Dupuytrens kontraktur

Fotboll är en kul sport på många sätt och vis: kamratskap, tävlingslusta och oändligt med konditionsträning. Jag började spela i IF Sylvia när jag var sju år, för att senare kliva ner på hierarkistegen till Ektorps FF och slutligen Vikbo IK. I den sistnämnda  klubben spelade jag mellan 20- till 32 års ålder. Den så kallade karriären avslutades abrupt av en elakartad främre korsbandsskada. I mitt skade-cv ingick bland annat ett brutet nyckelben, två gånger avslaget näsben, 10 stygn under ögat och delikata ljumskproblem.

En av de mindre skadorna inträffade när jag var runt 25 år. Jag tappade balansen i en nickduell, föll handlöst bakåt och tog emot fallet med högerhanden. Det visade sig vara ovanligt korkat, då de flesta av fingrarna böjdes bakåt. Det gjorde helvetiskt ont. Jag traskade bort till min tränare som stalinistiskt menade på att detta var väl inget att belasta sjukvården med. Mellan raderna menade han på att en tvättäkta man som spelar fotboll och något så fånigt som lite ont i fingrarna inte har något gemensamt.

En tränare är mångt och mycket en form av guru eller mentor. Jag lydde hans råd att inte besöka någon form av vård. Sett  i backspegeln var det självklart hur dumt som helt. Tiden gick och jag tänkte väl inte överdrivet på vad som låg i fingerdvalan förrän fingret successivt började krokna. Processen skedde dock inte på en dag utan jag kan idag inte svara på när jag började fundera på fingrets krökning.

I vilket fall som helst tog jag tag i detta 2009 genom ett härligt besök på Vårdcentralen i Kneippen. Läkarens fråga huruvida jag kände någon smärta eller inte var den utlösande faktorn till svaret: ”vi gör inget förrän det gör ont och blir värre”. Självklart skulle jag ha dragit en vit lögn i stil med att det gör fruktansvärt ont, men min ärlighet satte stopp för den strategin.

Det tog mig 6 år att ta mig i kragen igen. Fingret hade enligt mig och min familj definitivt blivit konkret krokigare. Parallellt hade jag periodvis fått en molande värk i fingret. Dessa två faktorer blev källor till att återigen stå öga mot öga med med Vårdcentralens hälsolegosoldater. Den drakoniske översteprästinnan var minst sagt inte mottaglig för varken molande värk eller krokiga fingrar. Efter ett enträget appellerande till högre makter fick jag i alla fall en remiss till Linköping och Hand och plastikkirurgiska kliniken. Det tog ett antal månader innan adekvat information och besöksdatum damp ner i brevlådan.

Det var med viss bävan jag bilade de 4½ milen till syskonstaden Linköping klockan 06.30 den 24 mars. Förutom att nästintill vara medvetslös av trötthet fanns det en oro för dylika skräckhistorier om operationer som vänner och bekantat skrämt upp mig med. Mitt krokiga finger och jag passerade hastigt de intetsägande nybyggda entrén till regionens största sjukhus. Klockan 07.40 satt jag i väntrummet med en liten rykande plastmugg med kaffe efter att gått fel några gånger i de labyrintliknande korridorerna .

Jag var inte ensam; två andra män som var äldre än mig deltog också vid denna gruppinformation. Den trevliga sjuksystern välkomnade oss och förklarade vilka alternativ vi hade till vårt förfogande samt hur vi skulle gå till väga. I informationen beskrevs alltför detaljerat hur de tre  ingreppen gick till om man som jag ville rätta till fingret. Hon passade också på att nämna att ett ingrepp i kroppen är ingrepp, något som alltid kommer att vara förenat med en risk för att nerver skadas eller andra mindre välkomna bieffekter uppstår i kroppen.

Nästa station blev ett möte med en arbetsterapeut en våning upp. Syftet var att mäta sträckdefekten på krokigheten och om det fanns en tydlig sträng i fingret som gick att behandla. Enligt henne så uppfyllde jag kriterierna för att genomgå någon av de tre alternativ som finns att tillgå. Vilken av dessa var höljt i dunkel och något som jag skulle få besked om via postgången. Sista anhalten blev att röntga fingret. Det var en oväntad servicebonus utifrån mitt neurotiska tjatande om att krokigheten hade uppkommit genom en fotbollsskada. Klockan 10.45 satt jag återigen i bilen lyssnades på Pop Evils klockrena album – Onyx samt med ett knippe  worst case scenario tankekonstruktioner på fiktiva smärtskalan i kommande ingrepp.

Detta klämkäcka namn kallas vardagligt för vikingasjukan och är en progressiv och delvis ärftlig bindvävssjukdom. Sjukdomen utvecklas vanligtvis långsamt och under lång tid. I ett tidigt stadium av sjukdomen bildas knölar i handflatan. För vissa  inklusive undertecknad utvecklas sjukdomen med en kännbar sträng som kan kröka och låsa fingret så det inte kan sträckas ut. Detta kan vara handikappande och medför ofta svårigheter att utföra vardagliga sysslor som att köra bil, tvätta sig i ansiktet, hålla i föremål, skriva på tangentbord och utöva olika idrotter såsom i mitt fall squash.

Den är väsentligt mycket vanligare i Skandinavien och det i sin tur har fött teorin om att det skulle kunna ha något med våra förfäder att göra. Teorin besannas så till vida att sjukdomen faktiskt visat sig vara vanligare på de landområden vikingarna härjat eller där de slagit sig ned i österled, det vill säga i Ryssland och även ner mot Medelhavet finns det enklaver där sjukdomen är betydligt vanligare än annars.

I Sverige uppskattas omkring 8 procent eller 700 000 svenskar lider av vikingasjukan, majoriteten av dessa är män, flertalet har dock bara lindriga besvär och behöver ingen behandling. I Sverige drabbas ungefär var femte man över 60 år och för kvinnor är andelen lika stor när de har passerat 80 år. Cirka 3000 patienter behandlas årligen mot Dupuytrens kontraktur. Men ungefär en tredjedel av patienterna får ett återfall inom tre år. Risken för återfall är beroende på olika faktorer. Risken ökar om man till exempel fick sjukdomen tidigt, om flera fingrar är krökta, om det finns tecken på att sjukdomen finns på andra delar av kroppen som exempelvis penis eller i fotsulan eller om det finns en ärftlig faktor. Dupuytrens kontraktur är en kronisk sjukdom och kan därför uppkomma flera gånger. Forskning visar att vikingasjukan är vanligare bland till exempel rökare, alkoholister och diabetiker där den gemensamma nämnaren är kärlförändringar.

Förr i tiden fanns det bara ett alternativ och det var helt sonika att operera fingret. Sedan några år tillbaka finns det två andra metoder att tillgå, operationer görs nästan aldrig. Den vanligaste och mest smärtsamma metoden heter Xiapebehandling. Den går ut på Xiapex injiceras i den hårda bindvävssträngen i handen, ej senan. Den verksamma substansen är ett enzym som bryter ner kollagenet i strängen. Läkemedelskostnaden per injektion är för närvarande cirka 6 000 kronor. Då är det positivt att bo i Svedala kontrasterat USA. Via mitt frikort behövde jag bara betala bensinen till och från Linköping.

Jag fick beskedet om Xiapexbehandling den 2 juni och fingersträckning den 5 juni. Dessvärre sammanföll det datumet med min inplanerade Skottlandsresa. Jag ringde återbud och hoppades att inte återbudet  skulle innebära 1 års väntan. Turen stod mig bi via ett återbud som någon annat lämnat. Det innebar att jag fick ett tidigare datum än det i juni.

Jag bilade i ett konstant olycksbådande regnoväder till Norrköpings syskonstad. Linköpings lasaretts nya parkering fungerade klockrent; man betalar bara för den tid som man varit på sjukhuset. Jag var i god tid innan min bokade tid klockan 16.50. 30 minuters försening i sällskap med 10 goa gubbars sällskap var lika trevligt som deprimerande. Flera av dem kom ut som skadeskjutna vitryssar. Den ena höll på dö utav smärtorna från de 10 nålsticken i fingrarna, den andre höll på att kollapsa, den tredje för chockad för att överhuvudtaget kommunicera. Utifrån att jag dels är spruträdd, dels är oerhört känslig för all typ av smärta var deras mardrömshistorier inget jag ville höra innan jag själv skulle träda in i mottagningsrummet.

Sköterskan fick dock hålla mig i armen samtidigt som hon masserade densamma. Visst gjorde det ont, men inte lika smärtsamt som jag hade förväntat mig. Alla som tagit dessa sprutor var tvungna att vänta i väntsalen runt 30 minuter innan man fick åka hem. Anledningen stavades allergiska reaktioner från den starka bakteriesprutan. Jag uppvisade inget av de 376 varianterna av  allergiska reaktioner. Det tog mig 35 minuter att bila hem till Norrköping för att andas ut. Det blev en kortvarig utandning då fingret dels svullnade upp, dels fluktuerade mellan lila och röd.

Dagen efter var fingret  kallbrandsrödblå, helvetisk öm och betydligt mer svullen än dagen innan. Jag avbokade kommande två squashmatcher utan att tveka. Att hålla i ett rack i detta dysfunktionella tillstånd kändes inte på något sätt naturligt. Samma dag ringde jag för säkerhets skull upp Linköpings lasarett för att fråga om detta var vanligt eller inte. De sa att det var helt i sin ordning.

Fas två fyra dagar senare bestod utav att fingersträcka mitt sargade finger. Första steget i den processen var en härlig bedövningsspruta vars innehåll aldrig tycktes sina. Läkaren satte nålskrället på 200-300 platser i min hand. Jag fick därefter ligga kvar på britsen tills bedövningen verkat fullt ut. Den lakoniska kvarten kändes snarare som 35 minuter. Jag visste ju vad som komma skulle, det vill säga med våld trasa sönder senorna i handen. Sköterskan fick återigen hålla och massera armen samtidigt som läkaren knäppte och knackade ut mitt krokiga finger. Det fanns inte en chans i världen att jag smygtittade på läkarens brutala kamp mot det krokiga fingret.

Efter den kroppsliga misshandeln sa läkaren att det skulle krävas dagliga träningsrutiner eftersom han inte kunnat sträcka ut allt. Jag fick därefter en ritning som visade mig hur jag skulle ta mig till sjukgymnasten. Efter att gått fel två gånger kom jag in på direkten till en snäll arbetsterapeut. Sköterskan som satt bredvid förordade plastskena, medan den jag hade tyckte handske vore ett bättre alternativ. Kompromissen blev till sist handske med extra stöd. Smolket i bägaren var definitivt att jag var tvungen att bära denna otympliga tygtingest med dragkedja från nu till på onsdag. Utifrån tidigare information var det bara på nattetid som handske eller skena skulle på. I och med nya riktlinjer så skulle handsken vara på hela dygnet runt, punkt slut. Jag fick en ny tid hos sjukgymnasten där vi dels skulle se hur fingret fungerade, dels gå igenom övningar som jag var tvungen att göra dagligen.

Att köra hem till Norrköping kändes inte helt klockrent, men det gick till sist att manövrera bilskrället från punkt A till punkt B. Att ekipera mig och gå på toaletten tillhörde numera inte alls de enklaste saker; det var som att vara barn på nytt. Efter någon dag tog jag som hastigast av handsken och såg till min förfäran att fingeruslingen nästintill var rak, dock kunde jag inte böja på fingret. Den stora blodblåsan som uppstått efter sprutor och fingerknäckningar tryckte jag splatterfilmiskt bort. Att sova med handsken var inte alls så  farligt som jag trott från allra första början.

En vecka senare drog hela familjen till Linköping. Målet var att få adekvat information om dylika övningar för mitt finger. Sjukgymnasten på Linköpings lasarett var väldigt snäll och svarade kunnigt på mitt flöde utav konspiratoriska frågor. Jag undrade bland annat om det inte var bäst i alla fall att ha på handsken även på dagen. Hon berättade då, att om fingret vill kröka sig igen så spelar det ingen roll vad man gör nu. Det viktigaste var att göra de 5 övningarna 4-5 gånger per dag samt att ha på handskskenan på natten. Visst var fingret fortfarande gulaktig och svullen, men den såg onekligen relativ rak ut. Det ömmade lite, annars hade jag ingen nämnvärd smärta.

Två veckor efter besöket hos sjukgymnasten så ser fingret fortfarande rak ut. Några smärtor känner jag inte; dock skulle jag kunna göra flera av de övningar som jag blivit ombedd att göra 4-5 gånger per dag. Fingret är fortfarande missfärgat, visste jag inte bättre så hade jag gissat på att det är på väg att ruttna bort. Enligt läkarna kan det ta över en månad innan detta försvinner. Jag är väldigt nöjd med hur sjukvården har hanterat detta. Trevlig, strukturerad och kunnig personal var det jag möttes av.

Continue Reading »

En trevlig tradition sedan 1998

I begynnelsen när jag och min fru Marie precis träffats inleddes en matprocess som idag är mer vital än någonsin. Vi upplevde att det vore trevligt att sätta guldkant även på vardagen genom att en gång per månad besöka en helt ny restaurang. Att aktiviteten fick epitetet ”28:e middagar” berodde på att det var datumet som vi dels förlovad oss, dels gifte oss.

Främst låg fokuset på Norrköping och dess restaurangutbud, men närliggande städer var lika attraktiva att konsumera samt restauranger som befann sig i skottgluggen där vår semester förlades. Den ovanstående bilden är dock aningen missvisande ur vardagslyxperspektivet eftersom tanken från början var att barnen inte skulle följa med på dessa kulinariska äventyr.

Den dogmatiska strategin har vi ibland ruckat på. Anledningarna har varit att vi inte haft någon barnvakt eller att vi helt enkelt ville att barnen skulle få uppleva just den maten eller restaurangen. Generellt sett är de två bortskämdkräsna små monstren inte med oss.

Restaurang eller restaurant kommer av det franska restaurer, vederkvicka, vilket i sin tur kan härledas till latin restaurare, återuppbygga. Därav även svenska restaurera, försätta i ursprungligt skick. En av Europas äldsta restauranger är förmodligen Stiftskeller St. Peter i Salzburg, Österrike. Den finns omnämnd i skrift redan år 803.

Sämsta Restaurangerna

Peace Yu gjorde inte de gamla anrika lokalerna rättvisa. Det blev alldeles för många minustecken på såväl maten som funktionalitet. Bara för att vi var där under buffétid var det ingen anledning för att mat som skulle vara varm var kall och att det som som tog slut inte fylldes på. Förutom detta var maten intetsägande.

L´Amore visste vi var snäppet bättre än en pizzeria, men blev ändå besvikna. Standardutförande med halvfabrikat. Det gick självklart att äta, men inget ställe som vi kommer att gå tillbaka till. Bara ett ställe att stilla hungern på så att säga.

Bästa restaurangerna

Överlag är det svårt att bedöma  hur en restaurang är på ett enda besök och endast några rätter ur menyn. Däremot är det betydligt lättare att bedöma servicen och dess interiör. Utifrån dessa två faktorer blev helheten riktigt bra. Vila bar & kök, Hälsofreak, Härliga pasta och klassiska Athen är alla ställen som är estetiskt tilltalande.

Förväntningarna var grumlade när I´l Cibo skulle avverkas. Först och främst ligger stället i Transportstyrelsens hemska byggnad, för det andra brukar centrumrestauranger inte precis vara signifikativt med kulinariska högtidsstunder, utan snarare franchising, eller ställen där alkoholen är det primära, maten det sekundära. De  huvud- och efterrätter vi åt var definitivt en rustik höjdpunkt samtidigt som servicen var top notch.

Jag och Marie är svag för indisk mat. Just av den anledningen gillade våra partiska smaklökar Ghandi´s på restauranghemsökta Kungsgatan 1. En plats som varit hemvist för många lovande restauranger vilka bara dansat en sommar. Jag vet inte om det är läget eller något annat, men något skumt är det med platsen. Det ska bli spännande att se hur länge Ghandi´s ägare härdar ut. För mig känns två indiska restauranger i stan som en för mycket.

Besökta restauranger 2014

Januari: Härlig pasta (Drottninggatan 19)

Februari: Ghandi´s (KungsgataN 1)

Mars:   Studio 54 (f.d. Manesa)

April:  Vila Bar & kök (f.d. Carl Johan)

Maj:  Lingonfabriken  (Transportstyrelsens hus)

Juni: Mat från köket (Vadstena)

Juli: Terrassen (Papa grappa uteservering)

Augusti:  Peace Yu  (f.d. Peters)

September  Athena (27 års buffé)

Oktober:  I´l Cibo  (Transportstyrelsens hus)

November: L Ámore  (Prästgatan 5)

December: Hälsofreak  (f.d. Mimmis visthus)

Continue Reading »

Per  Sandstrak – Mr Tourette och Jag

Första gången jag överhuvudtaget hörde talas om Per Sandstrak var via min introduktionsmånad i september 2014 på mitt nya jobb på NP-center. Det var NP-gurun-rebellen Anne Lundin som gav mig en glimt av denna kreativa norrman. Den förstklassiga utbildningen bestod förövrigt utav sex heldagar teori som följdes av sju handledningstillfällen.

Pelle Sandstrak reser runt i Skandinavien, Europa och Nord-Amerika med föredragsföreställningen: ”Mr Tourette och jag”.  Hans uppdragsgivare pendlar från från små skolor till multiföretag, via teatrar, studieförbund, skolor och konferenser.

Tourette Syndrom/OCD  är ett tillstånd som karakteriseras av en mångfald varierande tics, såsom snabba grimaser, rörelser, ryckningar, ofta i kombination med läten. Orsaken till syndromet är okänd, men de anses vara organiskt och inte psykiskt betingande. De drabbar oftast pojkar i barnaåren och är som intensivast i tonåren och tidig vuxenålder. Kan avta med åldern. Innehåller klara inslag av tvångssyndrom, hyperbeteende och kan ge koncentrationsproblem under skoltiden. Människor med Tourette uppfattats också som extra lekfulla, kreativa och fantasifulla om de får ett öppet bemötande (Källa: Nationalencyklopedin).

Det finns fördelar med att vara pragmatisk rationell. Istället för att anlända klockan 17.30 till Laxholmskällaren i Arbetes museet, var jag där 16.55 exakt. Det innebar inte bara att jag tillhörde skaran som fick sittplats eller plats i lokalen överhuvudtaget, utan också att jag och min fru Marie knep de bättre platserna framför scenen. Enligt arrangörerna så var detta ett nytt publikrekord av alla evenemang som hållits i Laxholmskällaren. De som kom 15 minuter innan starttid kom helt sonika inte in.

Per Sandstrak hade endast en skrivtavla och två pennor som sina assistenter på scen. Resten skötte hans personlighet, karma  och kroppsspråk genom miner, upprepningar, gravallvar och absurd humor, med stark betoning på absurdism. Per beskriv sina år av magiska ritualer, tics, tvång och dubbelliv. Han hade under en period levt som hemlös och amfetaminist i Norge. Med 500 kronor på fickan och amfetamintabletter tågluffade han till Sverige. Där fick Pers udda sidor ett konkret namn: Tourette syndrom, vilket blev en katapult till ett nytt liv.

Vad är ovanligt, vad är egentligt ovanligt var hans huvuddevis? En väldigt bra fråga utifrån hur normal en svensk verkligen är. När han var yngre så hade han Tourette med ångest, nu levde han med Tourette med moms. Istället för att leva mot Tourette lever han nu med. Per anser sig vara så frisk som han vill, det vill säga ”hur frisk får man bli innan man blir sjukligt normal?”.

Förutom 10 minuter paus var det en 110 minuters orgie utav tänkvärdhet och stå-upp komik i 190 km/timmen och 100 procent Per Sandstrak. Per var som en  überspeedad brunråtta på scenen. De coola, kvicka och underfundiga kommentarerna haglade över den skrattande massan. Per ägde verkligen scenen och den trollbundna publiken. Att det blir sådär extra roligt och trovärdigt är den autenticitet han omgav sig med. Det han sprutar ur sig har han faktiskt varit med om, skillnaden är att han återberättar det på ett så fantastiskt underhållande sätt.

I Pers liv finns det en handfull personer som  han anser sig sett igenom honom, vilka vågat lämna den trygga boxen och som gett honom adekvat livsinsikt. Bruksanvisning för människor som stannar upp i livet och genuint villigt är mottagliga för att hjälpa medmänniskor som inte anses normala är enligt Per: VENÖ. V står för värdighet, E för enkelhet, N för närvaro; tillsammans bildar de Ö som står för ödmjukhet. Enligt Per så finns det en fras som bör användas betydligt mer: ”Så kan det vara”, stället för att beskriva vad en person gör för fel. Pers absoluta favoritsajt på nätet är ”lifes a twitch”; en gigantiskt bruksanvisning utav bra råd att reducera ens ticks med.

Som sagt, förutom att dessa nästan två timmar var schizofrent roliga, var de också väldigt lärorika. Denna föreläsningsshow kommer i alla fall inte jag att glömma i första taget. Risken är sto att jag lärt mig mer under dessa timmar än vad jag lärt mig ur böcker och halvtråkiga föredrag. Per Sandstrak – en sann hjälte och ett komiskt geni. Jag och min fru la gladeligen 200 kronor för hans två böcker som han signerade efter sitt uppträdande.

Några härliga uttryck och fraser

”Påtänd cementblandare”, ”Odefinierbar begåvning”, ”Noter är flugskit på papper”, Mannagrynsgröttryne”, En kommentar kan rädda ett liv”, Skulle jag bli ål i mitt nästa liv så skulle det vara ett rejält nederlag”, Degformerad flugsvamp”.

Vad kan jag ta med mig

• Visa känslor:  ”gör fel med hjärtat”.
• Hellre mycket humor än ingen alls
• Fundering: vad är normalt, vad är onormalt egentligen?
• Fundering: tänk om jag har rätt, och samhällsnormen fel?
• Lev mer i nuet: här och nu; rusa inte igenom livet.
• Gå utanför boxen, inte bara teoretiskt utan också praktiskt
• Var genuin intuitionell i ditt förhållningssätt.

Midsommarnormer

Jag kom bara att tänka på hur vi firar midsommar i detta land. Hela processen är ju inte normal utifrån om man tänker efter lite grann.  Då min fru jobbat många midsomrar så har det legat an på mig att indoktrinera in mina barn i denna orgie av samkväm. Själv avskydde jag detta både som barn och som vuxen. Har man koordination som en flådd säl till tonerna av något så sjukt klämkäckt som får Kalle Moreus att framstå som Rob Halford är det onekligen något negativt. Jag vet att jag skuldbelastade barnen med klockrena fraser som: ”alla andra barnen dansar ju kring stången”, ”så tråkiga ni är”, ”om ni dansar små grodorna så bjuder pappa på fika”. Aldrig mera säger jag! Det är betydligt mer normalt att inte vara med i dessa spastiskt dysfunktionella rörelsemönster.

Wikipedia info

Tourettes syndrom (TS) är en neuropsykiatrisk diagnos som involverar upprepande ofrivilliga rörelser samt minst ett läte; dessa kallas tics. Vokala tics kan också vara hela ord eller meningar. Oftast kommer de första ticsen vid 6–7 års ålder, men de kan också debutera både tidigare och senare; debuten måste dock vara före 18 års ålder för att diagnosen Tourettes syndrom skall kunna ställas. I Sverige brukar Tourettes syndrom räknas som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Continue Reading »

Sällsynt matkreativitet

Jag har alltid lekt med tanken att själv vara den som hittar på nya smakkonstellationer och coola namn på pizzor. Det skulle definitivt vara spännande att få testa sig fram till kommande smaksensationer. Det är i mitt tycke ett under att inte fler pizzaägare gjort det. Kanske beror det på att de upplever att de inte behöver göra så, de tjänar pengar i vilket fall eller att de märker att de konservativa kunderna inte bryr sig nämnvärt? I vilket fall som helst är det minst sagt konstigt att det inte experimenteras mer än vad det gör.

Smaken är som baken, och vad man gillar och inte gillar är ytterst individuellt. Tyvärr tillhör jag kategorin som är lite tråkig då det kommer till att äta vissa produkter och testa nya matanrättningar. Jag avskyr alla former av svamp, och äter absolut inte vare sig kräftor eller räkor. Det mesta som kommer från havet dissar jag helt sonika, med undantag för torsk. Mina mer barnsliga kostvanor dränerar mina valmöjligheter att hitta nya smaksensationer.

Detta dysfunktionella matbeteende kan dock inte stoppa den mentala kreativiteten från att flöda. Bra råvaror skulle vara grunden för verksamheten där ekologiskt och närproducerat skulle vara självklara ledord. Jag skulle inte kunna stoppa in massor av kemikalier med syftet att bara tjäna pengar; det skulle vara emot mina principer helt enkelt. En god pizzasallad är självklart ett tillbehör som skulle finnas, men att inte testa andra ingredienser vore ett helgerån. Varför finns det inte fler varianter på sallader som skulle kunna passa lika bra som den som nu dominerar hela Sveriges pizzakultur.

När det kommer till ingredienser i sig så är det bara fantasin som sätter gränserna. Jag skulle testa varje grönsak, frukt, kött, sås, nöt, frön, baljväxt, krydda, ost som finns på planeten – och mixa dem. Att placera ett ägg på pizzeria är definitivt något jag skulle anamma på alla fiktiva glutenhärdar, även de glutenfria. Banan skulle få större utrymme precis som parmesan, chili, potatis och ris. Pizza för säsong, Sveriges starkaste, Östergötlands fruktigaste, världens sötaste, Norrköpings matigaste och så vidare skulle vara epitet att gå efter.

Varför måste pizzor vara runda? Mina skulle kunna vara fyrkantiga, rektangulära, hjärtformade eller något annat spännande format, vilka skulle implementeras till något passande tema. Sådana skulle kunna vara filmgenrer, politiska, humor, speciella dagar, konst, kändisar, nyheter, historia.

Norrköping fullkomlig svämmar över av pizzerior, varav de flesta är riktigt bra. Dock är urvalet ganska likartat trots ett brett urval. Det borde ju snarare vara helt tvärtom; säkra kort som varvas med egna vetemjölskreationer utifrån ett konkurrens perspektiv. Mitt favoritställe är och har alltid varit Vesuvio. Deras Pinoccio är schizofrent god där den väl tilltagna pizzans gyrossås är kronan på verket. Det finns väl en god anledning  till att de dels funnits kvar så länge som de gjort med samma ägare, dels att de fortfarande attraherar  massor av Norrköpingsbor.

Visst är pizzorna i Italien goda, men ibland kan det bli för mycket knäckebrödskänsla över de vedugnsbakade tingestarna och på tok för smaklöst. Jag har varit i många andra länder och ätit pizza såsom USA, Australien, Thailand, Tyskland, Frankrike, men de svenska upplever jag ändå som de allra bästa på flera plan. De är de mest varierade, de största, de mest smakrika, de matigaste, störst utbud, mest prisvärda och dessutom billiga. Jag är väl medveten om att kvaliteten på ingredienserna inte är de bästa exempelvis skinkan som troligtvis är ekorre eller känguru, men en tvättäkta Vesuvio slår ändå det mesta som produceras utomlands.

För någon månad sedan blev jag rekommenderad utav en jobbarkompis att besöka en nyöppnad pizzeria som satsade på kvalitet och nytänkande. Stället ligger på Petter Swartzgatan 26 och heter Pizzeria Massimo. Jag tog tillfället i akt prata lite med mannen bakom disken tillika ägaren. Han har jobbat som kock och rest runt Italien med syfte att inspireras i sin jakt att utveckla pizzabagaryrket. Hans ambition är att sätta sin egna prägel på varje ny skapelse han gör. Trots den lite mera lyxiga touchen är pizzorna inte vedugnsbakade, något jag tycker är riktigt bra då jag upplever de som godare.

Jag beställde deras ”veckans pizza” som bestod av: husets tomatsås, gouda ost, mozzarella ost, parmesan ost, bria ost, gorgonzola ost, grekiskt feta ost, ruccola, chili & vitlöks olja. Den var över förväntan: fräsch, delikat och aningen annorlunda. Via veckans pizza frodas kreativiteten;lammpizza, avokadopizza med flera är unika skapelser. Ska bli intressant och se hur Norrköpingsborna tar sig en pizzeria som tänker utanför boxen så att säga. I mitt fall så stannar tanken på egna pizzor endast på det teoretiska planet.

Continue Reading »

Beta-av-kokböckerrecept-strategin

Jag och min fru startade detta matprojekt år 2005 utifrån mitt maniska samlade på kokböcker. De här dammsamlarna blev sedermera katapulten till att  skapa en strategi som inte skulle upplevas som ett jobbigt krav-ok över axlarna i vardagsstressen.  I och med att vi har en hel vecka på oss att bestämma vilken efterrätt och vilken middag som ens val blir det aldrig aldrig riktigt jobbigt eftersom det inträffar just varannan vecka.

Den personen har också ansvaret att handla in råvarorna och tillaga dem. Det finns inga som helst krav på vilken dag i veckan det görs, eller om man vill gör recepten under samma dag; flexibilitet är ett ledord, annars blir det på tok för strikt. Livet går upp och ner, motivation kommer och går, något som påverkar att vi ibland hamnar efter i såväl efterrätt- som middagsreceptdjungeln. Det gör dock inget, utan det får ske, för att senare jobbas ifatt; ibland händer det motsatta, att vi ligger före veckoschemat på grund av att man tidigarelägger sin vecka.

Ett bra råd vid exempelvis muffins, kladdkakor eller sockerkakor är att experimentera med olika ingredienser. Istället för att kombinera bara Polly med kladdkaka så kan man dela upp kakan i 2  till 4 delar, där varje bit i sig fungerar som ett adekvat efterrättsrecept. Till exempel kan en kladdkaka delas upp med Dajm, turkisk peppar, hallon eller likör; egentligen är det bara fantasin som sätter gränserna. Utifrån provresultatet framavlas i bästa fall en sensationell smakkombination som man vill göra om många gånger med, det vill säga föras in i favoritreceptlistan.

Tre administrativa problem:

• Första steget är att dagbokföra vilket recept som gjorts, vilken vecka och vem som gjort det.

• Andra steget är just att betygsätta rätterna utifrån en sjugradig skala.

• Tredje steget handlar mera om hur vi tillvaratar recept som vi tycker är extra delikata och vill göra om.
  

Helheten skapar synergieffekter för att såväl bli en bättre kock som att måla upp vardagsbestyren i festskrud. De recept som vi graderar fyra eller uppåt är sådana recept vi sparar, de som får ett lägre betyg förkastar vi helt sonika. Ifall en rätt råkar attrahera våra svårflörtade barn eller att vi ger rätten 5 eller över, så förs receptet in i ytterligare en lista där själva matessensen hamnar. Efter några år har man definitivt inga problem med att hitta fantastiska recept på middagar eller efterrätter till vänner eller  släkt som kommer på besök, snarare det motsatta.

Betygskriterier

Att många recept sällan får under betyg 3 beror mest på att vi gör recept som instinktivt känns spännande och delikata. Då är det sällan vi blir riktigt besvikna utan det tillagade hamnar främst på graderingen ”god”. Däremot krävs det väldigt mycket utav smaklökarna om vi sätter en 6 eller ännu värre en 7. Vid ett sådant betyg måste rätten vara 5-i-topp något av det godaste man någonsin ätit

7. Fulländat

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

Best of the best

Utifrån våra receptresultat i vårt miljonprojektkök fanns det några slutresultat som stack ut lite extra: ”

Veronikas köttgryta med ris: chilipulver, paprika”, ”Johanna Westmans chokladdoppade lakritskola: turkisk peppar”,  ” Asiatisk kycklingpanna: chili, rödlök, paprika, teriyakisås”,  ”Äppelkladdkaka”, ”Kycklinghöstgryta med äpple och senap: grädde, lök, äppelcider”, ”Malins rödvinbärskaka: mandelmjöl, hasselnötter”, ”  Currygryta med kryddmarinerat fläskkött och kikärtor”, ”Ernest Limoncello med citronsaften i det vill säga oäkta Limoncello”, ”Hemgjord kexchoklad: precis som riktig fast bättre”.

2014 års recept

V.01 Mats 4/7                     Kycklingsoppa med risoni: tomatpùre, lime,

V.01 Mats 4/7                     Kladdkakemuffins med hallon

V.02 Mari 3/7                     Broccolisoppa med pocherade ägg och parmesantoast

V.02 Mari 4/7                     Kladdkaka med turkisk peppar

V.03 Mats 4/7                     Maries kycklinggryta med majs, purjolök, grädde, curry

V.03 Mats 3/7                     Kladdkaka med after eight

V.04 Mari 4½                     Indisk kycklinggryta: curry, timjan, lök, krossade tomater

V.04 Mari 3/7                     Kladdkaka med polkagris

V.05 Mats 4½                     Köttfärsgratäng: curry, ananas, riven ost, vitlök

V.05 Mats 3/7                     Marias ananas paj: cremé fraiche

V.06 Mari 3/7                     Kesobullar matbröd: solrosfrön

V.06 Mari 4/7                     Minibrownies med grädde och hallon: pekannötter

V.07 Mats  2½/7                  Fruktbröd: hasselnötter, havregryn, torkade bär

V.07 Mats 4/7                     Chokladpaj: blockchoklad, lite kaffe,

V.08 Mari 4/7                     Glutenfria tunnbröd i stekpanna: brödkrydda, fil

V.08 Mari 4½/7                  Frasiga kolagömmor: kolasmet, kakao,

V.09 Mats 5/7                     Veronikas köttgryta med ris: chilipulver, paprika

V.09 Mats 3½/                    Choklad och körsbärskaka: mkt körsbär, lite smak av dem

V.10 Mari 3/7                     Potatis med smörsås och bamsekorv

V.10 Mari 4/7                     Sega chokladrutor: havregryn, kakao. ägg

V.11 Mats 3/7                     Tacoköttfärs med bönor

V.11 Mats 5½/7                  Johanna Westmans chokladdoppade lakritskola: turkisk peppar

V.12 Mari 3/7                     Bönsallad med taco sauce

V.12 Mari 3½/7                  Mintmarängkaka

V.13 Mats 4/7                     Ica:s Chili con carne med basmatiris

V.13 Mats 4/7                     Smoothie: jordgubb, äpple, hirs, honung, banan, naturell yoghurt

V.14 Mari 3/7                     Chili con carne (tokstark): mejram, chilipeppar

V.14 Mari 3½/7                  Brownie´s med fudge och mjölkchoklad

V.15 Mats 4/7                     Thailändsk kycklinggryta med kokosmjölk, färsk koriander

V.15 Mats 4½/7                  Brownie´s med fudge med marabou jordgubbsmjölkchoklad

V.16 Mari 3/7                     Fläskfilé på indiskt vis:

V.16 Mari 3/7                     Pannacotta med vit choklad

V.17 Mats 4½/7                  Lättlagad kycklinggryta: timjan, lök, paprika, krossade tomater

V.17 Mats 3½/7                   Blueberry bars med vit choklad: mandelmassa

V.18 Mari 4½/7                  Fruktig köttgryta, ananas, kokos, curry, mango chutney

V.18 Mari 3/7                     Proteinboostad blåbärsdryck med vanilj: kvarg, juice exotisk

V.19 Mats 3½/7                  Chili con carne: kanelstång, persilja, morot, spiskummin, (starkt)

V.19 Mats 3½/7                  Kladdkaka de luxe: mjölkchokladfudge, vispgrädde och blåbär

V.20 Mari 3/7                     Falukorvspasta med Gorgonzolaost: mjölk, lök

V.20 Mari 5/7                     Äppelkladdkaka

V.21 Mats 4/7                     Thaigryta med falukorv: paprika, purjolök, röd currypasta, vitlök

V.21 Mats 4½/7                  Rabarberpaj

V.22 Mari 3½/7                  Husets indiska dal: linser, färsk ingefära, vitlök, lök

V.22 Mari 3½/7                  Trippelpanacotta: choklad, vanilj, blåbär

V.23 Mats 5/7                     Asiatisk kycklingpanna: chili, rödlök, paprika, teriyakisås

V.23 Mats 4/7                     Kokosplättar: kokosmjölk, bovetemjöl, ägg

V.24 Mari 3/7                     Egen falafel med myntayoghurt

V.24 Mari 2/7                     Citronpaj med blåbärsmaräng (för söt)

V.25 Mats 3/7                     Vegetariska köttbullar: mandelmjöl, riven ost,

V.25 Mats 3½/7                  Fryst jordgubbscheesecake på kladdkakebotten

V.26 Mari 3½/7                  Ratatouille – fransk grönsaksröra: citron, basilika, oregano

V.26 Mari 3/7                     Fransk gratäng på kokt färskpotatis

V.27 Mats 3/7                     Kebab pyttipanna

V.27 Mari 4/7                     Bananplättar (bara banan och ägg)

V.28 Mari  3½/7                  Kyckling pyttipanna

V.28 Mats 4/7                     Vit choklad crème med passion och blåbär: vispgrädde, ägg

V.29 Mats 5/7                     Kycklinghöstgryta med äpple och senap: grädde, lök, äppelcider

V.29 Mari 3/7                     Fin chokladpaj: nescafé, mjölkchoklad, mörk choklad

V.30 Mari 3/7                     Innanlår i små bitar välstekta med brunsås och potatis

V.30 Mari 5/7                     Malins rödvinbärskaka: mandelmjöl, hasselnötter

V.31 Mats 5/7                     Currygryta med kryddmarinerat fläskkött och kikärtor

V.31 Mats 2½/7                  Frozen mango margarita: limejuice, sirap, sockerdricka

V.32 Mari 3/7                     Ugnspannkaka med cheddarost och stora tomater

V.32 Mari 2/7                     Fruktig gräddtårta med kokos, hallon, mango Stevia (bismak)

V.33 Mats 5/7                     Quesadilla med färs och limesalsa: svarta bönor, majs,

V.33 Mats 3/7                     Fruktig äppelpaj

V.34 Mari 4/7                     Köttfärssås av nötfärs ej blandfärs med spagetti

V.34 Mari 3/7                     Pias päronpaj: för söt

V.35 Mats 3/7                     Potatismos med stekt bacon med baconsås

V.35 Mats 2½/7                  Amarettolagrade nektariner med mascarpone med vit choklad

V.36 Mari 3/7                     Mandelbullar med chutney yoghurt: mandelmjöl, ägg, ost, ströbröd

V.36 Mari 3/7                     Blinit med äpple sylt blandad med crème fraiche

V.37 Mats 2½/7                  Biff med lök och pasta

V.37 Hana 3/7                    Hannas smoothies: äpplemos, mjölk, naturell yoghurt, riven chokla

V.38 Mari 3/7                     Snabb pappardelle_ lövbiff, lök, vitlök, kalvfond, vatten

V.38 Mari 3/7                     Fruktsallad med bland annat amaretto, bär, apelsin, äpplen, banan

V.39 Mats 4/7                     Fröknäcke med chiafrön

V.39 Mats 3/7                     Långpannebullar med äpple, mandel och kanel

V.40 Mari 4/7                     Blomkålsris: riven blomkål, smör, vitlök

V.40 Mari 2½7                   Vallersvik äppelkaka med nötter och kanel

V.41Mats 3/7                      Peru: Aji de gallina, valnötter, parmesan, currypasta, grädde

V.41 Mats 3/7                     Proteinshake: svarta bönor, dadel, mjölk, kakao

V.42 Mari 2/7                     Sötpotatissoppa med jordnötter och koriander, lök, morötter

V.42 Mari 4½/7                  Hallonkladdkaka med vispgrädde och frysta bär

V.43 Mats 3/7                     Majsplättar med chili och parmesan med turkisk yoghurt till

V.43 Mats 1/7                     Proteinshake: vita bönor, banan, mjölk

V.44 Mari  4½/7                  Orientalisk linsgryta med festaost/bröd: spiskummin, potatis

V.44 Mari 3½/7                  Kanelbullesockerkaka: filmjölk

V.45 Mats  3/7                     Spagettilasagne

V.45 Mats 4/7                     Päronpaj i portionsform: kanel, valnötter

V.46 Mari 3½/7                  Köttfärspaj med coleslaw: chilisås, vitlök

V.46 Mari 4/7                     Päron och mint chokladkaka: kakao

V.47 Mats 2½/7                  Linscurry i röd kokos med ris: blomkål, vitlök

V.47 Mats 2/7                     Microkaka: Claras koppkaka, kakao, mint, mörk choklad

V.48 Mari 3/7                     Risonipudding_ grädde, tomatpúre, kryddor

V.48 Mari 4½/7                  Rabarberpaj: mandelmassa

V.49 Mats 4/7                     Kycklinggryta: vitlök, bambuskott, kyckling, bacon, rödvin

V.49 Mats 3½/7                  Sockrade saffransbullar med mandelmassa inuti:

V.50 Mari 3½/7                  Maries köttgryta: lagerblad, kryddpeppar,, paprika, grädde

V.50 Mari 3/7                     Mats pannacotta: banan blandat med choklad och vanilj + hallon

V.51 Mats 3½/7                  Hirsbiffar (recept tagit ifrån förpackningen) , ägg, buljong, lök

V.51 Mats 5/7                     Ernest Limoncello med citronsaften i dvs oäkta Limoncello

V.52 Mari 3/7                     Strimlad biff med chilismak med äggnudlar:  gul lök

V.52 Mari 5/7                     Hemgjord kexchoklad: precis som riktig fast bättre

 

Continue Reading »

Gamla gubbar företeelse?

Jag har alltid haft en riktigt bra syn. Det är först det senaste året som jag successivt märkt av att OCR-nummer på räkningarna blivit otydligare för varje halvår som gått. Av en ren händelse testade jag ett par överblivna läsglasögon som något glömt hos Massageakademin. Till min förvåning var de helt klockrena då jag läste NT.

Efter denna aha-upplevelse for jag vidare med ytterst ömmande muskler efter Jussis bryska massagebehandling till Clas Ohlsson. För 149 riksdaler blev det ett läsglasögon av styrkan +1.0. De andra jag testade blev suddiga, så uteslutningsmetoden gjorde att det  blev denna styrka på glasen.

Jag är snart 48 år och troligtvis en  tidsfråga innan jag infogade mig till skaran som började använda läsglasögon. Efter denna impulsiva habravinch öppnade sig en ny värld som exempelvis att läsa Norrköpings tidningar på morgonen eller kvällsläsningen, för att inte nämna OCR-nummer inläsningen. Nu har jag införskaffat mig fyra plasttingestar utspridda runt om i lägenheten samt en i min axelväska.

Rätt styrka på läsglasögonen

Läsglasögon är tillverkade för att ge skärpa på ett specifikt avstånd. Det finns flera situationer när vi som är ålderssynta behöver läsglasögon. Det vi skall läsa eller se finns ofta på olika avstånd vilket kräver olika styrka på läsglasögonen.

Läsavståndet är ca 40 cm när man läser böcker. Testa detta avstånd för att se vilken styrka som ger bäst skärpa.

Läsavståndet är ca 60 cm när man jobbar med datorer. Detta innebär att man måste gå ner i styrka jämfört med ovanstående. Det brukar vara lagom med 0,5 dioptrier.

Läsavståndet när man jobbar med precisionsarbeten är ofta mindre än 30 cm vilket innebär att man kan behöva gå upp i styrka med 1 dipotri eller mer.

Ålder	Styrka
40 år	+ 1,00 dioptrier
45 år	+ 1,50 dioptrier
50 år	+ 2,00 dioptrier
55 år	+ 2,50 dioptrier
> 60 år	+ 3,00 – + 4,00 dioptrier

Glasögonhistoria

Man tror att de första glasögonen tillverkades mellan 1268 och 1289. Innan dess använde ålderssynta munkar läsestenar som las på texten som förstoringsglas. Venetianer lärde sig att tillverka läsestenar i glas, och satte dem sedan i ramar som kunde hållas framför ögat istället för att läggas på texten.

Vem som uppfann glasögonen vet man inte, men den första som målade glasögon var Tommaso da Modena 1352. Han målade en serie fresker av bröder som läste. En använde förstoringsglas medan en annan hade glasögon som var fastklämda på näsan.

På 1500-talet introducerades konkava linser för närsynta. Påven Leo X var närsynt och bar dessa när han jagade. Han påstod att de fick honom att se till och med bättre än de andra jägarna.De första glasögonen hade kvartslinser, därför att man ännu inte kunde tillverka glasögonlinser i glas. Linserna satt monterade i ben, metall eller läder, ofta som två små förstoringsglas med ett uppochnervänt V emellan. Glasögonen balanserades på näsan, vilket naturligtvis var ett problem, eftersom ju näsor har olika form och storlek. Man försökte lösa problemet på olika sätt, bland annat med sidenband som kunde träs runt öronen, eller som i Kina där man hängde små tyngder i banden istället. 1730 satte en optiker (Edward Scarlett) för första gången på stela sidodelar som vilade på öronen. Detta spred sig snabbt och 1752 annonserade James Ayscott om glasögon med ”gångjärn på sidorna”.

På 1700-talet var lornjetten, glasögon med handtag på, en nyhet. Lornjetten användes ofta som smycke snarare än synhjälpmedel, men var också populär hos modemedvetna damer, som inte ville använda glasögon.Monokeln utvecklades på 1700-talet och blev på 1800-talet mycket populär i framför allt Tyskland och Ryssland. Monokeln bars först av män i överklassen. Efter första världskriget upphörde monokelns popularitet snabbt, antagligen på grund av att den associerades med tysk militär

På 1780-talet utvecklades bifokala glasögon av Benjamin Franklin. Han blev trött på att behöva byta mellan olika glasögon för att se på olika håll, så han satte in halva glaset av varje i ett par bågar. Problemet var naturligtvis skarven, men det var inte förrän i slutet på 1800-talet som man lärde sig att tillverka dubbelslipade glas.

På 1800-talet var det fortfarande kunden som valde styrka på glasögonen, och man kunde köpa glasögon från kringvandrande försäljare. Glasögon ansågs förhindra problem med ögonen, så många bar dem av den anledningen snarare än för att de hade problem med synen ((från http://www.medocular.se/Ogonfakta/Vetenskap/Historia/Glasogonhistoria/)

Continue Reading »

Slut med kaffet

Jag har väl druckit kaffe från jag varit runt 17 år det vill säga när jag fick mitt första jobb. Innan dess drack jag aldrig kaffe, utan det var min bror, mamma och pappa som stod för den familjekonsumtionen. Det tragikomiska i historien är att jag inte alls gillar kaffe, utan bara vill åt koffeinet. Jag blir helt enkelt djävulskt pigg utav brygden, något som är på både ont som gott.

Kaffet har också varit en kär vän i de sociala sammanhangen såsom fikaraster, föreläsningar eller luncher. För någon månad sedan köpte jag 1 burk kaffe och när den var slut skulle jag ha hittat för- och motargument utifrån ett fortsätta/sluta perspektiv. Att hitta negativa saker om denna adrenalinstinna bryggd var dock inte det enklaste. Vad som är lobbyism eller ren skär lögn är en svårbedömd sak för en som inte är kemist eller biolog.

Hädanefter så blir det att dricka kallt vatten med ekologiska citroner eller lime i när det kommer till de sociala sammanhangen. Det ska onekligen bli spännande att se hur det blir att klara sig utan denna dryck som piggat upp mig när jag upplevt mig som seg eller sjukt trött. Lördagen den 25 oktober 2014 blev det magiska datumet som kaffeepoken gick i graven. Min konkreta livlina är om livet börjar te sig allt för djävulskt, då är det väl bara att börja dricka denna brygd igen, men det måste mycket till i nuläget. Måndagen den 15 december skedde mitt första återfall. Anledningen stavades taskig sömn. Efter ½ timme med John Blund, blev det några koppar kaffe på personalmötet  på jobbet vid niotiden. Detta var dock inget som skulle sättas i system utan bara en nödlösning.

Nackdelar

• Hämmar bland annat upptaget av järn
• Finns ett giftigt ämne i koffein
• Försämrar sömnen
• Fula tänder
• Ökar risken för högt blodtrycket
• Kickar binjurarna – tar energi
• Syrabildande
• Stressar hjärtat och blir överspeedad
• Lurar kroppen att man är piggare än man är
• Tar vatten i kroppen
• Kan göra en mer nervös, lättirriterad och rastlös

Fördelar

• Blir pigg (eventuell självkonstruktion, måhända funkar rikligt med kallt vatten lika bra)?
• Ökar förbränningen och matsmältningen
• Blir fokuserad
• Innehåller nyttiga antioxidanter

Continue Reading »

Höstlopp – en förbannelse av guds like

Mitt fjärde Bråvikslopp tillika andra halvmaraton låg i fatet denna sensommarlördagsmorgon. Att hurra för tidigt borde vara straffbart; i slutet utav augusti jublade jag över att vara helt kärnfrisk förutom hjärnskadorna. Likt ett brev på posten dök en förkylning upp två dagar senare. Från att sova som en Gud av gudarna till att knappt kunna andas när sänglampan släcktes blev kontentan och troligtvis straffet av tankehybrisen.

Jag körde samma strategi som varit så lyckad inför Prags halvmaraton våren 2014. Tyvärr hjälpte inte den mig denna gång utan jag var mer förkyld när jag vaknade upp vid startdagen än jag varit för några dagar tillbaka. Ett annat tillägg var ett växtbaserat läkemedel: Sinupret forte, som enligt en kollega till mig skulle göra susen. Hon hade rätt, men mer utifrån att det gjorde rent hus i min plånbok via de 300 riksdaler som de gröna verkningslösa kräkmedlen kostade mig.

Min manual hur bli fri från förkylningen innan loppet

• Lägga mig tidigt och försöka sova/vila ut förkylningen
• Reducera intensiva aktiviteter
• Anamma helvetiskt mycket  handdesinfektion typ jämt
• Dricka exceptionellt mycket vatten
• Få i mig en bryggd bestående av färsk ingefära, citron  och vatten
  
• Be till gud, trots att jag är agnostiker

Jag valde i vilket fall som helst att medverka i loppet eftersom jag varken hade halsont, hosta eller feber utan enbart var förkyld. Jag är en förespråkare av att lyssna på kroppens signaler, men lever inte som jag lär dessvärre. Det stora problemet är inte när man hostar ihjäl sig eller har feber, utan när man känner sig subtilt sjuk. Besöker man sjukvården får man motstridiga svar som går i konflikt med varandra; kan inte dessa lekmän avgöra när individer bör träna/tävla, hur ska då jag kunna göra det.

Efter att ha jobbat till efter midnatt blev det bara 6 timmars sömn vilket skapade en minst sagt yrvaken och seg Mats när klockuslingen hamrade in sitt ljudliga budskap. Mina förberedelser utifrån ett kostperspektiv var helt enkelt optimala. Gårdagens kvällsmat hade bestått av fyra stekta ägg med en otäck kopp hirs och mjölk.En tallrik nötter, hirs, branflakes samt äggmackor rikligt med vatten med extra salt var grundstenarna i min frukost som jag intog runt klockan 08.00.

Jag hämtade upp jobbkollegan Robin Everitt och därefter kompisen Jocke ”Spurs” Andersson. Trion anlände runt halv elva till Lindö där starten skulle ske. Vädret var som klippt och skuret för uteaktiviteter, men på tok för varmt för att springa över 21 km i september, runt 15-16 grader hade varit perfekt. Vi hämtade ut våra startlappar på området där också chippet som skulle placeras på skon under skosnörena fanns fastnitad. Enligt arrangörerna hade inte loppet växt likt de föregående åren, utan rotat sig fast på samma nivå som 2013, något som skulle ändras till nästa års 5-års jubileum.

Årets primära mål

1. Inte få en kollaps igen

2. Inte bryta loppet, ta mig i mål

Årets sekundära mål

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig runt  under 2 timmar

Vi tre traskade ner till startfållan runt klockan 11.25 i ett väder som ropade badstrand och bar överkropp. Det var väl då jag insåg hur exceptionellt trög jag varit vid valet av en Craft långärmad funktionströja, när ett sportlinne hade varit det självklara valet. Tanken var att ta det väldigt lugnt i början av loppet med kollapsen i Bråviksloppet 2013 som pulserande varningslampa i åtanke. Starten skedde klockan 11.30 och det kändes riktigt bra till en början. Jag, Robin och Jocke sprang ihop till nästan 6 kilometer, då Jockes vältränade rygg successivt blev mindre. Vid 7 kilometer var det dags att ta farväl av Robins bredaxlade ryggtavla. Då hade medelfarten legat på godkända 5:15 min/km, därefter gick det bara utför. Gradantalet snuddade vid 25 graders strecket och bidrag inte heller till att mildra detta fysiska förfall. Avgrunden låg sedan bara några meter framför mig under hela loppet. Det blev helt enkelt en pina att pinna sig runt de till synes oändliga grusbetäckta landsvägarna.

Vid 13 km när typ alla som varit bakom mig sprungit om mig, gick jag för första gången vid en en horribelt segdragen backe. Detta tilltag, vattenförtäring samt vräka vatten över hela kroppen bidrog till att jag fick min enda andra-andning efter att ha börjat springa igen efter backslutet. Min självkänsla invaggade mig att jag återigen var på gång, och fick mig att tro att de kvarvarande 8 km var de som skulle leda mig förbi framförvarande parallellt reducera en skyhög medelkilometertid. Detta var dock en chimär av stora mått då jag redan efter en kilometer senare var tillbaka på ruta ett. Jag hade knappt ingen energi kvar i kroppen; att dra ut på steglängden var som att skapa permanent fred i Mellanöstern.

Efter 16 km var det bara vilja kvar; men ingen energi i kroppen. Jag han i löpkoman lägga märke till att arrangörerna på ett adekvat sätt fixat till att dysfunktionella platser som en ensamlöpare lätt skulle kunna springa fel på. Stora lastpallar med fet text och mörkrosa bakgrundsfärg omöjliggjorde springa-fel-syndromet. Det och betydligt fler markeringar samt kilometervis med tvåfärgad färgtejp var funktionella verktyg som de detta år strukturerat upp bansträckningen med. Om jag ska hitta något att gnälla över så hade fler kilometerskyltar kunnat funnit tillgängliga utmed banan.

Jag rannsakade mig själv när fem kilometer av loppet återstod. I de teoretiska tankegångarna hade jag definitivt med förra årets kollaps efter att ha sprungit sjuk. Jag insåg också att springa 21 km i förkylt tillstånd inte var det mest smarta jag gjort. Parallellt kändes det när det var cirka 3 km kvar väldigt tråkigt att bryta loppet eftersom det egentligen strider mot min natur. Utifrån ett hälsoperspektiv var det dock betydligt rationellare att kasta in handduken än att tära på en redan sargad kropp. Den processen passade bäst invid strandremsan  det vill  säga nära start-och målfållan.

Jag traskade sedan bort till sekretariatet för att delge dem att jag brutit loppet. Kastade mig sedan raklång på gräsmattan för att följa Robins sista 40 metrar; Jocke hade 10 minuter tidigare tagit sig under målsnöret. Efter ett evigt förklarande varför jag bröt loppet så gav jag Jocke mina bilnycklarna eftersom jag i detta tillstånd inte fullt ut litade på min körförmåga. När jag kom hem så blev det stekt kyckling med ris, sötsur sås och djävulskt mycket vatten. Jag tappade sedan upp ett varmt bad, väl medveten om att ett kallt sådan är en healingfaktor, inte ett varmt sådant.

Från klockan 15.00 delades kvällen upp i två pass; dels några utslagna timmar i min säng, dels resterande tid på soffan framför tv:n. Jag var faktiskt helt urlakad i symbios med frossa-light. Tankarna på  att skippa alla löpningslopp som har något med höst att göra började få fotfäste. De sista 4-5 åren har jag varit halvsjuk hela tiden, till skillnad från förr om åren när influensan en gång om året alltid bröt ut. Då tyckte jag dessa 2-4 dagar var fruktansvärda, numera längtar jag till dem istället. Sett ur backspegeln är det bättre att vara riktigt sjuk, för att sedan må bra, istället som nu vara halvsjuk  5-6 månader av året. De sista åren har det knappt varit möjligt att varken planera eller utföra tävlingar samt göra bra ifrån sig i squashringen. När jag vaknade morgonen därpå så hade jag äckligt klegg i ögat, något som stärkte min devis av att man inte bör pressa kroppen för hårt med förkylning i kroppen.

Det är med fasa istället förtjusning som jag ser fram mot Lidingöloppet om tre veckor. Att loppet kostade 800 kr är en sak, men att inte kunna känna att man kan göra sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar känns minst sagt surt. Mitt nästa drag blir att boka upp mig hos en lokal hälsoguru som håller till invid Spången. Hon håller på med alternativmedicin, vilket i många fall är kvacksalvare som utnyttjar folks naivitet, men hon har dock fått min fulla förtroende.

Min första fråga blir hur jag ska gå till väga för att bli riktigt influensasjuk så att kroppen får jobba på riktigt. Min andra fråga blir att få svar på hur  farligt det är att springa med en förkylning i kroppen. De flesta så kallade experter säger: ”så länge man inte har ont i halsen, snoret är grönt eller att man har feber så är det inget problem att träna eller tävla”, något jag är ytterst skeptisk till.

Det är lätt att falla för frestelsen att jag numera inte är en ungdom längre. Att mina 47-år tar ut sin rätt och att nuvarande och kommande tider endast är ett bevis för detta. Jag har dock aldrig sprungit ett halvmaraton det vill säga 21 km över två timmar förut förutom kollapsen i 2013 års Bråvikslopp. Så sent som i Prags halvmaraton i maj 2014 sprang jag på  1:57:39 (5:35 min/km) trots att jag var otränad och hade mer att ge, utan att gå en meter under loppet. Nu landade min tid på horribla 1.56.30 efter cirka 18.5 km; då hade jag absolut inget mera att ge samtidigt som jag gått minst sex gånger under loppet.

Att vara förkyld är nog mindre fjolligt än många ”träningsatleter” vill erkänna, det handlar snarare om ren skär förträngning; en försvarsmekanism för att överhuvudtaget kunna satsa på tävlingar utifrån ett ofta ofrivilligt grupptryck som man lätt blir offer för när man fastnar för någon idrott.  Jag undrar dock hur många som blivit handikappade eller fått sin dödsruna insatt i någon morgontidning som bara helt sonika varit  ”simpelt” förkylda.

21 km: 105 av 122 anmälda damer och herrar tog sig i mål

1. Elmina Saksi bästa dam med tiden 01:30:09  (4.17 min/km)

1. Markus Grönroos bästa man med tiden 01:17:16  (3.40 min/km)

41. Joakim Andersson 01:49:10  (5.11 min/km)

50. Peter Samelius (Sweden Rock polare) 01:51:45  (5.19 min/km)

Fel på tidtagningssystemet: Robin Everitt runt 2 timmar i mål

Bröt loppet: Mathias Magnusson (squashkollega)

Bröt loppet: Mats Widholm efter 18.5 km

 

 

 

 

 

 

Continue Reading »

Vinna, försvinna eller bara synas?

Diagnos eller inte är frågan, men utifrån att alltid ha en plan-b till hands ifall något ytterst oväntat händer är min squash-pryls-fetischism ovärderlig. Denna hybris grundar sig indirekt på att jag tillhör hybriden kapitalistkommunister. Å ena sidan dogmatisk motståndare till den nya religionen shopping, å andra sidan periodvis kunna njuta utav att shoppa loss på nätet som i diverse shoppingpalats. Betoningen ligger dock på vilket humör jag är på och hur den ekonomiska agendan utkristalliserats.

Familjen Widholms nyvunna ekonomiska uppsving har forcerat fram punkterna på min personliga tränings-önske-inköpslista. Först köptes två ultimata squashskor in från England, dessvärre var ett av dem inte alls som reklamen proklamerat, snarare tvärtom, trots att squashvärldsmästaren Nick Matthews själv låg bakom utvecklingen utav designen och skoprestationen.

”En materialförvaltare eller materialare är en person som tar hand om sportutrustningen. Materialarens uppgifter består bland annat i att bära, tvätta, inventera, packa och reparera utrustningen.”

Nästa punkt på listan blev några tjog med squashbollar det vill säga 48 stycken sådana. Passade  parallellt på att köpa ett par osedvanligt snygga Nike funktionsshorts samt linne och tröja i samma anti-svett-material. Någon vecka senare damp det senare ner en avi från DHL att hämta ut det gigantiska paketet från Sports.direct från England.

1. Dunlop Biometic GTX140 S/Rkt 40 Silver/Red

2. Dunlop Biometic  GTS 130 S/R 30 Black/Blue

3. Dunlop Biometic Ultimate S/R 30 Black/Yellow

Sista pusselbiten blev en racketväska plats för sex stycken rack från Dunlop vilken inhandlades på squashmässan på Case Swedish open. Kronan på verket och grunden till squashstegen och allt annat squashspelande via ett guldårskort från Squashcenter för 5000 kr.

Denna hybris är också ett led i min strävan att bli en betydligt bättre squashspelare. Jag har spelat frekvent sedan 1993 med härliga karaktärer som Jarmo Kolehmainen, Rolf Okon och Lino Ferrari där betoningen  då låg på att springa och slå, inte de grundläggande pusselbitarna som typ alla nybörjare får lära sig  från början.

En ny era inleddes år 2012 i och med två betalda squashlektioner med min forne gympalärare Tomas Lenberg som jag ändrade hela detta dysfunktionella beteende. Enligt honom så kunde jag inte slå ett slag rätt, och borde börja om från början eller ägna mig åt något helt annat som inte har med rack och boll att göra. Nackdelen var ju självklart att mina amatörslag sitter snuskigt djup inborrat in i ryggmärgen. Att ändra ett sådant beteende i symbios med avsaknaden utav koordination är inte den enklaste uppgiften i världen.

Såhär två år efter dessa praktiska informationsövningar har jag faktiskt blivit bättre på många saker såsom min forehand men framförallt mina lobbservar. Dock har squashnybörjarprocessen: 1. Följ bollbanan, 2.Inta mitten, 3. Slå rätt, 4, Högt rack beredskap, inte ännu satt sig. Det tycks vara som förgjort att konkretisera tanken att följa bollbanan efter varje slag motståndaren slår tillbaka bolluslingen. Jag har nyligen börjat med målbilder och att visualisera vad som komma skall i squashringen, vi får se hur det går med det squashflödet.

Mitt nyårslöfte gick i vilket fall ut på att dels kunna konsten att följa bollbanan, dels inta T:et, innan detta året är till ändå. För att dessa mål ska uppfyllas har jag beslutat mig att bara koncentrera mig på dessa två saker, inte huruvida jag vinner en tävlingsmatch eller inte. När väl detta satt sig i ryggmärgen kommer jag bli 30-50% bättre squashspelare det vill säga vinna fler bollar, game  och sedermera fler matcher, de som jag  nu förlorar på ren skär inkompetens.

I teorin lät detta självklart helt förträffligt simpelt, träning ger snabbt färdighet, men med cirka 4 månader kvar till nyår har inte alltför mycket squashkompetens ackumulerats. Dock är jag ihärdigare än någonsin, någon gång skall väl hjärnan börja fatta galoppen. Kompisen Jarmo Kolehmainen fungerar som typ ett squashspråkrör där jag via hans mer mänskliga squashkompetens får längre tid på mig att tänka på att titta på bollbanan samt inta t:et efter varje slag.

Som sagt trägen vinner -  får jag hoppas. Vad jag vet så tar det lång tid för exempelvis långgolfare att bara göra en smärre justering i exempelvis sin swing, för vissa golfare kan denna modifiering ta upp till ett år, så än finns det hopp för en adekvat utveckling såhär på ålderns höst..

Ny lyxig 6-racks-väska, tre par nya squashskor och tre direktimporterade proffsrack ska vara verktygen som tar mig igenom denna fysiska som psykiska prestationsresa. Jag är ytterst medveten om att jag inte blir bättre av att omge mig med semiprofessionella attributioner, men man ska aldrig underskatta placeboeffekten. Dock är verkan av den kortsiktig, men ändå. Den kan i bästa fall  vara en katapultfaktor till att rita om min mentala squashkarta till en effektivare sådan i det längre perspektivet.

Målsättningen är att trots min 47-åriga livsbana acklimatisera mig i squashens division tre för att då och då ta mig upp till division två. Förutom detta vill jag självklart närma mig fornstora antagonister som Lino Ferrari och Joakim Andersson samt för alltid pulvrisera Magnus Hjortberger det vill säga aldrig förlora mot honom något mera i mitt liv. 

Lino Ferrari har jag dock en osannolikt jobbig squashstatistik mot. Han leder i dagsläget med hela 1037 stycken vunna matcher mot mina ynkliga 47 vinster sedan hösten 1999. Ännu mera påfrestande är det att min senaste vinst nr 47 skedde så långt tillbaka som den 26 december 2007. Det finns som sagt ett fält utav morötter att gotta sig åt genom att helt enkelt bli en konkret bättre squashspelare, något jag ämnar att bli.

” Placeboeffekt (eller förväntanseffekt) är en sorts medicinsk behandling som går ut på att lura mottagaren genom att ge denne verkningslös  medicin, för att bli av eller minska dennes sjukdom. Hos de individer som blir utsatta för placebobehandling finns det många som märker en avsevärd skillnad, vilket slutligen kan resultera i att inga ”riktiga” mediciner behöver användas. Det är just denna positiva effekt som kallas placeboeffekten.

Ensam är placeboeffekten ganska svag, kroppen märker ganska fort ifall läkemedlet inte hjälper, och när man börjar tvivla så försvinner effekten. Därför ska man utnyttja placeboeffekten tillsammans med annan verksam medicin, det är då som effekten blir som starkast och långvarigast. Placebotabletterna kallas även sockerpiller, vilket reflekterar vad de är tillverkade av. Det är inte bara genom kapslar och tabletter som placebo kan utnyttjas. Även låtsaskirugi och felinformation kan resultera i ett större välmående.

Det har varit en del diskussioner angående vad som ska ingå i området kallat placebo. En del tycker att det är när tabletter och andra liknande mediciner används, medan andra menar att det är allting som kan få en patient att må bättre. Placebo har påvisad effekt för flera skilda fysiologiska processer. Den faktor som främst styr hur kraftfullt behandlingsresultatet av en placebobehandling är, är förväntan. Men även betingning har påvisad effekt. Förväntan i sin tur kan stärkas av en rad faktorer, om patienten tror sig få ett dyrt läkemedel så blir i regel placeboeffekten starkare än om de tror sig få en billig. Även placebots färg och form kan påverka hur effektivt det upplevs. (Wikipedia)”

Squashväskans innandöme

4 rack

24 bollar

3 par squashskor: Yonex power cushion,  SC5, Hi-Tec V-lite infinity, Astec squashergoflex

Funktionströjor x 2

Funktionshorts x 2

Funktionsstrumpor x 2,

Extra kalsonger, extra strumpor

Svettarmband x 4

Golfhandskar regnimpregnerade i syfte att få ett bättre grepp när inget annat hjälper

 

Wolverhamton badhanduk samt liten  svett handduk

Tigerbalsam hästbalsam, Massol linimentsalva, Linnex liniment

Massol kylgel

Ipren gel

Aco antisvett deodorant

Eucerin Ph5 lotion

Lanza hår molding paste

Hårborste

Eau de toilette:

Armani: Anti-persperant roll-on

Beckham: hair and body wash

Freshy antiluktspray till skorna

Squashglasögon Eyewear

Dextrosol samt andra druvsocker tabletter

Hopprep

Väskodör fräschare

Pennor, block

Tejp, plåster, skoskavsplåster Compeed

Visselpipa

Vattenflaska

Plånbok med pengar i nödfall

Mobiltelefon

Plånbok med extra pengar

Nycklar

 

Continue Reading »

Ny bansträckning i 3:e upplagan

Min träningsplanering byggde på mina halvloja 10 km den 29 augusti i Dubrovnik samt att jag skulle springa två gånger till innan min första start någonsin i Stadsloppet. Tyvärr tog latmasken över i symbios med gudomligt sommarvärme, vilket gjorde att det blev en löpnings-diskrepans mellan Dubrovnik och tävlingsdagen på tre veckor. Det positiva var att jag slapp att bli skadad på grund av eventuell överträning samtidigt som motivationen var på topp. Norrköpings kommun stod för anmälningsavgiften på nästan 300 kr.

Jag, jobbarkompisen Fredrik Larsson samt polaren Joakim ”Spurs” Andersson var nere på området redan klockan 12.15, dels för att hämta nummerlappen i tid, dels för att känna av stämningen. Som sagt detta var första gången jag sprang Stadsloppet. Att allt skedde mellan Spiralenhusen var nog alla rörande överens om att det var klockrent; allt från nummerlappshämtning, bagageinlämning, information till massage – toppen.

Att man springer bansträckningen två gånger brukar jag vanligtvis avsky; taskig fantasi och mindre vilja  av att stänga av vägar. I och med att Augustifesten pågår samt att familj, vänner och bekanta står längs med de 5 km så måste jag ändå medge att detta var ett betydligt bättre initiativ än att ge sig ut bland Stalininspirerade industriområden och fantasilösa betongshoppingpalats. Ens vänner och familj ser det troligtvis värt mödan att kunna ta foton och heja två gånger under dessa 10 km istället för en.

Detta var tredje gången som Stadsloppet gick av stapeln. Första gången samlade loppet cirka 1200 stycken löpare, andra gången runt 1750 stycken och 2014 räknade arrangörerna med över 2100 tävlingsstinna individer. Parallellt så ställer även elitlöparna upp, något som befrämjar loppet i sig med blandningen motionärer till elit samt allt däremellan; bra jobbat av GOIF Tjalve som arrangerar tävlingen. För oss med barn finns det för andra året i rad en barnklass på 2.3 km där ens avkommor kan tuktas till att bli adekvata hälsoprofeter.

Vädret var optimalt; inte för varmt inte, inte för kallt samt en dos vindfritt. Den trånga startfållan på Drottninggatan från Spiralen till Filmstaden var guld utifrån att det blev väldigt intim stämning med de som tittade på. Det var  många som tagit sig till City just på grund utav att Augustifesten lockar alla kategorier av människor i alla åldrar. I lurarna hade jag dopat mig med de danska melodiska hårdrockkungarna Pretty Maids.

Min strategi var indirekt att inte drabbas av blodsmak, det vill säga inte ta i tillräckligt, vilket innebar att gå ut lugnt, hålla det tempot för att kunna höja den sista kilometern. Jag höll rygg på kompisen Joakim Andersson tills efter 4 km efter Kunsgatanbacken då avståndet ökade kraftigt för att efter några 100 meter vara osynlig. Efter första varvet 5 km låg min nettotid på 23.48 (333:e plats), riktigt godkänt utifrån trängseln efter starten. Det var inflation på vätskekontroller; en på varje kilometer, måhända bra då det är möjligt att välja när man ska dricka eller inte. Utmed banan spelade bland annat hårdrockbandet Heavy Shit och 10 andra musikkonstellationer något som förgyllde tävlingen.

Runt 4½ km började det regna och efter 7½ km ösregnade det. Det var tråkigt för publiken, men egentligen ingen större nackdel för oss löpare förutom den ökade risken att halka och aningen tyngre klädsel. Jag ökade tempot som planerat den sista kilometern för att spurta de 200 avslutande meterna. Min nettotid blev till slut 49.17; 341 plats utav 660 som tog sig i mål. Att jag tog mig under 50 minuter var jag helt enkelt jättenöjd med. Min fru Marie och ena dotter Frida hade följt loppet och mötte upp mig efter jag gått i mål.

Smolket i bägaren var definitivt något jag alltid stör mig ihjäl mig på. När arrangörerna lagt ner så stor möda på chip via nummerlappar, varför aktiveras inte dessa såsom de flesta andra lopp jag sprungit när jag passerar startlinjen. Nu blir det lite konstigt för typ alla om man inte har med sig egen tidtagning att få en adekvat tid eftersom det tar sin tid från att startskottet gått till att nå startlinjen där eliten startar. Frågan kvarstår är det en miss eller är det helt enkelt en komplicerad grej att fixa via dessa chip.

Jag fick tiden 50.01 på den officiella tidtagningen (bruttotiden), men en för mig viktig justering till 49.17 utifrån min tidtagning, vilken inleddes precis när jag nådde fram till startflaggan och målsnöret. Jag är långtifrån ensam om dessa funderingar, såväl barn, ungdomar och kvinnor som män muttrade om detta. Som sagt ändras  denna petitess  fadäs till 2015 så är loppet helt optimalt, om inte tar ni inte essensen utav varför vi löpare överhuvudtaget springer – att slå sin riktiga egna tid. När man går in på utmärkta Racetimer.se så får man som tur är med både netto och bruttotiderna, nettotiden dock i parentes.

Bästa dam

1. Ayantu Abera Demisse, 33.51, Linköping

2. Jacinta Wanjohi, 34.09, Kenya

3. Cecilia Kleist, 36.06, IK Akele

Bäste herr

1. William Morwabe,  29.43,  Kenya

2. Ababa Lama, 29.50,  Hälle IF

3. Johan Larsson, 29.59, Strömstad löparklubb

Jag och mina kompisar – nettotid

178. Matthias Magnusson, squashpolare 44.25

249. Joakim Andersson, kompis 46.07

326. Magnus Ström, kompis 48.57

341. Mats Widholm, 49.17

415. Björn Lundberg, barnens kompis pappa 50.38

494. Fredrik Larsson, arbetskollega, 54.38

 

 

 

 

Continue Reading »