Pixel – Eskapism

Jag och döttrarna Hanna och Frida traskade från Ektorp till Filmstadens största salong. Målet var animerade Frozen, en film som oväntat slagit klassikern Lejonkungen på tassarna. Disney har till sist återvänt till rötterna med en tvättäkta prinsessfilm där diskrepansen mellan gott och ont är skör. Ett annat ledord är syskonkärlek eller hat det vill säga essensen av handlingen. Elsa, den ena systern krafter får typ allt att frysa till is och sätter stockar i hjulet för syskonen såväl som landet i sig där hon är drottning. Anna är systern utan magiska dysfunktionella krafter, men med ett naivt sinne istället. Det banar iväg för friare som har dolda agendor att ta över riket – efter att ha mördat det lilla livet först. Detaljrikedomen och de animerade vyerna över norsk sagokultur är sjukligt snyggt utfört. Trots att halvtaskiga sånger återinförts i Frozen kan inte ens den bromsklossen förta att detta är en återgång till magiska filmer som ”Beauty and the beast” och ”The Lion king”. Disney som moraltant kan alltid diskuteras, men jag upplever det som bättre med att vidmakthålla moral, än som idag avsaknaden av sådan. Förutom att man kunde skippat musiken så kunde filmen ha varit aningen roligare än den var; förra filmen ”Tangled” var betydligt roligare än Frozen. Men som sagt det visuella fick mig som barnen att abdikera, och måhända skynket som fick oss att inte se helheten; en presumtiv klassiker eller inte?

The Borgia säsong 3 kunde lika gärna blivit ett monumentalt aber, men visade sig hålla stilen sedan föregående två säsonger. Jeromy Irons är sedvanligt aktriskung och tillika påve Alexander. Antagonisten Caterina Sforza är lika slug som vacker och enträget långsint. Hennes hämndaktioner på den spanska släkten Borgia är säsongens huvudhandling. Lönnmördaren Michelettos nye älskare var en av hennes allierade vars syfte var att läcka information, vilken skulle användas till att avlägsna hela den spanska släkten från jordens yta. Denna dramaturgiska soppa bidrar till att denna avslutande säsong (?) var klart bättre än den föregående. Efter att ha historiskt läst på lite om de riktiga karaktärerna så devalveras manusförfattarna en hel del. Exempelvis så  borde inte den rike intellektuelle giganten Niccolò Machiavelli korsat The Borgias vägar – ännu. Visserligen passar det bra in i serien, men utifrån ett historiskt perspektiv borde detta inte skett. Så här blir det när nästintill historielösa amerikaner massakrerar välgödd europeisk sådan. Deras respektlöshet och oförmåga att förstå vikten av adekvat historia i samklang med underhållning är beklagansvärd. Ur ett underhållningsperspektiv är serien dock helt klockren, och säsong 3 var definitivt inget undantag – intriger, dialog och karaktärer i världsklass.

Jag och kompisen Jocke Andersson hoppades att denna sanna historia skulle förhöja stämningen inför ett stundande O´Learys´s besök med Champions League tittande och öltilltugg. The Monumental men baseras på verkliga händelser utifrån Hollywoodmått mätt. Förutom George Clooney vimlar det utav välrenommerade skådisar såsom John Goodman, Bill Murray, Dujardin, Bob Balaban, Hugh Bonneville, Matt Damon och Cate Blanchett. Detta glorifierande actiondrama kretsar runt en kärna av 7 män vars uppdrag gick ut på att skydda och rädda ovärderlig Europeisk konst a´la Michelangelo (i verkligheten bestod gruppen utav 350 personer). Nazisternas order vara att förstöra all konst ifall riket skulle falla. Med detta i bagaget och insikten att all konstnärlig kreativitet låg bakom fiendernas linjer fanns det fog för att kalla det ett omöjligt uppdrag eller frivilligt självmord. Trots bra skådisar och ett intressant ämne blir dialogen som karaktärerna på tok för endimensionella. Halvvägs in filmen börjar jag besvärat skruva på mig i biostolen. Om någon film sponsrats av ett tobaksbolag så torde det vara denna halvsega rulle. Cigaretter nämns någon halvmiljard gånger samtidigt som alla röker typ hela tiden. Mina förväntningar devalverades ordentligt, måhända skulle Steven Spielberg suttit vid rodret istället, en riktig besvikelse.

Säsong två av tv-serie överraskningen American Horror story. Det enda som var sig likt var kittet och tillika fantastiska skådespelerskan Jessica Lange samt  Zachary Quinto (1977 Pittburgh, USA: 24-tv-serie,  Heroes – tv-serie, Star Trek, Margin Calls). Istället för att hoppa mellan tidsepokerna som i första säsongen håller sig tvåan mestadels till ett årtionde. Handlingen kretsar runt det ökända mentalsjukhuset Briarcliff Manor. Jessica Lange gestaltar huvudnunnan Syster Jude som styr stället med järnhand. Hon brottas med sina egna inre demoner som de intagnas. Nazistförbrytare, ufo-ombordtagningar, exorcism-utdrivningar som bestialiska seriemördare slåss om uppmärksamheten. Den orädde reportern Lana börjar nysta i missförhållandena som råder. Hennes strategi går ut på att skriva in sig som mentalsjuk och på så sätt dyrka upp historien i ett inifrånperspektiv. Först och främst är castingen top notch, precis som dialogen, tempot och den otäcka anstaltsmiljön. Upphovsmakarna drar inte ut onödigt på scenerna som dessvärre är mer regel än undantag i amerikanska ”tv-produkter”, istället smeker scenerna varandra och för handlingen intresseväckande framåt. Mycket sex och sparsmakat med splattervåld balanseras perfekt genom alla 13 avsnitten. Ta några doser Twin Peaks,  American Beauty och The Shining och mixa ihop dem i en surrealistisk miljö. Chanserna att bli advokat i framtiden är obefintliga på det stället som effektivt målas upp. Jag ser redan fram mot säsong 3, där en ny handling, ny miljö och ny casting väntar mig – otäckt bra.

Brorsan och jag stegade ner till Filmstaden för att se Joel Kinnemans fortsatta eskapader på vita duken i Hollywood. Originalet Robocob var teoretiskt bättre än vad som äntrade biosalongerna på det glada 80-talet. Nu var det dags igen att reproducera en dåtida kassako i återvinningsfabriken i USA. Den tekniska utvecklingen har verkligen inte legat den nya filmatiseringen i fatet. Året är 2028; brottsligheten korruptionen har ökat lavinartat. Megaföretaget OmniCorp vision är att sälja robotar för att stävja kriminaliteten parallellt göra aktieägarna till miljardärer. När de misslyckas med den agendan så inleder de fasen att skapa hälften robot hälften människa. Den olycklige blir polismannen Alex Murphy som skadas allvarligt i tjänsten. Förra filmen var en kamp mot bovarna, i denna remake ligger fokuset på kampen mot sig själv; en uppdaterad Frankensteins monster. Detta är en ytterst underhållande Sci-fi action thriller där regissören indirekt kritiserar och ifrågasätter vart vårt samhälle är på väg och dess konsekvenser. Abbie Cornish, Jay Baruchel, James Earle Haley, Gary Oldman, Michael Keaton och inte minst Samuel L. Jackson förgyller lätt två timmar i biostolen. Jag upplevde denna remake som betydligt intressantare och bättre än kultförklarade originalet från 1987. Joel Kinneman passar utmärkt in i rollen som den aningen bittre Alex Murphy

En films som undgått min cineastradar var The Informant från 2009 med Matt Damon i huvudrollen. Han spelar den verbalt fantasifulle Mark Whitacre som går med på att under några år spionera för FBI i det företag han själv jobbar för. Att han känner sig som en light-James Bond är hans enda belöning för det enorma arbete han lägger ner för byrån. Bakom den anti-hjälte-fasaden göms dimridåer stora som skyskrapor, vilka successivt förbryllar FBI, vad är sant, vad är inte sant? Regissören Steven Soderbergh (1963 Atlanta, USA: Kafka, Out of sights, Erin Brockvich, Traffic, Oceans´s eleven, Che, Contagion, Haywire, penslar fram ett verklighetsbaserat porträtt av en dysfunktionell man. Matt Damon går från klarhet till klarhet och känns numera som 2000-talet svar på Tom Hanks. Det långsamma tempot skulle kunna få vilken människa som helst att somna, men ju längre filmen pågår desto mer vill man se hur och varför Mark gjorde som han gjorde. Filmen demaskerar företagspolitisk korruptionskonsumtion utifrån en komisk infallsvinkel, något som både roade och underhöll mig.

Continue Reading »

Påsktraditioner?

Att vara barn i det Widholmska hemmet uitifrån ett godisperspektiv är nog ingen höjdare eftersom påsken i vår familj inte nämnvärt skiljer sig från andra helger. Någon speciell påskmat förutom ett ökat intag av ägg  är det inte heller att tala om. Sockermonstren fick 20 kronor vardera att köpa godis för och som skulle räcka mellan torsdag till måndag. De kringgick den väl uttänkta strategin genom att klä ut sig till påskkärringar, det vill säga tigga sig fram till i mina ögon ett berg av sockertingestar. Jag hjälpte dock dem på traven genom att reducera högen till en egen godisskörd som jag avnjöt tillsamans med 8 nervkittlande avsnitt av The Walking Dead säsong 4.

Morföräldrars godispengar lades  istället för att se Rio 2 på bio. Den aktiviteten outsourcade jag till Hannas kompis Tildes pappa Jonas Gustavsson. Kritiken skvallrade om en uppföljare som var aningen sämre än sin föregångare, något barnen oväntat höll med om. Under påsken intogs också årets första glass på Halvars. Solen sken som ett ilsket bi över Norrköping, och glassvädret var ett faktum passande nog. Årets nyheter i glassbaren med anor från 1936 var bland annat skumbanan, körsbär och apelsin. Av de nämda placerade oväntat nog skumbanan i topp. Barnen tog den originella nyheten punchrulllesmak som var sisådär

Påskmaten bestod av allt annat än påskprodukter. Jag lagade till en delikat het Chili con carne samt en söt indiskinfluerad fläskfilé med ris. Marie fixade till några riktigt, riktigt delikata efterrättsrecept. Först ut var chokladdoppade lakritskolor, sedan en mintmarängkaka. Jag och brorsan passade på att avnjuta nya Spiderman på Filmstadens största biosalong. Filmen var överlägset bättre än den första: mer action, bättre action och mer effekter. Jag hann med ett squashpass samt styrketräning för att avsluta påskledigheten med 15 km löpning. Jag spelade också några timmar Mario Cart med Hanna. Den lilla råttan var betydligt bättre än för ett halvår sedan. Träning ger färdighet, något jag blev varse om.

En av våra få påsktraditioner är att besöka Maries föräldrar. Även där är avsaknaden av adekvat påskmat påtaglig. Dock avnjöt familjen en fenomenal kötträtt med al dente potatis och gudomlig gräddsås. Till efterrätt blev det en sagolik persikohallonpaj med tillkommande nybryggt kaffe. Efter maten passade vi på att gå närliggande och nyanlagda Glansgruvans Vandringsled som invigdes så sent som den 13 september 2013. Vandringsleden vilken är cirka 3,5 kilometer lång, löper genom ett av Östergötlands största urkalkstensområde med unik natur och flora. Här passeras ett 20-tal gruvhål tillhörande Vånga bergsslag. De äldsta gruvorna är sannolikt från början av 1600-talet och här bröts järnmalm fram till början av 1800. Även ett par torplämningar och resterna efter kalk- och blästerugnar med anor från 1500-talet finns utmed leden. Maries pappa Kalle och hans kompisar i ”gubbdagiset” är de som ligger bakom denna härliga naturupplevelse där kultur, historia och natur vävs ihop till en helhet. De skall ha en stor eloge för norra Europas bäst skyltade och uppmärkta led, där det i stort sett var omöjligt att gå vilse. Jag avslutade baröverkroppad med att tvätta den svarta Hyndaipärlan och dammsuga ur densamme i ett strålande solsken. En dag i livkvalitetens tecken.

Familjehalvdag I

Det var ett tag sedan hela familjen gjorde något sammanhängande. Detta gyllene tillfälle var sanktionerad utav att både jag och min fru var lediga samtidigt. Att synkningen skedde en lördag var bara ren skär tur. Vi inledde familjesamkvämet med att bila till S:t Erikshjälpen där barnen trivs som fiskar i vattnet, precis som Marie och faktiskt även jag själv. Ett stort utbud, och massor av potentiella inköp fanns på agendan. Längst upp på listan låg ett sängbord till Frida. Efter en uteslutningsprocess blev det ett funktionellt och estetiskt lagom-stort-bort. En låda, en hylla med översta ytan i furu för pinsamt billiga priset av 45 riksdaler.

Näst på tur var ett besök på den relativt nyöppnade libanesiska fastfoodhaket: Paradis Du Liban. Vanligtvis är inte barnen med vid dessa månatliga begivenheter, men det kändes helt rätt för Hanna och Frida att testa på orietaliskt käk. Eftersom man får välja bland ett stort antal meze i samklang med ett spett, ris, bulgur eller pomme blev det ganska lätt att få i hungriga barn saker de vanligtvis inte äter hemma. Helheten var bra mycket bättre än vi hade kunnat förutse. Mätta och belåtna begav vi oss till det ekologiska nästet: Big Heart. Deras flytt från Nygatan till Repslagaregatan har verkligen inneburit ett lyft för butiksytorna i sig självt. Större plats och ett betydligt större utbud har utmynnat i fler kunder enligt ägarna. Big heart är ett paradis för människor med agendan att köpa rena produkter och vanligvis dyrare sådana. Den kunniga personal ledsagar de förvirrade eller de ekologiskt nyfrälsta vidare bland hyllorna.

Barnen ville till kapitalismens högborg: Mirum gallerian. Då jag själv ambivalent slits mellan antikapitalism och shoppingbegär blev det ett diplomatiskt val. Frida fick välja sina egna födelsedagspresenter utifrån redan givna ekonomiramar. Butikerna pendlades mellan Intersport, BR och TGR, därefter strosade vi runt i lokalerna för att avsluta i cafeét 58º 35′ med en välbehövlig fika.

Familjehalvdag II x 2

Någon månad senare i ett mer vårinfluerat väder traskade familjen ner till Norrköpings City. Det primära fokuset låg på den relativt nya pastarestaurangen ”Härliga pasta”. Dessförinnan var det ett gytter av sko- och klädbutiker som skulle avverkas för att blidka vårrusiga minimodeikoner. 1½ timme på Myrorna var också resultatet att kläderna i garderoben hade blivit för stora under vinterhalvåret.

Härliga pasta var oneklingen ett betydligt större och finare matsställe än vad jag hade föreställt mig. Inredningen i modern industrilstil skapade en metropolisk stämning. Det osade närproducerat, ekologiskt och budgetlyx. All pasta lagas på plats och består enbart av klassiska ingedienser såsom mjölk, ägg och vatten. Vill man ha en spagetti bolognese eller carbonora så bör man vända om. Svamp, skaldjur och annat som folk älskar serverades här, till min som barnens fasa. För mig återstod två alternativ av typ 13 möjliga, och för barnen endast ett. Jag valde pasta med tomat och parmesan, och barnen gratinerade köttfärsrullar. Barnens betyg att det smakade spya låg nog i den annorlunda kryddningen och den geleartade konsistensen, men visst jag lär nog aldrig beställa om den rätten igen. Marie var nöjd med sin Salsiccia (svamp, tomat & grädde). Min rätt var definitivt ätbar. Jag svalde ner kolhydratpåfyllningen med en tvättäkta birra Peroni.

Dagen efter bilade jag och ungarna till Finspångs badhus i ett stormliknande väder. Vi inledde badandet klockan 09.00 när det knappt fanns några människor i lokalerna. Perfekt om man som vi ville ha bubbelpoolen för oss själva samt slippa köer till de två utmärkta vattenrutchkanorna. Tiden rann iväg snabbare än jag hade föreställt mig. Vi lämnade detta ställe likt tre skrynkliga russin runt klockan 14.00. 4½ timmar med mycket skratt och kvalitetstid med vad barnen anser vara en top-två-aktivitet släcker alla pappasamvetskval. Det var först när vi kom hem som i alla fall jag insåg hur trött jag var. Undertecknas fixade halvt medvetslös en autentisk stekt potatis med ägg till oss badodjur därefter blev det soffan.

Resor till Italien och Kroatien bokade

En resa utan barn har i några år legat och dallrat på den sköra ekonomilinan. I och med min förflyttning från A-kasseträsket till ett heltidsarbete har det resmålet intensifierats. Vissa resmål finns bara lagrade någonstans i hjärnbalken, platser som bara måste besökas under ens  livstid och helst då utan kateter.

De fem byarna i regionen Ligurien bildar Cinque Terre, ett område som för övrigt är med på FN:s världsarvslista sedan 1997. Förutom dessa bergsbyar så tillkommer Portofinobukten, La Spezia, Genua, La Spezia och Levanto. Dessa kulturhistoriska städer kommer arr avverkas under fem förhoppnningsvis regnfria dagar i slutet av maj. Resan är bokad via Ryanair Skavsta och vår bas blir kustnästet Levanto, vilken är en medelstor Italiensk kuststad mellan uråldriga Genua och La Spezia. Via denna  habravinch slipper vi dels att flytta rum, dels att acklimatisera sig på ett nytt hotell;  vi sparar tid helt enkelt.

Dubrovnik som ligger i södra Kroatien har under några år legat under min reselupp. Dyrt, visst, tidlöst vackert, absolut. Då staden i sig inte precis är Paris så reduceras många besökskrav som ett storstadsbesök oftast för med sig. Nu kan familjen helt sonika koncentrera sig på att bada och äta gott samt att lägga in några båtturer och en linbanetur. Precis som Cinque Terre ser Dubrovnik svårslaget hänförande ut. Förväntningarna skenar iväg som en skadeskjuten ardenner. Det blir indirekt en kamp att stävja denna resehybris med syftet att ha realistiska förväntningar på staden istället.

Sex härliga  dagar med några av mina bästa kompisar i Prag i april har redan avverkats. Sex dagar med min fru på den Ligueriska halvön samt en vecka med familjen i tidlösa Dubrovnik ligger framför oss. Denna mix av resor känns både varierad som ytterst spännande. Först kompisar, sedan frugan och sist hela familjen. En bra balans att dosera ens resemål med tycker jag. Det blir verkligen tre typer av resor, och var för sig blir de oftast helt fantastiska och parallellt sjukt planerade.

8 månader på det nya jobbet

Från 12 år på Kontorab, till Komvux, Folkhögskola och slutligen Universitetsexamen till att ha acklimatisertas på ett nytt arbete är en resa som kräver en viss form av reflektion. Den flexibilitet som jag åtnjöt via studier eller att vara arbetlös är som bortblåst. Dock har den Widholmska ekonomin skjutit i höjden trots att vi klarat oss ifrån dysfunktionella ekonomiska bakslag via mina 6000 kronor per månad som arbetslös i två år. I och med att jag sedan september får ut cirka 21 000 kronor efter skatt har rese- och matkassan stärkts markant.

Smekmånaden är också som bortblåst oss kollegor mellan. Istället för att överödmjukt tassa runt kritiska källor till potentiella konflikter beger vi oss numera allt som oftast i dess innersta väsen. Empati, ödmjukhet och lyhördhet är bra personlighetsdrag, men ibland bör man säga ifrån eller visa på att man som kollega inte håller med gruppen om allt som beslutas. Ifall alltför många känsliga saker sopas undan mattan finns risken att gruppfriktioner blir ännu större än vad som borde vara fallet.

Pappa, Frida och Hanna dag

Min fru jobbade kväll och jag hade lovat barnen bio. Istället för ”bara” detta blev det en halvdag av aktiviteter det vill säga  pappa-barn-gemenskap. Vi gick ner från Ektorp i ett töigt väder för att hämta ut förbokade guldplatser på Filmstadens salong 3 rad 6. Därefter tog vi en lyxig fika på Bistro Unique på Spiralen: dajmkladdklaka, chokladboll, och jag blåbärspaj med vaniljsås samt kaffe och vatten. Vi gick sedan runt och ögonshoppade; barnen hittade småsaker på TGR medan jag själv shoppade loss på Jack & Jones. 1 hoodtröja, 2 T-shirt och 3 kalsonger av den nätta summan av 1000 kr. Disneys tecknade saga Frost har blivit en riktig hit i stil med Lejoonkungen. Vi tre tyckte enhälligt att den var helt underbar trots sång i filmen. Dagen avslutades på Burger och company där hamburgare blev botmedlet mot trötta barn därefter gick vi snabbaste vägen tillbaka hem.

Jocke Andersson – kompisdag

Att få nya riktiga kompisar upplever jag som svårt när man passerat en viss ålder i livet. En av få undantag i mitt liv är före detta Ektorpsgrannen Joakim Andersson. Vår vänskap grundlades via grannsämja och squashspelande. Därefter tog film, musikintresset och Managerspelet över stafettpinnen. Numera är det ett gytter av intressen som håller vänskapsbanden levande, trots att man inte träffas varje dag.

Jobb, jobb och mera jobb är faktorn som bromsar upp adekvata datum att träffas på, men tisdagen den 18 februari blev datumet då vi gjorde det som vi pratat om länge. Först och främst hjälpte Jocke mig med slutredovisningen av God man ärenden. Det var för övrigt Jocke med sina tio klienter som fick mig att bli Godman, numera har jag två egna.

Allt gick friktionsfritt, och alla God man frågetecken rätades ut. Jocke drog på ett möte, och då passade jag på att gymma och ta det lugnt. Vi träffades runt 17.30 för att se The monumental men på bio. En helt okey film som fick betyget 6 av 10. Efter det var vi hungriga som djur, och det blev klassiska O`Learys som fick fungera som matbespisning. Grillad kyckling med potatisgratäng och stark salsasås var snuskigt gott i det läget. Jag bjöd på detta efter hans ovärderliga Godmanhjälp. 2 öl blev 3 öl som bryggade till en kall sambucca. Parallellt följde vi Champions League där PSG slog Leverkusen med hela 4-0 0, och Manchester City blev piskade av Barcelona på hemmaplan med 0-2. En djävulskt lyckad och trevlig tisdag helt enkelt.

47 år – pest eller kolera?

Att åldras har för mig innreburit en successiv utveckling typ som för de flesta människor i min omgivning. Däremot inser jag värdet av att ha ett liv där min livsbalans inte rubbas, det vill säga den kompass som jag utstakat för mitt liv ometvetet som medevetet. Jag har aldrig varit en man för stora firande där jag står själv i centrumet. När man fyller härliga 47 år så är detta ganska enkelt att undvika genom att endast de närmaste i familjen tar någon konkret hänsyn till den dysfunktionella sifferkombination

Min fru bakade en körsbärskladdkaka samt gav mig ett presentkort på 300 kronor på Åhlens vilket jag köpte en Dieselparfym för. Mina två småttingar gav mig teckningar och framförde charmig falsksång när jag var i nästintill djup sömnkoma. Min käre bror Kjell är den ende som i alliansen att inte köpa något till varandra om man inte fyller jämt bryts. Jag kopierar best of the best till honom, han köper mig sådant som jag brukligt sett inte har råd med. Detta år blev det remastrade juveler som Tommy Shaw – Ambition,  White Sister – 1 st, FM – Indisecret, Survivor – Caught in the game, Michael Bolton – Everybody´s crazy, Icon – Night of the crime och I-ten – Taking a cold look från Rock Candy Records.  45 tidslinje gratulationer på Facebook var en annan avart av att jag med stormsteg närmade mig 50 år.

Godman x 2

Att vara Godman kräver sin man i tid som mental hälsa. Numera kan jag ståta med två klienter under mina halvsvarta vingar; individer som jag har ansvar för på många plan, inte bara de ekonomiska. Från början för två år sedan låg min agenda på att förkovra mig hur processen i sig såg ut, med skulder och organisationssamverkan i vår härliga kommun. Parallellt hägrade en dold agenda att dra in kapital till den alltid lika sinande resekassan. Jag har två personer som jag företräder i deras ekonomiska slagfält att övervinna sina ekonomiska bekymmer.

Jocke Andersson var mannen som la ut betet. Han själv förfogar över 10 klienter runt om i Norrköping och enligt hörsägen gör ett sjusärdeles bra jobb. Som god man eller förvaltare är du skyldig att se till att din huvudman har det så bra som möjligt. Jockes råd att skaffa ett God man redovisningsprogram visade sig vara ett oumbärligt råd. För att slippa mängder av felräkningar skaffade jag Godman redovisning för cirka 400 kronor . Godman redovisning är framtaget för att på ett enkelt och snabbt sätt ge en bra överblick av redovisningen och dina huvudmäns ekonom.

”Godmanskap och förvaltarskap anordnas med stöd av förädrabalkens (FB) bestämmelser. God man/förvaltare behövs för personer som inte själva kan bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Det gäller personer som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med ekonomisk förvaltning, rättshandlingar, personlig omvårdnad etcetera. En person som har god man/förvaltare kallas för huvudman”.

1. Att bevaka huvudmannens rätt

• Ansöka om kontaktperson eller annat stöd.
• Ansöka om olika insatser som huvudmannen kan tänkas ha behov av, till exempel insatser enligt LSS, socialtjänsten, byte av bostad, ansöka om gruppboende.
• Överklaga beslut.
• Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
• Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
• Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
• Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
• I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
• Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

2. Förvalta egendom betyder att:

• Sköta huvudmannens ekonomi.
• Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
• Betala räkningar.
• Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
• Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

3. Uppgiften att sörja för person kan bland annat följande ingå:

• Hålla sig väl informerad om huvudmannens personliga förhållanden och underrätta sig om eventuellt behov av stöd, hjälp och omvårdnad.
• Vid behov utnyttja de möjligheter som erbjuds i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS).
• Ta erforderliga kontakter med sjukvård, socialtjänst, omsorgsverksamhet, försäkringskassa etc.
• Samarbeta med kontaktperson om sådan finns.
• Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet eller annan rekreation.
• Ha regelbundna kontakter med huvudmannen, dels per telefon och dels vid besök.
• Se till att huvudmannen har ett bra boende, god omvårdnad och hög livskvalitet.
• Ordna så att någon följer med huvudmannen till sjuk- och tandvård.
• Avveckla bostad.
• Ordna med flyttfirma när huvudmannen flyttar.

I uppdraget Sörja för person ingår inte att handla mat till huvudmannen, tvätta och stryka huvudmannens tvätt, följa med på utflykter anordnande av t ex vårdboendets regi, följa huvudmannen till läkare, fysiskt hjälpa huvudmannen att flytta etc. Om du av någon anledning vill hjälpa till med tvätt eller kanske följa med på läkarbesök bör du först få okery av Övergförmyndaren Du kan inte begära ersättning för detta då det som sagt inte ingår i uppdraget.

Team Humor dissekerar Östergötland filmklimat

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor spatserade ner till Cnemas lokaler för att vara del av den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbranch kvar i Östergötland om inte förutsättningarna snabbbt ändras. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att av slutas 12.15. Tv-kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är en del av det framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmare i Östergötland känner sig när film som kulturpelare placerar sig bland de sämre i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner vilken  ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till och sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén-Vd på East Sweden, Lars Eklund-politisk ansvarig för Kultur och Kreativitet på Östsam, Lars Vikinge-ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman-Projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande paneldebattsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med – hur och när frågor. Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegras.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, museerna samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som utdelas. Kvar till filmen blir bara  fyra kronor per invånare när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva. Då film enligt Film i Skåne och Film i väst generera så mycket mera intäkter än just filmpengar. Så mer ekonomiska medel borde gå till just filmen i syfte att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfopniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt bra, informativt och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det var tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av det som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna som numera vill så mycket mera.

Dock går Norrköping mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer som en adekvat grogrund att stå på, så förutsättningarna finns helt enkelt, det gäller bara att ta tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna och sedermera flyttar till någon annan region i Sverige. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar  i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någonannanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå det ska satsas på i så fall här i regionen. Där kan vi i Team Humor hålla med, vad är vår ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna? Den frågan är onekligen berättigad och något som herrarna i Östergörland Förenade Filmare behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020, i och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Funktionsnedsättnings föreläsning i Norrköping

En före detta jobbarkompis Peter Strålman samt indirekt en nyvunnen sådan slog sina påsar ihop för att informera, agitera och kasta ljus över de som inte sitter i rullstol, men ändå bär med sig en form av handikapp i bagaget. Thomas Nybom mannen bakom boken”I dina ögon” och grundaren av NP-vision samt Peter Strålman höll hov i Godtemplarnas lokaler från klockan 18.00 till cirka 20.30. Det blev en ytterst lärorik tillika ögonöppnade föreställning som utkristalliserade sig denna gråkalla kväll. Det hade samlats 21 människor varav endast tre var män för att se föreläsningen ”Öppna dörrar”.

Thomas Nybom inledde föreläsandet med berättelsen om kärleken till sin dotter, och när orken tar slut i väntan på hjälp. Det var en timmes gripande historia som spände från dotterns Shara födsel till nutid. Strimmor av hopp varvades med känslor som oro, vanmakt, frustration men framförallt okunskap från deras omgivning. Efter en välbehövlig bensträckare var det dags för min före detta jobbarkompis att träda fram ur mörkret. I hans berättelse låg fokuset på dotterns Emmas Högstadieprocess och fram tills idag det vill säga från hon var runt 15 år. Det var ungefär då som Peter upptäckte att dottern behövde mer hjälp från sin omgivning. Historien genomsyras av deras kamp att inte bli placerad mot deras vilja på rättspsyk. Därefter får vi en inblick i  att rättspsyk definitivt inte är något man önskar sina barn att vistas på. Indirekt kan denna trigger vara den utlösande faktorn som fick dottern Emma att kämpa för ett självstyre där det primära var en  egen lägenhet. Något som hon lyckades med.

Efter 15 minuters fika sydde de två föreläsarna ihop säcken genom att synka teori med praktik. De gick igenom Aaron Antonovsky ”Kasamteori” där hörnstenarna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet utifrån de två tjejerna vi fått följa de senaste timmarna. Därefter avverkades begreppen Central Koherens och exekutiva funktioner för att avslutas med de anhörigas fyra krisfaser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningfasen och nyorienteringsfasen. De beskrev också anhörigskap där sorg, ensamhet, skuld, oro varvas med glädje och stolthet. De beskrev vikten av att hitta egna strategier med syfte att orka upprätthålla ett konstruktivt förhållningssätt.

Kvällen avslutades med en frågesstund. Grabbarna diskrepans mellan bild och berättelser var dock  horribelt stora, något de var väldigt medvetna om själva.  Denna kväll samt nästa förläsning som gick av stapeln den 6 mars är bara övning inför vad som komma skall i och med föreläsningar i bland annat Örebro. Något de då bör ha med sig i bagaget är att utnyttja att de är två personer på scen och på så sätt kan spela lite bitska mot varandra med syftet att lätta upp dessa två tunga historier. Parallellt bör det finnas ett konkret schema som tydligt visar på hur kvällens 3 timmar komme att se ut med fika, frågor, bensträckare, bokförsäljning och dylikt. Avslutningsvis så bör åhörarna få chansen att få med sig information och kontaktuppgifter om dessa herrar och deras kommande förehavande om inte annat för dera egen del utifrån ett marknadsperspektiv. Annars var det en härlig kväll där fragment av hopp bildade helheten: ge aldrig upp, låt ingen köra med dig.

Frida och Hanna

Vår minstingdotter fyllde 9 år i slutet av januari. Det firandet präglades av småskalighet där endast de närmaste kompisarna blev bjudna samt att kalaset hölls bakom lykta dörrar i vår enkla boning i Ektorp. Kreativa gåvor såsom pennor och ritblock varvades med My litle ponny figurer. De små liven drack saft och åt glass med chokladsås på. Hanna började sin 4:e säsong på Norrköpings danscenter med polarna Tilde och Lina. Denna påbyggnadskurs är Disco Freestyle och slutar till sommaren. De tränar hemma till takterna av 80-tals eurodisco och framförallt till E-types förstlingsverk. Det är härligt att höra hur det smattrar och ekar av de tre tjejornas piruttansatser. Det är tur att grannarna består av källarlokaler.

Värlsklassquash i grannstaden

Jag, Jarmo Kolehmainen, Henka Andersson, Börje Bjurström samt Michael Garrido begav oss i två bilar till the city of Linköping. Vårt mål var en av europas bästa och finaste squashturneringar. Detta var för övrigt  sjunde året i rad som jag och strebern Henrik tagit oss till grannstaden för att bervittna världsklassquash. Vi såg de båda fantastiska semifinalerna i Swedish open. Först ut var britten Nick Matthew mot fransosen Gaultier som slutade 3 klara 0. Den matchen följdes av den ännu mer underhållande tillställning mellan egyptierna Ramy Ashour och Amr Shabana Amr. En batalj som världsfyran Ramy vann mot världsnian med 3-2 i game. Jag passasde på att köpa en Dunlopväska för mina nya tre ögonstenar till rack, barnen måste ju ha en adekvat mamma till sitt förfogande. Jag och Henrik det vill säga stommen i heldagsprocessen var de enda kvarvarande när vi åt på underbara indiska restaurangen Indra i Norrköping. Supergod och stark mat sköljdes ner med två kalla öl. Runt klockan 20.00 traskade jag hem med insikten att detta är ett årligt arrangemang  som vi kommer att följa så länge den finns att tillgå i grannstaden.

Prag halvmaraton och squashstegen

Att vara sjuk är aldrig roligt, men att vara halvsjuk en längre tid är frustrerande. Irritationsmomentet, ”för frisk för att sjukskriva sig, för sjuk för att träna” var i ett längre tidsperspektiv förödande för såväl min träning inför Prag halvmaraton som processen att bli en bättre squashspelare. Löpturerna var typ lika med noll, och matcherna i squash försvinnande få. När väl den värsta förkylningsfarsoten lagt sig så fick jag ljumskproblem efter att ouppvärmd skjutit på mål med stenhård fotboll på ett snöbetäckt underlag. När denna smärta lagts sig så fick jag någon form av light-ryggskott mot squashantagonisten Magnus Hjortberger.

Två veckors träningsfrånvaro ackumulerades med ytterligare två veckors ofrivilligt uppehåll. Jag stretchade ryggen likt en påtänd kanin, vilket i sig kunde vara källan till att rehabiliteringen gick så oändligt långsamt. Mitt första möte skedde mot mannen som jag knappt har tagit ett game på: Lino Ferrari Förutom några hundra gameförluster så var kontentan av det timmeslånga passet att mina ryggproblem, ljumskproblem och förkylningsproblem tycktes vara healade. Jag lyckades klamra mig fast i division fyra trots några förluster i bagaget. Mina 3 nya direktimporterade Dunloprack från de brittiska öarna låg som gjutna i min halvvdysfunktionella högerhand.

Mitt första löppass skedde så sent som nästan 1½ månader innan själva halvmaratonet och det första sedan december 2013. Då jag upplevde att jag borde springa i alla fall minst 1 gång i veckan så blev mitt mål 6 löpningar innan själva Prag Halvmaraton den 5 april. Första löpningen var total kravlös vilket innebar att jag lunkade 13 km på behagliga 5.35 min/km dvs cirka 22 sekunder från medel-kilometer-tiden jag skulle upprätthålla i Prag för att komma under 1 timme och 50 minuter.

Sedan dök första riktiga bakslaget upp. Någon gav mig sitt virus som satte sig perefekt på stämbanden. Den katastrofen skedde lite käckt två veckor innan själva loppet. Det innebar konkret att jag lämnade w.o till resterande motståndare i squashens division fyra för att självmant åka ner i 5:an. De tre träningspasas på 15, 16, 0ch 18 km innan loppet brann helt sonika inne. Min  mål var att kurera mig med kilovis av ingefära, honung och citron med syftet att stå på startlinjen den 5 april.

Jag lyckades med nöd och näppe med det efterom jag dagen innan loppet inte var helt säker på om jag skulle starta eller inte. I vilket fall som helst blev det en lugn första mil där jag efter 14 kilometer insåg att min dödsruna inte skulle visas i tidningen. Jag ökade därefter tempot för att hamna på tiden 1 timme, 57 minuter och 35 sekunder. Utifrån rådande omständigheter var det en tid som jag fick vara nöjd med. Nästa år är det bestämt att det blir ett halvmaraton i Bryssel. Det som skiljer detta lopp från Belgiens motsvarighet är att det loppet går av stapeln på hösten istället för på våren. Det i sig bör bidra till att ingen av oss fyra får några bekymmer med jobbiga virus eller vårpollen.

Continue Reading »

Östeuropas största halvmaraton

Det är härligt med adekvata tävlingsmål som är fast förankrade i ett gemensamt mål. Efter Nice halvmaraton lämnade jag ett förslag att Prag halvmaraton låg bra till datummässigt. Sagt och gjort så var den destinationen indirekt spikad. Jag skummade senare igenom deras hemsida och lade märke till att de till skillnad från vissa andra lopp hade information på utmärkt engelska, en bra värdemätare helt enkelt.

Det var först i februari som den obehagliga sanningen uppdagades: att detta var ett lopp av rang. En tävling som enligt arrangörerna varit fullbokat i hela fyra månader. Det jobbiga med det beskedet var att vi (jag) tagit för givet att man likt alla de andra loppen kunde anmäla sig när som helst. Parallellt hade vi omväntbokat såväl tur och retur flygresor med Norwegian till Prag samt bokat en lägenhet i samma stad och dessutom förbetalt kalaset.

Jag skickade ett strategiskt brev till arrangörerna vilket skulle spela på deras empati samt mycket humor. I worst case scenario kunde vi klä ut oss till getter och sjunga tjeckiska folkvisor samt starta sist bara vi fick deltaga i tävlingen. Dock fungerade inte den strategin, utan de hänvisade till välgörenhetsorganisationer vars inträdesbiljett låg i att skänka dem 600 kronor, något som legitimerade oss en startplats i loppet. Vi tog en på måfå och det visade sig senare vara typ Tjeckiens svar på: ”De blindas förening”. Indirekt passade det oss fyra  halvslitna gubbar bättre än vi själva förstod. Vi undrade informellt om det var attributen som blindkäpp, glasögon och dylikt som krävdes för att uppfylla kraven?

Kampen mot klockan

Mitt träningsupplägg hade som vanligt varit kantad utav skador, förkylningar och oändliga virus. Jag hade dragits med en ruskigt segdragen förkylning sedan i mitten av januari och den vägrade släppa greppet. Jag hade periodvis tränat med denna genomförkylning med kontentan en alldeles för hög max- och medelpuls för att vara hälsosamt. Jag såg dock ljuset i tunneln eftersom jag endast var förkyld, men inte hade hosta eller feber.

Den dysfunktionella katapulten blev för mig en utbildning i Stockholm vilken handlade om ”hemmaplanslösningar” det vill säga kommunala strategier för att undvika dyra placeringar utanför sin egen kommun, för ungdomar mellan 13-20 år. Tillställningen var förknippat med eufori förutom just att någon smittade mig med ett virus som satte sig på stämbanden. Skadan skedde ytterst olägligt cirka 2 veckor innan själva loppet.

Vid 2013 års Bråviksloppshalvmaraton sprang jag med virus på stämbanden, vilket ledde mig till halvkollaps och utskällning av tävlingsläkaren. Det har jag tagit lärdom av, skulle det vara så att viruset inte lämnat halsområdet så skulle jag helt sonika inte ställt upp – tror jag.

I min träningsplanering låg 3 squashstegmatcher samt sträckorna 15, 16 och 18 kilometerslöpningar och sedan loppet i sig. Det första rationella beslutet var att avboka mina 3 squashmatcher, något som bidrag till att jag åkte ner till division 5. Det var egentligen inte hela världen, utan det var de uteblivna öppningarna som jagade upp mig, men sänkte mitt löpningssjälvförtroende. Den värsta farhågan var att inte överhuvudtaget kunna ställa upp i loppet den 5 april. Mina huvudstrategier bestod 11 dagar innan loppet av:

• Lägga mig tidigt och försöka sova/vila ut viruset
• Reducera träning och intensiva aktiviteter
• Dricka mycket vatten
• Undvika socker i ännu högre grad
• Dricka en bryggd bestående av färsk ingefära, honung och citron
• Be till gud trots att jag är agnostiker

Dag 1 – Here we go again

En billig resa är oftast synonymt med flygavgångstider som får den morgontrötte att abdikera. I mitt fall upplever jag det snarast som något ytterst positivt. Först och främst är det aningen spännande att bege sig ut mitt i natten, för det andra är det knappt ingen trafik på vägarna, för det tredje har man hela dagen på sig att utforska den destination man ska vistas i.

Vi samsades i Jarmos bil med densamme som självutnämnd chaufför. Han hämtade upp mig på Lidlparkeringen klockan 03.00. Vädret var kylslaget, stämningen var fantastisk; inte en tyst minut under resans gång. Gliringar och infantil humor delade plats med kommande reseförväntningar. Resan till Arlanda tog runt 2 timmar och 15 minuter; prick klockan 05.55 knäckte vi  vår traditionsenliga 50 cl öl på flygplatsen. Planet avgick klockan 07.00 och var framme runt klockan 08.55.

För 200 kronor fick vi en guidad tur via en förbokad taxi som navigerade friktionsfritt till vår lägenhet i gamla stan; en resa som tog runt 40 minuter. Vår lägenhetsnyckel skulle hämtas ut på bottenvåningen i en osannolikt liten souvenirshop. Dock var ägaren försenad så gänget fördrev tiden med att beta av öl 3 på ett närliggande fik. Vädret var på sitt allra bästa humör; strålande sol och ett gradantal över 20 grader.

Efter att tagit sig uppför de 123 trapporna till vår vindsvåning acklimatiserade vi oss en stund och bytte om för att senare äta lunch på Friday´s. Magnus Ströms anmälan till loppet hade inte fullt ut slutförts, vilket skapade en obehaglig oförutsägbarhet. Agendan blev att ta oss till loppets expo för att lösa det problemet samt att hämta ut våra startbevis. Expot låg en bra bit bort så det blev att köpa ett 3 dagars kollektivtrafikkort (buss, spårvagn, tunnelbana) för ynka 310 koruna det vill säga runt 105 kronor.

På den intetsägande tillställningen löste Magnus sin startplats, och Jarmo shoppade träningströja och strumpor. Nästa anhalt blev kvartersgrannen: Potrefená, en gigantisk ölstuga där vi gubbar blev kvar 2 timmar för att avnjuta äkta tjeckisk billig kvalitetspilsner. Själv hade jag målat in mig i ett hörn via mitt muggsamlande. Min legitimation för att överhuvudtaget få köpa en mugg utav stadens storklubbar var att se arenorna de spelar på med egna ögon. På köpet utkristalliseras en annan bild av den stads som besöks, något som måhända kan kategoriseras som autentiskt istället för tillrättalagt.

Det blev en lång soloraid på över 1 timme, medan de andra drack mängder med pilsner på ölstugan. Jag hittade i vilket fall som helst arenan, köpte Spartak Prags mugg i deras arenashop. På vägen hem passade jag på att utforska de underbara vyerna ifrån närliggande stora Letnoparken.

Från ölstugan till en i mångas ögon oändlig promenad till Prags stolthet: Pragborgen. På vägen dit fick vi en informell guidning längs med floden Danube innan vi stannade till för att dräpa några kalla stora pilsner efter en mastig stigning. Vi traskade sedan runt i historiska miljöer att döda till, trots att åskan låg tät runt Prag, otroligt nog kom det bara en liten skur.

Efter att ha gjort oss i ordning i lägenheten och skålat i några pilsner bar det iväg till Hardrock café för att äta god mat och lyssna på livemusik. Dock var detta inte ett av de bästa Hardrock vi varit på under åren,  så kvällen varvades med myriader av pubar i gamla stan. Jag hade sovit 6 timmar på två dygn, jobbat som besatt och nu själva resan samt en fontän av alkohol som sambuca, öl och vodka. Den kombinationen var nog källan till att jag blev schizofrent trött och lämnade de andra lite tidigare. Problemet var att jag dels inte hade mobilen med mig, samt att jag var den som hade tillgång till lägenhetens enda nyckel. I alkoholdimman gick jag vilse i Prags ringlande kullerstensgränder. Det tog mig hela två timmar att hitta lägenheten. Jag ställde upp de tre ingångarna med tidningar, plastlock och dylikt för att gänget skulle ta sig in i lägenheten, tyvärr var den strategin för sent påtänkt.

Under dessa timmar hade mina tre kompisar svurit sig röda i ansiktet över att inte kunna nå mig med syftet att också komma in lägenheten. De tog rationellt in på ett hotell för att slippa sova ute. Själv hade jag däckat på mitt rum utan tanke på att ringa dem. Jag vaknade tidigt med en huvudvärk som inte var av denna värld. Då ingen annan befann sig i lägenheten blev jag snart varse att de måste ha sovit någon annan stans.

Jag satt skakigt på telefonen; klockan 09.00 ringde Jarmo som förklarade att de tagit in på ett hotell för 1500 kronor. Den summan fick jag betala för att jag överstigit min låga alkoholtröskel som dessvärre brukar vara en portal till dumdristiga aktiviteter. Jag bad om ursäkt några hundra gånger och försökte förklara för dem och mig själv mitt rationella beteende i ett irrationellt tillstånd. Ingen blev klokare av dessa antaganden, men jag hittade ett kvitto som visade att jag besökt mitt favorit-fastfood-ställe Kentucky fried klockan 23.52, något som jag inte hade ett minne utav.

Dag 2 – Den lugna dagen

Vår självinstiftade nykterhetszon är dagen innan själva loppet vilken för ovanlighetens skull inträffade på en fredag; vanligtvis är tävlingen på söndagen. Efter några Panodil och en betydande ångest för gårdagens dysfunktionella beteende begav vi oss ut i ett fantastiskt soligt och varmt Prag.

Det blev en lång men vacker promenad till Petrinparken som låg på Lillsidan det vill säga andra sidan floden. Vi tog oss upp till höjden via en bergsbana för att insupa en fantastisk utsikt i hisslösa: The Petrin observation tower. De många trapporna fick i alla fall mig att kvickna till en aning, med betoning på en aning.

Efter att ha insupit mängder av vyer över Prag så åt vi inhemsk mat på ett tjeckiskt hak: Vysoky dum 99. Jag testade deras nationaltilltugg dumplings med deras svar på gulasch; tyvärr en ganska intetsägande gourmand-upplevelse, parallellt tummade jag och Jarmo på att inte dricka dagen innan ett lopp. Visserligen stannade den processen på endast en öl; som försvar måste jag tillstå att den passade utmärkt till den karga köttanrättningen.

Vi flanerade senare runt Lillsidan och Gamla stan tillsammans med horder av turister från alla världen hörn. Pragbron var portalen mellan de urgamla områdena vilken vi använde oss av för att välförtjänt få koppla av i vår lägenhet efter ömma fötter, vader, tår, anklar av allt gående.

Kvällen avslutades med att äta lyxig italiensk mat på välrenommerade restaurangen Kooga. Efter denna högtidsstund vandrade vi planlöst runt i Gamla stan för att klockan 21.30 vara tillbaka i våran lägenhet med agendan att mentalt förbereda oss inför morgondagens begivenhet. Själv var jag inte helt säker om jag överhuvudtaget skulle kunna ställa upp i loppet; det fick morgondagen berätta.

Dag 3 – Tävlingsdagen

Vi hade sovit som rastlösa påfåglar, vilket nästintill krävdes snorting av kaffe för att överhuvudtaget kunna kvickna till. Klockan 08.00 gick de morgonpigga upp det vill säga atleterna Mats och Magnus. En timme senare satt vi på favoritfiket för att äta en  lagom frukost bestående av en lime-ingefäradryck, delikat omelett och iskallt vatten.

Därefter inleddes den mycket magiska religiösa riten att ta på sig löpningsutstyrseln: ”nu finns det ingen återvändo syndromet”. En burk tigerbalsam, homobyxor, Nike funktionströja. Min nyinköpta ögonsten Garmin forerunner 310xt var uppladdad precis som nya Sansa clip innehållandes musik med Tom Jones, Amanda Jensen, Pretty Maids samt mängder av A.O.R och melodiös hårdrock för att sporra mig till stordåd.

Mina tre delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar

Vi fyra traskade ner till startfållan runt klockan 11.40 i ett väder som stod i klar kontrast till de två första dagarna. 10-11 grader och råmulet, vilket egentligen var ett optimalt löparväder. Det fanns ett överflöd av toaletter och adekvat  informationen på plats. Jag startade i startgrupp H, medan Jarmo stod i grupp J, Stefan och ”AIK” äntrade startgrupp G.

Första löpningen sedan början av mars var definitivt inte den bästa uppladdningen i historien, trots det så stod jag ambivalent på startlinjen. Jag bestämde mig när jag vaknade att förtränga genomförkylningen när jag inte kände av halsontkänningarna som funnits med mig de senaste två veckorna. Tanken var dock att ta det väldigt lugnt i början med kollapsen i Bråviksloppet som pulserande varningslampa.

Hela arrangemanget genomsyrades av en folklig stolthet, massor av människor längs med gatorna och varierad musik runt bansträckningen som i sig var perfekt. Efter 14 km insåg jag att min dödsannons inte skulle visas och ökade sedermera löpsteget från ett väldigt lågt tempo. På sätt och vis var detta ett behagligt lopp när jag för ovanlighetens skull hade mycket kvar att ge de sista 5 kilometerna istället för att vara invalidtrött.

AIK och Steffe väntade på vår överenskomna mötesplats; Jarmo kom lite senare. Vi var alla väldigt nöjda med våra prestationer utifrån de skilda förutsättningar vi hade i bagaget. Steffe hade ont i vaden och fejkhaltade betänkligt, annars var vi relativt krya.

Min tid skvallrade om att jag missat 1 timme och 50 minuters gränsen för första gången någonsin av de 5 halvmaror jag genomfört. Utifrån mina förberedelser och att jag dagen innan inte visste om jag skulle ställa upp eller inte fick jag nog vara nöjd ändå. En stor eloge till arrangörerna som lyckats skapa en av de bästa halvmarorna vi sprungit. Alla topp-10 var färgade löpare, varav 7 från Kenya och 3 från Etiopien – vilka löpare.

Vinnaren herr: 59:22  Kirui Peter Cheruiyot, Kenya (2:28 min/km)

Vinnaren dam: 1:08:18, tid  Chepkirui Joyce, (3:07 min/km)

Magnus ”AIK” Ström: plats 1361, tid 1:38:34 (4:40 min/km)

Stefan Hammarström: plats 2868, tid 1:47:44 (5:06 min/km)

Mats Widholm: plats 4511, tid  1:57:39 (5:35 min/km)

Jarmo Kolehmainen: plats 7617, tid 2:13:47 (6:20 min/km)

Vi tog det lugnt i lägenheten och gjorde oss redo för 1 timmes förbokad helkroppsmassage med syfte att heala våra halvsargade kroppar. 400 kronor tillika balsam för själen och ömma muskler var minst sagt välinvesterade.

För att fira att alla var nöjda med tävlingsresultaten samt att vi var här tillsammans hade vi köpt en Absinth staden till ära som vi adekvat drack i  symbios med socker, sked och en tändare. Den 70% alkoholen gick rakt in i blodet och vi kände oss som Van Gogh eller Strindberg i deras sämsta stunder trots, avsaknaden av huvudingrediensen malört.

Klockan 20.00 var det dags att äta en äkta argentinsk buffé. Det var en upplevelse i kombination med att vi var överhungriga; en diskrepans som skapade oreda i kroppen. Jag personligen föråt mig på mängder av biff, kyckling, soppor, efterrätter samt Östeuropas starkaste vitlökssås. Vin och öl ingick i det genant billiga priset av 200 kronor. Hetsätningen var tyvärr källan till att jag mådde dåligt resterande tid av dygnet.

Vi tog taxi till en inhemsk hårdrockpub som jag besökt 15 år tidigare. Hells Bells heter den och drivs av några riktiga hårdrocksentusiaster. Skillnaden mot då var att nu var den lilla lokalen överfull av berusade människor där alla tycktes röka. Vi såg två låtar av metalcorebandet Proximity samt tryckte in oss en öl innan vi for ut igen med syftet att inte bli rökskadade.

Resten av kvällen präglades utav att vi pendlade mellan bättre och sämre pubhak. Trots att detta var lördag och att gatorna och inneställena var smockade med festsugna tjecker och turister var vi otroligt sega. Dagens mastiga program med 21 km löpning, massage och massor av mat hade satt sina spår. Vi var hemma 30 minuter efter midnatt, men att omfamnas av mjuk kudde och varmt täcke hade i det ögonblicket aldrig känts bättre.

Dag 4 – Ta det lugnt dagen fasen

Halvt skadeskjutna kravlade vi stapplande ur våra sängar runt klockan 09.30. Magnus, Steffe och Jarmo drog till favoritfiket för att äta frukost timmen senare medan jag själv inledde den traditionella resefasen att upptäcka staden samt filma och ta snygga kort. Jag tog spårvagnen till Pragområdet 10 där arenan låg och där Spartaks Prags antagonister SK Slavia Prag huserade.

Arenan låg utanför kartan så att säga så det krävdes en bra stund att ta sig dit. Trots att det var söndag var arenashopen öppen, och där köpte jag min andra mugg under denna resa. I och med att arenorna allt som oftast ligger en bra bit utanför centrum så får man som svensk turist ett helt nytt perspektiv på den stad som man besöker, Prag var absolut inget undantag.

Jag var ifrån mina polare i fem timmar med ett väder som inte andades snygga-bilder-tagning precis, men det regnade i vilket fall som helst inte. Under promenadens gång åt jag återigen på Kentycky fried, denna gång visste jag om att jag gjorde så.

Köpte två iskalla 50 cl öl på en minimarket för det ringa priset av 7 kronor styck. I och med att jag äntrade Prags lyxigaste shoppingpalace med en av dessa gömd bakom en turistkarta genomskådade mig oväntat Palladiums väktare mig. Jag fick dricka upp den utanför för att återigen få tillträde att vandra runt bland de 200 butiker som konsumtionskyrkan rymde.

Jag hittade en massagefåtölj som löste upp resterande muskelknutar. Ackompanjerad av min andra öl som jag stoppat i väskan njöt jag av ryggbehandlingen tills en annan väktare dök upp framför mig. Han tog diktatoriskt ifrån mig plåtburken, men lät mig sitta kvar i stolen; som tur var det knappt någon pilsner kvar.

Jag avslutade mina 5 timmars egentid med att vistas den sista timmen runt de Judiska kvarteren och ett besök på medeltida Convent of St: Agnes of Bohemie. Det var ett stort område som jag avnjöt med två nya öl i väskan till ett mer uppklarnande väder. I området slogs giganter som Prada, Chanel, Dior och  Bvlgari om uppmärksamheten där historiens vingslag kändes ytterst påtagliga. Absolut sist blev det att traska längs med floden till Karlsbron för att insupa vårvädret.

Klockan 15.30 var jag back in business för att möta upp de andra gubbarna på sportbaren: Caffrey´s. Magnus hade dragit tidigare för att göra en tatuering, de andra hade suttit och följt Everton – Arsenal. Jag kom precis till andra halvleks början och fick bevittna Evertons massaker med 3-0 över det oförutsägbara Londonlaget.

Huvudmatchen bestod dock av bataljen mellan West ham – Liverpool. Med två Liverpoolfanatiker som resesällskap var denna match indirekt oundviklig. En orgie av straffar följde avgörandet mellan de båda lagen; Steve Gerrards straffsparkstår stod mellan denna vinst och ett oavgjort resultat. Till matchen hade Liverpoolkillarna Jarmo och Stefan hunnit att bälga i sig en hel del alkohol. Det blev lite tjafs i gruppen huruvida rundorna skulle avlöpas. Jag ville anarkistiskt helt styra min egen runda, medan majoriteten var betydligt  flexiblare.

”Nästa-runda-processen” har förut varit förenat med följande informella regler. Vid egen runda har den vid rodret makten att välja precis vad den vill, bara drycken innehåller någon form av alkohol. Skulle någon i gruppen vara allergisk eller överkänslig mot något ingrediens måste den personen få dispens att få något annan brygd. Om någon inte gillar vad den får sig tilldelad så behöver inte personen i fråga dricka upp. Dock får man ingen ny drink eller slipper nästa runda eftersom det just är alkohol i glaset. Vill man hämnas kan man göra så genom att bjuda på exempelvis Fernet Branca när det är ens egna runda.

Att gå dessa rundor är både rationellt och aningen spännande, men också förödande utifrån att drabbas av en kommande blackout senare på kvällen. Min huvudstrategi går ut på att helt sonika sinka processen genom att dricka saktare. Jag är inte heller den som tar tag i stafettpinnen när glasen står och det är min tur att beställa. ”Du dricker som en fjolla”, ”Drick upp nu då”, ”Är du inte färdig än”, ”Du dricker ju inget”, ”Drick upp nu vi ska till en annan pub” är kommentarer man får vänja sig vid om man anammar ovanstående strategier med syftet att inte balla ur helt och hållet det vill säga Dr Jekyll och Mr Hyde syndromet.

Vårt groll lade sig efter en dos manlig sentimentalitet på rummet i kombination med två tunga Absinthshoots. Sedan var det dags för lokal mat i närheten av vår lägenhet. Mitt sug efter spagetti bolognese visade sig vara ett misstag då portionen i sig var obehagligt liten till skillnad ifrån vad mina vänner hade beställt. Jag antar utifrån deras kötträtter att pasta inte låg i linje vad restaurangen vanligtvis serverar sina gäster. Stefan var snäll och bjöd mig på några ribs eftersom han var vrålmätt. Något jag verkligen uppskattade efter att ha börjat tugga på mina krokiga och seniga fingertoppar.

Tidigare på dagen hade gubbsen besökt en Absinthpub som de verkligen gillade och såg som en favorit i repris då undertecknad missat den delen. Jag kan bara hålla med grabbarna att det låg en hel del mystik i luftn efter att vi äntrat den originella dryckespuben. Vi testade på olika varianter av absint och konsten att få in vätskan snabbt in i blodet. Vi fyra gubbar satt likt några heroinister, som taget från ett utav Amsterdams undanskymda kanalapotek.

Dag 5 – Hemfärdsfasen

Relativt pigga gick vi upp planeligt klockan 07.00. Lightstädning stod på morgonagendan för att ersättas av att leta upp en taxiprocessen klockan 08.30.  Denna gång kostade taxin 9oo koruna och det tog lite över en timme satt nå flygplatsen på grund utav ett betydligt högre trafiktryck. 100 koruna är ungefär 35 svenska kronor. Vädret var på ett bättre humör än de senaste två dagarna när vi lämnade den Tjeckiska huvudstaden till sitt öde.

Efter incheckningen åt vi frukost bestående av mackor, kaffe och färskpressad apelsinjuice. Därefter var det dags att ta sig in til gaten och börja leta efter presenter till familjen. Choklad och parfymer blev kontentat av den 1½ timmen  långa shoppingturen samt en Absinth till mig själv. Att ingen av butikerna hade någon form av Sambuca var som sann Sambuccaman en stor skymf.

Flygresan med Norwegian fungerade friktionsfritt. Vi möttes utav ett horribelt vårväder där ett ett blåsigt ösregn härskade oavbrutet. Jarmo återtog rollen som chaufför. Stockholmstrafiken ackumulerade hemfärdstiden till lite över 3 timmar. Parkering samt bensin delat på fyra personer landade på överkomliga 300 kronor per person. Klockan 17.15 blev jag stjälpt vid Lidl parkeringen; borta bra, men hemma bäst.

Dag 6 – Reflektionsfasen

Jag hade den goda intentionen att förebygga en mental kollaps via en dags ledighet. Hade tagit en extra semesterdag för att njuta av att dels koppla av, dels packa upp alla prylar. Vår nästa resa blir en höstresa som förhoppningsvis kan betyda att vi slipper både pollen som virus. Vi kommer också att ta in på hotell med syftena att slippa strulet med en nyckel delat på fyra personer, tillgång till frukost, tillgång till hiss och adekvat toalett och dusch. I nuläget lutar det åt Bryssel halvmaraton som går av stapeln i början av oktober. Såhär i backspegeln var det utifrån ett helhetsperspektiv en optimal resa. De fragment av oro i gruppen baserades på vårt alkoholintag, något vi aldrig lär komma undan. Med Magnus Ström i gruppen känns det som att vi hittat den sista organiska pusselbiten i resekonstellationen.

Continue Reading »