Copyright © 2024 LIVSKVALITETSGUIDEN. All Rights Reserved. Snowblind by Themes by bavotasan.com. Powered by WordPress.
Tiden praktiskt taget flyger fram. Det kändes inte alltför avlägset sedan projektet med att skriva 25 krönikor om de bästa AOR-album ever inleddes. Eftersom vissa berättelser innehöll fler än en hyllning, landade vi istället på 32 antal magiska album.
Processen kröns nu med två listor där de 60 bästa album avhyvlas, 30 stycken före 2000-talsstrecket, 30 efter. Därutöver sammanfogas de 200 bästa AOR-låtarna, även här med varsin fot av 2000-talet
I min förra och näst sista krönika avhandlades Survivor med krutdurkarna Vital Signs och When seconds count. De som läste den harangen av text fick på köpet en kortfattad text om Mr AOR, alias Jim Peterik.
Varför uppfinna hjulen på nytt? Jag inkorporerar helt sonika samma text här, som sagt Mr AOR kan man inte få för mycket av, så det blir en välförtjänt repris.
Jim Peterik
När det kommer till låtsnickerier i AOR-genren, finns det två som sticker ut ordentligt utifrån lång och trogen tjänst. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) den andre Mike Slammer (City Boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane).
Jim Peterik är ändå mannen med de grönaste AOR-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är utomjordisk i skapandet av sina bombastiska pomp-arrangemang. Framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig riktigt sina.
Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna, är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på ett konstant högvarv och lurpassar på att skriva det bästa han skrivit.
Jag själv titulerar mig barnsligt för The king of AOR, medan en av Sveriges mest kunniga i genren tillika AOR DJ går under titeln Dr AOR. Det är väl bara att inse fakta, det finns bara en man som kan epitera sig Mr AOR; det är Jim Peterik.
James Michael Peterik fyllde 72 år den 11 november 2022. Herregud, så gammal kan väl inte den mannen vara? Jo, så är fallet. Utifrån en kreativitetsperspektiv är han fortfarande i sin linda.
Jag har en Spotifylista som jag döpt till Mr AOR. Den innehåller 161 riktigt bra AOR-låtar, från Survivor och Pride of Lions, till Jimi Jamison och Mecca. 161 låtar! Sug på den! Bröderna Gibb, Max Martin , Lennon & McCartney och Björn & Benny får snällt kliva åt sidan, åtminstone för ett tag.
Redan som 14-åring inledde han sin musikkarriär med några av sina skolkompisar i Berwyn Illinois. De kallade sig The Ides of march. Polarna släppte sitt debutalbum sex år senare och fick en megahit med ”Vehicle”.
Den blev den snabbaste säljande singeln i Warner Bros. Records historia. Den nådde nummer två på Billboard hot 100 listan – då var Jim endast 20 år. ”You wouldn’t listen” och ”L.A. Goodbye” var två andra stora hits.
Musiken och studierna kompletterade varandra. Han tog sin examen på Morton West High school 1968, därefter Morton Junior Collage. The ides of march splittrades1973 efter fyra album. Jag är ett stort fan av tidiga Tom Jones och Bee gees, utifrån dessa ikoner så var nog just ”Vehicle”, deras allra starkaste kort.
Mycket på de två första plattorna lät lite som musik till 70-tals deckare, fast utan den kvaliteten. 1990 tog originalmedlemmarna upp stafettpinnen. Gruppen fick en renässans via American Idol 2005 där Bo Bice framförde ”Vehicle”.
De släppte ny musik 2010 med Still 19, nio år senare kom deras femte album ut: Play on. För mig var detta deras bästa, mest för att det lät normalast. Det ska väl tillägas att Jim Peterik stod för det mesta av gruppens musikaliska skapelser.
Jims minsta problem var nog att sitta fast i endast en genre. Parallellt med The Ides of march så skrev han låtar till jazz-rock bandet Chase. Han medverkade dessutom på deras album Pure music (1974).
Vid 26 års ålder var han redo för att släppa sitt första soloalbum som fick titeln Don´t fight the feeling (1976). Med den musiken turnerade han med musiker som gitarristen Bruce Gaitsch (Chicago, Peter Cetera, Madonna och Agnetha Fältskog), keyboardisten Terry Fryer, Dennis Keith Johnson på bas samt Gary Smith på trummor. De turnerade med giganter som Heart och Boston under namnet Jim Peterik band.
Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men gubben har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier.
Det har även visat efter att Survivor lagts på is, genom exempelvis konstellationen Pride of Lions (2003-2020); sex underbara studioplattor sprängfyllda av högoktanig AOR.
Addera därutöver Jim Jamisons fantastiska soloplatta Crossroads moments (2010), samt att han producerade och skrev låtar till supergruppen Mecca (2001), där han arbetade med en av sina äldsta vänner, Joe Vana. Det var minst sagt AOR-juveler som visade upp en låtskrivare av absolut högsta rang.
När The Beach Boys släppte sitt återföreningsalbum: That´s why God made the radion (2012), co-wrotade och medverkade Jim på plattan. Ett uppdrag som månne kom utifrån att Jim jobbat med den gruppens grundare Brian Wilson`s solo album: Imagination.
2014 summerade Peterik sin karriär genom Through The Eye Of The Tiger. Den skrev han med Lisa Torem. Tegelstenen släpptes av BenBella Books. Han passade då på att att göra en internationell signeringstour.
En liknande summeringsprocess genomgick hans största hits stöpta med en akustisk prägel på ”The songs” (2016).
2019 medverkade han i MeTV’s collectors call med Lisa Whelchel. Syftet var att visa upp valda delar av hans gitarrsamling. Då bestod den av 193 stycken, frågan är om han fyra år senare nått milstolpen 200 stycken?
Jim Peterik har alltid haft många järn i elden. Självklart ägnade han sig även åt att har utveckla och producera nya talanger genom World Stage International.
Där samsades Lisa McClowry, Marc Scherer, Hunter Cook och Mallory Lennon. Han och Ides of March kollegan Larry Millas förfogar över två studios.
Jim har skapat över osannolika 160 bra låtar via: Survivor, Pride of Lions, Mecca, Jimi Jamison, 38 Special, Sammy Hager, Beach Boy, Lynard Skynyrd, Dennis DeYoung, Sunstorm, Khymera, Jennifer Batten, Jim Peterik and the World Stage, Two fires, Tigress Women Who Rock the World, Fergie Frederiksen och Kelly Keagy.
Mr AOR, what a guy – passion, inspiration och övertygelse!
Toby Hitchcock & Jim
Toby Hitchcock är en utmärkt sångare, men det är något som stör mig, något vokaltekniskt som hämmar honom från att nå ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen, Bobby Barth. Lou Gramm, Joe Lynn Turner och Steve Perry. Jag själv är nästintill tondöv och några ljusår från att vara sångpedagogisk, men som sagt något ligger och skaver.
Hur som helst så sammanfogades Jims öde med Toby via hans brorsdotter Kelly Moulik. Hon hade medverkat i en audition för Dick Clark TV-show. På den hade även Toby Hitchcock sett dagens ljus.
Utifrån sin fäbless för fantastiska sångare, nämnde hon även detta i förbifarten för sin farbror Jim Peterik. Jim fick Tobys kontaktuppgifter, men efter det hände… ingenting.
Det var inte förrän 2003 när Jim sökte med ljus och lykta efter en AOR-sångare som polletten damp ner. Av en ren tillfällighet spelade The Ides of march på Popcorn Fest i Valparaiso.
Ödet slets obarmhärtigt med att Jim och Toby skulle träffa på varandra. Det visade sig att på denna festival, i denna lilla stad I Indiana, att Toby befann sig i publiken.
Senare visade det sig att Valparaiso var hemvist för just Toby Hitchcock. Hur liten sannolikhet var inte detta? Den 23 årige Toby presenterade sig för Jim efter giget. Det ledde till en ”få-se-vad-du-kan-duett” med brorsdottern Kelly.
Låten de framförde var ”No long goodbyes” som var en nyskriven sak direkt från Jims kreativa låtpenna. Toby hann knappt öppna munnen förrän Jim dels blev mentalt knockad, dels frammanade ekominnen från fornstora sångare som Jimi Jamison och Dave Bickler. Det var dessutom Toby´s första framträdande i en studio någonsin.
Jim kapade åt sig Toby likt en flyktingförläggning på Södermalm. Därefter introducerade Jim honom för Frontiers records överhuvud Serafino Perugino. Denne blev lika till sig som Jim själv blivit, vilket framkallade skarpa bilder på manlig vänskap.
Nu hade de funnit den saknade vokalistpusselbiten. Serafino hade två år tidigare tagit kontakt med Jim angående ett projekt där Jim skulle få all makt, bara det lät som Survivor ville säga.
Med den processen i hamn började Jim skriva låtar som utgick från Survivor. Det var dock en stor skillnad, Frankie Sullivan var inte medverkande längre, utan nu hängde allt på Jim själv.
Debutplattan landade på skivdiskarna 2003. Innehållet knockade AOR-törstande själar, främst i Europa och i Japan.
En gång stjärna, alltid en stjärna var devisen som populariteten landade på. Européerna och japanerna hade inte glömt sin gamla forna AOR-hjälte. Plattan hamnade högst upp på de flesta årsbästa listor det året.
Duon fick promota innehållet i en skivaffär i Milano, därefter på en annan skivaffär i Paris. Resten var helt enkelt AOR-historia.
Pride Of Lions låtskattlista
Jim Peterik säger så här om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds” - jag kunde inte sagt det bättre själv! Är man ett fan av Survivor så är det ett smärre helgerån att inte också dyrka Pride of lions.
Jim Peterik har en schizofren hög lägsta nivå, en som får majoriteten av världens låtskrivare att blekna i jämförelse, inkluderat Björn & Benny och Lennon & McCartney.
63 stycken låtar utplacerade på sex stycken studioalbum; med ett sjunde på gång hösten 2023; det visar konkret upp den färdigheten i sin allra renaste ursprungsform.
1:st Pride of lions: ”It´s criminal”, ”Gone”, ”Interrupted melody”, ”Sound of home”, ”Prideland”, Unbreaklable”, ”First time around the sun”, ”Turn to me”, ”Madness of love”, ”love is on the rocks”, ”Last safe place”, ”Music and me”, alla 12 låtar
The Destiny Stone: ”Courage to love somebody”, ”Parallell lines”, ”Born to believe in you”, ”What kind of fool”, ”Man behind the mask”, ”Destiny stone”, ”Gift of song”, 7 låtar
The Roaring of dreams: ”Heaven on earth”, ”Book of life”, ”Love´s eternal flame”, ”Language of the heart”, ”Let me let you go”, ”Faithful heart”, ”Defying gravity”, ”The roaring of dreams”, ”Secret of the way”, ”Astonish you”, ”Tall ships”, ”Turnaround”, alla 12 låtarna
Immortal: ”Immortal”, ”Delusional” ”Tie down the wind”, ”Shine on”, ”Everthing that money can´t buy”, ”Sending my love”, ”Vital signs”, ”If it doesn`t kill me”, ”Are you the same girl”, ”Ask me yesterday”, alla 11 låtar
Fearless: ”All I see is you” ”The Tell”, ”In caracature”, ”Silent music”, Fearless”, ”Everlasting love”, ”Freedom of the night”, ”The light in your eyes”, ”Rising up”, ”The silence says it all”. 10 låtar
Lionheart:”Lionheart”, ”We play for free”, ”Heart of the warrior”, ”Carry me back”, ”Sleeping with a memory”, ”Good thing going”, ”Unfinished heart”, ”Flagship”, ”Give it away”, ”Rock & roll boom town”, ”Now”, 11 låtar.
Tre stycken AOR-Classics
För egen del så var det tre plattor som övertrumfade de andra, parallellt kvalade in bland de 60 bästa AOR-albumen ever. Det konststycket har bara Treat lyckats med tidigare, The Pleasure principle (1986), Coup the grace (2010) samt Tungusaka (2018).
Pride of Lions lyckades istället pricka in alla på 2000-talet. Såväl Treat som Pride of Lions har dock det gemensamt att de är signade av samma skivbolag, Frontiers Records.
Istället för låtskrivargenialitet finns det dem som anser att Jims album är karbonkopior av varandra. Det är självklart upp till var och en att tycka olika saker. Deras upplevelse är onekligen karbonkopior, medans min är låtskrivargenialitet.
Att han inte skulle återupprepa saker och ting vore snarare helt onaturligt. Jag upplever varken förutsägbarhet eller att han snott för mycket av sig själv. Hans största problem ligger nog i att han gör för få dåliga låtar, fansen blir liksom kvalitetscurlade.
Visst är det behändigare att tokhylla akter som: Bruce Springsteen, Håkan Hellström, Rolling Stones eller Bob Dylan, trots att jag tycker att de låter ungefär likadant?
Förresten, jag vågade inte ta med Pride of Lions senaste alster, Lionheart (2020) på grund att jag redan plockat tre av sex album från de stolta lejonen, någon måtta måste det väl vara, eller?
Först ut är deras självbetitlade debutalbum från 2003. Vad kan man säga om den? Inledande ”Criminal” satte agendan direkt! Den visade inte bara grusvägen till AOR-himlen, utan till genomgående episka låtar.
En av dem var efterföljande ”Gone” som kriminellt dirigerade de rosafluffiga tonerna till rätt plats på AOR-kartan.
Som sagt, det fanns inte tillstymmelse till akilleshäl, utan alla var nästintill all killers, no fillers. Vill man som fan ha musiken serverad på ett ett neonfärgat underlägg så behövde man inte leta, utan det var bara att pek-klicka på rätt låtlänk.
Självklart fanns det ju låtar som uppskattas mer än andra, trots att kvaliteten var top notch. För mig var det ”Sound of home”, ”Unbreakable”, ”Love is on the rock” och ”Music and me” som fick dra de otympligaste stråna.
Från detta mästerverk till ett annat. Dock blir vi tvungna att hoppa över Pride of Lions andra album The Destiny Stone (2004). De stolta lejonens tredje album döptes till The roaring of dreams.
På spår två, ”Book of love” cementerade Jim dutt duttiga keyboards, bombastiska arrangemang med en helt majestätisk refräng. Eftersom alla låtar var bra så fick man istället leta efter de som var ännu överdjävligare.
En av dessa mest diaboliska var ”Language of the heart”, en annan sådan var ”Defying gravity” en tredje ”Let me let you go”.
Det tog fem år att reproducera ytterligare ett mästerverk. Det gjorde man genom Immortal (2012). Up-temp-låten och titellåten ”Immortal” inledde AOR-smörgåsbordet. Efterkommande ”Delusional” bländade mig nästa lika mycket som sin föregångare.
Vi fick gena till åttonde alstret för att hitta lika urstarka låtar. Komposition i fråga hette passande nog ”Vital signs”. Låten efter, ”If it doesn´t kill me” var också färglagd med samma penslar som målat de tre ovannämnda kronjuveler.
Avslutande sången ”Ask med yesterday”, var ändå byggets allra starkaste vapen; oh my God vilket mästerverk!
Debutalbumet, The Roaring of dreams och Immortal visade verkligen på var de rosamålade skåpen skulle stå. Det var nästan mer Survivor, än Survivor själva.
Istället för att beskriva varje låt med övegrymma superlativ så var det bara att konstatera att Jim var unik i sitt låtskrivande, även utan Frankie Sullivan.
Kvalitén var så djävulsk hög att AOR-ribban nästan sattes för högt. De tre andra albumen kom inte jättelångt efter, vilket spädde på en nästan löjligt hög lägsta nivå.
Det ska minst sagt bli helvetisk spännande att höra Pride of Lions sjunde bidrag i AOR-djungeln, den som kommer ut i höst 2023.
Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm
Bloggkommentarer