Barnens nya favoriter – Aqua

1. ”Happy Boys & Girls” – 3:37
2. ”My Oh My” – 3:22
3. ”Barbie Girl” – 3:16
4. ”Good Morning Sunshine” – 4:05
5. ”Doctor Jones” – 3:22
6. ”Heat of the Night” – 3:33
7. ”Be A Man” – 4:22
8. ”Lollipop (Candyman)” – 3:35
9. ”Roses Are Red” – 3:43
10. ”Turn Back Time” – 4:10
11. ”Calling You” – 3:33
12. ”Didn’t I” – 3:22*

I syfte att flytta barnens fokus från Eric Saade till något annat introducerade jag Aquas första platta. Tanken var att ge dem ett musikalternativ, istället blev det en kontraproduktiv tillställning. Från att barnen lyssnat måttligt på musik, till att lyssna ständigt och ihärdigt på Aqua dessutom i discomiljö med tillhörande volymhöjningar. Till råga på allt så kom jag på mig själv nynna på olika låtar från detta kvalitetsalbum. Dessa smittsamma toner etsade sig fast i min hjärnbalk och ersatte Stone sour, Murderdolls, Kamelot, Staffan Hellstrand med just Aqua.

Det går inte att komma ifrån att låtarna i mitt tycke fortfarande håller hög pop-tuggummi-klass. Denna typ av genre är känd att profitera på idioter som mig själv med att släppa 2-3 riktiga hits och resten utfyllnader. Den digitala revolutions positiva aspekter motverkar detta destruktiva konsumtionsbeteende. Istället för att bli uppfuckad på 159 kronor så är det möjligt att välja ut och köpa de låtar som man tycker bäst om och betala för endast dem, vilket förhoppningsvis främjar en kvalitetshöjning.

Tillbaka till Aqua; denna danska grupp som tog världen med storm 1997. Debutalbumet är sprängfyllt med bubbelgumpärlor a´la  ”Happy boys & girls, My oh my, Barie girl,  Doctor Jones, Lollipop, Roses are red”. Jag vill definitivt inte beblanda dessa popjuveler med exempelvis blöjartister som Dr Bombay, vilka alltför många hänvisar till. Det här är bara riktigt bra poplåtar, vilket jag inte tror de flesta riktigt förstått. Även balladerna på skivan är helt ok.

Med norskan Lena Nystrom  i spetsen kom gruppen år 2000 ut med en efterföljare. Plattan hette Aquarius och innehöll hitlåtar som ”Cartoon heroes”, ”Bumble bees”, och ”Around the world”. Tyvärr präglades plattan av att försöka återupprepa debutalbumets  lyckade formula. Det medförde istället att albumet kändes krystat och för tillrättalagt samtidigt som låtarna helt enkelt var betydligt sämre och saknade den naturliga och lekfulla  charmen  som genomsyrat debutplattan. Gruppen splittrades därefter  för att återuppstå 2009 genom att släppa en helt ny låt: ”back to the 80´s” som var riktigt bra.

Utomjordiskt bra melodisk hårdrock

1.Runaway

2.Roulette

3.She don’t know me

4.Shot through the heart

5.Love lies

6.Breakout

7.Burning for love

8.Come back

9.Get ready

En riktig klassiker som fått renässans i mitt hem är Bon Jovis första alster från 1984. Jo, ni läste rätt, första plattan är i mitt tycke en topp-10  på min a.o.r lista – ever. Plattan är en orgie av melodiska hårdrockspärlor som står sig väl även i dag,  och har sålts över 2 miljoner exemplar. 8 av de 9  låtarna är rena rama klassiker med absoluta toppar som: ”Runaway”, ”Shot through the heart”, ”Roulette”, ”Breakout” och ”Burning for love”.

Jag, Jarmo och Harry såg  förövrigt Kiss på 80-talet och förbandet var Bon Jovi, som precis släppt sitt debutalbum. Jag var den enda i bussen som tyckte att de var klart bättre än själva huvudbandet. De uttalandena fick Kiss fansen att gnissla tänder och rikta sitt patetiska  hat mot mig, resten av den långa bussresan ifrån Stockholm.

Min andra konsert med Bon Jovi upplevdes då de var väletablerade via ultrahits som: ” Living on a prayer, You give love a bad name, Wamted dead or alive, Blaze of glory och Lay your hand on me”. Jag, Jarmo och hans fru Helena såg dem i Globen någon gång under det glada 90-talet. Det först då jag insåg att Jon Bon Jovi var en brudmagnet av rang; alla tjejer/kvinnor i publiken hade lätt varit otrogna mot sina pojkvänner, om han bara frågat någon av dem; då menar jag verkligen alla.

Han är dessutom en väldigt karismatisk sångare med en röst som inte liknar någon annan. Tyvärr är jag inte alls förtjust i deras musikaliska utveckling som skedde efter fjärde plattan från 1988 New Jersey. De må fortfarande sälja ut arenor och skivor, men jag håller mig dogmatiskt anti till deras countrydoftande rock.  Näe, för mig kommer alltid debutalbumet vara en källa till musikeufori.

David Guetta – Poplife

Jag hade aldrig hört talas om David Guetta innan jag hörde låten ”Love is gone” via en dancesamlingsskiva. Den låten väckte mitt intresse, och jag lyssnade in mig på mp3- previews och beslöt mig sedermera för att köpa plattan på Ginza. David Guetta är född 1967  i Paris och är av marockansk-judisk härkomst. Han har släppt fem plattor: 2002 – Just a litle more love, 2004 – Guettablaster, 2007 – Poplife, 2009 – One love, 2011 – Nothing but the beat.

Han fick stora framgångar 2005 med singeln ”The World Is Mine” som toppade de europeiska dansmusiktopplistorna, sedan har framgångssagan bara eskalerat. Personligen föredrar jag denna platta framför miljonsäljaren – ”One love”. Den plattan är också riktigt bra, men är iklädd en en mer hip-hop skrud, vilket inte riktigt är min nisch.

David Guetta – Poplife ifrån 2007 är absolut en av de bättre plattor jag har i min skivsamling inkluderat melodisk hårdrock. Detta är som sagt plattan innan han blev mannen på allas läppar i ”skivbranschen”, med skivan  ”One love”, som kom ut 2009. Poplife är fullmatad med danshits och starka poplåtar. En bra DJ är alltför sällan synonymt med ett gediget låtskrivarhantverk, allt som oftast är det  endimensionella beats som utkristalliserar sig.

Inte nog att ljud och och bra låtar sammanflätas även genrevariationen på plattan är osedvanligt  bred.  Det som tilltalar mig är den lite punkiga attityden; den är lite rebellisk, uppkäftig och aningen unik. Låten ”Joan of Arc” är just en sådan new wave pärla i hybrid med dancemusikens främsta kännetecken. Min absoluta favorit är dock fortfarande låten: Love is gone och jag föredrar faktiskt mixen framför originalet. Andra superlåtar är: Baby when the light, Winner of the game, och Always.

1. Baby When The Light

2.Love Is Gone (Original Mix)

3.Everytime We Touch

4.Delirious

5.Tomorrow Can Wait

6.Winner Of The Game

7.Do Something Love

8.You’Re Not Alone

9.Never Take Away My Freedom

10.This Is Not A Love Song

11.Always

12.Joan Of Arc

13.Love Is Gone (F. Rister & J. Garraud remix)

Dennender & Frederiksen – Baptism by fire 2007

Svenska helgjutna a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen går mer i den lite ”tuffare” a.o.r-skolan med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse HEAT, Grand illusion. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds  – Full cirkle  från 2003. Tommy Dennander ligger bakom ett antal egna gruppkonstellationer (Radioactive, Deacon street, Prisoner) som kan kategoriseras som pure a.o.r, men jag anser inte att de är tillräckligt bra.

Där finns låtembryon som skulle kunnat blivit riktigt bra, men som saknar de där  klockrena refrängerna som gör låtarna till a.o.r klassiker. Här har han i alla fall i symbios med Fergie Fredriksson skapat ett smörgåsbord av kvalitetslåtar, precis som a.o.r ska låta. Inspirationen är återigen inhandlad ifrån hans husgudar: Toto. På denna platta är det mer fokus på Totos ”tuffare era” med ekon från plattor som Isolation och The seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil än det västkustinfluerade som många anser vara äkta Toto.

Fergie Frederiksen har en röst som går in på min topplista över sångare som är skapta för att sjunga denna typ av mjukishårdrock med exempelvis och Terry Brock.  Han har spelat  och sjungit i grupper som Trillion, Toto (Isolation), Le Roux och Mecca. De första sju låtarna på Baptism by fire är gudomligt starka, faktisk en låtkronologi som tillhör det bästa jag någonsin hört. De efterkommande låtarna kommer inte alls upp i samma standard, och varvas dessvärre också med lite rockigare tongångar, något som inte alls passar mig

Låtlista

1.Let Him Go

2.Right Heart, Wrong Time

3.Sliver Lining

4.Crossing Over

5.Written In Stone

6.Saving Grace

7.Baptism By Fire

8.Can’t Get Enough

9.Never Try To Love Again

10.Dead End

11.Keep A Light On

12.Left With Nothing

Pixel-Eskapism

Resident evil: Afterlife; den fjärde filmen i den populära tv-spels filmatiseringen. Filmen fortsätter i samman utstakade actionanda fast med ännu mer fighter, ännu fler zombies och ännu mer avancerade vapen. Jag själv dyrkar Blade-triologin, och anser att dessa filmer spelar i samma filmgenre: actionskräck, med betoning på high-tek action. Icke-veganerna agerar kulisser i Resident evil, och visste jag inte bättre så kunde det misstänkas att USA:s vapenindustri sponsrade hela kalaset; det är vapen fetischism på hög nivå. Milla Jovovich (1975 Kiev Ukraina: Chaplin, The Fifth element, The million dollar hotel, Zoolander) spelar den konstruerade Alice i filmen, och på sedvanlig manér mejar hon ner alla zombies i sann Matrix anda.  ”Handlingen” utspelas sig vid kusten där Alice lierat sig med några överlevare i en för tillfället skyddad skyskrapa; deras mål är att nå fristaden Arcadia ,vilket är ett stort hangarfartyg i närheten. Umbrella corporation är lika ondskefull som vanligt och har självklart ett stort finger även i denna film. Vi hittar här även Prison break bekantingen Wenthwort Miller i en bärande roll. Jag måste dessvärre tillstå att jag finner filmen underhållande för stunden. Ingredienserna: ultravåld, zombies, halvnakna kvinnor och domedagskuliss tilltalar mitt schizofrena ciniastsinne.

Machete är en film som får ultravåldet i Resident evil att framstå som Aristocats: här pratar vi våld i ordets bemärkelse. Bakom kameralinsen döljer sig den troligtvis groteskt videoskadade regissören Robert Rodriguez (1968 Texas USA: From dusk to dawn, Once upon a time in Mexico, Sin city, Spy kids, Planet terror). Han är mannen  bakom i mitt tycke mästerverket From dusk to dawn. Till sin hjälp har han återigen hyrt in sin kusin Danny Trejo (1944 Los Angeles USA: Runaway train, Heat). De har samarbetat i stort sett i alla filmer som Robert regisserat. Danny Trejos utseende är som klippt och skuren för  att  gestalta bioskurkar, ofta väldigt otrevliga och sadistiska sådana. Hans förflutna har präglats av fängelsevistelser (San Quentin), knark och tung kriminalitet.  Danny Trejo spelar den osannolika Machete Cortez som inleder en hämndaktion på den organisation som förrådde honom. Handlingen får plats på lillfingernageln, vilket troligtvis också är meningen. Blodet flyter i takt med kroppsstympningarna -  under hela filmen; våldet är handlingen. Det roliga med Robert Rodriguez filmer  är att det är så många kända skådisar som gästspelar. I Machete är de fler än någonsin: Jessica Alba, Don Johnsson, Robert De Niro, Steven Seagal, Lindsy Lohan, Jeff Fahey, Michelle Rodriguez, Tom Savini.  Det är häftigt, coolt, ultravåldsamt, lite humoristiskt och  dessvärre tjatigt. Det blir till slut som en god chokladpudding utan grädde eller som en porrfilm med handling.

Handlingen i nästa film får mig att undra hur det står till i skallen på regissören/manusförfattaren: geni vs totalt sinnessjuk? När de funderingarna  väl lagt sig så blev jag indirekt tvungen att rannsaka mig själv, som ser på detta sjuka filmverk. Handlingen i The human centipede är minst lika simpel som i Machete. Den går ut på att en känd kirurg får för sig att förverkliga sina drömmars mål att skapa en mänsklig tusenfoting. Han utför denna aningen perversa vision i sin operationssal tillika hans lyxiga villa, mitt ute i ingenmansland.Två unga sexiga amerikanskor på besök i Tyskland åker vilse när de är på väg till en fest. Däcket går sönder och de måste gå till fots i regnet för att hitta en telefon. Så långt följer filmen skräckens ABS-bok. De finner vad de söker, de finner dessvärre också den galne forskaren. Han drogar dem med rohypnol och när de vaknar ligger de fastbundna vid operationssängar. Dr Heiter förklarar den makabra operationsprocessen, något som definitivt  inte får dem på ett bättre humör. Planen är foga ihop de två tjejerna med en japan till en levande enhet. Munnarna sätts ihop med anushålen, vilket gör att första individen äter födan den andra äter den förstes avföring, precis som den tredje länken och hon är den i kedjan som skiter ut maten.  Dieter Lasser gestaltar Dr Heiter på ett förhållande bisarrt,  men trovärdigt sätt. Som sagt jag har aldrig gillat tyskar, och denna film ändrar definitivt inte min inställning. Filmen i sig har blivit groteskt sönderhypad, något som bidrar till att höja förväntningarna enormt för att  landa i ett antiklimax. The human centipede får godkänt,  men definitivt inte mera, behållningen var ändå ”Dr Heiter one man show”.

Splice är titeln – oetisk forskning är temat. Adrian Brody (1973 New York: The thin red line, Harrisons flower, The pianist, The Village, King kong, Predators) spelar den aningen tofflige forskaren Clive som är gift med sin forskarkollega Elsa;  hon spelas av Sarah Polley (1979 Toronto Canada: Exitenz,Go, Dawn of the dead). Det unga forskarparet har fått ansvaret att utveckla en egen art genom att mixa DNA från en rad olika djur. De får ett nej från företaget då de anser att mänskliga DNA är nödvändiga. På egen hand går de parallellt vidare med sitt egna projekt. Embryot växer,  och det växer snabbt. Varelsen döps till Dren (Nerd bakvänt) och den visar sig vara minst sagt flexibel såväl psykisk som fysiskt. Detta uppdaterade Frankenstein tema tilltalar i alla fall mig, även om den har sina manusbrister. Filmens stora behållning är just den androgyna varelsen Dren, dels ser den ”trovärdig ut” (icke-dataanimerad), dels spelar hon trovärdigt.

Adrian Brodyoch Alice Braga (1983 Sao Paolo Brasilien:  City of god, I am a legend, Blindness, Crossing over, Repomen) gestaltar filmens två huvudkaraktärer. Predators är en sequel från Predator med Arnold Schwarsenegger i huvudrollen. 8 stycken soldater vaknar upp mitt i ett fritt fall och landar via fallskärm någonstans i en djungel. Soldaterna är handplockade från olika krigarkulturer och har till en början ytterst svårt att lita på varandra. Sakta men säker går det upp för dem att dem är de jagade och att jägarna inte är speciellt snälla. De blir också varse att de inte är på jorden och att jägarna inte är människor. De utomnjordiska krigarna har planeten som arena för deras jaktinstinkter. Till en början var jag ruskigt skeptisk till denna sequel, men filmen har faktiskt fler bottnar än jag från början anat. För det första är skådespeleriet riktigt bra för att vara en film i denna genre, sedan är det inte bara action och skjutande, utan också en orgie i jaktstrategier a´la Rambo. Som sagt Predators visade sig vara en positiv överraskning. Laurence Fishburne och Danny Trejo förstärker också filmens krigiska trovärdighet med deras blotta närvaro.

Det medeltida England är svårt härjat av Digerdöden (Black Death). Mitt i denna apokalyptiska värld full av skräck och vidskepelse får den unge munken Osmund i uppdrag att leda den skräckinjagande riddaren Ulric (Sean Bean) och hans mannar till en fjärran by. Deras uppdrag är att infånga en nekromant – en andebesvärjare som kan väcka de döda till liv igen. Osmund slits mellan kärlek till sin Gud och kärleken till en ung kvinna. Black death var en film som jag till en början inte alls var upplagd att se, men som successivt fångade mitt intresse. Sean Bean (1959 Sheffield England: Sagan om ringen triologin, Don´t say a word, Troja, The island) iklär sig återigen Sagan om ringen attributerna. Osmund spelas av Eddie Redmayne (1982 London England: The good shepard, Savage Grace, Powder blue, Elizabeth: the golden age). Black death ställer frågor vem är god vem är ond, utan att besvara dem. Det tycker jag är bra eftersom omständigheterna under digerdöden troligtvis satte empatin åt sidan. Det vilar en skön atmosfär över filmen, och som tittare leds man in i en värld av ovisshet och mysticism.

Jonah Hex är udda inslag i serietidningsexponeringen på bioduken. Vi förflyttas till en tid där indianer, nybyggare och prisjägare dominerar tidsbilden. Josh Brolin (1968 los Angeles USA: No country for old men, Wallstreet: money never sleep, Planet terror, Milk) spelar den hämdtörstande prisjägaren Jonah Hex. Han har numera själv ett pris på sitt huvud, men USA:s president ger honom ett erbjudande att mot sin frihet hjälpa till att fånga den hänsynslösa terroristen Quentin Turnbull  spelad av John Malkovich (1953 Illinois USA: Killing fields,  In the line of fire,  Being John Malkovich, Con air, The man in the iron mask, Rounders) som för övrigt mördat Jonahs fru och son. Turnbull har ett mål och det är att förgöra världen med ett hyperfarligt domedagsvapen. Jonah får ofrivilligt hjälp av den onaturligt vackra Megan Fox (1986 Tennessse USA: Tranformers, Jennifers body) som i denna film spelar prostituerad. Jonah Hex kan prata med döda och har likt fantomen en häst och hund som sina bästa vänner. Ömsom vin ömsom vatten med betoning på vatten blir min dom av denna film som varken är dålig eller bra -  en standardfilm helt enkelt.

Jag vet inte varför jag är svag för zombiefilmer; det är väl det klaustrofobiska känslan och hopplösheten som lockar. George A. Romero är synonymt med genren och är skaparen av av filmer som Night of the living dead, Dawn of the dead, Day of the dead, Land of the dead och Diary of the dead. Hans senaste film Survival of the dead skiljer sig lite ifrån de andra filmerna genom att en form av handling introducerats. På ön Plum regerar två familjeklaner, dessa har två olika uppfattningar hur zombiefrågan ska lösas. Den ena falangen vill  ha dem inspärrade i tron att framtiden ska finna ett botmedel, den andra falangen vill helt sonika utrota dem. En grupp militärer luras till ön i tron att den är zombiefri. Ledaren spelas av Alan Van Sprang (1971 Calgary Canada: Narc, Saw 3, Land of the dead, Diary of the dead) blir tvungen att välja sida. Jag är definitivt inte överförtjust i familjerivalitetshandlingen. Det värsta med filmen är att den  totalt misslyckas med att skrämma mig. Den bisarra humorn tar överhanden liksom klanernas herravälde; zombierna känns aldrig som ett riktigt  hot, vilket i denna genre inte är förenat med något positivt. Karaktärerna är på tok för endimensionella och stereotypa, något som minskar deras trovärdighet i sin kamp att överleva på ön. Romero uppfann i stort sett denna genre och har via denna film visat att han inte längre kan hantera de element som gjorde de första 3 filmerna så otäcka och sevärda – tyvärr.

Sagolik intressant föreläsning

”Ett eldhav stort som Globen omger oss. Det är 1000 grader varmt. En människa börjar kremeras vid 700. Håret och skägget knastrar när det brinner av, och det bubblar i hörselgången när öronen smälter. Fingrarna förkolnar utan att det känns.”

”-Jag dör nu, tänker jag och andas in hårt för att det skall gå fortare. Mina värderingar brann upp tillsammans med mitt ansikte den där natten.
När jag vaknade var det till en ny värld. En värld av skönhet.”

Lasse Gustavsson är en före detta  brandman från Göteborg som hade turen att överleva en ohygglig olycka. Efter att ha bearbetat sin situation, förändrade han sitt sitt liv radikalt. Resultatet blev ett nytt liv med en ökad livsglädje från ett annat livsperspektiv.

Detta är ett utdrag ur Lasse Gustavssons inspirerande och tänkvärda bok: ” Leva vidare”.  Jag och Marie betalade 700 kronor för att få se  och höra denna fantastiska människa föreläsa på Folkborgen från klockan 18.30-21.00. Lasse hade en überbehaglig talarröst som pedagogiskt förförde och levandegjorde de exceptionellt tänkvärda visdomsorden. Mina förväntningar infriades med råge; föreläsningen kvalade med lätthet in på min topp-5-lista över intressanta talare. Det var en lysande och varm föreläsning om att vara medmänniska i en stressad vardag.

Lasses egenhändiga version av kommunikationstrappan var helt enkelt genialisk. Han applicerade sin  smittande livsenergi, kreativitet, omtanke, värme och humor på oss i publiken – ingen av oss lämnade föreläsning oberörd. Istället för att successivt glömma bort allt det tankeväckande försökte jag i min tur att hitta strategier som kan applicera Lasses visa ord till min egna livssituation. Den processen började med ett block, en bläckpenna och fortsatte som ett word-dokument för att sedermera sluta som en laminerad påminnelse på kylskåpsdörren.

Studieslutfasen – c-uppsats

Jag inledde min första handledning med Mats Pellbring den 8 november, min andra skedde de 17 november och därefter fortsatte processen via en mailkommunikation. De första mötena präglades utav att försöka bena ut c-uppsatsembryot till en mer strukturerad studie. Slutresultaten ska ligga runt 50 sidor exklusive förstasidor och bilagor. För tillfället känns det oerhört mastigt då jag ska vara färdig med arbetet innan juluppehållet. I nuläget måste jag snarast fixa fram 6 stycken spårvagnsförare som jag personligen ska intervjua de växer inte på träd.

C-uppsatsarbetet tuffar på och studiepusslets ordfragment blir enhetligare för varje dag som går. Tyvärr uppenbarar sig parallellt  fundementala bromsklossar som i denna uppsatsfas verkar lika oöverstigliga som Hagebybacken. Tre steg framåt och två steg bakåt genomsyrar min strävan att avverka sex stycken intervjuer med spårvagnsförare : jag pendlar mellan eufori och melankoli. Ena dagen ser det otäckt bra ut, för att nästa dag förbytas  i ren oförutsägbarhet. Får jag inte tag i sex stycken deltagare till studien så kan jag dels inte arbeta vidare med andra avsnitt i studien, dels så lär jag få stressa för att  överhuvudtaget klara av c-uppsatsen -  under jul- och nyårshelg.

Alexandro Almasidis – den gamle greken

Herrens vägar är outgrundliga; i syfte att ragga upp 6 stycken spårvagnsförare till min C-uppsatsstudie vände jag mig bland annat till en gammal klasskompis – Alexandro Almasidis. Vi gick i samma klass i grundskolan från årskurs 1 till 9 och vi inledde  också våra ”fotbollskarriär samtidigt i fotbollsklubben IF Sylvia. Han var en bra kompis under hela skolgången och tycks inte ha förändrats nämnvärt när han han blivit äldre; en trevlig och positiv prick. Den halvtimmeslånga intervjun följdes av en 4 timmars spårvagnsobservation som sedermera ledde till en fika som följdes av en squashbatalj med efterföljande kolhydratpåfyllning på Spicy Hot.

Samma kväll bjöd jag honom på middag för att han hjälpt mig att fixa 3 av mina 6 intervjuer. Det blev Harry´s runt niotiden som stod i fokus denna mycket kalla lördagskväll. Jag åt 300 gram kycklingfiléer med rödvinssås och klyftpotatis samt 3 kalla flasköl. Harry´s var knökfullt och det kändes bra att slippa tillhöra skaran som stod i kön utanför de varma lokalerna. Av alla människor inne i lokalen kände jag endast 4 stycken; Alexandro däremot kände massor av människor främst på grund av att Veolias buss- och spårvagnsförare dök upp på Harrys runt 22.00, efter att ha varit på ett gemensamt julbord.  Det var annars en trevlig kväll som jag valde att avsluta runt 01.00, då jag avdomnad cyklade hem. Alexandro var kvar till stängningsdags för att avsluta kvällen på McDonalds.

Innebandyrivalitet: BK Vingen VS  Finspång IBK

Lino gav mig dåligt samvete för att jag missade: ”årets match” mot Åby för ett tag sedan. Det  medförde att jag fick resa mig från soffan och ta bilen genom ett helvetesregnoväder till obygden, närmare bestämt Skärblacka och Mosstorpsskolans gymnastikhall. Det var förvånansvärt mycket människor i lokalen när matchen blåstes igång. Hafsigt, slarvigt eller rent ut sagt pissdåligt spel genomsyrade hela första halvleken. Finspång gjorde 0-2 när det var 4 sekunder kvar, snacka om opsykologiskt. 0-2 blev sedan 0-4 och Finspång drev stundtals en  lekstuga . Vingen kändes tama, de hade ingen säkerhet vare sig framåt eller bakåt. Linos prestation tillhörde väl inte hans 10 1000 bästa, men han lyckades reparera skadan genom att göra det enda rätta – bli skadad och sedermera  bli utbytt. Ett uddlöst Vingen gjorde några mål, men kunde inte stå emot verkligheten  – de var flera  klasser sämre än Finspång. Vingen tog bollen, sprang med den och blev av med den. Finspång däremot vårdade den ömt och hade ett kombinationsspel att tillgå, något som Vingen saknade helt. Det blev till sist 3-10, vilket Vingen ska vara nöjda med. Vingen ståtar med o poäng, medan Finspång tog sin andra skalp försäsongen. Åker inte Vingen ur division 1, så lovar jag att se The Human Centipede 3 gånger på raken – utan vare sig läsk eller lösgodis.

Reptilmässa i Folkborgen

Jag, Hanna och Frida ägnade lördagsförmiddagen med att se ormar, spindlar, grodor, skorpioner, tusenfotingar och ödlor. Majoriteten av besökarna tycktes instinktivt vara här för att  de var intresserade av dessa slibbiga varelser. De ville helt enkelt köpa fler kryp till sina  redan bisarra och irrationella samlingar. Barnen tycktes uppskatta reptilmässan, vilket var syftet med besöket. Till skillnad ifrån kattmässan så  tjatade de inte ihjäl sig att köpa hem något; även om de gjort det, så skulle jag aldrig köpa hem något så obehagligt. Reptilmässan anordnas av Tropikföreningen Alba och The Boa Group, de reproducerar en handfull liknande mässor runtom i landet. Förutom försäljning och en utställning hölls en rad föreläsningar i anslutning till mässan. Det var antimysigt att se ormarnas föda på ett alltför nära håll: krälande larver i olika storlekar, djupfrysta möss, levande råttor, insektshärdar och dylikt. Jag vet dessvärre inte vilket som var mest skrämmande – reptilerna eller köparna?

Träning och Tävling

Squashstegen i division 4:an inleddes med en vinst mot Markus Lundberg med 3-1 set. Jarmo och jag gnetar vidare varje måndag mellan 16.30-17.30 -  i egen hall. Vi har spelat runt 8 gånger, och han blir bättre för varje spelomgång som avverkas. Det var faktiskt Jarmolinken som introducerade mig in  i squashens subkultur. På den tiden var det  han som vann alla  matcher, och de otaliga läskvadslagningarna. Nu är rollerna som tur är helt ombytta, men trägen-vinner-syndromet gäller väl även finländare.

Fighten i Squashstegens division 4 fortsatte. Jag vann min första match med 3-1 mot Markus Lundberg. Träningsdosen för vecka 45 bestod av 4 pass a´la 210 minuter. Vecka 46 uppgick träningsfrekvensen till 3 pass i 215 minuter. Jag har på sedvanlig manér försummat löpningen. Det blev ingen 1½ milare denna vecka heller, utan jag blir istället tvungen att börja om med 1 milsträningen. Anledningen  till det beteendet är att man inte ska öka sträckans längd för snabbt, i syfte att undvika skador. Den rekommenderade successiva höjningen är högst 10% av bansträckningen. I mitt fall innebär det att jag nästa gång ska springa 1.1 mil. Det går inte komma ifrån att det är trevligare att springa på våren än på vintern. En riktig gråmulen dag i symbios med lite blåst och blöt terräng kan förta lusten på ett väldigt effektivt sätt. Det är min träningsakilleshäl; jag är helt enkelt inte tillräckligt ambitiös och motiverad att ta mig över vissa väderlekströsklar däremot är jag en djävul på att hitta alternativa ursäkter.

Squashstegkampen i division 4 blev ett smörgåsbord utav spänning och sifferkonstellationer. Jag vann min andra match mot Peter Hasselgren med 3-0 i set. Min tredje match spelades mot Kent Kullander. Har haft svårt spelmässigt att slå honom de senaste 4 gångerna, men denna gång stämde  det mesta och jag vann med 3-1. Det betyder i praktiken att jag endast behöver ta 1 set av Lars Ljungström i sista matchen för att gå upp i division 3. Fast det är nog inget jag bör fokusera på eftersom det inte riktigt är min nisch att sätta press på mig själv.

Träningsdosen blev denna vecka  ruskigt hög med 10 pass a´la 476 minuter. Det var förövrigt årsbästa när det gäller såväl pass som antal träningsminuter. Jag känner mig überstark helt enkelt, och helt fri från förkylningar och dylikt. Jag vill gärna tro att beror på att jag spetsat min kost med oändliga chili och piri-piri. Det känns också skönt att jag kommit igång med att springa igen; det har blivit 3 tuffa 5-km pass på kort tid, även om dessa bara utförts på löpband.

28:e middagar

Vi hade ett släpande restaurangbesök i bagaget och  inte hittat någon barnvakt till denna 28:e middag, så minimonsterna fick följa med denna kväll.  Valet föll på den enda restaurangen som vi inte besökt hittills i Norrköping – Mitropa. Jag hade ärligt talat ingen aning att de överhuvudtaget bedrev någon kvällsverksamhet. Namnet och platsen förfaller  ha funnits i minst i 90 år här i Norrköping. Det är faktiskt endast i 6 år som de har haft kvällsöppet, innan dess fungerade Mitropa enbart som lunchställe. När jag och Marie besökte Prag för några år sedan ballade jag ur, då jag skulle testa alla Tjeckiska klassiker. Denna kväll skulle i alla fall jag få min matrevansch, vilket inte blev alltför problematiskt, då det endast fanns tjeckiska specialiteter på menyn.  Det blev gulasch med knödel för min del, och tjeckisk fläskschnitzel med ungstekt potatis till Marie. Jag drack 2 flaskor av den goda tjeckiska ölen Bernard till maten. Efterrätten bestod av äppelstrudlar som smälte i munnen. Vi gillade såväl maten, servicen samt den familjära stämningen som omgärdade hela  lokalen och personalen.

Roffe ”Kontorab” Okons´s 40-års fest

I mer än 12 år var denna tyskättade coka-cola-broilenr min arbetskompis på Kontorab. Arbetstiden bestod av bitska,torra, ironiska, sarkastiska omen  framförallt väldigt barnsliga och låga skämt. Det var en av huvudanledningarna till att jag härdade ut så länge på Kontorabs lagergolv. Vi var faktiskt ett riktigt härligt och sammansvetsat gäng som umgicks såväl under arbetstid som privat. Vi var unga, arga, festsugna, kåta, tävlingsinriktade, musik- och filmintresserade, coola, halvtröga och dessutom var vi i våra bästa år. Jim Ljungholm, Patrik Andersson, Roberto Mazzarella, Mats Johansson, Jens Nordin,  Håkan Lilja, Tommy Olsson, Dick Berndtsson är bara några namn som passerat under Bruno Carincis vinande ”anti-motivations-piska”. Roffe och jag spelade bland annat ihop i Kontorabs fotbollskorplag och där ut över några år i  landsortsklubben: Vikbo IK. Våra  ökända och otaliga squashmatcher spelades främst under lunchtid, vilket  allt som oftast inkräktade på själva ”arbetstiden”. Halvtysken hade en förmåga att vara bra i vilken sport än han utövade, allt ifrån fotboll, squash, badminton, bowling, innebandy till minigolf. Det är synd att killen numera inte ägnar sig åt någon form av sport,  what a waste -  ölhävning är ännu inte en OS-gren Gert-Arne.

1994 gjorde jag och Roffe en gemensam båtöluffning runt Greklands paradisöar bland annat Naxos, Paros, Ios och Santorini. Det var samma magiska sommar som Sverige tog VM-brons i fotboll, det var dessvärre också året som Greklands ”regering” testade på att reglera nattklubbsöppettiderna  från 06.00 till klockan 01.00. Det var självklart ett dolkhugg i partymagen, framförallt vid besöket på partyöarnas partyö: Ios, staden som aldrig sover (det året gjorde den det i alla fall). Det blev en oförglömlig resa med Sveriges VM-brons som grädden på moset; Tommy Olsson och Micke Jonander var de två andra medresenärerna. Sol, otrolig hetta, öl, mopedkörning, armhävningar, slitna färjor, fettbrosk-kebaber och ruskigt lata greker blev  också synonymt med resan.

Jag, Marie, Hanna och Frida parkerade vår bil intill grusvägen och vandrade ner till deras villa på Ringstamovägen. Det var öppet hus så folk kom och folk gick under kvällen. ”Nillas” pappa, syster och bror var där liksom halva forna Hageby innebandyklubb samt Janet, Roffes syster. Det blev in väldigt trivsam kväll där Roffes oändliga anekdoter avlöste varandra. Jag själv gick från öl till whiskey, något som sällan utmynnar att gå upp före klockan 10.00 dagen efter; denna kväll var i alla fall ett undantag. Skämten föreföll bli allt grövre ju längre kvällen led och samtalsämnena kretsade runt sex, musik, film, resor, men också runt lite mer existentiella och djupa frågor. Jag brukade reta Mr Rolf för att bli ultrasentimental när han dricker, något han inte motbevisade – ränderna går visst aldrig ut. Maries tonartshöjningar fick till sist gehör och klockan 22.30 var vi på väg hem, med två mycket trötta barn i baksätet.

Kompiskväll

Jag Stefan och Jarmo skapade en magisk trivselkväll som bestod av 4 moment. Vi lade upp resestrategier och planerade upp vår gemensamma Bratislava resa som går av stapeln  den 28 mars 2011. Stefan och jag snackade manusidéer medan Jarmo slipade knivar, drack hembränt och flådde kaninungar.

Föst ut var Ängelholm – Norrköping på TV4. Matchen var en uppvisning om hur orättvis fotbollen ibland kan vara. Istället för 5-0 till Ängelholm, så blev det istället 1-2 till IFK, något som definitivt inte speglar vare sig matchbilden eller målchanserna. Nu är i alla fall Norrköping klart för Allsvenskan och det känns väldigt angenämt. Sett ur ett helhetsperspektiv så har IFK spelat bra, även om huvudkonkurrenterna slagit varandra vid precis rätt tillfällen.

Ombokade 3 platser på Indra då vi blev kvar hos mig för att följa efterkommentarerna. Vi stegade över tröskeln till Indra runt klockan 18.30. Det var mycket folk i lokalen och vi fick troligtvis restaurangens sämsta platser. Med 6 öl i kroppen så var det inget egentligt problem. Stefan hade någon form av magproblem och beställde endast naanbröd. Jarmo tog en delikat Kadaigryta medan jag återigen gick i fällan att beställa en alltför het rätt: Jalfrezigryta. Vet inte varför jag har tendensen att beställa de starkaste rätterna på menyn, kanske  är det  en form av ett ”mandomsprovsyndrom”. Jag borde såhär i efterhand tagit samma rätt som Jarmo – satan. Det positiva med den ultrastarka koriander- och chilianrättningen var att förkylningen otroligt nog gick tillbaka. Staffan Hellstrand med familj åt också på Indra. Jag antar att det är perfekt kost för en sann vegetarian som Staffan.

Damkören med Staffan Hellstrand på Kulturkammaren 20.00 blev nästa anhalt. 100 kronor var pinsamt billigt för en sådan högkvalitativ underhållning. Ljudet blev bra efter några små justeringar. Den främre publiken satt på uppradade stolar,  så någon form av stagedivande eller euforiska danser kändes instinktivt hopplösa denna lördagskväll.  Staffan var på sitt allra bästa spelhumör och bombarderade publiken med underfyndiga anekdoter mellan låtarna. Att få veta upprinnelsen till texterna är verkligen ett bra sätt att levandegöra de oftast depressiva berättelserna. Stefan och jag har sett Staffan otaliga gånger, men aldrig med en stor kör förut, vilket blev en extra bonus till oss invigda. Körerna förstärkte på ett maffigt sätt Staffans avskalade framförande med endast en akustisk gitarr som verktyg. Stefans föredrar de äldre låtarna medan jag känner mer för de nya musikskatterna. Jag tror att vi båda blev nöjda då han under den 1.20 timmar långa konserten blandade hej vilt. Han spelade bland annat ”fel sida av vägen” och ”fanfar” som är två av mina personliga favoriter. Självklart blev det  även ”lilla fågel blå” eftersom det är hans mest kända låt.

Vi avslutade trivselkvällen på Bishoph Arms som var fylld till bristningsgränsen. Stefans syster Anna var även där och bjöd oss på öl, och pikade framför allt mig hur dryg och tråkig jag var, fast med glimten-i-ögat (tror jag). Det blev någon timme i lokalerna sedan drog Stefan hemåt på grund av sin ”magåkomma”,  en halvtimme senare lämnade både jag och Jarmo puben för att vandra hem åt varsitt håll. Dagen efter blev inte alls så jobbig som jag föreställt mig. Det kan berott att jag för en gångs skull höll mig till öldrickandet istället för att blanda alkoholalternativen med varandra.

Åtvidaberg FF vs Häcken live på Kopparvallen

Pappsen och jag har aldrig besökt Åtvidaberg tidigare och självklart då aldrig heller beträtt den anrika ”arenan”: Kopparvallen. Nu var det sent om sider dags, och timingen kunde säsongsmässigt inte vara värre. Vädergudarna stod oss bi och bjöd publiken på 8  vindstilla plusgrader samt en klarblå himmel; mössa, handskar och långkalsonger kändes nästintill överflödiga. Vi utforskade det livlösa centrumet som inte alls såg ut som jag föreställt mig

det. Hade förväntat mig något mer  mysigt, istället fann jag en mycket steril och opersonlig betongmiljö som inte fick mig att längta hit igen. Vi hamnade till slut på Pizzeria Oasen där vi beställde in 2 feta hamburgertallrikar med varsin burkcola. Åkte sedan ut på en Åtvidaberg-tour i 10 minuter innan vi äntrade  parkeringsplatsen och sedermera den idylliska Kopparvallen.

Det var avspark klockan 15.00. Vi satt på D-läktaren, rad 2, plats 39 och 40 vilket innebar en ruskigt bra vy över såväl planen som spelet. Solen gassade behagligt på oss, något som spelet dessvärre inte gjorde. Det var vedervärdigt spel med oändliga felpass, ingen struktur och i stort sett inga målchanser. Slutresultatet 0-0 speglade onekligen den spelmässiga kvaliteten. Åtvidaberg hade verkligen behövt dessa 3 poäng, men ett oavgjort resultat var faktiskt helt rättvist. Andfådd av det exceptionellt dåliga spelet inhandlade jag i alla fall en Åtvidabergsmugg  i pausen för 80 kronor. Mitt egna kritserie för att få tillåtelse att köpa en mugg är att ha sett arenan eller besökt densamma. Den svarta muggen pryder nu min samling bredvid Ajax-,  Barcelona-, Liverpool- och Arsenalmuggar.

Färdigtapetserat i Hannas rum

Äntligen, nu var Hannas rum färdigtapetserad, golvlisterna vitmålade och andra ytor också vittäckta. Det blev helt enkelt jättebra; vår tapettjej Anna ska ha en stor eloge för det noggranna arbete som hon åstadkommit. Nu ska det inhandlas mattor, hyllor och skrivbord för att fylla dessa ögonstenar till barnrum. Anna är redan i full gång med Fridas rum.

Alla rum är i stort sett färdigrenoverade, det har varit en 2 års-process som kan tyckas vara lite överambitiöst eftersom det dels är en hyreslägenhet, dels ett miljonprogramhus i bästa 60-tals stil.Vi har i vilket fall som helst bestämt oss att bo kvar i lägenheten ett bra tag tag till, och resonerat att det är lika bra att trivas,fullt ut, än att visionärt intala sig ”när vi flyttar till villa, då ska vi renovera”. Risken är istället statistiskt  stor att vi varken har pengar eller är ihop längre – vem vet? Det här är ett sätt att leva i nuet. Vi är ruskigt nöjda med resultatet med de mycket begränsade förutsättningar som ett hyreslägenhetsboende innebär.

Miljöförbundet Jordens Vänner föreläsning

MJV är den svenska grenen från världens största demokratiska miljörörelse med omkring 2 miljoner medlemmar: Friends Of  The Earth. Jordens vänner är en partipolitisk  och religiöst obunden ideell förening som arbetar för miljö och solidaritet; i Sverige är medlemsantalet runt 2500. Föreningen verkar för en rättvis fördelning av jordens resurser, för fred samt ett ekologiskt hållbart och mänskligt samhälle där djur omfattas av hänsyn, medkänsla och respekt. De värnar om demokrati, folkrörelsesamarbete, jämlikhet mellan könen och kulturell mångfald. MJV för en samhällskritisk debatt och är miljörörelsens radikala röst. Föreningen arbetar lokalt, nationellt och internationellt:

• för en ekologisk, hållbar utveckling och en rättvis fördelning av jordens resurser
• med aktioner och projekt för ett miljövänligt och jämlikt samhälle
• för att förändra den ekonomiska världsordningen till att bygga på solidaritet och ekologisk hållbarhet♠

Jag och Maries bror Thomas åkte ifrån familjemiddagen i Vånga för att medverka på en föreläsning. Vi hade samlats i Kulturhusets trivsamma lokaler, och det var runt 40 stycken åhörare. Kvällens föreläsare hette Margareta Sandebo Eriksson och hon berättade i 45 minuter om ett beteendevetenskapligt perspektiv på klimatfrågan. Efter den hyperintressanta föreläsningen så bjöds publiken in för diskussion. Den blev brännhet och  många sunda åsikter avlöste varandra. Klockan 19.45 så var det dags att dra sig hemåt för att se på Vampire diaries.

Spårvagnsträcka-invigning

Från början var jag mer än skeptisk till denna process, men när jag såg helheten i processen och åkt den nya sträckan måste jag helt enkelt abdikera. Det finns som sagt fler aspekter än enbart de miljömässiga. Sträckan förkortar resandet från Ljura-till Hageby på ett effektfullt sätt, parallellt med utmärkta cykel och gångbanor. De lite slitna områden längs med sträckan har förskönats med bland annat fler nödvändiga grönområden. Sträckan i symbios med Hageby Centrum känns nu med facit i hand som riktigt bra. Det här såhär multishopping och mötesplatser skapas genom att kombinera och optimera fler faktorer. Jag är förtjust i det mycket futuristiska framtoningen som utkristalliserar sig ju närmare Hageby Centrum man kommer. Att låta folk åka gratis var ett smart drag  i syfte att marknadsföra sträckan, området och troligtvis hela Hageby Centrum numera Mirum.

Träning & Tävling

V.41 går inte till historien som den bästa träningsvecka precis samtidigt är den långtifrån den sämsta heller – 3 pass i 193 minuter. Det blev irrationellt  nog alltför lite löpning – igen. Den 24 oktober smäller det – då är det Höstmilsdags. Tanken är att hinna två pass innan själva loppet, vi får se hur det blir med det.Äntligen 1 – från träsknivå till kärret-nivån; jag vann gruppen och är återigen uppe i division 4:a i Squashstegen. Vann mina 4 matcher inklusive den avgörande mot Peter Hasselgren med klara 3-1.

Äntligen 2 – nu har de infört en supergroup i stegen bestående av Peter Blomqvist, Daniel Linder, Jörgen Detterman, Lino Ferrari och Fredrik Malm. Det var på tiden att kvalitetsfragmenten cementerades ordentligt, i syfte att inte urholka squashtoppen ännu mera. Nu är det verkligen Norrköpings bästa squashspelare som ingår i pro-gruppen. Det fattas visserligen några toppnamn som Möller, Caap och Joelsson, men annars är flocken samlad – kul. Träningsdos 42 bestod av 5 pass a´la 346 minuter, en ganska mastig vecka. Vecka 43 bestod av 3 pass a´la 180 minuter och vecka 44 av 5 pass som stannade på 300 minuter. Nu börjar återigen klockan klämta för att bege mig ut på mitt första 1.5 milaren – hoppas det regnar.