Film, Musik, Kultur

Hårdrock kan betyda olika för olika människor. För vissa innebär det en dragning till melodiös hårdrock,  à la  W.E.T., Treat och Eclipse, eller sleaze som Confess eller The Cruel intentions, medans andra pekar på att Sveriges bästa hårdrockalbum kommer från Entombed, Bathory, In Flames eller Opeth.

Då Death- och black metal är totalt bannlyst i min skivsamling så lär inte dessa grupper dyka upp bland de jag noga valt ut. Doom metal är väl inte heller någon favoritgenre, så då faller även Candlemass bort. Tuff blueshårdrock ska vi inte ens prata om.

Varför blev det dessa sex som fick slåss om titeln? Varför kom inte Talisman med? Var W.E.T. för mjuka? Är du totalt dum i huvudet? Glömde du inte Eclipse, Ghost, Hammerfall eller Sabaton?

Ja det här med tycke och smak är en komplicerad fråga som alla tycks ha sina egna svar på, precis som det bör, detta är mina val av Sveriges bästa hårdrockalbum.

1.  Skivan ska vara helgjuten; ”Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det vanligtvis existerar 2-4 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. Tyvärr har folk aningen svårt att hålla reda på vad som kännetecknar en klassiker, från vad som inte är det. 

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Dio!

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

Yngwie Malmsteen – Marching out

Detta är en hyllning till en av mina största ”idoler”. Dock måste jag först ge gubben en bruksanvisning i hur han ska evolva sig. I mina ögon är Yngwies senaste riktiga bra låt ”Leonardo” från Alchemyplattan. Den är från 1999, det vill säga 27 år sedan. I viss mån funkar låten ”Razor eater” från Attack (2002).

I syfte att återfå sin fornstora glans i kombination att förnya sig behöver han främst:

1. Hålla så långt bort ifrån en sång mick som det överhuvudtaget är möjligt.

2. Gömma nyckeln till producentrummet, eller ännu bättre…släng den.

3. Tvinga på honom andra låtskrivare som Erik Mårtensson eller Anders Wikström, med syfte att få Yngwie att dels vidga sina vyer, dels se till att återupprepningsvakumet bryts.

Att det blev Marching out framför Odyssey, Trilogy eller Eclipse beror på att Yngwies andra album med Jeff Scott Soto är den brutalaste, fast med fantastiska melodier och helgjutna refränger.

I mitt fall så är det svårt att välja plattor med Yngwie eftersom varje ny sångare modifierat till en ny Yngwie-era, vare sig det rörde sig om Soto, Boals, Edman, Turner,  Vescera  eller Leven, något som varit väldigt positivt, men som dessvärre helt upphört, det finns sedan 27 år inga nya eror, tyvärr.

Marching out är så onaturligt knäckande bra, Jeff Scott Soto sjunger brunstigt lungorna ur sig. Man riktigt kan ta på hur Yngwie är ett flow i sin karriär, musiken kommer verkligen från hjärtat.

Kombinationen av hårdrock och klassisk musik är verkligen Yngwies egna hybrid, dock med rötterna i Ritchie Blackmoore Rainbow. Han lyckades evolva hela hårdrock-musik-kartan med sin neo-classical metal.

Lars Johan Yngve Lannerbäck fortsatte sedan med ett pärlband av helgjutna plattor som i mina öron är helt fantastiska; där olika otroligt bra sångare avlöser varandra och fungerar som musikaliska vägvisare.

Vill man ha sin neo-classic metal griljerad i mäktiga melodier och gitarronani på högsta nivå, så är Marching out ett måste: ”I’ll See the Light, Tonight”, ”Don’t Let It End”, ”Anguish and Fear” och ”I Am a Viking”, vilket artilleri av högoktaniga käftsmällar!

Crashdïet - Automaton

De flesta, om inte alla skulle nog välja det klassiska debutalbum som förstahandsval. Håller med om att den dels är ikonisk, dels har sina stunder, men den är långt ifrån helgjuten, och faller så på kriteriet 1. ”Riot in everyone” är beyond bra låtar och måste bara omnämnas.

Jag gillar ju AOR väldigt mycket, men många avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt.

Ovanstående kan nog användas om Automaton. Tillrättalagd skulle kunna adderas. Men för mig faller alla pusselbitarna på plats, även hörnbitarna. I låten ”Powerline” visar de dessutom var det tunga AOR-skåpet ska stå, en eloge för det.

Utan bra låtar spelar det dock ingen roll ifall produktionen sitter som den ska. Och det är ju just det, kreationerna är tunga, oemotståndliga, popiga och  hårdrockiga, ett Mötley Crue light så att säga. All killers, no fillers är ett epitet som passar handen som handsken.

Crashdïet har alltid tillhört ett av mina favoritband. I min best of med gruppen innefattar den hela 51 låtar, det visar bara på vilket låtskatt detta band ruvar på, och den mest helgjutna av dem alla är Automaton.

Lions share – Dark hours

Efter den uberbraiga plattan Emotional coma från 2007 följdes den upp av mästerverket, Dark Hours, det låg liksom i luften.

Musiken är en hybrid av främst Black Sabath, men också Judas Priest(Painkiller eran) och sin egna hemvävda unika stil. Kombinationen osar en musikalisk härdsmälta lång väg, på ett positivt sätt.

Lars Chriss är en man med många strängar på sin lyra. Att han infogar såväl pop som AOR i sin musik gör skillnad, det skapar variation och lägger konkurrenter bakom sig.

”Heavy cross to bear” är låten som lätt kunnat vara med på Black Sabbaths The Headless cross, Tyr eller the mighty Mob rules.

Det finns så mycket fluktuation och nyanser på albumet att man faktiskt får lite hårdrocksyrsel, för mycket kvalitet månne? Ta bara doldislåtar som ”Full metal jacket”, ”The presido 27″, ”Barker ranch” och ”Space scam” är så mångsidiga att det gör ont i hela kroppen och själen.

Europe – Wings of tomorrow

Tiden mellan ”oborstade” och ”mjäkiga” finns att finna på plattan efter den självbetitlade debuten och deras mest kända album The final countdown. Europe avfyrar en trio av odödliga energistinna tingestar såsom ”Stormwind”, ”Scream of anger” och ”Wings of tomorrow”.

Det blir bara sju låtar kvar när de två näsduksskrynklande balladerna ”Dreamer” och ”Open your heart” samt instrumentala ”Aphasia gjort sitt. Därutöver är det en knippe på fyra låtar som är riktigt bra.

Jag har alltid föredragit Treat framför Europe, trots att Tempest är en såväl bättre sångare som mer karismatisk än Ernlund, så har Treat matat oss lyssnare på båda sidor av 2000-talet med melodiös hårdrock i världsklass, dessutom med en löjligt hög lägsta nivå.

Europe däremot  gick i helt motsatt riktning och levererade blueshårdrockig trögflytande sörja i albumen: Bag of bones, War of kings och Walk the earth (även om titellåten i sig är ett mästerverk). Som ett gravt Europe fan var det som en golgata utan adekvata melodier och klockrena refränger, något som faktiskt var gruppens signum.

Jag hade för länge sedan räknat ut gruppen som olyssningsbara… eftersom blues är något jag inte alls är förtjust i. Till min glädje hade bandet fått för sig att återgå till just minnesvärda melodier och grymma chorus.

De två singlarna ”The Cult of Ignorance” och ”One on One” är sinnessjukt bra och får lätt plats på deras live scen set. De bådar också exceptionellt gott inför vad som komma skall via deras nya album Come this madness som släpps den 25 september.

Men som sagt, Wings of tomorrow är deras mest hårdrockiga och dessutom klockren, därmed in på denna lista över de bästa svenska hårdrockalbumen ever.

H.E.A.T. – H.E.A.T. II

Ett av mina favoritband alla kategorier. Dock var det inte speciellt invecklat att att välja deras starkaste album. I min best of H.E.A.T spotify lista så har jag med hela 52 låtar. Dock fem från debuten och endast 1 på uppföljaren Freedom rock.

Det var egentligen via Erik Grönwalls intåg i gruppen det vill säga på Adress the nation som mitt intresse för gruppen tog raketfart. Därefter har jag varit ett inbitet fan, även när Kenny Leckremo gjorde rockaden mot Grönwall på Force majeure, trots att mina farhågor låg åt det misstänksamma hållet slog inte profetian in.

H.E.A.T II är i mitt tycke ett helt fantastiskt album, ”när alla planeter står rätt” kan det bli såhär gudomligt. Jag har svårt att se att de någonsin kommer att överträffa det albumet. Alla låtar var klart över medel, variationen helt sanslös och hit-potentialen 100 procent.

Nils Patrik Johansson - The Great Conspiracy

Överskattad är motsatsen till underskattad. Frågan vad som är motsatsen till osannolikt underskattad? Filmer som Nyckeln till frihet, The Big lebowski och Blade Runner floppade av olika anledningar på bio, men fick renässans på video eller streaming.

Nils Patrik Johanssons andra soloalbum The Great Conspiracy vilken handlar om Palmemordet, bara det genialiskt, har aldrig fått en sådan återupprättelse. För mig som varit hårdrockare sedan barnsben upplever det som en skymf mot genren i sig.

Visst jag är medveten att Nils Patrik Johanssons kväkande kan vara en vattendelare, antingen älskar man det eller så gör man det inte. Jag tillhör det förstnämnda och älskar hans Dio-bräkande.

”En svala gör ingen sommar”, rösten kan inte rädda de sämsta låtarna. Men herregud så osannolikt braiga låtarna om mordet på Olof Palme är. Att denna platta nästintill gått obemärkt i hårdrockvärlden är för mig helt dysfunktionellt, vad är det för fel på dagens hårdrockare?

Kan det vara så I, att majoriteten av dessa goa gubbar faktiskt är uberkonservtiva uti fingerspetsarna? Kan det vara så II, att AC/DC, Iron Maiden, Judas Priest och KISS alltid kommer att vara bäst, och varför då lyssna på någon ny musik överhuvudtaget?

Jag är svarslös när det kommer till att ens välja en topp-5, eftersom det är i mina öron stört omöjligt. Som Yngwie skulle ha sagt ”What a fucking album”! Om det finns en rättvis musikGud, se till att att albumet gör en Nyckel till frihet.

En djävulsks kort sammanfattning utav valet av dessa 6

Duon Nils Patrik Johansson och Lars Chriss tycks vara ett team made in heaven. De båda frontar såväl The great conspiracy och Dark Hours. Lägg till Lions´s share Emotional coma vilken också hamnar bland de 25 bästa hårdrockalbumen som skapats i Sverige, då måste epitetet genialism läggas till?

Trion Crashdïet, Nils Patrik Johansson och Lion´s share förstår jag många ställer sig frågande till, det är ju inga klassiker och blev inte så populära när de kom ut. Nä, de hade oturen att ha typ ½ miljoner faktorer emot sig precis som filmen Bladerunner.

Skulle hårdrockare ta tid att lyssna på dessa tre album ordentligt, flera gånger än två så är jag helt säker på att en form av renässans skulle ske. De är liksom för bra för att förbises.

”What´s in the water” är ett epitet som all världens hårdrocksmedia ofta frambesvärjer när det kommer till hur många genrer av hårdrock det existerar i Sverige, och hur bra kvaliteten i banden i sig är.

Konkurrensen är knivskarp och det finns så otroligt många contenders. Det är dock väldigt viktigt att skilja på ifall ”en klassiker” verkligen korrelerar med ”helgjuten”?

Oftast är så inte fallet. Utan det är 2-4 grymt bra låtar som spelas mycket, de är loket, men det är inte alltid som vagnarna är med, utan det blir som en musikalisk Mandelaeffekt.

Man liksom tror att hela skivan är bra, trots att den faktiskt inte är det, därefter överförs den effekten från generation till generation, från recensent till recensent, från lyssnare till lyssnare, tills den blir en självuppfylld profetia eller ett självspelande piano.

Mandelaeffekten är när många personer gemensamt minns en sak på ett visst sätt, trots att det är bevisligen felaktigt. Fenomenet fick sitt namn efter Nelson Mandela, då tusentals personer trodde att han dog i fängelset på 1980-talet, fastän han levde till 2013.

Ett annat bra exempel är  sällskapspelets Monopol-gubben: Många minns att gubben i Monopol har monokel, men han har inga glasögon alls. I mitt sätt att se det går effekten att applicera även i musikens underbara värld:))

Om jag under pistolhot blir tvungen att välja ett av dessa sex svenska album så blir det faktiskt Nils Patrik Johansson (de första 8 låtarna måste vara bland det bästa som uppbringats), tätt skuggad av en testosteronstinn Yngwie Malmsteen.

Vilka album skulle ni läsare kora till Sveriges bästa…om vi inte räknar in death- och black metal?

AOR, det vill säga adult oriented rock eller på ren svenska, vuxenorienterad rock, kallas också lite sarkastiskt för gubbrock eftersom 80 talet i sig är som ett rött skynke för de som dyrkar genren.

Många människor avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt. Jag tycker självfallet inte det är så; det är nog svaret på varför jag hatar live-skivor. Dolly Styles, Stefan Sundström eller Bob Dylan hade inte passat som AOR – sångare för att ta tre bra exempel eller snarare dåliga exempel.

Den yngre generationens närmaste igenkänningsfaktor är väl arenaikoniska ”Eye of the tiger” med Survivor och via reklam Starships ”Nothing’s ”gonna stop us now”.

Genren lever en relativt tynande tillvaro globalt, men i Norden har vi tagit upp stafettpinnen som anglosaxiska länderna förut bar, och det gör vi helt enkelt djäkligt bra. Trots avsaknaden i media finns det otroligt många av dessa så kallade goa gubbar som via webzines håller flaggan relativt högt.

Jag tänkte plocka fram några riktigt obskyra AOR-låtar från 80-talet som är långt ifrån ikoner som Journey, Foreigner eller Survivor. För de mest inbitna fansen så är de flesta låtar sådana som de hört tidigare, men för de som förhoppningsvist försöker komma in i genren kan detta vara manna från himlen.

Ett antal av dessa låtar var mitt inträde i genren via en kompis kompis i form av tre blandband. Det låter som en halvtaskig fantasy story i betongdjungeln, eller en pedofilhärva, men så var inte fallet.

Mina ögon öppnades på vid gavel och jag blev nästintill frälst och förhäxad. Musikaliskt sett blev jag där och då en AOR-kille, något jag 40 år senare fortfarande är…the AOR-guy:))

Far Corperation – Johnny´don´t go the distance  (England/1985)

Urgent – Running back  (USA/1985)

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

Frankie and the knockouts – Never had it better  (USA/1982)

The Sherbs – No turning back (USA/1980)

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Dakota – Angry men (USA/1984)

Harlequin – Superstitious feeling  (USA/1982)

707 – Live without her  (USA/1981)

John O´Banion –  Love is blind  (USA/1981)

Leva-i-nuet-strategi

Hälsotrend, fotfästestabil eller existentiell välgörare? Meditation har i alla tider hyllats unisont i de flesta världsdelar.

Men är det verkligen nödvändigt att bosätta sig i någon halvtaskig grotta i Indien, eller transformeras till munk för att uppnå en light-nirvana? Njaa, i mitt sätt att se det så är dessa eskapismer lite väl överdrivna, det finns enklare sätt.

Meditation har sitt ursprung i tusenåriga forntida traditioner, främst från den vediska eran i Indien

Konceptet utvecklades senare kraftigt inom österländska filosofier som hinduism och buddhism.

I västvärlden har metoderna inlemmat sig i vår kultur, likt indiskt mat, i-tredje-hands-kränkningar och woke. Dessa har blivit populära i syfte att minska stress och främja mental hälsa.

Den global utbredningen inleddes på 1960-talet, och därefter spreds meditationen som en löpeld i västvärlden.

Där har den integrerats i sekulära former, bland annat genom den stressreducerande metoden: mindfulness.

Medicinska forskare över hela världen har funnit att meditation är ett bevisat sätt att minska stress. De otaliga fördelarna med meditation sträcker sig bortom det fysiska, till mentala, emotionella som psykologiska aspekter. 

Ljud kan vara lugnande på grund av dess förmåga att påverka vårt nervsystem. Vissa ljud, som musik, trumma, sjungande skålar eller ljudet av regn, kan aktivera det parasympatiska nervsystemet, vilket leder till avslappning och minskad stress. Dess raka motsats är all form av ljud från Håkan Hellström.

Mentala fördelar med meditation/Mindfullness

• Förbättrar självkännedom och självkänsla
• Förbättrar fokus och koncentration
• Förbättrar ens förmåga att hantera stress
• Hjälper mot depression och ångest
• Övervinna beroenden, minska trötthet och kronisk smärta
• Återförbinder en med inre frid och lycka

Fysiska fördelar med meditation/Mindfullness

• Förbättrar självkännedom och självkänsla
• Sänker blodtrycket
• Minskar fysisk spänning
• Saktar ner åldrandeprocessen
• Stärker immunförsvaret
• Håller oss energiska hela dagen

Undvik att:

• Försöker för hårt att hindra dina tankar från att vandra
• Förvänta sig för mycket för tidigt.
• Att vara inkonsekvent i din praktik, det vill säga infoga daglig kontinuitet i vardagen
• Att inte ge tillräckligt med tid åt en teknik

Hårdrock som meditation/Mindfullness

Se till att inrätta dig efter dessa fem golden rules… så ordnar sig det mesta utav sig självt.

Favoritsoffan, sitt eller ligg ner, en smaksak.

Ett jäkligt bra och högt ljud

Inga störande moment som fruar och barn…eller kritiska grannar

Ha mobilen på flygplanplansläge, och helst i ett annat rum

Se till att känna att man verkligen har tid för att lyssna på musiken

Hårdrock fungerar exemplariskt som meditation eller snarare mindfulness. De primära syftena är att kanalisera energi, minska stress och uppnå fokus.

När en låt fastnar i huvudet kallas det för en öronmask.

Öronmask, earworm på engelska, är ett begrepp för när man hör en kort bit musik upprepas i sitt huvud, utan att man försöker hålla kvar musiken.

Det är ett mycket vanligt fenomen som fungerar som en typ av ”kognitiv klåda” där hjärnan spelar upp samma melodislinga om och om igen. Detta sker oftast med låtar som har en enkel, repetitiv rytm och ett lite snabbare tempo.

Det vanligaste är att man nyligen har hört låten, men det kan också triggas av associationer som en viss situation, en mening i ett samtal eller ett visst ljud.

Hjärnan fastnar i en mental loop, och forskare tror att fenomenet delvis beror på att hjärnan har ett grundläggande behov av att ”slutföra” mönster. Musik med sång och text fastnar lättare än instrumental musik

Dock är detta inte i paritet med tinnitus eller hudcancer; öronmask är helt ofarligt, och cirka 90 procent av befolkningen drabbas minst en gång i veckan

För egen del så är jag en nörd när det kommer till att hitta klockrena chourus, oavsett genre. Man kan väl titulera sig epitetet ”Chourus searcher”.

Efter funnit den ”rätta” refrängen så infogas den kvickt i dylika Spotifylistor, det vill säga typ ett digitalt samlarsyndrom. Med det menar jag att den blir en och annan earworm, om man ser sig som musikälskare, chansen är liksom lite större.

Några effektiva metoder att bryta detta hörselfenomen 

Har man problem med vampyrer så är det bara att ta fram vitlök, vigvatten eller ett krucifix. Är istället varulvar ens största utmaning så försvåras det av att dels finna silverkulor, dels ett gevär/pistol. När det kommer till earworms så finns det också några motformler.

Lyssna klart: Ett effektivt knep är att lyssna på hela låten från början till slut. Det hjälper hjärnan att ”avsluta” melodin.

Distraktion: Att lösa ett klurigt korsord, läsa en bok eller prata med någon annan tvingar hjärnan att fokusera på annat.

Tuggummi: Viss forskning visar att tuggande av tuggummi kan störa de motoriska processerna i hjärnan som hjälper till att ”spela” den inre musiken.

Lyssna på annan musik: Sätt på en låt med ett helt annat tempo eller en annan genre för att skifta fokus.

Några av mina nasty earworms

Det vill säga låtar som ofrivilligt dyker upp i huvudet vid alla möjliga och omöjliga tillfällen, och som dessutom närmast är omöjliga att bli av med.

• Dominum – Don´t kill a dead man
• Erik Grönwall – Born to break
• Falling to reverse – Bad boy/popular monster
• Scarlett – Kill me another day
• Europe – One on one, Cult of ignorance
• Sal De Vinci – Per sempre si
• Fever 333 – Burn it
• Zero 9:36 – Adrenaline

Earsnake?

Ibland kommer jag på mig själv att komma in i någon form av musikepisoder/faser. Vad det kallas har jag inte sett något namn för, men varför inte kalla det earsnake?

Då är det inte en eller två låtar, utan snarare att man snöar in sig i olika genrer eller diverse artister eller grupper. Det liksom går i loopar, eller så är det ren skär autism?

I vilket fall är det en källa till variation utifrån att man som individ dyrkar musik, och de flesta genrer, förutom i mitt fall blues, jazz eller opera.

Yngwie forever, ABBA genies of the genius, Pretty Maids, Tom Jones best of, Eurovisionlåtarna 2026, Modern rock, Bee Gees eller AOR fasen; kärt barn har många namn.

För närvarande är jag i stort sett bortkopplad från AOR, istället är det modern rock som gäller typ Shinedown, Falling in reverse och Solence.

Om jag ska använda mig av den manliga intuitionen så ligger nog en ny period av Yngwie Malmsteen bakom hörnet och lurpassar.

Jag är verkligen nöjd med att inte tillhöra den skara som upplever ”att allt var bättre förut”. Många konservatister förkastar det mesta av bra musik som kommer ut i nutid.

Detta bakåtsträveri är i mitt tycke aningen dysfunktionell, eftersom utbudet på 2000-talet varit exceptionellt högt, vilket höjer oddsen för fler earsnakes.

Två earsnakes som jag ganska nyligen funnit är tyska Dominum och Tunisiska Myrath, de går för närvarande varma på Spotify.

Vilka är era earworms eller earsnakes?

Jim Peterik är ”The man” med de grönaste AOR-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Personen i fråga är rent utomjordisk i skapandet av sina bombastiska AOR-pomp-arrangemang. Framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig riktigt sina.

Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna, är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på ett konstant högvarv och lurpassar på att skriva det bästa han skrivit.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men gubben har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier.

Jim Peterik säger så här om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds” – jag kunde inte sagt det bättre själv! Är man ett fan av Survivor så är det ett smärre helgerån att inte också dyrka Pride of lions.

Istället för exceptionell begåvning finns det dem som anser att Jims album är karbonkopior av varandra. Det är självklart upp till var och en att tycka olika saker. Deras upplevelse är onekligen karbonkopior…medans min är låtskrivargenialitet i den högre skolan.

Att han inte skulle återupprepa saker och ting vore snarare helt onaturligt. Jag upplever varken förutsägbarhet eller att han snott för mycket av sig själv. Hans största problem ligger nog i att han gör för få dåliga låtar, fansen blir liksom kvalitetscurlade.

…sedan kom Pride of lions sjunde studioalbum ut, Dream Higher (2023), den positiva förbannelsen var bruten liksom, ungefär som när Europe slutade producera melodiösa hårdrockhits. Från det allra bästa genren kan erbjuda… till något betydligt sämre; från heaven to hell, med stark betoning på helvete.

Det var misstänksamma öron som jag beredde mig inför vad komma skulle på Pride of Lions 8:e studioalbum Unbridled.

Plattan inleds med en av de bättre låtarna på alstret nämligen titellåten ”Unbridled”. Den är lite halvrockig och inleds med fornstora Giant solon. Därutöver är det en slagdänga som etsar sig fast i pannloben.

Efterkommande andra singeln ”Edge of forever” tar Jim återigen kommandot vilken i min bok inte är alltför positivt. Låten i sig är bra, men Jim (74 år likt Bob Catley (78 år) har av naturliga skäl inte den vokala punchen kvar längre. I ärlighetens namn så har han aldrig haft den punchen.

“I am so excited about the release of the upcoming PRIDE OF LIONS album ‚Unbridled.‘ It is always a pleasure to team up with Toby Hitchcock, as we have since POL started recording for Frontiers way back in 2003. His powerful voice and positive attitude are a blessing to me.”. 

Kan bara instämma i Jims euforiska statment, det existentiella grundproblemet problemet är att Toby får för lite utrymme och Jim för mycket. Det skulle vara precis tvärtom, ungefär som det var på de första 6 albumen.

Även en yngre Jim har aldrig haft den där AOR-vokalist-rustningen som krävs för att kunna åter upprätthålla korrelationen mellan kraftfull sång och mindre sådan, när genren i sig kräver detta. Det fanns ett syfte varför inte Jim sjöng i Survivor, istället för Dave Bickler eller Jimi Jamison.

Varför Toby får spela birollen och Jim huvudrollen är för mig totalt irrationellt, i paritet med Yngwie Malmsteens uberhybris, där han upplever att han återfötts till någon ny Jeff Scott Soto, Mark Boals eller Joe Lynn Turner.

Hur gärna jag vill så är detta den trojanska hästen, vilket medför en utmaning att ge albumet ett någorlunda högt betyg. rösten är svag, tonartshöjningar är typ bannlysta, röstenergin är totalt avpolletterad.

På sjätte låten ”I´ll be the rock” får äntligen Toby glänsa. Då tar det återigen fart, en adekvat röst till en adekvat genre.

Visst finns det bra låtar på Unbridle som exempelvis ”Lose like winner” och ”What the whole world needs to know”, men vad spelar det för roll när Jim indirekt ruinerar låtarna, de devalveras till typ demostadiet.

Nu är jag djävulsk negativ, men vi pratar om ett av mina favoritband i genren, produktionen suger dessutom späck. Burkigt och ofokuserat, inte vad genren kräver, snarare dess raka motsats.

Så har vi det här med låtkvaliteten, nedan listar jag för tydligheten upp utomjordiska Pride of lions låtar i AOR-genren, på denna sida av 2000-talet.

Visst finns det helt klart embryon på albumet, men de är långt ifrån så många eller så bra som när det begav sig (2003-2020). Musiken låter tröttkörd ungefär som de sista 3 kilometrarna på ett maraton.

Satan vad det bär mig emot att såga albumet, för mig är Jim Peterik beyond Gud när det kommer till att kränga ur sig AOR-hits. Mr AOR skulle helt enkelt helt outsourcat vokalistrollen till Toby Hitchcock istället för att drabbas av Yngwie Malmsteen syndromet:((((((

Högoktaniga låtar som Pride of Lions skapat under året från debuten till 6:e albumet, det vill säga Pride of lions AOR-skattkista

1:st Pride of lions:

”It´s criminal”, ”Gone”, ”Interrupted melody”, ”Sound of home”, ”Prideland”, Unbreaklable”, ”First time around the sun”, ”Turn to me”, ”Madness of love”, ”love is on the rocks”, ”Last safe place”, ”Music and me”, alla 12 låtar

The Destiny Stone:

”Courage to love somebody”, ”Parallell lines”, ”Born to believe in you”, ”What kind of fool”, ”Man behind the mask”, ”Destiny stone”, ”Gift of song”, 7 låtar

The Roaring of dreams:

”Heaven on earth”, ”Book of life”, ”Love´s eternal flame”, ”Language of the heart”, ”Let me let you go”, ”Faithful heart”, ”Defying gravity”, ”The roaring of dreams”, ”Secret of the way”, ”Astonish you”, ”Tall ships”, ”Turnaround”, alla 12 låtarna

Immortal:

”Immortal”, ”Delusional” ”Tie down the wind”, ”Shine on”, ”Everthing that money can´t buy”, ”Sending my love”, ”Vital signs”, ”If it doesn`t kill me”, ”Are you the same girl”,  ”Ask me yesterday”,  alla 11 låtar 

Fearless:

”All I see is you” ”The Tell”, ”In caracature”, ”Silent music”, Fearless”, ”Everlasting love”, ”Freedom of the night”, ”The light in your eyes”, ”Rising up”, ”The silence says it all”.  10 låtar

Lionheart:

”Lionheart”, ”We play for free”, ”Heart of the warrior”, ”Carry me back”, ”Sleeping with a memory”, ”Good thing going”, ”Unfinished heart”, ”Flagship”, ”Give it away”, ”Rock & roll boom town”, ”Now”,  11 låtar.

Band: Pride of Lions
Titel: Unbridled
Genre: trött AOR
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 2026-06-10
Bästa spår:  Unbridled, Edge of forever, Lose like winner, What the whole world needs to know
Betyg: 1½ av 5

Satan, Scarletts musik gör mig på ett gott humör! Bandet bildades 2018 och släppte sitt debutalbum 2020. Mina favolåtar var ”Obey the queen” och ”Spit fire”.

2024 äntrade de Melloscenenen med ”Circus x”, året därpå i samma tävling med låten ”Sweet N´psycho”. De var förband till Smash into pieces och framträdde bland annat på Sweden rock festival.

Debuten var en a mixed emotion, kombinationen av industrimetal, alternativ metal, elekronisk metal, house metal och EMD var befriande, dock var helheten i låtkvaliten rätt varierad, få toppar, många si-så-där-låtar.

6 år senare utger Scarlett sin uppföljare. Den är betydligt mer tillrättalagd, på ett ytterst positivt sätt, gruppen har typ hittat sin identitet, vilken i sig skiljer sig från mängden.

Vad kan jag skriva, från första tonen till den sista är detta en uppvisning i Max Martins hit skola. 9 varierade låtar som frestar sina lyssnare på ett kort- som långsiktig musikperspektiv. Det vill säga, låtarna sätter sig som superlim, men fungerar även efter 10 lyssningar.

Inledande ”Don´t be scared” golvar mig med sin Icona pop vibe. Självsäkert lotsar Scarlett oss lyssnare på en hejdundrande hit-kroks-resa.

Förutom de utmärkta Mello bidragen som finns representerade på skivan återfinns ”Wicked litle tango” som är helt befängt braig.

”Heartbreak squad” tar den musikaliska resan på vidare äventyr. Medryckande och trallvänliga är svaga epitet i sammanhanget, genialisk poprock är ett bättre. Gillar man tyngre Gwen Stefani, Pink eller Kelly Clarkson så dyrkar man detta.

Vi scrollar ner till monsterhiten ”Kill me another day”. Satan vilket rockanthem! Rammstein i kombination med en pop- och rockrefräng att dö till. Gillar man musik överhuvudtaget så är det omöjligt att värja sig mot musik likt denna förrädiska bikupa.

Jag är barnsligt förtjust i amerikanska rockpop bandet Icons for hire som släppt sjukt bra låtar som ”Make a move”, ”Off with her head” och ”Get well”. I mina öron har de definitivt ett musikaliskt släktband, vilket i sig är ytterst positivt men där ovannämnda är låt-kvalitets-ojämna, innehar Scarletts andra album en jämnhet som jänkarna saknar.

Sjukt välproducerat, precis lagom varierad samt 100 procent energi. Lägg till djävulskt behagliga refränger och melodier som verkligen känns tidlösa. Amaranthe, minus growl, plus högre lägsta nivå.

En av årets bästa plattor alla kategorier! Lättuggad, men ändå med allergiska nötter som sätter fingret på avtryckaren.

Albumet är en kollektion av minnen, kaos, frustration, vansinne, kraft och återfödelse och en en ny era för Scarlett.

Erik Grönwall, Chez Kane, Confess och Myrath släng er i väggen, the queens has arrived:))

Band: Scarlett
Titel: Don´t be scared
Genre: Modern rock/pop EMD
Skivbolag: Universal music
Releasedatum: 2026-05-29
Bästa spår: Don´t be scared, Heartbreak squad, Kill me another day
Betyg: 4½ av 5

Vill man ha sin rock aningen tyngre och lite punkigare än Smash Into pieces så finns det ett utmärkt alternativ. Norrköpingsbördiga Solence har funnits sedan 2012. De blev först kända via sina covers på Youtube.

Solence började få fart under vingarna runt 2014, när deras cover av Imagine Dragons låt ”Warriors” släpptes på YouTube. Den numera Stockholmsbaserade gruppen släppte sitt debutalbum 2019.

Året efter, 2020 fick de ett litet genombrott med den egenskrivna låten ”Animal in Me^”. Undertecknad fick upp öronen för bandet på deras tredje album Deafening via helt underbart medryckande ”Good F**King music”.

Solence är inte helt lätta att lätta att kategorisera, vad sägs om elektroniskt rock-metalband? Trallvänligt får väl anses som ett aningen negativt epitet, men i min bok är det just det bandet är, trallvänliga.

Något som är synonymt med bandet är minnesvärda melodier och chorus. De för vidare Max Martin arvet på ett ytterst smakfullt sätt.

Ibland missar man godbitar under musikresans gång. Så var fallet med Solence femte album: Angels calling. Plattan kom ut i slutet av förra året och liksom försvann i musikmyllan och flög under min musikradar.

Konstruktionen inleds med den ytterst superinfekterande titellåten. Oompa-Loompierna är Willy Wonkas flitiga, chokladälskande fabriksarbetare, och ungefär så låter den återkommande ”kören”; genialiskt tillika originellt.

Efterkommande ”Monsters in my head” är mer en traditionell modern rock style med rap, growl och pop inbakat. Choruset är bara sådär earworm vänlig att den är omöjlig att få ur skallen, i paritet med Falling in reverese. ”Popular monster”.

Gillar man Melodifestivalen, som undertecknad gör i kombination att man tycker om Smash into pieces så  är tredje låten ”Where were you..?” en klockren härdsmälta med lite tv-spels vibe.

Fjärde låten ”Mess” tillhör också Melloanpassade låtar som kröns med en skön refräng som kan besitta berg. En oemotståndlig catchy tingest. Mindre electronic, mer av en bombastic pop-punk-attityd.

Vi scrollar ner en bit till anthemet ”Wish you the worst”. mixen mellan brutalism och melodi är djävulskt befriande. Att gruppen återigen skapar en minnesvärd refräng är bedrift i sig.

Den sista riktigt intressanta låten är ”All of the pain must go”. Bombastisk feelgood poprock som faktiskt skulle kunna vara skrivet av svenska Eclipse, en riktig allsångsvänlig sak som lär gå bärsärk live. Parallellt bryter den lite mönstret på albumet.

Markus Videsäter är som klippt och skuren till att vara frontman, rösten passar till allt vad gruppen företar sig, likt en speedad kameleont anpassar han sin vokalistförmåga till vad som erbjuds.

De punchiga drivna trummorna, de lagom korta låtarna och variationen i musiken gör att man kan lyssna om och om igen, vilket är långt ifrån fallet med många andra grupper. Hela albumet känns som en adekvat best of.

De blandar EMD, med pop, metalcore, metal, ibland rap och growl, de fungerar lite som ett Las Vegas smörgåsbord på steroider. Den kompotten skulle kunna kännas plastig, obalanserad, det väll säga aningen fejkig, men i Solence fall lyckas de penetrera epitetet lagom.

Angels calling är verkligen smittsam stadium rock inför ett annalkande party. Att inte bli ”hooked” är nästintill omöjligt ifall man gillar distade gitarrer, gudabenådade refränger och melodier att döda till.

Det är dags att lägga till Solence med andra svenska kollegor i Normandie, Self Deception och Smash into pieces.: Man blir liksom glad att höra Solence musik, ett minst sagt gott tecken, inga dysterkvistar här.

Nu är det slut med underskattningen; istället är det världsherravälde som gäller, en sådan potential har faktiskt Solence. Sveriges svar på Falling in reverse månne, fast med mer dur än moll och elegant energi till tusen?

Sång: Markus Videsäter
Gitarr: David Strääf
Keyboard: Johan Swärd
Trummor: David ”Viking” Vikingsson

Band: Solence
Titel: Angels calling
Genre: Falling in reverse rock
Skivbolag: Better noice records
Releasedatum: 2025-10-31
Bästa spår: Monsters in my head, All the pain must go, Where were you..?, Mess,
Betyg: 5 av 5

Power metal with a touch of class! Jaha, vad menar jag med det? I mitt sätt att se det är det power metal grupper som lyckats evolva sig. Det vill säga, variera sig genom att blanda in flera subgenrer i sin fartfyllda dubbelkaggiga musik. Genrehybridiseringen skapar ännu större hårdrockkvalitet genom att power metal inslagen devalveras… på ett positivt sätt.

Jag har tre grupper som jag verkligen dyrkar och som undertecknad upplever ha utvecklat sin genre. De tre är Masterplan (Tyskland), Firewind (Grekland) och sist men inte minst Kamelot (USA). Inte nog att de bemästrar fler genrer, de har dessutom en schizofrent hög lägsta nivå.

I deras power metal gryta samsas som sagt fler genrer, typ melodic metal, symphonic, heavy metal och AOR. Parallellt med detta, gudabenådad sång, grym produktion samt att de alltid sätter såväl melodier som klockrena refränger i sitt musikuniversum… i första rummet.

Ett av de tre banden, Masterplan släppte sitt sjätte album Metalmorphosis (Pumpking från 2017 var covers av Helloween) den 26 juni. Gruppen bildades 2001 av två Helloween avhoppare, gitarristen Roland Grapow och trummisen Ulrich Kusch.

Den sistnämnde medverkade på gruppens två första albumen, därefter vill han satsa fullt ut på bandet Beautiful sin. Dock släppte det bandet endast ett album 2006, The unexpected. Kronans på verket var låten ”Take me home” som hade allt – tillika en blandbands favorit.

På tre av de plattorna har den norske sånglärkan Jorn Lande ägt mickstativet. Han har onekligen varit ett vapen i att framavla adekvata metalhits stöpta i melodic metal form… före ren powermetal. Densamme låg bakom sångmelodier, arrangemang och i viss mån texterna.

Jorn sjöng på de ikoniska Masterplan och Aeronautics, för att på MK II (2007) ersättas av forne Riot vokalisten Mike DiMeo. Här introducerades även trummisen Mike Terrana. MK II var ögonbrynshöjande, men inte gudomlig. Två låtar som som kunde besitta berg var ”Lost and gone” och ”Enemy”.

Nu var det dags för en ny rockad då norrbaggen Jorn Lande återigen tog kommandot över mickstativet. Masterplan döpte Machiavellistiskt deras fjärde album till Time to be a king (2010). I mina öron var detta gruppens tredje bästa alster.

Jorns återkomst var mer än välkommet framträdande, även om Mike DiMeo inte på något sätt gjorde bort sig. För mig existerade det tre himmelskt bra låtar på ett relativt underskattat album: ”Far from the end of the world”, ”Time to be a king” och ”Fiddle of time”.

Säg den lycka som varar för evigt. De som utgick inför plattan, Novum initium (2013) var amerikanska trummisen Mike Terrana (Artension, Axel Rudi Pell, Rage, The Ferryman), basisten Jan Soren Eckert samt Jorn Lande…typ hela bandet

Vokalistersättaren blev svenske Rick Altzi som rosat marknaden i band som tyska At Vance, spanska Sandelinas, finska Thunderstone och svenska Gathering of kings.

Mannen med guldstrupen har dessutom släppt en koloss till soloalbum: All eyes on me (2022). Dock kunde den raspiga rösten inte rädda ett album som dels devalverat keyboarden, dels för första gången invaggat sina lyssnare i en krympflation, det vill säga betydligt sämre låtkvalitet.

Fragmentariska Masterplanska ljudbilder kunde uppfattas i låtar som ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic” och ”No escape”.

Novum initiumn sättningen är densamma som på Metalmorphosis:

• Roland Grapow – guitars (2001–present), lead vocals, bass, keyboards (2001–2003)
• Axel Mackenrott – keyboards (2003–present)
• Rick Altzi – lead vocals (2012–present)
• Jari Kainulainen – bass (2012–present)
• Kevin Kott – drums (2016–present)

Utifrån det albumet och att det hunnit gått hela 13 år sedan släppet, så var mina förväntningar ganska modesta, varningsklockorna sjöd obehagligt högt.

Metalmorphosis kickstartar med testosteronstinna dubbeltrampiga ”Chase the light”. Det jantelagiska epitetet lagom beskriver inledningen på ett utmärkt sätt, varken bu eller bä, men ändå en av de bättre på albumet.

Efterföljande ”Electric nights” sällar sig till det mer intetsägande slaget. Tyvärr är det fler än denna låt som umgås med aningen avslagna alster. På ytan låter det bra, men efter några lyssningar så når de inte nya nivåer, utan upplevs bara som blaskiga och standardkonstruerade.

Tredje låten ”Shadow man” är dock en blinkning till Masterplans fornstora dagar. Den melodramatiska hymnen sätter fingret på kvalitetsstegen. Ricks röst kommer mer till sin rätt i de mindre dubbeltrampiga tingestarna. Choruset får full pott, låten i sig går i samma still som ”Enlighten me” från debuten 2003.

Vi får scrolla ner till titellåten för att hitta något abnormt. ”Metalmorphosis” är en musikalisk resa som kräver sina lyssningar innan polletten faller ner.

Min sista rekommendation är näst sista låten, ”The Call”. Den episka konstruktionen spänner över 8 minuter. Progressiva tongångar varvas med en refräng av rang.

Den nya sättningen är tight och består av ytterst kompetenta musiker som dragit Masterplan-arvet vidare. Utveckling är något som  undertecknad oftast värdesätter. De olika faktorerna som möjliggjort denna förändring har samtidigt skrubbat bort deras tidigare identitet.

Med Rick Altzi i spetsen så vill jag påstå att Masterplan numera är som två band, ett med Rick, ett utan. Jag tillhör lägret som suktar efter det förgångna, på gott som ont.

Att man i stort sett avvecklat keyboarden är lite som att ge bort sina kärnvapen. I mitt sätt att se det så var det  viktigt verktyg i själva Masterplans verktygslåda, något jag definitivt saknar.

Kvaliteten på låtarna har i mitt tycke störtdykt. Det som tidigare var tidlösa metal-hit-krokar, är numera en skugga av sitt forna jag, typ ordinär powermetal som inte sticker ut nämnvärt.

Den lite ljuskripiga produktionen som präglade de första plattorna är i stort sett bortspelade. Istället har vi fått en rakare, tyngre, mer aggressiv ljudbild som parallellt också kan ses som en aningen grumlig sörja.

Detta album för inte handlingen framåt i min bok, snarare att det är deras sämsta till dags dato. För dem som inte är så inskolade i Masterplans tidigare musikhistorik kan dock se detta album utifrån helt andra ögon.

Jag är dock för involverad för att fullt ut anamma Masterplans sjätte studioalbum. Visst man ska inte leva överdrivet i det förgångna, utan istället blicka framåt. För mig hade dock en utveckling kunnat skett, utan att ge avkall på det som jag definierar som tidlösa musik från högre makter.

Band: Masterplan
Titel: Metalmorphosis
Genre: Power metal/Melodic metal
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 2026-06-26
Bästa spår: Shadow man, Metalmorphosis, The call
Betyg: 3 av 5

Ibland händer det! Tyvärr inte högsta vinsten på triss, betydligt mer trivialt än så, men ändå angenämt, är när man som musiknörd ramlar på en ny grupp som tidigare missats av hårdrockradarn.

Några exempel på detta fenomen är Kamelot – The fourth legacy (1999), Triosphere – The heart of the matter (2014), Myraths – Sheheli (2019) och Dark Moore – Tarot (2007).

Jag läste nyligen senaste numret av Sweden rock magazine. Däribland recensionerna lyssnade jag in mig på ett band som fick 7 av 10 möjliga i betyg. Gruppen i fråga är tysk och de släpper sitt tredje album i en snar framtid.

De tre singlarna som hitintills släppts väckte nyfikenheten att lyssna plattan innan, ett alster som recensenten Simon Lundh upplevde vara ännu ännu starkare.

Mitt pekfinger gick varm på Spotifys ”Lägg till i spellistan knappen”. Inte en låt, utan 10 av 11 musikspardes i ”The king of Hardrock spelistan” där de samsas med över 5000 tusen andra brännheta metalhits.

Recensenten hänvisar till Powerwolf som Battle beast, vilket indirekt känns som en halvbra beskrivning. Jag är dock inte fan till något av banden, visst enstaka låtar funkar klockrent, men annars hamnar de i ojämnhetfacket eller låter-likadant-facket.

Dominum – The dead don´t die överträffar med lätthet de två ovannämnda power metal banden. Det är helt förståeligt att alstret letade sig upp på den tyska tio i topp listan. Powerwolf har varulvar som tema, Sabbaton krig medans Dominum satsar sina kort på zombies.

Vokalistesset Dr. Dead (Felix Held) har en eklektisk röst som passar musiken som handen till handsken. Den kan vara gritty, poppig och hårdrockig.

Det är sällan jag kommer över så sanslöst sköna refränger som på detta album. Ett annat tyskt band som jag dyrkar och som också levererar top notch chorus är A life divided, främst med det utomjordiska braiga Human från 2015. För de som missat detta uberunderskattade band…gå in och lyssna.

Det finns andra korrelationer mellan dem, trots genreojämlikheter, förutom att båda är tyska så vårdar banden en poppig ådra som snarare för tankarna till Max Martin, utifrån sina välsnickrade smittande refränger. En annan likhetsfaktor är båda bandets fäbless för keyboards… med rötter i det tyska och brittiska 80-tals-synthträsket.

Detta är en uppdukat lyx-metal-buffé där sånger om de odöda är ständigt närvarande. I mitt tycke är zombies ett bättre tema än varulvar. Zombieapokalypser  är så djävulskt existentiellt, det finns så mycket mer berättarytrymme när det kommer existentialism i sin djupaste linda – samhällskollaps. Anarki, medmänsklighet och ransonering är viktiga pusselbitar i berättelser där människor ibland är värre än själva de odöda.

Jag får starka vibbar från ytterligare ett tyskt band Axxis, som framavlade hårdrockhits på allra högsta nivå med genant högkvalitativa refränger. Lyssna bara på låtar som ”Utopia”, ”Doom of destiny” och ”She´s got nine lifes” så förstår ni vad jag menar.

Att välja favoritlåtar är som sex utan kanindräkt, sammet och handklovar. Smörgåsbordet erbjuder sina lyssnare en drakonisk hög nivå på utbudet av låtar. Variationen är dessutom total, att-tröttna-på-låtarna och inte-lyssna-klart-på-albumet finns inte på pappret.

Som sagt det var länge sedan jag var så lyrisk över ett album som The dead don´t die. Vare sig man älskar Smash into pieces, power metal, metal eller modern rock band som Skillet eller Papa Roach, är det i stort sett omöjligt att inte ta musikinnehållet till sitt hjärta – catchy och modernt… på rätt sätt.

Neue Deutsche Härte är en tysk musikuppfinning, en typ av musikstil som växte fram under mitten av 90-talet. Här samsas en rad influenser såsom industrial, heavy metal/hardrock, elekronisk musik och krautrock som i sig bildar en skola.

Band som kan tituleras epitetet Neue Deutsche Härte är: Rammstein, Megahertz, Ooomph och Eisbrecher för att nämna några. Även Dominum genomsyras aningen av denna musikfålla. Det märks främst i ”This is not a game”, men fragment hittas lite överallt i ljudbilden. 

Lägg till ultimata bakgrundskörerier som präglas av ett exceptionellt högt självförtroende, Dominum tycks ha haft det kul i såväl låtskriveriprocessen som i studion, det smittar, precis som ett zombiebett.

Måste jag under pistolhot, eller grav tortyr välja fyra låtar så får det bli ”One of us”, ”Can´t kill a dead man”, ”Don´t get bitten by the wrong ones”, ”Happy deadly ending” och ”The dead don´t die”. Där rök tånaglarna, eftersom det blev fem låtar.

Albumet knyts ihop med en cover av Scorpions – ”Rock you like hurricane” som bonustrack. Dominum har tidigare gjort covers av Billie Eilish -  ”Bad boy”, Dead or alive – ”You spin me like a record” och Midnight oil – ”Beds are burning”, alla utmärkta.

Jacob Hansen (recordings, mixing, mastering) ligger bakom den skräddarsydda ljudväggen. Dansken som är medlem i Pyramaze har förstärkt ljudbilder hos band som Amaranthe, Pretty Maids och Volbeat. Han borgar för en en utmärkt produktion, och The dead don´t die är definitivt inget undantag.

Som sagt detta är mer en hyllning till gudomlig musik, än en recension. Jag kan ju tillägga att konstellationens första album, Hey living people (2023) också är en banger. Den innehåller massor av örongodis och visar på att deras andra album inte var någon form av lyckoträff a´la The lords of the new church.

Band: Dominum
Titel: The dead don´t die
Genre: Melodiös light power metal/metal
Skivbolag: Napalm records
Releasedatum: 2024-12-27
Bästa spår: One of us, Can´t kill a dead man, Don´t get bitten by the wrong ones, Happy deadly ending, The dead don´t die
Betyg: 5 av 5

Såhär skrev jag tidigare om Narnia, och det är inget som förändrats nämnvärt sedan det tillfället. 

”Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt, men generellt sett orättvist ratar. De bildades 1996 i Sveriges svar på Betlehem, Jönköping, av Christian Liljegren och CJ Grimmark.

Denna kreativt dynamiska duo har framavlat nio studioalbum från 1998 till 2023. De pendlar i sin musikstil mellan Yngwie Malmsteen inspiration, power metal och lite andra metalgenrer inbakade, som exempelvis AOR.

Gud är den schyste hen, Satan den evige antagonisten. Huvudtemat är allt som oftast den bitterljuva kampen mellan gott och ont. Harangerna av ord är en murbräcka av lovsånger, där de kristna texterna onekligen är komplicerade att komma förbi.

Om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären är det ett djävulskt tungt ok att bära. Men man kan ju vända på processen genom att istället bli profet i sitt egna hemland, nämligen den stora skara kristna hårdrockfans fans runt om i världen, speciellt i Sydamerika.

Ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, vampyrer/varulvar/drakar/demoner/alkoholpropaganda/gaypirater och dysfunktionella relationer, så funkar halleluja i lagom doser för mig, med stark betoning på lagom.

Den gravt underskattade gitarrfantomen Carl Johan Grimmark har mer än tio fingrar med i syltburkarna. Riffmastern visar konstant upp en unikt personlig stil som är både bombastisk, tillika uberintelligent… men alltid med melodierna ständigt närvarande.

Hans riffkompetens utkristalliseras bland annat i Narnia, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin, German Pascual, men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt groteskt undervärderade Empire 21 (2014).

Om det var hans kristna approach som satte käppar i hjulet att tagit sig en adekvat plats bredvid i Ozzy Osbournes band låter jag vara osagt, men om så är fallet var det ett helgerån, en skymf …eller så  var han helt enkelt inte intresserad av platsen, vilket vore fullt rimligt utifrån polariseringen mellan deras aningen olika mindsets”.

Jag tänkte ge eventuella läsare en riktig undangömd ”musikhemlighet”. På Divinefires – Glory thy name (2005) återfinns en makalös skapelse. Låten i fråga heter ”The world is on fire”. Ärligt, det är bland det tyngsta jag hört i metalsverige, utan att vara death- eller black metal; trippeltramp med ett sjusärdeles chorus.

I mina öron är Course of a generation (2015) deras jämnaste och starkaste album hittills. Det ödesmättande innehållet är verkligen top notch på alla nivåer. Undertecknad upplever att alstret utan problem tillhör ett av Sveriges 25 bästa hårdrockalbum – ever.

Albumet kickstartas med testosteronstinna ”Like a thief in the night”; vilken hejdundrande inledning! Härdsmältan plockar fram alla ingredienser från metal-smörgåsbordet.

Efterkommande singeln ”Oceanwide” är en klassisk skodd Narnia låt som vandrar fram som plattans höjdpunkt. Det episka AOR-choruset visar var det  melodiösa skåpet ska stå…i mitten.

Vi scrollar ner till plattans mest ödesmättade kreering, ”Walk on water”. Tung AOR är vad som serveras, tung AOR är vad som inhaleras. Detta är låten som växt mest under de tiotal lyssningar jag gett albumet.

”God under fire” suddar ut AOR-skuggan för att i mitt tycke frambringa ett heroiskt Black Sabbath vibe. Skapelsens höjdpunkt är det melodiskt återkommande mini-shreddande som gör att låten sticker ut ordentligt.

Plattans snabbaste låt, ”Remedy (SOS)” skapar den kontrast som är helt nödvändig för helheten. Ett kristet chanting samkör med dubbeltramp och ett power metal chorus tillika AOR-chorus, välj själva, kan man begära mer?

Tätt skuggande ”Jerusalem” är onekligen varandras kontraster. Från dubbeltramp till AOR och skönt smattrande keyboards som ekar Yngwie Malmsteen a´la eran med Joe Lynn Turner och Göran Edman.

Nästa sista, ”The war that tore the land – reprise” är slow och instrumental, men också hyfsad onödig. Något jag tycker är fallet med allt som handlar om musikinstrument briljans i all sin ensamhet.

Albumet binder ihop säcken med ”The man from Nazareth, pt II”. Den knyter an och fortsätter berättelsen från ”The Man from Nazareth” från Enter the Gate (2006). Det tilltaget på denna episka skapelse är nog det bästa, för mig är den aningen för seg helt enkelt.

Christian Liljegren och Carl Johan Grimmark fäbless för Malmsten brukar omgärda deras album, men denna platta gör ett halvt avkall på det genomsyrandet. Här är det mångt och mycket betydligt mer rak på hårdrock, inte lika mycket neo-classical metal som vanligt.

Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall pure luck då jag är en renodlad agnostiker; förövrigt religionens svar på Stryktipsets helgardering 1 X 2.

Kärleken till Gud definierar texterna, dock inte rena hallelujaorgier, något som annars i längden kan bli aningen tröttsamma. Jag hade inte klagat på ifall Narnia i ännu högre grad lagt lite fokus på människans relation till Gud/Jesus, än bara ”praise the lord”.

Musikformelns allra största förtjänst är den positiva variationen på låtarna, utifrån att Narnia anammar fler genrer samtidigt. Trots det så förblir bandets musikaliska identitet intakt, och inte splittrad. Det är Stryper och Narnia som håller den kristna fanan högst och bäst – fortfarande.

Christians röstresurser kan bestiga Sinaiberget. Det är all in med med  såväl kropp som själ, dessutom sjunger mannen bättre än någonsin. Att han på denna platta fått sällskap av dels gitarrfenomenet Carl Johan Grimmark, dels basisten och AOR-freaket Jonatan Samuelsson skapar faktiskt synergieffekter på helheten.

Carl Johan Grimmarks gitarrspel är så oerhört vackert och kompetent, som Yngwie, minus gitarronanin. För mig är det han, Gus G och den svenska kollegan Magnus Karlsson som styr det melodiska shreddandet i världen.

Lagom är så jantelagisk, men i detta fall signifikativ med en veritabel fullträff, Carls musiköra levererar en precis lagom dos av gitarronani i kombination som skapare av tidlösa riff. Här har Yngwie Malmsteen 100 procent att lära sig av.

”Kings will come” är femte låten på det utmärkta albumet Course of a generation - tokbra helt enkelt. Detsamma kan sägas om ”People of the bloodred cross” från Enter the gate. Två klockrena hårdrockshits. Sådana låtar upplever jag saknas på X. Vissa av alstren präglas istället av lagom och stabilt, något som drar ner helhetsintrycket.

På detta album infoga det mer AOR-feeling, vilket borde vara ett enda stort plustecken i min bok, trots det så slår det liksom inte gnistor om refrängerna, för mig är chorus heliga och på X känns de typ aningen intetsägande, det vill säga I, inte riktigt sticker ut, det vill säga II, kunde varit mindre slätstrukna.

I vilket fall som helst är Narnia genuina fullblodsproffs. Produktionen är top notch, grym variation, utmärkta musiker, superb sång och en vitalitet som känns i ryggmärgen, dessutom är albumet relativt jämnt, utan några speciella flaws, som sagt lite fler ”hits” hade höjt betyget ytterligare.

Band: Narnia
Titel: X
Genre: Melodic neo classic hardrock
Skivbolag: Narnia songs
Releasedatum: 2026-05-29
Bästa spår: Oceanwide, Walk on water, God under fire, Jerusalem.
Betyg: 4 av 5