Pixel – Eskapism

12 years a slave vann 3 Oscars år 2013. Det är en osannolik historia med verklighetsförankring. Jag förstår att amerikanska producenter dreglade över manuset som torde vara essensen hur de vill att filmer bör se ut i tron att massorna ska flockas till biograferna med händerna fulla av XXL-large popcornsmuggar. Handlingen kretsar runt den fria färgade Solomon Northup som kidnappas och säljs som slav till de mindre empatiska regionernas i sydstaterna. Vi får följa hans enträgna kamp för överlevnad med motivationen att återse sin familj det vill säga hans trognaste livlina. Filmen är vacker, dramaturgisk perfekt och mollstämd, men den fernissade ytan är på tok för välpolerad precis som överproducerad A.O.R vilket skapar en alldeles för tillrättalagd film. Micheal Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland: 300, Hunger, Eden Lake, Fish tank, Inglourious bastards, X-men First class, Prometheus) stjäl återigen showen och visar att han är 2000-talets coolaste skådis. Han spelar den demoniske slavhandlaren Edwynn Epps på ett horribelt verkligt sätt. Utifrån alla priser filmen fått så är det självklart en besvikelse eftersom 12 years a slave är en själlös rulle. Vad är argumentet för att kalla den själlös? Jo, jag blev inte det minsta berörd av denna misslyckade sentimentalitetsorgie, däremot var jag ytterst nära att somna.

Från en Oscarsrulle till en annan; från 3 Oscars till hela 5 stycken sådana tillskansades denna udda fågel: The Artist. Att den var svartvit och att knappt någon pratar i filmen var faktorer som fick mig att gömma filmen längs ner i filmlådan. I vilket fall som helst kände jag mig manad att se filmuslingen utifrån ett cineastperspektiv. Det blev en oväntad positiv överraskning som väntade mig runt tv-hörnan. Filmen kretsar runt stumfilmsikonen George Valentin och hans fall från världskändis till föredetting när tekniken skiftar från stumfilm till talfilm. Hans motspelare Peppy Miller klarar den övergången betydligt bättre och blir en ännu större stjärna i och med den nya tekniken. Jean Dujardin som spelar George Valentin var för mig helt okänd, men han var helt sanslöst bra. The Artist var precis allt det där som inte 12 years a slave inte var. Med subtil humor, mimik i världsklass och Hollywoodsk sällsynt självironi kan man inte annat göra än att abdikera. Allt är så snuskigt snyggt gjort, trots svartvit bild och ljudlöshet. Jag gillade också hur  man på ett träffsäkert sätt visade hur det kunde sett ut när den gamla skolan med Chaplin och Buster Keaton fick lämna över stafettpinnen till den nya skolan med Cary Grant och Audrey Hepburn. Som sagt en charmig, genuin och rolig film där George’s hund också borde fått en Oscar.

Captain America: The winter soldier tillika uppföljaren till 2011 års Captain America: The first avenger. Jag gillade första filmen trots att Captain America aldrig tillhört mina favoriter i Marvelvärlden. Chris Evans iklär sig återigen i ultranationella trikåer och tillhörande jättefrisbee med ett hjärta av guld och en vilja av stål. Det som skiljer Captain America är just äktheten i slagsmålen, han har styrkor, men inte för stora, ungefär som Batman, något som känns ”äkta” i förhållande till exempelvis Superman. Just actionscenernas genuinitet är kittet i filmen i symbios med en härlig intelligent humor. Det ligger en ironisk lekfullhet över filmen som helhet och dess karaktärer. Konspirationer var en av filmens manuskällor, vilket gör att filmen har fler bottnar än den allt som oftast glättiga Marvelytan. Periodvis är detta en politisk thriller som väver in specialeffekter, utmärkt dialog med bra skådespelarprestationer. Denna bryggd visar sig vara en framgångsfaktor eftersom jag oväntat rankar detta som en av de bättre Marvelfilmer som gjorts.  Scarlett Johansson (1984, New York: Ghost world, Eight legged freaks, Lost in translation, Match point, The Island, The Prestige, Iron man 2, The Avengers, Hitchcock, Don Jon) som Black widow också ett vinnande koncept.

The Amazing Spider-man 2 på stans största bioduk i Filmstaden med brorsan. Trots ljud och bild i världsklass lossnar det inte riktigt för Andrew Garfield som axlat Tobey Maguires fallna Spidermanmantel. Visst är han vitsigare än förut något jag gillar. Visst är slowmotionscenerna osannolikt snygga. Visst får Gven Stacy (för) stor plats. Visst finns det adekvata antagonister som Electro (Jamie Foxx) och Green Goblin (Dane DeHaan). Tyvärr blir det dock för mycket utav Gwen & Peters relation i ett alltför segdraget tempo. Mitt skruvande i biofåtöljen började successivt nöta på tyget. Jag måste poängtera att jag dyrkar Spiderman; har alla serietidningarna inplastade samt en tatuering av densamme på överarmen. Det betyder inte att man som fan inte behöver svälja allt som produceras. Att filmteamet ändrar grundstoryn med Gren Goblin är en historia i sig. Jag avskyr när de gör på detta viset. Gröna trollet alias Norman Osborne tillika Harrys pappa var och är Green Goblin, sedan tog sonen Harry över. Karaktärerna är också snuskigt dåligt underbyggda som exempelvis Peter och Harrys mystiska kompisrelation. Hade de gjort alla dessa horribla förändringar från bok till film i Sagan om ringen så hade alla i filmteamet troligtvis arkebuserats. I detta fall förpassas de dysfunktionella förändringarna till periferin. Regissören Marc Webb är tyvärr kontrakterad till ytterligare en uppföljare, något som bådar riktigt illa – in med Sam Raimi igen. Ärligt talat känns det knappt som en Spider-man film utifrån alla dessa hopsnickrade habravincher vars syfte är att tilltala Twilight och Hunger games kidsen – money talks – tyvärr.

 X-Men-Days of the future past, en storslagen fest för fansen? Definitivt inte, utan en av årets hittills största besvikelser. I framtiden har kriget mellan mutanter och människor ödelagt planeten. Wolverine skickas tillbaka i tiden för att hindra Mystique från att starta kriget som sätter igång den dysfunktionella processen. Om det funnit 3777 olika manusförslag så torde detta varit det allra sämsta valet. Det är ytterst sällan filmer där personer skickas tillbaka i tiden blir lyckade, snarare blir de bara källan till stor förvirring och manusluckor. Här har också också utmärkte regissören Bryan Singer sneglat mot att fördjupa karaktärer a´la Batman begins, något som dränerar filmen på adekvat underhållning. Jag dyrkar de andra X-men filmerna och rankar X-Men first class som en av de allra bästa superhjältefilmerna någonsin. Tyvärr har filmteamet drabbats av hybris genom att öka sentimentaliseringen, reducerat effekter och actionscener – en helt klart dålig strategi. Om man tar bort inledningen och några andra småscener så kunde dramaturgin varit i klass med Broarna i madison county. Jag älskar den filmen, men att en actionfilm håller så lågt tempo är långt ifrån optimalt när man förväntar sig mer action under mer än två timmar i en biofåtölj. Parallellt påminner handlingen alltför mycket om Terminator och i viss mån om The Matrix något som definitivt inte gör saken bättre. För det tredje finns det  manusluckor som kan få den mest inbitne X-men fantasten att sätta i halsen: exempelvis förklaras inte varför och hur Xavier plötsligt är i livet. Som sagt en av årets största besvikelser; en trött och tråkig film.

Edge of tomorrow är en ”måndag-hela-veckan film” det vill säga i samma genre som Groundhog day,  Source code och Buttefly effect med flera. Tom Cruise har onekligen fingertoppskänsla i sina filmer; han i sig är bra precis som de filmer han medverkar i. Att han lyckats vara med i Sci-fi godingar såsom denna rulle, Oblivion och Minority report är bara att gratulera. Här spelar Cruise skrivbordsofficeren som ofrivilligt blir indragen till fronten i ett krig där det bara tycks finnas en vinnare det vill säga de tillsynes oövervinnliga utomjordingar.  När döden infinner sig vaknar Cage upp på exakt samma ställe, men det han gör eller inte gör påverkar det fiktiva tidsskeendet. Från timid, arrogant och feg till att utvecklas till en man med heder och supersoldat är en underhållande cineastisk resa för oss biobesökare. Specialeffekterna är bombastiska, många och snygga, men reducerar inte skådespeleriet i sig utan bara kompletterar. Det fanns inte ett läge att skruva sig i biofåtöljen då varje sekund tillförde helheten något nytt. Absolut en av Tom Cruises allra bästa roller på senare år  i symbios med Emily Blunt som som den ultimate soldaten Rita. Deras relation blir aldrig pinsam eller överdriven utan bara naturlig. En synnerligen intelligent och underhållande film.

Pixel – Eskapism

Jag och döttrarna Hanna och Frida traskade från Ektorp till Filmstadens största salong. Målet var animerade Frozen, en film som oväntat slagit klassikern Lejonkungen på tassarna. Disney har till sist återvänt till rötterna med en tvättäkta prinsessfilm där diskrepansen mellan gott och ont är skör. Ett annat ledord är syskonkärlek eller hat det vill säga essensen av handlingen. Elsa, den ena systern krafter får typ allt att frysa till is och sätter stockar i hjulet för syskonen såväl som landet i sig där hon är drottning. Anna är systern utan magiska dysfunktionella krafter, men med ett naivt sinne istället. Det banar iväg för friare som har dolda agendor att ta över riket – efter att ha mördat det lilla livet först. Detaljrikedomen och de animerade vyerna över norsk sagokultur är sjukligt snyggt utfört. Trots att halvtaskiga sånger återinförts i Frozen kan inte ens den bromsklossen förta att detta är en återgång till magiska filmer som ”Beauty and the beast” och ”The Lion king”. Disney som moraltant kan alltid diskuteras, men jag upplever det som bättre med att vidmakthålla moral, än som idag avsaknaden av sådan. Förutom att man kunde skippat musiken så kunde filmen ha varit aningen roligare än den var; förra filmen ”Tangled” var betydligt roligare än Frozen. Men som sagt det visuella fick mig som barnen att abdikera, och måhända skynket som fick oss att inte se helheten; en presumtiv klassiker eller inte?

The Borgia säsong 3 kunde lika gärna blivit ett monumentalt aber, men visade sig hålla stilen sedan föregående två säsonger. Jeromy Irons är sedvanligt aktriskung och tillika påve Alexander. Antagonisten Caterina Sforza är lika slug som vacker och enträget långsint. Hennes hämndaktioner på den spanska släkten Borgia är säsongens huvudhandling. Lönnmördaren Michelettos nye älskare var en av hennes allierade vars syfte var att läcka information, vilken skulle användas till att avlägsna hela den spanska släkten från jordens yta. Denna dramaturgiska soppa bidrar till att denna avslutande säsong (?) var klart bättre än den föregående. Efter att ha historiskt läst på lite om de riktiga karaktärerna så devalveras manusförfattarna en hel del. Exempelvis så  borde inte den rike intellektuelle giganten Niccolò Machiavelli korsat The Borgias vägar – ännu. Visserligen passar det bra in i serien, men utifrån ett historiskt perspektiv borde detta inte skett. Så här blir det när nästintill historielösa amerikaner massakrerar välgödd europeisk sådan. Deras respektlöshet och oförmåga att förstå vikten av adekvat historia i samklang med underhållning är beklagansvärd. Ur ett underhållningsperspektiv är serien dock helt klockren, och säsong 3 var definitivt inget undantag – intriger, dialog och karaktärer i världsklass.

Jag och kompisen Jocke Andersson hoppades att denna sanna historia skulle förhöja stämningen inför ett stundande O´Learys´s besök med Champions League tittande och öltilltugg. The Monumental men baseras på verkliga händelser utifrån Hollywoodmått mätt. Förutom George Clooney vimlar det utav välrenommerade skådisar såsom John Goodman, Bill Murray, Dujardin, Bob Balaban, Hugh Bonneville, Matt Damon och Cate Blanchett. Detta glorifierande actiondrama kretsar runt en kärna av 7 män vars uppdrag gick ut på att skydda och rädda ovärderlig Europeisk konst a´la Michelangelo (i verkligheten bestod gruppen utav 350 personer). Nazisternas order vara att förstöra all konst ifall riket skulle falla. Med detta i bagaget och insikten att all konstnärlig kreativitet låg bakom fiendernas linjer fanns det fog för att kalla det ett omöjligt uppdrag eller frivilligt självmord. Trots bra skådisar och ett intressant ämne blir dialogen som karaktärerna på tok för endimensionella. Halvvägs in filmen börjar jag besvärat skruva på mig i biostolen. Om någon film sponsrats av ett tobaksbolag så torde det vara denna halvsega rulle. Cigaretter nämns någon halvmiljard gånger samtidigt som alla röker typ hela tiden. Mina förväntningar devalverades ordentligt, måhända skulle Steven Spielberg suttit vid rodret istället, en riktig besvikelse.

Säsong två av tv-serie överraskningen American Horror story. Det enda som var sig likt var kittet och tillika fantastiska skådespelerskan Jessica Lange samt  Zachary Quinto (1977 Pittburgh, USA: 24-tv-serie,  Heroes – tv-serie, Star Trek, Margin Calls). Istället för att hoppa mellan tidsepokerna som i första säsongen håller sig tvåan mestadels till ett årtionde. Handlingen kretsar runt det ökända mentalsjukhuset Briarcliff Manor. Jessica Lange gestaltar huvudnunnan Syster Jude som styr stället med järnhand. Hon brottas med sina egna inre demoner som de intagnas. Nazistförbrytare, ufo-ombordtagningar, exorcism-utdrivningar som bestialiska seriemördare slåss om uppmärksamheten. Den orädde reportern Lana börjar nysta i missförhållandena som råder. Hennes strategi går ut på att skriva in sig som mentalsjuk och på så sätt dyrka upp historien i ett inifrånperspektiv. Först och främst är castingen top notch, precis som dialogen, tempot och den otäcka anstaltsmiljön. Upphovsmakarna drar inte ut onödigt på scenerna som dessvärre är mer regel än undantag i amerikanska ”tv-produkter”, istället smeker scenerna varandra och för handlingen intresseväckande framåt. Mycket sex och sparsmakat med splattervåld balanseras perfekt genom alla 13 avsnitten. Ta några doser Twin Peaks,  American Beauty och The Shining och mixa ihop dem i en surrealistisk miljö. Chanserna att bli advokat i framtiden är obefintliga på det stället som effektivt målas upp. Jag ser redan fram mot säsong 3, där en ny handling, ny miljö och ny casting väntar mig – otäckt bra.

Brorsan och jag stegade ner till Filmstaden för att se Joel Kinnemans fortsatta eskapader på vita duken i Hollywood. Originalet Robocob var teoretiskt bättre än vad som äntrade biosalongerna på det glada 80-talet. Nu var det dags igen att reproducera en dåtida kassako i återvinningsfabriken i USA. Den tekniska utvecklingen har verkligen inte legat den nya filmatiseringen i fatet. Året är 2028; brottsligheten korruptionen har ökat lavinartat. Megaföretaget OmniCorp vision är att sälja robotar för att stävja kriminaliteten parallellt göra aktieägarna till miljardärer. När de misslyckas med den agendan så inleder de fasen att skapa hälften robot hälften människa. Den olycklige blir polismannen Alex Murphy som skadas allvarligt i tjänsten. Förra filmen var en kamp mot bovarna, i denna remake ligger fokuset på kampen mot sig själv; en uppdaterad Frankensteins monster. Detta är en ytterst underhållande Sci-fi action thriller där regissören indirekt kritiserar och ifrågasätter vart vårt samhälle är på väg och dess konsekvenser. Abbie Cornish, Jay Baruchel, James Earle Haley, Gary Oldman, Michael Keaton och inte minst Samuel L. Jackson förgyller lätt två timmar i biostolen. Jag upplevde denna remake som betydligt intressantare och bättre än kultförklarade originalet från 1987. Joel Kinneman passar utmärkt in i rollen som den aningen bittre Alex Murphy

En films som undgått min cineastradar var The Informant från 2009 med Matt Damon i huvudrollen. Han spelar den verbalt fantasifulle Mark Whitacre som går med på att under några år spionera för FBI i det företag han själv jobbar för. Att han känner sig som en light-James Bond är hans enda belöning för det enorma arbete han lägger ner för byrån. Bakom den anti-hjälte-fasaden göms dimridåer stora som skyskrapor, vilka successivt förbryllar FBI, vad är sant, vad är inte sant? Regissören Steven Soderbergh (1963 Atlanta, USA: Kafka, Out of sights, Erin Brockvich, Traffic, Oceans´s eleven, Che, Contagion, Haywire, penslar fram ett verklighetsbaserat porträtt av en dysfunktionell man. Matt Damon går från klarhet till klarhet och känns numera som 2000-talet svar på Tom Hanks. Det långsamma tempot skulle kunna få vilken människa som helst att somna, men ju längre filmen pågår desto mer vill man se hur och varför Mark gjorde som han gjorde. Filmen demaskerar företagspolitisk korruptionskonsumtion utifrån en komisk infallsvinkel, något som både roade och underhöll mig.

Pixel – Eskapism

The Iceman baseras på en sann karaktär i Amerika och utifrån Hollywoodmått ”verkliga” händelser. Richard Kuklinski titulerade sig som sann familjeman tillika kontraktmördare av rang. Han tog för övrigt på sig över 200 stycken blodiga mord från sin karriär som människoslaktare. Denna bestialiske individ gestaltas utmärkt utav en av mina nya favoritskådisar nämligen Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Pearl Harbor, 8 mile, Tigerland, The Woodsman, Revolutionary road, Take shelter, Machine gun preacher, Man of steel). Många av sina brott utfördes med mordpartnerkollegan Robert ”Mr. Freezy” Pronge och med maffian som ytterst oförutsägbar arbetsgivare. Hans fru och två barn fick vetskap om hans dubbelliv först efter att han arresterades 1986. En stor del av filmen fokuserar på hans ambivalenta dubbelliv där mord och hålla reda på barnens utvecklingssamtal inte tycktes vara det lättaste att hålla isär. Trots fenomenalt bra spelat av Michael Shannon upplever jag filmen som aningen orealistiskt utifrån att situationen i sig är dysfunktionell. Winona Ryder spelar sociopatens ovetande fru; James Franco, Chris Evans samt kufen Ray Liotta är andra kändisar som medverkar i denna hyfsade rulle. Hade regisören putsat lite mera under historieytan så hade en betydligt bättre film framavlats.

Tyrannosaur är minst sagt en karg brittisk film. Huvudrollen framförs underbart av skotske Peter Mullen (1959, Peterhead, Skottland: Riff raff, Braveheart, Trainspotting, Boy A, War horse). Han gestaltar en bitter man med ett mörkt förflutet som präglas av ursinne, impulsivitet och våldsbenägenhet. Någonstans i detta svarta sinne finns det en människa som vill förändras, i alla fall lite granna. Den kuvade Hannah arbetar i en kristen secondhand affär och blir indirekt en språngbräda för dennes pragmatiska biktsejour. Vägen dit, och efter är dock allt annat än en rak sådan. I en av kurvorna tampas han med Hannahs obehagliga man som periodvis misshandlar henne. Att se detta tragiska karaktärsporträtt är smärtsamt tungt. Det är ingen film där popcornsskålen bör vara alltför bred eller hög, risken är obehagligt stor att man som tittare sätter sina smörinlindade tilltugg i halsen. Det borde vara svårt att gilla den cyniske och minst sagt impulsiva Joseph, men det blir en ambivalent kamp mellan ytorna svart och vitt som tornar upp sig. Två nedbrutna karaktärer försöker finna strimmor av hopp i ett samhälle båda upplever svikit dem, men utifrån helt olika perspektiv. Eddie Marsan som porträttterar Hannahs man är klockrent sliskigt otäck och raka motsatens till Hannah själv vilken spelas gudabenådat av Olivia Colman.

Promised land är en film i samma anda som Erin Brockovich det vill säga en man eller kvinna som kämpar för något där ekonomiska tentakler nästintill är onåbara. Alldagliga Matt Damon spelar den aningen naive Steven Butler som jobbar för ett gigantiskt stort naturgasföretag. Han och kollegans Sues uppdrag ligger i att övertyga invånarna i småbyar om fördelarna med att skriva på ett avtal som legitimerar företaget att borra och transportera naturgas över deras gårdar. Den omstridda processen att utvinna naturgas kallas fracking vilket i vissa fall innebär att det kommer gas ur kranvattenkranarna och brunnarna istället för just bara vatten, något som kan skådas i den utmärkta dokumentären Gasland från år 2010. Steve Butlers successiva förändring från företagshängiven till misstänktsam och tveksam är byggstenarna i Promised land. Jag gillar vad jag ser, filmen i sig kan väl kategoriseras som lagom. Bra skådespelare som varken tilldelas för mycket eller för lite att bita i som Frances McDormand och Hal Halbrook. Att detta är något som pågår i nutid gör att jag upplever temat och budskapet som väldigt intressant, hur det hela slutar kan vi bara se i backspegeln. Troligtvis vinner kapitalet trots miljöförstöring och att individers egendomar tappar i värde och sedermrera blir obrukbara, men vad gör det om 150 år? I vilket fall som helst är denna lagomfilm ett återuppvaknande och några timmars lagom förströelse. Den amerikanska drömmen får sig i alla fall ytterligare en törn via denna samhällskritiska dissekering.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är del två av tre i filmatiseringen av den lövtunna The Hobbit novellen av Tolkien. Bilbo, Gandalf och dvärgarna rör sig mot Ensliga berget för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor. Mikael Persbrandts Hollywoodpremiär tillhör inte en av de mest mångfacetterade rollerna i världshistorien. Hans korta getstaltning av skinnbytaren Beorn lär inte generera i någon Oscarsnominering, dock gör han inte på något sätt bort sig. Sminkningen är så snuskigt bra att jag knappt insåg att det var Persbrandt. Det är helt enkelt en väldigt fartfylld resa som hinns med på två timmar och fyrtio minuter. Under den tiden implementeras det subtil romantik mellan dvärgen Aidan Turners Kili och den nya ursnygge karaktären Tauriel, spelad av Evangeline Lily från bland annat  Lost (en karaktär som filmskaparna för övrigt hittat på helt själva). Den andra delen av Hobbit-trilogin har gentemot den första ingen seg/lång startsträcka med falsksjungande dvärgar. Historien tar vid direkt och slutar inte förrän filmens textrader mynnat ut från biosalongen. Draken Smaug är osannlikt datorbra gjord, den känns förhållandevis verklig. Till skillnad från första delen så har Peter Jacksson lyckats återskapa den känsla och magi som fanns/finns i den tidigare Sagan om ringen trilogin. Mindre barnvänligt, mera våld och mera äventyr är en kort sammanfattning av vad som gör denna del betydligt sevärdare än sin föregångare. Jag kan bara kapitulera inför den enormt välgjorda äventyrsfilm som The Desolation of Smaug är.

Gravity är en tvåmansshov av och med Sandra Bullock (Dr. Ryan Stone) och George Clooney (Matt Kowalsky). Den förstnämda har aldrig tillhört någon av mina favoritskådisar och kommer aldrig att göra så, men i denna film fungerar det osedvanligt friktionsfritt. I rymden kan ingen höra dig, en devis som väl överensstämmer med microtunna ploten i Gravity. Efter att en rysk satelit kommit ur kurs och olyckligt kraschat med deras skyttel så måste de enda överlevande det vill säga Dr. Stone och Kowalsky samarbeta för att överleva i den ogästvänliga rymden. Deras enda riktiga vän i rymden är Houstons tysta radioljud. Att fylla 90 minuter med ett visuellt smörgåsbord samt två skådisar är en bedrift i sig och parallelt Gravitys grund- och huvudproblem. Filmen har tokhyllats från alla håll och kanter dessutom utsetts till 2013 års bästa film av väldigt många filmkritiker. Tyvärr sällar jag mig inte till hyllningkörerna, eftersom det helt enkelt blir för händelsefattigt, för förutsägbart och för polerat. Jag får en IMAX- känsla över detta klaustrfobiska hantverk, något som inte är något positivt utifrån att ha korats till årets bästa film. Trots det gör Clooney och Bullock trovärdiga roller via den Disneyfierade halvtaskiga dialogen som tittarna får stå ut med. En bra, vacker och underhållande film, men inte ett dyft mera.

Säsong två av The Borgias fortsätter på samma vägvinnande inslagna sätt som första säsongen. Numera agerar den spanska anti-helylle familjen utifrån att de själva sitter på tronen och helt sonika måste försvara den från alla tänkbara riktingar såväl exteriört som interiört. Kardinal Della Rovere tar återigen på sig självmordsuppdraget att agitera, avsätta och helst utplåna Borgia med syftet att själv iklä sig påveattributerna. Det är dock i mitten av denna omgång som huvudfienden utkristalliseras, nämligen Caterina Sforza och resten av hennes mäktiga släkt. Bröderna Juan och Cesare hierarkiträterier eskalerar, och bara en av dem går segrande ur familjestriden. Bland oheliga allianser, otukt, dråp, syskonsex, prostituerade döljer sig också en historisk verklighet, dock i händerna på klåfingriga amerikanska kapitalistfingrar som skulle kunna skildra Obama som kvinna om så vore nödvändigt för att expandera det dramaturgiska anslaget. Fortfarande gestaltar Jeremy Irons påven Alexander VI horribelt underhållande. De andra i ensambeln är perfekta som exempelvis vackra Lucrezia Borgia vilken spelas utmärkt utav Holliday Granger (1988, Didsbury, Manchester, England: Jane Eyre, Anna Karenia). Jag köper kostymeriet, alla miljöer och den smarta dialogen de känns autentiska utifrån ett tv-serie perspektiv. Jag dyrkade för övrigt serien Rome och anser att det är den bästa historiska som producerats. The Borgias kommer inte långt efter samtidigt som Rome varade i två säsonger och The Borgias i för närvarande i tre.

Pixel – Eskapism

I mina ögon är Dexter världens bästa serie utifrån att ha varat hela 8 säsonger utan flagranta kvalitetssänkningar. Jag appelerade till högre makter att denna sista aviserade säsong skulle falla med flaggan i topp. Jag kan bara konstatera att de lyckades med att dels bibehålla kvalitetsapekten, dels binda ihop hela den röda tråden på ett fullständigt brilliant sätt. Serien hoppar 6 månader framåt från att Dexters syster skjutit sin chef LaGuerta framför sin bror seriemördaren. Deb har slutat i poliskåren och börjat om som privatdetektiv och knappt pratat med Dexter sedan den petitessen. Den avslutande säsongens huvudperson är Dr Vogel det vill säga den som formade och tyglade Dexters begär från att han var liten tillsammans med fadern. Den käre doktorn har ett dock ett mörkt personligt förflutet via dysfunktionella släktingar som gillar mörkt färskt blod mer än vad Dexter själv gör. Att knyta ihop en sådanhär kvalitetsstinn serie torde vara komplicerat eller i vilket fall som helst ett embryo till hybris. Balansen mella dessa harmoniseras mästerligt och bildar en holistiskt värdig avslutning på en av världens bästa serier alla kategorier. Jag kommer definitivt att sakna er: Deb, Battista, Masuka, Harry; Quinn och framförallt Dexter himself.

I kölvattnet av Ivanhoe, Rome och The Tudors landar detta välspelade drama The Borgias. Handlingen är förlagd till Rom år 1492 där spanske kardinalen  Rodrigo Borgia tagit  över som katolicismens överhuvud.  Han använder mutor för att bli påven Alexander VI, därefter ökar han på de kriminella strategierna för att bibehålla sin åtråvärda position. Till sin hjälp har han sonen Cesare som får bli hans ögon i kardinalkorridoren och Juan ögonen på de blodiga slagfälten. Jeremy Irons (1949, Cowes, England: The Mission, Deadringers, Scar i The Lion King, The man in the iron mask, Eragon) är seriens skarpaste upplysta stjärna och den som gestaltar den impopuläre spanske påven. Han har en karisma och aktriskopmpetens som kan besitta vertikala berg. Förutom detta vapen så är castingen makabert klockren med skådisar som är som klippt och skurna för sina roller. Det visuella smörgåsbordet, tempot, detaljrikedomen och självklart handlingen är andra flagranta pusselbitar som hittat sin rätta plats i tv-världen. Handlingen är verkligen intressant ur ett historiskt perspektiv trots stora amerikanska svarta hål från det förgångna. En annan förklaring till detta exceptionella historiska drama är den irländske regissörens Neil Jordand fingertoppskänsla (The Crying game, Michael Collins, Ondine, Brakfast on Pluto). En brilliant atmosfärisk serie som nästan når upp till Romes höjder, vilket inte vill säga lite.

M. Night Shyamalan pendlar mellan usel och genialisk. Genialitet i The Sixtht sense och Unbreakable, ren uselhet i Lady in the water och The last airbender. I After earth lägger sig han någonstans mittemellan. Handlingen utspelar sig långt fram i framtiden där mänskligheten för länge sedan övergivit jorden till förmån för Nova prime. I syfte att undvika ett asteroidbälte måste bestättningen landa på en planet som visar sig vara jorden. De enda överlevande från farkosten är legendariske Generalen Cypher Raiger spelad av Will Smith och hans 13-åriga son som han försummat under dennes uppväxt. Pappan blir liggandes halvdöd medan Kitai får greppa det sista halmstrået genom att ta sig förbi livsfarliga djur och växter för att kunna kontakta närliggande farkoster, en plats som ligger långt därifrån. Kitais högsta önskan är att bli lika bra soldat som sin känslokalle fader, nu får han chansen. Will Smith har inte gjort en enda filmälskare glad sedan I Robot, tyvärr blir inte After Earth den filmen som får mig att ändra uppfattning. Han är de färgades svar på Nicolas Cage. Han agerar anti-trovärdigt i symbios med tårdrypande usel dialog.  Jades Smith sonen i filmen tillika Wills egna son agerar stelare än doktor Alban och med ungefär lika stor karisma dessutom är kemin mellan dem obefintlig. Detta och halvtaskiga effekter gör så att filmen känns 35 minuter längr än den egentligen var. Jag har absolut sett sämre filmer än After Earth, men eftersom jag gillar denna typ av filmer så bidde det ändå ett halvt bottennapp.

Asgard är nästan lika förtrollande vacker som Vattnadal i Sagan om ringen trilogin. Det visuella är verkligen något att vila ögonen på. I uppföljaren har Thor – The dark world fått en budget av stora mått till sitt förfogande i kölvattnet av succén med The Avengers. I denna film tar han hjälp från sin minst sagt psykopatiske halvbror för att bekämpa ett hot som vill tillintetgöra universum för att ersätta det med ett mörkare sådant. Varelsen Malakit har dessutom en hantlangare som närmast kan beskrivas som en utomjordisk Hulk, så här finns det gott om antagonister att välja mellan. Den bitska lite brittiska humorn får gigantiskt utrymme, vilket jag bockar och bugar för. Det här är underhållningsaction på hög nivå, där handlingen går ut på att förhindra Malakit att utnyttja att planeterna konvergerar de nio världarna som Asarna har ansvar för första gången på 5000 år. Jag gillade faktiskt första filmen med Thor, och The Dark world är minst lika bra och definitivt lika rolig som sin föregångare. Tom Hiddleston’s (1981, Londom, England: Wallander tv-serie, The Avengers, War horse, Midnight in Paris, The deep blue sea) rolltolkning av halvbrodern Loki är klockren och nästan lika mycket huvudroll som Thor himself. Ironin har fått fritt spelrum mellan brödernas sköna och fräcka dialoger. En matinéfilm av stora mått som bjuder in biobesökaren till en berg-och-dalbane upplevelse fullspäckad med action och oneliners.

Trots adekvata medryggdunkningar i sann amerikansk anda är Pacific Rim i mina ögon en mer underhållande film än dennes förlagor som Godzilla och Transformers. Upphovsmakarna har dessutom studerat Avatar grundligt och typ uppdaterat Top Gun med ovanstående filmreferenser. Häxkittelns innehåll bildar ändå en muskellös hybrid som tilltalar mig. Pacific rim handlar om att aliens och monster som kommer för att erövra vår kära jord, men de kommer inte från rymden, utan istället från haven. I syfte att rädda mänskligheten från dessa förintare har jordens alla länder gått samman för att skapa ett vapen som kan matcha hoten. De monstruösa robotarna kallas Jaegers och styrs simulantat av två piloter. Handlingen är ultrasimpel, men karaktäriseringen av huvudpersonerna är väl tilltagna för att vara en genre som denna. Detta gör att jag faktiskt bryr mig ifall någon dör. I och med denna förutsättning frigörs alla andra faktorer som mycket coola visuella effekter och actionorgier. Guilermo del Toro är en personlig favoritregisör med filmer som Pans Labyrint, Blade och Hellboy i sitt filmbagage. Tyvärr har han blivit too much Hollywoodisk i sina senare filmer det vill säga sålt en del av sin spanska filmkonstsjäl till kapitalistdjävulen. Guilermo del Toro har  dock fått full tillgång till Hollywoods gigantiska leksakslåda där han troligtvis reproducerat sin barndoms fantasier till fullo – och jag gillar det oväntat nog.

Enders game har å andra sidan studerat Harry Potter, en knippe militärfilmer och Hunger Games. Detta är en sci-film med oerhört sköna visuella förstjänster. I hvudrollen finner vi en mini framavlad Elijaha Wood som krystar sig fram genom myriader av gruppnormer och hierarkier. Ender Wiggin axlar rollen som mänsklighetens sista hopp och hans allra tyngsta vapen är en irrationell logik i symbios med ett sjukt högt IQ. För mig blir denna militäronani aningen för mycket, även fast handlingen utspelar sig långt fram i framtiden i kombination med oförutsägbara aliens. En mogenfilm för ungdomar där gamlingen Ben Kingsley  (1943, Scarborough, England: Ghandi, Schindlers list, Species, Transiberian, Hugo, Iron man 3) är filmens allra största behållning. Likt en narcisstiskistisk lömsk giftorm manövrerar han sig genom halvtaskiga dialogformler. Harison Ford är en annan veteran som innehar en bärande roll i barnkrigsskolans innersta krets, men betydligt mer endimensionell framförd än sin äldre kollega. Ender Wiggins karaktär känns ihophastad vilket i mina ögon skapar en intetsägande karaktär som jag inte bryr mig om ifall han dör eller överlever sitt mandomsprov.

Continue Reading »

<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/3039014/?claim=ac96grjn49h”>Följ min blogg med Bloglovin</a>

Pixel-Eskapism

Australiensaren Hugh Jackman är lika klippt och skuren för rollen Wolverine, som John Goodman som Fred Flinta; bara det gör filmen sevärd. The Wolverine är ett visuellt smörgåsbord, och i 3D blir det hela ännu påtagligare. Filmens skurk är sisådär, med en ovanligt stark betoning på sisådär, den som stjäl showen är istället den enerverande Rila Fukushima som spelar Wolverines kontrasterande sidekick. Att göra superhjältar realistiska genom att göra dem mänskliga har inletts via Batman är något jag välkomnar; mindre plast, mera själ i filmerna. Även i här har man sneglat på den strategin och implementerat en kärlekshistoria som funkar halvdant. Det man konkret kan säga är att den processen blev för segdragen och sedermera kontraproduktiv. Trots det är detta en film att älska, utan att det resulterar i någon fullpoängare. Att vi tittare får oss en inblick i såväl japansk kultur och fantastiska vyer är en ren bonus.

I mina ögon är Will Ferrell 2000-talets svar på Chevy Chase. En skådis av rang är han dock inte, men att spela så genuint trög med ett sådant lyckat resultat är få förunnat. I denna kultklassiker från 2008 är Will i storform, ackompanjerad av en magisk Woody Harrellson. Uppviglande infantil humor som periodvis är horribelt underhållande, men periodvis också aningen intetsägande kännetecknar Semi-pro.Will Ferrell gestaltar den tröge Jackie Moon densamme fungerar som basketklubben The Tropics: ägare, coach och spelare. Deras bäste spelare är den avdankade Monix gestaltad av Woody Harrelson. Jackies primära vision är att föra upp klubben till NBA, vilket med dessa spelare torde vara en omöjlighet. Det blir en kamp mot klockan i samklang med myriader av schismer i deras kaotiska privatliv. Semi-Pro följer parodi-sport-drama-genren till punkt och pricka, något som ibland känns påfrestande, ibland befriande. Många roliga scener och kommentarer håller dock inte fullt ut, men när det är töntigt roligt, då är det verkligen roligt. Gillar man Will Ferrells tidiga och senare alster är det svårt att värja sig mot denna under-bältet-humor-källa. Woody Harrelson är dessutom en cineastisk upplevelse, och gör en efterlängtad och storstilad återgång till Kingpinhumorn.

Detta romantiska komedidrama överraskade mig på ett ytterst positivt sätt, vilket numera är ovanligt. Ultratrevliga Silver linings playbook är udda på ett lagom sätt. Pat Solitano spelad av Bradley Cooper (1975, Philadelphia, USA: TV-serie Alias, The midnight meat train, Yesman, Hangover, Limitless, The Words) flyttar hem till sina härdade föräldrar efter en sejour på stadens mentalsjukhus. Först på deras digra agenda återfinns Pats dogmatiska tvångstankar att bli ihop med sin ex-fru. De riktiga problemen börjar först när han på en fest träffar den nyckfulle och neurotiska Tiffany. Silver linings playbook väcker humorsinnet till liv samtidigt som budskapet får mig att tänka till, en mycket bra kombination. Tiffany (Jennifer Lawrence) och Pat upplever jag båda agera tillräckligt dysfunktionellt, utan att det på något sätt blir överdrivet patetiskt eller stereotypt. ”Äktheten” skapar utrymme för den  störtsköna dialogen att få blomma ut. Kemin mellan de båda är helt klockren samtidigt som de på varsitt håll skapar magi. En oväntad överraskning som förlöste gamla fördomar och parallellt  underhöll mitt käkparti. En petitess i sammanhanget är en av få bra rolltolkningar på senare år av legenden Robert De Niro.

År 2154 är klassklyftorna mellan människor bisarrt mycket större än idag. De riktigt rika bor bortom jorden i någon form av Eden. De fattiga, eller mindre rika bor kvar på jorden och får kämpa för sin överlevnad. Matt Damon spelar den karge Max som skadas svårt på sin ”arbetsplats” och tvingas ofrivilligt lappas ihop till en robotliknande individ. Mindre nöjd med resultatet åtar sig han uppdraget att jämna ut klasskillnaderna mellan punkt a och b. Gillade man den sydafrikanske regissören Neill Blomkamps förra film District 9, så gillar man definitivt Elysium. Det visuella och effekterna känns minst sagt trovärdiga; budskapet i sig har han onekligen funnit i sitt egna lands förflutna. Den kvinnliga motsvarigheten till Max spelas genant bra av Alice Braga (1983, Sao Paulo, Brasilien: City of God,  I am legend, Blindness, Repo man, Predators, The Rite), detsamma kan inte sägs om den endimensionella antagonisttolkningen som görs av Jodie Foster. Helheten får sig en törn då även filmen i sig upplevs aningen intetsägande. Fokus kunde mera förflyttats till livet  på den överbefolkade jorden, än halv ointressanta fightingscener. Dystopiskt, ja, välgjort, absolut, taskig dialog, definitivt.

Bra skräckfilmer växer sannerligen inte på träd. Detta är dock ett undantag som bekräftar regeln. Förra årets Possession och denna  The Conjuring visar var skräckskåpen ska stå. Brorsan och jag som för övrigt var i ett biostim stegade ner till Filmstaden för att avnjuta påträngande spänning på hög volym och på en gigantisk filmduk. Filmen kretsar kring ett av duons Ed och Lorraine Warren fallbeskrivningar. De två har funnits på riktigt och kan väl närmast beskrivas som privatdetektiver av det övernaturliga. Ett av deras mest kända fall är The Amityville haunted house som också filmatiserats två gånger. Detta fall har sin upprinnelse 1971 när makarna Roger och Carolyn med sina fem barn flyttar in det mindre trevliga nya huset. Vi får följa den suggestiva processen från vaser som utan anledning faller ner på golvet till ren besatthet. Fyra riktigt bra saker med The Conjuring är demonen i sig är nedtonad, att det finns utrymme för karaktärsbyggen samt bara lite sex, och knappt något splatter. Dessa ingredienser ackompanjeras av riktigt bra skådespelarinsatser i symbios med en ”trovärdig” handling, vilka är byggstenarna till denna kommande moderna spökhusklassiker som parallellt är påträngande kuslig.

I The Purge framavlas en otäck framtidsvision om hur kriminalitet och mord indirekt försvinner, men haken är minst sagt klibbig. Den amerikanska regeringen har sanktionerat 12 timmar årligen där människor får legitimitet att råna, mörda, våldta andra individer; polisen och andra lagens väktare går under jorden. Brotten är helt straffria och syftet är att människor ska få utlopp för sina mörka/naturliga/mänskliga sidor för att de andra 354 dagarna hålla sig i skinnet. Familjen Sandin med fadern James i spetsen har sin trygghet dels i att de är välbärgade, dels att James själv jobbar som larmoperatör, vilket i detta fall innebär att familjen innehar larmens Rolls Royce. Allt går planenligt när mardrömsnatten inleds, men när sonen i ren empati släpper in en jagad främling i huset börjar deras problem ta fart. Från att följa blodiga upplopp på tv-skärmen till att i sitt egna hus bli dem som blir jagade är kontentan av själva insläppet, kommer de att klara av natten? Till skillnad från ovanstående The Conjuring är dialogen på tok för usel precis som några av karaktärerna. De moraliska och existentiella frågorna som filmen ställer sig förblir obesvarade. Synd, för här fanns ett embryo till en kommande klassiker, något genuint kontroversiellt, men som sagt allt stannade på idéstadiet. Gillar vanligtvis både Ethan Hawke och Lena Headley, fast i denna rulle är de klyschigare än klyschigast – tyvärr.

Keplerhybris

Under sommaren förpassade jag överarbetade akademiska titlar som ”Från kön till genus” och ”Motiverande samtal” till periferin. Istället hägrade två böcker med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril alias Lars Kepler. De inledde sitt teamwork med den helt osannolika ”Hypnotisören” och fortsatte sedan i en helt annan stil med ”Paganinikontraktet”. Min sommarläsning bestod av Keplers två senaste alster:  ”Eldvittnet” och ”Sandmannen”. Författarna proklamerar att det blir åtta böcker om Joona Linna det vill säga fyra nervkittlande och blodiga thrillers till.

Att skapa något originellt i denna hårt exploaterade genre är minst sagt problematiskt. Vad som gör vissa böcker adekvata nagelbitare medan andra förblir intetsägande är svårt att sätta fingret på. Vissa har troligtvis  bara fingertoppsförmågan att harmoniera och balansera sitt skriveri typ Stieg Larsson och Dan Brown. Många författare skriver bättre än författarduon medan andra mejslar fram ett betydligt djupare personporträttgalleri, men få lyckas att skapa ett sådant bombastiskt stegrande helhetsintryck.

Teamet har verkligen gett sträckläsning en vattenskalle. Det som man har kvar av naglarna är bara ledbanden efter att ha knaprat febrilt på de organiska ytorna parallellt med ett hypnotiskt bladvänderi. Författarna lägger inte kraften på huvudkaraktärens relationsregister precis, utan på brottet, analyser och magkänslor. De penslar subtilt fram ett landskap som är flerdimensionellt i sin karaktär i syfte att förvilla sina läsare flera gånger om. Jag saknar inte de nordiska polisklyschorna där alkoholism, trasig barndom eller light-depressioner är självklara budbärare i huvudkaraktärernas personregister. Jonna Linna som Keplers huvudperson heter är en hybrid mellan Sherlock Holmes och James Bond eller en uppdaterad Agatha Christie detektiv.

Eldvittnet som är deras tredje titel är nästan i klass med ”Hypnotisören”. Precis som i deras tidigare böcker exponera så otroligt mycket ondska, övervåld och blod vilket är helt underbart att frossa i. Kriminalkommissarie Jonna Linna, erfaren utredare med okonventionella metoder är för tillfället själv föremål för en intern utredning inom rikskriminalen i Stockholm. Han skickas som observatör till Sundsvall där det har skett två brutala mord på ett privat LVU-hem för unga flickor med psykiska störningar och självskadebeteende. I boken introduceras också ett spiritistiskt medium: Flora Hansen. Karaktären är som klippt och skuren att införlivas i denna redan komplexa våldsorgie. Kapitlen i sig är väldigt korta samtidigt som de indirekt är individuella cliffhangers vilka leder läsaren vidare i myriader av villospår. Spänningen stegras via ett skickligt berättardriv som gör det nästintill omöjligt att lägga ifrån sig bokuslingen.

Sandmannen är teamet Keplers fjärde och senaste bokalster. Deras tre tidigare böcker har alltid kännetecknats av flera parallella historier och stickspår; Sandmannen är inget undantag. Ett godståg på väg i vinternatten, plötsligt står en människa framför. Det visar sig att mannen på spåret är Mikael Kohler-Frost. Han och hans syster Felicia försvann som barn och blev dödförklarade efter sju år. Den skyldige hette Jurek Walter och sitter inne på en sluten avdelning för mycket störda brottslingar. Han har ett gigantiskt horn till kriminalkommisarien Jonna Linna eftersom det var han som upptäckte och grep honom. Sluten rättspsykiatrisk vård med total isolering blev resultatet utav de ultrablodiga handlingar som han utförde. Mannen utan märkbara känslor upptäcker brister i förvaringsprocessen och ser sin chans att hämnas på antagonisten Jonna. Sveriges svar på Hanibal Lector får mig att rysa av obehag; ett riktigt gott betyg. Saga Bauer, späd men atletisk och specialutbildad i avancerad förhörsteknik det vill säga en uppgraderad Lisbeth Salander får ett stort utrymme i boken. Hon är den som ska utföra det onaturligt otacksamma uppdraget att infiltrera bunkern och sedermera den intelligente seriemördaren. Halvvägs in i boken kolliderar läsningen med frågan om samhället verkligen ska behöva stå för kostnaden att låta massmördare få leva tills döden infinner sig? De täta intrigerna, den makabra stämningen, drivet och balansen utmynnar i en kolossalt spännande berättelse.

Vill man vara elak så kan man väl påstå att böckerna och karaktärerna i deras böcker är en ren skär orgie utav schabloner. Det är vare sig originellt eller nyskapande, men varför uppfinna hjulet en gång till? Jag blir groteskt underhållen av innehållet i författarduons böcker, något jag inte alltid kan säga om andra deckare som åtnjuter kritikernas gunst. Det är en konst i sig att vara populistisk och att svetsa ihop rätt schabloner med varandra utan att det blir för utstuderat. Jag läste klart de båda böckerna på två veckor och ser redan fram mot femte boken om  svenskfinnen Jonna Linna.

Pixel-Eskapism

Ben Affleck ett före detta hatobjekt av guds nåde går oväntat från klarhet till klarhet för varje film han regisserar eller medverkar i numera. Från medioker till riktigt bra, från nolla till geni,  vilken förvandling. Vad som ligger bakom denna helomvändning vill jag helst inte veta, men bra blev det och Argo är inget undantag. Trots en orgie i patriotism är filmen underhållande och antyds vara baserade på verkliga händelser, men Hollywood har dessvärre en förmåga att kunna böja på sanningen i syfte att göra historien mera adekvat tillrättalagd. 1979 så tas amerikanska ambassaden i Iran i besittning och de som jobbar där som gisslan. Sex av dem lyckas rymma till Kanadas ambassad. Med tiden som värsta fiende kommer Tony Mendez (Ben Affleck) upp med en sinnessjuk plan, dock den enda planen. De skapar en fiktiv filmprocess som skenmanöver det vill säga att spelar in en fejkad långfilm i Iran, men teorin går ut på att smuggla de 6 amerikanarna ut ur Iran.  En sådan film som Argo har inte sina förtjänster genom att agera oförutsägbar, för det är den inte, däremot snygg, intressant och med bra inbyggd dialog. Givetvis alltför överskattad utifrån att den blev Oscarsnominerad, så bra var den absolut inte, men helt klart sevärd, då jag egentligen inte alls är förtjust politiska thrillers.

Mina föräldrar satte alltid mig och brorsan i första rummet, men det innebar också att någon eller båda jämt var hemma. Men en gång när även brorsan var borta så hade jag Evil Dead i min hand, en VHS som skulle bli mitt kvällsnöje i symbios med 1 liter glass och chokladsås. Jag hade redan då sett massor av skräckisar, men inget som liknade detta. Jag kommer aldrig lyckas förtränga hur rädd jag var den kvällen. Att vi bodde granne med Matteuskyrkogården gjorde inte saken ett dugg bättre. Det var ångest på hög nivå, och vad som var verklighet eller inte gick hand i hand denna sömnfria natt. Som sagt så paralyserad av skräck som jag var den kvällen har jag aldrig någonsin varit igen. Nu har regissören av detta splattermästerverk istället satt sig tillrätta i producentstolen och gjort en remake av av sitt skötebarn Evil Dead. Generellt sett brukar resultaten bli usla i bästa fall dåliga, men det finns dock  undantag, tyvärr sällar sig inte denna remake till den näst intill obefintliga skara.

Stämningen och det visuella precis som inledningshandlingen är dock överlägset originalet, så mina förväntningar stegrades från 2 till 200 på en tvåhundragradig skala. Fem ungdomar med inbördes konflikter kommer successivt i kontakt med Book of the dead, något som får ödesdigra konsekvenser för alla de inblandade. Ska man göra en remake av världens otäckaste film utifrån ett splatterperspektiv så måste man i vilket fall nå upp till originalets otäckheter; det gör man inte här. Visst är det blodigt och visst finns det demoner men det räcker inte. Originalets klaustrofobiska stämning som fick tittaren att må dåligt av att det aldrig blev dag existerar knappt. Det och att man valt att reducera vansinnet, galenskapen och demonernas lek med råttan blir förödande för slutresultatet. Evil Dead blir bara en i raden av standardiserade kopior som inte  lyckas reproducera originalets cineastkarisma och otäckheter.

Sedan Sverige var tvåkanaligt har jag följt Star Trek. Vissa stunder har varit smärtsamma påminnelser hur snabbt teknikutvecklingen tagit sig fram de senaste 20 åren, men de flesta fåtöljsittningarna framför tv:n har varit ren skär underhållning. Mina favoriter är tv-serierna med Star Trek: The Next Generation (1987–1994) Capt. Jean-Luc Picard och Star Trek: Voyager (1995–2001) Adm. Kathryn Janeway. Filmerna har alltid varit sevärda, men de har enligt mig inte lyckats kravla över tröskeln till att bli så bra som jag hoppats på. I och med J.J Abrahams back to the roots Star Trek 2009, öppnade det dels dörrarna för en ny generation att förstå ursprungshistorien, dels göra en Batman och göra detta ursprung begripligt, storslaget och relationsackumulerande. De karaktärer som inledde nystarten med att iklä sig de näst intill odödliga och kultstatus karaktärerna gör det med hedern i behåll. Star Trek into the the darkness dök upp upp på biograferna för någon månad sedan, och fungerar parallellt för inbitna Star trek-fans likaväl som för nybörjare. Handlingen tar avstamp i en brutal attack mot Starfleets ledningen. Rymdskeppet Enterprise, med James T Kirk och Spock vid rodret får det tvivelaktiga uppdraget att inte fånga, utan eliminera gärningsmannen. Resultaten utmynnari en spännande och actiondriven handling med välbehövlig tyngd i form av moraliska frågeställningar. Den visuella ribban placeras högt ifrån inledningen av rymdäventyret, då våra hjältar befinner sig på en blodröd planet på väg att drabbas av ett vulkanutbrott; estetisk action med nerv i. Dynamiken emellan Kirk och Spocks är ett utav filmens allra största behållningar. Kirk är ifrågasatt både som kapten och ledare och Spocks paragrafrytteri får nästan ödesdigra konsekvenser. Vad vore en riktigt bra action film utan en adekvat antagonist? Ett nerköp troligtvis, och något som skulle urholkat underhållningsvärdet.  Benedict  Cumberbatch (1976, London, England: Four Lions, Atonement, The Whistleblower, Tinker tailor soldier spy, War horse, Hobbitt, Sherlock tv-serie) uttryckslösa ansikte och ondskefulla närvaro med minst sagt  sociopatiska drag som Khan är bara det värt biopengarna.

Om Star Trek var riktigt bra underhållning så hamnar den ändå i skuggan av de komplexa och dysfunktionella karaktärer i Dexter. Säsong 7 är den näst sista, vilket jag tycker är jättebra. Jag vill helt enkelt inte bevittna en dålig säsong. Denna omgång startade direkt från en av tv-historiens mest osannolika Cliffhanger besannade inte min neurotiska sida, alla 12 avsnitten var världsklassunderhållning från början till slut. Utan att avslöja något vitalt så kan jag bara gratulera teamet som ständigt uppdaterar de karaktärer efter vad som händer i deras omgivning samt förmågan att med ytterst fingertoppskänsla hitta nya antagonister som bara genialiskt sevärda.I säsong 7 finner vi en iskall ukrainsk maffialedare som Dexters fiende, en man med många lager. Vår seriemördar blir också kär i en vacker kvinna som parallellt döljer ett finsnickeri i konsten att förgifta människor i sin omgivning. Förutom att tampas med dessa ”vardagliga” relationer så börjar snaran om Dexters hals stramas åt ordentligt. Fragment från det förflutna börjar lämna spår efter sig, för de som är villiga att följa dem. Det känns befriande att kunna lägga den sjunde säsongen till handlingen som ytterligare en triumf hur en tv-serie hela tiden bör utvecklas. Den bästa serie jag sett som hållit såhär hög klass genomgående. Det ska bli spännande att se hur upphovsmakarna kommer att avsluta historien i åttonde och sista säsongen.

Spartacus War of the damned är den avslutande säsongen om frihetskämpen Spartacus. Blod, våld och mjukporr med oändliga slowmotion sekvenser är faktorer som gör detta till en serie av män för män. Ledorden: frihet-ära-heder är koden hos krigarna som agerar aggressiva fästingar på det romerska riket. Karaktärerna är fortfarande så härligt sköna och starka. Till denna omgång har Caesar (Todd Lasance)  och Crassus (Simon Merells)  lagts till och de är obetalbara i sina gestaltningar. Crixus (Manu Bennett), Agron (Daniel Feuerriegel) och Gannicus (Dustin Clare) har alla hunnit att växa till sig. De militära framgångarna fortsatte för Spartacus och hans gäng, även i denna avslutande säsong. Han skall ha varit en briljant taktiker, och hans erfarenheter inom de romerska legionerna gjorde honom till en formidabel motståndare. Hans män var dock till stor del oerfarna därför delade Spartacus upp slavarna i grupper där hans gladiatoranhängare utbildade männen i den mån de kunde. Detta medförde att de fick en grundutbildad armé på kort tid och besegrade kort därefter två romerska legioner, därefter gick det bara successivt utför. Jag tycker att denna säsong var den näst bästa av de fyra säsongerna som spelades in, endast slagen av osannolikt gudomliga säsong 1. Förutom det råa våldet och mjukporren så är faktiskt dialogen minst lika givande precis som de politiska intrigerna. En ytterst sevärd serie.

Dexter står i i en klass i sig själv på grund av att det knivskarpa underhållningvärdet kunnat bibehållas i 7 säsonger på raken, där finns det ingen jämlike i seriernas underbara värld. Jämför man då med serier som är inne på sin 3:e säsong så finns det bara en serie som marginellt slår Dexter och det är Game Of Throne. Världens dyraste serie behöver inte vara lika med världens bästa, snarare tvärtom. Men i detta specifika fall har man lyckats optimalt. Jag såg alla 10 avsnitten på ett dygn utan sittsår, Förtrollad av urstarka karaktärer och utspridda historier som genialiskt vävs samman till en oförutsägbar helhet. När något är så här underhållande är det svårslaget vad än man jämför med, till och med 10 minuter sex. När ett avsnitt är runt 55 minuter så måste det onekligen vara riktigt bra sex. Måhända är denna spontana glädje indirekt en reaktion att nyss bevittnat dessa 10 lyckopiller, men som sagt bättre än så här blir det inte. Något som jag verkligen är förtjust i är att karaktärer man tror är huvudkaraktär tillika personer som aldrig dör, utan alltid blir räddade i sista sekund, inte existerar i Game of throne. Grymt naket kan din favoritkaraktär abrupt sluta existera, ovanligt för att vara Hollywood, men ack så effektivt och härligt med genuin ovisshet.  Det kommer helt enkelt  inte fram någon Gandalf från ingenstans och räddar hjälten på sin vita skinande häst.

Continue Reading »

Pixel-Eskapism

End of watch är en skakig-kamera-film, något som jag vanligtvis inte är så överförtjust i. Dock är detta ingen lågbudgetfilm utan en rulle med molto kapital bakom sig. Till sin hjälp har de bland annat Jake Gyllenhaal och Michael Péna. Filmen handlar om två kaxiga poliser som är partners och vänner sedan länge. De umgås lika frekvent på jobbet som, efteråt, och deras familjer är minst sagt sammansvetsade. Jake det vill säga Brian i filmen har fått för sig att spela in några veckor via videokamera, vars syfte är att visa hur en dag på jobbet gestaltar sig. Det är den historien som möter oss tittare. Mike och Brian är två hängivna, men oerhört nonchalanta poliser som inte räds något. De börjar nysta i knarkaffärer som sedermera leder vidare till den ökända Kartellen. South Central i Los Angeles framställs periodvis som en krigszon där de kriminella indirekt har makten över människors vardagsliv. Filmens stora behållning är kemin mellan Jake Gyllenhaal och Michael Péna, då de är i bild typ hela tiden är det en förutsättning för att filmen att ska funka överhuvudtaget. Värmen, humorn, vardagsproblemen, drömmarna och polisarbetet i sig avhandlas på ett mycket trovärdigt sätt, och då blir skakiga-kameran ett bra verktyg att förstärka vardagsrealismen med. Socialrealismen får mina tankar att vandra tillbaka till den gamla polisserien: ”Spanarna på Hill street”, vilket är ett gott betyg, jag gillade den serien skarpt. Som sagt det här är ett polisdrama, och ljusår ifrån ”S.W.A.T” och ”The Fast and the Furious” machoklyschor. End of watch är en riktigt rå, skitig och sevärd polisfilm.

My week with Marilyn visar prov på kreativitet när upphovsmakarna väljer att skildra endast en fragmentarisk period av denna ikon, istället för någon tramsig best-of-life-movie. Vi får följa henne utifrån filmstudenten Colin Clarks glasögo0n. Har får chansen att lära känna närmare när Marilyn kommer till England för att spela in en film. Colin blir varse att även exceptionell skönhet kan ha sina fläckar. Från charmig till strulig, från strulig till ytterst sårbar; Colin och filmteamets tålamod sätts på svåra mentala prov, beroende på vilken sida stjärnan vaknat på. Castingen är top notch: Michelle Williams (1980, Kalispell, Montana, USA: Prozac nation, Brokeback mountain, Land of plenty, Mammut, Blue Valentine, Shutter island) om spelar sexsymbolen är som skapt för rollen, precis som den oerfarne Colin vilken spelas superbt av Eddie Redmayne (1982, London: Elizabetg – the golden age, Black death, Glorious 39, Les Misérables). Den melankoliska  och oförutsägbare Marilyn skapar ett lågmält men intresseväckande sorl, som vidmakthålls under hela filmen. Som sagt  ett stickprov i filmstjärnans liv blir en perfekt balanserad cineastisk dos. Är det myten eller Monroe vi får följa under filmens gång? Jag vill helt enkelt veta mera om denna mytomspunna kvinna, ett gott betyg som något, en toppenfilm.

Sagan om ringen teamet har återigen samlats, denna gång för att damma av den barnvänligare boken Bilbo. Min fru, jag själv och min bror hade de bästa förutsättningar man kan ha på en biosalong. Utvilade, en gigantisk bioduk, toppenljud, 3D samt en ny bildteknik kallad 48 fps att tillgå. Den episka Hobbit är hela 2 timmar och 49 minuter lång, så det är en fördel att ha besökt toaletten innan. De enda nackdelarna var dels de oerhört höga förväntningarna jag hade, dels att jag läst boken. Inledningen är dessvärre en segdragen historia som inte för karaktärerna framåt, snarare en film i filmen så att säga. Här hade de utan problem kunnat kapa ett antal minuter, för att  sedermera implementera dessa på de efterföljande DVD/Blue-ray-utgåvorna.Efter dvärgsammankomsten sätter äntligen äventyret igång, till skillnad ifrån förra filmen så är inte huvudkaraktärerna spridda för vinden utan enhetligt samlade. Vi får följa de 13 dvärgarna, Bilbo och Gandalfi i en medeltids-roadtrip med syftet att nå ”Ensamma berget”. Där ruvar dvärgarnas rättmätiga skatt, men också en blodtörstig drake. Gänget stöter bland annat på troll, orcher, shapeshifters, trollkarlar, jättelika spindlar, dräglande vargar och så klart den opålitlige Gollum. Hobbit är inte bara mer barnanpassad, utan också mer humoristisk och mindre mörk, vilket underlättar filmtittandet, men förtar det magiska. Filmens allra största problem är dock att scenerna blir på tok för utdragna, saker som inte finns med i böckerna har lagts till. En bok som består 300 sidor, varav 1/5 av ytterst jobbiga visor tycks 3 filmer x (nästan) 3 timmar vara ett adekvat filmiskt självmord.

Riktigt så hemskt blir det inte, utan Hobbit är ett utomordentligt äventyr, men man ska  akta för att sig jämföra dessa med Sagan om ringen trilogin, vilka förblir ojämförbara. Gandalf agerar som Gud själv och räddar alla i sällskapet 219 gånger, vilket är 218 stycken för många. I längden blir dessa genomskinliga enmansaktioner både förutsägbara och fantasilösa. Det smartaste hade nog varit om Gandalf gett sig ut och fixat detta allena, utan några kortväxta varelser i sitt följe. Det känns också som att filmen är ett enda stort slagsmål, de slåss mot allt och alla, och till sist blir det lite väl mycket ointressanta strider i filmen. Det visuella i 3d är filmens allra största tillgång; den segdragna storyn det som dränerar Hobbit på ett högt betyg. Det bästa hade nog varit att klippa bort 40 minuter för att skapa ett bättre flyt och tempo i filmen, eller att endast ha gjort två filmer av denna 300 sidors barnbok.

Bra skräckfilmer växer sannerligen inte på träd. Kvalitetsskådisen Ethan Hawke, ett coolt omslag och en intresseväckande handling gav mig hopp att bryta den dåliga-skräckfilms-trenden. Sinister handlar om true-crime-författaren Ellison som flyttar in i ett hus där horribla brott utspelats. Hans familj är dock  helt ovetande om att dessa makabra händelser ägt rum. Ellison är desperat behov av en ny bestseller och börjar maniskt skriva om de gångna brotten. Till sin hjälp finner han ett gäng super-8 filmer på vinden, vilket senare visar sig vara rena ”Snuff-filmerna. Författaren förförs ofrivilligt med i de suggestiva kortfilmerna, där mer än vad som är nyttigt för en människa att veta uppdagas. Sinister är onekligen en atmosfärisk horror-rulle där jag ibland nödgades att plocka fram den stora kudden. Ethan Hawke (1970, Austin, Texas, USA: Dead poets society, Alive, Reality bites, Brooklyn finest, Training day, Before sunset, Daybreakers) som spelar Ellison har troligtvis världens mest förstående fru. När deras ögonstenar till barn blir drabbade av ett pärlband av oförklarliga händelser, väljer människan att stanna kvar i villan. Rationellt sett hade det varit få människor som härdat ut en vecka efter alla skrämmande upplevelser i det hemsökta huset. Sinister får knappt godkänt, tittarna kastas in och ut i en orgie av skräck-klyschor. Inspirerad av japanska skräckfilmer, Huset som gud glömde och Paranormal activity är denna soppa som sagt långt ifrån originell eller tillräckligt skrämmande.

I det dystopiska framtidssceneriet år 2074 är tidsresor en dela av vardagen. Kriminella ligor utnyttjar detta till fullo genom att skicka folk de vill bli av med 30 år tillbaka i tiden, där det finns så kallade loops som helt sonika avrättar dessa individer. Joseph Gordon-Lewitt (1981, Los Angeles, USA: tv-serien 3rd rock from the sun, 10 things  I hate about you, Helloween – 20 years later, Mysterious skin, Brick, Miracle of S:t Anna, 500 days of summer, Inception, 50/50, The Dark knight rises, Lincoln) spelar den ambivalente Loopern Joe, medan Bruce Willis iklär sig samma roll  fast hans framtidssjälv, ett alter ego som han blir tvungen att konfronteras med i filmen. Sådana här filmer har en tendens att förvirra tittaren i myriader av tidsresenär-spekulationer det vill säga bli för smart för sitt eget bästa. Här har regissören istället satsat sina kort på en originell handling som inte präglas av oändliga special effekter, katt och råtta jakter och råbarkade stereotyper. Tyvärr är det många frågor som utkristalliseras under filmens gång som jag verkligen ville ha svar på, men inte fick. Vill man hitta manusluckor så finns det en uppsjö av svarta hål i L0oper, något som drar ner helhetsintrycket. Bruce Willis är neutral i sin rolltolkning, han varken tillför eller förstör något. Botoxfixering och endimensionella skådespelarprestationer gör att Brucan tyvärr har blivit en parodi av sig själv, precis som kollegorna De Niro och Nicolas Cage.  Då jag är ytterst svag för denna typ av framtidsfilmer med tidsresor tyckte jag ändå att filmen var godkänd.

Sidospår-agent-action där ursprungsagenten Jason Bourne bytts ut mot Aaron Cross det vill säga Matt Damon mot Jeremy Renner, borta är även original regissören Paul Greengrass. Jag tycker att manusförfattarna borde få något slags nobelpris i att skapa ett så osannolikt idiotiskt och ointressant manus. De tycks varken ha sett de föregående filmerna eller gått någon adekvat dramaturgisk utbildning. Aaron Cross skickas till Manila för att springa över en miljarder hustak och köra jättemycket motorcykel ungefär som i tredje filmen, en scen som känns som en 3/7 delar av hela filmen. The Bourne legacy framstår tämligen platt och intetsägande i jämförelse med de föregående filmerna. Bäst i filmen är selektiva actionscener och den mycket bedårande Rachel Weisz (1970 Westminister, London: The Mummy, Enemy at the gates, About a boy, Runaway jury, The Fountain, Agora, Fred Claus,  Definitely Maybe, The Whistleblower, The deep blue sea, Dream house). Då alltför många människor ändå tycks ha kravlat sig till biosalongerna borgar det tyvärr för ytterligare filmer i serien, några jag definitivt inte kommer att se.

Pixel – Eskapism

American horror story: Asylum är en psykologisk  relationsinfekterad skräckdrama från 2011. Den välrenommerade Jessica Lange (1949, Cloquet, Minnesota, USA:  King Kong, The postmen always rings twice, Tootsie, Cape fear, Music box, Big Fish, Broken flower) innehar en av storyns bärande karaktärer. Hon gör det som vanligt med bravur. Överlag är skådespeleriet genomgående riktigt bra. Här har upphovsmännen lagt krut på såväl ett udda upplägg som bra dialog. Paret Harmon med sin tonårsdotter gör ett sista försök att försonas; verktygen är en ny stad, ett nytt hus och nya vänner. Huset i sig spär på konflikterna istället för att lösa upp dem, och dess mörka historia är essensen i processen. Från 1964 då något fruktansvärt hände har alla som flyttat in i huset dött, vilket inte precis borgar för en renässans i äktenskapet. Husets andar har ett enormt inflytande på de levande nyinflyttade. Från första minuten till 12:e och sista avsnittet har teamet bakom miniserien lyckats med konststycket att skapa välbyggda karaktärer och hur-ska-det-sluta-stämning. Alla involverade är intressanta och sätter sin dysfunktionella prägel till all ond bråd död i det hemsökta huset. Jag går i god för att första säsongen är fullt i klass med ”Dexter” och  ”The Walking Dead”. Riktigt bra underhållning för oss som vill ha fler kvalitetsstämplade skräckserier istället för klysch-eskapism.

Såg till sist hela Harry Potter serien med barnen; från en väldigt ung Harry till en kille i övre tonåren. Det jag hittills sett av serien hade inte på något sätt väckt mitt filmintresse, precis samma känsla fick jag då helheten utkristalliserades för mig. Sju snuskigt populära böcker blev åtta stycken kassasuccéer, denna Harry Potter och dödsrelikerna är del två och tillika slutet på hela historien. Utifrån att många av de andra filmerna var relativt intetsägande även med ungdomsglasögonen på, så är finalen dess raka motsats. Här händer det verkligen något hela tiden,  visserligen  med ett tungt ”Sagan-om-ringen-komplex”. Besvärjelser, trollstavar, häxor, trollkarlar, gigantiska ormar, jättar och förvuxna spindlar, alver, drakar vimlar det av. Slaget mellan gott och ont är kärnan i berättelsen precis som den satans profetian om ”den utvalde”, något som vanligt dränerar berättelser på all oförutsägbarhet. Skådespelarkompetens saknas verkligen inte, filmserien smyckas med vedertagna aktriser som Alan Rickman, Ralph Fiennes, John Hurt, Helena Bonham Carter. Tyvärr saknas den ingrediensen hos de två huvudkaraktärerna: Daniel Radcliffe och Domnhall Gleeson det vill säga Harry Potter själv och hans bästa polare. De är genomgående halvt ointressanta och  skapar definitivt ingen som helst magi i den episka filmserien, något som den såväl behövt. Detta är dock den klart bästa filmen i serien just på grund att det hela får sin upplösning, och att den är förhållandevis actionspäckad.  Tyvärr måste man få den här aha-upplevelsen genom att se alla filmerna, i syfte att förstå den tjocka röda manustråden. Bäst är Ralph Fiennes som ”The dark lord  Voldemort”, en riktigt otäck karaktär.

I Red Lights hittar vi välrenommerade skådisar som Cillian Murphy, Sigourney Weaver och Robert De Niro. Handlingen kretsar runt psykologen Dr Matheson (Weaver) vars livsuppgift tycks vara att avslöja bedragare som utger sig  för att vara medium och andra lyckosökare i andevärlden. Till sin hjälp har hon den lite mystiske Tom Buckley (Murphy) som sköter det tekniska i processen. Denna effektiva duo möter snart sin svåraste motståndare nämligen Simon Silver (De Niro). En intelligent thriller tycker jag bör vara en film som innehåller så få manusluckor som möjligt. Här drabbas dock regissören och manuset av just hybris, och tror sig vara smartare än de är. Första timmen är riktigt underhållande, den andra långt ifrån lika bra. Då jag är ett stort fan av filmer med paranormala inslag försökte jag ändå förtränga manusluckor och irrationalitet.  Skådespeleriet är utmärkt, precis som kemin mellan spökjägarna, och atmosfären känns äkta. Det sävliga tempot, avsaknaden av massor av blod och action känns även det befriande. Robert De Niro däremot blir återigen bara en parodisk skugga av sig själv, och tillför absolut ingenting. Sammantaget gillar jag ändå denna M Night Shyamalan imitation, trots den andra klart sämre timmen.

Total Recall är en remake, där Arnold gjorde huvudrollen 1990, 22 år senare iklär sig Colin Farrell rollen som Douglas Quaid. Jag var inget fan av den första Total Recall, då Arnold tilldelades alldeles för stort utrymme. Då genomsyrades filmen av coola one-liners och glimten i ögat action/sci-fi. Den nya filmen är dess raka motsats, det finns inte tillstymmelse till humor, inte ens svart sådan, något som dränerar denna actionstinna rulle på det mesta. Total Recall tar sig på alldeles för stort allvar, och actionscenerna är alldeles för många och för långa. Det enda som är bättre i denna film är det visuella samt den otroligt sexiga duon med Kate Beckinsale och Jessica Biel. Svårt att inte vara sexistisk när de iklär sig en klädsel som inte lämnar mycket över till fantasin. Regissören Len Wiseman har onekligen inspirerats av Blade Runner, densamme ligger bakom actionkatastrofen Die hard 4.0 , en bra referens till denna själlösa och plastiga action/sci-fi/thriller. Colin Farell gillar jag i filmer som In Bruges, Crazy Hearts och Phone Booth, men filmer som Total Recall och Fright Night ska han definitivt hålla sig ifrån. Filmen är en enda opersonlig och gigantisk actionjakt på falska minnen; till och med Tintinfilmen framstår som ett drama i jämförelse.

Perfect sense är en brittisk film där en ytterst dystopisk framtid målas upp. Temat är relativt fräscht och miljöerna minimalistiska. Handlingen kretsar runt Michael (Ewan McGregor, 1971, Perth, Skottland: Trainspotting, Brassed off, Black hawk down, Big fish, Star Wars, The Island, I love you Phillip Morris, Angels and Demons, The men who stares at goates, The ghost writer) som är kock på en välrenommerad restaurang och hans kvartersgranne Susan (Eva Green, 1980, Paris: Casino Royale, The golden compass, Cracks, Dark shadows) som inleder ett förhållande. Parallellt utbryter det globalt en pandemi vars resultat blir att varje människa mister sitt smaksinne. Susan som jobbar med epidemier gör allt som står i hennes makt för att reducera konsekvenserna av det irrationella som drabbar alla länder. När invånare nästan vant sig, dyker nästa bakslag upp i epidemiprocessen – luktsinnet försvinner. Detta är ingen munter film, även om ”hoppet är det sista som överger människan” är ett tema. Däremot är den tänkvärd och visar på att människan anpassar sig till det mesta – om det är absolut nödvändigt. Susan och Michaels passion och förhållande spirar och binder dem samman på grund av den uppkomna situationen, istället för att splittras. Det är skönt med kontraster till bombastiska amerikanska apokalyptiska filmer som exempelvis ”Day after tomorrov” där effekterna regerar, här härskar istället en vacker berättelse som filtrerar handlingen framåt via ytterst subtila medel. Kemin mellan de båda förälskade är trovärdig samtidigt som det mörka budskapet sakta men säkert sluter sig runt huvudpersonerna. En film vars budskap tåls att reflektera över. Vi har det så bra, men blir ändå aldrig riktigt nöjda, för det väntar alltid något bättre runt nästa krök, eller?

The cabin in the woods handlar om fem ungdomar som hyr en stor van, röker på, dricker och vill  ha att ha sex med varandra innan kvällen nått sitt slut. Destinationen är en isolerad stuga i skogen där alla förväntningar ska infrias. Regissören författaren och producenten Drew Goddard ligger bakom megasuccéer som Alias, Lost, Angel och Buffy vilket bådar gott. Hans ambition var att förändra skräckfilmen med denna ”intelligenta” rulle, då Drew var missnöjd med hur skräckgenren utvecklats på senare år. Jag håller med människan totalt, en förändring är helt nödvändig för att bryta denna klyschiga genre som bara besegras av romantiska komedier. Regissören parodierar subliminalt med genren till en början för att sedan revolutionera den genom att implementera in mänskliga nornor som styr och ställer över andra människors öden. Alla tycks unisont hylla det tilltaget i filmvärlden, jag gillar det inte alls. Skådespeleriet trots Chris Hemsworth (1983, Melbourne, Australien: Star Trek, Thor, A perfect getaway, The Avengers, Snow white and the huntsmen) utmynnar i en halvmedioker anti-hybrid. Det vimlar dock av skräckreferenser till andra horrorklassiker som exempelvis ”Evil Dead” och satiren flödar, det räddar absolut inte upp denna andefattiga sörja. Det originella blir orealistiskt även för att vara en skräckis dessutom blir hela tilltaget så idiotiskt att jag varken bryr mig om karaktärerna, handlingen eller slutet  Att tokhylla något så intetsägande borde i sig vara ett bättre uppslag av att göra film på – skrämmande dålig.

Ibland är det komplicerat att förklara varför vissa filmer lyckas väva in sin publik i ett jättelikt nät, när andra misslyckas fatalt. Win-Win är en sådan film som på ytan hamnar under epitetet: ”ser den senare”. Varken handlingen, omslaget som skådisarna kändes speciellt upphetsande. Win-Win är en sportfilm, men onekligen en udda sådan. Här är relationerna minst lika viktiga som det sportsliga. Detta är också första filmen som jag sett som avhandlar brottning, men inte den fejkade amerikanska varianten. Mike har en advokatbyrå som kämpar i en ekonomisk motvind, han är parallellt ansvarig för stadens brottningsklubb och dessutom familjefar. Plötsligt dyker det upp ett tillfälle som kan dryga ut familjens budget, han greppar halmstråt, även fast den inte är helt rumsren. Synergieffekterna av valet inkluderar även att temporärt ta hand om en inåtvänd tonåring. Kyle som de ofrivilligt får ta hand om visar sig vara en baddare på att brottas. Förvecklingarna stegras för varje dag som går, och filmen vecklar ut sig till en vacker, varm och originell orkidé. Castingen genomsyras av att alla pusselbitar faller på plats. Mikes fru, hennes bror och Mikes brottningsassistent lotsar fram manuset på ett ytterst lågmält, men synnerligen sevärt sätt. Det var länge sedan jag såg en film med så många strängar på sin lyra, utan att bli ett uns klyschig. Det här är en av de bästa sportfilmerna som jag sett, där humor, socialrealism, tävlingshormoner och relationer pusslas ihop optimalt. Paul Giamatti (1967, New Haven, Connecticut: Donnie Brasco, Truman Show, Saving private Ryan, Big mommas house, Sideways, Fred Claus, Cold souls) är som klippt och skuren som ensamföretagaren och familjefadern med taskig ekonomi, men stort hjärta.

Julias eyes är en film av den spanska regissörrookien Guillem Morales; en uppkomling som den fantastiske Guillermo Del Toro (Pans labyrinth, Hell boy 1& 2, Blade 2), tycks tagit under sina regissörsvingar. Belen Ruewda (1965, Madrid, Spain:The Orpahanage, Savage Grace, The sea inside) spelar kvinnan Julia som inleder ett undersökningsnystande på sin mystiskt  döde tvillingsyster Sara som oväntat hängt sig. Hon dras in i en oändlig värld av svek och misstro. Hon gestaltar både Julia och Sara med bravur, något som applicerar en välbehövlig trovärdighet till storyn. Första delen av den lite väl långa filmen är en otäckt oförutsägbar historia med en ambivalent övernaturlig ton. Andra delen av filmen går mera i en traditionell Hollywoodsk klyschövermod, tyvärr. Julias´s eyes gör allt  för att utplåna eventuella ledtrådar hur det ska sluta, men misslyckas fatalt. Det mest positiva är dels de första 40 minuterna, dels den genomgående mörka atmosfäriska tonen.

Continue Reading »

Pixel-Eskapism

Familjen Widholm traskade ner till ett relativt dyrt lördagsförmiddagsnöje där Pixars nyaste animering stod på agendan: Brave. I barnens natur ligger en form av rastlöshet; när filmen visade sig vara 1. 43 minuter exklusive reklam, och trailers blev jag aningen orolig för att någon av änglarna skulle hinna somna. Den oron visade sig vara obefogad, de satt som klistrade vid de bekväma och rymliga sittplatserna. Merida är en skotsk prinsessa i tonåren. Hon gillar att ge sig ut i skogen och träna på att skjuta med sin pilbåge, men hennes mamma drottning Elinor vill helst att Merida ska lära sig att bli mer stolt och hyfsad som en riktig prinsessa. En dag kommer kungarna från grannrikena och Merida tvingas välja en av deras söner som ska bli hennes make. Hon flyr in i skogen, där hon efter ett tag träffar på en häxa som ger henne möjligheten att ändra sitt öde: en trollformel i en kaka som ska förändra drottning Elinor. När Elinor äter kakan förvandlas hon till en björn. Merida måste inom loppet av två dygn hitta ett sätt att förvandla tillbaka sin mamma annars kommer hon att förbli en björn i evig tid. Det hela låter som en genialiskt originell idé, tyvärr tyckte jag att det hela blev på tok för endimensionellt. Utifrån en Pixar-standard så hamnar den under deras exceptionellt höga kvalitetssäkring. Allt är väldigt förutsägbart och den annars grymma vuxen/barn humorn är starkt reducerad. Frågan är efter denna film och mediokra Bilar 2, om Pixar genialitet håller på krackelera? Modig är självklart bra och väldigt vacker gjord, men som sagt en besvikelse, och tycks vända sig till en ännu yngre målgrupp än vad vi är vana vid.

Brittiska Aardman Studios (britternas svar på Pixar) har nu i 40 år vävt sitt finmaskiga spindelnät tjockare för varje produktion som lämnat det experimentella animationsbordet av stop motion-animationer med lerfigurer. Deras galjonsfigurer är  dock ”Wallace & Gromi”t och ”Fåret Shaun. Aardman”. Studios långfilmsbibliotek består av: ”Flykten från hönsgården” som var först ut, sedan följde, ”Wallace and Gromit and the were-rabbit”, ”Flushed away” och ”Arthur Christmas”. Den årliga tävlingen om årets pirattrofé närmar sig, och vår huvudperson Piratkaptenen har siktet inställt på att för en gångs skull ta hem pokalen. Han har det snyggaste skägget av dem alla, och den mest entusiastiska besättningen. Dessvärre ekar det tomt i skattkistorna, för om sanningen ska fram är de inget vidare duktiga på hela den där plundra-och-döda-grejen. Det ser mörkt ut, tills Charles Darwin korsar deras väg med en liten men viktig upplysning som kan vända på piraternas tur. Människors nyfikenhet kontra människans girighet, två oftast motstridiga mänskliga egenskaper presenteras via piratbulvaner. The Pirates är självklart vansinnigt bra gjord, och till bredden fylld av genuin brittisk galghumor. De subtila småskämten, som att en kvinna i lösskägg smyger runt bland besättningen utan att någon hajar till är absurt underhållande. Humorn drar emellanåt åt slapstick, men här finns också gott om underfundiga samtidskommentarer och popkulturella referenser. Aardmans rundade lerfigurer gör sig fint i 3D, och varje scen är späckad med typiskt fyndiga detaljer och formuleringar. Jag föredrar helt klart denna pärla framför Pixars senaste, medan barnen hellre ser den förstnämnda.

Jag tog barnen till Höstlovets höjdpunkt: en biofilm i 3D och på svenska, Hotel Transylvania. Att det handlade om monster gjorde det hela mycket intressantare än pirater, pandor eller dinosaurier. När Drakulas fru blir dödad av arga bybor, skapar han en fristad för honom men framförallt för hans ögonsten, dottern Mavis. Hotellet besöks av alla typer av groteska varelser eller monster, kravet är dock att slippa konfronteras med människor, något de är rädda för a´la ”Monsters inc”; denna film är dock 150 gånger bättre.  Såklart dyker det ganska snabbt upp en människa till hotellet som dottern till råga på allt blir kär i. Draculas swengelskrumänska accent är bara för härlig; nästintill allt han gör och säger blir egentligen komiskt precis som den orgie av slapstick som präglar en stor del av Hotel Transylvania. Det drivs också hej vilt med monstergenren i sig på ett ytterst charmigt och klockrent sätt. Ett gott betyg måste väl vara när en film uppskattas från början till slut av barn såväl som vuxna, filmen slår exempelvis ”Brave” med hästlängder. Varning detta är en rolig film.

Morgan Freeman som Nelson Mandela var nästan en lika god idé som John Goodman som Fred Flinta. Clint Eastwood som regisserar detta sportdrama går verkligen från klarhet till klarhet. Den 82-åriga vandrande legenden ligger numera bakom moderna klassiker som: Heartbreak ridge, The bridges of Madison county, Absolute power, Blood work, Mystic river, Billion dollar baby, Changeling, Gran Torini, Hereafter, J. Edgar. I Invictus koncentreras handlingen till Sydafrikas värdskap i Rugby-VM 1995. Mandela såg detta evenemang som en möjlighet till att ena det apartheiddrabbade landet, när ingen annan gjorde det. Vi får följa hans egensinniga strategi genom hela filmen, från att vara aningen ifrågasatt till att bli dubbelt hyllad. Matt Damon gestaltar den ”nationella” stoltheten: Springboks lagkapten, och dennes kamp att vinna mästerskapsbucklan med sina kluvna lagkamrater. Filmer som baseras på verkliga händelser och som dessutom är i händerna på übersentimentala amerikanare är orosmoment i sig. Denna film klarar sig riktigt bra från de allra värsta fällorna, då främst castingen är superb. I filmen implementeras fragment där vi tittare får ta del av hur Mandela upplevde den 30-åriga fängelsevistelsen vilket är en ständig påminnelse att trägen vinner (dock gäller det inte i squashsammanhang). Jag kan inte göra annat än att abdikera för ett välregisserat drama där ett gemensamt mål blir kittet till reducerade fördomar.  Viljan att förändra hopplöshet till hopp är alltid lika intresseväckande moment i filmer, om de görs på rätt sätt. Ett klanderfritt hantverk med en handling som är som gjord för inspirera sina tittare.

Den numer 58-åriga australiensaren Mel Gibson tredje film efter sitt uppehåll  2004; Edge of darkness (2010) och The Beaver (2011) och 2012 Get the Gringo. Detta är ett actiondrama med glimten i ögat, och med en själsligt betydligt mörkare Mel Gibson. Borta är den pojkaktiga charmen som präglade en stor del av hans tidigare karaktärer. Handlingen kretsar runt ett Mexikanskt fängelse där fångarna inte får lämna platsen, men ändå lever ett ”normalt liv”. Hit förs Driver (Mel Gibson) som kraschat med sin bil invid Mexikanska gränsen, och där korrupta poliser lagt händerna på den stora summan pengar som låg i samma fordon. Han lämnas med syftet att bli glömd och begraven. Driver tämjs dock inte i detta fängelse, utan tar ofrivilligt hjälp av en pojke i hans kamp att överleva detta helvete på jorden. Denna light-Taratino-rulle kunde ha blivit groteskt pinsam, men istället klarar den balansen i den överdrivna actionhandlingen mellan intresseväckande handling och klyschor. Mel Gibson genomgår i mina ögon en vitalare omvandling än jag trodde var möjlig: från föredetting till någon att räkna med i kommande alster. Hans nya lite mörkare sida klär honom perfekt, i kombination med coola one-liners. Snorungar som leker besserwissrar brukar vara ytterst påfrestande, men i Get the gringo fungerar kemin mellan grabben, hans mamma, Driver och skurkarna förvånansvärt bra. Kroppsdelarna kapas, blodet sprutar precis som drogerna och orättvisorna, men helheten känns ändå tillräckligt ”trovärdiga” för att få mig på ett väldigt bra filmhumör. En av de största actionöverraskningarna på 2000-talet med bland annat filmen Taken (Liam Neeson).

6 Bullets är min första Jean-Claude van Damme film på över 20 år. När jag var runt 19 år, ensamdeprimerad och tågluffandes runt Europa, stiftades min första bekantskap med denna belgiska superhjälte. Platsen var Antwerpen, filmen ”Blood sport”. Jag vandrade däckad därifrån, och alla tillsynes sömnlösa nätter på obekväma tåg var som bortblåsta. På Stefan Hammarströms och mina resor runt världen var densamme en källa till euforiska kickar hos oss båda med filmer som ”Kick-boxer”,  ”Lionheart” och ”Double impact”. Sedan svalnade intresset för att sedermera avta helt, tills denna film. 6 Bullets är ”Taken”, fast i b-films-tappning. Handlingen, dialogen, skådespeleriet och manuset lär inte generera i några filmfestivalpriser. Att jag tittade på hela filmen beror faktiskt att den var riktigt underhållande. Man vet vad, hur och när man får minuterna serverade, men som sagt något etsar sig fast i hjärnbalken, något för reptilhjärnan att frossa i. Skön action, coola stunts, och en godtagbar handling om trafficking räddar filmen från att ramla ner i ”varför-gör-man-sådana-här filmer-egentligen-träsket. Kanske dags att ta en titt på några tidigare alster ändå, killen har ju nästan 50 filmer i sitt endimensionella film-cv. Klart bättre än The Expendables 1 och 2 – tillsammans.

Jag dyrkar vampyrfilmer, tyvärr är de riktigt bra lätträknade. I Abraham Lincoln: vampire hunter har manusförfattarna onekligen hittat en ny absurd infallsvinkel. Jag var verkligen skeptisk till denna uppfinningsrikedom när en välkänd president är filmen hjälte, vars subjektiva uppdrag går ut på att hindra vampyrerna ta över USA. Förväntningarna var obeskrivligt låga, men ibland kan det vara en films största fördel. Vi  får episkt följa en 9-årig Abraham från hans mamma blir dödad av vampyren Jack Barts till vuxen ålder och presidentämne. En vampyrdödare tar honom under sina vingar och lär ut allt han kan om dessa nattens demoner. Det går inte komma ifrån att kemin mellan de båda är filmens allra största behållning. Betyget landar aningen över standard, men fyller gott och väl sitt underhållningssyfte med lagom portioner roligheter och snygg action.

Helt plötsligt är det nästan folkligt och legitimt att se på zombiefilmer, nästan som att gilla hårdrock. Tv-serien ”The Walking dead” öppnade dörrar för såväl dåtid som framtid för genren i sig. Dessvärre är många zombiefilmer rena karboniseringar och klyschabon, där man sällan blir överraskad, bara trött på upprepningar som reproducerats tillsynes för evigt. La Horde är en fransk zombiefilm där man också sett det mesta förut. En grupp motstridiga människor i ett hyreshus måste samarbeta för att inte bli uppätna levande. Betoningen ligger dock på action, inte inälvsscener, men inte ”Resident evil action”, utan mer jordnära sådan. Skådisarna håller ovanligt hög klass precis som logiken för en gångs skull, även om den är groteskt förutsägbar. De kan upprätthålla den tunna men ändå bakomliggande handlingen sinsemellan, utan att man somnar eller blundar generat. Zombierna i denna rulle är djävulskt snabba, och här finns det definitivt inte plats för att vara en dålig skytt om man ska träffa essensen – huvudet. De ultrasnabba köttätarna finns som vanligt överallt, men regissören lyckas bra med konststycket att man faktiskt bryr sig om hur det går för de jagade bytena, en överraskande bra zombiefilm, gjord med en mörk humor och glimten i ögat.