Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Michael Bolton ’

Aviator – Aviator

Det finns band som lyckas med allt, trots motgångar som skulle kunnat bringat fred i Mellanöstern. Sedan finns det grupper som har typ alla förutsättningar uppdukade, men ändå drabbas av otur helt enkelt.

One hit wonders tituleras grupper eller artister som lyckas med bedriften att få en megahit, men bara med just den låten, sedan tar det stop. I a.o.r.-världen får man snarare sträcka sig till one hit album, då genren subtilt kräver det, till skillnad från pop-universumet.

Ett av många band som hamnade under denna etikettering var New Jersey sönerna Aviator. De släppte sitt självbetitlade album 1986.

Det måste flikas in att 1986 var ett ett magiskt år, utifrån ett a.o.r.-perspektiv. Portalen till kvalitet var vidöppen för ubertunga släpp som Bon Jovi – Slippery when wet, Magnum – Vigilante, Journey – Raised on radio, Kansas – Power, Toto – Fahrenheit, Treat – The pleasure principle, GTR – GTR, Bonfire – Don´t touch the light,

Fate – A matter of attitude, Skagerack – Skagerack, King Kobra – Thrill of a lifetime, Beaue Gest – Another night in the city, Giuffria – Silk and steel, White sister – Fashion by passion och såklart Survivor – When seconds count och FM – Indisecret. Detta är endast ett urval av kvalitetsreleaser detta utomjordiska år.

Trots mängder av ikoniska albumsläpp så var det ett band som var i paritet med FM och Treat detta år. De kom se sågs, men segrade gjorde de inte, förutom hos oss nördar i Europa; A.O.R-tåget hade liksom åkt förbi några år tidigare.

Richie Cerniglia och Michael Ricciardella var två av grundarna som reste sig ur askan från Wiggy Bits. Duon hade tidigare spelat tillsammans i The Illusions och släppt tre plattor i slutet av 60-talet. Ricciardella bildade därefter en musikpakt med The Blues Magoos basist och sångare Peppy Castro.

Få kommer nog ihåg att de fick en mindre hit med ”Breaking away” 1981. Den stora massan kommer nog hellre ihåg de två ikoniska a.o.r.-graalerna: Balance (1981) och In for the count (1982). I den konstellationen ingick också nyligen bortgångne Robert J. Kulick (januari 1950 – maj 2020).

Som sagt, Peppy Castro och Michael Ricciardella bildade Barnaby Bye. De gick snabbt i graven, därefter återbildades nästan The Illusion, då Mike Maniscalco och Michael Ricciardella rekryterades till klämkäcka Wiggy bits.

Pepppy Castro

Peppy Castro röst var i sin a.o.r.-linda, men vi vet ju vad som skulle komma fem år senare. 1976 släppte de sitt debutalbum som för övrigt blev deras enda. Richie och Michael fortsatte sitt musicerande i Network som hann släppa två album för Epic Records. Deras första producerades förövrigt av halvguden Barry Gibb från The Bee Gees.

Nu var det dags för a.o.r.-stjärnorna att rada upp sig. De två välmeriterade vapendragarna Richie Michael hade sedan 60-talet subliminalt förberetts för vad komma skulle 1986. Ernie White var frontmannen, gitarristen och låtskrivaren i blivande Aviator.

Ernie White band

Han hade sedan tidigare en karriär i den lokala supergruppen: Sam The Band. Enligt rykten så spelade han i samma band under sina ungdomsår som Jon Bon Jovi och Richie SamboraSteve Vitale var den sista pusselbiten som fick visa upp sina färdigheter på basen.

Den brittiske musikdemonen Neil Kernon smekte förföriskt producentspakarna i i New York. Att den mannen magiskt producerat bland annat Michael Bolton – Everybodys crazy, Streets – Streets, Autograph – Sign in please, Dokken – Under lock and key, Shy – Excess all areas, och FM – Tough it out, var väl tillräckligt för att Aviator i sig skulle hamna i a.o.r.-historia-böckerna.

Neil Kernon

Dessutom hade de med Terry Brock som bakgrundssångare. Ytterligare en a.o.r.-ikon av rang, med meriter som sångare i Strangeways, Giant, Seventh key och Slamer på sin lyra. Att han kom ombord på tåget berodde på att Neil jobbat med Terry, när han producerade Kansas – Drastic Measures (1983).

Vänskapskorruptionen gav honom fribiljetter till Aviator, Heaven’s Edge, Valentine, Britny Fox, Michael Bolton samt en egen framgångsrik solokarriär.

Aviator

Debutalbumet hade allt en perfekt avvägd a.o.r.-platta skulle ha. Dutt-dutt keyboards, killerhooks, lagom variation, matchande vokalist, snygga arrangemang, exceptionell produktion, coolt omslag och boy meets girl texter. Inledande ”Frontline” var albumets absoluta a.o.r.-classic.

Att den inte släpptes som singel måste anses som ett helgerån av stora mått. Kanske hade deras karriärer sett annorlunda ut ifall valet fallit på den låten eftersom den hade varit perfekt som soundtrack.

Bakomvarande ”Back on the streets” förde tankarna till Bryan Adams i sina tuffare stunder; gitarrdominerad med mindre keyboards. ”Don´t turn away” lugnade ner tempot med fin stämsång och ett stick att döda till. ”Wrong place wrong time” omgärdades av ett ytterst smittsamt gitarriff som synkades till ett genuint a.o.r.-party.

Spår fem, ”Never let the rock stop” visade upp en mer hair-metal stil som påminde lite om Bon Jovi. Semi-lugna ”Comeback” tog upp stafettpinnen med en lättillgänglig refräng som på ytan kan upplevas enkel, men ack så komplicerad att skapa.

Police-doftande ”Magic” drog ner på tempot och disten på gitarren. Den doftade sommar, ungdomsförälskelse och Steven Spielberg.

Can´t stop” var också en up-tempolåt som bevisade att inledningen med ”Frontline” inte var en engångsföreteelse. En låt som norska Issa förövrigt gjorde en cover på 2012, på inrådan av dreglande Frontiers records direktörer.

Svaga Aldo Nova vibbar fick jag av ”Too young”. Låten var indirekt en bruksanvisning hur en sommarhit skulle skrivas.

Näst sista spåret var ”Everybody schoolboy know”. Precis som många andra låtar på albumet sätter den pricken över i:et hur det kändes att vara ungdom på 80-talet.

Avslutande a.o.r.-smockan ”Through the night” band ihop hela plattan på ett föredömligt sätt. Mördarrefräng, stämsång och bra balans mellan keyboards och gitarrer.

Trots att detta torde vara en av de bättre a.o.r-album som gjorts, promotades den dåligt av skivbolaget som själva höll på att bli uppköpta av europeiska giganten BMG. Det la grunden till utebliven försäljning och missämja i bandet. Richie och Michael lämnade bandet.

In kom ex Magnum keyboardisten Tommy Zito och trummisen John ”Dr. D” Discepolo. Bandet vägrade ge upp, utan kämpade på til the bitter end, tills motgångarna blev överväldigande 1990. Deras debutalbum från 1986 blev sett i backspegeln deras enda.

Dock är deras demos, de som spelades in mellan 1987–1989 hett eftertraktade byten. Fits like a glove vokalisten Ernie White kuskar enligt hörsägen fortfarande runt i New Jersey området med sitt Ernie White Band.

Resten av bandet förblev musiker, men inte rockstjärnor, i den bemärkelse de kunde ha blivit, om Aviator haft lite mer flyt.

Boy meet girl-text från låten: ”Wrong place, wrong time

 This old world is getting colder every day And everybody’s growing older in everyway And your past can haunt you Baby it won’t fade away You know I want you But darling it won’t work this way It’s just the wrong place Wrong time

We come from different worlds You got me going out of my mind Wrong place, wrong time I wish I could have met you years ago Maybe things would be different girl I don’t know Too many places, too many faces Starting to show Now time ain’t on our side So baby, it’s time to let go Baby won’t you talk to me I’m so confused now can’t you see Maybe we’ll meet again And time will be the right time The place, the right place”.

Tjernobylolyckan, Palemordet eller att Argentina slog Västtyskland i VM-finalen i fotboll påverkade nog inte tillkomsten utav det som i mina ögon är bland de 10-bästa a.o.r.-album som skapats.

Till skillnad från exempelvis Michael Boltons – Everybody´s crazy och Bon Jovi debutalbum finns det inte en enda låt som jag skulle kunna snabbspola, utan här lyckades Aviator med konststycket att göra dubbla äkta hat-trick med 11 killerlåtar på samma album.

Det existerar en nerv i musiken som genomsyrar hela albumet, en känsla som är så svår att reproducera; utan det var då och där. Tyvärr kan inte ens Gud själv kan strida mot dålig timing, och det hade gruppen aningen för mycket av.

Continue Reading »

No Comments

 Shy – Excess all areas

Vad har sadomasochistisk sex med Shy att göra – ingenting faktiskt. Vad har Storbritannien med Shy att göra, jo de är britter. Birminghamgrabbarna kom från staden som uppfostrat ikoniska grupper som Black Sabbath, Judas Priest, ELO och grymma punkbandet G.B.H. Dock var deras smörstekta musik varken lika stilbildande eller kvalitativ som ovan nämnda.

På tal om brittisk a.or., precis som genren i sig, så lever den en tynande tillvaro, och frodas endast bland de närmaste sörjande. För oss invigda är musiken epicentrum, för 99.9 procent av alla andra i Storbritannien och resten av världen, existerar den knappt.

FM,och Magnum är väl rätt givna, medan Bite the bullet kanske inte rör upp känslorna på samma sätt. Det gamla gardet bestod bland annat av Airrace, Shogun, Charlie, Dare, Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Def Leppard och Tobruk.

Andra lite nyare brittiska akter är: Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega , 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman och Departure.

För mig har aldrig Shy tillhört favoriterna i genren, snarare ett halvt ljusår ifrån de jag uppskattar mest och bäst. Visst, de har definitivt glimrat till, såväl i det förflutna som i nutid, men Excess all areas är i mitt tycke det jag tar med mig från öriket. De bildades 1982 och valde lite tuffkäckt Trojan som bandnamn.

Efter påtryckningar från hela deras vänkrets, IRA och Margaret Thatcher, så ändrades namnet till det nuvarande. Enligt hörsägen figurerade namnet: ”We hate Indian food forever and ever, but we adore fish´n chips of course”, fast den föll på målsnöret, eftersom några bandmedlemmar dyrkade indisk mat.

Debutalbumet Once bitten…twice shy från 1983 följdes upp av den betydligt mer aor-orienterade Brave the storm 1985. Den beredde väggen för deras tredje och bästa album: Excess all areas (1987). Deras skivbolag RCA smidde trolska planer för Shy; detta kunde ju faktiskt bli nästa Bon jovi!

Sett i backspegeln grusades tankekonstruktionen rejält, då bandet indirekt fick sparken. Men som sagt, det visste man ju inte innan, utan då var det en ubertjock plånbok som asketiskt reagerade.

Neil Kernon

Plattan spelades in i Nederländerna med megaproducenten Neil Kernon (1985) bakom spakarna. Samme man som producerat odödliga klassiker med bland annat: Streets, FM, Michael Bolton, Aviator, Scorpions, Queensryche, Evenrude, Autograph, Kansas och Dokken. På tal om Dokken, Neil och Don Dokken skrev med ShyBreak down the walls” tillika albumets stora och enda hit.

Slå djävulskt hårt på stora trumman strategin” innehöll också en låt skriven av självaste Michael Bolton: ”Emergency”. När vi ändå letar Neil kopplingar så kändes väl inte telefonsamtalet till Michael Bolton, vars platta, Everybody´s crazy han producerat två år tidigare, speciellt ologiskt.

Plattan inleddes med just ”Emergency”. Pastischen korrelerade med Mr Boltons friserade mjukisrock. Dutt-dutt keyboards i kombination med en refräng att seriemörda till. Att Tony Mills, Geoff Tate-falsett-röst matchade musiken i sig gjorde inte saken sämre. Efterkommande ”Can´t fight the night” var inte lika bombastisk, men ändå en riktig a.o.r-pärla av rang.

Melodramatiska ”Young heart´s” växlade snyggt tempo mellan vers och refräng samtidigt som stämsången satt som handen i handsken. Balladen ”Just love me” var inte världsklass, men ändå njutbart över medel. ”Break down the walls” inleddes lite sleazerockigt, fast refrängen var a.o.r.-världsherravälde – utdragen, pompös, och bara helt gudomlig.

Bakomföljande ”Under fire” tog oss bort från sleazeträsket, till a.o.r-himlen. Stämsången satt fortfarande som smäck, gitarrerna välavvägda gentemot keyboardslingorna, som dessutom utrustats med ett sjusärdeles snyggt stick. Lyssnaren fick också en falsett-skrik-belöning från Tony som inte gick av för hackor. Cliff Rickard covern ”Devil woman” fick den otacksamma uppgiften att följa upp dessa sex juveler. Varför denna låt valdes är höjt i dunkel, men den är definitivt ett av de svagare spåren på albumet.

På sätt och vis var fanns det månne ett outtalat syfte med detta, eftersom de tre avslutande låtarna var ögonbrynshöjande. ”Talk to me” visade vad a.o.r-skåpet skulle stå, medan semiballaden ”When the loves is over” verkligen träffade rätt i mellangärdet. Tony Mills fick verkligen röstbriljera, parallellt som refrängen ägde scenen med sina dramaturgiska knutar.

För mig har den låten avancerat på plattans låthierarki; numera en topp-3. Avslutande ”Telephone” knöt ihop säcken med inledande ”Emergency”. Pomprock av adlad klass med en refräng som var helt omöjlig att värja sig ifrån. Dutt-dutt keyboarden fick fritt spelrum och kunde härja diktatoriskt.

Som sagt, trots att ”Break down the walls” blev deras största hit och rusade upp på Brittiska top 75, så breakade aldrig bandet. Det blev snarare så att Excess all areas blev källan till den långa nedförsbacken som väntade bakom krönet. Shy släppte sedermera fyra studioplattor till, varav den självbetitlade Shy (2011), kunde tituleras som deras senaste. Gitarristen Steve Harris avled samma år efter att ha drabbats av en hjärntumör. Denne bör inte förväxlas med sin namne i Iron Maiden.

Tony Mills

Sångfågeln Tony Mills avled tragiskt i cancer 2019, endast 57 år, vilket kortfattat innebär att han inte lär fronta bandet något mera. Lee Small tog över stafettpinnen som sångare i nuvarande något vilande Shy. Mr Mills slutade i Shy 1991, men återinträdde år 2000 för att 2006 agera vokalist i norska TNT.

Han sjöng på The New Territory (2007), Atlantis (2009) och A Farewell To Arms (2010). Densamme släppte också sex solplattor, varav Beyond the Law, den sista, samma år som han dog. Dessemellan sjöng han i olika projekt som Docker’s Guild, State of rock, Nergard, Siam, Serpentine och China Blue.

Jag upplever att denna platta allt som oftast hamnar i periferin när besserwissrar som jag ska ödsla värdefull tid på nörderi i världsklass genom att kora de bästa 25 a.o.r.-albumen som skapats. I min bok så är Excess all areas helt klart en kontender för de 10 bästa som någonsin utgetts i genren.

Continue Reading »

No Comments

Del 7: Cannata -Images of forever

Året var 1991, platsen, någonstans i öknen mellan de ociviliserade samhällena Carnarvon och Karratha i västra Australien. Det var cirka 65 mil mellan städerna och mellan bensinstationerna.

Månlandskapet som vi passerade till tonerna till Freda´s best of, ackompanjerades av en djupblå himmel vilken kontrasterades starkt till den blodröda sanden som ramade in det ödesmättade landskapet.

Naturen kändes ändlös och tilltalande enformig. Uttorkade ökenbuskar bröts loss från sina rötter och tumlade runt i vinden. Ibland avbröts landskapet utav gigantiska obebodda termitbon. Det var en sagolik oförutsägbar plats, utan slut, där gränser suddats ut.

Ifall Western Australia hade varit ett eget land, så hade det varit världens tionde största land. Här bodde 2,5 miljoner människor, varav 92% lever i Perth eller strax söder om. Resterande bor där knappt någon bor – där befann vi oss.

Oturligt nog var vi båda ateister och motor-dyslektiker, vilket gjorde att vi fick förlita oss på turen. Det brukar dock sällan vara källor till tillförlitlighet, och var såklart det inte denna gång heller.

42 grader i skuggan var det sista vi såg innan ett av däcken oväntat punkterades. Domkraften som medföljde bilen var ett skämt. Verktyget skar igenom den noggrant övertäckta rosten likt en nyslipad osthyvel.

Medvetenheten att vi knappt mött en bilist på vägsträckan tidigare grusade optimismen rejält. De fordon som passerade oss var gigantiska roadtrains. Vägmonstren stannade inte för något, deras primära uppgift var att ta sig från A till B i på tok för hög hastighet.

Det karga landskapet inhyste ett rikt djurliv. 19 av världens farligaste ormarter i Australien samexisterade i detta varma helvete. Min spindelfobi botades temporärt genom att helt skippa all form av statistik. Så den obefintliga vägrenen var nog den säkraste platsen att vistats på.

Vi slapp också oroa oss för välbehövliga skuggor, de existerade helt enkelt inte. Ett förtunnat ozonskikt gjorde solen till ett dödligt vapen, med ett ljus som en svetslåga från helvetet. Ytterligare en dysfunktionell tankekonstruktion som hamnade på förträngningslistan.

Horderna av diaboliska flugor som storleksmässigt var i paritet med mikroskopiska dinosaurier fick vi stifta bekantskap med. De hade två primära mål, dels att ta sig fram till våra attraktiva vätskefyllda ögon, om det inte lyckades, så fungerade öppna munnar utmärkt.

Trots sin storlek var de förvånansvärt tysta, något som innebar ett nästintill oavbrutet fäktande med armarna. Väderkvarnsstrategin gjorde så att vi slapp styrketräna på resten av roadtripen.

Efter det som känts som en evighet stannade ett äldre par till och hjälpte oss med däckbytet. Steffe fick det hedervärda uppdraget att ligga med de båda, medan jag bytte kassett i vår ljusblå VW-van, från Freda, till Cannata. Meditativ pomp-aor var medicinen mot det som just skett och de långa milen vi hade framför oss.

Två killar från New Haven, en dröm, och ett band kallat Jasper Wrath. 1971 kom deras debutalbum ut, fem år senare gick bandet i graven. Liken som reste sig ur kistorna var Michael Soldan och Jeff Cannata; vips så var Arc Angel bildat.

Jasper Wrath

1983 fick de ett kontrakt med CBS. Gruppens debutalbum såg dagens ljus samma år. Det som utkristalliserades var pomp-a.o.r. av allra bästa snitt. Dock var innehållet långt ifrån helgjutet. De starkaste skenen kom från ”Stars” och ”Sidelines”, två a.o.r.-classic av rang.

Ett aber, men ändock ett medvetet val, var att musiken spelades in med studiomusiker typ Alan Parssons project. Duon tog sig aldrig i kragen att presentera musiken live, då de kände sig färdiga med livet på vägarna redan under slutet av sjuttiotalet.

Ombord på skeppet som bakgrundssångare återfanns forna Jasper Wrath kollegan James Christian. En man som själv skulle skapa A.O.R—historia via sitt band House of Lords. Samme man som fortfarande är ihop med skönheten Robin Beck.

House of Lords, James Christian andra från vänster

Kommande fem år så sysslade Jeff med diverse projekt och band sin tid för vad komma skulle. Multi-instrumentalisten kapade duon till nästintill ett enväldesprojekt.

Från början var tanken att musiken skulle vara en uppföljare till Arc Angels debutplatta. Tidens tand ville annorlunda, efter de fem år som hunnit rinna undan. Istället blev det mer elektroniska Cannata som fick föra fram sitt kreativa budskap.

Debutalbumet kom ut 1988 och slog ner som en bomb i min musikvärld. Soundet kan väl bäst beskrivas som hi-tech pomp-aor. Diskrepansen mellan lågt och högt som präglade Arc Angel var utraderad på Cannata. Av nio låtar var det bara avslutande ”Together” som kan kategoriseras som ”inte riktigt lika bra”.

Resten var makaber musik som bar ett helt unikt signum. Vapendragaren Michael Soldan skrev ”Will the sky begin to fall?”, samt ”Sailing ships” med Jeff. Kansas, Marillion, Boston, Asia, Yes, Starcastle, Angel, LeRoux, Prism, The Sherbs och  Dakota är grupper som ligger någorlunda i fas med Cannatas atmosfäriska musik.

Jag var oerhört svag för brygden med starka melodier, hi-tech och dramatiska refränger. Denna gryta omgärdades av Jeffs säregna, nästan lite viskande rena röst. En ingrediens som är lika mycket Cannata, som musiken i sig.

Plattans allra största höjdpunkter var inledningslåten ”Fortune teller”, ”Middle of the night”, ”Will the sky begin to fall?” samt titellåten ”Images of forever”. För mig är dessa fantastiska låtar essensen av något som var progressivt, men ändå tillagade med traditionella refränger, till skillnad från exempelvis Yes, där allt var betydligt mera komplicerat.

Fem långa år senare damp uppföljaren Wathing the world upp på skivdiskarna. Den fortsatte via samma musikaliska kompass, mer organisk, mindre elektronisk, fast med färre hits så att säga. ”Watching the world”, ”When it´s love” och ”Take me” over” var albumets diktatoriska härdsmältor.

Tiden mellan 1993 och 2001 var inte den mest produktiva i mannens liv, utifrån skapandet av egen musik. Istället ägnade han sig åt att producera lokala band genom självägda Oxford Circus Records. Tamorok, från 2002 var dock ett livstecken, där utvald musik från alla hans tre band fanns med.

Vissa låtar var re-recordings, medan andra förblev orörda. Det mest intressanta var de fem helt nyskrivna låtarna. Ingen av dessa var någon ögonbrynshöjare, utan kvaliteten hade devalverats.

Uppföljaren till Arc Angels debut dröjde hela 30 år. Harlequins of light (2013) var efterlängtad av många fans. Hade resten av materialet smittats av titellåten så hade allt varit frid och fröjd.

Jeff Cannata

Tyvärr var den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckades inte dölja att Mr Cannata numera hade en annan musikalisk agenda, en som inte var min cup of tea. Förutom ett snyggt omslag var detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gjorde ingen platta så att säga.

Jeff har verkligen lyckats med att hålla en oerhört låg profil. Om det varit en medveten handling, eller inte, är i skrivande stund höjt i dunkel. Hans privatliv tycks kunna kategoriseras som hemligstämplat, parallellt som han tyckts varit obefläckad immun från skandaler. I de lugnaste vattnen sägs det att de stora fiskarna håller till.

Inte för att jag tror att Jeff mördat ett tjog människor, men 3–4 borde han onekligen hunnit med. I vilket fall som helst, Images of forever är ett album som skiljer sig en aning från de mer traditionella ikonerna som Michael Bolton, Survivor eller Foreigner. Troligtvis en faktor som gör att denna anomali kravlar sig upp bland de tio bästa a.o.r.-albumen som skapats.

Continue Reading »

No Comments

Del 1: Michael Bolton – Everybody´s crazy

Michael Boltons andra soloplatta: Everybody´s crazy landade på skivdiskarna 1985. En gammal polare spelade upp den för mig i hans sjabbiga vardagsrum, fyllda med ostrukturerade vinylbackar, strax efter den släppts.

Hade jag haft två fungerande hjärtan, så hade båda stannat samtidigt. Det var en subtil strokevarning.

Jag driver inte med någon, utan detta mästerverk definierar verkligen hur a.o.r. bör låta. Exempelvis hamnar låten ”Separate ways” med Journey i samma högkvalitativa fack. Den är utomjordisk bra, men långt ifrån hela skivan är det, vilket Michael Boltons är.

Michael Bolotin är hans riktiga namn, namnbytet var troligtvis minst lika viktig för hans karriär som Indiens brytning med kastsystemet. Han inledde sin karriär som sångare i gruppen Black Jack, vilka släppte två plattor på 70-talet.

Därefter gjorde han några soloplattor, innan det ikoniska debutalbumet i A.O.R. – kretsar 1983 släpptes under namnet Michael Bolton. Den blev en relativ stor framgång. Personligen tycker jag inte alls skivan är så märkvärdig, till skillnad från vad som komma skulle.

När en skiva är så otroligt bra som Everybody´s crazy, är det vanskligt att få fram något mer specifikt konkret, förutom just de till synes oändliga superlativen.

Den enda låt som jag inte är förtjust i är titellåten som dessutom är den tyngsta och rockigaste på plattan: ”Everybodys´s crazy”, och i viss mån, ”Everytime”; resten av låtmaterialet är från en annan värld.

Om jag måste nämna fem låtar som nuddar stjärnorna är det: ”Cant´turn it off”, ”You don´t want me bad enough” och ”Don`t tell me it´s over”, ”Save our love” och ”Start breaking my heart”.

På gitarr flankerade välmeriterade gitarristen Bruce Kulick (KISS, Blackjack, Union). Keyboardvirtuosen Mark Mangold hjälpte också till med låtskrivandet på tre alster. Han och Bolton skrev senare ”I found someone” till Laura Branigan. Dock var det Cher som drog längsta strået. Hennes version blev en megahit 1987.

Den före detta Touch sångaren skrev material till a.o.r.-kultikoner som Fiona, The Sign, The Law och Terry Brock och Mystic healer. Hans egna band Drive she said gick dessvärre till historien som världens sämsta produktioner, vilka för mig var olyssningsbara. Densamme verkade mycket i Stockholm där han bland annat medverkat på Houstons och Issas plattor och oväntat nog spelat en stor roll i Cyhras No halos in hell (2019).

På andra flanken basade demonproducenten Neil Kernon. Samme man som är ansvarig för att producerat över 500 plattor däribland Hall & Oates, Dokken, Judas Priest och Queensryche.

I a.o.r-sfären är han en Gud, med band som Aviator, Streets, Shy, FM, Evenrude, Kansas, Charlie, Autograph och Spys under sitt bälte. Inte undra på att ett mästerverk såg dagens ljus 1985. Desto konstigare var det att plattan floppade rejält. Utebliven försäljning blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Mr Bolton uppviglade sig själv till att anamma andra genrer. Därefter gick det successivt utför med A.O.R.– inslagen, för att senare betraktas som en amerikansk version av en smörsångare av rang.

Innan han gav sentimentalismen ett ansikte, så skapade han plattan The Hunger (1987) som innehöll juveler som ”Hot love”, ”You´re all that I need” och ”Gina”.

Soul provider (1989) skedde brytningen mellan den melodiösa a.o.r-musiken, framför soul och sliskiga ballader. På den plattan hittar vi dock faktiskt just en djävulskt skön ballad: ”How am I supposed to live without you”, och hiten: ”How can we be lovers” samt underbara ”You wouldn´t know love”.

1991 var transformationen fulländad; nu var det kilovis med smör, litervis med olivolja utspädd med 10 centiliter soul samt toppad med tre matskedar pop. Dock var titellåten ”Time, love and tenderness” nop notch.

Den A.O.R.-Michael Bolton som jag dyrkade, var en skugga, av en skugga, av sitt forna jag, ersatt av något annat, något sliskigare…någon med avsevärt bättre ekonomi. Dock intar albumet en hedersplats i min skivsamling, hade jag kunnat laminera den så hade jag gjort det.

Continue Reading »
No Comments

4 helgjutna plattor

13 december, 2010 by

Ren Pur Genialitet

Vacuums första platta vårdas ömt av mig som en av de bästa i min samling. The plutonium cathedral släpptes 1997 och innehöll bland annat hiten: I Breathe. Gruppen bestod av Maria Schiptjenko som förut spelat med synthbandet Page, och  sångaren Mattia Lindblom samt grundare, låtskrivaren och maestron Alexander Bard. Indirekt så tillhörde också  Andres Wollbeck  Vaccum, men mer som låtskrivare än som gruppmedlem. Detta var Alexandre Bards nästa projekt efter det nedlagda Army of lovers.

Skivan genomsyras av eklektism när det gäller låtvariation och genrebyte, men utan att den känns för ”spretig”.  Synth-pop i kombination med orkestrala arrangemang, new wave och operainslag, och svävande över dessa hypnotiska  ljudmattorna hittar vi Mattias Lindblom karaktäristiska sköra, men starka stämma. Låtarna är stämningsfyllda, dramatiska och vackra. Jag har inte hittat någon musik som kan jämföras med Vacuums 1:a platta, tyvärr försvann de orkestrala bitarna på deras 2:a platta. Det är så svårt att välja ut några favoritlåtar som står över de andra eftersom de är så olika i sig. Jag nöjer med mig att rekommendera att lyssna på hela plattan i syfte att hitta sin personliga favorit.

Låtlista

  1. Parallel Universe (4:10)
  2. I Breathe (4:35)
  3. Pride in My Religion (4:01)
  4. Science of the Sacred (4:52)
  5. Rise and Shine Olympia (4:00)
  6. Atlas Shrugged (4:38)
  7. Illuminati (4:14)
  8. Woman Named America (4:16)
  9. Prussia (4:38)
  10. The Shape of Things to Come (4:01)
  11. Sign on the Skyline (5:25)
  12. Tin Soldiers (4:29)
  13. Closer Than the Holy Ghost (5:02)

A.O.R-klassiker av stora mått

I samma kategori som Bon Jovis 1:a hamnar Michael Boltons andra soloplatta: ”Everybodys crazy”. Jag driver inte med någon, utan denna platta som kom ut 1985 definierar  hur min favorit a.o.r  platta verkligen ska låta. Jag tycker att exempelvis att en låt som ”Separate ways” med Journey hamnar i samma högkvalitativa fack, men där den låten är utomjordisk bra, är långt ifrån hela skivan bra, vilket Michael Boltons just är.

När en skiva är så  otroligt bra som denna, tycker jag att det är väldigt svårt att få fram något mer specifikt konkret förutom de oändliga superlativen. Den enda låt som jag inte är lika förtjust i är titellåten som dessutom är den tyngsta och rockigaste på plattan: ”Everybodys crazy”,  och i viss mån, ”Everytime”; resten av låtmaterialet är av en annan värld. Om jag måste nämna 5 låtar som står över de andra är det: ”Cant´turn it off”, ”You dont´want me bad enough” och ”Don`t tell me it´s over”, ”Save out love” och ”Start breaking my heart”.

Michael Bolotin är hans riktiga namn, något som visar på namnbytet var ett av hans bättre livsval. Han började som sångare i gruppen Black jack som släppte två plattor på 70-talet. Men som sagt 1983 släpptes hans debutalbum, och det blev en relativ stor framgång; personligen tycker jag inte alls skivan är så märkvärdig till skillnad från hans gudomliga 2:a platta. I mina ögon ledde mästerverket till fördärvet precis som Bon Jovis debutalbum.

Det gick successivt utför med a.o.r inslagen för att snart betraktas som en amerikansk version av Julio Egliesias; en smörsångare av rang; han gav sentimentalismen dessvärre ett ansikte. Innan han kom till det stadiet så gjorde han 1987 plattan ”The hunger” som innehöll riktigt bra låtar som ”Hot love” och ”Gina”. 1989 skedde brytningen mellan den melodiösa a.o.r-musiken framför soul och sliskiga ballader. På den plattan hittar vi vi faktiskt just en ballad, men en djävulskt bra sådan ”How am I supposed to live without you” och  hiten: ”how can we be lovers” samt ”You wouldnt´t know love”.

1991 var transformationen gjord och nu var det smör, margarin och lite olivolja som gällde med 1 dl soul insprängt samt 3 droppar pop, även om titellåten Time, love and tenderness är riktigt bra. Den Michael Bolton som jag dyrkade var  en skugga av sitt forna jag, ersatt av något annat, något sliskigare, men minnet av detta otroligt klassiska album lever och frodas. Den intar en hedersplats i min skivsamling.

Låttitlar

1. Save Our Love
2. Everybody’s Crazy
3. Can’t Turn It Off
4. Call My Name
5. Everytime
6. Desperate Heart
7. Start Breaking My Heart
8. You Don’t Want Me Bad Enough
9. Don’t Tell Me It’s Over

Kultplatta

Lords of the new church debutalbum är deras bästa platta och samtidigt en av mina absoluta ögonstenar i skivsamlingen. Jag kan inte sätta fingret på vad som gör denna skiva så bra, det är definitivt inte bara nostalgi. Plattan kom ut så tidigt som 1982; de nästföljande plattorna saknade allt som denna platta innehöll: äkta energi, tidlösa rocklåtar och genrevariation.

Gruppen bestod av medlemmar från Sham 69, The Damned och The Barracudas. Den karismatiska och okonventionella sångaren Stiv Bators lämnade Dead Boys för att bilda detta band 1981. Gruppen släppte bara 3 studioalbum och splittrades sedermera 1989.

Stiv Bators scenframträdanden var ett smörgåsbord av råenergi och avancerade scenstunts.  Under en konsert så hängde han sig, och ansågs vara kliniskt död under några minuter. Under en annan konsert fullföljde han giget sittandes i en rullstol. Stiv Bators levde som han lärde, och dog tragiskt i en bilolycka i Paris 1990.

Eftersom låtarna är så varierade i såväl tempo som uppbyggnad är det halvkomplicerat att plocka ut några favoriter. Under dödshot skulle jag i alla fall välja ”Russian Roulette”, ”Eat your heart out”, ”Litle boys play with dolls” och ”Open your heart”.

Debutalbumet genomsyras av ärlig energi och spelglädje som eklektiskt  pendlar mellan pop, rock och punk. Jag blir alltid på gott humör av energin och den kaxiga attityden, men också inspirerad av de tidlösa rockpärlorna som radas upp.

Kommande A.O.R-klassiker

De som hävdar att a.o.r musiken är död är inte enbart tröga, utan främst  ruskigt okunniga. Genren lever och frodas fast inte på listorna, utan i sin egna lilla subkulturhörna. 2000-talet har fått fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet. En av dessa plattor är Khymera – The greatest wonder. Detta är deras tredje skiva och deras klart jämnaste och bästa – hittills.

För att en a.o.r platta ska bli riktigt bra så måste ingredienserna: bra sångare utan accent, fläckfri och polerad produktion samt bra refränger balanseras ihop. Denna platta har alla dessa komponenter samt att låtarna vävts ihop till nya låtar  och inte bara  är ekon från gamla klassiker. De låtar jag gillar allra bäst på plattan är ”Borderline”, ”Since you went away”, ”No sacrifice”,” Love will find you”, ”The other side” och den otroligt vackra balladen ”Love had come and gone” .

Plattans drivande kreativa ansikte är den italienske multimusikern Daniele Liverani. Han spelar keyboard och är smart nog att inse sina begränsningar då det kommer till hantera sången. På denna platta är det tvillingbröderna Tom och James Martin, de har skrivit ruskigt bra låtar till exempel House of Lords. Sångaren heter Dennis Ward som till vardags spelar i det tyska bandet Pink cream 69, och dessutom är  superproducenten framför andra i den melodiösa hårdrockssfären.

Låttitlar

1.Ablaze (intro)
2.Beautiful Life
3.Borderline
4.Burn Out
5.Since You Went Away
6.Love Had Come And Gone
7.No Sacrifice
8.The Greatest Wonder
9.Fight For Yesterday
10.If I Can’t Be
11.Love Will Find You
12.Stay Forever
13.The Other Side



 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu