinktivt att tänka på svenska kollegorna Evergrey. De gör fantastisk musik, men jag kommer sällan eller snare aldrig på någon låt med dem. Nästan exakt likadant är det med nya Dynazty!

Om det beror på den kliniska produktionen, Nils pipa, låtuppbyggnaderna eller något annat kan jag inte sätta fingret på, men något är det som hindrar mig från att kunna absorbera denna kvalitet som gör sig allra bäst att avnjutas låt för låt.

”Presence of mind”, ”The black”, ”Heartless madness”, ”Waterfall” och ”The dark delight” är de låtar jag anser sticker ut från mängden. Något Dynazty verkligen lyckats med är att variera sina 12 kompositioner på albumet samtidigt som de verkligen funnit sin egna stil, något som verkligen låter som Dynazty och inte som något annat band.

 

 

Ett försök till en kortfattad analys

Oh my God, vilket bålgetingsbo av adekvata låtskrivare i världsklass; den ena värre än den andre. I ena ringhörnan har vi instrumentalisten Magnus Karlsson. Först ett lysande album med Allen/Olzon sedan ett eget alster tillika hans tredje soloutflykt. I den andra ringhörnan Jim Peterik med sitt Pride of Lions och Dennis Deyoung. I den tredje, Tommy Denander: Stardust, Robert Harts helt underbara soloplatta, Overland, House of Lords, Stoneflower, Pinnacle Point, Nils Patrik Johansson och Bright Shining Light.

Varför hamnade inte Palace högre på listan? Han är ju så förhållandevis ung, snygg och skriver så bra låtar? Förvisso, men för retro för sitt egna bästa. Gillade du inte Stardust, den är ju jättebra? Jo jag gillade dem, men inte tillräckligt mycket. Herregud I, årets bästa album Dynazty – Presence of mind hamnade på plats 26, hur är det ens möjligt? Bra fråga, svårt svar, men låtarna sätter sig inte, trots att de var för sig är minst sagt underhållande. Herregud II, årets bästa album Wildness – Ultimate demise är inte med, hur är det ens möjligt? Hade Treatbeundrarna haft fler låtar med som ”My hideaway”, ”Cold words” och ”Burning it down” så hade de varit med på listan alla gånger om.

Frågar du 10 nördar så får du nästan 10 olika nördiga svar, vilka som borde vara med på en årsbästa lista, och vilka som skulle portförbjudas. Som tur är detta min lista, vilket möjliggör att omnipotenta personlighetsdrag får inträde i bedömmandet det vill säga mitt.

Sponsring eller enbart en välförtjänt hyllning till eldsjälar som levererar kvalitet år in och år ut? De är inte ensamma att behöva bli hyllade, andra som bör omnämnas är AOR Heaven och Escape music. Att Frontiers får sin logga med beror främst på att de lyckat infiltrera 11 av deras hetlevrade album på denna eminenta årsbästalista. Att Frontiers är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och A.O.R-genren är ett understatement.

Med muskler av nanopartiklar lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. De nya hybriderna paketeras om till ny musik som framstår nästan lika bra som i fornstora dagar. Allt går i cykler, det var inte så länge sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 60- och 70-talet. När skutan återigen vänder kommer fanbäraren Frontiers att ha ett försprång som blir svår att hinna ikapp.

Förutom detta är det lika anmärkningsvärt som vanligt att i ett litet land uppe i det kalla Norden produceras så exceptionell mycket hårdrock. Nu pratar vi inte bara om en genre utan en bredd som saknar motstycke i världen. Vi är bara 10 miljoner människor men processen har ju indirekt befästs från det fluffiga 80 talet tills nu. Jag ser inga som helst tecken att det skulle avta, snarare tvärtom. AOR, Westcoast, Melodiös hårdrock, Power Metal, No-Classic, Hårdrock och Stoner. Producenter, studios, körsångare, mixare och musiker tycks skapa synergieffekter av synergieffekterna. Det är också via samarbete som nyskapande uppstår. Hela 11 album är svenska av de 26 som samexisterar på listan.

I år tycks finsk hårdrock också varit starkare än någonsin. Det visar sig också symboliskt med The Waymakers svenskfinska blandning. Brother Firetribe, One Desire, The Ragged saints, Amberian Dawn, Nightwish, Jessica Wolff och Tuple, näst bäst i Norden helt enkelt.

De brittiska banden tog sig i kragen och klev fram när Covid 19 massakrerade britternas omättliga aptit på friterad fisk. Detta sundhetstecken resulterade i ett knippe strålade album, något som gav dem silvermedaljen. USA fick nöja sig med sig med fyra bidrag lite beroende hur man definierar olika musikers ursprung. Grekland, Kanada, Nederländarna och Tyskland fick med varsitt bidrag.

Jag måste återigen avsluta med att hamra in till folket att jag inte sett maken till kvalitet….någonsin, tror jag. Ett exceptionellt år på många sätt men det mesta anmärkningsvärda är just helhets-världsklass-skapandet.

Vi som inte kom med!

Allen & Olzon – Worlds apart

The man behind it all är Magnus Karlsson (mini Malmsteen), Sveriges bästa och jämnaste låtskrivare med Erik Mårtensson från Eclipse. Ligger man bakom två egna sanslösa soloalbum, Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman och Starbreaker med flera så är det inte svårt att förstå att han har något utöver det vanliga, när det kommer till att skulptera fram hits, som dels är kvalité framför kvantitet, dels förmågan att mejsla fram tidlösa klassiker. Mannen har hittat en glitch mellan a.o.r och melodisk hårdrock, parallellt tillskansat sig ett eget soundpatent.

I detta Frontiersprojekt återförenas Magnus med Russel Allen (Symphony X) som arbetade ihop i ett annat Frontierssamarbete: Allen/Lande. Konstellationen avlade fram tre magiska plattor: The Battle (2005), The Revenge (2007) och The showdown (2010). Nu är det dags igen; ut går den norska innermittfältaren Lande, in kommer ett annat nordiskt norrsken, nämligen forwarden Anette Olzon (Alyson avenue, Nightwish, The dark element). Förutsättningarna kunde inte varit bättre, alla stjärnor stod uppradade på himlen. Att Magnus också låg bakom en av förra årets bästa plattor med The Ferryman borde borgat för ett sprängfyllt självförtroende.

Tyvärr så upplever jag en avsaknad av de där kvalitetsstinna episka hitsen, de som gör att man smälter som smör i solen, de om gör att man väljer norsk skogskatt framför en bulldogg, eller föredrar bärpannacotta framför kanderade insekter. Refrängerna känns aningen urvattnade, oinspirerade; rent ut sagt återanvända. Melodislingorna sjuder av en för hög nivå av igenkänningsfaktorer. Kemin mellan de två duettsångfåglarna infinner sig inte heller riktigt. Jag hoppas verkligen inte detta är slutet på en era, där man som lyssnare hellre fokuserar surt på en förutsägbar återvinningsformel, typ Yngwie Malmsteen, eller Staffan Hellstrand, än euforiskt, på en fortsatt utveckling av den nisch han själv uppfunnit.

Trots ovanstående negativa övertoner så har Magnus Karlsson ett på tok för hög lägsta nivå för att kasta ut sig något riktigt uselt. Arrangemangen är som vanligt utomjordiska. De förföriska synthmattorna i kombination med tungsnygga riff skapar musiksynergier att dö till.  För mig fungerar tredje spåret: ”I´ll never leave you” som sjungs av Anette Olzon allra bäst. Den ackompanjeras av duetten ”What if I live” och i viss mån av ”Never die”, ”Lost soul”, ”My enemy”, ”Who you really are” och ”Who´s gonna stop me now”.

Därutöver är det osedvanligt glest med höjdpunkter på plattan (dock bara fyra låtar kvar). Mycket av materialet går som vanligt i mid temp; lite mer variation i musiken skulle inte heller ha skadat. Förhoppningsvis är gruset i maskineriet endast en temporär dipp, ungefär som förra årets tredje Starbreaker platta. Att man som lyssnare vant sig vid återupprepade världsklassmusik, och hela tiden subtilt kräver nya mästerverk, är att begära för mycket utav en person, han är ju bara en människa. I vilket fall som helst bör Mister Karlsson krydda sin patenterade melodiösa hårdrock med lite andra musikaliska örter till nästa albumsläpp, för att vara på den säkra kvalitetssidan så att säga.

Amberial Dawn – Looking for you

Amberian dawn tycks förstått veta vart vindarna blåser åt eftersom de gjort en helomvändning. På deras tidigare plattor har de i min bok varit sammankopplade med total intetsägande musik, vars högsta önskan varit att göra en Nightwish. Dock har de varit ljusår från deras kollegors kompetens. Battle Beast, Beast in black och The dark element framfart har fått finnarna på andra tankar. Parallellt kom de på den brighta iden att inkorporera ABBA i deras musik; från hermeliner till hermeliner. För att förstärka hela den processen har de de med en cover på just ABBAS ”Lay your love on me”.

Trots dessa ekon av ekon så blir jag begeistrad av vad jag hör. ABBA dyrkar jag, The Dark Element är underbara. Den kombon samt sången skapar en skön popplatta med distade gitarrer. Har de hittat hem nu, är detta deras nya nisch? Jag köper det helt enkelt eftersom jag anser att ABBA är världes bästa band. Dock saknar jag en crunchigare produktion.

Compass – Our time on earth

Som jag skrivit tidigare, Bedfordsonen Steve Newman var lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med Illuminate, rednecks, finländare eller Jonas Gardell, mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så exceptionellt anonym. För mig var han mannen som överösts av generösa ratingbetyg från öriket…i brist på annat.

Själv har jag placerat honom som avbytare i något högt rankat Championship aor-liga-lag. Steve Newman klev dock ur anonymitetsskuggan i och med plattan Ignition (2020), för att på allvar ta upp kampen med brittiska ikoniska band som FM, Vega, Magnum och Cats in space. Med ett bloddopat självförtroende tar han månne nästa steg i utvecklingen?

Projektet Compass inleddes i slutet av 2017, för att sjösättas nu i april 2020. Mr Newmans vision var att skapa musik som låg lite utanför hans bekvämlighetszon, såväl text- som musikmässigt. Influenserna som han eklektiskt plockade inspiration från, var grupper som Dream Theater, Rush, Saga och Pink Floyd. Synonymt med den genren är långa låtar, något Steve också anammat, ingen låt klockar under fyra minuter, medan merparten av dem pendlar mellan 8–10 minuter. Jag måste vara ärlig med att jag vanligtvis är allergisk till sådana tilltag. Generellt sett skapas det musikonani av musiker för musiker, där såväl melodier som stora refränger sedan länge varslats.

Den saknade pusselbiten var en röst som skulle kunna bära den allvarliga musikaliska rustningen Efter ett antal auditioner föll valet på Ben Green.  Steves berättarresa tar lyssnaren från vårt första andetag när vi föds, till dödens ljumma omfamning. Vi bjuds på åtta långa stycken, varav sista alstret är en halvinstrumental konstruktion. Konceptalbumet inleds med den dubbla refrängstarka ”Skies of fire” som klockar in på 8:44 minuter. Trots det, lyckas mitt intresse hålla i sig under hela tiden. Nästkommande ”Our time on earth” ackompanjeras av blytunga Harem Scarem riff, vilka håller upp den drömska melodin på ett föredömligt sätt. Sjätte spåret ”Another life suicide” inleds med tunga Savatage-riff för att senare lindas in med en a.o.r.-refräng, för övrigt plattan och en av årets bästa låtar, dessutom den mest lättillgängliga.

Dessa tre låtar sticker ut mest, resten är bara riktigt bra och ytterst variationsrika. Pendlingen mellan sylvassa gitarrer, tempohöjningar och de melodiska partierna definierar att jag faktiskt kan avnjuta hela plattan, utan otåligt börja fingra på mobilen. Vokalisten Ben Green briljerar verkligen med sin klara röst som är fylld med brutal urkraft – ett fynd.

Att Newman adderar melodier som refränger gör att hans influenser känns betydligt mer avlägsna, vilket jag applåderar, samtidigt som det skapas en egen musikidentitet, en välbehövlig glitch i den progressiva hårdrockfåran. Multiinstrumentalisten som typ skrivit allt på plattan avgår med hedern i behåll. Bedfords stolthet går från klarhet till klarhet, och tycks vara inne i en osedvanligt lyckad kreativt stim. Just införandet av att musiken upplevs lättuggad tilltalar mig som sagt extra mycket.

Tungt, melodiskt, vackert och ödesmättade innehåll, med musiker som dels kan sin sak, dels är på bra motivationshumör. För mig får gärna Mr Newman fortsätta att utforska och överraska mig med nya hybrider av progressiv melodisk hårdrock på en uppföljare.

Heartwind – Stranger

I efterdyningarna av Treat och Europe i början av 80-talet inspirerades andra band att spela melodiös hårdrock. De kom i mängder, varenda fritidsgård översköljdes av pudelfriserade ungdomar med badgefyllda jeansvästar. Långt ifrån allt var bra, men guldkornen var många. På Heartwinds debutalbum fick jag flashbackvibbar på band som tidiga Treat, Madison, Talisman, Dalton och Red Baron. Grundarna, gitarristen Göran Engvall (ex-Hitworks) och keyboardisten Mikael Rosengren (Constancia, Token, Scudiero) ville skapa ett album som de själva skulle lyssnat på.

Förebilderna var bland annat; Whitesnake – 1987, Def Leppards – Hysteria och Journey – Escape. Höjdpunkterna var lika många som högoktaniga, utan att stjäla för uppenbart från inspiratörerna. Aoriga: ”Don´t be that girl” tillhörde en av 2018 bästa låtar. Andra guldkorn som skuggade var: ”Higher and higher”, ”Cry out of space”, ”Through the light”, ”Ready for the moonlight”” och ”Too late for roses”.

Sångaren Germán Pascual (Narnia, Essence of Sorrow, Dj Mendez) sjöng gudomligt, men det var gästsångare-amasonerna Nina Söderquist (Björn Skifs, Champions of Rock), och Tåve Wanning  (Adrenaline Rush) som periodvis stal showen. Två år senare ska bandet visa på att debuten inte var en tillfällighet. Gästmusikern Janne Stark (Overdrive, Grand Design, Mountain of Power, Locomotive Breath) tillika mannen bakom The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever, totalt 3600 svenska hårdrocksband, omskrivna på 912 sidor, medverkar inte. Vokalistgudinnan Tåve Wanning har också plockats bort.

Istället har Nina Söderquist flyttat fram sina positioner genom att nu ingå i bandet. Jag har sedan Melodifestivalen 2009, då hon framförde låten ”Tick-tock” alltid gillat henne. 2017 så släppte hon braiga ”Goodbye” som hon sjöng ihop med Björn Skifs. Året efter vokaliserade hon på svenska genom trolskmäktiga ”Vilsen och rädd”; en utomjordiskt underskattad låt.

Germán Pascual tar farväl, men ersätts av the mighty Stefan Nykvist. Densamme har turnerat och samarbetat med de främsta av landets artister, som Carola, Sarah Dawn Finer, Jill Johnson, Patrik Isaksson, Sanna Nielsen och Eric Gadd med flera. Stefan Nykvist har medverkat i musikaler som Jesus Christ Superstar, Forever Plaid och Ted Gärdestad-hyllningen Sol, Vind och Vatten. Han har även sjungit in ledmotiv till Disneyfilmer som Oliver & Gänget och Herkules.

Stefan Nykvist medverkade dessutom i Chess in Concert som turnerade under 2015. Jag och min fru beskådade och avnjöt Chess på engelska i vår syskonstad Linköping.  Det var en konsertversion med solister som Sarah Dawn Finer, Gunilla Backman och Anders Glenmark. Stefan ingick i popkören men gjorde även soloinslag som The Arbiter något han tokhyllades för. Sedan 2014 har han varit ordinarie sångare i det hyllade livebandet i TV-succén Let´s Dance. En bättre ersättare än Stefan var nog svårt att hitta

Gästmusikerna på Stranger går inte heller av för hackor: Mike Lavér (Dynazty), Eirikur Hauksson (Artch), Erik Mårtensson (Eclipse, WET) och Mats Leven (Yngwie Malmsteen). Den sista pusselbiten var välrenommerade producenten och gitarristen Fredrik Folkare (Scudiero, Unleashed, Firecracker). Han producerade Heartwinds förstlingsverk, rattade Adrenaline rush samt Eclipse – The truth and a litle more.

Förutsättningarna för att toppa debutalbumet hade alla ingredienserna till sitt förfogande. Talismansmäktande ”Stranger in the night” inleder smörgåsbordet av smittsam melodiös hårdrock. Stefan Nykvist visar hur en slipsten ska dras, även i denna genre. Lättillgänglig och adekvat… utan att egentligen fånga mig nämnvärt! Standard är ett epitet som känns passande. Näst på tur är: ”Line of fire”. Vokalistrockaden från Stefan till Nina Söderqvist är ett genidrag utifrån ett variationsperspektiv. Tyvärr det enda som osar härdsmälta, låten i sig hamnar i ”en i mängden facket”. Utifrån de två tidigare aningen slätstrukna pastischerna kommer ”Amanda” som en räddare i nöden. Den lättuggade refrängen höjer sig några snäpp, och vips har vi en riktigt bra låt. Stefan som framför låten får lite mer att bita i.

Nina tar återigen om sångstativet. I ”Angels cry again” får hon visa upp musklerna i hennes stämband. Det som utkristalliseras är en bombastisk powerballad som framförs med kraft och pondus. Ska jag vara aningen kritisk så slår min ”har jag inte hört den förut radar på”. Detsamma skulle kunna etiketteras på nästa låt: ”One love”. Den har egentligen allt ett fan av genren vill ha serverat, fast utan ett uns originalitet. Sjätte alstret ”I´m alive” är precis som de två föregående alstren helvetisk välgjord. Nina utför återigen vokalist uppgiften på ett föredömligt sätt. Men som sagt, formeln av inspiratörer skulle lätt kunna spädas ut med något annan, något som överraskar, något som täcker över bruksanvisningen med tipp-ex.

När vi väl är inne på att låna från sådant som man dyrkar. ”Trial” karboniserar inledningen på en av världens bästa tyngre a.o.r. – låtar. ”Separate ways” med Journey. Ärligt, det var nog det bästa med den låten. Mina tankar förs instinktivt till en filler. Det låg i luften, men nu dyker albumets första ballad ut. ”One of is cryin”. Klanderfritt utfört, finns inget inget att anmärka på förutom a lack of a own soul. Näst sista låten för upp tempot och Stefan på agendan igen. ”Catcher in the rye”. Tyvärr upplever jag den som på tok för profillös. Heartwind löser självklart inte själlösheten genom att döpa sista låten till ”Searching is over”. Jag tycker ändå att att refrängen tillhör de bättre på plattan, vilket skapar en formel som jag skulle vilja hört mera av – tungt, melodiskt och kvalitativt.

Kontentan av mitt mitt gnäll är ytterst tudelat, dels är detta egentligen en toppenplatta, dels är detta verkligen en uppvisning i minus 50 i någon form av egen identitet. Ärligt förstår jag inte hur så osannolikt mycket förutsättningar saknar ambitionen att vilja att addera någon form av signum på musiken. Vad är syftet!? Är det bara hyllning till genren, saknar de visioner, eller är de fast i en genreloop där nästan alla står och stampar på samma plats?

I vilket fall som helst, där debutplattan andades ”nu jävlar” så präglas uppföljaren ”nu tar vi det lite lugnt”, istället för att gasa på. Det finns två brottarhits på plattan, men de är få om man jämför med förstlingsverket. Refrängerna var ljusår starkare än på detta album. Omslaget är dock bland det fräckare i år, framförallt utifrån hur konvolutet såg ut på debuten, synd att musiken genomsyras av så mycket tillrättalagdhet och best of blandbands mentalitet.

Alien -Into the future

Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål; är det en metafor som skulle kunna etikettera Alien? Deras debut slog ner som en vätebomb i Sverige på 80-talet. A.O.R på Trackslistan, en genre Kaj Kindvall skydde som elden! Det ska väl tilläggas att låten i sig var en tuffare version av The Marbles: ”Only one woman”, skriven av genierna bröderna Gibb. Uppföljaren ”Tears don’t put out the fire” var det jag menade med a.o.r. Den fick en kort sejour på denna eminenta lista, men ändå.

Bandet bildas i rikets andra största stad 1987, ett år senare damp debutalbumet ut på skivdiskarna. Musiken visade sig vara ren a.o.r. – manna från himlen. Helt plötsligt fanns det ett band som gick att jämföras med amerikanska superband. Till skillnad från många andra svenska band så var detta pure a.o.r, inte melodiös hårdrock. Sångaren Jim Jidhed, Sveriges svar på Steve Perry var gruppens främsta vapen.

De flesta låtarna på plattan tillhörde epitetet: extra minnesvärda. Enligt mig så var produktionen dessvärre ljusår från den titeln. Detsamma gällde även US versionen som kom ut 1989. Visst, lite mer organisk, lite mer djup, men ändå för tunn ljudbild och för litet bett, därav att gruppen trots ett knippe guldlåtar aldrig tillhörde några av mina favoriter. Det ska nämnas att det var en välrenommerad producent vid namn Chris Minto (Pat Benatar, Rick Springfield, Brett Walker, Kiss) som rattade plattan.

Jim Jidhed slutade abrupt när de eventuellt var på väg mot stjärnorna. Det medförde inte bara att en gudabenådad sångare utgick, utan även en genialisk låtskrivare. Ersättaren på uppföljaren Pete Sandberg (Von Rosen, Madison, Snake charmer, Midnight sun, Silver Seraph, Opus Atlantica) gjorde inte bort sig, men låtarna som han var delaktig i var på tok för undermåliga. Jim Jidhed släppte dock en platta som jag rankar högre än Aliens debut, mycket på grund av en muskulösare ljudbild.

Hans soloalbum Full Cirkle från 2003 var en orgie utav starka verser, högoktaniga refränger och en adekvat produktionsbild. Som vapendragare hade han Tommy Dennander, även om det mesta kom från Jim själv. Dock var merparten av materialet som för övrigt kom ut på svenska Atenzia Records en milstolpe i svensk a.o.r, tillsammans med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire, Mikael Erlandsson – The 1, W.E.T – Rise up och Work of art – In progress. En petitess, nu när jag tänker på det, fyra av fem ovanstående fluffdjur kom ut på 2000-talet, inte under åttiotalet

Undertecknad passade på att besöka 3 dagars Firefests 10-års jubileum i Nottingham 2013. Det jag fick uppleva på scenen var den urkraft som saknades på debutplattan. Det var en fröjd för såväl ögat som örat att se Alien beträda och dominera brittisk jord. 2014 släppte de ett helt nytt album Eternity, återigen med Jim Jidhed vid sångstativet. Nu jäklar skulle det bli åka av!

Mina förväntningar var skyhöga. Skulle detta alster återigen osa stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål? Njet, så blev inte fallet, utan snarare en tåfjutt, en meter utanför stolpen. Borta var den magi som omgärdade ”Jamie don´t remeber”, ”Go easy”, ”Brave new world”, ”I´ve been waiting” och ”Tears don´t put on the fire”. Det var inte så att albumet var uruselt, utan snarare ett gediget hantverk, men i jämförelse med debuten total intetsägande och själlöst. ”Unbroken” och ”What goes up” var de som stack ut mest på denna besvikelse.

Sex år senare dyker Aliens tredje platta med Jim Jidhed ut. Alien består nu av Jim Jidhed, Tony Borg och Toby Tarrach. Förväntningarna är denna gång måttliga. Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål; är det dags igen månne? De har onekligen ett musikarv att förvalta. Janet Morrison Minto involverades återigen att skriva texter till de åldrande vikingarna. Det första som slog mig var den betydligt tuffare skruden på inledningsspåret ”You still burn”. Instinktivt fördes tankarna till 220 volts underbara platta Eye to eye (1988). Den började lite som Disturbeds ”Down with sickness”. Ska man etikettera tingesten så ligger nog hårdrock närmast, fast fortfarande med två melodiösa åror till hands. Efterkommande ”Night of fire” lånar friskt från Gary Moores – ”Over the hills and far away”. Melodiös hårdrock med krigiska tunga trummor, irländsk folkmusik och en riktigt bra refräng. Tredje låten är döpt till ”War scars”. Gruppen fortsätter på den tunga inslagna vägen. Refrängen sticker ut riktigt ordentligt. För mig passar detta som handen i handsken.

Hittills finns det inte en tillstymmelse som skvallrar om korrelationer till förstlingsverket. Inte ens rösten kan spåras till 1988. Det är först i och med ”Time is right” som a.o.r.-rötterna lyser igenom. Parallellt kommer Jims röst mer till sin rätt här, än i de hårdrockigare låtarna, där ett mer ansträngt uttryck i rösten framträder. Det är i detta segment som Jim bör verka; in the Steve Perry territorium. Femte alstret, ”What are we fighting for” inleds rockigt, för att sedan utmynna i något halvdant.

Titellåten ”Into the future”, blandar a.o.r och hårdrock på ett smakfullt sätt. Min upplevelse är att det är där Alien ska placera sig vid ett eventuellt kommande album, precis där. Bombastiskt, svärta och smärta, tungt, melodiöst i kombination med ett klockrent chorus. De konservativa får sitt lystmäte, bandet sitt och jag mitt. Det kallas utveckling utifrån en genre där konservatism är mer regel än ett undantag. Även nästa låt ”Freedom wind” faller in i ovanstående positiva anslag. Balansen mellan melodiskt och tungt för tankarna till Perfect Plan, vilket i sig är en komplimangitorisk hänvisning. Åttonde ”Really wheeling it” är smittad av the good vibes. Tyvärr kan refrängen kläs i ännu mer majestätism än vad som nu anbelangar samtidigt som Jim återigen fastar i ansträngdhetsträsket.

Nästkommande ”Faling down” gör inte bort sig, men i min bok är den aningen för slätstruken. ”In her eyes” är albumets näst sista låt. Äntligen!! Ytterligare en låt där tyngd, melodi och en bra refräng vävs ihop på ett föredömligt Alienskt sätt. Ärligt, trodde inte att gruppen skulle ta med en smäktande ballad. På sista låten ”Children” visar såväl Jim som Alien vad de är kapabla till när deras sinne är klart. Journeyism i kombination med Jims röst som i denna nedtonande molluppvisning faktiskt påminner mer om Michael Bolton än Steve Perry. ”Children” är vacker låt som synkar optimalt till en gripande text. En av albumets starkaste kort!

Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål? Njaa, den frasen gömmer vi undan till nästa platta. Då har de i mina ögon finkalibrerat balansen mellan tyngd, melodiöst och vassare refränger. Många så kallade fans kommer att hitta fem fel på plattan varav hårdheten lär vara en av dem. Jag tycker dock att det var ett embryo som är värt att applådera så länge de fortsätter bära melodi- och chorusfanan fortsatt högt så högt som de faktiskt gör. Aliens bästa album sedan 1987.

Sapphire Eyes – Magic moments

Ur askan från Alyson Avenue och Second Heat reste sig Sapphire Eyes. Envåldshärskaren, låtskrivaren och keyboardisten Niclas Olsson var och är den gemensamma nämnaren i alla konstellationerna. Gruppen släppte sitt förstlingsverk 2012. Det var en trevlig bekantskap med ett knippe riktigt starka låtar samt ”You´re my wings” en riktig höjdarlåt, det vill säga en a.o.r. – classic. Sångaren på det albumet sköttes utmärkt av Thomas Bursell, tillika samma man som sjöng på den enda platta som Second Heat (2004) ynglat av sig. För mig påminner han lite om Mikael Erlandsson, vilket ska ses som något ytterst positivt.

Sex år senare landade uppföljaren. Ut gick Thomas Bursell, in kom den accentfria finska sångfågeln Kimmo Blom. Han har frontat finska storheter som Uban Tale och Leverage. Måste jag välja mellan de två så föredrar jag alla dagar i veckan den mer karakteristiske Thomas, än stilrene Kimmo. Plattan gick i samma spår som på debuten. Superlativen haglade över bandet. Själv hade jag svårt att uppskatta musiken, dels för det svårt att finna riktiga godbitar, dels att helheten andades standardism. Nu är Magic moments här, deras tredje. Det är bara till att gratulera grabbarna i bandet. De har musikerna, de feta refrängerna, stämsången, adekvat sångare, sköna arrangemang, utmärkt produktion.

Sapphire eyes lyckas med bedriften att på en 100-gradig ”sticka ut lista”, hamna på minus tre. Tar man alla outtalade a.o.r.-mallar i världen; adderar dessa med de som ännu inte har skrivits, uppfyller bandet alla adekvata krav. Det finns inte ett uns som inte präglats av konservatism. Kärt barn har många namn: färglös, intetsägande, tråkig och profillöst. Vad som helst hade funkat, exempelvis hundskall, böneutrop eller Niklas Strömstedt rappandes på serbiska.

Njet, det finns inget överhuvudtaget som bryter den kassaskåpssäkrade musikmallen. Perfektionism, präktighet och avsaknad av egen identitet präglar albumet. I mitt tycke är gruppen Sveriges svar på Brother Firetribe. Finns det några låtar som höjer sig över mängden? Jo, ”As the days go by” skiner lit extra, precis som ”Don´t walk away”. Det märks att Niclas sneglat eller snarare dreglat över ikoniska alster som Michael Boltons - ”Can´t turn it off”och Michael Sembellos – ”Maniac” samt Journey ekon i mängder, visserligen klara bevis på bra smak, men också ett verktyg som förstärker profillösheten.

Nu är Sapphire eyes långt ifrån ensamma i a.o.r.-sfären med att producera musik som låter nästintill likadant som de som inspirerat dem. Genren i sig får skylla sig lite själva. De törstar efter nyskapande, men är egentligen diktatoriskt förändringsobenägna. När något band försöker experimentera eller korsbefrukta genren ratas allt som oftast försöken till nyskapande, för då låter det inte längre som a.o.r. Fansen lär kasta sig över detta albumsläpp, och med hull, hår och höga hårfästen, för okritiskt placera den i toppen av deras 2020 årsbästalistor.

Som sagt, egentligen är detta ett bra album, med nästan bara adekvata låtar, men bristen på någon form av egen bärande idé gör att jag tröttnat lite på genren, vilket troligtvis bandet i sig halvt oförtjänta får sota för, utifrån denna aning bitska albumrecension, de liksom bara hamnade i skottgluggen.

Chronus – Idols

 

Royal Hunt – Dystopia

 Captain Blackbeard – Sonic forces

 

The Ragged Saints – Sonic playground revisited

 

Amaranthe – Manifest

 

East Temple Avenue – Both sides of midnight

Starmen – Welcome to my world

 

Wildness – Ultimate demise

 

Stardust – Highway to heartbreak

Amahiru – Amahiru

A life divided – Echos

 

Tony Mitchell – Church of a restless soul

 

Rob Moratti – Paragon

Ulf Nilsson – Make a move

 

The Lightbringer of Sweden – Rise of the beast

 

Starbenders – Love potions

 

 

Ett axplock utav årets bästa låtar!

2019 bjöd på bisarrt mycket bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt. 2020 ville absolut inte vara sämre. Coronaåret bjöd på en likvärdig låtskatt med fantastiska melodier och gigantiska hooks.

Magnum - The Archway of tears, FM - Walk through the fire, The Unity - Angel of dawn

H.E.A.T -  Heaven must have won an angel, Beyond the black - Human, Perticone – Man on the moon

In this moment - As above, so below,  Damnation angels - Fiber of  our being

Deadrisen - Fear and fury, House of Lords - New world new eyes,  Ocean Hill – a separate peace

Ozzy Osbourne - Scary litle green man,  Newman -  Worth dying for, Bonfire - Ride the blade

Black Swan - Big disaster, Enuff Z´Nuff - I got my money where my mouth is

Decarlo - Give love a try, Sapphire Eyes - As the days go by,  Primal Fear - Hear me calling

Black Rose Maze - Laws of attraction,  Lionheart - The reality of miracles

Alien - Into the future, Imperial Child - Libertalia, Jessica Wolff  – Ella´s song

Robert Hart - Different people, Stoneface - After B, Serious Black - When the stars are right

DeWolff -  Blood meridian 1, Stoneflower - Calling all stations, Overlaps - I don´t need

Bad Radiate - Came without a warning, Rideau - The beginning, Smackbound - Wall of silence

Waiting for  monday -  End of a dream, Autumn´s Child - Glory, Savage Hands - Demons

Delain - We had everything,  DevVicious - Walk through fire, Secret Rule - Going nowhere

Lordi - Horror for hire, Those damn crows - Set in stone, Shining black - Just another day

Amberian Dawn - United, Horisont - Into the night, Tuple - Kryptonite

Archon angel -  Fallen, The Night Flight Orchestra -  If tonight is our only chance,

Grand Design - Strandead, Starbenders - Precious, Tokyo Motor Fist - Youngblood,

Tony Mitchell - Living on the run, Harem Scarem - Fire & gasolin, 14 north  - Break

Allen/Olzon - I´ll never leave you, Framing Hanly -  Misery, Boston Manor - Brand new kids

Chronus - Heavy is the crown, Arctic Rain - The one, Scarlet - Obey the queen

Confess - Is it love, Mystic Prophecy -  Eye to eye, Asking Alexandra - Antisocialist

Khymera -  Walk away, A life divided - Addicted, Dukes of the orient - The ice is thin,

Dynazty - The Black, One Desire - Shadowman, Palaye Royale - Hang on to yourself

British Lion - The burning, Almanac - Soiled existence, Shadowquest - Gallows of eden

Shakra - Too much it´s enough,  We sell the dead - Carved in stone, Amarihu – WTTP

Marko Hietala - Star, sand and shadow, Hollywood undead - Time bomb

Foxx Eastmountain - Mouthbreather, Dennis DeYoung - Damned that dream

Mindless Sinner - Poltergeist, Revolution Saints - Coming home, Vega - Grit your teeth,

Solence - Animal in me, Perfect Plan - Time for a miracle, Majestica – Ghost of Marley

Scarlett

Deep purple - Throw my bones, Seether - Dangerous, Liar - Woman

The Ragged saints - Never gonna let you down, South Haven - Sweet suffering

Serenity - Keeper of the nights, Collateral - In it for love, Bailout - 1999

Shaggy the rockband - Hero, Evolve - Deal with desperation, Captain Black Beard - Headlights

Compass - Another life suicide,  Tomorrow is lost - Wildchild, Black Paisly - Save the best

Magnus Karlsson´s Freefall - All the way to the stars,  The Waymaker - The Waymaker

Nightwish - noise, The Petal Falls - In the shadows of the clan, Conception - Anybody out there

Gathering of kings -  From a whisper to a scream, Firewind - Break away

Browsing Collector - Break closed-minded bars, Silverstein - Infinite

Lionville - Living with the truth, Nils Patrik Johansson  – Freakstar superstar

Hell in the club - Nostalgia, Mad Max - Talk to the moon, Landfall - Road of dreams

The Lightbringer of Sweden – Shadows of the night, Signal Red - Email to God

Deep Purple

Jeff Scott Soto - Lesson on love,  Blue Oyster Cult – Tainted Blood, Smash into pieces – Arcadia

State of mine - Can´t stop me, East temple Avenue - When I´m with you

Cats in Space  - Marionettes, Pinnacle Point - Never surrender, Iron Mask - Never kiss the ring

Blurred vision - Redemption, Room experience - Strangers in the night,  Ulf Nilsson - Underdog

DGM - Flesh and blood, Palace - She´s so original, Royal Hunt – The art of dying, Pyramaze - Particle

Stardust - Bullet to my heart, Corey Taylor - Everybody dies on my birthday,  Euphoria - Survivors

Persuader – Scars, Sole Syndicate – And the truth will set you free, All time low – Sleeping in

Trishula - I want it all, Amaranthe - Viral, Stan Bush - True believer, Miley Cyrus – Plastic Hearts

Sinner´s blood - Remember me, Memories of old - Arrival, Rob Moratti - All I´m living for

Twister - Natural survivor, Fates Warning - Now comes the rain, Six foot six – In God we trust

King Creature – Falling down again, Orianthi – Contagius, Ravenword – Blue roses

 Starmen - Face the truth, She bites - Heartbreak hotel, Wildness - My hideaway

Nordisk musik

Finska lejon

Amberian Dawn, Marko Hietala, Lordi, The Ragged saints, Apocalyptica, Dawn of solace, Nightwish, One Desire,

Waltari, Vlad in tears, Stargazery, Smackbound, Kenziner, Tuple, Neon Angel, Jessica Wolff, Bailout, The Silenced,

The Nest, Joviac, Wizards of hazards, Dark Sarah, Tanna, Cardinals Folly, Imperium, Lord Fist, Deep river acolytes,

Memoira, Memoremains,

Norsk sisu

Hex AD, Mindtech, Shamen Elephant, Stoneflower, Kvelertak, The devil´s rejects, Course of fate, Green Carnation,

Soul of tide, Magic touch, Conception, Imperial Child, Connect the cirkle, Shining black, Hank von hell,

Fatal fusion, Airbag, Motorpsycho, Communic, Taskaha, Ghost avenue

 

Dansk dynamit

Justify Rebellion, South Haven, Grumpynators, Boys from heaven, Hellsmoke, Royal Hunt, Odd Palace, Pyramaze

 

Årets 3 besvikelser

Trots att det fullkomligt vimlade av fantastiska plattor detta år, så fanns det även oerhört mycket skräp.

Vissa grupper har man gett upp hoppet om, andra vet man att de gjort en mellanplatta, medan andra helt enkelt skapat oinspirerad musik.

The Struts – Strange days

Jaded Heart – Stand your ground

Pretty Maids har jag dyrkat i all evighet. Den beundran har jag inte alltid delat med Jaded Heart och Pink Cream 69. Tyskarna har däremot alltid tillhört hovleverantörerna av melodisk hårdrock – tills nu! Att de för första gången plockade bort sina keyboards var dessvärre en symbolisk handling som eventuellt blev början till slutet för denna tysk-svenska konstellation.

Låtarna är ruffigare, aggressivare men framförallt betydligt sämre på alla plan. Denna lite nyare stil påverkar dessvärre även sångaren Johan Falhlberg som helt enkelt inte passar i den nya heavy metal skruden, hur gärna än bandet själva vill det. Jag får väl be till högre makter att The Unity och Kissin Dynamite inte ändrar sina musikformler nu när Pretty Maids börjar bli till åren. Pink Cream 69 har stängt butiken, Jaded Heart borde göra det samma.

Gotthard – #13

Om Strutssågningen var proportionellt lång så får denna text bli oproportionellt kort Anledningen är att man inte ska sparka på någon som redan ligger. Vet inte om man bör såga något som egentligen mynnar från något så oerhört tragiskt? I och med att Gotthard tjänar sitt levebröd på att fortsätta spela som Gotthard är det något jag ställer mig frågande till. Om det är för att hedra eller förnedra låter jag andra bedöma.

2010 avled grundaren och karismatiska sångaren Steve Lee i en motorcykelolycka. Ett år senare aviserade bandet att de dels ämnade att fortsätta, dels att de funnit en ersättare i Nick Maeder. Schweizarna släppte Firebirth 2012, Bang 2014, Silver 2017 och ny via #13. Tyvärr tog Steve Lee även med sig låtskriverihantverket och melodisinnet med sig till himlen. För mig är inte detta samma band längre, hur mycket än de försöker övertyga oss om dess motsats.

Allt är inte bara melodisk rock och AOR som glimrar. Det finns faktiskt en värld utanför de genrer vi dyrkar, men få andra bryr sig om. Modern rock och Alternative rock kan egentligen betyda det mesta.

För mig är det musik som konstrueras av grupper som Shinedown, Sixx: AM, Three Days Frace och så vidare. Kraftfull välproducerad rock med himmelska refränger – känns det igen?  Nedan följer ett urval av årets mest helgjutna modern rock album. De är inte rangordnade.

Tomorrow is lost – Therapy

 

Asking Alexandra – Lika house on fire

 

Those damn crows – Point of no return

 

Framing Hanly – Envy

 

Silverstein – A beautiful place to drown

 

Self Deception – Shapes

 

Five finger death punch – F8

 

Boston Manor – Glue

All time low – Wake up sunshine

Miley Cyrus -Plastic Hearts

Continue Reading »

Tommy Shaw – Ambition

1987 var ett år som kunde ståta med några magiska a.o.r.-utgivningar. Trots detta, ett rätt magert år, som inkilades mellan de två exceptionella melodiska åren 1986 och 1988.

Stan Bush & Barrage, Shy – Excess all areas, Jimmy Davis & Junction- Kick The Wall, Whitesnake – 1987, The Hooters – One way home, Jimmy Barnes- Freight Train Heart och Def Leppards – Hysteria var några monumentala plattor som utgavs det året.

I Sverige skapades det melodiska pärlor som Treat – Dreamhunter, Dalton – The race is on och John Norum – Total Control. Att husgudarna Savatage släppte Hall of the Mountain king, Pretty maids – Future world och Guns N’ Roses– ikoniska Appetite For Destruction gjorde saken inte saken sämre. Då var jag 20 år, och sedan några år tillbaka frälst av a.o.r och biten av typ alla andra genrer förutom, opera, blues och dansbandsmusik.

Det finns klassiker och så finns det djävulska klassiker. Det finns minnesvärda refränger, och så finns det ytterst minnesvärda refränger. Tommy Shaws tredje soloplatta Ambition var nog den platta som gått allra varmast på skivspelaren. Albumet hade verkligen alla de ingredienser som behövdes för att kunna förevigas i a.o.r.-himlen.

Hans två tidigare alster Girls with guns (1984) och What if (1985) präglades mer av vad som komma skulle. Golgatorna beredde helt vägen för mästerverket Ambition. Ett rejält undantag från detta var inledningspåret ”Jealousy” från What if. En fantastisk låt som lätt hade kunnat platsa på Ambition.

Styx

Dessförinnan var Mr Shaw känd för att ha frontat Styx mellan åren 1975 – 1983. Dåvarande gitarristen John Curelewski lämnade hastigt Styxlägret. Det öppnade dörren för Mr Shaw som flögs in till Chicago och anställdes på plats. Dennis DeYoung, James Young och Panozzo-bröderna Chuck och John flankerades av Tommy Shaw på gitarr.

Det var ett bandförhållande som höll i åtta år, och sex studioalbum. Tommy blev inte bara en ny medlem, utan spelade en nyckelroll även som låtskrivare. Ju längre tiden led, desto bredare blev sprickan mellan Dennis DeYoung, som ville att bandet skulle gå åt det poppigare hållet, medan Shaw mera åt det rockiga. Det blev början till slutet för Styx, för tillfället.

Charlie

Med ett nytt skivbolag i bagaget, samtidigt som den spelades in i Livingstone Studios London, med en oprövad ny producent bakom spakarna, låg vägarna fria för kreativitet utöver det vanliga.

Terry Thomas hette magikern, en man som dessutom spelade keyboard, gitarr, körade, och inte mint skrev låtarna tillsammans med Tommy. Densamme var den som valde ut de relativt okända musikerna på Ambition. Han var dessförinnan med i ett annat hypat a.o.r.-band kallat Charlie.

Charlie var ett brittiskt band som bildades 1973, släppte sitt debutalbum 1976 och sitt senaste alster 2015. De blev inte profeter i sitt hemland, utan det var amerikanerna som nappade på betet istället. Deras största hit var ”Inevitable”, en a.or.-dänga som placerade sig som 38:e plats på US top 40, från deras bästa platta Charlie (1983).

Inte för att den låten är dålig, men mitt val föll istället på titellåten från Good morning america (1981). För övrigt den enda riktigt bra låten på det albumet. På dessa 10 alster som Charlie skapade var tyvärr kvaliteten minst sagt böljande.

Ambition släpptes under en tid då musikpendeln svängde. Från att i ett decennium inneha ett världsherravälde, knackade nya genrer på dörren. Mattan drogs undan centimeter för centimeter, halvår för halvår. Gitarrbaserad pomprock började bli lika populär som en bålgeting i drinkglaset på beachen.

Teamet Shaw och Thomas avlade tillsamman fram en platta som lätt kan rankas bland de bästa som gjorts i genren. ”All killers, no fillers” ett epitet som troligtvis aldrig passat bättre in än här. Att Tommy sjöng lungorna ur sig och att hanterade guran som ett trollspö var faktorer som strödde på storheten.

Det tog cirka sex veckor att spela in mästerverket. Inledningssmockan ”No such thing” satte kvalitetsribban oerhört högt. Gitarrdriven melodisk hårdrock där keyboarden snällt fick spela andra fiolen.

Efterkommande mer aoriga ”Dangerous game” var för mig plattans starkaste låt. Tommys ljusklara röst i kombination med en refräng som var hundraprocentig – obeskrivligt. ”The weight of the world” tog upp stafettpinnen på ett sanslöst sätt. Mer aor, mer pomp, mer rytmer, tillika en av de tre bästa på albumet. ”Ambition” tog oss tillbaka till lite tyngre tongångar. En extraordinär killerrefräng följdes i dess kölvatten.

Plattans enda cover var deras majestätisk version av Survivors megaballad ”Ever since the world began”, från Eye of the tiger 1982. I mitt tycke bräcker den originalet med råge. Efterföljande ”Are you ready for me” fortsatte att pumpa ut melodisk rock av högsta kaliber. ”Somewhere in the night” drog ner tempot och förflyttade gitarrerna till bakre rummet.

Atmosfäriska keyboardslingor omgärdade denna a.o.r.-pärla. ”Love you too much” var låten som i de bästa världar hade kunnat ersatts med ”Jealousy” från What if. Om så lite drömskt varit fallet så hade jag rankat Ambition före såväl Stan Bush & Barrage och Michael Boltons – Everybody´s crazy.

Näst sist låten ”Outsider”, briljerade återigen med kvalitet uti fingerspetsarna. Avslutningsalstret ”Lay them down” knöt ihop säcken med sitt rebelliska budskap och halvrockiga riff. Det var för övrigt enda låten som helt var skriven av Tommy Shaw.

Terry Thomas

Som sagt, timingen var inte den mest välavvägda, och Ambition blev en ultratunn bladvändare i rockhistorien. Skivköparna vände inte bara andra kinden till, utan svek den före detta Styxmedlemmen rejält. Det var de musikaliska och troligtvis ekonomiska dropparna som fick bägaren att rinna över.

1989 bildades Damn Yankes, 1990 landade debutalbumet tungt på skivdiskarna. Supergruppen bestod av den brokiga skaran: Ted Nugent, Tommy Shaw, Jack Blades (Nightranger) och trummisen Michael Cartellone från Ambition-touren. De levererade en halvtaskig platta fylld med radiovänlig hårdrocksmusik. Juvelen på plattan var aoriga ”High enough”, som välförtjänt också blev en hit i USA. Efterföljaren Don´t tread gav verkligen inte mersmak, utan var horribelt usel.

Gruppen gick i graven 1993 när Ted abdikerade. Damn Yankes devalverades till duon Shaw Blades. Hallucination hette debutalbumet som gavs ut 1995. 12 år senare kom en uppföljare ut. Det var dock en platta bestående av covers av låtar som influerat de båda. Ingen av albumen rosade marknaden, eller charmade fansen och definitivt inte undertecknad.

Om det var katapulten som fick Tommy att återvända till Styx vet jag inte, men 1995 var han tillbaka. Det var ett band som han tycks vara trogen än idag. 1997 dök hans fjärde soloplatta upp – 7 deadly sins ut. Ambitionvibbarna, Terry Thomas, de starka melodierna och de feta refrängerna var som bortblåsta.

Vad hände med Terry Thomas sedan? Ambition kan väl i backspegeln ses startskottet till att bli en välrenommerad producent. Han producerade bland annat några av Bad Companys plattor. Även Holy water, som, om man hör ordentligt, bär lite av Ambition soundet.

Året innan producerade han vad som i a.o.r-kretsar anses vara en form av helig graal: Giant – Last of the runaways, precis som uppföljaren 1991, Time to burn. Rickard Marx, Tesla, Brian Howe och Foreigner var andra storheter som han dirigerat.

Mr Shaw kommer alltid att via Ambition plattan ha en plats bland de 10 bästa som gjorts i genren. Att Terry Thomas produktion numera kan anses som anmärkningsvärd före sin tid och fortfarande låter genant fräsch gör inte saken sämre. Det här var ett teamwork som i ärlighetens namn borde titulerats Shaw & Thomas, eftersom Terry bör anses som en jämlike när det kommer till hur bra albumet egentligen blev, något Mr Shaw genuint understryker själv.

Continue Reading »

Del 6: Kiss – Dynasty

Min KISS-fanatism nådde sin kulmen runt 1983. Efter Lick it up svalnade mitt intresse för grabbarna rejält. Korrelationen torde vara att magin försvann, när de ”äntligen” sminkade av sig. 1984, när Animalize släpptes, var jag indirekt helt KISS-drogfri.

Mitt rum som varit tapetserad med Kiss-planscher plockades ner, en efter en. Mina föräldrar var nog de största vinnarna, en tidig julafton månne?

Dessa planscher var som allra mest estetiskt tilltalande innan, under och efter KISS sjunde studioplatta. Den tog vid efter underbara Love gun (1977). Jag kommer fortfarande ihåg min grava besvikelse över det som strömmade WI-Fi-fritt ur högtalarna. Vilka töntar, vad är det här, vilket mesigt skit! Motsatserna till superlativ haglade.

Det limbiska systemet hade kontinuerlig interna bordtennismatcher om att såhär skulle väl inte KISS låta? Eller kunde de? Ambivalensen hade mig i ett stadigt strupgrepp under några frustrerande veckor.

Mjäkiga låtar som jag vägrade befatta mig med, framstod efter ett tag som medgörliga…men absolut inte mer än så. Pendeln svängde senare mot att den nya inriktningen egentligen inte alls var så dum, snarare tvärtom. Sett i backspegeln blev det nog det mest spelade albumet på min stereo av dem alla.

Ironiskt nog, kan det till och med varit så att plattan i sig fått agera som en subtil katapultmedlare. En som lättare kunde få mig att assimilera de två blandband som en kompis aor-adlade mig med.

De som gav mig inträdesbiljetter till grupper som Axe, Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin och Dakota.

Jo, det vore minsann något, att den grupp jag dyrkade, och som jag dels ville se omaskerade, dels ville se ännu tyngre, var de som inspirerade mig till att bli en a.o.r.-kille av rang?

Att jag gillade allt från synt till punk gjorde nog sitt till att övergången gick friktionsfritt. Det är väl först de senaste åren som jag insett att såväl Dynasty som Unmasked är två sjusärdeles a.o.r.-album, inte bara musik från KISS.

Många störde sig nog på plattan, eftersom fans ansåg att de sålde sig till discogenren. I själva verket var det aoren de flörtade mest och bäst med. Det var bara det, att vi i Sverige inte visste bättre, eftersom genren ännu inte slagit igenom här, till skillnad från USA.

Paul Stanley ville visserligen ha en danssingel, efter inspiration från okända danspalatset Studio 54 i New York. En önskan som slog in via ”I was made for loving you”. Visst finns det mikroskopiska ekon av genren i de andra låtarna, men dessa är underliggande, parallellt de som ger plattan dess fylliga identitet.

KISS och Vini Poncia

Producenten och låtskrivaren Vini Poncia hade året innan lyckats göra slarvsylta av Peter Criss soloalbum, såväl musikaliskt som försäljningsmässigt. Att samme person fick förtroendet att vara oket på uppföljaren till Love Gun borde väl setts som ett abnormt högriskprojekt.

En stor del av den processen berodde på att Peter ville ha honom ombord. För honom fick det en motsatt effekt, då Vini upplevde Peters trumkompetens som minst sagt svajande och sedermera decimerade dennes roll på albumet.

Ingenting utifrån Peters soloplatta skvallrade om att resultatet skulle bli så fulländat som det blev på Dynasty.

Poncia var med och skrev tre av höjdpunkterna på plattan: ”I was made for loving you”, ”Sure know something” och ”Dirty livin”. Vini var långt ifrån en gröngöling, utan hade skrivit massor av bra musik till artister och grupper som The Platters, The Ronettes, Ringo Starr, Manfred Mann, Carly Simon, och Leo Sayer.

Även i a.o.r-genren hade han gett sina bidrag. Det främsta avtrycket för mig var att han producerade Tycoon – Turn out the lights (1981). ”Walk the line”, ”Call the police” och ”This island earth” var pomp-a.o.r. i den högre skolan från den plattan.

Senare skulle han också producera och skriva låtar till Adrenalin – Road of the gypsy (1985), och Crissy Steele – Magnet to magnet.

Bakom KISS-kulisserna var det så mycket dramaturgiska knutar under solen att det var ett smärre under att Dynazty verkligen fick se dagens ljus.

Anton Fig som spelade på Ace Frehleys soloalbum tog över Peter Criss trumroll, förutom på ”Dirty livin”, medan Peter fick möjligheten att fullt ut kunna koncentrera sig på drogerna och missnöjet över sin roll i bandet.

Gene Simmons spelade endast bas på fyra av låtarna, i syfte att få mer tid över att ligga med allt och alla som hade två bröst och två ben, enligt hörsägen, även dem helt utan bröst och ben.

Ace Frehley sjöng för första gången på lika många låtar som Paul, och på fler än Gene, vilket säkert överraskade typ alla KISS-fans världen över. En av låtarna var ”2 000 man” tillika en av få covers som KISS tagit sig an överhuvudtaget.

Ace red verkligen på en framgångsvåg, utifrån succén med sitt soloalbum året innan. Med självförtroende som en självmordsbombare hanterade han sång, elbas och gitarr föredömligt på Rolling Stones covern.

Disco-a.o.r dängan  ”I was made for loving you” blev bandets andra guldsäljande singel i USA och en massiv hit runt om i världen. Troligtvis den låten som räddade kvar Vini till kommande plattan Unmasked.

Det är för övrigt KISS mest streamade låt på Spotify, nästan dubbelt så mycket som ”Rock´n roll all night”. De två är de enda av bandets alla låtar som passerat 100 miljoner lyssningar.

Det är något unikt med albumet. Inte bara för att jag då spelade sönder den, utan att helheten är ett unikum, och liknar inget annat som gjorts av andra grupper. Soundet och atmosfären har en pomp-a.o.r.-karisma som jag inte heller kan sätta fingret på.

De där bombastiska inslagen med få keybordslingor var själsligt inkilade i varenda ton.

En låt som sakta men säkert avancerat till tronen att kunna titulera sig som skivans bästa låt var antikomplicerade ”Sure know something”. Paul sjöng sin egen och Vini Poncias skapelse med en inlevelse som skulle kunna burit Feministiskt initiativ över fyra procents spärren. Allt var vulkaniskt, från stämsången till versen och refrängen.

Nästkommande ”Dirty livin” framfördes utmärkt av Catman, kanske just för att han var delaktig i låtskriveriet. Gene Simmons pennade ”Charisma” är en låt som fortfarande genererar rysningar.

En annan komposition som växt till sig ordentligt under årens lopp är ”Save your love”, framförd och skriven av Ace.

Refrängen är så snyggt pompig och korpulent utdragen att det nästa gör ont i kroppen att höra den. Detsamma gäller för ”Magic touch” som Paul skrivit. Han framförde det dramatiska stycket med bravur – igen. Ace och Paul var verkligen albumets två stora vinnare.

Trots endast ett bidrag till skivan måste ändå Desmond Child omnämnas. Paul och han möttes tidigare i karriärerna när de skrev ”The fight” till Desmond Child & Rouge.

Han var 80–90-talets svar på Max Martin; en som frapperande hyvlade fram hits på löpande band till kända som okända artister. ”I was made for loving you” blev startskottet för många givande samarbeten i framtiden.

Desmond Child och Paul Stanley

Här följer låtar som han var med och skrev tillsammans med KISS:  ”I’ve Had Enough (Into the Fire)” ”Heavens on fire”, ”Under the Gun”, ”King of the Mountain”, ”Who wants to be Lonely”, ”I’m alive”, ”Radar for love”, ”Uh! all night”,

”Bang bang you”, ”My way”, ”Reason to Live”, ”You love me to hate you”, ”Let’s put the X In Sex”, ”(You make me) Rock hard” och ”Hide your heart”. Denna armada av hits visar på vilken melodikänsla Desmond hade och fortfarande lider av.

Att han ligger bakom de flesta av Bon Jovis hits, samt skräddarsydda kollaborationer med Aerosmith, Ratt, Alice Cooper, Joan Jett & the Blackhearts, Meatloaf, Scorpions med flera, är minst sagt svårgreppat. Killen har i över 40 år hållit melodifanan högt – respekt.

Förutom de sju nämnda låtarna på Dynasty, ackompanjerades dessa av intressant-textade ”Hard times” och Gene Simmons pennade ”X-ray eyes”. För mig är Dynasty ett helgjutet album som numera kan kategoriseras in som högkvalitativ a.o.r.

På plattan huserar musik som jag upplever vara aningen skadeskjutet på grund av att det just var ett KISS-album. Dynasty och Unmasked kommer förevigat att vara inristade i mitt hammerheart.

Mats ”Hammerheart” Widholm

Continue Reading »

Axe – Offering

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis, kompis. De två blandband han aor-adlade mig med fick min musikinriktning att expandera.

Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Det var inte så att jag helt sonika lämnade de andra genrerna, pop, hårdrock, synt, punk utan tillsyn, aoren blev snarare en ny välkommen medlem till min musikfamilj, parallellt en källa till en tjockare plånbok. Ett av banden som infiltrerade mig allra bäst var Axe.

Axe bildades ur askorna från Babyface. Bandet bestod egentligen utav forna Babyface medlemmar: Edgar Riley Jr, Bobby Miles, Bobby Barth, Mike Turpin.

Enda undantaget var Teddy Mueller som hoppade från a.o.r.-kollegorna Prism (1977). Från början kallade de sig lite klatschigt för Alien, men bytte 1979 namn till Axe.

Ett namn som jag och troligtvis många andra inbitna hårdrockare antog vara synonymt med betydligt tyngre tongångar typ Slayer eller Anthrax. Gruppen släppte debutalbumet 1979 samtidigt som andregitarristen Michael Osborne förstärkte kollektivet.

Detta embryo visade upp vad som komma skulle på uppföljarna, exempelvis ”Life´s just an illusion” och ”Back on the streets again”.

Det tog inte så lång tid för mig att införskaffa plattan Living on the edge (1980). Sångarens Bobby Barth kraftfulla och passionerade stämma i symbios med pompalster som:  ”Living on the edge”, ”Fantasy of love” och ”Carry on”, var nästintill en andlig upplevelse.

Sett i backspegeln är de idag ännu mera odödliga än de någonsin varit. ”Fantasy of love” skulle jag lätt kunna titulera till en av 25 bästa låtarna som skapats i genren. Som sagt, Living on the Edge innehöll några monumentala låtar. Det var också den sista där basisten Michael Turpin ingick.

Det var dock Offering, från 1982 som blev ansiktet utåt i min skivsamling. De bytte skivbolag från Camel till Atco, Wayne Haner ersatte Michael Turpin på bas. I grunden var Axe ett gitarrorienterat band, där keyboarden mer var ett komplement än en karismatisk frontfigur. Det hörs tydligt på albumets enda cover, Montrose klassiker “I Got the Fire”.

Pianoklinkandet på ”Rock´n roll party in the street” ledde lyssnarna fram till tung pomphårdrock. Det är väl det som jag verkligen dyrkar med bandet, de balanserar på rätt sida av de ultratunna linorna, mellan för tungt, och för mjukt, ungefär som Y & T gjorde så bra. Mindre keyboards, mer enkelspårighet återfinns på nästkommande alster: ”Video inspiration”. En okej låt, som jag upplever som aningen tjatig.

Bobby Barth

Det är på tredje spåret som a.o.r.-genialiteten briserar. Inledningen till ”Steal another fantasy” kan inte beskrivas på annat sätt en som brutalt vacker; a.o.r. när den är som allra bäst.

Tjejnamn är något som genren i sig är världsbäst på att framavla; Rosanna, Stacy, Pamela, Cynthia, Carrie, Diana, Mandy, Caroline, Valerie, Mary, Madelaine, Anna, Janie, Gloria med många mer.

Till dessa kunde vi nu addera ”Jennifer”. Låten i sig är ett midtempo-mästerverk, där Bobbys röst får tillåtelse att dominera ljudbilden. På sjätte låten återgår soundet från mjukt till melodiskt tufft.

Bobby Barth

”Burn the city down” var pomprock som smittade ner lyssnaren med tyngd och en ultrafet refräng. Efterkommande ”Now or never” drog ner på tempot och de distade gitarrerna.

Det som utkristalliserade sig var pure a.o.r.  Dutt dutt keybords, smäktande gitarrer, och fin stämsång skapade extraordinär magi. Näst sista låten drog återigen upp tempot via ”Holdin on”; mer hårdrock än a.o.r.

Sista låten ”Silent soldier delade kungligt upp tung vers med silkeslen refräng, en perfekt musikalisk allegori som sammanfattade vilka Axe egentligen var; ett band med ett exceptionellt finkalibrerat melodisinne.

Det udda omslaget gjordes av Don Brautigam. Fyra år senare skapade han det sinnessjukt vackra omslaget till Metallicas: Master of puppets. Densamma ritade också deras Black album 1991, vilket måste varit musikhistorien mest lättcashade uppdrag någonsin

Fansen gillade verkligen också vad de hörde. Axe turnerade med storheter som och öppnade för Iron Maiden 1983. Världsherraväldet stod på vid gavel. Inspirationen från turnékollegorna gjorde att pendeln svängde mot mer hårdrock än a.o.r.

Ett år senare landade Nemises på skivdiskarna. Accept-vibbarna kastades ut på inledande ”Heat in the street”. Det var snabbt, tungt, melodiskt och djävulskt bra, även om många som dyrkade deras mest melodiösa låtar kanske satt både kaffe och kaffekoppen i vrångstrupen.

På ”Young hearts” återställdes kaoset till Axe-vardag. Låten var plattans allra bästa och en typisk Axe-låt som lätt hade kunnat infogats på Offering. ”

I´ll think you remember the night”, ”Eagle flies alone” och ”Foolin your momma again” alster som hamnade precis under ”Young hearts”. Ytterligare ett väldigt bra album av Axe, fast inte lika ikonisk som Offering.

Turnén med Mötley Crue kunde varit inträdesbiljetten till det de riktigt stora i branschen. Tyvärr omkom istället Michael Osborne tragiskt i en bilolycka 1984. Bobby Barth och hans fru var också med i kraschen, men klarade sig mirakulöst. Floridabandet splittrade av förklarliga skäl efter incidenten.

Tiden läker alla sår? Ingen aning egentligen, men bandet återuppstod oväntat med svensktysk hjälp via bolaget MTM. Det samarbetet resulterade i plattan Five (1996). Originalmedlemmarna var Barth, Edgar Riley Jr och Teddy Mueller. Bob Harris snodde mickstativet, Bobby koncentrerade sig på gitarrliret istället. In kom välrenommerade basisten Blake Eberhard och keyboardisten Robe Lowe.

För mig var dessvärre skadan redan skedd, borta var de magiska pompfingrana. Visst, det glimrade till i ”Holding on to the night” och ”Life in the furnace” samt några halvhyfsade sånger, men låtkvaliteten hade tyvärr devalverats, samtidigt som utmärkte sångaren Bob Harris helt enkelt inte var en Bobby Barth.

Ett år senare dök samlingsplattan Tventy years from home upp. Tre år senare kom det som länge såg ut att vara deras sista platta, The Crown ut. Planeterna var inte längre synkade, och tiden hade hunnit rinna ut. Musiken var ljusår från det som jag curlat av tidigare.

19 år senare har vi enligt bandets utsago, plattan som knyter ihop hela aor-säcken: The final offering, deras sjunde alster. Förväntningar var väl inte de högsta utifrån deras två senaste besvikelserna. Dessa besannades dessvärre med råge, mer blues, mindre pomp-aor - not worthy at all.

Gruppens grundare tillika dirigenten, låtskrivaren och gitarristen Bobby Barth började i Blackfoot efter Axe kraschat. Två år senare lämnade han det bandet för att dedicera sin första och enda soloplatta: Two hearts one beat, till sin omkomne kollega och vän Michael Osborne. Mr Barth pendlade sedan mellan Blackfoot och senare upplagor av Axe.

Förutom musiken är motorcyklar hans livsgnista. Han är bland annat vice President och grundare till Louisiana Grand Chapter of the ”Widows Sons” motorcycle Riding Assoc.

För mig spände Axe karriär över tre plattor. Det utomjordiska melodisnickeriet blev liksom kvar i bilvraket vid den tragiska olyckan 1984. Bandet och Bobby återhämtade sig aldrig riktigt. Albumet Offering kommer alltid att ha en helig plats upptagen i mitt a.o.r.-hjärta.

Continue Reading »