Ett resmål av rang

Jag och min fru har länge pratat om att få uppleva en natt i detta världsberömda ishotell. Eftersom vi indirekt kan dö imorgon, kunde vi lika gärna ta itu med besöket så snart som möjligt. Resekontot var påfyllt så det var egentligen bara att boka.

Vi bestämde tidigt att barnen inte skulle med. Anledningen var att det skulle bli för mycket gnäll och på så sätt devalvera upplevelsen av vistelsen. Nu fick de möjligheten att längta efter oss, vi efter dem samt bevisa sitt egenansvar. Självklart hade vi förberett dem via adekvata instruktioner såsom mata katterna, vilken mat de skulle äta, läxor och dylikt.

Det var med blandad skräckförtjusning som jag bokade upp de två dagarna. Jag har aldrig på eget initiativ rest till någon kall destination. Kan man vara allergisk mot kyla? Har ingen aning, men jag borde ligga i farozonen då jag har  Raynaud’s fenomen.

”Vad som händer hos patienter med Raynaud’s fenomen är att när exempelvis fingrarna utsätts för kyla så uppstår en spasm i blodkärlet, där små artärer snabbt drar ihop sig, och fingrarna blir vita eller blåaktiga och domnar. Detta gör inte ont men det gör det ofta när sedan spasmen släpper, och blodet rusar med pulserande kraft. Hela processen är ofarlig men obehaglig, och som sagt ibland smärtsam.”

Att på eget bevåg göra en sådan här resa beror just på själva exklusiviteten, något man bara borde göra en gång i livet – trots kyla, snö och is. Lyxresa borde vara ett epitet på denna reseskapism. Vi ville inte boka de två billigaste alternativen, utan valde nivån under de mest exklusiva. Det innebar dock en horribel kostnad på på 6000 kronor för en natt med frukost. Utifrån devisen – en gång i livet, blev detta egentligen inget problem.

Jag förbokade också en 3 timmars skotertur för  2500 kr för två personer. Tåget från Norrköping till Arlanda tur och retur var däremot relativt billigt: 916 kronor. Att flyga med Norwegian kostade bara 1300 kronor för två personer t. En natt på Bishop Arms i Kiruna för 521 kronor. Till detta tillkom  det en LKAB-tour för 700 konor samt två restaurangbesök, tilltugg och presenter.

Dag 1 Kiruna

Vi valde att ta en taxi till Centralstationen på morgonkvisten, väl värda de 200 kronor som logistikkalaset kostade. Klockan 06.27 avgick vårt tåg till Arlanda. Vila, läsa NT, spela Ruzzel, prata och häva i sig några kokainstinna baljor kaffe passade perfekt in i tåglunken. Jag hade inte vilat på tåget utan valde flyget för det ändamålet.

Det visade sig att vårt flyg var två timmar försenat vilket var ett ypperligt tillfälle att vila. Innan jag hann sluta  ögonen frågade jag Marie något om Kiruna; en dum ide sett i backspegeln. Det var inkörsporten till att väcka upp Nordeuropas mest pratglade norrlänning. Han bluddrade faktiskt på konstant och dessutom i jag-form.

Jag vet numera allt om hans arbete, jobbarkompisar, släkt, vänner och familj. Den korpulente medelålders människan hann knappt andas innan han fortsatte med nya kreativa hopsnickrade konspirationsteorier. Jag är för dumsnäll, och han hade ingen avstängningsknapp, så enkelt var det. Det var inte alls svårt att dra paralleller till den den halvjobbiga karaktär som spelades av John Candy i filmen ”Raka spåret till Chicago”.

Att inte besöka LKAB-gruvan  när man är i Kiruna vore ett turistiskt självmord. Jag hade förbokat en tour till och i gruvan några månader tidigare. Den skulle avgå klockan 15.00 från Turistbyrån. Med 5 minuters marginal hann vi med bussen. Det var snarare tur i oturen att planet inte var försenad mer än det var. Min förväntningar var definitivt inte höga, utan den kändes mer som en sak som man borde göra. Det visade sig att jag hade tokfel. 3 timmars touren var värd alla de 700 kronor som vi investerat i aktiviteten.

Vår guide var en äldre herre som pratade utmärkt svengelska, var snuskigt kunnig och dessutom kargt rolig. Av de cirka 50 medresenärerna var vi svenskar i klar minoritet. Det som skulle kunnat bli hur tråkigt som helst, förmedlades på ett sätt så att även en teknik-dyslektiker som jag själv kunde sätta värde på informationen.

Det var först nu som i alla fall jag insåg vilken process det är att producera järnmalm. Informatören berättade att de tar upp cirka 6 stycken Eiffeltornet – per dygn, sanslöst. Efter en välbehövlig fikapaus avslutades allt med ett riktigt intressant  och välgjort gruvmuseum. Vi fick också mycket information om hur processen med att flytta en stor del av Kiruna skulle gå till.

Fullmatade med järnmalmsinformation checkade vi in på vårt hotell Bishop Arms runt klockan 18.00. I princip båda dagarna var förbokade förutom kvällens restaurangbesök. Det visade sig svårare än vi hade anat att få ett bord på de tre restauranger vi hade att välja på, två var helt fullbokade. Vi lyckades till sist vädja fram ett sådant på utmärkta Lindströms Kök och Bar. Marie tog en vildsvinsfilé medan jag fegade ur med en 200 grams hamburgare. Efterrätten bestod utav Blåbär Bavarois.

Inte helt mätta traskade vi ut i  minus 31 gradig schizofren kyla. Känslan av att huden på ansiktet skulle sprick kändes inte alltför avlägsen. Att jag var genant cool genom att skippa mössan skapade dessutom frysskador på, runt och i öronen, Promenadens allra  största höjdpunkt var Kiruna kyrka; en av de vackraste jag sett.

Det var bara en upplevelse i sig att acklimatisera sig i det sterila hotellrummet runt klockan 20.30. Vi hade sällskap av isländsk chokladlakrits samt lite lösgodis. Dagen och kvällen fällde sina offer, vi var helt urlakade och somnade till tv-bruset. Det var bra eftersom morgondagens sovmorgon brann inne på grund av en tidig buss som skulle ta oss till metropolen Jukkasjärvi.

Dag 2 Jukkasjärvi

Mobilalarmet hamrade in sitt ofrånkomliga budskap klockan 07.30. Omtöcknade tog vi oss ner till en adekvat frukostbuffé. Efter en kokainstinn balja med kaffe vaknade kropp och själ successivt upp ur sin koma. Bussarna gick endera klockan 9 eller klockan 13 till byn. Valet föll självklart på just morgontiden eftersom vi inte ville lägga en 500-700 kronor på en taxi.

En halvtimme senare steg vi av invid Jukkasjärvis kyrka tillika ändhållplatsen. I Kiruna hade det varit  -25, i Jukkasjärvi -35 och dessutom en förrädisk blåst. Gårdagens kyla kändes faktiskt mild mot denna helvetiska köldknäpp. Vår husesyn av hobbitkyrkan avverkades på mindre än 3 minuter. Framför oss hade vi en kilometers promenad till anläggningen. I syfte att inte frysa ihjäl,  och införskaffa nässpray passade vi på att besöka byns enda Konsum.

I receptionen på anläggningen fick vi tillgång till overall, vantar, rånarluvor och långa vinterkängor. Därefter gick vi förväntansfulla in i ishotellet. Alla rum förutom de två mest exklusiva vilka innehöll varsin bastu gick att beskådas mellan klockan 10-18, därefter tillhörde rummen gästen. Först äntrade vi en lång huvudgång där gigantiska pelare kröntes av kristallkronor, allt självklart i is. Från den utgick det ytterligare 6 korridorer där själva rummen fanns. Vi inledde med de som var unika i sig eftersom det bara fanns ett utav dem.

Hotellets väggar, golv och tak blir kanvas, och skaparna kommer från alla sorters kreativa näringar. Kreatörerna och konsten i ishotellet varierar från år till år, varje vinter visar en förgänglig kollektion olik alla tidigare. Hotellet smälter i april och återförenas med moder jord vilket är essensen av ett oslagbart miljöprojekt. Sverige, och världens första ishotell grundades 1989 här i Jukkasjärvi.

Varje svit är en konstinstallation med originalverk. Intrikata och designade med individuella teman och omfattande skulpturdetaljer.  Alla konstsviter är individuellt designade och vackert handskulpterade av handplockade kreatörer från hela världen med en mängd olika bakgrunder. Ett privat omklädningsrum ingår alltid till skillnad från Norrskensrummen som vi hade bokat upp.

Vårt  rum var en konstinstallation av ljus, is och snö det vill säga enen hyllning till det mystiska norrskenet. Ett konstrum där sängen omhuldas av en svepande väggskulptur av snö och is och en norrskensprojektion spelar i taket. Ett grått tygdraperi för ingången var det enda som skilde vår säng från iskorridoren. Utanför hotellet låg dels kyrkan, dels isbaren. Båda två var en fröjd för ögat.

Efter denna fantastiska upplevelse var det dags att ta på oss extra klädsel inför vad som skulle komma. Jag hade bokat in mig på en 3 timmars skotertur med fika. Annat man kunde betala för att aktivera sig var bland annat isskulptering, åka skidturer, åka hundspann, pimpla, vildmarksöverlevnad, turridning på islandshäst, fotokurser, basturiter och Norrskensturer.

Den utmärkta guiden Malou tog oss över över sjöar och myrar, genom kuperad terräng med utsikt över älvdalen och Kiruna i horisonten. De andra tre ekipagen bestod av skottar, amerikanare och ett annat svenskt par. Utflykten gick tidvis genom tät granskog och eftersom turen skedde dagtid fanns det goda chanser att se vilda djur som till exempel älg, ren och ripa. Jag såg dock inte tillstymmelse av något levande väsen förutom Marie och mig själv.

Det tog inte ens en kvart innan guiden påpekade att jag fått frysskador ovanför näsan. Jag antog att något sådant var fallet eftersom jag frös som ett skadeskjutet djur. Det blev helt sonika att dra ner rånarluvan till bristningsgränsen för att skyla frostskadan. Marie inledde skoterkörandet och gjorde det så bra att hon fick köra hela rutten.

Vi hade tänkt byta av varandra efter halva sträckan, men eftersom jag parallellt började frysa om händerna så nöjde mig jag med en plats bakom Marie. Enda smolken i bägaren var när Marie i en tvär sväng åkte rakt fram, istället  för vänster,  vilket innebar att skoteruslingen välte.

I slutet av färden stannade vi till i en sjukt mysig liten stuga. Där blev det en traditionell norrländsk fika med kaffeost och kok-kaffe vid en värmande brasa. I mitt tycke var de lågorna dagsturens absoluta höjdpunkt i kombination med att komma tillbaka till ishotellet.

Det här var inte min cup of the så att säga. Under normala väderförhållanden hade det varit en sak. Gradantalet låg på -35, vilket guiden sa man kunde plussa på -10-15 grader till eftersom vi åkte mycket på isar. Efter halva turen gick mina tankar starkt till ”Game of thrones” i området invid muren. Dessa tankar förstärktes när jag börja tänka på mina kritvita förfrusna zombiefingrar.

Att appellera till högre makter var självklart helt verkningslöst. Visst, det är torrare luft här än i södra Sverige, men ändå det kallaste jag varit med om under mina 48 år. Det var en högreligiös upplevelse att stiga av skotern för att bege sig in till det varma omklädningsrummet.

Rikligt påklädda vandrade vi den kylslagna kilometern till Restaurang Hembygdsgården. Den hade anor från 1500-talet och var en arkitektonisk sensation utifrån en trivselfaktor. Maten var underbar trots att den runda formen innehållandes potatisgratäng var i minsta laget för en person, vi var två. Den stekta kycklingfilén avlöstes av en smarrig men likaledes snål tilltagen lingonmousse.

Vi stannade återigen till på Konsum där choklad, lösgodis och bubbelvatten köptes. När vi kom tillbaka till anläggningen installerade vi oss i loungen. Från klockan 19.30 till 23.00 flög tiden praktiskt fram. Vi läste tidningar, böcker, åt godis och umgicks med sociala medier. Jag passade på att se nyheterna på min Iphone, då det inte fanns någon tv, vilket egentligen var helt klockrent.

Den sista timmen kändes som en ren väntan på att göra någon form av mandomsprov, en härlig form av oförutsägbarhet. Känslan av att försöka klara av en natt i vårt rum stegrades för varje minut som avverkades. Vi hade tidigare under dagen fått instruktioner hur man som gäst i de minus femgradiga rummen skulle bete sig. Att ta en dusch eller bastu innan man gick och lade sig var något de exempelvis avrådde gästerna helt från.

En kvart efter midnatt gick vi till den dygnet-runt-bemannade receptionen. Vi hämtade ut varsin  sovsäck som innehöll två påslakan samt ett par kängor. Underställ och sockor var det enda vi hade med oss förutom det nyss nämnda. I rummet på de tre fällarna samsades varsin kudde.

Jag var 170 procent säker på att inte sova en enda blund denna natt. För 6000 kronor som rummet kostade för en natt var det väl då man egentligen borde ha sömnproblem, och inte annars. Det var lite typiskt att jag dels somnade snabbt, dels sov hela natten. Marie hade inte lika stor tur eftersom jag snarkade oanständigt  mycket. Den enes bröd, den andres död utifrån ett sömnperspektiv.

Norrskensrummet

Varken jag eller Marie upplevde inte att det blev det kallt i sovsäcken, snarare tvärtom. Det var bara ansiktsglipan som drabbades av lite kyla. Klockan 07.30 knackade personalen på vårt rum. De serverade oss en varm lingondricka. Vi tog på oss våra kläder, lämnade rummet, duschade och tog en skön bastu.

När vi bytt om till våra egna kläder traskade vi vidare till Ishotellets restaurang där en superb frukost serverades. Den var förövrigt en av de bättre jag ätit, produkterna osade av ekologisk kvalitet. Jag gillade verkligen de två våffeljärnen som fanns centralt, där kunde man utan svårighet fixa till sig egna våfflor med tvättäkta grädde och jordgubbssylt.

Vi checkade sedan ut, fick våra diplom att vi klarat en natt på Ishotellet och lämnade tillbaka all utrustning. Vistelsen avslutades med att invänta bussen som skulle avgå vid Ishotellet klockan 10.05. Dessförinnan hade vi besökt anläggningens souvenirbutik. Vi förbokade 2016 års Ishotellkatalog där de avhandlade varje konstrum och kreatörerna som skapat dessa.

Till barnen köpte vi snygga örhängen som skulle föreställa ett Norrsken. Det var för oss det enda Norrsken vi fick beskåda under denna vistelse. Gradantalet var nere på -15 grader det vill säga mer normala vinterförhållanden. Enligt Ishotellet har de ingen ambitionsnivå att bygga ut anläggningen. Deras mål var att bibehålla den höga servicenivån. Britterna är förövrigt de som leder besöksstatistiken från Europa.

Bussen från Kiruna till Flygplatsen avgick klockan 11.00. Så långt var allting bra. Samma sak som drabbade oss på ditresan drabbade oss igen. Planet var återigen två timmar försenat. Denna gång var det ett betydligt tyngre besked när man bara ville hem så snabbt som möjligt.

Även denna gång hade vi tur i oturen eftersom vi med 20 minuters marginal han ta oss till det tåg som gick till Norrköping. Klockan 19.00 var i tillbaka i ”Peking`. Våra grannar The Skarins hämtade oss på stationen klockan 19.00. Borta bra men hemma bäst i kombination med välkomnade barn som dessutom skött sig exemplariskt, enligt dem själva

Resmålsreflektioner

Var dessa två dagar värda cirka 16 000 riksdaler? Jo, det tyckte vi nog eftersom resmålet i sig sneglar åt just det lyxiga slaget. Att vi parallellt passade på att göra och äta var vi kände för utan att bry sig om det ekonomiska var dels en frihet, dels i linje med resmålet.

Mina och Maries förväntningar infriades. Dock hade vi väntat oss en betydligt större värld av is såsom reception, restaurang och dylikt, typ en stad av is.  Anläggningen bestod mer utav träbyggnader än av ishus så att säga. Marie njöt mera av skoterturen än vad jag gjorde, trots det intressant att ha testat på att åka detta vintervidunder, utan att köra den.

Att det var  35 minusgrader förstärkte snarare helheten av vistelsen. Vi har aldrig upplevt sådan kyla vilket skapade ett spänningsmoment.  Jag är helt säker på att det var första och enda gången jag besöker Ishotellet. Nu har vi gjort detta, och det räcker och blir över.

Irrationellt med herrcyklar utifrån att vara man

Jag köpte en robust damcykel för 9 år sedan. Det är definitivt inget jag ångrat utan snarare ett av mina bättre köp. Snart är det dags att pensionera trotjänaren och ersätta den med en ny damcykel. Det som är den allra största skillnaden gentemot herrcyklar är den så kallade ”stången” (ramen). Det borde egentligen vara så att alla cyklar ser ut som damcyklar det vill säga ingen stång (ram)i mitten. Självklart finns det cykelmodeller som korsbefruktat herr-och damcyklar, men generellt sett är det fortfarande en adekvat åtskillnad mellan dam- och herrcyklar.

Fördelarna är minst sagt stora. Under min 12-åriga Kontorab sejour cyklade jag tur och retur till mitt jobb i solsken, regn, blåst, is och snö. Just is var det mest förrädiska vägunderlaget. Från medvetslöshetstrött till nästan medvetslös, och oftast skapligt ont i pungen. Den dysfunktionella så kallade ”stången” var det första som fick kontakt med mina vital delar under fallen. Att det gjorde ont var en en sak , men att det var ömt besvärande en längre period var minst lika förödande. Isen gick att förutspå i viss mån, men det allra lömskaste underlaget var nog snö med is under. Helt oförberedd skedde dessa nära-döden-upplevelser främst när jag passerade glashala spårvagnsspår. Att cykla över lömska isfläckar gör fortfarande ont, men inte i, på  eller runt pungen, för det finns ingen stång som tar emot, och det är bra, mycket bra.

Vissa är viga som djur och skulle kunna titulera sig akrobater vilken sekund som helst. De flesta är normalviga medan några kan kategorisera sig  som rigor- mortis-oviga. Jag har sedan barnsben tillhört den sistnämnda trots oändligt med töjningar och stretching. Genetiskt betingat eller ett aber från att spelat fotboll från 7-32 års ålder? Av att döma från mina medspelare och motspelare så tycktes inte de heller tillhöra kategorin cirkusdjur. Nu när det gått 15 år till så vill jag nog påstå att jag inte blivit rörligare precis. Kontentat av detta är  att som rigor mortis exemplar är det en smärtsam upplevelse att såväl stiga på som stiga av cykeln, ännu värre är om man ska göra det snyggt. Den lutningsprocess cykeln läggs i för att jag ska komma upp på sadeln kan inte i någon aspekt vara hälsosam.

Att komma av cykeln innebär även det en omvänd lutningsprocessen, men precis lika irriterande och obehaglig. Att då inneha en damcykel är en sann befrielse ,då även jag periodvis får känna mig vig i några härliga sekunder. I låg fart kan jag snyggt hoppa av cykeln på ett snuskigt effektivt sätt. Det är bekvämt och rationellt helt enkelt.

Att män inte har någon packning eller flera väskor måste vara något som cykeltillverkarna missat. Jag har oftast flera väskor exempelvis från och till squash- eller löpningsträningar och det är osannolikt positivt med att ha dessa som uppsamlare. Har man dessutom barn så klassar jag dem som oumbärliga. Damcyklar har dessa korgtingestar och ibland även på pakethållaren det vill säga dubbla uppsättningar. Jag skulle inte kunna vara utan dessa korgar.

Historien bakom

År 1816 eller 1817 utvecklade den tyske baronen Karl Freiherr Drais von Sauerbronn ett tvåhjuligt fordon där en styrning av framhjulet var möjlig via en typ av ett styre. Tekniken att ta sig fram var densamma som för snabblöparen, nämligen att sparka sig fram sittande. Första beskrivna turen lär vara från Mannheim till Rheinau den 12 juni 1817. Under januari 1818 fick han patent på denna Laufmaschine som i England kallades Hobby horse, även kallad Dandy horse. Denna maskin kallades senare allmänt ”Draisine” efter sin uppfinnare. Carl von Drais uppfinning slog igenom internationellt, fast som en modefluga för rika. Störst popularitet fick den i Paris och London kring 1818-1819. Denis Johnson i London fick störst enskild framgång med den nya fordonstypen.

År 1888: Nästa förbättring av cykeln sägs tillkommit av ren kärlek. Det var en veterinär vid namn John Boyd Dunlop som ville att hans son skulle kunna cykla bekvämt. Sonen hade nämligen klagat på att det var alldeles för hårt att cykla. Han kom på idén att fylla en slang med luft som nu kom att ersätta det tidigare hårdgummihjulet. Detta system fick J.B Dunlop patentera 1888 men fick omkring 1890 sitt patent tillbakataget då man missat att skotten R. W. Thomson redan 1846 erhållit patent för sitt ”Aerial Wheel”. Dessa var dock avsedda för hästdragna vagnar men patentets funktion var likvärdigt med Dunlops.

Under 1890-talet fick cykeln allt mer det utseende vi är vana vid, den sk femkantsramen vann mark. Under andra halvan av 1890-talet kan man säga att cykeln var färdigutvecklad. Höghjulingarna försvann snabbt under perioden 1890-1895 och ersattes helt av säkerhetscykeln och dess ättlingar.

Det gyllene decenniet 1890 medförde flertalet små och stora utvecklingar som drev cykelindustrin och dess allierade till en enorm expansion. Många äldre företag av idag härstammar eller har dragit nytta av denna expansiva period inom cykelhistorien. Åren strax före 1900 utvecklades raskt en svensk cykelindustri som var i sin fulla kraft mellan 1930-60 (Wikipedia).

”Traditionellt har ramarna med anpassning till kvinnors och mäns traditionella klädsel utformats olika för damcyklar och herrcyklar. En nackdel med detta är att en damcykelram inte är lika formstabil som en herrcykelram, så kallad femkantsram. Som en kompromiss utformar man numera ofta ramarna som ett mellanting mellan gamla tiders damramar och herr-ramar: ”unisex-cykeln”. Med dagens klädbruk, där kvinnors kjol ofta ersätts av byxor, är detta en framkomlig lösning med stor ekonomisk betydelse: Antalet modeller kan begränsas hos fabrikanterna, och återförsäljarna spar lagerutrymme” (Wikipedia).

Män stjäl för och till andra män

En annan faktor, men dock viktig sådan ifall man vill vara herre över sin cykel är att män stjäl cyklar till män. Detta innebär att statistiskt sett att man som damcykelägare får behålla sin 4000-50000 kronors färdmedelsögonsten och tillhörande reservdelar. Att damcykelramen inte är lika stabil är inget som påverkar mig  eftersom jag knappt märker någon skillnad. Cyklar inte bör vara utformade som standardcyklar, med en stång i mitten (ram) helt enkelt.